Kategoriarkiv: Sci-Fi

Recension – Obsidio

obsidioFörfattare: Amie Kaufman, Jay Kristoff

Beskrivning: ”Kady, Ezra, Hanna, and Nik narrowly escaped with their lives from the attacks on Heimdall station and now find themselves crammed with 2,000 refugees on the container ship, Mao. With the jump station destroyed and their resources scarce, the only option is to return to Kerenza–but who knows what they’ll find seven months after the invasion? Meanwhile, Kady’s cousin, Asha, survived the initial BeiTech assault and has joined Kerenza’s ragtag underground resistance. When Rhys–an old flame from Asha’s past–reappears on Kerenza, the two find themselves on opposite sides of the conflict. With time running out, a final battle will be waged on land and in space, heroes will fall, and hearts will be broken.”

Omdöme: ”Obsidio” är alltså den tredje och avslutande delen av ”The Illuminae files”, så har man inte läst de två första delarna slutar man läsa den här recensionen NU och så går man till sin favoritlangare på nätet och beställer hem alla tre. Därmed förstår ni också varthän den här recensionen är på väg i hyperfart.

Om jag gillar?

SOM JAG GILLAR.

Ni som följer mig på instagram såg kanske att jag kollade på Star Wars i helgen. Det var en direkt följd av att ha läst ut ”Obsidio” eftersom jag helt enkelt behövde nåt mer med rymdskepp. Jag får såna ryck ibland. (Får ni också det? Ska vi bilda klubb?)

Det innebar också att så fort jag läst ut boken så googlade jag på vad Kaufman och Kristoff skriver på nu, och det är till min stora glädje ytterligare ett samarbete som ska vara ”Guardians of the Galaxy möter Harry Potter möter Star Trek möter Six of Crows” och där nånstans förstår ni också att jag behöver den boken på samma sätt som pizza behöver ost.

Men nu var det ju ”Obsidio” jag skulle prata om, och nåt som slog mig lite mer den här gången jämfört med de andra böckerna var hur duktiga författarna varit på att lyfta fram även karaktärer som fungerar som bakgrundsfärg och miljöbärare. Det finns ett antal sådana i den här boken och jag säger bara Katya så får ni själva nysta i den tråden sen. Det ger lite djup och visar ännu tydligare hur huvudpersonernas handlingar får konsekvenser även för andra människor än dem själva. Samtidigt är kärnan i alla tre böckerna verkligen karaktärerna själva och det blir återigen en påminnelse att världsbygge i all ära, har man inte välskrivna karaktärer så spelar det ingen större roll.

Självklart är formspråk och ”vända-vrida-sidor”-konceptet fortfarande intakt, och inte minst AIDANs inre monologer. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Så för att göra det enkelt: Jag älskade förrätten ”Illuminae”, huvudrätten ”Gemina” är ärligt talat gudomlig, och efterrätten ”Obsidio” är precis den avslutning som man önskar sig och vill ha på en sån här trerättersmeny. Det är ärligt talat vansinnigt bra. KÖP HELA SERIEN OM NI INTE REDAN GJORT DET!!!!

Adlibris / Bokus

 

Annonser

Armada

armadaFörfattare: Ernest Cline

Beskrivning: ”It’s just another day of high school for Zack Lightman. He’s day dreaming through another boring math class, with just one more month to go until graduation and freedom-if he can make it that long without getting suspended again. Then he glances out his classroom window and spots the flying saucer. At first, Zack thinks he’s going crazy. A minute later, he’s sure of it. Because the UFO he’s staring at is straight out of the video game he plays every night, a hugely popular online flight simulator called Armada – in which gamers just happen to be protecting the earth from alien invaders. But what Zack’s seeing is all too real. And his skills – as well as those of millions of gamers across the world-are going to be needed to save the earth from what’s about to befall it. Yet even as he and his new comrades scramble to prepare for the alien onslaught, Zack can’t help thinking of all the science-fiction books, TV shows, and movies he grew up reading and watching, and wonder: Doesn’t something about this scenario seem a little too…familiar?”

Omdöme: Det står mer och mer klart för mig att om det är nån författare som jag skulle vilja hänga med så är det Ernest Cline. Vi skulle kunna sitta i hans källare, dricka läskeblask och spela datorspel eller kolla på film och han kunde få guida mig igenom 70-talsrocken. Varför då, frågar ni? Jo, eftersom båda hans böcker (”Ready Player One” och ”Armada”) har varit sprängfyllda med popkulturella referenser till just spel, film, sci-fi, ja ni vet, allt gött liksom.

Till skillnad från ”Ready Player One” så utspelar sig inte ”Armada” i nån futuristisk dystopi, utan vår egen lilla halvtråkiga värld, där vår hjälte Zack alltså sitter och nöter MMOFPS:et Armada , vilket närmast påminner och existerande spel som Planetside 2 eller Destiny, eller för den delen Battlefield, som är den lilla kontakt jag själv har haft med den typen av spelande. (Jag slutade för övrigt att spela eftersom allt motstånd man möter är kids med reflexer snabbare än Red Bull-dopade hamstrar = jag dör hela tiden.)

Det visar sig snart att aliens existerar, och att Armada och liknande spel och populärkulturella företeelser har varit en medveten strategi för att förbereda mänskligheten inför en kommande invasion.

Tycker ni att det påminner lite om ”Ender’s Game”?. Ja, det gör det också. Som om man mosar ihop den och ”Men in Black” och ovan nämnda spel och lite ”Guardians of the Galaxy” och.. och… och….

Typ så. Är man inte en sån som vill planlägga sina semester så att man kan åka på San Diego Comic Con är det här kanske inte helt rätt bok. Jag kan själv tycka att den är rätt lik ”Ready Player One” och på gränsen till överfull med alla referenser som Cline ska ha in hela tiden samtidigt som den är rätt förutsägbar. Eller säger jag så bara för att jag sett samma filmer som Cline? Aaargh!

Men visst, jag läste ut boken på två sittningar, så den tilltalade mig uppenbarligen ändå väldigt mycket. Kommer jag att läsa den oundvikliga uppföljaren? Kommer jag att sänka förväntningarna? Absolut.

Finns att köpa på CDON, Adlibris, Bokus, och förhoppningsvis lokala handlaren. Eller skrik på närmsta bibliotekarie!

Alex + Ada Vol. 1

alexada_tp_v1Författare: Sarah Vaughn, Jonathan Luna

Beskrivning: ”From JONATHAN LUNA (GIRLS, THE SWORD, Spider-Woman, ULTRA) and SARAH VAUGHN (Sparkshooter) comes ALEX + ADA, a sci-fi drama set in the near future. The last thing in the world Alex wanted was an X5, the latest in realistic androids. But when Ada is dropped into his life, he discovers she is more than just a robot? This will be JONATHAN LUNA’s return to comics after three years off since the end of THE SWORD! ”

Omdöme:

– God förmiddag! Vad sen du är David?

