Kategoriarkiv: serier

Fredagsmys!

Helgen är räddad. Djävulen från Hell’s Kitchen är tillbaka. Den Netflix-serie som hela tiden lyst starkast och varit konsekvent bäst har varit Daredevil, och nu är den tillbaka med säsong tre. Eftersom den är inspirerad av den smått briljanta ”Born Again”-serien från 1986 och dessutom innehåller inte bara Bullseye utan också den bästa skurken i allt Marvel hittills producerat i film och tv-serieväg, nämligen Vincent D’Onofrios Kingpin så känns det här otroligt lovande. Mörkt, dystert och våldsamt men ojoj vad jag är pepp!

13f2fbb9e3166c52171bf2af20a5ddfd.jpg

Annonser

H.P. Lovecraft, Acke och Sabrina, vilken trio!

Jag har flera gånger här tjatat om tv-serien ”Riverdale” som alltså är en lite uppdaterad noirversion av serietidningen Acke. Nu ska det sägas att jag har missat rätt mycket av säson två men det kommer. Jag har en ny idé om att jag bara ska se en tv-serie i taget och bingea istället, så jag är helt enkelt inte där än. Hursomhelst – Bokhuset påminde mig för nån vecka sedan om Oskar Källners H.P. Lovecraft-översättningar som jag måste ta och kolla upp, men då kom jag att tänka på lite andra saker också – så funkar jag. Och det jag tänkte på var den här fantastiska bilden från just ”Riverdale”:

Riverdale-Lovecraft-Crate-1

Titta! ”Miskatonic University via H.P. Lovecraft”! Miskatonic University är ju en del av Lovecrafts skräckuniversum så det här är ju jätteintressant. Ligger Riverdale i en Lovecraft-inspirerad värld? Det blir extra spännande eftersom Netflix ska reboota ”Sabrina – Teenage Witch” som några av oss sett för länge sen (ni vet, den med en svart robotkatt och allmänt usla skämt) och Sabrina har i serieform faktiskt varit knädjupt nere i Lovecraftträsket. Case in point:

Afterlife-With-Archie-Cthulhu-Sabrina

Bilden är från serietidningen ”Afterlife with Archie” som skrivits av ingen mindre än showrunnern för BÅDE ”Riverdale” och ”Chilling adventures of Sabrina”: Roberto Aguirre-Sacasa. Ser ni hur allt det här börja hänga ihop? Och lådan, den skulle skickas till Greendale, dvs Sabrinas hemstad.

S-P-O-O-K-Y. Men jag är väldigt nyfiken på hur det här fortlöper.

Pssst!

pssstFörfattare: Anette Herzog, illustrerad av Katrine Clante

Beskrivning: ”Varför är jag just den jag är? Varför har jag inte blivit någon annan? Vad var jag innan jag föddes, och vad blir jag när jag dör? Skulle jag fortfarande vara jag, om jag fötts någon annanstans? Om mitt hår var blont,och jag gick i en annan klass?

PSSST! belyser livets små och stora frågor, som de ter sig för den 12-åriga Viola. I ett enastående samspel mellan text och bild får vi inblick i de tankar hon gör sig om livet, döden, vänner, familj, ensamhet, utseende och popularitet.

PSSST! är ett lågmält, poetiskt utforskande av identitet, och vad det innebär att vara flicka i dag.”

Omdöme: Pssst! Har fått väldigt fina omdömen av flera andra bloggar som jag gillar, och vann även danska kulturministeriets illustratörspris 2013. Det är ju alltid trevligt.

Det är också något som betyder exakt noll och intet när det gäller att hitta till läsare – tyvärr.

För även om det är en väldigt välskriven och skickligt illustrerad bok, där både text och bild blandar stilar och tekniker på ett väldigt elegant sätt, så har jag så otroligt svårt att se hur barn och ungdomar i ungefär den ålder som bokens huvudperson Viola skulle vilja ta i den här. Däremot ser jag absolut hur vi vuxna kan känna igen 99,7% av vad Viola tänker på och upplever. Jag hoppas att jag har fel och att fler hittar och läser och känner igen sig och förstår att de inte är ensamma om sina tankar. För visst är den väl mer värd än att bli en sån där barn- och ungdomsbok som inga barn och ungdomar läser? (För övrigt något av det sorgligaste jag vet i bokväg).

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, lokala handlaren eller på lokala biblioteket.

Domovoi

domovoiFörfattare: Peter Bergting

Beskrivning: ”Jennie är en upprorisk och strulig tjej i tjugoårsåldern som -jobbar på ett fik i Gamla stan. Ett fik som serverar spöken, älvor och andra varelser som kommit från sagor och myter. Domovoi berättar om en levande, fascinerande och ibland skrämmande värld, där mytologins väsen tagit plats i skuggorna och lever sida vid sida med människorna. Det utspelar sig i nutid, men på samma gång för länge sedan. Två vättar från Polen, som dessutom är lönnmördare på uppdrag från en häxmästare med ursprung i Vitryssland, har kommit för att hämta en påse med magiska ben. Jennie blir plötsligt indragen i en märklig historia där hennes farbror Ivan visar sig vara en ”domovoi”, en rysk hus-ande i exil. Jennies mormor visar sig samtidigt vara en ökänd häxa med ett långt förflutet, som hela tiden följs av den talande katten Bulka. Berättelsen rör sig längs vägarna upp genom Sverige över Gamla Stan, på båtar vid Skeppsholmen, till loppmarknader på landsbygden där oväntade ledtrådar uppenbarar sig.”

Omdöme: Ja, jag vet att hela Gamla Stan kan kännas som en enda stor turistfälla, trots Sound Pollution och SF-bokhandeln (eller iofs, när jag turistar i Stockholm måste jag ju gå till båda butikerna så…). Men de trånga gatorna och gamla husen lämpar sig alldeles utmärkt för nåt övernaturligt, och det har Peter Bergting tagit fasta på.

Jag gillar Bergting sedan länge. Han har en teckningsstil och ett berättande som påminner om en ganska trevlig korsning av Neil Gaiman och Mike Mignola. Gaiman är väl de flesta som läser den här bloggen bekanta med och Mignola ligger ju bakom den alldeles utmärkta serien Hellboy. Bergting har en ganska karg och kantig teckningsstil, inte helt olik Mignolas, men jag gillar den  – stilen passar väldigt väl till den typen av berättelse som Bergting vill berätta.

Jag tycker också att det är intressant att korsbefrukta östeuropeisk mytologi med svenska miljöer. Det uppstår något väldigt unikt i den mixen som är väldigt tilltalande. Däremot tycker jag att det rent berättartekniskt blir ett avslut som inte är riktigt tillfredställande, lite för lite och alldeles för kort.

Dock tycker jag att det ÄR kul läsning. Och vem vill inte ha en talande katt?

Tack till Daniel på Litteraturmagazinet för boken!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, lokala handlaren eller biblioteket.

