Kategoriarkiv: självbiografiskt

Blogstafett – The Soundtrack of OArYA.se

När Kulturkollo hojtade om att köra en stafett om soundtracket till ens blogg var jag inte sen att haka på. Jag, och i förlängningen OArYA.se, är lite smått besatt av musik. Jag har nämligen i mina både bästa och sämsta stunder varit farligt nära att lajva Rob i Nick Hornbys ”High Fidelity”. Jag har köpt skivor som varit creddiga men i ärlighetens namn inte spelats särskilt många gånger. Jag har köpt alldeles för tighta skinnjackor för att nån i ett visst band sett sjukt cool ut i för tight skinnjacka. Jag har haft alldeles för stora kläder för att banden jag lyssnade på vid den tiden hade alldeles för stora kläder. Jag har svettats längst fram på konserter. Jag har stått längst bak med korsade armar. Jag har stått på scen med eget band och skrikit punkare i ansiktet (han tackade faktiskt efteråt). Jag har stått i en studio och spelat samma sak om och om igen. Jag har sett så fruktansvärt många bra band. Jag har sett så många fruktansvärt usla band också. Jag har stått i baren på svartklubbar på båda sidorna om disken. Jag har alltså gjort nästan allt som har med musik att göra.

Jag tror och hoppas att jag lugnat ner mig. Och att jag köper kläder i rätt storlek.

Men jo, musik är en stor grej för mig ända sen högstadiet. Så vilken musik är egentligen soundtracket till den här bloggen? Om man vill hitta kärnan i OArYA.se?

Då får man vara beredd på tvära kast. Whiplash-skadesnabba kast. Jag har inga problem med att byta från Ariana Grande till Behemoth till Wu-Tang Clan på tre hopp.

Jag tänker att min smak när det gäller böcker är lite samma sak som min musiksmak, eller vilken mat jag tycker om. Jag är både löjligt petig och öppen för allt.

Ibland när jag recenserar så använder jag musik som en metafor, det kanske vissa har märkt. Några exempel: Anna Ahlund fick en släng av jazz för ”Du, bara” för att jag fick samma känsla som att lyssna på Chet Baker sjunga av att läsa hennes bok. Att hon sen använde ”In a sentimental mood”, en av världens absolut mest fantastiska jazzlåtar, i sin nästa bok gjorde det bara ännu bättre.

En annan Anna som nämns väldigt ofta här, Anna Jakobsson Lund, utnämnde sin Systemet-trilogi som punkig, men när det gäller Anna tänker jag främst på Tracy Chapman. Och det är fasiken inte dåligt det heller.

Eller för den delen, när böcker själva ger sig själva ett soundtrack som i ”The Hate U Give”, en bok som förutom att vara helt fantastisk även svänger rent musikaliskt. Min kärlek till hiphop har faktiskt funnits sen 90-talet, men den har verkligen blommat ut på senare år, och då går jag gärna lite bakåt och plockar upp 80- och 90-talsrapparna. Boom-bap snarare än mumble rap liksom. Nas skiva ”Illmatic” från 1994 är kanske en av de allra bästa hiphop-skivorna nånsin och texterna hakar klockrent in i ”The Hate U give” som kom ut betydligt senare.

Men de som läser den här bloggen kanske mest känner till min stora fäbless för country. Country i sig är också väldigt brett när man bryter ner den, vi snackar liksom allt ifrån banjodueller i Appalacherna till paljetter och popcountry som tidig Taylor Swift och skäggiga gubbar som druckit alldeles för mycket whiskey. Och jag gillar nästan alla varianter, bara det finns en antydan till cowboyhatt nånstans. Nån klok människa jag läst nån gång sa ungefär att det finns en countrysång för varje händelse i livet, från låtar om att få barn till låtar om ens sjuka hund. Det är faktiskt sant och det är nog det jag älskar allra mest med den genren. Och framför allt smälter jag om det finns en riktigt bra text, som i ”Whiskey and you”, framför allt om det är Chris Stapleton som sjunger den.