– Ja, jag ber om ursäkt. Jag har suttit i möten sen 8:30 och innan dess sprang jag en halvmil på löpbandet. ”Svett är bara fett som gråter” som Paolo Roberto brukar säga. Men nu är jag här och ska prata om Alex + Ada Volume 1.

– Alex och Ada, det låter som att en Göteborgsvits gömmer sig där någonstans?

– Haha. Nej knappast. Det här är inte en särskilt vitsig serie alls, snarare filosofisk i hur den ställer frågor om liv, artificiell intelligens, moral och sånt. Väldigt annorlunda än sånt jag brukar läsa. Det finns dag av både Asimov och Spike Jonze i Vaughns och Lunas serie. Och inte helt olikt TV-serien Äkta människor!

– Det var värst!

– Ja, inte tokigt alls faktiskt. Alex liv innan Ada är ganska innehållslöst och trist, men det känns inte alls orealistiskt eller ens särskilt långsökt med den framtida verklighet som den här serien utspelar sig i. Tänk dig att du byggt in en iPhone i tinningen som dessutom fungerar som fjärrkontroll till bilen, kaffebryggaren, TV:n, duschen och så vidare. Ungefär så hi-tech är världen. Som sagt, det känns ändå som en trovärdig framtidsskildring. Vi kommer att vara där ganska snart.

– Och det finns androider också.

– Jo, det är ju sant. Det är ju liksom en av själva hörnstenarna med den här serien, Alex och Adas förhållande till varandra och vad som egentligen kännetecknar en människa.

– Vad tycker du rent tekniskt om serien? Dialoger, teckningsstilen och så?

– Jag har aldrig läst nåt av det som Vaughn eller Luna gjort tidigare. Kände dock igen Jonathan Lunas namn men inte mer än så. Men jag gillar faktiskt hans teckningsstil. Speciellt de här panelerna när han använder snudd på identiska rutor men förändrar någon liten detalj, t ex ett ansiktsuttryck eller en rörelse i bakgrunden. Ruskigt läckert faktiskt! I övrigt är det ganska rent och sparsamt tecknat, nästan lite dämpat även i färgskalan som används. När det gäller manus och dialog kan jag väl tycka att det kanske inte går framåt med stormsteg så det är definitivt en serie som tar tid på sig att komma igång.

alex-ada-page

– Inget för actionälskaren kanske?

– Nja, kanske inte. Men det är en rätt intressant serie som kanske är lite mer tänkvärd än många andra, och gillar man den här typen av sci-fi så är den absolut värd att kolla upp! Så tumme upp från mig!

Finns på t ex CDON, Adlibris, Bokus.

Ready Player One

ready-player-oneFörfattare: Ernest Cline

Beskrivning: ”It’s the year 2044, and the real world has become an ugly place.

We’re out of oil.

We’ve wrecked the climate.

Famine, poverty, and disease are widespread.

Like most of humanity, Wade Watts escapes this depressing reality by spending his waking hours jacked into the OASIS, a sprawling virtual utopia where you can be anything you want to be, where you can live and play and fall in love on any of ten thousand planets. And like most of humanity, Wade is obsessed by the ultimate lottery ticket that lies concealed within this alternate reality: OASIS founder James Halliday, who dies with no heir, has promised that control of the OASIS – and his massive fortune – will go to the person who can solve the riddles he has left scattered throughout his creation.

For years, millions have struggled fruitlessly to attain this prize, knowing only that the riddles are based in the culture of the late twentieth century.

And then Wade stumbles onto the key to the first puzzle.

Suddenly, he finds himself pitted against thousands of competitors in a desperate race to claim the ultimate prize, a chase that soon takes on terrifying real-world dimensions – and that will leave both Wade and his world profoundly changed.  ”

Omdöme: Blurben på omslaget från USA Today säger allt – ”Willy Wonka meets The Matrix”. Det är den absolut bästa beskrivningen på den boken som går att hitta, inget snack om saken. Är man en sån som växte upp på 1980-talet, är helt dopad med populärkultur i allt från musik till film och framför allt gamla datorspel och dessutom inte tvekar att dra fram detta i tid och otid, då är man som regel headhuntad till att läsa den här boken.

Som vissa läsare kan vittna om så är jag utan att skryta rätt vass på den här typen av frågor i frågesporter, så gissa om jag kände mig tvungen att läsa den här när jag fick nys om den.

Och funkade den?

Eh.

Ja.

Det är ju liksom ett hyfsat tecken när man märker att man borde släckt lampan för flera timmar sedan istället för att bara ha strax över fem timmar innan man ska gå upp igen.

Ska man vara lite ärlig så är själva storyn inte så fantastiskt märkvärdig – det är liksom en sorts digital Willy Wonka-berättelse, eller en Da Vinci-koden med dataspel istället för italienska fresker. Istället är det själva utförandet – Cline måste själv vara en meganörd och ha svart bälte i skräpkultur och därför blir också resultatet därefter. Det är så löjligt mycket jag känner igen eller blir sugen på att kolla upp när jag läser boken. ”Hmm, War Games, hur länge sedan var det jag såg den och är det inte dags snart? Eller bok X och tv-serie Y eller… osv”. Självklart kan det bli så att det blir lite överlastat med referenser ibland, men bokens story går till stor del ut på att karaktärerna ska gräva i obskyra skräpkulturreferenser så det är liksom tvunget.

Jag har lite svårt för att förstå hur dagens ungdom ska få intresse för den här boken eftersom många av referenserna borde gå helt över huvudet på dem även om de kanske testat nåt av spelen som nämnts i sina mobiltelefoner, men för oss nostalgiska 30+ så är det faktiskt riktigt kul och spännande läsning.

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Fyra kvinnor fyra flickor

fyrakvinnorfyraflickorFörfattare: KG Johansson

Beskrivning: ”Alla som du träffar kommer inte att vara snälla mot dig. Några kan vara lika elaka som skurkarna i filmerna. När det händer kommer du att bli hemskt ledsen. Och då vill jag att du tänker på mig. Kan du komma ihåg det? Du måste komma ihåg att du är någon. Du är lika mycket värd som de, vad de än säger. Lovar du mig att komma ihåg det?”

Omdöme: KG Johansson känns som en kille som har mitt drömjobb – han är författare OCH professor i rockmusik. ”Fyra kvinnor fyra flickor” är en novellsamling med åtta noveller med det gemensamma att alla har kvinnor eller flickor som huvudpersoner, därav namnet på novellsamlingen. Som vanligt när det gäller noveller så skiftar de väldigt när det gäller tema, miljöer och liknande, från total post-apokalyps som nästan drar åt skräck/fantasy till betydligt mer klassisk science fiction.