#TBT 26/3 eller hur en björn i blå toppluva kan göra skillnad

Det första som jag kommer ihåg att jag läste helt själv var en Bamse-serietidning. Pappa brukade läsa högt ur tidningarna efter jobbet när han kom hem men den här gången var han kanske på tjänsteresa eller nåt liknande, så jag tog tidningen och satte mig i läderfåtöljen och försökte förstå krumelurerna i pratbubblorna. Vad jag kan komma ihåg så brukade det vara så att pappa läste tidningarna några gånger och sen tog jag hand om tidningarna själv, så det är möjligt att jag kanske kunde läsa lite hyggligt redan tidigare, men det här var i alla fall första gången jag gav mig på en tidning helt själv utan vuxen inblandning.

Jag minns fortfarande att det var ljust ute, och att jag sprang till mamma i köket och skrek på det där otroligt charmiga sättet som bara en 5-6-åring kan göra att ”JAG KAN LÄSA!!!!”. Jag var annars ett ganska dämpat barn, tro det eller ej.

Jag googlade lite på gamla Bamse-omslag och den tidning som jag alltid tänkt på som min första Bamse-tidning var den här, från mars 1984:

b1984-3

På samma sida (bamsesamlarna.com) känner jag igen flera tidigare omslag också, men jag tror att det beror på att vi köpte en massa begagnade tidningar några år senare där det fanns äldre nummer i kassarna. Där låg för övrigt också en hel hög med Min Häst, så jag har faktiskt läst en hel del Mulle i min barndom också…

Det här ledde sen till att jag var ungen som satt och läste högt för de andra barnen i förskolan, trots att jag var absolut yngst av alla barn och höll på att få gå med barnen som var födda året efter. Nu blev det dock aldrig så.

Jag är fullkomligt säker på att högläsning och serietidningar var min väg in för att knäcka läskoden. Den dag jag och min sambo får barn kommer vi att göra på precis samma sätt och hoppas på det bästa. Det är ju värt ett försök, eller hur?

Velvet Volume 1: Before The Living End

velvet-1Författare: Ed Brubaker, Steve Epting

Beskrivning: ”From the bestselling creators of Captain America: The Winter Soldier comes this smash-hit spy thriller with a unique new twist! – When the world’s greatest secret agent is killed, all evidence points to Velvet Templeton, the personal secretary to the Director of the Agency. But Velvet’s got a dark secret buried in her past…because she’s also the most dangerous woman alive! ”

Omdöme:

– ”Smash-hit spy thriller with a unique new twist”… Vad är det här då?

– Jo, tänk dig att Ms. Moneypenny i James Bond inte bara var en sekreterare som flirtar lite oskyldigt med agenterna, utan egentligen är en före detta super-agent själv. Som om Black Widow tagit ett skrivbordsjobb istället för att springa omkring i svart mc-ställ ungefär.

– Ok…

– Brubaker har ju visat sina färdigheter i spion-thrillersammanhang tidigare, det är ju han som ligger bakom nytändningen av Captain America och grunden till den story som filmen Captain America: The Winter Soldier bygger på, och det är ju som bekant en snudd på klassisk spion-film fast med en kille som gillar amerikanska flaggan väldigt mycket i huvudrollen. (Jag gillar filmen som attans btw). Här tar han sig alltså an genren från en lite annan vinkel, fast ändå med alla de klassiska ingredienserna så att det ändå känns nytt och fräscht.

– Klassiska ingredienser? Du menar den tuffa ombyggda brittiska sportbilen, prylarna, kostymer och balklänningar och ljuddämpade pistoler? ’45 Rothschild-champagne?

– Helt korrekt.

– Funkar det då?

– Ja, absolut! Till skillnad från t ex Mark Millar så tar Brubaker genren på allvar och är ute efter att skriva om en riktigt tuff kvinnlig protagonist. Den här volymen samlar de första numren i serietidningen och jag tycker att man får en riktigt bra start på vad jag hoppas blir en riktigt spännande och välskriven berättelse. Det är tight, bra driv och de små återblickarna från Velvets liv bygger upp världen hur läckert som helst.

– Vad kan du säga om Steve Eptings insats?

– Åh, ruskigt snyggt illustrerat! Han är grym helt enkelt, sätter allt från actionscener till bakgrunder med en riktigt läcker realistisk touch på ett sätt som inte känns så överdrivet som många andra tecknare trillar dit på ibland. Det är ju faktiskt på sin plats att dessutom nämna färgläggaren Elizabeth Breitweiser som gör ett så fruktansvärt bra jobb!

VELVET006007_600– Så om jag förstår det rätt så gillar du det här?

– Oh ja, det här är en riktigt lovande första volym, och som sagt, hela teamet bakom är i toppklass så jag förväntar mig att det fortsätter vara lika bra i kommande volymer (nästa kommer ut i slutet av maj). Rekommenderas varmt!
Adlibris, CDON, Bokus. (Den kostar för närvarande runt hundringen på alla tre ställena)

Alex + Ada Vol. 1

alexada_tp_v1Författare: Sarah Vaughn, Jonathan Luna

Beskrivning: ”From JONATHAN LUNA (GIRLS, THE SWORD, Spider-Woman, ULTRA) and SARAH VAUGHN (Sparkshooter) comes ALEX + ADA, a sci-fi drama set in the near future. The last thing in the world Alex wanted was an X5, the latest in realistic androids. But when Ada is dropped into his life, he discovers she is more than just a robot? This will be JONATHAN LUNA’s return to comics after three years off since the end of THE SWORD! ”

Omdöme:

– God förmiddag! Vad sen du är David?

– Ja, jag ber om ursäkt. Jag har suttit i möten sen 8:30 och innan dess sprang jag en halvmil på löpbandet. ”Svett är bara fett som gråter” som Paolo Roberto brukar säga. Men nu är jag här och ska prata om Alex + Ada Volume 1.

– Alex och Ada, det låter som att en Göteborgsvits gömmer sig där någonstans?

– Haha. Nej knappast. Det här är inte en särskilt vitsig serie alls, snarare filosofisk i hur den ställer frågor om liv, artificiell intelligens, moral och sånt. Väldigt annorlunda än sånt jag brukar läsa. Det finns dag av både Asimov och Spike Jonze i Vaughns och Lunas serie. Och inte helt olikt TV-serien Äkta människor!

– Det var värst!

– Ja, inte tokigt alls faktiskt. Alex liv innan Ada är ganska innehållslöst och trist, men det känns inte alls orealistiskt eller ens särskilt långsökt med den framtida verklighet som den här serien utspelar sig i. Tänk dig att du byggt in en iPhone i tinningen som dessutom fungerar som fjärrkontroll till bilen, kaffebryggaren, TV:n, duschen och så vidare. Ungefär så hi-tech är världen. Som sagt, det känns ändå som en trovärdig framtidsskildring. Vi kommer att vara där ganska snart.

– Och det finns androider också.

– Jo, det är ju sant. Det är ju liksom en av själva hörnstenarna med den här serien, Alex och Adas förhållande till varandra och vad som egentligen kännetecknar en människa.

