Kategoriarkiv: recension

Recension – Bortom portalen 2 : en novellantologi från Fantastikportalen

bortom-portalen-2-en-novellantologi-fran-fantastikportalenFörfattare:  Oskar Källner, Jenny Green, Anna Jakobsson Lund, Christian Gripenvik, Gabriella Kjeilen, KG Johansson, Hans Olsson, Camilla Olsson, Eva Holmquist, Didrik Ojala, Lupina Ojala

Beskrivning: ”Mystisk örtmagi, interdimensionella brottsutredare, religiösa cyborger och isögda helveteshundar. Fantastikportalen presenterar stolt sin andra antologi med tio noveller från några av Sverige vassaste fantastikförfattare.

Omdöme: Min vän Katja på Bokhuset har skrivit om den här boken i termer som en ask eller påse med fin-choklad. Jag är lite inne på samma spår men jag gillar mat mer än godis så vi kör väl på metaforen smörgåsbord istället.

För det första är varenda novell av väldigt hög klass. Allt är gott! Med ett undantag så är allting dessutom nyskrivet och behöver alltså inte tinas i mikron först så även om man är bekant med de flesta författarna så får man ändå nåt nytt. Den novell som publicerats tidigare är dock en väldigt bra novell så det gör absolut inget, men jag gillar ändå att det är nya grejer.

För det andra så lyckas de tre vinnarna av Fantastiskportalens novelltävlingen inte bara hålla jämna steg med de mer etablerade författarna, i vissa fall slår de till och med dem på fingrarna. Christian Gripenviks och Camilla Olssons noveller är helt enkelt svinbra.

Om vi dessutom ska fortsätta den här smörgåsbordsanalogin så är det ändå så att efter att man smakat på allting så finns det ändå alltid ett par grejer som man vill ta mer av bara för att det var så gott. Det finns så klart några sådana även här. Didrik och Lupina Ojalas novell ”Jazztimmen” är en sådan för mig – jag älskar världsbygget med en totalitär stat a lá forna Östeuropa fast befolkat av pälsdjur. Den står verkligen ut för mig som nåt av det bästa jag läst av svenska fantastiknoveller. Ge mig mer i samma stil! KG Johansson kittlar också extra mycket med sin norrländska skräcknovell och är en favorit i antologin.

Jag kan alltså inte annat än att rekommendera Bortom Portalen II å det varmaste, det är alldeles för mycket bra för att låta bli.


Recensionsexemplar från Fafner Förlag.

Adlibris / Bokus

Annonser

Recension – Pojken under bron

pojken-under-bronFörfattare: Katarina Wennstam

Beskrivning: ”Att vara nykär är inte alltid helt lätt. Alex finner sig, bokstavligt talat, dragen ifrån två håll av sin nya pojkvän Noah och bästa vän Charlie. På en fest på väg att spåra ur eskalerar svartsjukan och Alex vill bara komma därifrån. Hon går utan att säga hej då till Charlie. Ett beslut hon kommer att ångra. Dagen efter nås hon av ett chockbesked. Efter festen har en kille blivit misshandlad till döds i Rålambshovsparken. Samtidigt får hon inte tag i Charlie …”
Omdöme: I princip så skulle jag kunna kopiera recensionen på första boken om Alex Skarp – samma saker gäller fortfarande. Det är vansinnigt trevligt med nåt åt deckar/thrillerhållet i ungdomsbokform, och Wennstam fortsätter med att blanda underhållning med sociala kommentarer och det funkar absolut väldigt bra även den här gången. Det sociala engagemanget lyser starkt och Wennstam har ett bra driv i sitt skrivande.

Det jag kan känna med ”Pojken under bron” är att den inte riktigt känns lika spännande, det är mindre klurande och pusslande om vem gärningsmannen är. Däremot är det ett annat sorts obehag när det gäller hur brottsfallet hanteras som jag tycker ger väldigt mycket utrymme för diskussion i klassrum och liknande, så jag skulle återigen vilja slå ett slag för klassrumsuppsättningar av den här och föregående bok – inte minst på grund av att Wennstam lyckas hålla farten uppe under alla bokens drygt 250 sidor.


Adlibris / Bokus

Musik till boken? Jag tänker lite svensk hiphop/pop av det lite snällare slaget typ Hov1 och sånt. Det ska vara nåt som låter modernt och väldigt Stockholm, så kan vi säga. Det refereras förresten i boken till Despacito också, men den kommer ALDRIG att dyka upp på nån av mina listor.

Recension – The Hate U Give

the-hate-u-giveFörfattare: Angie Thomas

Beskrivning: ”Sextonåriga Starr Carter lever i två världar: den fattiga förorten där hon bor och den fina privatskolan inne i stan. Hennes tillvaro krossas när hon blir ensamt vittne till hur polisen skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil. Trycket på Starr är hårt, både från polisen och från orten som kräver rättvisa och upprättelse för Khalil. Men även från de som inte vill att Starr ska vittna och de är tydliga med vad hennes vittnesmål skulle innebära. Vad Starr än väljer kommer det att få enorma konsekvenser för såväl hennes eget liv som människorna hon vuxit upp med.”

Omdöme: Det är 20 år sedan Tupac Shakur släppte den helt fantastiska singeln ”Changes”. Det är en brutal och svidande låt rent textmässigt om rasism, polisbrutalitet, gängvåld och kriminalitet. Jag rekommenderar alla att lyssna på låten och leta upp texten.

Jag tänker också mycket på Marvin Gaye och hans låt ”What’s going on” från skivan med samma namn. Den är förvisso skriven mot bakgrunden av Vietnamkriget men de första textraderna känns ändå passande, och låten tar även den upp polisbrutalitet, och då främst mot afroamerikaner:

Mother, mother
There’s too many of you crying
Brother, brother, brother
There’s far too many of you dying
You know we’ve got to find a way
To bring some lovin’ here today

Den låten släpptes 1971.

Tupacs singel släpptes 1998 efter hans död.

Nog måste det väl ha hänt nåt sen dess? Barack Obama och allt?

Ni vet redan svaret. Angie Thomas har skrivit en bok om det. Det räcker med en snabb titt på policebrutality.org så vet ni hur pass relevant ”The Hate U Give” är. Det Thomas gör på ett alldeles lysande sätt är att ta ner det på en nivå som gör det hela kopplat till människor istället för bara statistik. Det är en roman vars narrativ är otroligt starkt och tydligt visar hur komplicerat det egentligen är med ”problemområden”, gängkriminalitet och strukturell rasism. Det är också en roman som handlar om identitet och svårigheter med att hitta en grupptillhörighet. Thomas visar exempelvis detta genom hur Starr förändrar sitt språk beroende om hon befinner sig på den dyra privatskolan jämfört med hemma i sina kvarter.

Språket i sig förtjänar också att nämnas. Jag läste ca 25% av boken på svenska men resten på engelska. Inte för att den svenska översättningen var dålig, tvärtom. Amanda Svensson har gjort ett lysande jobb vilket märks inte minst när man byter språk. Boken är över lag skriven på mycket talspråk och slang och det måste varit en rejäl utmaning att översätta. Den engelska versionen krävde en hel del koncentration från min sida, och då vill jag ändå hävda att jag är väldigt bra på engelska och hyfsat väl förtrogen med hiphop och de referenser som Thomas gör. Det finns dessutom en rytm i språket som avslöjar Thomas bakgrund som rappare.  Det är därför inte heller någon slump att musiken har en så central roll i boken, allt från redan nämnda Tupac som bidragit med bokens titel till N.W.A och deras ”Fuck tha police”.

Romanen som sådan är alltså ett bevis på hur viktig hela Black Lives-Matter-rörelsen är och att det hänt alldeles för lite sedan både Tupac och Marvin (och långt innan dem också), och bokens tema går tyvärr faktiskt väldigt bra att applicera även på svenska förhållanden. Vi måste prata om utanförskapets anledningar och konsekvenser snarare än hudfärg, och ”The Hate U Give” är en alldeles lysande bok att börja med.

Bonusmaterial: Det bästa boksoundtracket ni nånsin hittat AKA grundkurs i hip hop från amerikanska västkusten.

Adlibris / Bokus

 

Recension – Det är för sent att vilja hoppa av

det-ar-for-sent-att-vilja-hoppa-avFörfattare: Stephanie Tromly

Beskrivning: ”Digby har varit borta i flera månader och Zoe börjar äntligen finna sig tillrätta i livet i River Heights. Hon har fått kompisar och en pojkvän och har inte varit inblandad i vare sig inbrott, droghärvor eller hot om att bli sprängd i luften. Men det varar inte länge. En dag står Digby utanför hennes dörr som om ingenting har hänt. Han bryr sig varken om Zoes förvåning över att han är tillbaka, eller hennes pojkvän Austins svartsjuka. Och kyssen som Zoe grubblat på ända sen han åkte verkar han ha glömt. Så hon bestämmer sig för att inte ha något med honom att göra, utan fortsätta med sitt nya problemfria liv. Men just det är inte lätt när Digby är i närheten.”

Omdöme: Ibland är det trevligt när uppföljaren är av exakt samma vara som den första delen, bara med plusmeny och efterrätt. Ok, det är mindre introduktion i den här vilket gör att Tromly kunnat ägna sig åt att finslipa sin extremt ”Veronica Mars/Riverdale”-doftande serie. Nu snackar vi hembrännare, steroidlangning, industrispionage och kidnappning om vartannat och det balanserar faktiskt hårfint mellan ”ja, det är fullt rimligt som berättelsebågar i en bok som egentligen vill vara en tv-serie med 22 avsnitt” till ”nä, nu är det väl ändå LITE VÄL MYCKET som händer på en gång” men jag väljer att fria hellre än fälla. Jag tar nog hellre för mycket spänning än för lite.

Tromly lyckas ändå hålla karaktärerna i centrum och gnabbandet mellan Digby och Zoe är en av de större behållningarna i serien. Språket innebär inga större konstigheter men sticker inte heller ut på nåt sätt.

Ni som läste recensionen på förra boken vet att jag inte riktigt fastnade för Digby. Gillar jag Digby mer den här gången? Näe, vi är väl på samma nivå, men jag måste erkänna att det finns en viss charm hos de flesta karaktärerna även om de inte direkt avviker från särskilt många klichéer – jag tror som sagt att ni kan hitta exakt varenda figur i boken i de serier som jag nämnt ovan. (Nu gillar jag ju som bekant båda serierna så det är egentligen inget problem för mig.)

Det som däremot är ett problem för mig är slutet. Cliffhangern gör nämligen att jag måste läsa sista delen ganska snart och då måste den införskaffas på engelska och det blir ju jättefel i bokhyllan… såvida inte Vox släpper den också? Kom igen, gör en insats!


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

Recension – Finns det björkar i Sarajevo?

finns-det-bjorkar-i-sarajevoFörfattare: Christina Lindström

Beskrivning: ”Kevin ska ta hand om sin bror Charlie, som har en funktionsnedsättning, när deras föräldrar för första gången ska åka tillbaka till sitt hemland Bosnien. Men så ringer Hannes och bjuder med Kevin till Liseberg. Hannes är Kevins enda kompis och besöket på Liseberg känns livsviktigt. Kvar hemma lämnas Charlie, med ett löfte om att Kevin snart är tillbaka.

På Liseberg finns även Hannes flickvän Linn och hennes kompis Amanda och de fyra har en magisk försommarkväll tillsammans. Men när Kevin kommer hem är Charlie försvunnen.

De fyra vännerna ger sig ut för att leta efter honom och under sökandet testas deras relationer och känslor kommer upp till ytan. Allt kommer att förändras.”

Omdöme: ”Pallar hon favorittrycket?”. Det är ju en naturlig tanke när man plockar upp det senaste från en författare som hittills gått från klarhet till klarhet för varje ny bok. ”Hälsningar från havets botten” och ”Jack” tillhör mina absoluta favoriter bland svenska ungdomsböcker, vilket trogna läsare redan vet. Samma läsare vet också att jag är enveten pessimist och säg den lycka som varar för evigt och allt det där. (Det är kanske den största nackdelen med att göra bra ifrån sig – förväntningarna inför nästa projekt?)

Och det vete tusan om inte Christina Lindström i min värld haft de allra största förväntningarna på sig tillsammans med drömteamet Kaufman/Kristoff när det gäller böcker 2018.

Eftersom jag får dras med det här från en tidigare recension lite då och då så kan vi ta det direkt – nej, det finns ingen motsvarighet till Pulp Fiction-väskan från ”Jack” i den här boken.

Istället finns det meningar och händelser i ”Sarajevo” så får mig att lägga ner boken och kippa efter andan och andra som får mig att le från öra till öra.

Frågan är nämligen inte om jag tycker om den här boken. Frågan är snarare om jag inte till och med tycker om den mer än ”Jack”. Det kan faktiskt vara så.

Jag känner så mycket för Kevin. Så mycket att jag inte riktigt vet var jag ska börja, men kanske att jag känner igen så mycket i honom. Det är ett fantastiskt porträtt av en karaktär som är så levande för mig med alla sina goda och dåliga sidor att jag är säker på att jag stått bakom honom i en kö på Donken. Och det gäller även de andra – alla borde få ha en Hannes i sitt liv. Ni som har en sån person, håll så hårt ni kan i den, för såna är ovanligare än drömvinster på Lotto. Men det här är egentligen ingen överraskning för mig. Det här är Christinas absolut största styrka som författare.

Här finns också så mycket outtalat att gräva i. Så mycket familjehistoria och så mycket mellan raderna att det kunde fylla en egen bok.

Jag tänker också lite på vad som står på omslaget – ”En kärlekshistoria”. Det är lätt att tänka sig att det är Kevin och Amanda och det är det så klart, men det handlar också om Kevin och Hannes vänskap, syskonen Kevin och Charlie, föräldrars kärlek till sina barn.

Jag skulle kunna vräka på med superlativer tills de tar slut. Men vi kan säga så här: när jag tänker på ”Sarajevo” tänker jag att boken egentligen är en countryballad om kärlek som jag vill spela om och om igen. Och ni som känner mig vet att det nog är det finaste betyg jag kan ge.


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

 

 

Recension – Obsidio

obsidioFörfattare: Amie Kaufman, Jay Kristoff

Beskrivning: ”Kady, Ezra, Hanna, and Nik narrowly escaped with their lives from the attacks on Heimdall station and now find themselves crammed with 2,000 refugees on the container ship, Mao. With the jump station destroyed and their resources scarce, the only option is to return to Kerenza–but who knows what they’ll find seven months after the invasion? Meanwhile, Kady’s cousin, Asha, survived the initial BeiTech assault and has joined Kerenza’s ragtag underground resistance. When Rhys–an old flame from Asha’s past–reappears on Kerenza, the two find themselves on opposite sides of the conflict. With time running out, a final battle will be waged on land and in space, heroes will fall, and hearts will be broken.”

Omdöme: ”Obsidio” är alltså den tredje och avslutande delen av ”The Illuminae files”, så har man inte läst de två första delarna slutar man läsa den här recensionen NU och så går man till sin favoritlangare på nätet och beställer hem alla tre. Därmed förstår ni också varthän den här recensionen är på väg i hyperfart.

Om jag gillar?

SOM JAG GILLAR.

Ni som följer mig på instagram såg kanske att jag kollade på Star Wars i helgen. Det var en direkt följd av att ha läst ut ”Obsidio” eftersom jag helt enkelt behövde nåt mer med rymdskepp. Jag får såna ryck ibland. (Får ni också det? Ska vi bilda klubb?)

Det innebar också att så fort jag läst ut boken så googlade jag på vad Kaufman och Kristoff skriver på nu, och det är till min stora glädje ytterligare ett samarbete som ska vara ”Guardians of the Galaxy möter Harry Potter möter Star Trek möter Six of Crows” och där nånstans förstår ni också att jag behöver den boken på samma sätt som pizza behöver ost.

Men nu var det ju ”Obsidio” jag skulle prata om, och nåt som slog mig lite mer den här gången jämfört med de andra böckerna var hur duktiga författarna varit på att lyfta fram även karaktärer som fungerar som bakgrundsfärg och miljöbärare. Det finns ett antal sådana i den här boken och jag säger bara Katya så får ni själva nysta i den tråden sen. Det ger lite djup och visar ännu tydligare hur huvudpersonernas handlingar får konsekvenser även för andra människor än dem själva. Samtidigt är kärnan i alla tre böckerna verkligen karaktärerna själva och det blir återigen en påminnelse att världsbygge i all ära, har man inte välskrivna karaktärer så spelar det ingen större roll.

Självklart är formspråk och ”vända-vrida-sidor”-konceptet fortfarande intakt, och inte minst AIDANs inre monologer. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Så för att göra det enkelt: Jag älskade förrätten ”Illuminae”, huvudrätten ”Gemina” är ärligt talat gudomlig, och efterrätten ”Obsidio” är precis den avslutning som man önskar sig och vill ha på en sån här trerättersmeny. Det är ärligt talat vansinnigt bra. KÖP HELA SERIEN OM NI INTE REDAN GJORT DET!!!!

Adlibris / Bokus

 

Recension – Fandom

fandom.jpgFörfattare: Anna Day

Beskrivning: ”Tänk om du kunde vara Katniss i Hungerspelen – på riktigt? Coolt, va? Fast sedan kommer du på att du ju inte kan skjuta med pil och båge eller klättra i träd som hon, och inte har hennes överlevnadskunskaper … För Violet och hennes kompisar är det inte Hungerspelen utan boken och filmen Galgdansen som gäller. De skriver fanfiction och håller på med cosplay, och under en fandomträff på Comic Con händer det ofattbara – Violet och hennes vänner transporteras till The Galgdansen på riktigt. Fem minuter senare har de orsakat hjältinnans död. Det blir upp till Violet att ta hennes plats, spela huvudrollen, förälska sig i hjälten och ta sig levande tillbaka till sin värld. Men berättelser har en tendens att få ett eget liv.”

Omdöme: Om den här boken getts ut i sin ursprungsform hade jag sågat den med Största Bästa Jättesågen. Den hade nämligen varit fullkomligt förfärlig. Sprängfylld med klichéer ovanpå klichéer och inte en enda unik idé så långt ögat kan se.

Som tur är kom någon på förlaget med den i det här fallet fullkomligt briljanta idén att lägga Inception-lightfilter över hela kalaset och helt plötsligt blir det en väldigt njutbar och trevlig liten sak istället. Det ska vi nog vara glada för.

Jag tror att min favoritpassage i hela boken kan få illustrera vad jag menar:

IMG_2582

Sånt tycker jag är roligt. Sån är jag.

Grejen är ju som sagt att huvudrollerna blir insugna i YA-boken ”Galgdansen” och om man läst och sett åtminstone en Hunger Games-film och läst en eller två andra liknande böcker som kom i kölvattnet efter att Suzanne Collins blev rik som ett troll, då vet man EXAKT vad ”Galgdansen” handlar om. Och det är det jag menar, det som gör att ”Fandom” funkar är det här metalagret där Anna Day både gosar med och sparkar genren i revbenen på samma gång. Det är underhållning och lite fanservice på samma gång.

Jag tycker ”Fandom” är charmig som tusan. Den har en humor och ton som tilltalar mig väldigt mycket, och jag blir faktiskt lite småsugen på att se färdigt Hunger Games-filmerna (vi kan prata om tjänstefelet att jag inte sett alla filmerna en annan gång, ok?) så gillar ni samma saker som jag så kan ni göra betydligt sämre val än att ägna ett par timmar åt den här.


Recensionsexemplar från B. Wahlströms.

Adlibris / Bokus

 

Recension – De dödas dolk

de-dodas-dolkFörfattare: Jenny Töredal

Beskrivning: ”Den dunkla natten dolde utsikten. Månen lös svagt över den cirkelformade avsatsen som ramades in av stora, kantiga stenar i svart lava. Jag såg två pålar med spetsade huvuden och svalde hårt. Måste få veta vems huvuden som var pålade. Det var därför jag var här. Mitt uppdrag var att vittna om det jag såg. Mot min vilja fortsatte jag framåt. Driven av ett inre tvång. Snittad människohud, tjockt, levrat blod. Flikiga slamsor längs med halsens kant. Vidöppna, döda ögon. Skrikande. Plågade. Ansiktsuttryck förvridna i dödsångest. Jag kräktes. Hulkade och kräktes igen. Kroppen skakade okontrollerat och benen bar mig inte. Jag sjönk ihop på marken och blev sittande. Nu visste jag vems huvuden som var pålade. En kuslig dröm blir inledningen på ett mörkt äventyr. Uråldrig magi måste väckas i kampen mot demonkungen Lord Onekr.”

Omdöme: Om man jämför omslagen till ”De dödas dolk” med den föregående boken ”Älvkorset” så vet jag vilket jag föredrar. Ge mig mörker och död framför vita pälsar och pilbågar vilken dag som helst. Därför är det inte så förvånande att jag tycker att Töredal lyft sig en hel del sen första boken. Berättandet är tightare och mer fokuserat (inte bara blodigare, men det uppskattar jag så klart) och framför allt är det inte lika många sekvenser som utspelar sig ”off camera” som i första boken. Det händer dock ett par gånger, speciellt i början av boken och det är fortfarande nåt jag inte riktigt gillar. Om en karaktär utsätts för något som sägs vara väldigt svårt och farligt, då vill jag vara med när det händer, inte få veta att ”jag somnade, och sen när jag vaknade så var allt bra”.

Jag har också lite funderingar kring det här med Amon Amarth dock. I Töredals bok så är det skådeplatsen för en stor del av de viktigare händelserna i boken, och det är inget fel i det. Men det är det även i ”Sagan om Ringen”, eftersom Amon Amarth är ett av namnen på Mount Doom eller Domedagsberget (och dessutom är det även ett metalband som tagit sitt namn från Tolkien). Det är lite samma grej som Lovisa Wistrand gjort med Gorgoroth i sin ”Drakviskaren”, men här är det nästan ännu mer centralt än i hennes bok. Jag gillar normalt sett namedroppande, men jag är inte riktigt säker på att jag gillar det i de här fallen. Det är en sak att modern fantasy är skyldig Tolkien väldigt mycket, men jag funderar lite på om det kanske är att gå ett steg för långt när man gör så här? Å andra sidan så vet jag att Töredal sympatiskt nog gillar metal så kanske är namnet bara en hyllning till bandet utan att hon känt till kopplingen till Tolkien och då är det mer en olycklig omständighet, men ändå.

Anyhow, ”De dödas dolk” är en bok som trots ovanstående tilltalar mig mer än den första boken (den har dock en del väldigt bra poänger den också), så gillade man ”Älvkorset” så kan man med fördel ge sig på den här. ”De dödas dolk” är lite vassare på alla punkter och visar på en positiv utveckling i Töredals författarskap, men lämnar ändå plats för ytterligare förbättring.

Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

 

 

 

Recension – Allt det vackra är inte förstört

allt-det-vackra-ar-inte-forstortFörfattare: Danielle Younge-Ullman

Beskrivning: ”Som barn reste Ingrid över hela Europa tillsammans med sin mamma, operasångerskan Margot-Sophia. Men när den talangfulla sångerskan förstör sina stämband får karriären ett abrupt slut. I ett försök att gå vidare flyttar Ingrid och hennes mamma hem till Kanada igen, och skapar sig ett vanligt, normalt liv. Men minnet av det som gått förlorat är smärtsamt närvarande och Ingrid saknar musiken så att hon går sönder. Hon lovar sin mamma att hon ska delta i ett överlevnadsläger ute i Kanadas vildmark, för att bevisa att hon är mogen nog att på egen hand flytta till London för att plugga musik. Men allt är inte som det verkar och Ingrid måste räkna ut varför hon egentligen är på lägret, och den egentliga orsaken till att musiken försvann ur deras liv.”

Omdöme:  ”Allt det vackra är inte förstört” är till synes en ganska enkel bok. Ingrid är på vildmarksläger och ska överleva tre veckor i fullkomlig vildmark tillsammans med ett gäng andra ungdomar av mer eller mindre sympatiskt slag för att få lov att flytta utomlands och plugga musik. Så är nuläget. En ganska enkel och rak ramberättele, eller hur? Vi snackar myggbett, forsränning, ständigt vara blöt och skitig och vara tvungen att spara sitt använda toapapper i en påse i ryggsäcken för att ”inte lämna nåt avtryck i skogen” som ledarna säger. Hur gör Ingrid för att hantera det? Bitande sarkasm och brevskrivande hem till mamma. Det hade räckt rätt långt som berättelse egentligen.

Men samtidigt berättas också om Ingrids uppväxt komplicerade uppväxt i tillbakablickar, och på ett tredje plan gör Ingrid också en inre resa som handlar om insikt, förståelse och försoning, både när det gäller sig själv, men framför allt med Ingrids mamma som har tillräckligt med eget emotionellt bagage att det skulle kunna fylla en hangar.

Det är alla olika lager som gör helheten i ”Allt det vackra…”. Younge-Ullman lyckas med att balansera de olika delarna elegant trots, men kanske också på grund av, att det är tunga och svåra ämnen som tacklas. Det är inga småsaker direkt. Vi pratar framför allt om att växa upp och tvingas bli sin förälders förälder, att tacka en närståendes depression. Vi pratar också om att leva en sorts liv och sedan se det ryckas bort ifrån en och anpassa sig till ett helt annat, långt mindre glamoröst liv. Hade det här varit en film så hade den tidiga barndomen sett ut som en Baz Luhrmann-film och sen tvärvända till bilder av en förort där färg är förbjuden.

Längs vägen växer vår förståelse och även sympati för både Ingrid och hennes mamma. De, precis som nästan alla andra karaktärer (det finns två undantag, I’ll get to it, vänta bara) blir väldigt komplexa och och levande. Det finns liksom en botten i dem som känns genuin och trovärdig. Ja, förutom Ingrids kärleksintressen då, som jag inte begriper nånting av och som jag känner att Younge-Ullman inte riktigt lyckats så väl med. Framför allt hade jag önskat att jag fått förstå lite bättre varför Ingrid är attraherad av nån av herrarna. Det känns lite för enkelt att säga ”jo, men i tonåren räcker utseendet” när allting annat är så väl underbyggt. Jag kan absolut köpa fysisk attraktion, men när det ställs i kontrast till de annars så starka karaktärsbyggena så sticker det ut lite onödigt.

Men det är också det enda lilla smolket i bägaren. I övrigt är ”Allt det vackra…” en mycket välskriven och elegant roman om att växa genom prövningar och om förlåtelse.

Lavender Lit har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

 

Middagsmörker

middagsmrker-cederlund_charlotte-35403501-frntlFörfattare: Charlotte Cederlund

Beskrivning: ”Idijärvi sameby ligger undangömd i de norrländska skogarna, långt bort från all civilisation. När sextonåriga Áilis pappa dör i cancer tvingas hon flytta dit för att bo tillsammans med sin morfar som hon aldrig tidigare träffat. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland snö och renar. Men så börjar mystiska saker hända i byn, saker som borde vara omöjliga och som bara kan förklaras med den magi som är direkt knuten till Áilis samiska arv. Snart är hon indragen i en flera hundra år gammal konflikt, en konflikt som riskerar att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar.”

Omdöme: ”Jag landar i istiden”. Så börjar Middagsmörker. Så känns det fortfarande när jag tittar ut genom fönstret. Brorsan frågade igår varför vi fortfarande hade snö, som om man kan välja liksom.

Därför kändes det också helt logiskt att plocka upp en bok med snö, blodrött norrsken och en varg på omslaget samma dag som chefen mailade ut om att det var dags att börja planera semestern.

Men till skillnad från det land av snömodd och kyla som finns utanför mitt fönster vill jag bara stanna kvar i Idijärvi sameby och berättelsen om Áili.

Cederlund karvar ut en egen nisch direkt med sin moderna fantasy som utspelar sig så långt upp i Norrland som det bara går. Beskrivningen som bl a står på CDON där det står ”med inspiration av contemporary fantasy” är förresten bara trams. Det är som att säga att Star Wars kan innehålla spår av rymdskepp. Middagsmörker står upp till örsnibbarna i fantasy, tro inget annat.

Det är också miljön och den samiska mytologin som gör boken till något eget, på samma sätt som en av de stora styrkorna i Siri Pettersens och Anna Jakobsson Lunds böcker att de hämtar inspiration från vår egen del av världen. Jag är beredd att ställa Cederlund i samma sällskap av ytterligare en anledning – att jag helt enkelt tycker att det är förbannat bra.

Jag uppskattar verkligen det socialrealistiska i beskrivningen av behandlingen av samerna, både historiskt och i nutid, och det är verkligen inte många YA-böcker som får en att sitta nån timme på Wikipedia och visst är det så att man får skämmas lite över hur lite man vet. Men jag säger som Áili – jag är från Skåne, där har vi knappt sett renar förutom när de skyltar Polarbröd på ICA.

Áili är dessutom lätt att tycka om. Hon fungerar utmärkt som ledsagare in i den samiska magin eftersom hon vet precis lika lite som vi läsare. Överlag är persongalleriet starkt och väl definierat. Språket i boken lämnar inte heller någonting att klaga på, det är på en hög språklig nivå utan att bli krångligt och sidorna flyger förbi vilket tyder på en skicklig författare redan på debutantnivå. Och boken är också väldisponerad med lagom långa kapitel och med en tredje akt som det bokstavligt talat slår gnistor om.

Så…

Ni fattar redan att ni ska läsa den här va?

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, i bokhandeln och på biblioteket.

Nattbuss 198

9789132166266_200_nattbuss-198_kartonnageFörfattare: Niklas Krog

Beskrivning: ”Johan vaknar upp rejält bakis, med ett stort, kliande sår på halsen. Hur kom han hem i natt? Långsamt börjar minnen tränga sig på. Av busskraschen, lågorna, skriken. Smärtan. Vad var det egentligen som hände på nattbuss 198? Det går några dagar. En förändring tar fart. Johan syns plötsligt. Han tar plats, han ges plats. Johan låter det hända och blir en del av kraften, explosiviteten och viljan. Men om natten vaknar en namnlös fasa.

Frida ser att något märkligt håller på att hända med Johan. Men hon har egna rädslor att hantera, hon känner på sig att pappa är på väg bort från familjen. Johans föräldrar är skilda, och Frida tänker att Johan kan hjälpa henne förstå. Och så finns där en oväntad längtan i henne efter att få vara nära honom. Samtidigt börjar media rapportera om bestialiska dåd i
trakten.”

Omdöme: Ett av de bästa ögonblicken i Niklas Krogs ungdomsskräckroman är, vilket jag var inne på redan i torsdags, när Johan direkt refererar till John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”. Det blir liksom en bekräftelse på den tanke som ligger och gnager i en från de allra första sidorna, nämligen att ”Nattbuss 198” så starkt påminner om en ungdomsversion av just ”Låt den rätte komma in”. Inte så att det är en direkt kopia, utan mer att det är stämningarna i boken samt att båda  böckerna utspelar sig i ungefär samma område och miljöer. Och sämre förebilder kan man ju ha, eller hur?

Krog blandar förortsskräcken med en betydligt mer vardaglig men minst lika jobbig skräck, nämligen den om familjer som har eller är på väg att gå sönder och jag tycker Krog skildrar det väl och från flera olika perspektiv. Vill man inte ta boken fullt så bokstavligt som jag gjort så kan man ju naturligtvis läsa skräckdelarna av boken som en sorts metafor för all den ilska och frustration som Johan har byggt upp inombords på grund av familjeproblemen, men det tror jag är att gå lite väl långt i sin analys – det ÄR varulvar av den fysiska sorten, inte den metaforiska det handlar om.

En sån här bok kräver ju att det händer saker, och att det planteras en obehagskänsla från början och som måste hålla i sig boken igenom, och även om ingenting är särskilt svårt att räkna ut så är det ändå en spännande och tempofylld bok. Krog lyckas alltså med de här två viktiga kriterierna, så den spännings- och skräcktörstande läsaren kan absolut få precis det som önskas.

Det som däremot haltar lite mer och drar ner åtminstone min läsupplevelse är dialogen. Jag får problem med att den har något väldigt lillgammalt och lite väl vuxet över sig, och då pratar vi om kids som ska gå i gymnasiet. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är som stör mig, men jag tror att det är att det är lite för snusförnuftigt och ärligt inte känns som att det är riktigt naturligt. Jag tycker också att det blir någon sorts icke-slut som inte lämnar det avslut på berättelsen som jag skulle önska. Nu lyckades jag se nånstans att Krog snickar på en uppföljare så då löser väl det här sig förhoppningsvis. Jag har lite att säga om omslaget också, men jag sparar det till ett inlägg om just omslag i allmänhet. Stay tuned.

Som helhet är boken ändå, trots mitt gnäll om ett bekant upplägg, enkel intrig och dialoger som skaver lite, en bok som överraskade mig med att jag var kände att jag ville läsa färdigt den så fort som möjligt, och det är ändå ett bra betyg, eller hur?

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren eller ett bibliotek nära dig. Troligen.

Gudar och monster

9789170284137_200_gudar-monsterFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ” Två världar på väg mot ett till synes oundvikligt, våldsamt krig. Genom riskfyllda villfarelsekonster har Karou tagit kontroll över kimärernas rebellarmé och föresatt sig att styra den bort från hämndens återvändsgränd. Framtiden vilar på hennes axlar.

När änglarnas brutala kejsare för in sin armé i människornas värld förenas slutligen Karou och Akiva – inte i kärlek, men i en bräcklig allians mot deras gemensamma fiende. Det är en skruvad version av den dröm de en gång närde, och de börjar hoppas att det kan leda till en väg framåt för deras folk. Och, kanske, för dem själva.

Men än värre hot siktas i fjärran och är Karou och Akiva starka nog att stå fast bland gudar och monster?”

Omdöme: Uppenbarligen är jag blodtörstigare än vad jag trott. Jag tyckte nämligen att förra boken ”Blod och stjärnstoft” i serien om Önskemånglarens dotter (det är en titel att att ha på sitt visitkort, önskemånglare… undrar hur många högskolepoäng som krävs?) var bättre än den första då den helt enkelt vad betydligt blodigare än sin föregångare.

”Gudar och monster” avslutar alltså serien om Karou och Akiva och deras kamp mot de onda änglarna som i slutet av förra boken klädde sig i vita pyjamaser och nedsteg på jorden och började slänga sig med latin. Det är en för jäkla kul idé egentligen. Om man nu ser ut som en biblisk ängel och inte är riktigt den svärmorsdröm som folk kan tro men däremot är lömsk nog att dra nytta av det, varför skulle man låta bli?

Det här är den biten som jag tycker bäst om i ”Gudar och monster”, domedagskänslan när varenda kamera riktas mot Vatikanstaten (duh!) där änglarna landat. Det där ögonblicket som skulle kunna vara precis innan allt brakar käpprätt åt helsike.

Men nåt sånt händer aldrig riktigt – jag har inget problem med att slippa Peter Jackson-inspirerade slag där varenda skott från en pilbåge måste beskrivas, men tro det eller ej, det är nästan provocerande lite våldsamheter i boken. Allt händer ”off camera” och hur kul är det? Den raffinerade upplösningen blir liksom en kinapuff istället för ett fyrverkeri och inte alls den upplösning jag hoppats på. Rätt långt ifrån faktiskt. Kanske hade serien mått bättre av att introducera berättelsen om Eliza tidigare, precis som de delar som berör revorna mellan världarna som gör alltihop möjligt istället för att introducera de här elementen i sista boken?

Nåt som däremot inte händer ”off camera” är alla trånande blickar och elektriska snuddande händer och kippande efter andan och… ja ni vet. Som första boken fast med plusmeny och extra socker i kaffet. Ni vet om det är nåt ni själva går igång på eller inte. Vissa älskar’t, vi andra… det är dock inte lika illa som Tahereh Mafis böcker, det ska sägas.

Så kontentan – jag tycker att det finns en hel del som är intressant – världsbygget är fortfarande väldigt eget, det är än en gång befriande att det inte är särskilt fixerat vid amerikanska miljöer utan rör sig mellan Nordafrika, Rom, Patagonien osv. Men jag tycker att dispositionen av olika element av den övergripande berättelsen, dvs inte bara i Gudar och monster utan serien som helhet är lite märklig, och jag tycker tyvärr inte att Taylor levererar på upploppet så som hon hade möjlighet till. synd på så rara ärtor som det heter.

Tack till Bazar Förlag för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren eller biblioteket.

 

Aldrig ensamma

aldrig-ensammaFörfattare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”När Systemet inte är det största hotet – vem väljer du att lita på? Tillbaka i huvudstaden. Allt ser ut som vanligt, men ingenting är sig likt. Samtidigt som de högklassade förbereder sig för val planerar rebellerna ett attentat som ska ändra spelreglerna för alltid. Ava blir inblandad på båda sidor. Lögn, myt och sanning trasslas ihop och snart vet hon inte vem hon kan lita på. Levi kämpar mot vansinnet. Leymah säger att han har glömt vem han egentligen är. Att han är stark nog att kontrollera sin förmåga. Han måste tro henne om han ska kunna rädda sin syster. Ava, Levi och Leymah tvingas ta hjälp av gamla vänner och oväntade bundsförvanter för att få den kunskap de behöver. Men vem är det som förföljer dem? Vem har räknat ut sanningen?”

Omdöme: Jag gillar inte uttrycket ”bra för att vara svenskt”. Det antyder liksom att det oavsett hur bra någonting är så är det ändå underlägset allt utländskt, oftast amerikanskt, vad det än gäller – musik, film, litteratur.

Anna Jakobsson Lund verkar tycka samma sak – jag vet att hennes ambition med sina böcker är att vara minst lika bra och helst bättre än sina amerikanska motsvarigheter i den genre hon arbetar inom. Ni vet vilka jag menar.

Det är ambitiöst. Väldigt ambitiöst.

Men det är faktiskt helt rätt tänkt och jag önskar att fler författare tänkte så och inte bara nöjde sig med att skriva en hafsig kopia av den senaste trilogin som filmatiserats. ”Aldrig ensamma” är uppföljaren till ”Tredje principen”, en bok som överraskade mig fullständigt med sin höga kvalitet. Naturligtvis innebar detta att ribban höjts betydligt inför uppföljaren. Så hur klarar den sig då?

En av de första sakerna jag slås av i boken är språket. Det är korta meningar och replikskiften. Kyligt. Hårt. Sen inser jag hur det i sin tur reflekterar det genomarbetade världsbygge som Anna Jakobsson Lund ägnat sig åt i både ”Aldrig ensamma” såväl som ”Tredje Principen”, för den världen är minsann kylig och hård så att det både räcker och blir över. Och världsbygget är verkligen i toppklass – jag älskar hur man förstår att den till största delen utspelar sig i London tack vare omslaget och referenser till byggnader men utan att nämna namn. Men jag saknar faktiskt de militanta samerna från ”Tredje principen”, det måste jag erkänna. Det råder inte ens Tracy Chapman-referensen bot på, även om jag uppskattade den väldigt mycket.

Handlingen då? Levi, Leymah och Ava kämpar vidare med att träna Levi i hans psykiska förmågor och jag tycker att jag kommer närmare både Levi och Leymah i den här boken – speciellt Leymah som i mitt huvud blivit en tvilling (eller ska vi säga klon?) till Cosima i fantastiska TV-serien ”Orphan Black”. Jag blir nästan lite kär i henne. I sina bästa stunder påminnner de scenerna om en korsning av ”X-Men” och ”Inception”. Och gillar seriefantasten och Christopher Nolan-dyrkaren David sånt? Gissa tre gånger.

Ava kommer ikapp lite på slutet av boken eftersom hennes story har större betydelse då, men inledningsvis är det verkligen Levi och Leymahs show, lite på bekostnad av Ava. Men när hennes berättelse tar fart så visar hon en enorm målmedvetenhet och offervilja, och jag både hejar på och våndas med henne under hennes undercover-arbete.

Det jag dock kan känna inte hade riktigt så stor impact på mig, och det beror nog på att det var ett tag sen jag läste förra boken, var de karaktärer som finns lite i periferin som t ex de andra medlemmarna i Motståndet, och därmed får vissa händelser inte riktigt den påverkan som är tänkt. Kanske hade det hjälpt med lite mer påminnelser om vilka personerna var – eller så är jag bara glömsk och det kan jag inte lasta någon annan för…tyvärr.

Hur som helst, som ni förstår så tycker jag väldigt bra om boken och serien i allmänhet. Anna Jakobsson Lund visar än en gång att hon är i toppklass när det gäller den här genren – det här är inte alls bra för att vara svenskt. Det är bra för att det är riktigt bra, punkt slut.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, CDON, Bokus, bokhandeln eller så går ni som vanligt in och vänder alla deckarböckerna med ryggen inåt i hyllorna tills bibliotekarierna reagerar.

Gasten

gastenFörfattare: Åsa Larsson, Ingela Korsell, illustrerad av Henrik Jonsson

Beskrivning: ” Tiden pulsar och mörkret vandrar in. Det är december och Mariefredsborna rustar för julmarknad och luciatåg, men föga anar de vilken kuslig lucia det kommer att bli för staden. En oskyldig lek blir snabbt farlig när en port skapas till den andra sidan och tre gastar börjar härja.

Alrik och Viggo för en kamp mot klockan. Det gäller att bekämpa varelserna fort – innan folk gastkramas till döds!”

Omdöme: Det börjar bli meningslöst att recensera PAX-böckerna, så det här kan nog bli den sista jag skriver – inte för att den blir sämre, utan precis tvärtom. Böckerna och serien som helhet håller väldigt hög klass och blir bara bättre och mer skrämmande för varje ny del i serien. Gasten är med andra ord precis så bra och efterlängtad som ni tror. Mylingen var kanske snäppet mer skrämmande men den här ligger inte långt efter, och så här precis mellan Halloween och Lucia så är den ju klockrent utgiven. Det är bara att gratulera såväl författare som förlag än en gång!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala bokhandeln och biblioteket.

Jag och Earl och tjejen som dör

jag_erltjncmyk_11916Författare: Jesse Andrews

Beskrivning: ”Det här är den roligaste bok om döden du någonsin kommer att läsa. Det är en universellt accepterad sanning att high school suger. Hur är det ens möjligt att existera på ett sånt jävla skitställe? Första dagen på sista året har Greg Gaines äntligen räknat ut hur man överlever. Hans strategi är att smälta in. Hålla en sjukt låg profil. Den enda han umgås med är Earl. Tillsammans tillbringar de sin lediga tid med att spela in filmer. Ärligt talat är filmerna ganska usla, och Greg har inga planer på att någonsin visa dem för någon annan. Tills han lär känna Rachel. Rachel har leukemi, och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. Att han kan göra skillnad i hennes liv genom att muntra upp henne. Trots att Greg knappt känner Rachel och vet att det är en totalt idiotisk idé så går han med på att försöka.”

Omdöme: Pojke möter flicka. Cancer. En dör i slutet. Låter det bekant? Typ som en viss annan bok som alla snyftade sig igenom för ett par år sen?

Ja, det gör det väl. Men det är i ärlighetens namn inte många likheter mellan DEN DÄR BOKEN och den här. Likheterna är ungefär på nivån paprika i förhållande till habanero. Samma hylla i disken, påminner lite om varandra rent genetiskt men smakar RÄTT OLIKA om man tar en rejäl tugga. Det finns YouTube-videos om sånt om ni inte tror mig.

Det Jesse Andrews gör annorlunda är nämligen att han skruvar upp absurditeten till 11. Här ska det inte snyftas, här ska det skrattas och förfäras om vartannat. ”sa han verkligen”, ”skrev han”, ”men ååååh”. Den typen. Språkmässigt är det bland det grövsta jag läst på länge. Eller vi kan säga så här – det är nog första gången ordet ”åsnekuk” används tvåsiffrigt antal gånger i en ungdomsbok.

Samtdigt är det så att jag gillar det. Jag gillar att Andrews låter Greg och Earl vara så där otroligt tramsiga och omogna, för det är man faktiskt ganska ofta. Det är ärligt talat mer realistiskt än de snudd på Ranelidska kidsen som dyker upp i en massa andra böcker hela tiden.

Tramset är ju också en sköld. Det märks ju tydligt att Greg inte kan eller vill ta in verkligheten och istället använder humorn och tramsandet för att slippa hantera den. Jag gör så själv, så jag vet vad jag pratar om. Samtidigt gör man också så för att försöka få alla andra att tänka på nåt annat, så det är svårt det där. Det är inte alltid bra att göra så, men det är inte alltid dåligt heller. Grejen är att det är ok att känna så också. Allting går inte att göra på exakt rätt sätt hela tiden, och om humorn är ditt sätt att hantera en svår situation så är det faktiskt 100% mänskligt.

Jag gillar också strukturen i boken. Många delar är uppbyggda av filmmanus och punktlistor och jag är svag för sånt. Speciellt när det är one-liners av högsta klass som dyker upp i tid och otid. Andrews har för övrigt också skrivit manuset till filmen som är baserad på boken.

Så…

En väldigt speciell bok. Grov på ett sätt som få andra böcker är, men också väldigt känslosam. Rolig med en sorgsen underton. Helt enkelt uppfriskande och läsvärt. Och omslaget är så snyggt i all sin enkelhet.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret.