Dock håller de genomgående väldigt hög kvalitet och visar på Johanssons förmåga att behärska vitt skilda genrer, även om vissa av novellerna naturligtvis inte faller mig lika mycket i smaken som andra. Bland mina favoriter är novellerna ”Satan doll” och ”Moodmind”, två helt väsensskilda noveller, men som båda har en otroligt intressant känsla i sig. Jag har svårare för de noveller som är lite ”flummigare” i brist på bättre ord, men samtidigt utmanar de mig på ett annat sätt då jag absolut inte är på min litterära hemmaplan när jag läser den här samlingen.

Jag är ju dessutom en sån här som älskar när författare kommenterar sina verk, så Johanssons kommentarer med lite bakgrund och tankar i slutet av boken är också något som tilltalar mig mycket.

Tack till Affront för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller varför inte direkt från förlaget?

 

Blod och stjärnstoft

blod_och_stjarnstoft-taylor_laini-27217504-1936374732-frntlFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ”Det var en gång en ängel och en demon som förälskade sig i varandra. De började drömma om en värld utan blod och krig. Det här är inte en sådan värld. 

Laini Taylor är tillbaka med den andlöst spännande fortsättningen på Mörk ängel, första boken i trilogin om Karou.

Konststudenten och monsterlärlingen Karou har funnit de svar hon sökt. Nu vet hon vem hon är, och vad hon är. Men med den kunskapen framkommer också en annan sanning. Hon har älskat en fiende, han svek henne och det måste en hel värld betala för. 

I den andlöst spännande fortsättningen på Mörk ängel måste Karou bestämma sig för hur långt hon är villig att gå för att hämna sitt folk. Fylld av skönhet och omöjlig kärlek, hemligheter och svåra val för Blod och stjärnstoft berättelsen om Karou och Akiva vidare. De befinner sig på var sin sida i ett urgammalt krig som nu vaknar till liv igen, och Karou samlar en monsterhär i ett land bestående av blod och stjärnstoft.”

Omdöme: Den minnesgoda bloggläsaren (du alltså!) kommer säkert ihåg att jag till min glädje och förvåning gillade första delen ”Mörk ängel” trots att jag tyckte att det fanns en del brister, och såg fram emot fortsättningen.

Nu har jag tagit mig igenom den också (det tog lite längre tid än vanligt pga petitesser som jul och ledigheter och födelsedagar och sånt) men skam den som ger sig osv. Men det var trevligt nog väl värt besväret, för den här gången gillar jag Taylor ännu mer!

Nu när hon etablerat karaktärerna och miljöerna ordentligt så har hon kunnat ägna sig åt att dels fördjupa dessa och sen verkligen kunna driva själva berättelsen framåt, och det gör hon med råge. Det är en rejäl djupdykning och i princip nästan klassisk fantasy med mängder av blod och död på alla håll och kanter – det här kärlekstörstandet som jag klagade lite på angående första boken? Den här gången tar det 300 sidor inan Karou och Akiva ens träffas, och då är det inte med glada tillrop direkt…  (det där kommer jag så klart att få igen i bok tre, men ändå!)

Jag måste säga att jag faktiskt blev helnöjd. Jag tycker att det är ett bra och lagom stort persongalleri, miljöerna är bra beskrivna, det är kreativt och fantasifullt utan att luta sig åt slitna klichéer och det känns som att Taylor vet vart hon ska ta sin berättelse så för den som är ute efter nåt fräscht och underhållande så kan jag faktiskt inte annat än att varmt rekommendera Laini Taylors serie. Så nu väntar jag bara på bok tre…

Tack till Bazar Förlag för recensionsexemplaret!

Finns att köpa på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Denna bok löser punkt #7 i Kaosutmaningen 2015.

Maze Runner: I vansinnets öken

maze-runner-i-vansinnets-okenFörfattare: James Dashner

Beskrivning: ”Efter flykten från labyrinten trodde Thomas att han och de andra skulle få sina liv tillbaka. Men ingen av dem visste vilken sorts liv som väntade dem.

Nu vet de. En bränd jord, förstörd av klimatförändringar och sjukdom. En värld som härskas av kaos.
Flykten är långt ifrån över. De står inför en ny och fruktansvärd prövning. De har två veckor på sig att korsa en förbränd öken och ta sig till andra sidan. De kommer att möta sjukdom, galenskap och vänner som inte går att lita på – ingen går säker.
Kommer Thomas och hans vänner någonsin att bli fria? Finns gåtans lösning bland Thomas förlorade minnen?”

Omdöme: Semic har varit snabba med att få ut uppföljaren till Maze Runner: i dödens labyrint som jag faktiskt tyckte var överraskande bra. Jag såg filmen nyligen och tyckte att den också var helt ok, så den här satt som lillfingret i örat när den trillade ner i brevlådan.

Den här tar vid ganska omedelbart där första boken slutar, men ganska snart kastas Thomas och de andra gläntingarna ut i världen i surprise, surprise, en öken! Dashner fortsätter ha ett högt tempo och actionfyllda och dramatiska sekvenser och eftersom kapitlen är rätt korta så hamnar i varje fall jag väldigt ofta i ”äh, bara ett kapitel till, det är ju bara några sidor” och sen upprepas det där några gånger.

Dashner introducerar också några nya karaktärer, bland annat ett ytterligare kärleksintresse för Thomas (YA-kärlekstriangel – check!) och expanderar även världen och ger oss lite mer förståelse för de naturkatastrofer som format den värld som serien utspelar sig i. Genom Thomas drömmar får vi också brottstycken av vad som hänt innan Thomas och Theresa hamnade i labyrinten, och som läsare sitter man och försöker pussla ihop hur det hela egentligen hänger ihop.

Det som jag har lite svårare för är egentligen det här – jag tycker att dialogen flyter sämre i den här boken än i den föregående, och jag får ingen ordning på de två tjejerna som karaktärer. Jag tycker att de är ovanligt inkonsekventa och ombytliga, speciellt jämfört med de manliga karaktärerna och det känns rätt märkligt alltihop. Det är naturligtvis möjligt att det finns en poäng med detta som kommer att komma fram i kommande böcker, men just nu är det inte uppenbart för mig. Och måste Thomas somna eller svimma hela tiden?

Men ändå – det är en spännande serie och man vill ha mer så fort man läst ut boken…

Tack till Semic för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm eller gör den lokala handlaren glad så här i juletid och shoppa där!