– Vad tycker du rent tekniskt om serien? Dialoger, teckningsstilen och så?

– Jag har aldrig läst nåt av det som Vaughn eller Luna gjort tidigare. Kände dock igen Jonathan Lunas namn men inte mer än så. Men jag gillar faktiskt hans teckningsstil. Speciellt de här panelerna när han använder snudd på identiska rutor men förändrar någon liten detalj, t ex ett ansiktsuttryck eller en rörelse i bakgrunden. Ruskigt läckert faktiskt! I övrigt är det ganska rent och sparsamt tecknat, nästan lite dämpat även i färgskalan som används. När det gäller manus och dialog kan jag väl tycka att det kanske inte går framåt med stormsteg så det är definitivt en serie som tar tid på sig att komma igång.

alex-ada-page

– Inget för actionälskaren kanske?

– Nja, kanske inte. Men det är en rätt intressant serie som kanske är lite mer tänkvärd än många andra, och gillar man den här typen av sci-fi så är den absolut värd att kolla upp! Så tumme upp från mig!

Finns på t ex CDON, Adlibris, Bokus.

The Secret Service: Kingsman

the-secret-service-kingsmanFörfattare: Mark Millar, Dave Gibbons, Matthew Vaughn

Beskrivning: ”From the writer of Kick-Ass and the artist of Watchmen comes a collaboration decades in the making The world’s greatest secret agent is on the most exciting case of his career. But will the end of the world as know it take a back seat to training his street-punk nephew to be the next James Bond? meanwhile, what’s the secret link between a series of kidnapped sci-fi stars, the murder of an entire town, and a dark secret from inside Mount Everest? Under Uncle Jack’s supervision, Gary’s spy skills and confidence blossom–but when the duo learn what’s behind the celebrity kidnappings, the knowledge comes at a price. The conspiracy begins to unravel, but who can be trusted when so many prominent figures seem to be involved? It’s a must-be-seen-to-be-believed action spectacle COLLECTING SECRET SERVICE 1-6”

Omdöme:

– Jag hörde nåt om att du tänkte köra lite serietema den här veckan David? Så då blir det spandex över spända muskler och laserstrålar ur ögonen och allt sånt där som du brukar läsa? Läderlappen och så?

– Batman. Han heter BATMAN. Jag vägrar säga Läderlappen. Men ja, du har rätt David, det blir lite mer serier än vanligt. Jag gick efter nån lista på Goodreads med de bästa serierna från 2014, så det blir lite godbitar från den – men faktiskt utan de vanliga superhjältarna! Inget från Marvel eller DC, så blir det böcker med personer som har underkläderna utanpå sina långkalsonger så blir det i alla fall lite mer okända sådana.

– Men The Secret Service: Kingsman har inget med superhjältar att göra, eller hur?

– Nej, det stämmer. I och för sig har alla som varit med och skrivit serien jobbat med superhjälteserier på olika sätt (Millar har ju skrivit massor för Marvel, Gibbons tecknade ju den mästerliga Watchmen och Vaughn har ju regisserat både filmatiseringen av Mark Millars Kick-Ass och X-Men: First Class), men den här gången handlar det om en sorts James Bond-liknande story istället.

– Jaha, vad tyckte du då? Jag vet ju att du gillade Mark Millar och Matthew Vaughn sen tidigare?

– Det kommer att bli väldigt svårt att prata Millar utan att nämna filmatiseringarna av hans tidigare serier, eftersom både som sagt Kick-Ass och Wanted filmats med mer eller mindre lyckat resultat. Wanted är ju t e x rätt usel och Kick-Ass 2 är faktiskt inte särskilt sevärd den heller. Däremot älskar jag fortfarande den första filmen, som alltså regisserats av just Matthew Vaughn.

– Men det här är ju ingen filmblogg…

– Nej, det är det inte! Men det jag vill komma till är att Millar har så fruktansvärt många idéer att det känns som att det behövs ett REJÄLT filter för att hålla tillbaks Millers galnare infall, och i de här fallen en kompetent regissör. Begreppet ”over the top” kan faktiskt ha myntats just med Mark Millar i åtanke. Å andra sidan så betyder det ju nästan alltid att det blir en rätt rejäl resa! Så min misstanke är att filmen faktiskt är bättre än boken…

Men missförstå mig rätt – det är ofta roligt att läsa Millar. Det är sprängfyllt med populärkulturella referenser…

– Och det vet jag att du gillar!

– Yes, det stämmer. Kändisar dyker upp på de mest oväntade ställen och hela James Bond-grejen är ju så klart väldigt tacksam att ta sig an och gräva ner sig i. Det är en story som faktiskt känns väldigt klassiskt Bond-aktig och Millar kan det här med att skriva bra manus. Gibbons är ju dessutom en tecknare som har en väldigt ren och klar stil. Vad Vaughn bidragit med vete tusan.

– Men vad är det du inte gillar då?

– Jo, men ibland känns serien lite väl… tramsig för sitt eget bästa. Som att det ska pumpas in alldeles för mycket referenser och överdrivna dödsfall. Som jag sa innan, filtret! Och jag är, trots att jag älskar Watchmen, inte helt frälst i Gibbons stil alla gånger ändå. Kolla här:

secret-service-sample-02

Jag tycker helt enkelt att det är VÄLDIGT simpelt tecknat, väldigt lite detaljer, långt under hur detaljerade andra verk av Gibbons är tecknade. Och allvarligt talat – vad skulle du säga att ålderskillnaden är på Jack och Eggsy? De ser ju mer ut som att de är jämnåriga än att Jack är Eggsys morbror… det blir faktiskt ännu tydligare när Eggsy klär upp sig i kostym senare. Inte alls imponerande faktiskt.

– Ja, det ser ju inte ut som att det är decennier mellan dem direkt. Men David, vi måste runda av här. Vad säger du som slutomdöme?

secret-service-page-675x1024

– Helt ok, men jag hade förväntat mig mer. The Secret Service: Kingsman har ju alla förutsättningar egentligen för att bli fantastisk, men det blir liksom inte mer än helt ok. Men som sagt, jag tror faktiskt att filmen är bättre! Jag kommer faktiskt att recensera en annan spion-serie men med lite annan ton senare i veckan, så håll utkik!

Finns att köpa på CDON, Adlibris, Bokus.

Rat Queens Vol 1: Sass & Sorcery

132982Författare: Kurtis J. Wiebe, Roc Upchurch

Beskrivning: ”Who are the Rat Queens? A pack of booze-guzzling, death-dealing battle maidens-for-hire, and they’re in the business of killing all god’s creatures for profit. It’s also a darkly comedic sass-and-sorcery series starring Hannah the Rockabilly Elven Mage, Violet the Hipster Dwarven Fighter, Dee the Atheist Human Cleric and Betty the Hippy Smidgen Thief. This modern spin on an old school genre is a violent monster-killing epic that is like Buffy meets Tank Girl in a Lord of the Rings world on crack!”

