Galgbacken

galgbackenFörfattare: Ewa Christina johansson

Beskrivning: ”Midsommarafton. Trettonåriga Lykkes stora släkt är samlad på landet för en fest, men själv känner hon sig mest bara deppig. Hon går iväg ensam på en promenad och ser upp mot utsiktstornet på kullen. För en kort stund kan hon svära på att en hög, skräckinjagande galge reser sig intill tornet. Strax därpå sveper en svag vind förbi. Det låter som viskningar i luften. Som ord. Precis som orden på berlocken som Lykke nyss fått ärva av mormor och moster. In aeternum. ”

Omdöme: Jag vet inte om det är nån trend just nu eller om det bara är så att jag snubblar över skräckhistorier för slukaråldern, men det har blivit ett gäng sådana nu på senare tid, och sist ut är alltså Galgbacken som ligger hyfsat bra till i tid, midsommar var ju trots allt inte så länge sedan.

Jag gillar själva grundtanken, det här med att se en galge torna upp sig på en kulle under midsommar när det alltså ska vara som närmast till det övernaturliga och ”andra sidan”. Alla vi som bott nära en kyrka eller någonstans där nåt hemskt har hänt kan relatera till det här med spökhistorier om såna platser och det känns som ett tacksamt ämne att skriva om just på grund av detta.

Den är ju dessutom läskig men känns ändå väl avvägd för sin åldersgrupp (men som vanligt får man ju som förälder kanske fundera lite beroende på barnet) men den är inte på långa vägar lika skrämmande på samma sätt som Kurragömma av Petrus Dahlin som jag skrev om för ett tag sen.

Jag tycker därför att den fungerar bra som en tidig spökhistoria för målgruppen, inte allt för svår att läsa och förstå, men som kanske saknar det där lilla extra. Däremot pluspoäng för tema och miljöbeskrivningarna!

Andra som skrivit om boken: Snowglitter

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, biblioteket och lokala handlaren

De tysta stegen bakom

9789163882807Författare: Jonna Björnstjerna

Beskrivning: ”Några solstrålar har letat sig in genom de tunga sammetsgardinerna och följer de glittrande dammkornen som långsamt landar på en gammal tavla. Det är ett porträtt av en flicka i konstiga svarta kläder, och om du tittar riktigt noga, så ser hon faktiskt inte så snäll ut som du först trodde, men det är väl bara inbillning? 

Elsa vet att hon kommer sakna alla kompisarna hemma i stan. Varför måste hon flytta ut på landet bara för att mamma och pappa har bestämt sig för att starta ett pensionat? Såklart också att nya huset är ett riktigt kråkslott med knakande golv och väggar och dystra rum med vindlande gångar. Inte ens den gamla trädgården med sin labyrint att gå vilse i och konstiga stenstatyer känns roligt att utforska.

Inte blir det bättre av att mamma och pappa verkar tycka att hon mest hela tiden är besvärlig, bråkig och ljuger om allting. Dessutom tycker de att alla märkliga olyckor som har skett på sistone är hennes fel. Elsa är säker på att de egentligen önskar att de hade ett annat barn, någon som alltid är snäll och hjälper till …”

Omdöme: I det här fallet får man faktiskt döma boken efter omslaget. ”De tysta stegen bakom” är mörk, mystisk, lite läskig och innehåller precis de ingredienser man vill ha i en sån här bok. Det är en spökhistoria som utspelar sig på ett gammalt kråkslott med en alldeles för nyfiken huvudperson i huvudrollen, ungefär så som det ska vara i sådana här böcker. Föräldrarna är inte alls förstående utan alldeles för upptagna med sitt och den lilla hjälp som Elsa får i form av den lokala new age-pajasen är naturligtvis alldeles värdelös. Jag har ju förresten skrivit om böcker om att komma i kontakt med sin inre indian tidigare, och i den här nämns en bok om att krama sin inre delfin – hade jag kunna hjula hade jag gjort det för uppenbarligen tycker Björnstjerna ungefär samma sak som jag om sånt där trams. Det hindrar dock inte från att uppskatta en spökhistoria!