 

Endgame: Kallelsen

Fendgame-kallelsenörfattare: James Frey

Beskrivning: ”Tolv ungdomar från tolv uråldriga släkten är kallade till slutstriden. Den släkt som vinner blir ensam kvar på jorden. Alla andra människor dör.
De flesta civilisationer har någon berättelse som handlar om att gudar eller varelser som besitter större krafter och kunskaper än människorna kommit ner till jorden från himlen. Nu är varelserna tillbaka för att kräva in det som människorna lovade dem. 
Under tusentals år har familjer övat varje generation i hur de ska överleva och döda om de blir kallade som spelare i slutstriden. De som är mellan 13 år och 19 år och 364 dagar är ständigt beredda. Men ingen har blivit kallad. Förrän nu. Tolv meteoriter slår ner på jorden och tolv familjer skickar iväg ett barn till Xi’an i Kina där spelet börjar. 
Sarah Alopay ska just hålla tal för avgångsklasserna i highschool. Hon tänker att det är 377,43625 dagar kvar till hennes 20-årsdag, då hon inte längre kan bli kallad till slutstriden. Då det riktiga livet kan börja.
Jago Tlaloc tänker att några av de andra spelarna kommer att vara starkare eller smartare än vad han är. Några kommer kanske till och med vara fulare. Men han vet att han kan döda dem alla.
Chiyoko Takeda är stum, liten och späd som en tolvåring trots att hon är nästan arton. Det tänker hon använda till sin fördel i spelet på samma sätt som den som är smart använder sin intelligens eller den hjärtlöse använder mord.
An Liu är en lysande hacker och sprängämnesexpert. Han tänker att det bästa är om så få deltagare som möjligt över huvud taget kommer fram till mötesplatsen i Xi’an. 
Ingen av dem eller de andra åtta spelarna har superkrafter, men alla är noga förberedda. 
Det är dags för slutstriden om vem som ska överleva kampen om vår jord – spelet kan börja.”

Omdöme: Jag fick en del kommentarer på senaste bloggjerkan om att många ville läsa den här, men jag har (hittills) inte sett särskilt många recensioner på den här, så jag får väl dra mitt strå till stacken!

Så vad tycker jag då? Ibland vill man bara läsa en riktig bladvändare, koppla bort hjärnan och bara bli underhållen. Är det en sån ni är ute efter, look no further. Endgame har ett rasande tempo rakt igenom, som en galopphäst i full fart. Ju närmare slutet man kommer, desto mindre troligt är det att ni kommer att lägga ner boken… Det jag uppskattade väldigt mycket var att den här, till skillnad från så mycket YA-litteratur av Hunger Games-slaget faktiskt utspelar sig i nutid, runt saker som vi faktiskt kan relatera till (nåja). Varför inte snickra ihop en story där Pyramiderna, Stonehenge, skumma utgrävningar osv används som bakgrund?

Jag kan lätt se en tv-serie på CW (starkt ungdomsinriktad tv-kanal som visar t ex Vampire Diaries, the 100, Arrow osv i USA) framför mig i framtiden, och boken är på många sätt strukturerad på ungefär samma sätt som en tv-serie med många parallella historier och karaktärer som ska jongleras samtidigt.

Däri ligger också en del av problemet. Det är ALLDELES för många karaktärer, och man får egentligen väldigt lite kontakt med flera av dem (men eftersom det här är en YA-serie som handlar om jordens ungdom så löser det det här sig på sätt och vis längs vägen, dvs en hel hög hinner trilla av pinn på ett mer eller mindre brutalt sätt). Inte ens de som kan räknas som bokens huvudpersoner är några som man riktigt tar till sig, och det beror nästan alldeles säkert på ”överbefolkningen”, så när man kommit en bit in i boken ligger man lite efter i sitt eget förhållande till huvudpersonerna.

En annan sak som är av mer språklig typ är Freys nästan maniska fixering vid detaljer och decimaler, det gjorde mig nästan lite irriterad. Jag behöver inte veta att någon varit vaken i säg 16 timmar, 47 minuter och 27.34523634 sekunder…

Boken är också nedlusad med fotnoter som är länkar till mer eller mindre underliga webbsidor, vissa är youtube-klipp om mystiska företeelser, andra är Google Maps-länkar osv. Det är inget som krävs för att ta sig igenom boken, men ett visst mervärde ger det ju. Detta är väl en del av den tävling som ingår i konceptet, där Google varit inblandade genom att skapa ett Augmented Reality-spel och med hjälp av ledtrådar så kan man alltså vinna ett guld-pris. Kul koncept tycker jag!

Däremot visade det sig att när jag läste epoken så fungerade inte alla länkar på iPaden! Det finns nåt inbyggt problem i att ge ut e-böcker där en del av länkarna är spärrade för  mobila enheter…

Men ändå? Jag blir ju rejält underhållen under de timmar jag läser boken och ser fram emot nästa del, och det är väl ett betyg gott nog?

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller lokala bokhandeln!

Champion, inte champinjon!

championFörfattare: Marie Lu

Beskrivning: ”June och Day har offrat mycket för medborgarna i Republiken och för varandra. Men det var långt ifrån tillräckligt. Nu står Republiken inför sin värsta kris någonsin och June, underbarnet, och Day, legenden, står i händelsernas mitt.

June har en hög befattning inom den styrande eliten och Day är en hyllad folkets hjälte. Men precis när fredsavtalet med Kolonierna, som stridit med Republiken i snart ett århundrade, ska bli verklighet orsakar en fruktansvärd pestsmitta panik i Kolonierna. Ett fullskaligt krig verkar oundvikligt. Den här gången kommer inte Republiken att kunna hålla stånd, och den enda lösningen är att finna ett botemedel mot smittan och det snabbt. Det är en kamp mot klockan, och samtidigt vacklar Days egen hälsa.

Day och June är återigen tvungna att sätta allt på spel, inklusive de människor de älskar. Kommer deras kärlek att bestå genom den slutgiltiga prövningen?

Den sista striden är här.”

Omdöme: Det är så skönt att slippa bli besviken. De två föregående delarna i serien, Legend och Prodigy, var böcker som jag gillade och som kändes som ovanligt bra för sin genre, och där författaren Marie Lu undvek de vanligaste problemen med genren genom ett gott hantverk och ett i övrigt kompetent författarskap, ja förutom en viss kärlekstriangel då…

Men två bra böcker betyder ju inte automatiskt att den tredje blir en höjdare, så jag hade trots mina höga förhoppningar en viss oro för att den tredje skulle göra nåt tvärt kast och göra mig gruvligt besviken. Men som sagt, det är skönt att slippa bli besviken, för det här är en värdig avslutning till serien om June och Day.