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus, lokala handlaren och förhoppningsvis tillgänglig på ett bibliotek i närheten. Annars går ni in på bibblan och skriker. Sånt gillar inte bibliotekarier.

Det här inlägget är en del av bloggstafetten angående ”Jag och Earl och tjejen som dör”. Igår var det Fantastiska berättelser som stod för läsningen, och imorgon är det ingen mindre än The world I live in.

Röd Drottning

rod_drottning_forsta_boken_i_rod_drottning-trilog-aveyard_victoria-31852233-380100737-frntlFörfattare: Victoria Aveyard

Beskrivning: ”I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön – utan efter blod. De silverblodiga – de silvriga – är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.

Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.

Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll.”

Omdöme: För det första: tack Modernista för att ni behållt originalomslaget så långt det bara varit möjligt. Det är dags att förlag förstår hur viktigt det är med säljande omslag och då räcker det för tusan inte med ett omslag som tonåringen hemma målat med vattenfärger eller fotograferat med pappas systemkamera på lektionerna i gymnasiet.

Det har tydligen hypats nåt ofantligt om den här boken, både här i Sverige och på andra sidan atlanten. Av nån anledning har jag missat det så jag hade inte riktigt några jätteförväntningar i ryggen mer än att vissa bloggar jag har förtroende för hade läst den och tyckt att den var helt ok. ”Röd drottning” har ju tydligen också jämförts med EXAKT ALLA serier som alla läst/och eller sett på film.

Läser ni beskrivningen ovan så fattar ni ju själva – ja, det går att hitta paralleller till andra serier. Det går att namedroppa in absurdum om man ska vara ärlig, men nu är det faktiskt så här: även om man använder samma ingredienser så kan det smaka väldigt annorlunda beroende på vem som lagar maten. Det är skillnad på kedjan Frasses förfärliga ”mat” och de burgare jag steker hemma i mitt kök om man säger så, även om vi båda använder bröd, nötfärs, ost och bacon (dvs alla de viktiga delarna av kostcirkeln).

Men var lägger sig ”Röd drottning” på den här skalan? Är det Korvbrödbagarens knastertorra bröd med en sorglig Eldorado-biff eller är det hembakad brioche med egenmald högrevfärs?

Svaret är – Burger King (eller Queen därå). Det är rätt schyst faktiskt, men utan att nå upp till det där top notch-betyget, men inte alls tokigt. Det startar dock fantastiskt långsamt för den här typen av bok – det tänder liksom inte till förrän efter 150-200 sidor och det är på tok för sent egentligen, det här med ett bra tempo kan faktiskt inte poängteras tillräckligt. Det ska dock sägas att sen rullar det på desto bättre med lite twistar som skojar till det lite extra och en blixtrande (höhö) final som borde tilltala X-Men/Avengers-fansen därute, och dit räknar jag ju ändå mig själv. Det jag verkligen hoppas på inför del två är ju att Aveyard tar ut svängarna ordentligt för att skilja sig mer från ni-vet-vilka. Alla franchise behöver ju en signatur-burgare!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, lokala handlaren och biblioteket.

Bänkad

bankadFörfattare: Annica Wennström

Beskrivning: ”Sebastian går i nian. I hans liv har fotbollen alltid stått i centrum. På träningarna finns gemenskap och Karsten, tränaren som vägrar nivåindelningar och elitsatsningar. Men sammanhållningen i laget börjar krackelera när Janne och hans son Ethan dyker upp. Det tvivel som gror inom Sebastian växer sig starkare, vem är han utan fotbollen?

Hemma finns Bengt, eller pappa som någon annan skulle kallat honom, med den arga rösten och de ständiga förhören. Och mamma som bara är besviken.

Men Sebastian lär känna Niki, Niki som ser någon annan än bara killen som är bäst i fotbollslaget. Sebastian förstår att det går att välja sin egen väg. Med hjälp av Niki börjar han ifrågasätta sin omgivnings krav. Han vågar också närma sig Liten, fotbollstjejen med den stora kavajen och korta håret, hon som får Sebastians hjärta att slå extra fort.”

Omdöme: Mitt förhållande till lagidrott i allmänhet och fotboll i synnerhet kan sammanfattas med ett stort NEJ. Det har aldrig varit min grej. Om det beror på ointresse eller bristande bollkontroll, ja, det är väl ungefär 50-50 där. Däremot träffar man ju på sånt som Bänkad handlar om i ens omgivning, oavsett om det handlar om diskussioner vid fikabordet på jobbet eller en avlägsen familjemedlem som coachar knattefotboll. Det handlar om kärleken till sporten och att ha roligt som på nåt sätt står i motsatt förhållande till elitsatsningar och ”toppa laget” och allt sånt där. Det handlar om vad som gått fel när mammor gör vågen när motståndarlagets målvakt står och gråter för att han missat att ta en straff.

”Bänkad” är alltså en bok som är väldigt relevant – kanske hade jag önskat att den handlat om något yngre personer, men det är bara för att det är det scenariot jag själv stött på, 11-12-åringar där det slutat att vara en lek och blivit alldeles för mycket allvar. Den miljö som Wennström skriver om fungerar dock alldeles utmärkt, och det finns mycket att relatera till för målgruppen i boken.

Jag gillar speciellt skildringen av den sprickan som uppstår när man upptäcker att ens kompisar inte vill samma sak som en själv, och även hur Sebastian börjar gå sin egen väg med hjälp av nya personer i sitt liv. Att han går ”full emo” känns väl lite festligt kanske, rätt rejält lappkast om man säger så.

Förvånansvärt trevlig och lättläst med sina ca 130 sidor även för oss som är mindre bolltokiga och behandlar som sagt ett ständigt aktuellt ämne. Kanske har ni nån i närheten som skulle kunna behöva läsa den här?

Tack till Rabén och Sjögren för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, CDON, Bokus, bokhandeln och biblioteket.

Fripassageraren

29695335_O_1Författare: Christina Wahldén

Beskrivning: ”När Nells och Nicks far plötsligt dör inser de att de egentligen inte vet så mycket som sin bakgrund. Mamman försvann tidigt och pappan har varit uppslukad av arbete. Fadern efterlämnar en lapp med mystiskt budskap – syskonen får veta att modern befinner sig i Afrika, och de inser plötsligt att de är i fara. De måste fly landet. De tar med sin fars betjänt och ger sig av till Afrika med båt. Ett stort äventyr tar sin början. De träffar på en mängd intressanta typer, upptäcker exotiska miljöer, och blir lurade mer än en gång. Under tiden skriver Nell, kvinnosakskämpen, eldiga inlägg till tidningen i London, och Nick, som drömmer om att bli uppfinnare, kommer på den ena tveksamma uppfinningen efter den andra.”

Omdöme: Jag körde ju lite pseudodemokratisk omröstning här för ett tag sen angående vilken bok som skulle få den stora äran att ställa sig på prispallen (eller lägga sig i giljotinen, man vet ju aldrig) och de stora massorna röstade alltså fram Christina Wahldéns första avtryck i steampunksgenren, nämligen ”Fripassageraren”.

Det enda jag läst av Wahlén tidigare är ”Fågelöns hemlighet”, som jag tyckte var helt ok, men med en del saker som så här med lite distans känns ännu mer irriterande tyvärr. Hon är väl mest känd för ”Kort kjol” och Villig” men är en oerhört produktiv författare.

”Fripassageraren” är som sagt en ny genre för Wahldén men där hon faktiskt lyckas ganska bra. Jag blev positivt överraskad! När man läser vissa böcker så märks det ibland att författaren haft lite roligare än vanligt när de skrivit dem, och det tycker jag märks här. Det finns mängder med blinkningar till alla möjliga populärkulturella företeelser och det finns en tydlig kärlek till gamla tiders äventyrsberättelser av såväl Jules Verne som Charles Dickens och Tintin och sånt där. Det finns dessutom lite av samma känsla som Jakob Wegelius och Jan Lööf så överlag är det ju ganska trevligt sällskap, eller hur?

Själva steampunkigheten känns väl egenligen sådär, några svetsglasögon gör ingen steampunk liksom. Men visst – det dyker upp motoriserade hästar och en ubåt så det får väl räknas efter halva boken, men det hade lika gärna kunnat gå bra utan. Etiketten känns lite påklistrad med andra ord.

Däremot är det roligare att Nell är en så stark kvinnosakskämpe och journalist och att Wahldén också snuddar vid en del tyngre ämnen som absolut var problem på 1800-talet, men som tyvärr fortfarande är högaktuella – storviltsjakt, kolonialismens följder, barnarbete, miljöförstöring och liknande.

Berättandet och språket är rappt och själva berättelsen är omfångsrik och medryckande, men väldigt få trådar avslutas och knyts ihop vilket lämnar väldigt mycket som ska lösas på ett tillfredsställande sätt i den avslutande delen. Den får alltså väldigt mycket att leva upp till men jag kommer absolut att läsa den när den kommer, så pass underhållande är det!

Tack till Rabén och Sjögren för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, bokhandeln eller på biblioteket.

Feralerna 1: Kråkviskaren

krakviskarenFörfattare: Jacob Grey

Beskrivning: ”En gång i tiden var Blackstone en blomstrande metropol, men det var innan den mörka sommaren. För åtta år sedan svepte en brottsvåg genom staden folk överfölls och mördades urskillningslöst. Stadsdelar sattes i brand. Vilda djur strövade i flock på gatorna. Det var också åtta år sedan Caw, då bara en liten pojke, oförklarligt lämnades av sina föräldrar. Sedan dess har Caw bott i en trädkoja i en ödslig park, och har aldrig ifrågasatt sin förmåga att prata med kråkor. Men när tre livsfarliga fångar rymmer från stadens fängelse och Caw träffar polisdottern Lydia, inser han att hans förmåga har större betydelse än han någonsin kunnat ana. Han är en feral en som kan kontrollera djur. När våldet åter igen tar över staden, och hotet om en ny mörk sommar ökar, inser Caw att det finns två sorters feraler: de som lever i harmoni med sina djur och de som tvingar dem till underkastelse. De goda feralerna måste nu sluta sig samman och för Caw innebär det att han snabbt måste lära sig att hantera sina förmågor och förbereda sig på att möta en ondska han inte trodde var möjlig.”

Omdöme: Som att ta Harry Potter, Oliver Twist och Spindelmannen och köra ner det i en mixer, skaka och servera med ett körsbär och ett paraply. Lite så känns Kråkviskaren – eller åtminstone ambitionen med Kråkviskaren. Premissen är ju hur kul som helst, men tyvärr är utförandet inte riktigt lika bra. Det är inte jättedåligt heller, men bland det mest frustrerande som finns är när man ser hur mycket potential som bara slösas bort.

Som sagt, jag gillar ju idén, och mitt tolvåriga jag som dyrkade Spindelmannen hade slukat direkt och älskat det, men mitt trettiofemåriga jag ser inte särskilt mycket crossover-potential i bokserien. Jag tycker också att Grey tyvärr bränner lite för mycket av sitt krut alldeles för snabbt – när Caw når nya höjder (bokstavligt talat) efter halva boken och redan där sägs uppnå superkrafter som bara legendariska feraler haft tidigare, då undrar man ju vad som ska hända härnäst? Då blir det ju nästan lika dumt som när Stålmannen kunde backa tiden genom att flyga jättesnabbt i motsatt riktning mot jordens rotation – det blir alldeles för mycket.

Dock går det fort att läsa, det är inte särskilt komplicerat berättande eller språk så 10-14-åringar bör kunna klara av boken relativt bra. Det finns som sagt potential, men det återstår att se hur Grey förvaltar det i nästa bok (som jag trots allt vill läsa!).

Finns på Adlibris, CDON, Bokus, lokala handlaren eller biblioteket.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Athena

athenaFörfattare: Marta Söderberg

Beskrivning: ”Maya lever i zonernas gränder, ständigt på sin vakt. Benjamin har ingen och inget, och längtar bort från sitt kriminella liv. Makten kallar dem nummerlösa. En natt kidnappas Maya och Benjamin, och vaknar upp på Athena, en hemlig agentorganisation. Tillsammans med andra nummerlösa ungdomar ska de genomgå ett rekrytprogram.

De lever i en tid när allt har fallit sönder. Ingen saknar dem. Maya och Benjamin tvingas vänja sig vid Athenas hårda värld. Men hur långt är de beredda att gå för att klara prövningarna? Hur mycket är de villiga att offra för att kanske få en ny chans?”

Omdöme: Jag är av den åsikten att alla filmer blir bättre av ett träningsmontage, men så är jag också en person som är matad med 80-talsaction så att det sprutar ur öronen på mig. Om nån filmar Athena nån gång kommer jag att KRÄVA träningsmontage på vilket socialt media som då kommer att vara aktuellt. För i ”Athena” tränas det mycket, ofta och länge. Maya och Benjamin skulle kunna tävla i Military Fitness och vinna hur många medaljer som helst.

Men i ”Athena” vinner man inga medaljer. Där är det en hård och mörk värld där nummerlösa är värda mindre än navelludd och Makten är… mäktig och totalitär. Inget nytt eller förvånande men inte heller nåt att förakta som läsare. Dystopi som det ska vara. Bakgrunden till dystopin är en världsomspännande ekonomisk kollaps och det känns ju oroväckande aktuellt med tanke på hur vissa länder sköter sina ekonomier, och skymtar Söderbergs eget intresse för både ekonomi och historia. Snyggt!

Jag tycker att ”Athena” är ett rätt trevligt genrebyte för en författare som inte tidigare arbetat i den här genren, och som enligt henne själv inte läst nån dystopi tidigare (men kanske sett nån film?). Det är inte några enorma överraskningar, men jag gillar ändå det jag får, men jag tror att Söderberg kan ännu bättre för att överraska och sätta sin egen prägel på sitt verk i jämförelse med alla böcker ”Athena” jämförs med.. Jag håller förresten inte alls med de som slentrianmässigt refererar till boken som en svensk ”Hunger Games” (Hej Svenska Dagbladet!). Min första tanke redan när jag läste beskrivningen var faktiskt TV-serien ”Nikita” och jag VET att jag har rätt. Jag hade önskat lite mer svar på vissa frågor om själva berättelsen och vissa karaktärers motiv till varför de gör saker och ting men eftersom det är som gjort för en fortsättning hoppas jag på mer sådan information i nästa del. För det måste ju komma minst en?

Tack till författaren för recensionsexemplaret!

Andra som skrivit om boken: Bokhuset, Vargnatts bokhylla, Boktjuven

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren och vettiga bibliotek.

Hälsningar från havets botten

halsningar-fran-havets-bottenFörfattare: Christina Lindström

Beskrivning: ”Och så plötsligt, nästan helt utan förvarning, lägger hon en hand runt min nacke och pressar sina läppar mot mina. Mitt hjärta slår ursinnigt när vi kysser varandra. Fan vad vi kysser varandra.

Det är första dagen på gymnasiet och när Fille får se Hanna är det som om tiden stannar. Det är ju hon! Som stal hans hjärta och tog det med sig när hon flyttade från staden i fjärde klass. Som alltid var smutsig och hade trasiga kläder men de mest fantastiska ögon han någonsin sett. Nu är hon tillbaka och Fille faller handlöst, igen. Det blir början på en trevande men fantastisk kärlekshistoria som bultar av hjärta, sorg och hudlöshet.”

Omdöme: Det är så mycket jag gillar med den här boken, men omslaget är inte ett av dem. Jag har så förbaskat svårt för gul text på svart/vit botten, och jag tycker att det i det här fallet blir alldeles för plottrigt när man lägger texten i just det här typsnittet över ett foto. Men man ska ju inte döma en bok efter omslaget, eller hur?

Jag blir så glad att läsa en bok som tar upp en ungdomsförälskelse i första året i gymnasiet från killens perspektiv, för det är ta mig tusan inte det vanligaste. Det är snudd på unikt att få läsa om killar i den ålderns känsloliv och hur de tycker och tänker och känner, så det är otroligt uppfriskande och välbehövligt. Lindström lyckas också med att skapa nyanserade karaktärer som är intresseväckande och undviker stereotyper – bara en sådan sak som att Fille är svensk-brasiliansk och att det inte görs några större affärer av det. Han bara ÄR, precis på samma sätt som om han varit helsvensk. Om det inte finns anledning att diskutera ursprung och etnicitet, låt bli. Det går så bra ändå!

Det finns en hel del svärta också i boken men som på ett bra sätt balanseras av det skojfriska i Filles personlighet och jargong. Fille bär inte humorn som en fasad, istället känns han som att han genuint är en ganska glad person som gärna skämtar. Lindström väjer alltså inte från att ta upp rejält allvarliga ämnen, men det är ändå Filles och Hannas relation som står i fokus och det är så jag vill att den här boken ska vara.

Tydligen är Lindström debutant men det märks verkligen inte, däremot märks att hon genom sitt arbete som gymnasielärare verkligen har bra kontakt med ungdomar och den miljö hon beskriver i sin bok. Faktum är att tankarna närmast går till en John Green-bok i svensk gymnasiemiljö och då vet ni själva om ni ska läsa den här eller inte. Jag rekommenderar den här varmt i alla fall.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, bokhandeln eller på biblioteket (så klart).

De tysta stegen bakom

9789163882807Författare: Jonna Björnstjerna

Beskrivning: ”Några solstrålar har letat sig in genom de tunga sammetsgardinerna och följer de glittrande dammkornen som långsamt landar på en gammal tavla. Det är ett porträtt av en flicka i konstiga svarta kläder, och om du tittar riktigt noga, så ser hon faktiskt inte så snäll ut som du först trodde, men det är väl bara inbillning? 

Elsa vet att hon kommer sakna alla kompisarna hemma i stan. Varför måste hon flytta ut på landet bara för att mamma och pappa har bestämt sig för att starta ett pensionat? Såklart också att nya huset är ett riktigt kråkslott med knakande golv och väggar och dystra rum med vindlande gångar. Inte ens den gamla trädgården med sin labyrint att gå vilse i och konstiga stenstatyer känns roligt att utforska.

Inte blir det bättre av att mamma och pappa verkar tycka att hon mest hela tiden är besvärlig, bråkig och ljuger om allting. Dessutom tycker de att alla märkliga olyckor som har skett på sistone är hennes fel. Elsa är säker på att de egentligen önskar att de hade ett annat barn, någon som alltid är snäll och hjälper till …”

Omdöme: I det här fallet får man faktiskt döma boken efter omslaget. ”De tysta stegen bakom” är mörk, mystisk, lite läskig och innehåller precis de ingredienser man vill ha i en sån här bok. Det är en spökhistoria som utspelar sig på ett gammalt kråkslott med en alldeles för nyfiken huvudperson i huvudrollen, ungefär så som det ska vara i sådana här böcker. Föräldrarna är inte alls förstående utan alldeles för upptagna med sitt och den lilla hjälp som Elsa får i form av den lokala new age-pajasen är naturligtvis alldeles värdelös. Jag har ju förresten skrivit om böcker om att komma i kontakt med sin inre indian tidigare, och i den här nämns en bok om att krama sin inre delfin – hade jag kunna hjula hade jag gjort det för uppenbarligen tycker Björnstjerna ungefär samma sak som jag om sånt där trams. Det hindrar dock inte från att uppskatta en spökhistoria!

De 300 sidorna är faktiskt inte så farliga som man kan tro, texten är luftig och Björnstjernas illustrationer gör det lite omväxlande och lättläst ändå, rent storymässigt är det inga jättestora överraskningar utan en ganska traditionell berättelse så de allra flesta bör inte ha några problem att hänga med i svängarna. Jag tycker ändå att boken kan vara lite väl läskig för de yngsta läsarna under 10, men det får ju naturligtvis göras en avvägning från person till person (som alltid), men jag tror att den bör fungerar ganska väl för barn i slukaråldern i övrigt.

Några andra som läst: Boklus, Romeo and Juliet, Kojosch

Finns på CDON, Adlibris, Bokus eller lokala handlaren (eller biblioteket, ej att förakta!)

Ett folk utan land

atn1024_ett-folk-utan-landFörfattare: Melina Marchetta

Beskrivning: ”I tio år har Finnikin levt i exil. Han har inte varit i hemlandet Lumatere sedan den kaotiska tid då kungafamiljen blev brutalt mördad och en förbannelse lades över landet. Nu håller förbannelsen Lumateres folk fångna inom rikets gränser och hindrar de som tvingades fly att återvända hem. På Finnikins resor för att hjälpa Lumateres utsatta exilbefolkning träffar han Evanjalin, en ung kvinna som hävdar att hennes drömmar kan leda honom till Lumateres rättmätiga tronföljare, den enda som kan häva förbannelsen. Hon hävdar också att Finnikins pappa, den forne kungens hedersvakt, inte dog i Lumatere utan sitter fängslad, och tillsammans ger de sig av för att rädda honom. Och Lumatere.”

Omdöme: Melina Marchetta är fascinerande. I min bekantskapskrets så är hon verkligen en vattendelare – vissa tycker att det hon skrivit är jättebra (jag är en av dem) och andra tycker att det är tråkigare och mer händelsefattigt än telefonkatalogen – för er yngre läsare så var telefonkatalogen en jättetjock bok med massor av telefonnummer i, som hitta.se fast analog liksom.

Och Marchettas mest kända böcker är i en helt annan genre, så därför blir det ju lite intressant att hon ger sig in i fantasy-världen med ”Ett folk utan land”. Det hon gör är att hon tar med sig sina största styrkor, nämligen karaktärerna, och lägger större fokus på dem än på de mer traditionella fantasy-inslagen, dvs Det Stora Slaget och Nu Ska Vi Förklara Magi och sånt där. Det finns naturligtvis en del sånt också, men i betydligt mer nedtonad skala. Istället använder Marchetta sin fantasybok till att göra nåt som jag hörde författaren Eva Holmquist (Attentaten i Gallus) prata om under sin intervju på vårt Kultur på Campus, nämligen att använda sin fantasy till att diskutera och analysera vår egen värld. I det här fallet handlar det om flyktingströmmar, främlingsfientlighet och hur krig och trauma påverkar människor, och det tycker jag Marchetta behandlar väldigt väl.

När det gäller karaktärerna så är det ju faktiskt så att huvudpersonerna Finnikin och Evanjalin (ok, jag HAR lite svårt för de namn som Marchetta hittat på) växer enormt under bokens gång och framför allt så är de några av de mest tjurskalliga och envisa karaktärer jag läst om på länge.