De 300 sidorna är faktiskt inte så farliga som man kan tro, texten är luftig och Björnstjernas illustrationer gör det lite omväxlande och lättläst ändå, rent storymässigt är det inga jättestora överraskningar utan en ganska traditionell berättelse så de allra flesta bör inte ha några problem att hänga med i svängarna. Jag tycker ändå att boken kan vara lite väl läskig för de yngsta läsarna under 10, men det får ju naturligtvis göras en avvägning från person till person (som alltid), men jag tror att den bör fungerar ganska väl för barn i slukaråldern i övrigt.

Några andra som läst: Boklus, Romeo and Juliet, Kojosch

Finns på CDON, Adlibris, Bokus eller lokala handlaren (eller biblioteket, ej att förakta!)

Den skrikande trappan

den_skrikande_trappan-stroud_jonathan-25503504-1476588695-frntlFörfattare: Jonathan Stroud

Beskrivning: ”Nervkittlande spänning och humor i oemotståndlig kombination med krypande skräck! Din hemsökelse vår huvudvärk! I över femtio år har varenda landsände i England plågats svårt av en epidemi av vålnader. Spöken, andar och gengångare som inte är speciellt vänliga, snarare rent livsfarliga. Antalet parapsykiska agenturer har ökat med åren, alla med samma affärsidé: att förgöra spöken. Bara barn och unga har den rätta övernaturliga förmågan när det gäller att uppsöka och förinta. Till detta används värjor, järnkedjor och magnesiumeld. Konkurrensen mellan agenturerna är stenhård. Lucy Carlyle, en talangfull, mycket ung agent med stor ambition, anländer till London, säker på att hon ska få anställning hos en av de mest framstående agenturerna. Istället hamnar hon hos Anthony Lockwood. Hans firma befinner sig på fallrepet, men han driver den med stolthet, och utan någon vuxens närvaro. Efter att ett jobb får ett katastrofalt avslut, sinar uppdragen. Mot sin vilja måste de därför anta sin farligaste utmaning någonsin. På ett av de absolut mest hemsökta godsen i England. En historia där skräckinjagande spöken flåsar huvudpersonerna i nacken samtidigt som de löser mysterier i sann Sherlock Holmes-anda.”

Omdöme: Stroud är nog mest känd för Bartimaeus-trilogin. Jag har dock inte läst den, så han är en ny bekantskap för mig. Jag kan tycka att för att vara första boken i en serie så har Stroud en del lustigheter för sig. Boken börjar verkligen ”in medias res” som det så fint heter, och därefter får vi lite bakgrund om Lucy, som är bokens berättare. Den berömda skrikande trappan, som boken alltså är döpt efter, dyker dock inte upp förrän lite drygt 200 sidor in i boken, vilket känns lite märkligt rent tempomässigt och också gör att man tappar lite fart som läsare.

Styrkorna i boken ligger däremot i världsbygget, även om jag skulle vilja veta betydligt mer om den, och framför allt karaktärerna. Lockwood känns som en tonårig korsning av, ja vad ska vi dra till med.. Sherlock Holmes á la Benedict Cumberbatch och Doctor Who i Matt Smiths tappning? Och då kan ni räkna ut med lillfingret att undertecknad myser lite extra. Mysteriet i sig är också i slutändan engagerande och spännande, och jag var tvungen att läsa ut den sista delen av boken så fort jag kommit hem och ätit.

Boken kan nog absout uppfattas skrämmande, t ex en lätt The Shining-inspirerad scen i slutet av boken, mer än tillräckligt för att kittla lite om man är i bokens tänkta målgrupp. Språkligt sett så har den också ett kul anslag, lite gammaldags men som passar perfekt för den semi-gotiska version av London och England som Stroud målar upp, smaka på den här från den engelska versionen: ”Of the first few hauntings I investigated with Lockwood & Co. I intend to say little, in part to protect the identity of the victims, in part because of the gruesome nature of the incidents, but mainly because, in a variety of ingenious ways, we succeeded in messing them all up.”. Jag älskar’t!

I slutändan är det alltså inte så tokigt alls, utan rätt läsvärt såhär i höstmörkret, och jag tror och hoppas att i och med att vi nu introducerats till karaktärerna får en betydligt bättre läsupplevelse i del två, som kommer på svenska i vår!
Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.