Man skulle kunna säga att Lu går all in i den avslutande delen av trilogin. Vi pratar öppet krig, dödssjukdom, konstant action från början till slut. Tempot som var högt i de tidigare böckerna ökar än mer och det känns verkligen som att läsa en anime. Jag tänker lite Ghost in the shell-aktigt fast utan robotar. (Det var faktiskt så att det inte var förrän jag kom på att jag skulle visualisera hela storyn som en anime som alla karaktärers utseende faktiskt lossnade för mig). Men samtidigt som det är mycket action får man ändå kontakt med huvudpersonerna och deras tankar och upplevelser. Mitt problem med att June och Day kändes för lika i Legend är som bortblåst i Champion. Däremot har jag svårt för typsnittet man valt på Days kapitel, men jag vande mig till slut. Det som också känns väldigt skönt är att karaktärerna känns konsekventa i sitt handlande, jag förstår varför de gör som de gör och vilken motivering de har, och bara det är ju ett tecken på Lus kompetens som författare. Det gläder mig att karaktärerna av båda kön får lika mycket tid och engagemang från författaren, och inte känns som stereotyper.

Dessutom är det ju för väl att den där förbannade kärlekstriangeln till slut löser sig, och faktiskt så som känns mest vettigt och realistiskt. (applåder även för detta).

Sen kan man ju ha åsikter om slutet, det finns delar i det som jag personligen har väldigt svår för, men visst, det är ju inget som förstör. Vi får ett slut som åtminstone jag är väldigt nöjd med ändå.

Den där blurben på omslaget förresten? ”Om du gillade hungerspelen kommer du att älska legend-trilogin”? Ja, inte långt ifrån i alla fall. Det är en serie som består av många bra komponenter som tillsammans ger en ännu bättre helhet, med huvudpersoner som känns trovärdiga och sympatiska och en historia som är medryckande från början till slut. Så mitt sammanfattande omdöme?

En av de absolut bästa YA-serierna ni kan läsa. Ja, faktiskt!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Bandet som inte får brista

getimageFörfattare: Niklas Janz

Baksidestext:
Har du någonsin drömt samma dröm flera nätter i rad? Har du haft en känsla av att det är någon annan som egentligen styr din dröm?

Mirjam är spårlöst försvunnen. Hennes bästa kompis Linda har lovat Mirjam att aldrig någonsin berätta för någon om de hemliga dagböcker som Mirjam hittade i ett lönnfack i sitt sovrum strax innan hon försvann.

Dagböckerna är skrivna av Milan som också han är försvunnen, och handlar om drömlandet Kangar.

För att hitta Mirjam måste Linda söka sig ut på samma vägar som hon. Vägar som leder Linda allt längre bort från den verklighet hon känner. Egendomliga och skrämmande saker börjar hända och snart verkar det som om någon är henne på spåren, någon som vill stoppa henne till varje pris.

Första raden:
”Linda stängde grinden bakom sig och blickade upp mot det stora gråvita huset so tornade upp sig framför henne.”

Omdöme:
”Bandet som inte får brista” börjar bara några veckor efter där föregående bok, ”Tornrummets hemlighet” slutar, men det har gått några år mellan utgivning av de båda böckerna. Man hade ju kunnat tro att Janz läst min recension på föregångaren, men så är ju naturligtvis inte fallet. Däremot är det så att en hel del av de tankar om bristerna som jag hade om förra boken faktiskt blivit åtgärdade, vilket naturligtvis är glädjande! Dialogen är starkare, boken landar på 405 sidor och tempot är högre, precis sådant som jag hoppades på hos Janz. Till och med omslaget är betydligt bättre formgivet den här gången.

Janz fortsätter alltså utforska drömvärldar och tar ut svängarna betydligt mer den här gången, då Mirjam och Milan inte bara vistas i drömlandet Kangar, utan även hoppar runt i flera andra drömvärldar. Man får en känsla av att Janz hämtat inspiration från såväl Matrix-filmerna som Christopher Nolans mästerliga ”Inception”, inte minst när det gäller det här med att inse att man vistas i en dröm och att därmed bända lite på reglerna – ”Do not try and bend the spoon. That’s impossible. Instead… only try to realize the truth. There is no spoon.” liksom.

Samtidigt så får föräldrarna och vännen Linda i den vanliga världen betydligt mer utrymme i den här boken, och det är också där Janz faktiskt lyckas bäst, i skildringen av den vänskap och kärlek som flickorna har till varandra, och föräldrarnas saknad efter sin försvunna dotter. De får faktiskt ge sig ut på egna äventyr!

Däremot är det ju fortfarande ingen nervkittlande thriller vi pratar om även om tempot är högre, men ändå blir jag lite förvånad över hur underväldigad jag blir av slutet och upplösningen av boken. Boken hade definitivt behövt ett värdigare slut eftersom alltför många trådar inte knyts ihop och frågeställningar lämnas obesvarade.

Boken är ändå helt ok, men jag hoppas att Janz siktar betydligt högre än så med sin nästa bok!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Bandet som inte får brista
Förlag: Alfabeta (2014)
ISBN: 9789150116083
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms.

The Maze Runner: I dödens labyrint

9789155260576Författare: James Dashner

BaksidestextNär Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting, bara sitt eget namn. När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett stort område som omges av höga stenmurar.

Allt de vet är att dörrarna till en enorm labyrint som omger dem öppnas varje morgon, och varje kväll stängs de. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas dessutom varje natt. På något sätt måste de försöka hitta ut, men hur?

Då händer något oväntat – Teresa skickas dit. Hon är den första tjejen någonsin som kommit. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Vad betyder det? Kan hon vara till hjälp när de ska försöka ta sig därifrån levande? Och vem vet vilka svar som väntar där ute…

Första raden: ”Han började sitt liv stående, omgiven av kallt mörker och instängd, dammig luft.”

Omdöme: När jag först fick den här i brevlådan tänkte jag – men vad fasen, har nån skrivit en bok baserad på spelet Temple Run? Kändes ju liiiiite småskumt, men som tur är hade jag fel.

Även om premisserna på förhand känns mer än lovligt löjliga – fast i en labyrint, minnesförlust, löpning(?) så fungerar det faktiskt. Man kastas in i handlingen precis som huvudpersonen Thomas, och även om början av boken känns lite som den första kilometern innan man får igång puls och andning, så drar tempot och spänningen iväg ganska fort, och jag läste i princip färdigt boken på två eller tre sittningar fördelat på två dagar.

Språket är riktigt rappt och driver handlingen framåt, och är kryddat med en del slangord som invånarna i Gläntan lagt sig till med. Slangorden låter antagligen lite bättre på engelska, men på det stora hela måste jag framhäva översättaren Ylva Spångberg som på ett bra sett arbetat in dem i texten på ett förvånansvärt naturligt sätt.

Spänningsnivån är alltså riktigt hög, och storyn är så pass intressant att man lätt hamnar i ”bara ett kapitel till-träsket”, inte minst eftersom det handlar om kapitel på bara några sidor. Dessutom är den ofta ganska oförutsägbar, vilket bara gör saken bättre.