Det är alltså här nånstans i mitten som man hittar OArYA.se, bland jazzen, hiphopen och countryn. Och då har vi ändå inte pratat om dödsmetallen. Eller skatepunken. Eller operan. Eller. Eller. Eller. Men jag är där också. Jag sa ju det. Whiplash. Precis som det ska vara.

Annonser

Represent, yo!

Eftersom Top Ten Tuesday för ungefär 117:e gången på kort tid är så otroligt tråkig att jag tvärvägrar som en unge vid grönsaksbuffén så kör vi på nåt annat i stället. Ok? Ok.

Idag ska vi vara lite allvarliga istället och prata om det jättevuxna ordet ”representation”. Vi kan faktiskt inte bara sitta och fika och prata om Rick Riordan hela tiden även om det är jättetrevligt.

Johanna borta på Kulturkollo skrev ett intressant inlägg om det här för nån vecka sedan och jag har gått och grunnat på det här ur mitt perspektiv sen en tid tillbaka.

Det här handlar alltså om att kunna känna igen sig i den omgivning och den kultur som representeras, bland annat genom sin hudfärg.

Johanna utgår i sitt inlägg ifrån sin hudfärg, och jag gör alltså detsamma – vilket naturligtvis innebär helt olika perspektiv, på samma sätt som för er som läser det här där hemma eller på jobbet eller var det nu är som ni avnjuter er dagliga dos av mitt svamlande.

Det här ska naturligtvis inte uppfattas som nån kritik mot Johanna, tvärtom!

Även ur mitt perspektiv så har det varit för jäkla dåligt med förebilder som på nåt sätt skulle påminna om mig själv eller mitt utseende under min uppväxt.

När jag var liten hände det inte alltför sällan att jag låg och grät och önskade att jag på nåt sätt skulle få samma vita hud och blonda hår som alla andra, för det fanns ta mig tusan inga andra med asiatiskt ursprung där vi bodde förutom jag, min mamma och min bror och en annan kille som var adopterad från Sydkorea. Jag trodde att livet skulle vara lättare då. Nu vet jag att det naturligtvis inte är så, men säg det till David 9 år och han kommer ändå inte att tro på vad du säger. Sorry.

Det fanns inga andra i verkligheten enligt mig. Och tittade man på TV var det inte riktigt överdrivet många asiater där heller. Hade man tur, och då pratar jag ENORM tur så såg man nåt nyhetsinslag på Rapport om nån sur kinesisk general, och det är inte direkt nåt som får mungiporna att peka uppåt.

Jag kan tänka mig att man inte känner sig så där jättekul representerad om man har sitt ursprung i mellanöstern heller, men nu är det här inte nån sorts tävling i vem som är sämst representerad i populärkultur. Jag säger bara att för mig som liten kille i nordvästra Skåne på 80-talet så tyckte jag att det var tråkigt att jag inte såg några andra med svart hår i skolan.

Det skiljer kanske inte jättemycket nu mot då. Visst ser jag fler asiater på stan och varenda människa och hens granne har varit på Thailandssemester. Men jag väntar fortfarande på den stora asiatiska huvudrollsinnehavaren i en film där han inte behöver vara varken den roliga asiatiska kompisen och/eller kung fu-mästaren. (”Asiatiska kvinnor då” säger nån. ”De är ju vanliga på film sen länge” och den lilla karamellen kan vi ju spara till nåt tillfälle då vi pratar om synen på asiatiska kvinnor i allmänhet och vad folk tror men inte säger om en när man säger att ens föräldrar träffades i Thailand och mamma flyttade hit.). Jag väntar också fortfarande på den grymme musikern som inte spelar i nåt jäkla ploj-”Gangnam Style”-trams. Det är snart slut på 2015, så nu är det ta mig tusan på tiden.

Men baby steps. Det går ändå långsamt framåt. Ingen har gjort mig så glad på senare tid som Glenn i ”The Walking Dead”. Eller Park i ”Eleanor & Park”. Jag tar pyttestegen framför inga steg alls.