Omdöme: I ett försökt att ge mig utanför min älskade superhjältegenre i serievärlden så har jag efter tips från flera olika håll plockat upp Rat Queens Volume 1: Sass & Sorcery av Kurtis J. Wiebe och Roc Upchurch. Och nog är det annorlunda alltid. Miljöerna är i och för sig bekanta för alla som läst ens en gnutta fantasy eller spelat dator/TV-spel av rollspelskaraktär. Jag har väl varit inne och härjat på båda områdena, och det märks att författarna också varit det. Igenkänningsfaktorn är på topp, med den ack så viktiga skillnaden att vi har fyra kvinnliga huvudkaraktärer istället. Ungefär här kommer nån och ropar ”Men Red Sonja då? Hon är ju gammal hack n’ slash/sword n’ sorcery-hjältinna! Det här är väl inget nytt?”. Jo, det är det. Den här lilla detaljen att de får behålla kläderna på och inte ser ut som Jessica Rabbit med svärd… fundera på den ett tag.

ratqueensbetty

Sen tar serien inte sig på så otroligt stort allvar – det är inte Conan direkt. Det är massvis med humor och ett högt tempo, vilket gör det till en snabbläst men trevlig läsning. Serien är dessutom rätt blodig när det väl är dags för fight, vilket hanteras lika skickligt av författarna som de lugnare partierna av serien. Teckningsstilen är trevlig också, klar och ganska rena linjer istället för överarbetat eller alltför orealistiskt, däremot har det inte lagts lika mycket krut på bakgrunderna som inte är särskilt detaljrika, men jag har inte något större problem med detta. Just den här volymen samlar de första fem numren av serietidningen som ges ut av Image, så den tjänar främst som en introduktion och sätter ut spelpjäserna inför kommande nummer i form av storylines och liknande, och det finns gott om potential i serien, så Rat Queens är något jag kommer att hålla utkik efter i fortsättningen också!

Rat-Queens-pgs-6-7
Köp på CDON, Adlibris, Bokus

Den här boken löser #2 på Kaosutmaningen 2015

 

Batman: Noël

9781401232139_200_batman-noelFörfattare: Lee Bermejo

Beskrivning: ”Inspired by Charles Dickens’ immortal classic A Christmas Carol, BATMAN: NOEL features different interpretations of The Dark Knight, along with his enemies and allies, in different eras, from writer/artist Lee Bermejo (JOKER). In this spectacular, oversized graphic novel, Batman must come to terms with his past, present and future as he battles villains from the campy 1960s to dark and brooding menaces of today, while exploring what it means to be the hero that he is.”

Omdöme: Nu när jul börjar närma sig så måste ju även jag dra till med nåt lite juligare, även om jag stängde av de fallande snöflingorna här på bloggen, nån måtta måste det ju ändå vara. Batman är ju en surpuppa av stora mått, åtminstone om man ser till den version av honom som lanserats ända sen 1980-talet, så därför blir det inte helt långsökt att basera en tolkning av Charles Dickens ”En julsaga” på honom och låta läderlappen himself anta rollen som Ebenezer Scrooge. Jag tycker att det här funkar alldeles utmärkt. Gotham City känns så där lagom ruggigt och mörkt så att det passar Dickens, tolkningarna av Jularnas Andar är väl genomtänkta och berättelsen håller hela vägen.

Bermejo är en lite udda fågel, eftersom han både skriver och tecknar hela berättelsen. Det här är faktiskt ganska ovanligt, men jag tycker att han lyckas väldigt väl i det han försökt åstadkomma. Dessutom måste man ge färgläggaren Barbara Ciardo en eloge, kolla bara på bilden nedan så ser ni hur otroligt läckert slutresultatet blev. Helt klart värt en läsning så här i början på december!

014-15kl312

I Sverige hittar jag bara boken på Bokus, men den finns även hos utländska handlare. EDIT: Samt SF-bokhandeln!

 

PAX – två recensioner för priset av en!

9789163879135Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell, illustrationer av Henrik Jonsson

Beskrivning: ”Populära Åsa Larsson, känd för sina kriminalromaner, debuterar för mellanåldern. I samarbete med författaren och forskaren Ingela Korsell och tecknaren Henrik Jonsson har hon skapat ett unikt urban fantasy-epos. Serien ”PAX” är ett actionfyllt drama om magi, som utspelar sig mitt i dagens Mariefred. 

I den lilla staden Mariefred börjar konstiga saker att hända. Onda krafter försöker erövra det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år. 
Väktarna Estrid och Magnar har vigt sina liv åt att skydda biblioteket, men i takt med att de blir äldre börjar bibliotekets magiska skydd försvagas. Bröderna Alrik och Viggo visar sig vara utvalda för att hjälpa till att försvara biblioteket mot de mörka krafter som vill ta makt över det. 

Alrik och Viggo måste använda både styrka och list för att övervinna alla övernaturliga otyg som väcks till liv i staden. Men pojkarna har också strider att utkämpa i sitt vardagsliv. Det finns ett killgäng i skolan som gör livet svårt. De har en mamma som de längtar efter, men som inte är att lita på. Och de måste kämpa med sin natur, den där ilskan som exploderar i huvudet, eller den där handen som liksom av sig själv tar grejer och stoppar i fickan.

9789163879128Omdöme: Jag såg Åsa Larsson på TV häromdagen, på Gokväll tror jag, där hon fick prata lite om den här bokserien i tio delar som hon skrivit i samarbete med Ingela Korsell och Henrik Jonsson som tecknat både Fantomen och Batman(!), och jag blev väldigt nyfiken. Tanken med den här bloggen är ju lite att fundera lite på böcker som jag själv skulle fastnat för när jag var i mellanåldern eller däromkring, och de här kändes som nåt som kanske skulle passat.

Och om jag gillade dem nu, då hade jag nog älskat dem då!

Jag bryr mig nämligen inte särskilt mycket om deckare. Det är en genre som för mig är helt ointressant just nu. Jag såg Gone Girl på bio för ett tag sen, och om den är baserad på det bättre i den genren, ja då kan det vara för mig. Så Åsa Larsson, lägg ner den delen av ditt författarskap och ägna dig åt det här istället, så kommer landets 9-12-åringar att vara dig evigt tacksamma (och troligen en hel del högläsande föräldrar också).

Ty mina vänner, det här är nåt jag tycker väldigt mycket om. Nordisk mytologi, spänning, bra huvudpersoner som är lätta att relatera till, en häxmästare som ser ut lite som Wolverine, riktigt snygga svartvita seriebilder som känns lite skönt retro, och cliffhangers i varje kapitel.  What’s not to like? Urban fantasy likt en viss Engelsfors-trilogi, men för en något yngre målgrupp. Och det är detaljer som att bok två börjar på kapitel 20 som gör att en sån som jag myser till lite extra. Jag gick faktiskt ut och googlade på både nidstång och kyrkogrim när jag läst klart, så det är lite allmänbildande läsning dessutom.