Det som tilltalar mig lite extra med den här boken, är att den faktiskt (på gott och ont) är en sådan som till skillnad från annan dystopisk ungdomslitteratur troligen är lite lättare att rekommendera till lässugna killar – dels på grund av omslaget och även för att det är en lite mer actionfylld och romansbefriad YA-roman. Missförstå mig rätt nu – jag tycker väldigt bra om t ex Hunger Games-trilogin, men för att attrahera 12-13-åriga killar behövs kanske böcker där kärlekstrianglarna lyser med sin frånvaro, och där fungerar den här serien (hittills) alldeles utmärkt. Därmed inte sagt att inte tjejer kan eller bör läsa den här, för gillar man att läsa spännande böcker bör man absolut ta en titt!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

De verkar ha gjort en del ändringar i filmen jämfört med boken, så vi får väl se om det är till det bättre eller sämre…


I dödens labyrint
Författare: James Dashner
Förlag: Semic (2014)
ISBN: 9789155260576
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris
Provläs här!

Prodigy

9789174994209_200_prodigyBaksidestext: En vecka har gått sedan June och Day med nöd och näppe lyckades fly från Los Angeles och Republiken med livet i behåll. Day antas vara död efter att ha förlorat sin bror till en avrättningspatrull som trodde att det i själva verket var honom de tog livet av. June är nu Republikens mest eftersökta förrädare.
Desperata efter hjälp vänder sig June och Day till Patrioterna – en rebellgrupp som vigt sina liv åt att få Republiken på fall. Men går det att lita på Patrioterna? Eller har dessa, utan att inse det, själva blivit brickor i det mest skrämmande av politiska spel?

Första raden: ”Day vaknar med ett ryck bredvid mig.”

Omdöme: Jag gillade som bekant Legend. Prodigy tar vid ganska direkt där den slutar, vilket är rätt trevligt eftersom man verkligen bara ville ha mer när man läste färdigt Legend. Day och June är på flykt undan Republiken och är inte direkt på topp, varken fysiskt eller mentalt, men dras snabbt in i ytterligare konflikter där man ändå inte vet var man har del olika karaktärerna och vad de har för motiv. Precis som tidigare har Lu ett actionfyllt författarskap och håller hela tiden läsaren på halster. Konflikten mellan Republiken och rebellerna (Patrioterna) och även Kolonierna eskalerar och blir allt allvarligare, och det finns ett trevligt inslag av samhällskritik som genomsyrar boken.

Världen fördjupas också, och precis som jag var inne på i min tidigare recension så känns den här världen ändå mer realistisk – det känns vettigt att den miljökatastrof som lagt stora delar av f d USA under vatten leder till att militären tar makten och att inbördeskrig lett till den värld som böckerna utspelar sig i. Det finns som sagt en tydligare koppling till ”vår” verklighet.

Det som fortfarande drar ner betyget är att den lätt irriterande kärlekshistorien i Legend blommar ut fullständigt och vi får inte bara en tvättäkta svartsjuke-tonårskärlekstriangel, utan även en varför-duger-inte-jag-triangel som grädde på moset. Yay… Det är dock inte lika påfrestande som i andra serier som tur är.

Men trots detta tycker jag ändå att denna faktiskt är snäppet bättre än del ett och inte alls lider av att vara ”mellan-boken” i en trilogi utan är väldigt läsvärd för de som tyckte om första delen. Gillade man den finns det egentligen ingen anledning att inte kasta sig över Prodigy så fort man kan.

Tredje och sista delen, Champion, utkommer under hösten på svenska och jag kommer naturligtvis att läsa och recensera även den.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Prodigy
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2014)
ISBN: 9789174994209
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Legend

lu_legend_coverFörfattare: Marie Lu

BaksidestextDet som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar.
Femtonåriga June är född i en elitfamilj i ett av Republikens rikaste distrikt, och hon får sin utbildning i Republikens högsta militära kretsar. Day, däremot, är född i slummen och är landets mest eftersökta brottsling. Men hans motiv är kanske inte så illasinnade som de verkar.

June och Day är från två olika världar, och det finns ingen anledning till att deras vägar skulle korsas förrän den dag då Junes bror Metias mördas och Day blir huvudmisstänkt. Indragen i den ultimata katt-och-råtta-leken kämpar Day för sin familjs överlevnad, medan June söker hämnd för Metias död.

Men så upptäcker June och Day, i en chockartad vändning, sanningen om vad som har sammanfört dem. Och hur skrämmande långt deras hemland är berett att gå för att bevara sina hemligheter.

Första raden: ”Min mamma tror att jag är död.”

Omdöme: Så har jag då äntligen fått gräva ner mig i den här serien som fått så mycket uppmärksamhet i kölvattnet på ni-vet-vilka-andra-dystopiska-YA-böcker-som-brukar-nämnas. Det är så klart med lite blandade känslor – kommer jag att gilla den lika mycket som Hunger Games, eller kommer jag att bli trött och arg som efter att ha läst Tahereh Mafi?

Svaret är nånstans nånstans där i mitten av de två, fast mest åt det positiva hållet som tur är.

Det jag gillar i den här är känslan av att det här är en mer vettig dystopisk värld än i t ex Divergent av Veronica Roth. Jag tycker att Lu lyckats lite bättre med att bygga en gedigen värld och måla upp den för läsaren, och det är ändå en värld som ”fungerar bättre” i sig självt, även om klasskillnaderna spelar en stor roll. Men vi snackar liksom inte en Mad Max-värld där i princip inget av dagens samhälle finns kvar – tvärtom. På så sätt får Lu oss att känna igen oss mer i den värld som hon målar upp, även om vi vet att det är en alternativ framtid som det handlar om. Kanske är det dessutom så att vissa saker i Legend är bättre än i vår värld – t ex är det inget konstigt med höga kvinnliga militärer eller i maktposition…

Jag gillar också draget med att skriva varannat kapitel ur June och Days perspektiv, för mig ger den en känsla av balans mellan karaktärerna, och de är lika mycket huvudpersoner båda två. Du jag däremot INTE känner, är att de har tillräckligt olika röster. Ibland känns de som samma person, och där önskar jag att Lu hade haft möjlighet att kika på Tahereh Mafi som lyckats mycket bättre med att just få olika berättarröster på sina olika karaktärer. Sen kan man ha synpunkter på hur snabbt de lyckas förälska sig i varandra, men det är ju inget unikt för den här boken det heller…

Handlingsmässigt är det full fart, och många gånger riktigt bra actionfyllda sekvenser, men Lu lyckas också dra ner tempot och får en bra balans. Känslan och behovet att bara läsa ett kapitel till är riktigt stark faktiskt! nu läste jag den här på iPaden, så den där riktiga blandvändarkänslan infann sig inte riktigt, men ni fattar.