#TBT 5/2

Tidigt 1990-tal. Platsen är Väla Centrum utanför Helsingborg. Precis till vänster om en av ingångarna ligger en bokhandel. Där inne står en liten kille och ska än en gång välja en bok att köpa. Han kan inte läsa den på vägen hem, för då blir han åksjuk. Men det ska köpas en bok, inget snack om saken.

Som så många gånger förr blir det en bok med en grön rygg. En bok från Bröderna Wahlströms. Kanske var det en Biggles-bok. Kanske Honda-gänget. Kanske Tre Deckare.

När jag var liten var det verkligen de här böckerna som var grejen. Actionfyllda, spännande böcker. Inte direkt tegelstenar, men ändå en liten utmaning för nån strax över tio år. Och jag plöjde så många av de här böckerna att vi jämt köpte nya. Eller så fick jag av farmor och farfar eller andra i present.

Böckerna med de gröna ryggarna har troligen betytt jättemycket för mig när det gäller läsning eftersom det blev en trevlig tradition att gå och köpa/få en bok. Böcker blev kopplade till något positivt, och det hänger ju uppenbarligen kvar.

Och som tur är blir jag inte längre åksjuk av att läsa på bussar eller tåg.

IMG_0720[1]

Tryckt 1990, så jag antar att jag köpte den nånstans däromkring…

 

Onanisterna

29691658_O_1Författare: Patrik Lundberg

Baksidestext:
Jag minns Simons ord från studenten.

”Fattar ni varför folk gråter? Vi ses ju ändå på Komvux i augusti.”

Nu sitter vi där. På uppropet till Vuxenutbildningen i Bromölla, en mil väster om Sölvesborg.

Hösten efter studenten. Kim och Simon börjar på Komvux. De är yngst av alla och de har inget val, slutet på gymnasiet slarvades bort.

Under högstadiet och gymnasiet var de kungarna i skolkorridoren. Profiler som alla ville umgås med. Problemet är att livet förändras. Hundra synonymer för kuk får inte längre någon att skratta. Och en luspank 19-åring som bor hemma hos mamma och tvingas skjutsa sin lillasyster till stallet varje dag är en nolla.

Kim börjar inse detta. Att omgivningen drar ner honom, håller honom tillbaka. Han vill skriva, men i Sölvesborg kommer man inte närmare mediebranschen än ett deltidsjobb som tidningsutdelare. Det är så han tillbringar sina nätter.

Då träffar han Robin. Robin, som vet ett annat sätt att vara ung. Som vet att det finns fler artister än Håkan Hellström och Melissa Horn och att det finns en värld bortom grabbumgänget i klubbstugan.

Första meningen: ”Jag minns Simons ord från studenten.”

Omdöme: Jag har haft lite svårt att recensera den här. Inte för att boken inte är bra, tvärtom. Mitt problem är att jag har svårt att få klart för mig om jag tycker att boken är bra för att den är en bra och välskriven bok, eller om jag tycker att den är bra för att jag känner igen mig så otroligt mycket i den. Om det nu är så att jag tycker att den är så fantastiskt bra just för att boken känns som en skärva från mitt eget liv, hur uppfattas den då av andra? Å andra sidan, en bok som handlar om att växa upp i en småstad, känna att man inte riktig hör hemma och att det finns nåt mer där ue på andra sidan kommungränsen, är inte det allmängiltigt om något?

För många saker i boken är kusligt likt mitt eget, lätt bortslösade liv direkt efter gymnasiet i Ängelholm. Jag delade kanske inte ut tidningar, men jag jobbade extra på lagret på pappas jobb, när jag inte läste kurser på komvux för att jag inte visste vad jag skulle göra med mitt liv – och ärligt talat gjorde jag inte mycket alls åt saken. Vi spelade musik i olika band, kollade på film och degade. Det tog ett par år innan jag tog mig själv i kragen och började plugga nåt mer seriöst.

Precis på den nivån är huvudpersonen Kim. Han började dock ännu lite tidigare än mig och fick faktiskt dåliga betyg, nåt som jag egentligen aldrig hade förutom i matte och idrott, och därför är han tvungen att läsa upp betygen samtidigt som han känner att lilla Sölvesborg  kanske inte är allt som finns här i världen.