Ja, det är ett lite lägre och mer lågmält tempo än mycket annan fantasy, och jag kan förstå hur det gör att det blir svårare att närma sig den här boken, men jag gillar den. Det är inte den bästa fantasy jag läst, och inte heller det bästa Marchetta skrivit, men det är faktiskt en av de mest tänkvärda fantasyböcker jag stött på, och det är ta mig tusan nåt helt unikt.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

Andra som recenserat: C.R.M. Nilsson

Finns på t ex Adlibris, CDON, Bokus eller lokala handlaren.

Anna och the French kyss

anna_och_den_franska_kyssen-perkins_stephanie-30390810-2643946709-frntlFörfattare: Stephanie Perkins

Beskrivning:”Anna har ett lyckligt liv i Atlanta. Hon har en lojal bästa kompis och är kär i sin arbetskamrat på biografen, som just har börjat återgälda hennes känslor.
Därför blir hon inte alls förtjust när hennes pappa bestämmer sig för att skicka i väg henne till Paris för att hon ska gå sitt sista skolår där. Men trots att hon inte kan ett ord franska lär Anna känna en del coola nya personer, inklusive den snygge Étienne St. Clair, som snabbt blir hennes bästa vän.
Tyvärr är han upptagen och det kanske Anna också är Kommer ett år av romantiska nästan-stunder avslutas med den franska kyss hon har väntat på?”

Omdöme: Den här dök upp som en liten överraskning i brevlådan för ett tag sen, det var alltså inte någon bok som jag bett om att få recensera på något sätt. Jag var väldigt kluven till om jag skulle läsa den innan dess överhuvudtaget, men hade ändå sett att den fått väldigt fina omdömen och utsetts av en massa amerikanska tyckare till en av det årets bästa ungdomsböcker. Och som jag tidigare sagt, jag har inget emot romantiska komedier om de görs på rätt sätt med tillräckligt mycket intelligens.

Så hur står sig Anna och den franska kyssen då? Och varför heter inlägget som det gör?

Ja, alltså…

Jag tycker så här: den var väl ok. Jag har läste sämre böcker i mina dagar. Men aldrig tidigare har jag känt att ”fan, jag måste ha tag i en utgåva på originalspråket” tidigare. Det är nämligen nåt i språket som inte fungerar för mig i den svenska översättningen, och jag tror att det har mycket med skillnaden mellan brittisk och amerikansk engelska som helt enkelt inte kommer fram i den svenska översättningen (det är inte bara det som gör att det skaver, men en stor del av det). Jag satt länge och funderade på hur man skulle översätta sådant på ett bättre sätt, och hade faktiskt båda versionerna framför mig och läste samma kapitel på både svenska och engelska men jag har ingen lösning på hur det skulle kunna lösas så jag avundas inte översättaren i det här fallet. Men faktum kvarstår, jag upplevde att boken helt enkelt var bättre i sin originaltext. Den får en lite vuxnare ton på engelska – å andra sidan kanske det faller de svenska läsarna bättre i smaken, så det kanske inte är ett problem förutom för mig och har man inte möjlighet att läsa båda språken så går det så klart att läsa bara den svenska översättningen ändå.

Däremot tycker jag faktiskt att boken tar sig efter ungefär halva boken och får lite mer av den här trevliga rom-com-känslan. Men… de första 150-200 sidorna så kunde jag verkligen inte känna sympati med Anna för allt smör i Småland – det är alldeles för mycket gnäll och självömkan om hur jobbigt det är att ha blivit skickad på internatskola i Paris istället för att hänga på en biograf i Atlanta. Den byts sen ut mot nån sorts upp-över-öronen-förälskelse i Paris som nästan blir för mycket den med.

Men som sagt då, sen blir det ju en ganska söt kärlekshistoria till slut i alla fall, om än så förutsägbar att man aldrig blir riktigt överraskad men så fungerar väl hela genren i sig. Det är till och med nån som springer i slutet liksom.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

CDON, Adlibris, Bokus eller lokala handlare!

Percy Jackson and the sea of monsters

SoM_Cover_2.1Författare: Rick Riordan

Beskrivning: ”Percy har knappt hunnit hämta sig från förra sommarens blixtjakt, innan han hamnar i ett nytt svindlande äventyr! Den här gången med havsmonster, sirener och andra mytologiska figurer. Det är inte så lätt att vara hjälte. Hans mål är att rädda sina kompisar och sommarlägret från undergång, men för att kunna göra det måste han hitta det gyllene skinnet, som en grym cyklop har lagt beslag på. Samtidigt flåsar andra odjur honom i hälarna, de vill gärna se att han misslyckas.”

Omdöme: Projekt Rick Riordan fortsätter med del två i serien om Percy Jackson. Det som slår mig är Riordans förmåga till att hålla uppe tempot och ändå lyckas få med sig mängder av små detaljer som gör att den som har lite koll på mytologin bakom får lite extra kul men ändå utan att tappa bort de läsare som inte läst nåt om de gamla grekerna sedan tidigare.

Det som också är rätt skönt är avsaknaden av kärleksbekymmer, även om det hintas lite i den här boken om lite framtida känslor mellan vissa karaktärer – å andra sidan är det en naturlig utveckling i den ålder som Percy och co. är i.

Jag var bara bekant med filmversionerna av ”Percy Jackson and the sea of monsters”, och det är väl egentligen inte ovanligt  att böckerna är bättre än filmerna, men att hela sekvenser utspelar sig så pass olika i de olika versionerna var faktiskt förvånande.

Det är hur som helst fortfarande väldigt underhållande och kul läsning med en vettig huvudperson som bör kunna locka den som är sugen på en händelserik och spännande bok. Så snart är det dags att ta sig an bok tre i serien!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus.

Ready Player One

ready-player-oneFörfattare: Ernest Cline

Beskrivning: ”It’s the year 2044, and the real world has become an ugly place.

We’re out of oil.

We’ve wrecked the climate.

Famine, poverty, and disease are widespread.

Like most of humanity, Wade Watts escapes this depressing reality by spending his waking hours jacked into the OASIS, a sprawling virtual utopia where you can be anything you want to be, where you can live and play and fall in love on any of ten thousand planets. And like most of humanity, Wade is obsessed by the ultimate lottery ticket that lies concealed within this alternate reality: OASIS founder James Halliday, who dies with no heir, has promised that control of the OASIS – and his massive fortune – will go to the person who can solve the riddles he has left scattered throughout his creation.

For years, millions have struggled fruitlessly to attain this prize, knowing only that the riddles are based in the culture of the late twentieth century.

And then Wade stumbles onto the key to the first puzzle.

Suddenly, he finds himself pitted against thousands of competitors in a desperate race to claim the ultimate prize, a chase that soon takes on terrifying real-world dimensions – and that will leave both Wade and his world profoundly changed.  ”

Omdöme: Blurben på omslaget från USA Today säger allt – ”Willy Wonka meets The Matrix”. Det är den absolut bästa beskrivningen på den boken som går att hitta, inget snack om saken. Är man en sån som växte upp på 1980-talet, är helt dopad med populärkultur i allt från musik till film och framför allt gamla datorspel och dessutom inte tvekar att dra fram detta i tid och otid, då är man som regel headhuntad till att läsa den här boken.

Som vissa läsare kan vittna om så är jag utan att skryta rätt vass på den här typen av frågor i frågesporter, så gissa om jag kände mig tvungen att läsa den här när jag fick nys om den.

Och funkade den?

Eh.

Ja.

Det är ju liksom ett hyfsat tecken när man märker att man borde släckt lampan för flera timmar sedan istället för att bara ha strax över fem timmar innan man ska gå upp igen.

Ska man vara lite ärlig så är själva storyn inte så fantastiskt märkvärdig – det är liksom en sorts digital Willy Wonka-berättelse, eller en Da Vinci-koden med dataspel istället för italienska fresker. Istället är det själva utförandet – Cline måste själv vara en meganörd och ha svart bälte i skräpkultur och därför blir också resultatet därefter. Det är så löjligt mycket jag känner igen eller blir sugen på att kolla upp när jag läser boken. ”Hmm, War Games, hur länge sedan var det jag såg den och är det inte dags snart? Eller bok X och tv-serie Y eller… osv”. Självklart kan det bli så att det blir lite överlastat med referenser ibland, men bokens story går till stor del ut på att karaktärerna ska gräva i obskyra skräpkulturreferenser så det är liksom tvunget.

Jag har lite svårt för att förstå hur dagens ungdom ska få intresse för den här boken eftersom många av referenserna borde gå helt över huvudet på dem även om de kanske testat nåt av spelen som nämnts i sina mobiltelefoner, men för oss nostalgiska 30+ så är det faktiskt riktigt kul och spännande läsning.

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Percy Jackson and the lightning thief

9780786856299_p0_v6_s260x420Författare: Rick Riordan

Beskrivning:”Half boy. Half God. All Hero. Look, I didn’t want to be a half-blood. I never asked to be the son of a Greek God. I was just a normal kid, going to school, playing basketball, skateboarding. The usual. Until I accidentally vaporized my maths teacher. Now I spend my time battling monsters and generally trying to stay alive. This is the one where Zeus, God of the Sky, thinks I’ve stolen his lightning bolt – and making Zeus angry is a very bad idea.”

Omdöme: Jag har flera gånger tagit upp att jag borde läsa Rick Riordans böcker med framför allt Percy Jackson i spetsen och när jag till slut fick ett tips om en riktigt läcker (och billig) Percy Jackson-box, så blev det äntligen av, och nu är första boken utläst. Projekt Percy Jackson har alltså startat! Eller kanske snarare Projekt Rick Riordan eftersom jag misstänker att det inte kommer att sluta med bara Percy utan efterföljande serier också…

Som tidigare nämnts har jag också en gammal förkärlek för grekisk mytologi, och jag har sedan tidigare sett båda filmerna som baserats på Percy Jackson-böckerna, så jag kände mig egentligen ganska hemma redan från första sidan. Däremot är ju böckernas Percy betydligt kaxigare och roligare än Logan Lermans tolkning av honom i filmerna så det var en positiv överraskning. Överlag är det en spännande och underhållande resa, som givetvis blir än mer underhållande ju mer man vet om de gamla grekernas gudar, men Riordan gör sitt bästa för det inte ska krävas några förkunskaper och förklarar för sina läsare om de olika varelserna som befolkar världen. På så vis introduceras vi läsare tillsammans med Percy för det myller av gudar och monster som döljer sig runtom i världen. Det märks givetvis att det handlar om första boken i en serie, det ska introduceras personer och miljöer stup i kvarten, men efter ett tag lugnar det ner sig och själva berättelsen får fortsätta i ett högt tempo. Samtidigt planteras storylines för kommande böcker vilket naturligtvis skapar mersmak och lust att plocka upp nästa bok i serien så fort man slagit igen pärmarna på den här.

På så vis är det här ju ingenting nytt – det är en klassisk hjälteberättelse om en huvudperson som går från alldaglighet till något extraordinärt. Har man läst Harry Potter eller Mortal Instruments-serien känner man igen strukturerna och de olika arketyperna väldigt snabbt. Men samtidigt bygger Percy Jackson-serien på just igenkännandet av de gamla grekiska gudasagorna och att skruva till dem och passa in dem i ett modernt sammanhang. Att förklara Percys ADHD och dyslexi-liknande besvär som att de beror på hans arv som ättling till en gud är också något jag tycker Riordan ska ha en eloge för. Jag tycker att det är riktigt smart att visa att det inte handlar om någon sorts handikapp eller sjukdom, utan om situationer som i sig är handikappande. När man dessutom antar perspektivet att det här är YA som yngre killar kan dras till tack vare lockande omslag och ämne så är det här faktiskt en liten pärla i sammanhanget.

Jag visste ju att jag skulle gilla den här boken – som sagt, förutsättningarna var goda redan från start, men jag gläder mig åt att tonen var överraskande kaxig och att boken i sig är en väldigt lovande start på en lång bekantskap!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm. Eller lokala handlaren!

Black Ice

black_ice-fitzpatrick_becca-30390637-1685325770-frntlFörfattare: Becca Fitzpatrick

Beskrivning: ”Ibland lägger man inte märke till faran förrän det är för sent … Sjuttonåriga Britt Pfeiffer har hårdtränat inför en vandring i Klippiga bergen tillsammans med en tjejkompis. Men hon är helt oförberedd på att hennes ex plötsligt vill möta upp dem. Innan Britt hinner reda ut sina känslor, tvingar en snöstorm tjejerna att söka skydd i en ensligt belägen stuga. Där gömmer sig två snygga killar som visar sig vara på flykt undan polisen och det dröjer inte länge förrän semestern förvandlas till ett gisslandrama. Fast den ene kidnapparen Mason har en enorm dragningskraft och Britt blir förvirrad. Är han verkligen hennes fiende? I utbyte mot sitt liv går Britt med på att leda kidnapparna nerför bergssluttningen. Under den livsfarliga vandringen lägger hon märke till en rad isande tecken på att en seriemördare går lös bland bergen. En upptäckt som kan leda till att hon själv blir mördarens nästa offer.”

Omdöme: Ni vet när en skådespelerska (för det är alltid en skådespelerska) från nån av de mer populära TV-serierna för ungdomar ska ta steget över till att göra film, då gör de till 99,432% en thriller/skräckfilm. Den här boken är EXAKT som en sådan film – det vill säga en B-filmsthriller med vackra människor som gör dumma saker baserat på ännu sämre beslut. Hade den varit inspelad på 1980-talet hade den hetat nåt med ”Farlig” i svensk översättning.

Som ni kanske förstår är det här inte min grej alls. Nu kan nån säkert börja argumentera ”Men David, du är ju inte den här bokens målgrupp”. Nä,det är jag ju inte. Men min sambo lånade ut den här till sin kollega som är 50+ och hon släppte ”Jag heter inte Miriam” som om det var en glödande bakpotatis och är helt lyrisk och tycker att den är nåt otroligt spännande så det handlar ju inte om ålder.

Det handlar om att jag tycker att det finns gränser för hur mycket man ska behöva smälta (och nej, det var inte en ordvits bara för att den här utspelar sig på vintern. Jag är från Skåne, inte Göteborg.)

För det är ju så här: Huvudpersonen Britt ska vandra tillsammans med sin kompis för att på nåt vis både imponera och låta bli att tänka på sitt otrogna ex, hur det nu går ihop att göra nåt sånt samtidigt. De åker upp i bergen i en gammal jeep och lyckas så klart fastna i århundradets snöstorm, och vandrar tillslut genom snön till ett hus där ett par mystiska fotomodellsnygga, men lite creepy killar gömmer sig. Den ena av de här supersnygga killarna har huvudpersonen Britt redan träffat på bensinstationen innan avfärd, varvid insta-crush uppstod. Uppe i stugan är den här killen inte alls så supermysig som flirtiga supermodeller brukar vara, och Britt BÖRJAR ANA ORÅD. Förstår ni ungefär vart det är är på väg? Bra. Exakt så löjligt förutsägbart är det hela boken igenom. Britt och hennes kompis blir ju så klart kidnappade, Stockholmssyndrom uppstår, för naturligtvis är det så att kidnapparen ändå verkar vara snäll innerst inne, saker visar sig vara nåt helt annat och sen slutligen en twist som så tydlig att den lika gärna kunde vara upplyst som en landningsbana en stjärnklar natt. Det är till och med en björn som attackerar, för de är ju naturligtvis ute och jagar under snöstormar? Eller?

Dialogen är så att man skruvar sig av obekvämhet, den fungerar inte alls. Den är styltig och snudd på konstig, och inte alls så flirtig eller sexuellt laddad som författaren hoppas på. Och när man konstant sitter och tänker att karaktären är så förbannat korkad i och med att hon faktiskt blir kär i sin kidnappare som faktiskt borde kunna bli åtalad för både kidnappning, medhjälp till både rån och mord och mordförsök så blir man till slut bara så trött. Det spelar väl ingen roll om han råkat illa ut tidigare och har skuldkänslor? Stackars liten! Och jag har ju pratat om det här med bad boy-grejen tidigare. Man KAN inte hångla bort en idiot.

Det Fitzpatrick ändå kan få lite beröm för är att hon faktiskt skrivit en YA-thriller helt utan övernaturligheter (om man inte räknar dumhet som en superkraft…) och det är ju ändå nåt som är rätt trevligt. Miljön är ju lite kul också, snöstorm ger ju ändå en spännande kuliss.

Men läsvärd? Nej, för gud skull. Låt bli! Om ni inte vill använda den för nån sorts analys av dysfunktionella förhållanden förstås, då är den helt fantastisk.

För den som ändå vill: CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Half Bad – Ondskans son

half_bad_-_ondskans_son-green_sally-30364278-1230434905-frntlFörfattare: Sally Green

Beskrivning: ”Jagad av alla. Önskad av ingen. Sextonårige Nathan är son till en vit häxa och hans far är den mäktigaste och mest ondskefulle svarte magikern någonsin. Nathan är till hälften vit, till hälften svart. Ond, god – eller både och.

Omgivningen fruktar den kraft han bär på. Myndigheterna bevakar honom. Han får inte röra sig fritt. De enda ljuspunkterna i Nathans liv är storebror Arran och förbjudna kärleken Annalise.

Nathan förs bort och hålls inspärrad. Man bävar för hans sjuttonde födelsedag, det livsavgörande ögonblick då en häxa får tre gåvor, sina magiska krafter. Men vem ska ge Nathan dessa gåvor? Hans mor är död och hans onde far har varit försvunnen och jagad under hela Nathans liv. Utan krafterna kommer Nathan själv att dö. Men det finns en sista möjlig utväg.

Nathan satsar allt på att fly. Ensam, utstött och jagad på liv och död tar han sin sista chans för att överleva.”

Omdöme: Den här boken ska alltså redan vara med i Guinness Rekordbok som den mest översatta barn- och ungdomsboken och mest översatta bok av en författare innan den getts ut. Rejäl hype alltså. Och ändå känns det som att jag hade exakt noll koll på den här när jag fick hem ett exemplar. På sätt och vis kanske det ändå är bra för att kunna gå in mer förutsättningslöst i läsandet. Däremot var det ett större problem att ge mig in i en bok om häxor i Storbritannien direkt efter att ha läst Outtalat som alltså handlar om.. häxor.. i Storbritannien. Dock har de två böckerna i övrigt väldigt få likheter. Den här är nämligen en helt annorlunda liten rackare!

En av de saker man ska vara medveten om är att Half Bad, för att vara en ungdomsbok i den här genren, är RIKTIGT tung och mörk. Det är väldigt enkelt att dra paralleller till ett starkt rasistiskt samhälle á la Sydafrika under apartheid-tiden eller USA under alldeles för lång tid. Regler på regler på regler om hur och var vissa häxor får vistas i samhället, och sen lägger vi på lite fysisk och psykisk tortyr av allehanda slag, vilket gör att det här är en av de absolut mörkaste YA-böcker jag läst på länge.

En ordentlig vattendelare när det gäller den här boken kommer att vara huruvida man står ut med att Green skiftar mellan första- och andrapersonsperspektiv. Förstapersonsperspektiv är inget konstigt, det har vi läst i massor av böcker, men andraperson? ”Du står, du ligger, du hoppar” osv. Jag personligen hade svårt för detta, jag kan inte känna att det gav någonting i förhållande till berättandet.

Däremot är det väldigt intressant med förstapersonsperspektivet eftersom man kommer så väldigt nära huvudpersonen Nathan. Det finns inte heller så många bifigurer och det är en ganska liten och begränsad värld som Nathan rör sig i så vi som lärare har lätt för att förhålla oss till Greens berättelse.

För min del var det intressant med en så pass mörk YA-titel med ett delvis nytt perspektiv. Jag såg på Goodreads att nån kallade den ”Young Snape” och det är kanske inte en helt felaktig beskrivning. En mörkare Harry Potter där man inte vet hur pass ”god” huvudpersonen faktiskt kommer att bli. Jag hoppas dock på att det blir en ökning av tempot i nästa bok, när den nu kommer.

Tack till Semic för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller gör lokala handlaren glad och köp ett exemplar där!

Huset mittemot

huset_mittemot-haridi_alex-30364058-333839207-frntlFörfattare: Alex Haridi

Beskrivning”Det finns historier som berättas om och om igen trots att alla redan har hört dem. Historien om Jonathan Andersson var en av dessa. Det fanns inte en elev på Uddviksskolan som inte kunde den utantill och ändå slutade den aldrig att fascinera. Det var ingen lång historia och den var inte särskilt komplicerad. Den gick så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.”

Alla i stan kan den här historien. Även Joel: en smart, grubblande kille som växer upp mittemot huset där allting hände. Det kallas Ödehuset eftersom ingen har bott där sedan det hemska för tjugo år sen. Men så en septemberdag parkerar en bil vid infarten. En man kliver in med en papperspåse och kommer ut tomhänt. Och den enda som ser honom är Joel. Det här blir början på ett sökande efter sanningen där alla gränser suddas ut. Är det lek eller allvar? Verklighet eller fantasi? Joel eller Jonathan?”

Omdöme: Förvånansvärt nog har jag sett väldigt lite om den här boken på bokbloggar – däremot en hel del i olika dagstidningar. Haridi är mest känd som manusförfattare till inte helt okända SVT-produktioner som Anno 1790, Äkta människor och Blå ögon, och debuterar nu med ungdomsromanen Huset mittemot.

Det finns mycket jag gillar med den här boken. För det första tycker jag att Haridi träffar väldigt rätt i sina dialoger, de känns trovärdiga och helt rätt i ton för dagens trettonåringar. Haridi lyckas också väldigt väl med miljöerna och tonen i boken i allmänhet – han lägger sig någonstans i närheten av den känsla som finns i filmer som Stand by me och tidiga Spielberg- och Zemeckisfilmer. Om man bortser från utomjordingarna i J.J. Abrams Super 8 så ligger även den nära till hands när det gäller stämningen. Det är något med den här speciella åldern där man så gärna vill vara mer vuxen än vad man egentligen är som är så tacksamt att berätta om, men som jag ofta tycker glöms bort. Därför gläder det mig att Haridi medvetet haft för avsikt att skriva om just den här åldern. Man får en känsla av Sommarlovsmorgon-program om de var regisserade av Tim Burton, eller varför inte de urgamla klassikerna Kullamannen eller Kråkguldet?

Nåt som också är tilltalande är att Haridi ägnar sig så mycket åt vänskapen mellan Joel och hans killkompisar, framför allt vänskapen till bästa kompisen Kalle. Det skrivs helt enkelt alldeles för lite om vänskap i förhållande till hur många böcker som skrivs om kärleksbekymmer, och speciellt när det gäller den här åldersgruppen. Visst finns det lite kärleksbekymmer, men de beskrivs mer utifrån Joel och Kalle och hur deras vänskap påverkas av detta.