Grejen är så här: Omslagen och färgsättningen gör att en av de mest svårflörtade läsarkategorierna, nämligen småkillar i mellanstadiet, faktiskt kan bli intresserade. Jag har pladdrat om det här massor av gånger, att ett omslag MÅSTE vara säljande, och här tycker jag att det verkligen fungerar över förväntan. Jag vet att sambon hade med sig de här till nåt bokprat och kidsen blev superintresserade! Och självklart kan både killar och tjejer läsa det här, det är inte så jag menar att den är 100% ”killbok” men min känsla är att jag själv som 11-åring hade dragits som en geting till läskeblask om jag sett den här på biblioteket hemma i Skåne.

Det som också fungerar är huvudpersonerna Alrik och Viggo. De har ett jättefint band mellan sig som bröder som haft en strulig uppväxt, men de är inte helt perfekta utan kan ryka ihop ibland också, och känns både trovärdiga och sympatiska. visst känns de ibland som yngre Sam och Dean Winchester från Supernatural, men det är ju i min värld bara bra… Det samma gäller övriga karaktärer – de känns trovärdiga. Vissa är däremot rätt långt ifrån sympatiska!

Det är lite skräckkänsla ibland och innehållet kan vara lite väl rysligt för de yngre läsarna, men det är i så fall ett riktigt bra tillfälle i akt att som förälder vara med och läsa och diskutera, och för de lite äldre läsarna finns det väl få saker som är mer spännande än ett tecknat avhugget hästhuvud?

Jag rekommenderar varmt de här böckerna och hoppas verkligen på att Larsson och co. kan hålla samma höga kvalitet hela serien igenom.

Tack till förlaget för recensionsexemplaren!

Köp del 1 på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholm

Del 2: CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm

Eller som vanligt, den lokala bokhandlaren!

Superhjältesöndag

Vem kan motstå möjligheten att vara med på Superhjältesöndag? Inte jag i alla fall, så ett stort tack till Helena för att hon anordnar det här!

Jag tänker i mitt lilla bidrag faktiskt vända lite på den berömda steken och därmed fundera lite mindre på själva superhjältarna och lite mer på superskurkarna. Jag har varit inne och snuddat vid det här tidigare i recensioner, men nu försöker vi väl gå lite på djupet.

Min tes är egentligen ganska simpel: En hjälte definieras av sina skurkar. Ju intressantare skurkar, desto intressantare blir hjältens äventyr. Hjälten måste utmanas, antingen fysiskt eller psykiskt eller helst på båda sätten, och gärna samtidigt. De mest kommersiellt framgångsrika superhjältarna är också de vars antagonister är så pass intressanta i sig själva att de blir en del av själva attraktionen med superhjälten.

Så, en bra skurk gör en bra hjälte. Hur visar man annars hjältens storhet om hen inte får mäta sig mot ordentligt motstånd?

Enklast är väl att titta på mina två favorithjältar, det vill säga Batman och Spindelmannen (ja, jag vet att kidsen idag antagligen säger Spider-Man, men jag är för gammal för det. Däremot vägrar jag säga Läderlappen…).

De två är de hjältar som har de mest ikoniska antagonisterna (eller ”rogues gallery” som amerikanerna så gärna kallar det, ). De flesta, även de som inte har nåt större intresse av superhjälteserier känner till åtminstone ett par av av Batmans skurkar. I princip alla vet vem Jokern är, kanske Penguin och The Riddler. De etsar sig fast. Det som är så spännande med just Batmans skurkar är hur väl definierade och utmanande de är i relation till Batman själv. Om man tar de mest klassiska av skurkarna har ingen av dem, i likhet med Batman, några superkrafter alls. Visst har han sådana motståndare också, men de tillhör på nåt sätt ändå inte kärnan av skurkgalleriet, de tillhör B-laget. Ingen skulle väl sätta Clayface på samma nivå som Jokern, eller hur?

Utmaningen är därför inte fysisk på samma sätt som t ex Stålmannens, där han ständigt får slåss mot andra utomjordingar och andra hot som kräver helt andra förmågor. Batman kan ju utan tvekan slå ner t ex Penguin eller Riddler utan att ens bli så svettig att han behöver lämna in dräkten på kemtvätt. Alltså handlar det om helt andra saker som gör dem intressanta.

Jag tror att det handlar extremt mycket om de bästa skurkarna reflekterar olika aspekter av hjältarna – i fallet med Batman är ju t ex Riddler en intellektuell motpol, Penguin den extremt organiserade motsvarigheten, Two-Face dualismen i Batmans identitet. Och Jokern – den absolut raka motsatsen till Batman. Impulsiv, oberäknelig, komplett galen. Naturligtvis är inte Batman/Bruce Wayne riktigt som han ska rent mentalt, men han representerar en sorts iskall medvetenhet som Jokern är den absoluta motsatsen av. Man vet aldrig var man har honom, och det är också den stora tjusningen med honom som skurk – lika delar ”vad ska han hitta på härnäst” och ”han är ju fullkomligt knäpp”.

Tittar man på andra superhjältar, t ex TV-serieaktuella The Flash så har han givetvis också ett antal återkommande skurkar, men vad har egentligen en skurk som Captain Boomerang att hämta mot Batmans Scarecrow? Captain Boomerang, eh, kastar bumeranger, ungefär så djup är den karaktären. Scarecrow däremot, en skurk som använder en sorts förvriden variant av Batmans taktik att rädslan är hans främsta vapen, där snackar vi en direkt koppling till hjälten som faktiskt är något att ha.

Spindelmannen då? Många av hans skurkar är också förvridna versioner av honom själv – Doctor Octopus, som förutom djurtemat också får sina superkrafter vid en olycka i ett labb, har en bakgrund som mobbad plugghäst, eller The Vulture, som använder sitt tekniska kunnande för att bygga en dräkt som ger honom möjlighet till övermänskliga förmågor. För tusan, Venom är ju Spindelmannens egen dräkt  som vänder sig emot honom!

Och det här är ju naturligtvis inte nåt som bara handlar om superhjältar – vad vore Sherlock Holmes utan Moriarty? Eller Harry Potter utan Voldemort?

Så visst behöver vi skurkarna minst lika mycket som vi behöver hjältarna?

Batman_Villains_01

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOaryaSmutstitelnVildvittra

Serieenkäten!

Kulturkollo kör serietema den här veckan, och jag MÅSTE ju hänga på:

1. Om du var en superhjälte/superskurk, vad skulle du heta och vilken vore din superkraft?

Jag får alltså inte välja Batman? Attans. Jag är egentligen för snäll för att vara skurk, så det måste ju bli en superhjälte av mig. Superkraften kan inte bli nåt annat än supersarkasm och extrem kvicktänkthet. Jag tänker mig att min origin-story borde vara nåt i stil med att blixten slog ned i min plasma-TV under ett NileCity-maraton under årtusendets värsta storm samtidigt som jag råkade spilla en ful-importerad läsk över mig. Superhjältenamnet är svårare: Jag velar mellan Mr. Sarcastic eller The Irony.