Många av er som läser här har säkert redan läst den här, och även efterföljarna, men jag skulle absolut ändå rekommendera den här till de som precis som jag inte haft möjlighet förrän nu.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Legend
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2013)
ISBN: 9789174992892
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Ignite me eller fram med stora yxan

190px-IgniteTitel: Ignite me

Författare: Tahereh Mafi

Om: Avslutande delen av The Juliette Chronicles – vem ska hon välja av Adam och Warner? Hur går det med upproret?

Första raden: ”I am an hourglass.”

Omdöme: Man kan inte prata om den här boken utan att spoila sönder den, så HAR DU INTE LÄST BOKEN SLUTAR DU LÄSA HÄR och kom tillbaka hit efteråt. Antingen så kommer du att hålla med mig, eller så kommer du att tycka att jag är dum i huvudet. Den här recensionen blir för övrigt lite av en korsning av recension av både boken och hela serien som sådan.

OK?

OK.

Då börjar vi.

Man kan väl börja med att säga att man bör läsa novellerna ”Fracture me” och ”Destroy me” för att få lite nya perspektiv, då de två berättas ur Adams och Warners perspektiv istället för Juliette. Därefter kan man sätta tänderna i den sista och avslutande delen i ”The Juliette Chronicles”.

Det första jag tänkte på var att mycket av det jag ironiserade över i min recension angående ”Unravel me” faktiskt inte var ett så stort problem längre. Mafi har ändrat språket i boken i takt med att Juliette blir mer självsäker och självständigt och det är mycket mer sammanhängande och mindre överstrukna meningar i Ignite me än i de tidigare böckerna. Intressant nog var det en av sakerna jag tyckte om i första boken, men som sen blev riktigt irriterande i del två, så det var skönt för mig personligen som läsare att slippa detta i den här. Av förklarliga skäl är språket ett helt annat i de båda novellerna jag nämnde tidigare.

Däremot kom jag på mig själv att kika ner på sidnumreringen och när jag var på sidan 250 undrade jag hur Mafi skulle få ihop ett tillfredställande slut på de sista 50+ sidorna, och föga förvånande lyckades hon inte det heller. Slutet känns alldeles för forcerat, för enkelt och inte alls som en värdig avslutning på serien. Det blir mest ett stort ”Jaha, och nu då?”. Jag har liksom stora problem med en 17-åring med superkrafter som nån sorts folkets ledare som ska leda massorna i krig mot resten av världen som styrs av det onda Reetablissemanget. Det funkar inte på någon nivå och känns inte särskilt trovärdigt. Det känns alldeles för mycket som att Mafi tagit den enkla vägen ut, och ändå lämnat öppet för sig själv att komma med ytterligare uppföljare nån gång i framtiden.

Sen måste vi faktiskt prata om det allra mest problematiska med hela serien – den här förbannade kärlekstriangeln.

Jag kan ju säga att min favoritslut hade varit att Juliette kommit fram till att båda killarna är emotionella naturkatastrofer och att hon bestämde sig för att be båda hålla sig på minst ett par mils avstånd ifrån henne. Allvarligt talat: att hon väljer Warner är i mitt tycke ingen större skillnad mot vad alla de där som skickar kärleksbrev till långtidsdömda fångar och tror att de kan omvända dem, för ”innerst inne är han ju snäll”, eller ”han är bara missförstådd” gör i verkliga livet. Det funkar liksom inte så. Det är bara naivt och dumt. Killen hade inga problem att utsätta henne för alla möjliga sorters vidrigheter, men eftersom det var för att han ville hitta nån sorts botemedel för sin mamma är det ok? Njaa…. Det skickar ruskigt konstiga signaler till läsaren och det kryper i kroppen på mig när jag läser. Jag förstår hela den här ”bad boy”-grejen som sådan (hallå, Damon i Vampire Diaries är ju den bästa karaktären just för att han är osympatisk ibland) men det finns gränser.

Och Adam… jag har hela tiden tyckt att det är en ganska trist karaktär, men att han ska göra en sån ruskigt snabb 180-graderssväng och bli så pass osympatisk känns ändå otroligt konstigt. Man kan ju se det som en sorts dramaturgiskt grepp för att göra Warner mer tilltalande eftersom han verkar trevligare i jämförelse med Adam, men det görs inte med finess eller på ett trovärdigt sätt.

Men finns det inget jag gillar?

Jo, det gör det väl. Jag tycker att det är föredömligt  långa böcker – man måste inte skriva 800-sidorsböcker som kräver gymkort för att kunna läsa. När Mafi skriver för att driva handlingen framåt så gör hon det bra, man kan ta novellerna som bra exempel på när hon inte är så nedtyngd med metaforer och får ett bra flyt i texten. Jag tycker så klart att Kenji är ganska rolig och det behövs definitivt lite komisk avlastning i böckerna. Som jag skrivit tidigare, en bra skurk, den här gången i Supreme Commander (jag vill också ha den titeln!) Anderson som är precis så där vidrig som man vill att en skurk ska vara.

Men handen på hjärtat då – ska man läsa den här serien?

Nä, jag tycker faktiskt inte att det är värt besväret, och det baserar jag på att det storymässigt inte har ett bra avslut, att huvudpersonerna är direkt osympatiska och att språket bildar en barriär mellan läsare och berättelse. Kanske är jag en gnällig vuxen, men jag tycker faktiskt att det här inte håller måttet. Jag vet att serien är väldigt omtyckt, men jag ser mer problem med den än att det är nåt jag skulle vilja rekommendera.

Så läs nåt annat i stället, tex fantastiska Jellicoe Road eller Eleanor & Park om ni vill läsa fantastiska kärlekshistorier, eller läs om The Hunger Games en gång till om ni måste ha dystopi, men om ni nu ändå vill köpa Mafis böcker så kan man göra det på Adlibris, CDON eller Bokus eller lokala bokhandeln.

 

 

 

 

Unravel me

unravel-meTitel: Unravel me (The Juliette Chronicles #2)

Författare: Tahereh Mafi

Om: Andra delen om Juliette och invånarna i  Omega Points kamp mot Reetablissemanget, och ytterligare fördjupning i kärlekstriangeln mellan Juliette, Adam och Warner (eller konsten att hångla i en dystopisk X-Men-möter-Twilight-remix).

Första raden: ”The world might be sunny side up today.”

Omdöme: Jag vet inte längre vad som är rätt. Kampen mellan hjärtat som skriker gråter orkar inte och hjärnan som säger viskar antyder något helt annat och jag blir svag av att tänka och känna.

Jag vill bara sluta.

Jag vägrar fortsätta.

Men jag fortsätter ändå.