Det jag däremot känner är mer problematiskt med boken är att det ofta känns som att Haridi inte riktigt bestämt sig för vilken typ av bok han vill skriva i sin debutroman. Ska det vara en ”coming-of-age”-roman eller en mer skräck/psykologisk thriller-aktig bok för ungdomar? Han har absolut kompetensen att skriva båda typerna, det framgår klart och tydligt av boken, men jag hade hellre sett antingen eller. Det är lite för lite av uppväxtskildring och djupdykning i de mer karaktärsdrivna delarna av boken, och när det gäller skräck/thrillerbiten hade jag gärna sett att den skruvats till ännu hårdare och lite mörkare. Som det är nu svajar Haridi lite för mycket för att boken ska vara riktigt så bra som det skulle kunna vara.

Ska man läsa den då? Jo, men det tycker jag nog att man kan göra trots allt. Haridi kommer med något eget inom den svenska ungdomslitteraturen just nu, och kommer säkert att utvecklas i positiv riktning med erfarenheterna från sitt arbete som manusförfattare och skrivandet av den här boken.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller helst hos den lokala handlaren!

 

Himlen börjar här

atn1024_himlen-borjar-har-pocket_3DFörfattare: Jandy Nelson

Beskrivning: En hisnande kärlekshistoria om sorg, saknad, kärlek och passion som förfört bokbloggare världen över. En berättelse om starka familjeband och väl dolda hemligheter. 

Lennie är sjutton år och lever ett stilla liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey, en tillvaro hon trivs med. Men en dag händer det ofattbara Bailey faller ihop i en hjärtattack och dör. Sorgen och saknaden är oändlig, och Lennie drar sig undan alla i sin närhet. Samtidigt drabbas hon för första gången av kärleken, och passionen svindlande och förbjudna känslor som får Lennies värld att explodera.”

Omdöme: Man skojar inte bort Gilla Böckers utgivning. Jag ÄLSKADE Jandy Nelsons senaste bok ”Jag ger dig solen” och den växer sig allt starkare i mitt huvud för varje dag. Men eftersom jag inte läst Nelsons debutbok så fick jag ju ta tag i detta också. ”Himlen börjar här” är betydligt mer konventionell i sin struktur men det finns mängder med likheter, inte minst i Nelsons fantastiskt målande språk som är en njutning att läsa. Jag måste dock erkänna att jag blev sugen på att läsa just den här på engelska, vilket jag aldrig kände när jag läste ”Jag ger dig solen”. Den är dock inte sämre rent språkmässigt, det var bara en reflektion som dök upp under läsningen.

På samma sätt är temat kanske också lite mer konventionell i debutboken, men balansen mellan den otroliga sorgen efter systerns plötsliga dödsfall och den överväldigande första förälskelsen kräver en skicklig författare, vilket Nelson lyckligtvis är. Som läsare lever man sig in i båda ytterligheterna med samma överväldigande engagemang, och när Nelson väl går i mål med boken har hon dessutom lyckas använda de små inspränga handskrivna dikterna som en viktig del av själva berättelsen. En alldeles underbar liten debutroman som än en gång visar att ungdomsböcker inte bara är relevanta för ungdomar, utan för alla som har ett hjärta.

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller lokala handlaren!

 

Isvaken

Författare: Catarina Söderquist

Beskrivning: ”Moa, Amanda, Felix, Daniel och Jacob, bor i Lerum och går sista året på Lerums gymnasium. Deras helger fylls av alkohol och droger i bastun nere vid sjön Aspen. Mellan varven gör de inbrott i Lerum för att finansiera behovet av pengar. En festnatt går något fel – en olycka händer och alla framtidsdrömmar försvinner. Gänget splittras. De kan inte handskas med det som hänt och saknar stöd från de vuxna för att gå vidare.De fortsätter sina destruktiva liv och försöker hitta sina roller in i vuxenvärlden, men vägen dit är svår. De måste tillsammans hitta förlåtelsen inom sig, för att växa och hitta sin plats i livet.”

Omdöme: Jag har i princip inget förhållande till Lerum. För mig är det bara en liten ort som tåget kör igenom till och från Göteborg. Men det är också skådeplatsen för Catarina Söderquists egenutgivna debutroman ”Isvaken” om ett ungdomsgäng som skakas om i grunden på grund av en olycka under en fest efter ett lyckat inbrott på en av de lokala restaurangerna.

Jag uppskattar verkligen ambitionen att förlägga en ungdomsbok till en miljö som är både trovärdig och autentisk. Vi behöver inte känna till Lerum i sig, som läsare vi kan lätt relatera till någon av de småorter som de flesta av oss är uppvuxna i. På samma sätt är det bra att författaren försöker ta upp det är att stå emot grupptryck, och hur svårt det är att ta rätt beslut, speciellt under inflytande av droger och alkohol. På så vis gör det att boken lämpar sig för läsning i gymnasiet, gärna kopplat till diskussioner i samband med att eleverna läser boken. Språkets enkelhet och bokens indelning i korta kapitel och den totala längden på strax under 170 sidor bidrar också till att den är lätt att ta till sig.

Det finns dock ett par saker som drar ner betyget för mig. Det första är av språklig karaktär och handlar om att boken dels hade behövt bli korrekturläst både en eller två gånger till och faktiskt även hade mått bra av en grammatisk granskning. Det är lite för många stavfel och märkliga meningsbyggnader för att jag inte ska stanna upp och tänka ”men vad var det här?”.

Men vad värre är att jag upplever att författaren ibland spänner bågen lite för högt och försöker med lite för mycket på samma gång. Det räcker liksom inte med att gänget gör inbrott och sysslar med droger – det ska dessutom vara frågan om ett möjligt dråp och som om det inte räcker: våldtäkt, prostitution, trasiga familjeförhållanden och ännu mer drogproblem. Det blir lite för mycket – min upplevelse är att det kanske hade varit bättre att koncentrera sig på det grundläggande temat i boken och spara några av idéerna till en annan bok. Det är ju bättre att använda några få ingredienser och göra det riktigt bra än att bara vräka på allt man har med extra allt!

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller lokala handlaren.

Den här boken löser punkt  #16 i Kaosutmaningen 2015.

Aristotle and Dante discover the secrets of the universe

15801353Författare: Benjamin Alire Sáenz

Beskrivning: ”Dante can swim. Ari can’t. Dante is articulate and self-assured. Ari has a hard time with words and suffers from self-doubt. Dante gets lost in poetry and art. Ari gets lost in thoughts of his older brother who is in prison. Dante is fair skinned. Ari’s features are much darker. It seems that a boy like Dante, with his open and unique perspective on life, would be the last person to break down the walls that Ari has built around himself.

But against all odds, when Ari and Dante meet, they develop a special bond that will teach them the most important truths of their lives, and help define the people they want to be. But there are big hurdles in their way, and only by believing in each other―and the power of their friendship―can Ari and Dante emerge stronger on the other side.”

Omdöme: För det första: titeln! Jag är ruskigt svag för långa och högtravande titlar, både när det gäller böcker och bandnamn och så vidare, så bara av den anledningen så plockar boken poäng redan innan jag började läsa.

Alire Saénz levererar en väldigt finstämd och charmig bok som både känns äkta och varm i sitt anslag. Han tecknar sina karaktärer på ett sådant sätt att det är lätt att känna igen sig och relatera till dem (Jag är definitivt mer en Ari än en Dante) och det tar inte lång tid inan man som läsare sympatiserar väldigt mycket med båda två och den vänskap som växer fram mellan dem. Föräldrarna är också väldigt väl beskrivna och framträdande, och boken handlar lika mycket om att som tonåring hitta ett nytt sätt att förhålla sig till sina föräldrar och att relatera till dem på ett annat sätt än under barndomen, och det är sällan jag har sett det beskrivas så väl som i den här boken. På samma sätt handlar boken också väldigt mycket om att förhålla sig till sig själv och att börja förstå sig själv och de förändringar som alla går igenom under tonåren.

Alla familjer har sina styrkor och svagheter, och jag tycker att Alire Sáenz gör ett bra jobb med att behandla detta sin bok, faktiskt är det så att en av de större styrkorna med boken är just familjerelationerna.

Språket är även detta luftigt och lättläst (jag blir ju naturligtvis färgad av Texas och den mexikansk-amerikanska bakgrunden, så ordet jag först tänker på är ”soligt”) så de 360 sidorna går rätt fort att läsa.

Jag tyckte väldigt bra om boken, och skulle absolut rekommendera den till fans av Jandy Nelson, David Levithan och Carol Rifka Brundt.

Köp på Adlibris, Bokus eller lokala handlaren.

Den här boken löser punkt 12 i Kaosutmaningen 2015.

Blod och stjärnstoft

blod_och_stjarnstoft-taylor_laini-27217504-1936374732-frntlFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ”Det var en gång en ängel och en demon som förälskade sig i varandra. De började drömma om en värld utan blod och krig. Det här är inte en sådan värld. 

Laini Taylor är tillbaka med den andlöst spännande fortsättningen på Mörk ängel, första boken i trilogin om Karou.

Konststudenten och monsterlärlingen Karou har funnit de svar hon sökt. Nu vet hon vem hon är, och vad hon är. Men med den kunskapen framkommer också en annan sanning. Hon har älskat en fiende, han svek henne och det måste en hel värld betala för. 

I den andlöst spännande fortsättningen på Mörk ängel måste Karou bestämma sig för hur långt hon är villig att gå för att hämna sitt folk. Fylld av skönhet och omöjlig kärlek, hemligheter och svåra val för Blod och stjärnstoft berättelsen om Karou och Akiva vidare. De befinner sig på var sin sida i ett urgammalt krig som nu vaknar till liv igen, och Karou samlar en monsterhär i ett land bestående av blod och stjärnstoft.”

Omdöme: Den minnesgoda bloggläsaren (du alltså!) kommer säkert ihåg att jag till min glädje och förvåning gillade första delen ”Mörk ängel” trots att jag tyckte att det fanns en del brister, och såg fram emot fortsättningen.

Nu har jag tagit mig igenom den också (det tog lite längre tid än vanligt pga petitesser som jul och ledigheter och födelsedagar och sånt) men skam den som ger sig osv. Men det var trevligt nog väl värt besväret, för den här gången gillar jag Taylor ännu mer!

Nu när hon etablerat karaktärerna och miljöerna ordentligt så har hon kunnat ägna sig åt att dels fördjupa dessa och sen verkligen kunna driva själva berättelsen framåt, och det gör hon med råge. Det är en rejäl djupdykning och i princip nästan klassisk fantasy med mängder av blod och död på alla håll och kanter – det här kärlekstörstandet som jag klagade lite på angående första boken? Den här gången tar det 300 sidor inan Karou och Akiva ens träffas, och då är det inte med glada tillrop direkt…  (det där kommer jag så klart att få igen i bok tre, men ändå!)

Jag måste säga att jag faktiskt blev helnöjd. Jag tycker att det är ett bra och lagom stort persongalleri, miljöerna är bra beskrivna, det är kreativt och fantasifullt utan att luta sig åt slitna klichéer och det känns som att Taylor vet vart hon ska ta sin berättelse så för den som är ute efter nåt fräscht och underhållande så kan jag faktiskt inte annat än att varmt rekommendera Laini Taylors serie. Så nu väntar jag bara på bok tre…

Tack till Bazar Förlag för recensionsexemplaret!

Finns att köpa på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Denna bok löser punkt #7 i Kaosutmaningen 2015.

Om detta talar man endast med kaniner

om-detta-talar-man-endast-med-kaninerFörfattare: Anna Höglund

Beskrivning: ”Anna Höglund är en av Sveriges mest nyskapande illustratörer. I Om detta talar man endast med kaniner utforskar hon en högkänslig kanins tankar och liv och provar bilderbokens gränser vad gäller tema och förväntad läsålder. 

Om detta talar man endast med kaniner är en poetisk bok där Anna Höglund kombinerar kollageteknik, fotografi och måleri för att skildra känslan av att vara annorlunda, men samtidigt sträva efter större gemenskap.”

Omdöme: Många av oss har personer i sin närhet som på ett eller annat sätt är drabbade av någon form av psykisk ohälsa. Vissa har fått diagnoser, andra inte. Den här bilderboken är ett fantastiskt direkt sätt för både oss som är i närheten eller den som själv är direkt drabbat att få en inblick i hur livet kan vara för en högkänslig person som huvudpersonen i Höglunds bok. Trots, eller kanske på grund av, de väldigt korta texterna så lyckas hon också sätta fingret på exakt de känslor och upplevelser som jag fått beskrivet för mig från de personer jag har i min närhet.

Rent tekniskt så har Höglund också hittat en berättarform som passar henne som hand i handske. Illustrationerna är enormt välgjorda och det märks att Höglund använt en rad olika tekniker och lagt ner mycket arbete på varje enskild bild, vilket gör att man kan spendera en hel del tid på att bara titta och utforska dessa utan att läsa själva texten, och det är väl ändå en av de stora poängerna med en bilderbok?

Man ska inte avskräckas av att det är just en bilderbok, för det här är inte en ”Totte bakar…” på något sätt utan har en helt annan målgrupp i ungdomar, unga vuxna och oss andra vuxna för den delen också. Det är inte boken du kommer att plocka upp för att den är rolig, men det är inte desto mindre en viktig och bra bok att läsa.

Finns att köpa på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller din lokala handlare!

Denna bok löser #1 i Kaosutmaningen 2015.

Jag ger dig solen

jag-ger-dig-solenFörfattare: Jandy Nelson

Beskrivning: ”Jude och Noah är tvillingar, men olika, även om båda drömmer om att bli konstnärer. De har alltid tävlat om föräldrarnas uppskattning, men när familjen drabbas av en stor tragedi förändras allt. Tre år senare är det bara Jude som tycks bry sig om att hålla ihop det som är kvar av familjen. Noah verkar inte bry sig om något, allra minst målandet. Men när Judes viktigaste konstprojekt sammanför henne med en excentrisk skulptör och hans unge skyddsling, avslöjas gamla hemligheter och historien nystas upp. Sakta börjar tvillingarna förstå vad som egentligen har hänt, och vad som är viktigt.”

Omdöme: Det ska erkännas – ibland är jag lätt att behaga. När jag läste om den här boken i pressreleasen, så tänkte jag ärligt talat inte längre än ”åh, det handlar om syskon, en av dem är en kille”. Ungefär där tyckte jag att det räckte som motivering, ett tillräckligt starkt kriterium var därmed uppfyllt. Jag har inte heller läst Jandy Nelsons debut, så jag hade egentligen extremt lite bakgrundsinformation om boken, och förväntade mig ungefär därefter.

Det är troligen en av de stora anledningarna till att jag blev så totalt golvad av vad jag anser är en av de två bästa böckerna jag läst i år (vilken den andra är? Läs den här veckans Top Ten Tuesday så får ni svaret). När man inte förväntar sig nåt så blir överraskningen desto större!

Men vad är det som är så bra då? För det första så porträtteras båda syskonen, dvs Jude och Noah, så väl och genomgående att de verkligen känns som trovärdiga personer – de är dessutom långt ifrån perfekta och tar både bra och dåliga och direkt usla beslut, men de är hela tiden mänskliga och sympatiska även om man ibland bara vill ta dem hårt i armen och väsa ”Nu skärper du till dig!” mellan sammanbitna tänder. Dessutom låter Nelson berättelsen växla mellan dem, och Judes kapitel utspelas i nutid medan Noahs i dåtid, och berättelsen kommer alltså fram med hjälp av växlandet mellan de olika tidpunkterna. Vi får alltså tidigt veta hur det är NU, och undan för undan får vi också reda på varför det blev som det blev, och det är ett berättartekniskt grepp som Nelson lyckas otroligt väl med. Det påminner lite om den känslan jag hade när jag läste Christin Ljungqvists debutroman som också handlar om en mörk syskonrelation, att man vet att nåt kommer att hända men inte riktigt när men när det väl händer så är det ändå på nåt sätt överraskande. Stundtals är det nästan på den nivån att man bara måste läsa vidare i bästa deckaranda även om det handlar om en bok i en helt annan genre, man måste bara få veta… och plötsligt är klockan alldeles för mycket. Igen.

Och vad mer då? Nelson har ett helt fantastiskt språk. Språket avspeglar båda syskonens konstnärlighet, men kanske framför allt i kapitlen där Noah är huvudperson – han är ju tecknaren/målaren, och hans inre monolog och tankar och känslor tar sig ofta uttryck i lika oväntade som målande ordvändningar att vänner av citat från böcker kommer att hitta hur mycket som helst i ”Jag ger dig solen”.

Dessutom en eloge till formgivningen av omslaget – när ni läser boken förstår ni varför det är så klockrent, och varför originalomslaget är så mycket sämre…

Så för att sammanfatta – karaktärerna, språket, berättandet. Tycker man av nåt av det där kan vara intressant när det gäller böcker så är det en underdrift att säga att jag starkt rekommenderar ”Jag ger dig solen”. Om man mot förmodan fortfarande behöver mer – gillar du Rainbow Rowell, John Green eller framför allt David Levithan? Då är Jandy Nelson din nästa nya favorit.

Tack till förlaget Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

KÖP! På t ex Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholm. Eller knalla ner till den lokala handlaren så bli hen glad!

Mördarens apa

mordarens-apaFörfattare: Jakob Wegelius

Beskrivning: ”Augustprisvinnaren Jakob Wegelius nya bok är en makalös och vindlande historia om ett gåtfullt mordfall. Berättelsen rör sig från Lissabons nattliga hamnkvarter, över de stora oceanerna, till mysterierna vid en indisk maharadjas hov. Det är en historia om mörka hemligheter och svåra brott, men även om oväntad vänskap, hopp och förlåtelse. Mördarens apa är en fristående fortsättning på den hyllade Legenden om Sally Jones från 2008.

Historiens berättare är gorillan Sally Jones, maskinist på lastskutan Hudson Queen. Hon och hennes vän, sjömannen som kallas för Chiefen, är strandsatta i Lissabon. Där blir de inlurade i en smugglingsaffär som slutar illa. Hudson Queen går under och Chiefen blir oskyldigt dömd för mordet på den skugglike Alphonse Morro.

För Sally Jones börjar en lång och svår kamp, både för sin egen överlevnad och för att rentvå Chiefen. Hon har mäktiga krafter emot sig. Krafter som till varje pris vill skydda hemligheterna som Morro tog med sig när han försvann i floden Tejos svarta strömvirvlar.

Denna sällsamma berättelse är rikligt illustrerad med fantastiska och fantasieggande bilder i svartvitt, alla gjorda med utsökt precision in i minsta detalj.”

Omdöme: Wegelius fick som bekant Augustpriset alldeles nyligen för den här boken, och det är en riktigt härlig bok. Den är förvisso tjock som tusan, men för min del så gick det ändå snabbt och lätt att läsa den, mycket beroende på att den är så pass engagerande och spännande, och att Sally Jones är en så sympatisk huvudperson. Hon ger en distans genom sitt utanförskap, att hon är en gorilla i människornas värld, men på nåt sätt är det ändå henne som vi sympatiserar och känner med och som gör berättelsen så speciell. När det gäller själva miljöerna Mina tankar går till någon sorts blandning av Skrot-Nisse, Tintin och Agatha Christie-deckare, och att lyckas ro en sån blandning i hamn är ett tecken på Wegelius skicklighet som författare (och illustratör, eftersom hans teckningar är minst lika välgjorda). Och man blir ju så sugen på att åka till Portugal, sitta på restauranger och lyssna på fado!

Men, och det är i och för sig ett litet men, jag känner inte en enda unge som skulle vilja eller orka sätta tänderna i den här rejäla pjäsen. Jag hoppas verkligen att jag bara har otur eftersom jag tycker så pass mycket om boken, för den är absolut värd ett bättre öde än att vara en kritikerrosad barn- och ungdomsbok som ”bara” vuxna läser.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

The Young Elites

the-young-elitesFörfattare: Marie Lu

Beskrivning: ”Adelina Amouteru is a survivor of the blood plague: marked by a jagged scar, snow-white hair and lashes. Cast out by her family, Adelina has finally found a place to belong within the secret society of Young Elites. To some, the Elites are heroes, here to save innocents in desperate situations. But to the Inquisition Axis, the white-robed soldiers of Kenettra, they are monsters with demonic powers who must be brought to justice. As Adelina learns more about this perilous world where politics and magic clash, she soon realizes that her own powers may be in danger of bringing on an era of panic such as the world has never seen.”

Omdöme: Marie Lu lyckades med att skriva en av de bästa YA-dystopi-serierna på länge med Legend-trilogin, så det var med stor förväntan men med viss oro jag klickade hem den här från Bookdepository. Skulle  hon kunna hålla formen? Håller konceptet för en ny trilogi?

Det Lu gör som är väldigt klokt, och som gör att det här känns väldigt fräscht och nytt, är att hon gör en total miljöomvändning från sci-fi-världen i Legend-trilogin. Istället bygger Lu upp en fantasyvärld som hämtar inspiration främst från renässansens Italien men också en släng av den värld som Kristin Cashores böcker om de Utvalda rör sig i. Till och med språket som karaktärerna pratar har allvarliga slängar av ”italifiering”, men faktiskt på ett bra sätt.  Har man dessutom spelat Assassin’s Creed II eller dess efterföljare Brotherhood och Revelations kommer man också känna sig rätt bekväm i Lus miljöer. Det är en värld som känns rejält annorlunda än all den fantasy som jag läst, så det är absolut en av de starkare delarna av boken.

Man märker också att det är Marie Lu i läsningen genom att tempot är högt och fartfyllt, men samtidigt att Lu hela tiden har kontroll över berättelsen och dessutom skickligt kan kasta in ett par rejäla överraskningar längs vägen. Jag gillar också hur bra hon beskriver huvudpersonen Adelinas inre konflikt, hur hon slits mellan sin syster och sitt förhållande till de andra i X-Men, förlåt, Unga Eliten, och även hennes ambivalenta förhållande till sin superkraft. (Och nej, jag tycker att den Unga Eliten som boken kommer att heta på svenska är en fruktansvärt tramsig titel, men allvarligt talat så är gruppnamnet the Young Elites rätt tramsigt till att börja med…) Ska man prata de manliga karaktärerna är de inte riktigt lika väl definierade som Day är i Legend-trilogin, men det beror på att Adelina är den enda karaktären som beskrivs i första person, medan alla andra beskrivs ur tredje och det medför ju automatiskt en distansiering. Faktum kvarstår dock att Enzo inte är någon Day, så enkelt kan vi väl beskriva det.