2. Vem skulle teckna serien om ditt liv, och hur?

Det här är ju skitsvårt! Vill man ha den här stenhårda noirkänslan som Frank Miller har i Sin City? Eller retro i stil med Jack Kirby eller John Romita Sr? Eller det här nästan överdrivna men ack så tuffa som Jim Lee/David Finch representerar? Jag gillar nog retrostilen mest ändå. Vi låter John Romita Sr, som tecknat några av de mest ikoniska Spider-Man-historierna teckna min serie. Duger det åt Marvel duger det åt mig.

captain-americas-bicentennial-battles

Jack Kirby

JimLeeHush_mini

Jim Leesin_city_-_the_babe_wore_red_-mk-goldenmoon

Frank Miller

AmazingSpider-Man122

John Romita Sr.

3. Föredrar du att läsa tecknade serier eller att se dem på film/tv?

Jag har ju läst massor genom åren, och jag föredrar ändå att läsa framför att bara se. Det är liksom ”originalen”. Sen älskar jag ju mycket av det som gjorts på film och TV, men det är ändå en annan sak att läsa det.

4. Vilken är din favorit bland tecknade serier och grafiska romaner?

Men Gud! Vilken fråga…

Det finns ju så mycket. Men här kommer några godbitar:

Watchmen – Alan Moore/Dave Gibbons

Sandman – Neil Gaiman/diverse tecknare

Maus – Art Spiegelman

Bone – Jeff Smith

Batman i synnerhet finns en hel del bra, typ The Killing Joke, Hush, A death in the family, Year One, The Dark Knight Returns.

Spider-Man: Blue – Jeph Loeb/Tim Sale

Saga – Brian K. Vaughn/Fiona Staples

 

You won’t believe what happens next!

Gårdagens batalj i Quizkampen var tydligen nåt ni gick igång på, då det var fler besökare här på bloggen på en onsdag än på väldigt länge. Idag kan jag nog inte erbjuda nåt fullt så rafflande, men nåt kul ska väl vi som inte är på bokmässan ändå kunna hitta på?

TV-serien Gotham hade premiär nu i veckan, och för de som inte känner till denna, så handlar alltså serien om när den unge James Gordon börjar jobba som polis i Gotham City, och hela serien sparkar igång med mordet på Thomas och Martha Wayne, dvs självaste Batmans föräldrar. Jag funderade då på hur många gånger jag sett och/eller läst just den sekvensen, och tack vare den magi som är internet visade det sig att det var fler som tänkt ungefär samma sak;

Unravel me

unravel-meTitel: Unravel me (The Juliette Chronicles #2)

Författare: Tahereh Mafi

Om: Andra delen om Juliette och invånarna i  Omega Points kamp mot Reetablissemanget, och ytterligare fördjupning i kärlekstriangeln mellan Juliette, Adam och Warner (eller konsten att hångla i en dystopisk X-Men-möter-Twilight-remix).

Första raden: ”The world might be sunny side up today.”

Omdöme: Jag vet inte längre vad som är rätt. Kampen mellan hjärtat som skriker gråter orkar inte och hjärnan som säger viskar antyder något helt annat och jag blir svag av att tänka och känna.

Jag vill bara sluta.

Jag vägrar fortsätta.

Men jag fortsätter ändå.

Jag vänder blad som om varje ny sida är en ny möjlighet en chans att ändra allt ställa saker tillrätta. Men istället sjunker jag djupare ner och undrar om jag någonsin kan komma upp till ytan igen. Ytan som jag ibland undrar om den finns på riktigt eller om det är någonting jag bara hittat på. Det jag jag en gång föll så hårt för börjar spricka när man synar det närmare finns ändå kvar men jag kan förstå om man börjar tröttna på metaforer på metaforer på metaforer tills det tar fyra sidor för att beskriva smyghångel känslor som väller upp när man möts i en undanskymd korridor. Hjärtat säger ”fortsätt”, hjärnan viskar ”lägg undan”.

Saker måste hända snart.

Man kan bara beskriva saker i så många kapitel innan nånting måste

explodera.

Man kan inte bara ha inre monolog man måste ha händelser för att föra saker framåt och jag undrar ibland vad författaren vill skriva om är det en actionfylld sci-fi-historia eller är det en trilogi om tonårskärlek där huvudpersonen slits mellan en psykopat och en kärlekskrank  fjant.

Ändå kan jag inte slita mig. Jag måste läsa. Jag måste komma vidare för jag vill ju veta vad som händer. Det finns nånting där, och ibland tycker jag att språket är fantastiskt och liknelserna fungerar och storyn om X-Men Omega Point-invånarna med superkrafter spännande. Men ändå. Den här gången vann hjärtat, inte hjärnan.

Men jag hoppas jag hoppas jag hoppas på att sista boken, som titeln antyder verkligen

antänder.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus.

 

 

Lite serier kanske?

Har länge funderat på att skriva ett inlägg om några serier som är värda att läsa. Jag har läst en hel del, men det finns så klart massor mer. Här är några tips!

1. Saga

Jag har skrivit om den här serien förut, och jag tycker fortfarande att det är en av de största positiva överraskningarna på länge. Otroligt kreativt, bra manus, underbart tecknat. Spring och köp!

2. Pride of Baghdad

Brian K. Vaughan som också skriver Saga (se ovan) skrev en fantastisk och hjärtknipande bok om en en flock lejon som flyr från Baghdad Zoo under Irak-kriget. Den är väldigt vackert tecknad, och eftersom alla djuren har röster och pratar med varandra blir det en sorts verklighetsbaserad Lejonkungen. Men jag varnar er, ta fram näsdukarna när ni läser den här!

3. Sandman

Vad kan man säga om Sandman som inte redan sagts? I min värld är det här ett av de största och bästa verken inom serier som jag har läst. bitvis ojämnt, men hela tiden intressant. Det är Neil Gaiman, som kanske inte är helt obekant för några av er, som ligger bakom den här långa serien som på samma vis som hans andra verk som American Gods eller Anansi Boys blandar folksagor, mytologi, annan litteratur och sagor i en enda röra, och resultatet är helt fantastiskt. En av mina favoritdelar är när seriens huvudperson Morpheus möter William Shakespeare och bevittnar premiären av ”En midsommarnattsdröm”, en pjäs som Morpheus själv beställt av Shakespeare som betalning för att ha gett Shakespeare hans litterära förmåga.

4. Theos ockulta kuriositeter

Man ska inte heller glömma bort att vi har duktiga serieskapare i Sverige. För nån vecka sen recenserade jag en svensk manga, men det finns mer! Ola Skogäng och Daniel Thollins berättelser om björnen Theos ockulta mysterier i Stockholm med omnejd är lite bortglömda och underskattade. Dels är det en genre som vi inte är bortskämda med i Sverige, men dels så är det väldigt bra och underhållande. Tyvärr verkar det vara svårt att få tag på alla delar, men biblioteken kan ju ha de äldre delarna!