Jag gillar verkligen hur Lundberg fångat småstadsångesten, och hur han skapar trovärdiga och sympatiska karaktärer – jag känner ju igen många av mina gamla vänner i figurerna, och vet att såna som de finns på riktigt, om än med andra namn än i boken. Och är det nåt som är tydligt, så är det romantiserandet av ”den stora staden” som alla vi som bott i småstäder känt nån gång. Sen om det handlar om Malmö, Göteborg, Karlstad eller Linköping spelar inte så stor roll. Vi har nog alla längtat till nån stad på samma sätt som Kim gör.

Jag har ju dessutom bott i Malmö i ett antal år, och känner igen den typen av människor, och de platser som Kim träffar på, och även om det är här en bok med lite tillspetsade karaktärer (jag känner inga hipsters i Malmö som dumpster divear för maten) så köper jag det, för det är så man kan känna när man längtar efter nåt annat än det man har, att alla andra är så fantastiska.

Något jag också tycker att Lundberg lyckats med är en annan sak som man faktiskt kan känna efter några år i exil – nämligen att det faktiskt inte är så himla tråkigt där man kommer ifrån när allt kommer omkring. Det är inte så illa som man tycker, och motsatsförhållandet är det samma: Det är inte alltid så fantastiskt ”där borta”. Verkligheten finns nånstans där i mitten.

Som ni förstår så gillar jag den här skarpt. Sidorna bara flyter på, det är helt underbart att få läsa en bok om manlig vänskap och att hitta sig själv och att få känna igen sig i en bok på det här sättet. Den här lär hamna på min års-bästalista!

 

Lyssna på soundtracket här!

Och om ni fortfarande inte är övertygade, provläs!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholms

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Sju punkter för att få pojkar att läsa!

Det finns en oerhört intressant artikel på Litteraturmagazinets hemsida som handlar om pojkars läsning, skriven av KåKå Olsen baserat på hennes masteruppsats vid Lund universitet. Det här är nåt som jag tycker är väldigt intressant (min sambo skrev sin C-uppsats om samma ämne faktiskt), och den är väldigt läsvärd. Missa inte heller artiklarna som länkas på samma sida! Hon listar i alla fall 7 punkter, och jag tänkte sätta dem i relation till mig själv och varför jag är en sån där som läser en massa numera.

1. Barn gör som deras föräldrar gör och framför allt gör barn som föräldrar av samma kön gör. Så tjena alla pappor, farsor, snubbar och gubbar! Läs! Läs vad ni vill så länge ni i alla fall läser något!

Ja, min pappa läser en massa, har alltid gjort. Jag minns att jag plöjde hans Alistair McLean-böcker och allt vad han nu köpte hem. Han går fortfarande till alla möjliga bokhandlare och tittar när han får möjlighet. Det har garanterat haft stor betydelse.

2. Vidga definitionen av ”läsning” och sluta placera skönlitteratur på piedestal. All läsning är bra för språkutvecklingen och ordförrådet och man kan visst då lära sig om andra människors livsvillkor genom att läsa facklitteratur – och serietidningar också för den delen. Våra definitioner påverkar vad vi anser vara läsning och med en snäv definition faller pojkar ofta utanför och blir ”icke-läsare” trots att de egentligen kan läsa en hel del.

Jag fick läsa vad jag ville. Inget var för vuxet, eller för fult. Jag läste allt. Faktaböcker, skönlitteratur för båda barn och vuxna, kilovis med serietidningar. Det var en stor dag när jag fick min prenumeration på Spindelmannen.

3. Gör läsning roligt! Javisst älskar vi tyst och kontemplativ läsning, men det behöver ju inte alla göra. Högläsning, läsning och bokprat i mindre grupper samt pyssel och teater i samband med läsning kan gynna pojkar.

Min farmor läste väldigt mycket för mig. Jag har ett väldigt starkt minne av att hon plockade fram Nils Holgersson från deras bokhylla när jag låg sjuk i deras lägenhet och fortsatte där pappa slutat läsa hemma hos oss. Det är nånting jag själv vill göra den dagen vi får barn.