Nåt som däremot är lite tröttsamt är att Lu ibland är farligt nära att trilla ner i Tahereh Mafi-träsket i vissa passager i boken, men för det mesta går det bra. Det finns dock en passage i boken där man verkligen känner ”nä men för i helvete”, men som tur går det ju för överkänsliga läsare så som mig själv att skumläsa just det partiet, och visst, det har en poäng för berättelsen som helhet, men dock. Det här är ju dock kanske ett mer generellt problem för genren med de här översvallande kärlekshistorierna, men vi slipper ju på sätt och vis i alla fall  YA-hatobjekt nr 1: kärlekstriangeln än så länge i den här serien.

Eftersom det är första delen av en serie så är det ju svårt att uttala sig om hur det kommer att arta sig, men om man fick önska så skulle jag faktiskt vilja att den blev ännu mörkare och ondare, och det finns en hel del saker som man kan tolka till att det faktiskt blir så också, och det vore ju kanon. Betyget blir därför: När kommer nästa, ge mig nu!!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller helst hos din lokala handlare!

 

Endgame: Kallelsen

Fendgame-kallelsenörfattare: James Frey

Beskrivning: ”Tolv ungdomar från tolv uråldriga släkten är kallade till slutstriden. Den släkt som vinner blir ensam kvar på jorden. Alla andra människor dör.
De flesta civilisationer har någon berättelse som handlar om att gudar eller varelser som besitter större krafter och kunskaper än människorna kommit ner till jorden från himlen. Nu är varelserna tillbaka för att kräva in det som människorna lovade dem. 
Under tusentals år har familjer övat varje generation i hur de ska överleva och döda om de blir kallade som spelare i slutstriden. De som är mellan 13 år och 19 år och 364 dagar är ständigt beredda. Men ingen har blivit kallad. Förrän nu. Tolv meteoriter slår ner på jorden och tolv familjer skickar iväg ett barn till Xi’an i Kina där spelet börjar. 
Sarah Alopay ska just hålla tal för avgångsklasserna i highschool. Hon tänker att det är 377,43625 dagar kvar till hennes 20-årsdag, då hon inte längre kan bli kallad till slutstriden. Då det riktiga livet kan börja.
Jago Tlaloc tänker att några av de andra spelarna kommer att vara starkare eller smartare än vad han är. Några kommer kanske till och med vara fulare. Men han vet att han kan döda dem alla.
Chiyoko Takeda är stum, liten och späd som en tolvåring trots att hon är nästan arton. Det tänker hon använda till sin fördel i spelet på samma sätt som den som är smart använder sin intelligens eller den hjärtlöse använder mord.
An Liu är en lysande hacker och sprängämnesexpert. Han tänker att det bästa är om så få deltagare som möjligt över huvud taget kommer fram till mötesplatsen i Xi’an. 
Ingen av dem eller de andra åtta spelarna har superkrafter, men alla är noga förberedda. 
Det är dags för slutstriden om vem som ska överleva kampen om vår jord – spelet kan börja.”

Omdöme: Jag fick en del kommentarer på senaste bloggjerkan om att många ville läsa den här, men jag har (hittills) inte sett särskilt många recensioner på den här, så jag får väl dra mitt strå till stacken!

Så vad tycker jag då? Ibland vill man bara läsa en riktig bladvändare, koppla bort hjärnan och bara bli underhållen. Är det en sån ni är ute efter, look no further. Endgame har ett rasande tempo rakt igenom, som en galopphäst i full fart. Ju närmare slutet man kommer, desto mindre troligt är det att ni kommer att lägga ner boken… Det jag uppskattade väldigt mycket var att den här, till skillnad från så mycket YA-litteratur av Hunger Games-slaget faktiskt utspelar sig i nutid, runt saker som vi faktiskt kan relatera till (nåja). Varför inte snickra ihop en story där Pyramiderna, Stonehenge, skumma utgrävningar osv används som bakgrund?

Jag kan lätt se en tv-serie på CW (starkt ungdomsinriktad tv-kanal som visar t ex Vampire Diaries, the 100, Arrow osv i USA) framför mig i framtiden, och boken är på många sätt strukturerad på ungefär samma sätt som en tv-serie med många parallella historier och karaktärer som ska jongleras samtidigt.

Däri ligger också en del av problemet. Det är ALLDELES för många karaktärer, och man får egentligen väldigt lite kontakt med flera av dem (men eftersom det här är en YA-serie som handlar om jordens ungdom så löser det det här sig på sätt och vis längs vägen, dvs en hel hög hinner trilla av pinn på ett mer eller mindre brutalt sätt). Inte ens de som kan räknas som bokens huvudpersoner är några som man riktigt tar till sig, och det beror nästan alldeles säkert på ”överbefolkningen”, så när man kommit en bit in i boken ligger man lite efter i sitt eget förhållande till huvudpersonerna.

En annan sak som är av mer språklig typ är Freys nästan maniska fixering vid detaljer och decimaler, det gjorde mig nästan lite irriterad. Jag behöver inte veta att någon varit vaken i säg 16 timmar, 47 minuter och 27.34523634 sekunder…

Boken är också nedlusad med fotnoter som är länkar till mer eller mindre underliga webbsidor, vissa är youtube-klipp om mystiska företeelser, andra är Google Maps-länkar osv. Det är inget som krävs för att ta sig igenom boken, men ett visst mervärde ger det ju. Detta är väl en del av den tävling som ingår i konceptet, där Google varit inblandade genom att skapa ett Augmented Reality-spel och med hjälp av ledtrådar så kan man alltså vinna ett guld-pris. Kul koncept tycker jag!

Däremot visade det sig att när jag läste epoken så fungerade inte alla länkar på iPaden! Det finns nåt inbyggt problem i att ge ut e-böcker där en del av länkarna är spärrade för  mobila enheter…

Men ändå? Jag blir ju rejält underhållen under de timmar jag läser boken och ser fram emot nästa del, och det är väl ett betyg gott nog?

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller lokala bokhandeln!

Champion, inte champinjon!

championFörfattare: Marie Lu

Beskrivning: ”June och Day har offrat mycket för medborgarna i Republiken och för varandra. Men det var långt ifrån tillräckligt. Nu står Republiken inför sin värsta kris någonsin och June, underbarnet, och Day, legenden, står i händelsernas mitt.

June har en hög befattning inom den styrande eliten och Day är en hyllad folkets hjälte. Men precis när fredsavtalet med Kolonierna, som stridit med Republiken i snart ett århundrade, ska bli verklighet orsakar en fruktansvärd pestsmitta panik i Kolonierna. Ett fullskaligt krig verkar oundvikligt. Den här gången kommer inte Republiken att kunna hålla stånd, och den enda lösningen är att finna ett botemedel mot smittan och det snabbt. Det är en kamp mot klockan, och samtidigt vacklar Days egen hälsa.

Day och June är återigen tvungna att sätta allt på spel, inklusive de människor de älskar. Kommer deras kärlek att bestå genom den slutgiltiga prövningen?

Den sista striden är här.”

Omdöme: Det är så skönt att slippa bli besviken. De två föregående delarna i serien, Legend och Prodigy, var böcker som jag gillade och som kändes som ovanligt bra för sin genre, och där författaren Marie Lu undvek de vanligaste problemen med genren genom ett gott hantverk och ett i övrigt kompetent författarskap, ja förutom en viss kärlekstriangel då…

Men två bra böcker betyder ju inte automatiskt att den tredje blir en höjdare, så jag hade trots mina höga förhoppningar en viss oro för att den tredje skulle göra nåt tvärt kast och göra mig gruvligt besviken. Men som sagt, det är skönt att slippa bli besviken, för det här är en värdig avslutning till serien om June och Day.

Man skulle kunna säga att Lu går all in i den avslutande delen av trilogin. Vi pratar öppet krig, dödssjukdom, konstant action från början till slut. Tempot som var högt i de tidigare böckerna ökar än mer och det känns verkligen som att läsa en anime. Jag tänker lite Ghost in the shell-aktigt fast utan robotar. (Det var faktiskt så att det inte var förrän jag kom på att jag skulle visualisera hela storyn som en anime som alla karaktärers utseende faktiskt lossnade för mig). Men samtidigt som det är mycket action får man ändå kontakt med huvudpersonerna och deras tankar och upplevelser. Mitt problem med att June och Day kändes för lika i Legend är som bortblåst i Champion. Däremot har jag svårt för typsnittet man valt på Days kapitel, men jag vande mig till slut. Det som också känns väldigt skönt är att karaktärerna känns konsekventa i sitt handlande, jag förstår varför de gör som de gör och vilken motivering de har, och bara det är ju ett tecken på Lus kompetens som författare. Det gläder mig att karaktärerna av båda kön får lika mycket tid och engagemang från författaren, och inte känns som stereotyper.

Dessutom är det ju för väl att den där förbannade kärlekstriangeln till slut löser sig, och faktiskt så som känns mest vettigt och realistiskt. (applåder även för detta).

Sen kan man ju ha åsikter om slutet, det finns delar i det som jag personligen har väldigt svår för, men visst, det är ju inget som förstör. Vi får ett slut som åtminstone jag är väldigt nöjd med ändå.

Den där blurben på omslaget förresten? ”Om du gillade hungerspelen kommer du att älska legend-trilogin”? Ja, inte långt ifrån i alla fall. Det är en serie som består av många bra komponenter som tillsammans ger en ännu bättre helhet, med huvudpersoner som känns trovärdiga och sympatiska och en historia som är medryckande från början till slut. Så mitt sammanfattande omdöme?

En av de absolut bästa YA-serierna ni kan läsa. Ja, faktiskt!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Världens viktigaste kyss

atn1024_david-levithan-varldens-viktigaste-kyss-3DFörfattare: David Levithan

Beskrivning: ”Harry och Craig har bestämt sig för att slå världsrekordet i längsta kyss: 32 timmar, stående, utan att släppa kontakt med den andres läppar. Kyssen följs av människor världen över. Runt dem finns vänner och familjemedlemmar i alla fall från den familj som accepterar sin son som han är. Snart samlas det även främlingar, några beväpnade med tillhyggen och glåpord, men de flesta är där för att stötta och skydda. Och runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten.

Världens viktigaste kyss är en berättelse om det omöjliga, och hur människor tillsammans kan göra det möjligt. En berättelse om att mötas, älska, skiljas, dö. Och där emellan: kyssas.”

Omdöme: Det är ingen hemlighet att jag gillar Gilla Böcker som förlag. Jag tycker att de har en ruskigt bra fingertoppskänsla när det gäller sin utgivning, och det är sällan någon titel gör mig besviken. David Levithan är för mig en av de absolut främsta amerikanska författarna just nu. Så kombinationen av Gilla Böcker och Levithan? Klockren!

Så hur står sig då ”Världens viktigaste kyss” eller ”Two boys kissing” som den heter i originalspråk? Lever den upp till de förväntningar jag har på den?

Och svaret är ett rungande JA.

Den är, i mitt tycke, en av de bästa, viktigaste och mest välskrivna ungdomsböckerna i år. No more, no less.

Det är själva kombinationen av alla bokens olika delar som gör boken så bra – kombinationen av ett viktigt ämne, av språket, att man verkligen känner hur viktig den här boken var att skriva för Levithan.

Problemet för mig blir att på nåt sätt få fram varför jag tycker att boken är så bra. Räcker det med att säga ”känslan”? Nä, det räcker väl inte riktigt.

Vi kan väl börja i den lätta änden: språket är stundtals svindlande vackert, och här måste vi ge en eloge till översättaren Helena Hansson. Levithan är fantastiskt bra även på svenska, och då har han en engelsk prosa som är i toppklass. Så som sagt, en eloge till Helena! Den som läst ”liten parlör för älskande” på antingen svenska eller engelska eller för den delen följer Levithan på Twitter vet att han har en fantastisk förmåga till one-liners, och för de läsare som tycker att John Green är en citatvänlig författare, ni kan ta och doppa hela den här boken i en burk med färg för överstrykningspennor – så pass bra är det faktiskt.

Sen är det också så att Levithan elegant hanterar de olika stadierna av kärlek som beskrivs i boken, från nyförälskelse till ett stadie där allt är lite mer etablerat och ”bara är”. Lika bra hanteras även de smärtsamma och mörka sidorna med homofobi, brist på acceptans och självdestruktivitet. Allt känns. Och det känns ordentligt.

Men det allra mest kraftfulla i boken, och som nästan får mig att tänka på gamla grekiska dramer, är det som beskrivs ovan: ”Och runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten. ” Det ger en sån kraft i boken och som gör det till något utöver det vanliga. Där finns så mycket känslor på en gång och är ett helt lysande sätt att rama in boken och sätta den i en samhällskontext.

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga mer än: läs!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Bokbloggsjerka 12 – 15 september

En jerka som förhoppningsvis kan lära en nåt, för det här är nåt där jag definitivt känner att jag kan bli bättre på. Veckans fråga är nämligen:

Hur ser din recensionsprocess ut? Skriver du anteckningar (eller viker hundöron) under tiden du läser? Recenserar du en bok direkt efter du har läst ut den?

Kort sagt: dela med dig av dina bästa recenseringstips!

Jag gör säkert på absolut sämsta sätt – jag läser boken en gång, tar inga anteckningar och försöker rafsa ihop en recension med mina tankar så fort som möjligt. Jag har faktiskt ett anteckningsblock i väskan, men har hittills inte rört det mer än när jag la ner det. Jag stryker inte heller under, markerar, viker hundöron eller gör nåt annat som teoretiskt sett skulle kunna hjälpa mig. Det blir fantastiskt intressant att läsa alla andras svar den här veckan!

Det borde finnas regler

atn1024_det-borde-finnas-regler_3DFörfattare: Lina Arvidsson

Baksidestext: Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Dont call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma.

Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt.

Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga.

Mia bor in the middle of nowhere och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per, som är minst lika gammal som hennes pappa. Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet. Men hur ska man våga, när det inte verkar finnas några regler?

Första raden:”Vi hänger vid gungorna, jag och Mirjam.”

Omdöme: Man känner sig lite som en smygtittare. Arvidsson är så ruskigt säker och mitt-i-prick i hur jag tänker mig att dagens fjortonåriga tjejer pratar, tycker och tänker. Jag kan vara helt ute och resa, men jag tror inte att Arvidsson är det. Det känns så äkta och trovärdigt, utan att någonsin spilla över i någon sorts parodi typ ”Grynet”, även om jag ska erkänna att det var det första jag tänkte när jag började läsa boken. Det är stundtals ruskigt nära, men det går faktiskt inte över gränsen så pass så att det stör mig. Mias tankar och inre monolog är, för att låna en viss prins uttryck: ”lite all over the place”, men ändå på ett sätt som känns fullt fungerande. En av bokens främsta egenskaper är som hyllning till två tonårsflickors tumultartade vänskap, ur det perspektivet är faktiskt boken alldeles utmärkt. Det finns ju naturligtvis en inbyggd tröskel i att jag som 34-årig kille ska kunna relatera till 14-åriga Mia, men det blir faktiskt aldrig något problem som jag reflekterar över en endaste gång under tiden jag läser boken. Däremot kan jag inte annat än att tycka att vissa av de äldre karaktärerna är otroligt motbjudande, och frågan är om inte den känslan intensifierats beroende på min egen ålder.

Något jag däremot har lite svårare för är faktiskt att det inte händer riktigt så mycket som jag hade hoppats på. Det finns förvisso en charm i att beskriva det vardagliga, men problemet är ju lite att det skulle kunna hända betydligt mer än vad det faktiskt gör. På samma sätt hade man kanske kunnat hoppas på lite vassare bikaraktärer, men där är problemet faktiskt det motsatta – Vlad är ett exempel på när det blir lite väl mycket av det goda. Och Per, bör man inte ha nån djupare diskussion i hur milt han faktiskt behandlas i boken? Jag förväntade mig aldrig sirener och poliser med dragna vapen, men det är nästan problematiskt hur lite hans handlingar får betydelse. Det blir liksom ett stor ”meh” av hela den delen av boken. Jag tyckte ju att boken började så lovande, men den känslan mattades tyvärr av ju längre jag kom. Och blurben på omslaget, om att boken är ”sjukt rolig”, den känns som att de satte den på fel bok.

Men jag måste ändå säga att sista stycket är ta mig tusan helt underbart.

 


Författare: Lina Arvidsson
Förlag: Gilla böcker (2012)
ISBN: 9789186634186
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms

Bandet som inte får brista

getimageFörfattare: Niklas Janz

Baksidestext:
Har du någonsin drömt samma dröm flera nätter i rad? Har du haft en känsla av att det är någon annan som egentligen styr din dröm?

Mirjam är spårlöst försvunnen. Hennes bästa kompis Linda har lovat Mirjam att aldrig någonsin berätta för någon om de hemliga dagböcker som Mirjam hittade i ett lönnfack i sitt sovrum strax innan hon försvann.

Dagböckerna är skrivna av Milan som också han är försvunnen, och handlar om drömlandet Kangar.

För att hitta Mirjam måste Linda söka sig ut på samma vägar som hon. Vägar som leder Linda allt längre bort från den verklighet hon känner. Egendomliga och skrämmande saker börjar hända och snart verkar det som om någon är henne på spåren, någon som vill stoppa henne till varje pris.

Första raden:
”Linda stängde grinden bakom sig och blickade upp mot det stora gråvita huset so tornade upp sig framför henne.”

Omdöme:
”Bandet som inte får brista” börjar bara några veckor efter där föregående bok, ”Tornrummets hemlighet” slutar, men det har gått några år mellan utgivning av de båda böckerna. Man hade ju kunnat tro att Janz läst min recension på föregångaren, men så är ju naturligtvis inte fallet. Däremot är det så att en hel del av de tankar om bristerna som jag hade om förra boken faktiskt blivit åtgärdade, vilket naturligtvis är glädjande! Dialogen är starkare, boken landar på 405 sidor och tempot är högre, precis sådant som jag hoppades på hos Janz. Till och med omslaget är betydligt bättre formgivet den här gången.

Janz fortsätter alltså utforska drömvärldar och tar ut svängarna betydligt mer den här gången, då Mirjam och Milan inte bara vistas i drömlandet Kangar, utan även hoppar runt i flera andra drömvärldar. Man får en känsla av att Janz hämtat inspiration från såväl Matrix-filmerna som Christopher Nolans mästerliga ”Inception”, inte minst när det gäller det här med att inse att man vistas i en dröm och att därmed bända lite på reglerna – ”Do not try and bend the spoon. That’s impossible. Instead… only try to realize the truth. There is no spoon.” liksom.

Samtidigt så får föräldrarna och vännen Linda i den vanliga världen betydligt mer utrymme i den här boken, och det är också där Janz faktiskt lyckas bäst, i skildringen av den vänskap och kärlek som flickorna har till varandra, och föräldrarnas saknad efter sin försvunna dotter. De får faktiskt ge sig ut på egna äventyr!

Däremot är det ju fortfarande ingen nervkittlande thriller vi pratar om även om tempot är högre, men ändå blir jag lite förvånad över hur underväldigad jag blir av slutet och upplösningen av boken. Boken hade definitivt behövt ett värdigare slut eftersom alltför många trådar inte knyts ihop och frågeställningar lämnas obesvarade.

Boken är ändå helt ok, men jag hoppas att Janz siktar betydligt högre än så med sin nästa bok!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Bandet som inte får brista
Förlag: Alfabeta (2014)
ISBN: 9789150116083
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms.

Fredagsfundering

Alldeles nyss läste jag en recension på Maze Runner där recensenten inte alla tyckte som jag. Jag vet inte om jag är konstig, men det är nästan de recensionerna jag tycker bäst om. Ja, inte just Maze Runner-recensioner alltså, men såna som kanske får en att fundera lite på varför man tycker så olika.

Det är ju självklart kul att läsa att andra tycker som en själv, det blir ju en sorts bekräftelse på att man har ”rätt”, men det är nog minst lika viktigt att ta del av motsatsen? Eller?

Hur tänker ni om detta?

Sjutton år och skitsnygg

sjutton_ar_och_skitsnygg-granholm_emma-26534761-2965036810-frntlFörfattare: Emma Granholm

Baksidestext: Man är borta i två jävla veckor, och när man kommer tillbaka har allting förändrats. Varför? Jag har ingen aning. Nåt har hänt. Nåt måste ha hänt. För de beter sig annorlunda. Allihop. Diana, Suss och Hugo. Till och med Alexa min flickvän.

Felix är sjutton år och skitsnygg. Han är kaxig och självsäker, tjejerna älskar honom. Men Felix sommarlov blir inte som han tänkt – när han kommer hem efter en utlandsresa har de andra lärt känna den mystiske Zäta. Felix är inte längre i centrum av gänget. Hela tillvaron förvandlas till en tävling och Felix känner hur allting börjar glida honom ur händerna. Men det är inte bara det som gör Felix illa till mods. Vem är Zäta? Varför avslöjar han aldrig något om sig själv? Och vad är han egentligen ute efter?

Första raden: ”Man är borta i två jävla veckor, och när man kommer tillbaka har allting förändrats.”

Omdöme: Vi kan väl säga så här direkt: jag är väldigt kluven när det gäller den här boken. Det finns en hel del jag tycker är väldigt bra, och annat som jag har väldigt svårt för.

Felix, bokens huvudperson, är en kille som känns som en sjuttonårig deltagare i nåt av MTV:s ”Shore”-program (Jersey Shore, Geordie Shore), folk som bara bryr sig om sitt utseende och sin image. Det är ju naturligtvis något som inte är unikt för den här karaktären, eller tonåringar i allmänhet, men Felix visar upp precis samma självupptagenhet och bristande självinsikt som de medverkande i de här dokusåporna. I de programmen används ofta termen ”GTL”, vilket står för Gym, Tan, Laundy – dvs att ha en så snygg och vältränad kropp som möjligt, och kläder därefter. Det är ungefär det som snurrar i Felix huvud tillsammans med tanken om att alla ska prata om honom och hur snygg han är.

Det är klart intressant att läsa en bok som beskriver utseendefixering och självförtroendeproblem hos killar, det är vi inte bortskämda med. Felix definierar sig själv utifrån sitt utseende och vilken påverkan han har på sin omgivning. Problemet för oss som läsare är att vi inte får reda på så mycket mer än så om honom som person. Vi vet vad han har på sig, och att han kan bänkpressa 98 kg, men vi vet inte mer om vad han egentligen tycker och tänker förutom när det gäller hans flickvän och sitt hat mot nykomlingen Zäta, som i princip är Felix 2.0 – lite starkare, lite snyggare, lite bättre på det sociala spelet.