5. Portent

Sist men inte minst, en svensk fantasyserie som blandar svensk och asiatisk mytologi, kan det vara nåt? Klart att det kan! Peter Bergting släppte del två i serien, ”Tecken i skyn” bara för några månader sedan, och det är spännande och unik läsning för alla åldrar. Han har en stil i de här böckerna som påminner lite om Mike Mignola (Hellboy) och det är en spännande, lite kantig teckningsstil som bara den är värd att ge lite extra uppmärksamhet.

 

Youtube:andet fortsätter

Samma snubbe som gjorde The Flash/Ingmar Bergman-videon har även varit med och gjort en alldeles lysande liten superhjälte/teen-serie i bästa CW-anda, nämligen Aquaman: The teen drama. Den lånar inte så lite från Gossip Girl och mosar ihop det med lite superhjältedrama, lite som CW redan gjort med både Smallville och Arrow, men här har man skruvat upp just teen-dramat till nånstans på gränsen mellan parodi och hyllning. Kika lite, varje avsnitt är bara några minuter långt.

The Flash vs. Ingmar

Som både serietidningsälskare och stor fan av Det Sjunde Inseglet av Bergman så föll den här mig ordentligt i smaken. Jag vet inte hur man kommer på en sån här grej, men jag sväljer det med hull och hår!

Sword Princess Amaltea

webb_SPA1Titel: Sword Princess Amaltea

Författare: Natalia Batista

Om: Manga-fantasy om prinsessan Amaltea som måste ge sig ut för att befria en prins, gifta sig med honom för att vinna halva drottningdömet.

Omdöme: Det här är min första bekantskap med Natalia Batista, och vilken trevlig sådan! Greppet att vända på könsrollerna (i Batistas fantasyvärld är det kvinnorna som är det dominanta könet) fungerar faktiskt över förväntan och jag kommer på mig själv flera gånger att tänka på vilken effektiv ögonöppnare Sword Princess Amaltea faktiskt är om hur bisarr vår egen verklighet faktiskt är. Stort plus för den stora variationen av karaktärer av olika hudfärg och kroppstyp dessutom. Jag är inte så van vid att läsa manga, min läsning inskränker sig till en handfull volymer av Naruto, men jag har sett en del manga under åren och jag tycker definitivt att Batista med assistenter har en riktigt läcker teckningsstil och har ett bra driv i sitt berättande, serien är både spännande och humoristisk samtidigt som det är riktigt bra fart i storyn.

Kombinationen av en tänkvärd egen värld kombinerat med en bra och snyggt berättad story gör att jag definitivt ser fram emot nästa del som ska komma under hösten! Sword Princess Amaltea är ett välbehövligt och intressant inslag i den svenska serievärlden och jag hoppas att den ger upphov till många spännande och tankeväckande funderingar hos läsaren – det gjorde den i alla fall för mig.

Köp på Adlibris, CDON eller Bokus.

Från bra till blä på nolltid

När det blev klart att Amazon tog över Comixology höjde i alla fall inte jag på ögonbrynen nåt nämnvärt. ”OK” tänkte jag, Amazon kan ju sina grejer. Det jag, och uppenbarligen många andra inte hade tänkt på var hur snabba Amazon kan vara på att implementera sin affärsmodell. För ett tag sen tipsade jag om appen Comixology, som VAR ett fantastiskt enkelt och bra sätt att köpa och testa amerikanska serier från flertalet av de stora förlagen i USA, även de två stora drakarna Marvel och DC, men även många indie-förlag. En av de riktigt trevliga funktionerna i iOS-versionen var möjligheten att göra in-app-purchases, och spontanshoppa serier genom att betalningen var kopplad till ens Apple-ID, precis som många spelföretag har fattat och tjänar grova pengar på varje dag.

Nu är ju Apple inte dummare än att de tar hela 30% i avgift för varje sådant köp, och Amazon är i sin tur inte mer korkade än att de inte vill betala så pass mycket till Apple. Därför har man till min och många andras stora sorg helt sonika tagit bort möjligheten till detta i den nya app som släpptes för ett tag sen, dvs exakt samma sak som de gjort i Kindle-appen. Man måste alltså numera registrera sitt kontokort eller använda PayPal på hemsidan och därefter gå in i appen och synka ner sina köpta serier, vilket alltså betyder ett par extra steg för att få sina inköp om man nu inte vill läsa dem på sin dator (och ärligt talat, det är inte nåt som funkar för mig).

Jag förstår så klart Amazons beslut, men det gör så klart att det hela känns väldigt tråkigt att hanteringen blir betydligt krångligare efter en så stor del av användarupplevelsen gått förlorad.

Comixology!

Jag har helt kärat ner mig i appen Comixology till iPaden. Jag har som bekant läst en hel del serier genom åren, men kommit bort från det i omgångar. Dessutom är det faktiskt  hyfsat dyrt att köpa graphic novels eller samlingsvolymer via de vanliga handlarna, så då har det blivit enstaka köp eller om man råkat gå förbi någon av de fantastiska seriehandlarna som finns runt om i landet.

Men som sagt, Comixology…

De har ett ruskigt bra utbud, både av indie-serier och från de två stora utgivarna i USA, dvs Marvel och DC. Och bäst av allt, de verkar ha rätt mycket reor och kampanjer! Dagens tips blir därför första volymen av Runaways som samlar #1-6, för ynka 15 spänn! Runaways är skriven av Brian K. Vaughan, som skriver Saga som jag hyllade alldeles nyss, och är en serie som handlar några ungdomar som upptäcker att deras föräldrar ingår i ett kriminellt gäng i Marvels universum. Jag återkommer när jag läst om den, och sen får jag väl plöja resterande utgivning av serien också 🙂

2842214-letter_58

 

Saga, #1-18

saga-volume-oneTitel: Saga

Författare: Brian K. Vaughan, tecknad av Fiona Staples

Om: Förbjuden kärlek mitt i ett pågående krig, om att rädda livet på sitt nyfödda barn och den fullkomligt vansinniga galax de lever i i en av de bästa rymdoperorna jag nånsin stött på. Romeo och Julia korsat med Star Wars är en av de bättre beskrivningarna jag stött på.

Omdöme: Jag är helt såld från första början. Jag är ett stort fan av Brian K. Vaughans tidigare verk, speciellt Y: The last man och Runaways, för att inte tala om Pride of Baghdad där man inte kan låta bli att lipa i slutet. Så när jag fick möjlighet att sätta tänderna i Saga hoppades jag ju så klart på nåt riktigt trevligt.

Och snacka om att jag fick det jag ville ha. Den här serien är så totalt rubbad, så helt galet fantasifull och och medryckande att det bara är att spänna fast sig och åka med. Det är ett fantastiskt möte mellan Vaughans knivskarpa dialog och manus och Staples underbara teckningsstil, och man skulle ju verkligen vilja vara med när de spånar om alla de fantastiska varelserna som finns i världarna som man får se när man åker med Alana, Marko och deras dotter Hazel.

Det känns verkligen som att man läser nåt unikt och sanslöst kreativt och jag kan knappt vänta tills nästa nummer kommer ut.