Jag vänder blad som om varje ny sida är en ny möjlighet en chans att ändra allt ställa saker tillrätta. Men istället sjunker jag djupare ner och undrar om jag någonsin kan komma upp till ytan igen. Ytan som jag ibland undrar om den finns på riktigt eller om det är någonting jag bara hittat på. Det jag jag en gång föll så hårt för börjar spricka när man synar det närmare finns ändå kvar men jag kan förstå om man börjar tröttna på metaforer på metaforer på metaforer tills det tar fyra sidor för att beskriva smyghångel känslor som väller upp när man möts i en undanskymd korridor. Hjärtat säger ”fortsätt”, hjärnan viskar ”lägg undan”.

Saker måste hända snart.

Man kan bara beskriva saker i så många kapitel innan nånting måste

explodera.

Man kan inte bara ha inre monolog man måste ha händelser för att föra saker framåt och jag undrar ibland vad författaren vill skriva om är det en actionfylld sci-fi-historia eller är det en trilogi om tonårskärlek där huvudpersonen slits mellan en psykopat och en kärlekskrank  fjant.

Ändå kan jag inte slita mig. Jag måste läsa. Jag måste komma vidare för jag vill ju veta vad som händer. Det finns nånting där, och ibland tycker jag att språket är fantastiskt och liknelserna fungerar och storyn om X-Men Omega Point-invånarna med superkrafter spännande. Men ändå. Den här gången vann hjärtat, inte hjärnan.

Men jag hoppas jag hoppas jag hoppas på att sista boken, som titeln antyder verkligen

antänder.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus.

 

 

Revolt

BildTitel: Revolt

Författare: Lisa Rodebrand

Om: En framtid då de genmanipulerade klykonerna tagit över världen, men mänskligheten, här förkroppsligad av André och Caroline tar upp kampen.

Första raden: ”Redan innan kampen börjat visste han att han skulle förlora.”

Omdöme: Rodebrands debutbok slösar ingen tid på att komma igång, redan i fjärde stycket faller första kroppen. Och så fortsätter det – det är ett högt tempo med slagsmål, jakter, skottlossningar om vartannat, och sen tar boken slut. Jag saknar andningspauser och lite mer ingående miljöbeskrivningar. Jag känner inte heller att jag kommer särskilt nära karaktärerna och slutet känns lite rumphugget. Nu vet jag att det finns en fristående uppföljare på gång så en del av kritiken kanske ”rättats till” i den. Språkmässigt är det enkelt och lättläst, så är man ute efter en fartfylld bok för yngre tonåren kan den här nog fungera.

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus, eller just nu billigast på FritzStahl!

Och tack till författaren för recensionsexemplaret.

 

 

 

Rör mig inte!

9789174750973Titel: Rör mig inte!

Författare: Tahereh Mafi

Om: 17-åriga Juliette vars beröring kan döda, och Adam och Warner som på var sitt sätt är besatta av henne.

Första raden: Jag har varit inlåst i 264 dagar.”

Omdöme: Mitt intresse för den här serien började egentligen med att alla möjliga andra bokbloggar och amerikanska sidor gick fullkomligt bananer över att sista delen i den här serien, ”Ignite me” kom ut på engelska för nån månad sen. Varenda sida jag kollade gick ner i spagat och allt och kunde inte göra nåt annat än att skriva om boken. Så jag började undra vad det var jag hade missat, och till slut tog jag hem första delen som på svenska alltså heter ”Rör mig inte!”. Jag var från början mer än lovligt skeptisk över det här med Mafis stilgrepp med de överstrukna meningarna i texten, men efter att ha läst boken måste jag säga att det faktiskt fungerade betydligt bättre än vad jag trodde. De överstrukna passagerna blir som Juliettes förbjudna tankar eller underförstådda meningar, och det är nåt som jag inte sett göras på det här sättet tidigare.

Om man ska fortsätta att prata om språket i boken så är det ett språk fyllt med målande metaforer och ett kraftfullt och nästan poetiskt språk ibland. Mafi är en skicklig författare och översättaren måste haft fullt upp men har gjort ett riktigt bra jobb, så boken är nästan värd att läsa bara för den sakens skull, för det ska gudarna veta, att göra en bra översättning är inte alls så enkelt som man skulle kunna tro.

Vad kan man säga mer om boken då? Nu är det ju så här att det här är en dystopi med tonåringar i huvudrollen. Då är det ju nästan obligatoriskt med… ja, vad tror ni?

En himlastormande kärlekshistoria så klart. Och för det mesta tycker jag att det funkar. Ibland känns det som att det blir lite väl överdrivet och halvvägs till tantsnusk, men mestadels så är det en tonårsförälskelse med superkrafter och utifrån den situation och förhållande som karaktärerna har till varandra är det ändå fullt förståeligt att känslorna är så häftiga som de är.

Hur som helst, det här är bra. Det går blixtrande fort att läsa, det är actionfyllt och romantiskt om vartannat och man har både karaktärer att tycka om och en riktigt härligt ondskefull figur att tycka illa om (och så klart sympatisera med, annars blir det ingen bra skurk).

Adlibris, CDON, Bokus eller Fritzstahl.

Provläs här via Smakprov.se!

Åsså en bokträjler på det:

Saga, #1-18

saga-volume-oneTitel: Saga

Författare: Brian K. Vaughan, tecknad av Fiona Staples

Om: Förbjuden kärlek mitt i ett pågående krig, om att rädda livet på sitt nyfödda barn och den fullkomligt vansinniga galax de lever i i en av de bästa rymdoperorna jag nånsin stött på. Romeo och Julia korsat med Star Wars är en av de bättre beskrivningarna jag stött på.

Omdöme: Jag är helt såld från första början. Jag är ett stort fan av Brian K. Vaughans tidigare verk, speciellt Y: The last man och Runaways, för att inte tala om Pride of Baghdad där man inte kan låta bli att lipa i slutet. Så när jag fick möjlighet att sätta tänderna i Saga hoppades jag ju så klart på nåt riktigt trevligt.

Och snacka om att jag fick det jag ville ha. Den här serien är så totalt rubbad, så helt galet fantasifull och och medryckande att det bara är att spänna fast sig och åka med. Det är ett fantastiskt möte mellan Vaughans knivskarpa dialog och manus och Staples underbara teckningsstil, och man skulle ju verkligen vilja vara med när de spånar om alla de fantastiska varelserna som finns i världarna som man får se när man åker med Alana, Marko och deras dotter Hazel.

Det känns verkligen som att man läser nåt unikt och sanslöst kreativt och jag kan knappt vänta tills nästa nummer kommer ut.

Jag har läst alla nummer som kommit ut via appen Comixology till iPad, men vill man köpa i tryckt form kan man köpa första delen bland annat på CDON, Adlibris, Bokus.

saga12

Annonser