Bokens styrka ligger i Granholms förmåga att få fram kontrasten mellan Felix upplevda självförtroende och vad vi som läsare uppfattar som en i grunden väldigt osäker sjuttonårig pojkes kamp för att behålla sin position som alfa-hanne i sin sociala flock. Hon går det med trovärdig dialog och lyckas också beskriva Felix innersta tankar bra.

Det som däremot är svårare att acceptera är den i grunden rätt ordinära intrigen i boken – den är som lyft ur en tv-såpa eller en thriller från 1980-talet. Min sambo hade till och med ett exempel på en sådan storyline i Beverly Hills-serien som vi alla såg på 1990-talet där Kelly mötte en tjej på rehab och som sen blev vän med alla Kellys kompisar och började klä sig och klippa sig som henne. Så storyn är ju inte direkt unik. Slutet i boken känns också alldeles för tillrättalagt och hastig och boken tappar i trovärdighet på grund av detta.

Men i slutändan är det en intressant bok vars positiva sidor överväger, inte minst på grund av ämnet. Granholm är också en duktig författare med bra insikter och förmåga att skriva intresseväckande och tänkvärt.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Sjutton år och skitsnygg
Författare: Emma Granholm
Förlag: Alfabeta (2014)
ISBN: 9789150116748
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Årets 40:e bok – Tornrummets hemlighet

tornrummets_hemlighet-janz_niklas-26534764-3082970784-frntlFörfattare: Niklas Janz

BaksidestextI ett lönnfack i det hus familjen flyttat till hittar Mirjam tolv svarta skrivböcker. De är skrivna av Milan som tidigare bodde i huset och handlar om drömlandet Kangar. Till en början tycker Mirjam att böckerna bara är spännande läsning. Men snart börjar det hända saker i hennes liv som får henne att undra om inte Milans berättelse är sann. När så en av de svarta skrivböckerna blir stulen från Mirjams sovrum förstår hon att det är någon som håller henne under uppsikt. Någon som också vill läsa vad som står i Milans böcker. Någon som smyger omkring i trädgården om natten…

Första raden: Mirjam såg skylten flimra förbi i mörkret: ”Forshamra”.

Omdöme: Nä jag läste den här boken fick jag känslan av såna där serier som visades på sommarlovsmorgnar när jag var liten. Ofta var de gjorda i Australien eller liknande, och ofta dubbade till svenska av så där lagom engagerade barnskådespelare. Ofta handlade de om att barn hittade något, eller hamnade i koma, eller nåt annat som gjorde att de förflyttades till en annan värld, och samtidigt hände det saker i ”vår” värld och i slutet så förenades barnen. Det kanske är nån annan som känner igen det här?

”Tornrummets hemlighet” känns alltså precis så. Det är lite småspännande och ganska snäll vardagsfantasy om Mirjam som hittar Milans böcker och sakta dras in i böckerna och Milans historia. Mirjams delar av boken berättas i tredje person, medan Milans dagboksanteckningar är skrivna ur första person (vad annars i en dagbok?) och är tryckta med annat typsnitt för att göra skillnad, och det greppet fungerar som det ska. Janz skriver sin debutroman utan problem när det gäller miljöbeskrivningar och händelseförlopp, men har svårare för dialog. Den känns på många ställen lite för onaturlig och stel. Det är inte bra när jag som läsare stannar upp och tänker: ”Men så där pratar ju inte folk…”.

Intressant nog tycker jag bättre om de delar av boken som utspelar sig i vardagen hos Mirjam och inte i den drömvärld som beskrivs i Milans delar av boken och som känns lite som en blandning av Nangijala och Hogwarts. Vardagen känns faktiskt mer spännande och trovärdig, även om drömvärlden som tema inte är särskilt utforskat i åtminstone den fantasy jag läst hittills.

Ytterligare problem är att boken faktiskt är för tjock. Den hade mått bra av att trimmas på en del mindre viktiga stycken och då kommit ner i sidantal från sina över 460 sidor – det finns helt enkelt en del lite väl långrandiga och överflödiga passager och det hade blivit ett bättre flyt och driv i berättelsen om man kommit ner under 400 sidor tror jag. Som det är nu tror jag tyvärr att sidantalet kan driva bort en del presumtiva läsare. Jag skulle säga att den passar bra för båda könen, men jag skulle ha svårt att rekommendera den som förstaval för nån som inte är van vid att läsa tjockare kapitelböcker just på grund av det långsamma tempot i kombination med bokens tjocklek. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, bara inte nåt som känns som en blockbuster i bokhyllan. Snittet på Adlibris ligger på strax över tre stjärnor av fem, och det känns rätt rimligt även i mina ögon.

Samtidigt är jag lite nyfiken på vad Janz åstadkommit i sin uppföljare,och den har jag också fått från förlaget, så recension på den kommer om en månad.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp hos din lokala bokhandel, eller på Adlibris, CDON eller Bokus.

 

Spökstaden

spokstaden-andra-boken-om-miss-peregrines-besynnerliga-barnTitel: Spökstaden: andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn

Författare: Ransom Riggs

Om: Jacobs tidsresa tillsammans med de andra besynnerliga barnen fortsätter i ett england 1940. Nya bekantskaper, nya faror och en riktig jäkla klipphängare på slutet!

Första raden: ”Vi rodde ut från hamnen, förbi guppande jollar som blödde rost från fogarna, förbi tysta sjöfåglar som satt i högtidliga församlingar bland havstulpanerna på resterna av sjunkna bryggor, förbi fiskare som sänkte sina nät och stirrade när vi kom glidande, osäkra på om vi var verkliga eller inbillade.”

Omdöme: Spökstaden tar vid nästan omedelbart där förra boken slutar, och det funkar absolut. Man vill ju veta vad som ska hända Jacob, Emma och de andra besynnerliga när de försöker ta sig till London för att bota Miss Peregrine från att vara fångad i sin fågelkropp, och allt detta under brinnande världskrig. Tempot är högre i den här boken, vilket naturligtvis beror på att Riggs inte behöver ägna någon tid till att introducera världen och dess karaktärer för oss läsare. Däremot fortsätter han göra sin värld ännu mer fantasirik och just besynnerlig, och återigen spelar fotografierna han samlat på sig en avgörande roll. Jag står fast vid att fotografierna är ett lyckodrag och tillför till berättelsen, och visst hade det varit roligt att få veta mer om ursprunget till vissa av fotografierna?

Vi får dessutom äntligen en uttalad och riktigt obehaglig skurk, även om det dröjer till slutet av boken, istället för ”bara” väsen och tomgastar i allmänhet. Man ska inte glömma bort vikten av en riktigt bra skurk, en bra hjälte definieras av hur välskrivna skurkarna är! Och jag måste säga att jag gillar Jacob och hans resa in i de besynnerligas värld och hur han slits mellan sin gamla och sin nya verklighet som en av de besynnerliga och den spirande kärleken till Emma.

Det är fortfarande ett rappt och drivet språk det handlar om och det går ruskigt snabbt att läsa boken – jag läste ut den här för flera dagar sen, men som vanligt tar det en stund innan jag får ur mig en recension…

Nåt jag uppskattar väldigt mycket med den här boken är faktiskt omslaget. Det här är en bokserie som har omslag som faktiskt fungerar väldigt bra för att intressera både killar och tjejer! Killar är ju oftast lite mer svårflörtade, men just att fotografierna på omslagen är så pass konstiga i kombination med bokens titel och omslagets typografi tror jag gör mycket för att göra främst killarna mer intresserade av boken.

Om man ska hitta något negativt är det nog så att största problemet med boken är att det lär dröja innan del tre kommer ut…

Tack till förlaget Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Köp på Adlibris, CDON eller Bokus.

 

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

miss-peregrines-hem-for-besynnerliga-barnFörfattare: Ransom Riggs

Om: Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter, och det visar sig att alla sagor som farfar berättat är mer sanna än vad man kunde tro.

Första raden: ”Jag hade just börjat acceptera att mitt liv skulle bli helt vanligt, när högst ovanliga saker började hända.”

Omdöme: Jag förstår att Ransom Riggs tyckte att fotografierna var intressanta nog att skriva en bok om. Vissa av dem är verkligen fantasieggande, och det är faktiskt många gånger som bilderna hjälper mig som läsare att förstå exakt vad som Riggs vill beskriva. Jag har sett att andra haft synpunkter på att storyn känns för konstruerad runt bilderna, men den tanken slår aldrig mig under tiden jag läser boken, tvärtom. Jag dras in med hull och hår i den här skräck/fantasy-korsningen av Tim Burton, Neil Gaiman och Guillermo del Toro (det är ingen slump att just Tim Burton regisserar den kommande filmen). Huvudpersonen Jacob är precis så neutral att det är lätt för vem som helst att identifiera sig med honom, men det övriga persongalleriet är verkligen något utöver det vanliga, allt från flickor som måste knytas fast med rep för att inte flyga iväg till en pojke som har levande bin inuti sin kropp!

Tempomässigt kände jag att Riggs verkligen trampade gasen i botten under den sista tredjedelen av boken, lite på bekostnad av att mittenpartiet kändes lite långsamt, men eftersom finalen är så pass stark stör det inte så mycket. Ett rappt och enkelt språk får berättelsen framåt på ett bra sätt, och det känns aldrig tillkrångat och sidorna bara flyger förbi.

Jag är ju lite svag för tidsresor och superkrafter och just den här mysrysliga blandningen av fantasy som börjar i vår verklighet men som kommer ut nån annanstans så är man från 12 år och uppåt och inte är alltför lättskrämd så tycker jag absolut att det här är en alldeles utmärkt bok att sätta tänderna i! Uppföljaren, ”Spökstaden: andra boken om miss Peregrines besynnerliga barn” har precis kommit ut på svenska och kommer att recenseras här inom kort!

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus.

Kolla in Ransom Riggs egen boktrailer här nedan:

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Sword Princess Amaltea

webb_SPA1Titel: Sword Princess Amaltea

Författare: Natalia Batista

Om: Manga-fantasy om prinsessan Amaltea som måste ge sig ut för att befria en prins, gifta sig med honom för att vinna halva drottningdömet.

Omdöme: Det här är min första bekantskap med Natalia Batista, och vilken trevlig sådan! Greppet att vända på könsrollerna (i Batistas fantasyvärld är det kvinnorna som är det dominanta könet) fungerar faktiskt över förväntan och jag kommer på mig själv flera gånger att tänka på vilken effektiv ögonöppnare Sword Princess Amaltea faktiskt är om hur bisarr vår egen verklighet faktiskt är. Stort plus för den stora variationen av karaktärer av olika hudfärg och kroppstyp dessutom. Jag är inte så van vid att läsa manga, min läsning inskränker sig till en handfull volymer av Naruto, men jag har sett en del manga under åren och jag tycker definitivt att Batista med assistenter har en riktigt läcker teckningsstil och har ett bra driv i sitt berättande, serien är både spännande och humoristisk samtidigt som det är riktigt bra fart i storyn.

Kombinationen av en tänkvärd egen värld kombinerat med en bra och snyggt berättad story gör att jag definitivt ser fram emot nästa del som ska komma under hösten! Sword Princess Amaltea är ett välbehövligt och intressant inslag i den svenska serievärlden och jag hoppas att den ger upphov till många spännande och tankeväckande funderingar hos läsaren – det gjorde den i alla fall för mig.

Köp på Adlibris, CDON eller Bokus.

På liv och död i andra världskrigets skugga

pa-liv-och-dod-i-andra-varldskrigets-skuggaTitel: På liv och död i andra världskrigets skugga

Författare: Kim M. Kimselius

Om: Theo, Ramona och Ulrika som reser i tiden och hamnar i Nazityskland och möter både tyska SS-officerare, förföljda judar och hamnar i koncentrationsläger.

Första raden: ”Trampet av militärstövlar ekade mellan husväggarna när klackarna rytmiskt slog mot gatans stenläggning.”

Omdöme: När jag gick i skolan sa lärare och skolbibliotekarien alltid att man skulle läsa Olof Svedelid för att läsa spännande historiska ungdomsböcker. Jag hoppas att de tipsar om Kim M. Kimselius på samma sätt. Mitt tolvåriga jag hade gått helt bananer i biblioteket efter att ha läst den här och lånat hem så många böcker som hans lilla Adidas-ryggsäck fått plats med, och antagligen några till. Det är en väldigt spännande bok med ett riktigt bra driv, inte minst som man precis som citatet ovan beskriver, kastas rätt in i handlingen på samma sätt som bokens huvudpersoner. Det är en hyfsat trovärdig dialog (undantagen är väl när ett par av huvudpersonerna håller lite väl insatta historielektioner för personer de möter i boken, men det är en sorts kreativ frihet som känns helt ok i sammanhanget) och kompletta karaktärer som tilltalar både killar och tjejer. Språket i sig är rappt och lättläst utan att vara förenklat, och förmedlar stämningar och miljöer på ett alldeles utmärkt sätt. Ett stort plus för faktadelen i slutet av boken med både ordlista och kronologisk förteckning över de viktigaste händelserna under andra världskriget. Det som gläder mig lite extra är att den är skriven på ett sådant sätt att både killar och tjejer kan läsa den med stor behållning, t o m omslaget och titeln är sådana att det bör locka även de killar som tycker att ”böcker ser så tråkiga ut”.

I dessa tider där främligsfientligheten bara växer sig starkare och högerextrema strömningar i Europa är en del av vardagen är den här boken nästan viktigare än någonsin för att barn och ungdomar (och vuxna för den delen) ska kunna förstå varför det är så viktigt att bekämpa detta. Den här boken är ett jättebra sätt att nå ut till skolungdomen och använda i skolan och knyta an till undervisningen, men fungerar naturligtvis jättebra som traditionell skönlitteratur. Rekommenderas varmt för alla över 12 år!

Adlibris, CDON, Bokus.

Provläs här!

Fyra dagar fyra nätter

fyra-dagar-fyra-natterTitel: Fyra dagar fyra nätter

Författare: Morgan Matson

Om: Amy och Roger som ska köra från Kalifornien till Connecticut, musik, en död förälder, och så klart en kärlekshistoria som sig bör i den här typen av böcker.

Första raden: ”Jag satt på trappan utanför vårt hus och såg den beige Subarun svänga för snabbt mot vändplatsen.”

Omdöme: Vi kan väl börja med att säga att originaltiteln ”Amy & Rogers Epic Detour” passar lite bättre. Och att jag är en sucker för romantiska komedier med lite svärta i. Tänk ”Silver Linings Playbook”, ”Definitely, Maybe””, ”(500) Days of Summer” och så vidare.

Ja, boken är förutsägbar. Ja, vi har sett och läst nästan exakt samma sak förut. Hela boken känns inte så lite som en bättre version av filmen ”Elizabethtown”. Men jag har alltid varit av den åsikten att om man inte kan göra något nytt, så ska man åtminstone göra det bra, och jag tycker att Matson lyckas med det, bättre än vad Cameron Crowe gjorde med ”Elizabethtown” faktiskt. Det hjälper ju så klart att det är insprängt lite foton, teckningar, låtlistor, etc. i boken, och jag tycker att det fungerar riktigt bra. Kanske kan man klaga lite på att karaktärerna är lite väl endimensionella, kanske främst Roger, men det är ändå ok.

Så även om den här är exakt så förutsägbar och klichéfylld som det bara går så kan jag inte låta bli att tycka om den här boken. Förutom att den gör att lusten att göra en roadtrip genom USA, lyssna på musik och käka hamburgare på flottiga diners på ställen som knappt finns på kartan ökar exponentiellt när man läser den här så blir man engagerad i Amy och Rogers resa  – båda har ett ganska tungt emotionellt bagage när de sätter sig i samma bil för att korsa USA.

Jag blev i alla fall väldigt glad av boken, och sträckläste 2/3 av den på en kväll. Rekommenderas varmt som sommarläsning. Lyssna gärna på soundtracket samtidigt, nån lustig människa har så klart gjort en lista på Spotify!

Kan införskaffas hos Adlibris, CDON, Bokus osv.

 

Nybörjarguide till livet eller kaosteori

nyborjarguide-till-livet-eller-kaosteoriTitel: Nybörjarguide till livet eller kaosteori

Författare: Lia Hills

Om: Att förlora en förälder, bli kär, gräva ner sig i filosofi och att komma ut på andra sidan levande.

Första raden: ”Hon är rätt snygg för att vara ett lik.”

Omdöme: Det händer att jag tänker på hur det är att mista en förälder, speciellt så där plötsligt så som Will gör i den här boken (hans mamma dör i en bilolycka). Jag har inte haft så mycket med döden att göra, förutom när jag och min sambo var tvungna att avliva vår förra hund. Jag vet hur mycket vi båda gick sönder då, och det ”bara” var en hund som inte ens blev fem år gammal. Hur är det då att förlora sin förälder?

Jag förstår att Will både behöver och försöker hitta ett sätt att hantera detta, inte minst genom Taryn, som han blir kär i på sin mors begravning och sen blir tillsammans med. Han gräver ner sig i filosofer som Wittgenstein och Heidegger, Nietzsche, provar droger och beger sig ut i skogen och vandrar.

Det är så klart hans resa, och hans sätt att hantera sorgen och saknaden. Mitt problem är att jag inte knyter an till grabben ändå. Jag tycker synd om honom, man jag får liksom inget intresse för hans berättelse. Jag vet inte om det är det ständiga filosofi-rabblandet som jag har svårt för, men nånting är det. Eller att han gör så annorlunda val mot vad jag tror att jag hade gjort.

Samtidigt behövs det alltid böcker om det här ämnet, och definitivt med manliga huvudpersoner, så det finns absolut ett läsvärde för rätt läsare, så i mitt fall landar betyget på helt ok, men inte så mycket mer än så.

Finns att köpa på Fritz, Adlibris, CDON, Bokus.

Kodnamn Verity

BildTitel: Kodnamn Verity

Författare: Elisabeth Wein

Om: Vänskap och överlevnad, att få flyga och att få berätta om sitt liv när man sitter i fångenskap som brittisk agent i ett nazi-ockuperat Frankrike 1943.

Första raden: ”Jag är en fegis.”

Omdöme: Den här beskrivs som en bok för unga vuxna. Det tror jag tyvärr inte alls på. Inte för att unga vuxna inte kan läsa och och tycka om den, utan för att jag tror att ämnet och berättelsens komplexitet tyvärr kommer att skrämma bort dem innan de ens börjat. Jag hade väldigt stor glädje av den, och när pusselbitarna börjar falla på plats ju längre in i boken man kommer, ju bättre blir det. Wein har strukturerat boken så ruskigt bra att det bara är att njuta, speciellt när boken byter berättarperspektiv och saker verkligen sätts in i sitt sammanhang. Kodnamn Verity, sin töntiga titel till trots, är både spännande och känslosam, och jag vet inte när jag läste en bok som skildrar en så stark vänskap senast. Jag rekommenderar den varmt, men som sagt, jag tror att vi vuxna uppskattar den mer än yngre läsare.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Fritz.

Läs ett smakprov här!

 

här ligger jag och blöder

har-ligger-jag-och-bloderTitel: Här ligger jag och blöder

Författare: Jenny Jägerfeld

Om: Maja som går estetiskt på gymnasiet, föräldrar som inte längre är de personer som vare sig Maja eller de själva tror att de är, humor, allvar och hur mycket en halv centimeter tumme som inte längre sitter där den borde kan betyda för tillvaron.

Första raden: ”Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen för den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.”

Omdöme: Jag blir alltid lite nervös när jag läser en bok som är unisont hyllad och vunnit priser – tänk om jag inte gillar den? Är det mig det är fel på då? Eller gillar jag den just för att den vunnit priser? I det här fallet löste det sig ändå – jag tyckte att Här ligger jag och blöder är en riktigt bra bok, Augustprisvinnare eller inte. Istället beror det på att Jag gillar Jägerfeld som författare, att hon har en ton och ett språk som passar mig väldigt bra.

Maja är egentligen en sån person som jag hade väldigt svårt för i gymnasiet – de här jättekonstiga människorna i konstiga kläder och mysko musiksmak – jag fattade aldrig att jag egentligen var en sån själv, bara annan klädstil och argare musik i lurarna. Så numera, vid 34 års ålder, kan jag tycka om och förstå henne på ett helt annat sätt än vad jag gjorde då. Hennes resa genom boken börjar ju med en avsågad fingertopp, men ändå med stor humor, till att bli en ganska tung och allvarlig berättelse om hennes relation till sina föräldrar som inte är närvarande, om än på olika sätt. Som tur är ger de sista 50-60 sidorna precis den typ av förlösning och slut som jag hoppades på och Jägerfeld lyckas därigenom sy ihop bocken på ett alldeles utmärkt sätt.

Jag tyckte att den förra boken av Jägerfeld som jag läste, Jag är ju så jävla easy going, kändes lite som en Guy Ritchie-film i skolmiljö. Den här skulle jag säga känns lite mer som om Cameron Crowe varit inblandad, och det är faktiskt ett riktigt högt betyg i min värld!

Köp på till exempel Adlibris, CDON, Bokus eller Fritz!

Och man kan provläsa också!

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

jag-ar-tyvarr-dod-och-kan-inte-komma-till-skolan-idagTitel: Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Författare: Sara Ohlsson

Om: Vad som händer när kärleken plötsligt tar slut, och hur man brottas med alla känslor som kommer sen och hur man går vidare.

Första raden: ”Han lutar armbågarna mot knäna och gömmer ansiktet i händerna.”

Omdöme: Jag är så imponerad av författare som kan skapa trovärdiga karaktärer, på den nivån att det känns som att allt är självbiografiskt för att det känns så på riktigt. Sara Ohlsson är en sådan författare. Jag tror på Olivia, vad hon känner och tycker och tänker. Jag känner med henne och hennes försök att hantera alla förvirrande känslor efter att drömkillen gör slut. Hur går man vidare? Jag kanske inte alltid tycker att Olivia gör de smartaste valen, men så är det ju att vara tonåring, det vet vi ju allihop som kommit så långt att vi kan se tillbaka på den tiden fast med vuxna ögon. Men just där, just då känns det ju nästan aldrig som att man har några andra val. Även om jag inte alltid kan relatera till just de problem som Olivia har, så är jag övertygad om att många andra kan göra det – inte bara ungdomar, utan alla vi andra också, och boken blir ju inte mindre läsvärd för det. Om både de som är i samma ålder kan känna igen sig, och vi andra får en möjlighet till att förstå, så är det ta mig tusan en rätt viktig bok som Ohlsson fått ut i handeln!

Det är nåt jag också gillar med boken. Den handlar dessutom lite om att inte vara så dömande, och att ta kontroll och göra saker på sitt eget sätt för att det är så man vill ha det – det är så jag tolkar slutet i alla fall, och det är något som gör mig glad att det kan få vara så.