Jag har läst alla nummer som kommit ut via appen Comixology till iPad, men vill man köpa i tryckt form kan man köpa första delen bland annat på CDON, Adlibris, Bokus.

saga12

Galaxens väktare

Det är väl inte direkt så att Guardians of the galaxy är ett så kallat ”household name”, inte ens för en sån som mig som läst superhjälteserier sen jag var typ…12? Därför blev man ju lite förvånad när Marvel utannonserade att de skulle göra just ”Guardians…” till långfilm för nåt år sen. Spider-Man, Hulk, t o m Iron Man och Captain America, visst, men en film som utspelar sig i rymden med ett vandrade träd och och snabbkäftad tvättbjörn i bärande roller?

Pöh, liksom.

Men Marvel är inga idioter. 2006 så drog de igång en rätt rejäl satsning på rymd-delen av sitt serieuniversum i form av en lång följetong vid namn Annihilation som jag plöjde igenom förra året, och i stort sett återupplivade en hel gren av sitt ofantligt stora karaktärsgalleri. Så jag var lite försiktigt hoppfull, för Annihilation och efterföljande serier var faktiskt riktigt underhållande. Men ändå, sanslöst nischat, så man undrade ju fortfarande.

Men trailern!

Herregud, trailern!

Om filmen blir hälften så bra som trailern utlovar, ja då blir det här en riktigt trevlig sensommarfilm för alla, inte bara den handfull som faktiskt läst serierna. Peppen blev just nu skyhög!

Och Björn Skifs! Jag säger bara det – Björn Skifs!

 

Questionable Content

Om någon 2005 sagt till Jeph Jacques att han skulle komma att kunna leva på sin webbserie Questionable Content och ritat över 2500 strippar är det tveksamt att han tagit denne någon på allvar. Men i skrivande stund har han publicerat 2577 strippar och sålt så pass mycket merchandise att han kan jobba med QC på heltid sedan flera år tillbaka.

Vad som startade som en en komisk serie om indie-popfantasten Marten, hans AnthroPC Pintsize och ett ständigt växande galleri av vänner har vuxit till att bli en av de mest fängslande serier jag nånsin läst. Ett exempel kanske är på sin plats: Igår skulle jag bara läsa ett par strippar när jag gått och lagt mig. Två timmar senare släcker jag tillslut skärmen på min iPad, och då har en av seriens absoluta höjdpunkter (och vändpunkter) utspelat sig,

Vad är det som är så fängslande då? Det är svårt att sätta fingret på det, men kanske är det förhållandet mellan Marten och den smått fantastiska karaktären Faye som i bästa såpoperastil ständigt pendlar mellan hopp och förtvivlan. Eller kanske är det för att Jacques så sömlöst blandar romantik, slapstick, psykologiskt drama och humor, ibland till och med i samma stripp. För lika ofta som det kan handla om Fayes traumatiska upplevelse av sin pappas självmord kan det handla om ren och skär buskis och under-bältethumor. Eller kanske är det det ständiga refererandes till obskyra indie och metalband som tilltalar en gammal musiknerd som undertecknad.

Men kontentan är att det är ett ständigt växande och extremt underhållande litterärt verk som Jacques har skapat, och som möjliggjorts av den moderna tekniken. Att han gärna interagerar med sina fans och kommenterar nästan varje stripp (så gott som varje uppdatering åtföljs av ett blogginlägg) är också nåt som möjliggörs på det här sättet.

Var hittar man serien då? Här såklart: www.questionablecontent.net

 

2527

Underverk

913216100XFör nåt år sen snubblade jag över boken ”En fantastisk upptäctk av Hugo Cabret” av Brian Selznick. Jag blev helt såld på boken, och därefter även Martin Scorseses filmversion som kom i början av 2012. Kanske inte särskilt förvånande att jag fastnade för den då boken är en medryckande berättelse som förmedlas genom både ord och underbara blyertsteckningar om vänskap, saknad efter föräldrar, mystiska händelser och en kärleksförklaring till filmens barndom. Det säger nästan sig själv att den sitter som lillfingret i örat för en kille som hoppade av programmeringskurser för att läsa filmhistoria och älskar serietidningar och mysterier.

Så i höstas fick jag hem nästa bok, ”Underverk”. Den är i samma stil, text blandat med långa sekvenser av blyersteckningar som blir som en stum bilderbok eftersom ingen text finns i teckningarna förutom skyltar för gatunamn och liknande. I den här boken får det dessutom en dubbel effekt då teckningarna berättar den ena berättelsen som utspelar sig i dåtid, medans texten berättar om det som händer i nutid (ok, 1970-talet då). Dessutom, vilket är den riktiga finessen, så handlar bokem om två döva personer, och därför blir det en ytterligare finess i att man själv får tolka bilderna helt utan text. Ni fattar när ni läser den. Så här beskrivs handlingen i boken på Adlibris:

”I hemlighet önskar både Ben och Rose att deras liv såg annorlunda ut. Ben saknar sin döda mamma och längtar efter sin pappa som han aldrig har träffat. Rose drömmer om en berömd skådespelerska och samlar allt hon kan hitta om henne i en klippbok. Så kommer Ben oväntat sin pappa på spåren och Rose läser en lockande rubrik i tidningen. Upptäckterna leder dem ut på varsin vådlig resa, på jakt efter det som de saknar. De två barnens berättelser utspelar sig med femtio års mellanrum och skildras på olika sätt, Bens i ord och Roses i bilder. Men deras vägar korsas – trots avstånd i tid och rum – och deras öden flätas till slut samman.”

Jag gillar det här. Skarpt!

Sleznick har en förmåga att beätta på ett sätt som gör att man vill läsa vidare, njuta av teckningarna och i det här fallet få en inblick i hur tillvaron är för döva barn, dels sådana som varit döva hela livet, och även sådana som varit hörande tidigare.

Båda böckerna rekommenderas således varmt.

Domovoi

Peter Bergting, som bland annat skrivit serieromanen The Portent, och samarbetat med deckarförfattaren Jens Lapidus, har utannonserat sitt nästa stora släpp: serieromanen Domovoi, som släpps i maj 2013. Jag ser väldigt mycket fram emot den här, och så här beskrivs den:

”In the Old Town of Stockholm, where myths are alive and creatures of folklore haunt the night, an extraordinary young woman named Jennie is caught in the scheme of a cadre of villains who control the means to free the Domovoi—the lethally dangerous, poltergeist-like spirit of the entire city!

• Acclaimed artist and writer Peter Bergting European folklore to this darkly modern fairy tale!

• Myth-tinged adventure in the tradition of Hellboy and B.P.R.D.!”

81yP1fI2yTL._AA1500_

Man of Steel

Jag är så sjukt peppad på den här så det är inte klokt.

Just nu

Just nu läser jag:

Halvblod, av Sofie Trinh Johansson
Avengers Vs. X-Men, av varenda jäkla människa på Marvel Comics.

Och ikväll så ska jag se ikapp Arrow och nåt avsnitt till av Walking Dead säsong två (ja, jag vet att jag är lite sen på den…)

Annonser