4. Sluta vifta med pekpinnar i barns och ungdomars läsval. Även fackböcker är ”riktiga böcker” och serier är också läsning. Erbjud, men påtvinga inte, alternativ med utgångspunkt från barnens egna intressen – och var positiv!

Som sagt, jag fick läsa allt. Däremot minns jag att min fröken hade stora problem med en kille i klassen, Daniel, som bara ville läsa faktaböcker om djur, och som hon hela tiden försökte få att läsa ”riktiga böcker”. Jag tror att hon kanske gjorde honom en otjänst, även om hon ville väl. Det är nog bättre att man läser nåt än inget alls.

5. Tjata inte! Barn gör ändå inte som du säger – de gör som du gör!

Återigen, så viktigt! Jag ser ju i min omgivning vad som händer om man som vuxen inte föregår med gott exempel, och det är tragiskt att se.

6. Ställ inte krav på barn och ungdomar och deras läsning som du inte kan leva upp till själv. Barn har också preferenser och det har de rätt att ha! Varför ska de läsa om deras föräldrar inte läser? Varför ska de läsa sådant de tycker är tråkigt när vuxna i deras närhet bara läser sådant de tycker är kul?

Jag läser ju bara sånt jag själv tycker verkar kul. Varför ska barnen inte få det? Jag tror inte att man ska tvinga barn att läsa riktigt tråkiga titlar – det stjälper mer än det hjälper. Barn ska inte tvingas läsa t ex gamla klassiker om de inte är redo för det. Hellre Gummitarzan än Doktor Glas!

7. Var säker på ditt svar när du får frågan ”Varför?” Säg absolut inte: ”Det är bra för dig!” Säg i stället: ”För att jag läste den när jag var i din ålder och tyckte att den var jätteintressant!” eller ”Min kollegas son som är i din ålder läste den och älskade den!” eller ”Jag tänkte att du kanske skulle gilla den, du gillar ju …”.

Vilket fantastiskt tips!

Därmed inte sagt att det här är ett universalmedel. Min bror läser, men inte alls i samma utsträckning som jag, och definitivt inte när vi var yngre. Ibland måste man få göra saker på sitt sätt, i sin takt.

De tar med sig jobbet hem.

För de som undrar över livet med en bibliotekarie, även kallat ”vi som adopterar barnböcker”:

Gul utanpå

9129685761”Gul utanpå” är Patrik Lundbergs självbiografiska bok om att söka sitt ursprung. Han adopterades från Sydkorea och lyckas få kontakt med en organisation för adopterade som hjälper honom att få kontakt med sin biologiska familj, och genom ett stipendium får han möjlighet att resa till Sydkorea som utbytesstudent. Han berättar om kulturkrockarna i både Sydkorea och Sverige, livet som utbytesstudent och alla de känslor och tankar han har som adopterad.

Nåt av det första jag tänker på är hur mycket jag känner igen mig i Patriks historia, för även om jag inte är adopterad har jag inte ett helt svenskt ursprung då min mamma är kines, men uppvuxen i Thailand. Jag har också hört ”mamma kines, pappa japan, stackars lilla barn”, ”är du arg på mig? Varför tittar du snett på mig då?” fler gånger än vad man ska behöva höra. Jag har också legat i min säng och gråtit och önskat att jag var blond som alla andra. Men jag har också känt mig så otroligt svensk när jag varit i Thailand och alla där sett att man är ”farang”, dvs utlänning och förstått att jag aldrig skulle passa in där, även om man inte alltid känt sig hemma i Sverige heller.

Patrik är oerhört ärlig i sin bok i hans beskrivning om hans blandade känslor, och hur han slits mellan sitt svenska och koreanska påbrå. Hur han mår och hans känsloliv är väldigt tydligt och öppenhjärtigt beskrivet på ett rappt och lättläst språk som gör det lätt att sätta sig in i Patriks upplevelser.

Rekommenderas därför starkt!

Annonser