Och titeln är ju helt underbar!

Köps på CDON, Adlibris, Bokus eller Fritz!

Jag är ju så jävla easy going

jag-ar-ju-sa-javla-easy-goingTitel: Jag är ju så jävla easy going

Författare: Jenny Jägerfeld

Om: 18-åriga Joanna som har ADHD, en fantastiskt inre tankeliv och en osviklig förmåga att sätta sig i riktigt knöliga situationer.

Första raden: ”Jag stod och stirrade in i skåpet, stod där som i trans.”

Omdöme: Ibland faller allting på plats av sig självt. Först får jag en fråga från en av er läsare (mer sånt – I love it!) om jag hade några planer på att läsa den här, sen kommer Världsbokdagen och sambon har fått just ett exemplar att dela ut, och här är vi nu! Och tur är väl det, för det här var en bok jag gillade väldigt mycket faktiskt. Jag har inte läst nåt av Jägerfeld innan, men jag kommer definitivt att göra det nu.

Joanna är ju en en huvudperson som av nån anledning är väldigt sympatisk, fast hon är otroligt olik mig. Det finns ungefär ingenting vi har gemensamt, men hon är väldigt bra  – jag gillade henne direkt. Hon är snabbtänkt, rapp i truten och troligen en av mina favorithuvudpersoner bland de böcker jag läst på senare tid. Lite som ADHD-versionen av Taylor i Jellicoe Road eller nåt.

Boken går i ett rasande snabbt tempo, men på rätt nivå ändå tycker jag, samtidigt som det är roligt, galet och överraskande. När jag läste den tänkte jag lite på att det kändes lite som om Guy Ritchie gjort en high school-film på svenska, och i min värld är det inte ett dåligt betyg (även om hans senare produktioner kanske inte varit i topp, men det är ju en annan sak…)

Men kort och gott: det här är bra, riktigt bra!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Fritzstahl.

Läs ett smakprov här!

 

Revolt

BildTitel: Revolt

Författare: Lisa Rodebrand

Om: En framtid då de genmanipulerade klykonerna tagit över världen, men mänskligheten, här förkroppsligad av André och Caroline tar upp kampen.

Första raden: ”Redan innan kampen börjat visste han att han skulle förlora.”

Omdöme: Rodebrands debutbok slösar ingen tid på att komma igång, redan i fjärde stycket faller första kroppen. Och så fortsätter det – det är ett högt tempo med slagsmål, jakter, skottlossningar om vartannat, och sen tar boken slut. Jag saknar andningspauser och lite mer ingående miljöbeskrivningar. Jag känner inte heller att jag kommer särskilt nära karaktärerna och slutet känns lite rumphugget. Nu vet jag att det finns en fristående uppföljare på gång så en del av kritiken kanske ”rättats till” i den. Språkmässigt är det enkelt och lättläst, så är man ute efter en fartfylld bok för yngre tonåren kan den här nog fungera.

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus, eller just nu billigast på FritzStahl!

Och tack till författaren för recensionsexemplaret.

 

 

 

Rör mig inte!

9789174750973Titel: Rör mig inte!

Författare: Tahereh Mafi

Om: 17-åriga Juliette vars beröring kan döda, och Adam och Warner som på var sitt sätt är besatta av henne.

Första raden: Jag har varit inlåst i 264 dagar.”

Omdöme: Mitt intresse för den här serien började egentligen med att alla möjliga andra bokbloggar och amerikanska sidor gick fullkomligt bananer över att sista delen i den här serien, ”Ignite me” kom ut på engelska för nån månad sen. Varenda sida jag kollade gick ner i spagat och allt och kunde inte göra nåt annat än att skriva om boken. Så jag började undra vad det var jag hade missat, och till slut tog jag hem första delen som på svenska alltså heter ”Rör mig inte!”. Jag var från början mer än lovligt skeptisk över det här med Mafis stilgrepp med de överstrukna meningarna i texten, men efter att ha läst boken måste jag säga att det faktiskt fungerade betydligt bättre än vad jag trodde. De överstrukna passagerna blir som Juliettes förbjudna tankar eller underförstådda meningar, och det är nåt som jag inte sett göras på det här sättet tidigare.

Om man ska fortsätta att prata om språket i boken så är det ett språk fyllt med målande metaforer och ett kraftfullt och nästan poetiskt språk ibland. Mafi är en skicklig författare och översättaren måste haft fullt upp men har gjort ett riktigt bra jobb, så boken är nästan värd att läsa bara för den sakens skull, för det ska gudarna veta, att göra en bra översättning är inte alls så enkelt som man skulle kunna tro.

Vad kan man säga mer om boken då? Nu är det ju så här att det här är en dystopi med tonåringar i huvudrollen. Då är det ju nästan obligatoriskt med… ja, vad tror ni?

En himlastormande kärlekshistoria så klart. Och för det mesta tycker jag att det funkar. Ibland känns det som att det blir lite väl överdrivet och halvvägs till tantsnusk, men mestadels så är det en tonårsförälskelse med superkrafter och utifrån den situation och förhållande som karaktärerna har till varandra är det ändå fullt förståeligt att känslorna är så häftiga som de är.

Hur som helst, det här är bra. Det går blixtrande fort att läsa, det är actionfyllt och romantiskt om vartannat och man har både karaktärer att tycka om och en riktigt härligt ondskefull figur att tycka illa om (och så klart sympatisera med, annars blir det ingen bra skurk).

Adlibris, CDON, Bokus eller Fritzstahl.

Provläs här via Smakprov.se!

Åsså en bokträjler på det:

Det handlar om dig

29689747_O_4Titel: Det handlar om dig

Författare: Sandra Beijer

Om: Den första kärleken och den emotionella berg- och dalbanan som bara ett tonårshjärta kan utsättas för.

Citat: ”Jag vill säga till henne att du kanske inte vet vem Morrissey är men du hånglar i alla fall som om jorden ska explodera imorgon.”

Omdöme: Jag vet inte mycket om Sandra Beijer.

Det här är vad jag vet:
Jag vet att hon har en sjukt populär blogg med fler besökare än jag nånsin kommer att ha på den här bloggen.
Jag vet att hon är copywriter.
Jag vet att jag därför varken har förförståelse eller bagage när jag sätter mig ner med boken.
Jag vet att det här är hennes debutbok.

Och jag vet att hon skrivit en jävligt bra sådan.

Det handlar om dig – handlar lika gärna om dig. Om mig. Om nån du känner. För alla kan känna igen sig i den här boken om två ej namngivna 15-åringar i Stockholm som blir som galna i varandra, hon mer än han kanske. Jag gillar att man inte får några namn på personerna, och jag gillar att inte någon av dem är felfria i sitt agerande. De är tonåringar för guds skull, och det finns inte en människa som inte gjorde dumma saker eller tog felaktiga beslut när man var femton. De är som tonåringar är mest, bara beskrivna lite bättre än vanligt.

Det Sandra Beijer dessutom gör så bra, är att hon kommer så otroligt nära huvudpersonen att man verkligen känner hur hon slits mellan den här hisnande förälskelsens toppar till hjärtesorgens bottenlösa mörker, och hon gör det med ett så knivskarpt och skickligt språk att det bara är att applådera. Jag skrev om Per Nilssons Hjärtans fröjd för ett tag sen, och de har ett visst släktskap i sin stil, även om Nilsson tar ut svängarna än mer i sin bok rent språkmässigt. Men Beijer är minst lika skicklig! Hon är klockren i sin ton att beskriva de där händelserna som känns så sanslöst stora och viktiga och jobbiga när känslorna svämmar över, som t ex den där känslan av att logga in på nätet och se att nån är online, men fullkomligt ignorerar en ändå.

Jag är ju hyfsat långt ifrån målgruppen för boken, men den store romantikern i mig kan inte annat än att kapitulera fullständigt. Det här är en bok som kommer att vara med på mångas favoritlistor när året är slut, det är jag säker på!

Ut och shoppa på Fritzstahl, CDON, Adlibris, Bokus eller var ni vill. Men gör’t!

Och här kan ni provläsa!

De Utvalda

978915525755297891552575909789155258825Titel: De Utvalda: Tankeläsaren (del 1), monstrets Dotter (del 2), Hemligheternas rike (del 3)

Författare: Kristin Cashore

Om: krig och kärlek i de sju kungadömena, monster och förmågor och om att acceptera sig själv och att utvecklas som människa.

Omdöme: Jag funderade rätt länge på om jag skulle ge mig på att recensera hela trilogin i ett svep eller om jag skulle gräva ner mig i var och en av de tre böckerna i serien. Med facit i hand hade jag egentligen kunnat ge mig på dem allteftersom jag läste dem, då de är betydligt mer fristående än t ex Hungerspelen.

Det som framför allt gläder mig med Cashores trilogi är att de tre olika kvinnliga huvudkaraktärerna Katsa, Flamma och Bitterblue är riktigt bra karaktärer. De är fighters, var och en på sitt sätt utifrån sina egna förutsättningar – smarta, självständiga, viljestarka och helt enkelt riktigt positiva bekantskaper. De är inga späda varelser som inte kan göra annat än att sitta och tråna efter de tuffa killarna och bli helt svimfärdiga så fort någon som ser ut som en grekisk gud går genom dörren. Jag blir så glad, och det fina är att det inte heller sker på de manliga karaktärernas bekostnad! Tvärtom finns det en stark känsla av ömsesidig respekt mellan de olika konstellationerna och det är ju bara att tacka och ta emot.

Rent storymässigt gillar jag serien i stort. Cashore har lyckats skapa en fantasyvärld som känns fräsch, utan att vara nerlusad av fantasyklichéer. Jag tycker att första boken lider lite av ett för plötsligt och abrupt slut, jag hade gärna sett lite mer utdraget händelseförlopp (och det är ju ändå ett gott betyg i det här fallet) innan själva upplösningen händer mellan Katsa, Bitterblue och Leck.
Monstrets dotter som är den andra boken i serien är ju den mest fristående av böckerna både rent tidsmässigt men även geografiskt eftersom den utspelar sig i en annan del av världen och med väldigt få beröringspunkter med föregående bok, och är ju därför om man ska vara helt ärlig inte helt nödvändig egentligen… Om man ska vara helt krass skulle man ju hyfsat enkelt kunna skriva in de viktigaste delarna av den i de andra böckerna som epiloger eller prologer, men samtidigt är det helt enkelt så att det är ganska trevlig läsning så man kan gott läsa den ändå, men den är ju inte helt livsviktig för den övergripande berättelsen om man säger så.
Bitterblue, det töntiga namnet till trots, är istället en mer direkt uppföljare till Tankeläsaren och fungerar därför bättre i sammanhanget och ger läsaren en möjlighet att få reda på mer om världen och vad som hände efter händelserna i första boken
Böckerna är alla skrivna på ett lättläst och bra språk, även om jag har jättesvårt för de engelska namnen på saker, Leck City t ex och hade säkert inte stört mig på det om jag läst serien på engelska. Så där har översättningen inte fungerat klockrent för mig, men har man överseende med dtta så finns det inget annat att klaga på.

Jag kan alltså inte göra annat än att rekommendera serien till alla som gillar vettiga karaktärer (och vem gör inte det?) i en trevlig serie böcker som lätt får några timmar att flyga förbi.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller allra helst på Fritzstahl.com .

The return of Hjärtans Fröjd

1985154Titel: The return of Hjärtans Fröjd

Författare: Per Nilsson

Om: Tar vid ungefär ett år efter att förra boken slutar, och handlar om tolv dagar som vänder upp och ner på livet totalt.

Citat: ”Till tre. Just nu kan jag säga det till tre. Och då räknar jag ändå inte mamma och lillsyrran. Tre. Helt fantastiskt. Och mena det lika mycket och lika djupt och lika ärligt.”

Omdöme: Jag fick samma hisnande känsla när jag läste den här boken som förra. Språket är inte riktigt lika lekfullt, men ändå bra – jag kan tänka mig att det ska återspegla en sorts mognad hos huvudpersonen, men Nilsson har fortfarande samma känslosamma anslag i tonen. Sen kan jag ju tycka att karaktärerna är mer än lovligt dumma ibland, men återigen, tonåringar tar inte alltid de smartaste besluten – det räcker med att kolla ett par avsnitt av Teen Mom på MTV för att bli påmind om detta. Jag kan även tycka att slutet är lite väl ”enkelt”, jag menar, hur ska det gå? Hur ska det lösas? Men så är det också en bok på strax under 200 sidor, och som lämnar huvudpersonerna i ett läge som ändå får betraktas som ganska bra i det stora hela. Jag tycker ändå att det här är en bra bok och man är ju i princip tvungen att läsa den om man läst första, men som det kanske framgår så håller jag första boken lite högre!

As usual, köpmöjligheter på CDON, Bokus och Adlibris.

Hjärtans fröjd

9789129667707_200_hjartans-frojd_pocketPutting my money where my mouth is.. eller nåt. Så jag grävde fram och läste om Hjärtans fröjd igår kväll medan sambon tittade på tv. Så en svensk ungdomsklassiker, vessegoda!

Titel: Hjärtans fröjd

Författare: Per Nilsson

Om: Den allra första himlastormande kärleken ur en ledsen tonårspojkes perspektiv.

Citat: ”Där de pratade och pratade och pratade. Och skrattade och fnittrade. Och pratade och pratade. Konstigt. Han hade alltid tyckt att prata var svårt. Med henne var det lätt. Det löpte som på räls. Han behövde inte leta efter orden, han kom inte på sina repliker tio minuter för sent som han annars alltid brukade göra”

Omdöme: Den här är fortfarande så jäkla bra, lika bra som när jag läste den för flera år sen. Jag älskar språket och formen som Per Nilsson leker med igenom hela boken. Jag tycker om hur känslig den anonyma huvudkaraktärern är, att han får lov att vara känslig även om han är en kille. Han är ingen tuffing, tvärtom. Och det är det som är så bra! Det är trots allt en bok om den första förälskelsen, om det första krossade hjärtat. Man kan tycka att han är lite omogen i förhållandet till Ann-Katrin, men allvarligt talat är man inte särskilt smart när det gäller nåt i tonåren, och allra minst i sånt som gäller kärlek. Det är därför man får ha överseende med att man får en enorm lust att springa upp till tredje våningen och lappa till ungjäveln i slutet…

Finns att köpa på till exempel CDON, Adlibris och Bokus.

Bonus! Här kan ni läsa en C-uppsats om maskulinitet i ungdomslitteratur där Hjärtans fröjd är en av titlarna som analyseras!

BildTitel: I huvudet på Colin Fischer

Författare: Ashley Edward Miller, Zack Stentz

Om: Colin Fischer, som har Aspergers och som hamnar i en situation som mest borde beskrivas som en spännande korsning av ett fall för Veronica Mars och Sherlock Holmes när hans plågoande felaktigt anklagas för att ha avfyrat en pistol i skolans matsal.

Citat: ”Colin didn’t like to be touched by anyone, even his parents, although he was tolerant if given proper notice. On some level, he understood their need for contact. He had read about it in a book”

Omdöme: Den här boken visste jag inget om förrän min sambo tipsade om den, vilket jag är glad att hon gjorde. Colin är en väldigt fascinerande karaktär, som har ett intressant utanför-perspektiv på tillvaron på grund av hans Aspergers. Jag tycker inte att han ”lider” av det i särskilt stor bemärkelse förutom i vissa enskilda situationer, utan har en hel del verktyg och möjligheter att hantera sitt liv ändå. Jag tänker mig lite att det är ungefär så här Sherlock Holmes (som också refereras till i boken) kunde uppleva sitt liv, åtminstone i de versioner av honom återfinns i TV-serien Elementary och Sherlock. Däremot ligger Colin väldigt långt ifrån Robert Downey Jr:s version om man säger så. Jag har inte riktigt stött på den här typen av karaktärer, och definitivt inte i en ungdomsbok tidigare, så det är väldigt trevligt. Det övriga persongalleriet är däremot mer traditionella high school-figurer – den elake sportkillen, söta cheerleaders, trötta lärare och så vidare. Men jag har inte något emot klichéer, bara man gör något bra och intressant med dem, och jag tycker att det fungerar helt ok i den här boken.

Jag nämnde Veronica Mars ovan, och det har helt enkelt att göra med miljön, och att det är ett sorts enklare deckarmysterium på en amerikansk high school i Kalifornien, och inte minst för den humoristiska tonen, utan att för den sakens skull vara en komisk bok.

Tror även att många kan uppskatta att den bara är på drygt 200 sidor och berättas i ett raskt tempo. Jag ser fram emot uppföljaren – det måste ju komma en sådan med tanke på vad som händer i slutet av boken!

I huvudet på Colin Fischer

Fangirl

fangirlTitel: Fangirl

Författare: Rainbow Rowell

Om: Cath, som är helt insnöad på bokserien om magikern Simon Snow och dessutom är en av världens mest lästa Simon Snow-fan fiction författare, och som måste kombinera detta med att flytta hemifrån, börja på college, och hantera nya bekantskaper i form av rumskamrater, professorer och de där killarna som plötsligt börja dyka upp överallt.

Citat: “In new situations, all the trickiest rules are the ones nobody bothers to explain to you. (And the ones you can’t Google.)”

Omdöme: Vi kan väl säga så här: jag är så jäkla långt ifrån den tänkta målgruppen som det bara går i det här fallet. Jag har aldrig läst fan fiction. Speciellt inte den typ av fan fiction som kallas slash som Cath specialiserat sig på. Jag har liksom inget förhållande till det. Fattar inte. Inte heller har jag pluggat på college eller har en tvilling eller psykisk ohälsa i familjen. Så manegen är ju krattad för att jag inte ska tycka om det här alls.

Men det gör jag ändå. Inte lika mycket som jag gillade Eleanor & Park av samma författare, men den är inte alls tokig. Återigen har Rowell skapat karaktärer som man hejar på genom boken, och jag tycker ändå om inslagen av delarna från de olika Simon Snow-böckerna och Caths fan fiction  – om något så blir man ju än en gång sugen på att ge sig in i Harry Potter-världen igen (och jag blev faktiskt tvungen att se om första filmen igen för nån dag sen). Jag vet att andra reagerat på att det kan kännas som att det är lite väl många sådana avbrott i boken, och jag kan förstå kritiken, men i mitt fall störde det mig inte så fantastiskt mycket. Och om man retar sig alldeles för mycket går det ju utmärkt att bara bläddra förbi de styckena…

Det jag däremot kan känna är att karaktärerna är lite väl endimensionella ibland. Levi är liksom lite väl perfekt och charmig och trevlig . Jag vill ha lite mer svärta och sprickor i fasaden. På samma sätt är vissa andra karaktärer också sådana att de har väldigt få olika egenskaper, vilket gör att de känns lite platta ibland.

Men ta inte det på fel sätt. Det är en väldigt trevlig och charmig bok, som är väl värd att läsa om man är ute efter en feel-good-bok. Jag kanske bara hade lite otur som läste denna direkt efter en bok som jag tyckte var ännu bättre!

Finns att köpa på Adlibris, CDON och Bokus som vanligt.

Eleanor & Park är inte en adress…

eleanor-park …vilket jag av nån anledning trodde innan jag började läsa boken. Tji fick jag!

Titel: Eleanor & Park

Författare: Rainbow Rowell

Om: Den första kärleken, kampen att få vara tillsammans trots att allt verkar vara emot en, och om betydelsen av musik, serietidningar och taekwondo.

Citat: “I want everyone to meet you. You’re my favorite person of all time.”

Omdöme: En underbar kombination av ett vackert språk, en otroligt engagerade story där man verkligen hejar på båda huvudpersonerna gör att man dras med och bara hoppas att allting ska bli bra för Eleanor och Park hela vägen fram till sista meningen i boken. Det finns massor av saker att känna igen sig i, både när det gäller känslorna, men även förhållandet till sina föräldrar, vänner, social acceptans i skolan osv. För min del kunde jag relatera otroligt mycket till Park, både i hans relation till sina föräldrar, men även hans intressen och musiksmak liknande. Det är liksom en no-brainer att jag kommer att gilla en karaktär som lyssnar på punk och läser X-Men. Jag är dessutom väldigt svag för berättande ur flera personers perspektiv, och det skiftar ständigt mellan Eleanor och Park, och man kommer otroligt nära dem och deras starka känslor för varandra. Samtidigt är det inte en hundraprocentig solskenshistoria, tvärtom finns det otroligt mycket svärta och emotionellt tunga situationer, men jag tycker att det ger en välbehövlig botten i boken.

Nåt som också går mig lite extra glad är att båda karaktärerna ges lika mycket plats. Det är trots allt en bok om tonårskärlek, och jag har hittills inte stött på någon bok som tar upp känslorna ur ett kill-perspektiv så bra som den här boken gör. Både killar och tjejer ägnar mycket tid och kraft åt sina känslor, och det känns viktigt med en bok som tar upp detta från båda hållen så att säga. Och när det dessutom görs så bra så som i Eleanor & Park är det faktiskt bara att tacka och ta emot.

Rekommenderas alltså otroligt varmt till både ungdomar och vuxna, både pojkar och flickor, gubbar och tanter och allt däremellan.

Finns att köpa på de vanliga ställena: Adlibris, CDON, och Bokus.

The form and the feeling, eller att recensera eller inte recensera

Se där, en Loosegoatsreferens, det är inte varje dag!

Jag har tänkt att förändra recensionsformen lite här på bloggen. Å ena sidan gillar jag recensioner som bara babblar på, utan att spalta upp en massa rubriker som man måste förhålla sig till. Jag läser t ex en hel del spelrecensioner, och fullkomligt avskyr när man spaltar upp i form av t ex ”Grafik”, ”Teknik”, ”Miljö” osv. Å andra sidan gillar jag när man har en del fasta hållpunkter också, så det är svårt det där.

Men jag tänker hur som helst testa, inget är ju statiskt liksom, med att låna lite av formen som mikrobloggen sistatimmen kör på instagram. Skillnaden är att jag inte nödvändigtvis tänker begränsa mig till att bara skriva en mening på varje kategori, utan kan bre ut mig så mycket eller lite jag vill. Ska man var ärlig går det ju att fuska hur mycket som helst inom en mening ändå, det är bara att använda semikolon, tankestreck, vanligt kolon osv. Det går alldeles utmärkt att skriva en löjligt lång mening ändå på det sättet. Men jag gillar ändå att man förutom det vanliga med titel och författare har med en kort beskrivning av boken, nåt citat man gillar och ett omdöme. Så vi testar väl så får vi se. Först ut blir någon av de här två böckerna:

View this post on Instagram

Färgkoordinerad läsning i väskan!

A post shared by David Lundgren (@bonjourparesse) on

Annonser