Kategoriarkiv: superhjältar

Fredagsmys!

Helgen är räddad. Djävulen från Hell’s Kitchen är tillbaka. Den Netflix-serie som hela tiden lyst starkast och varit konsekvent bäst har varit Daredevil, och nu är den tillbaka med säsong tre. Eftersom den är inspirerad av den smått briljanta ”Born Again”-serien från 1986 och dessutom innehåller inte bara Bullseye utan också den bästa skurken i allt Marvel hittills producerat i film och tv-serieväg, nämligen Vincent D’Onofrios Kingpin så känns det här otroligt lovande. Mörkt, dystert och våldsamt men ojoj vad jag är pepp!

13f2fbb9e3166c52171bf2af20a5ddfd.jpg

Annonser

Batman: Noël

9781401232139_200_batman-noelFörfattare: Lee Bermejo

Beskrivning: ”Inspired by Charles Dickens’ immortal classic A Christmas Carol, BATMAN: NOEL features different interpretations of The Dark Knight, along with his enemies and allies, in different eras, from writer/artist Lee Bermejo (JOKER). In this spectacular, oversized graphic novel, Batman must come to terms with his past, present and future as he battles villains from the campy 1960s to dark and brooding menaces of today, while exploring what it means to be the hero that he is.”

Omdöme: Nu när jul börjar närma sig så måste ju även jag dra till med nåt lite juligare, även om jag stängde av de fallande snöflingorna här på bloggen, nån måtta måste det ju ändå vara. Batman är ju en surpuppa av stora mått, åtminstone om man ser till den version av honom som lanserats ända sen 1980-talet, så därför blir det inte helt långsökt att basera en tolkning av Charles Dickens ”En julsaga” på honom och låta läderlappen himself anta rollen som Ebenezer Scrooge. Jag tycker att det här funkar alldeles utmärkt. Gotham City känns så där lagom ruggigt och mörkt så att det passar Dickens, tolkningarna av Jularnas Andar är väl genomtänkta och berättelsen håller hela vägen.

Bermejo är en lite udda fågel, eftersom han både skriver och tecknar hela berättelsen. Det här är faktiskt ganska ovanligt, men jag tycker att han lyckas väldigt väl i det han försökt åstadkomma. Dessutom måste man ge färgläggaren Barbara Ciardo en eloge, kolla bara på bilden nedan så ser ni hur otroligt läckert slutresultatet blev. Helt klart värt en läsning så här i början på december!

014-15kl312

I Sverige hittar jag bara boken på Bokus, men den finns även hos utländska handlare. EDIT: Samt SF-bokhandeln!

 

The Young Elites

the-young-elitesFörfattare: Marie Lu

Beskrivning: ”Adelina Amouteru is a survivor of the blood plague: marked by a jagged scar, snow-white hair and lashes. Cast out by her family, Adelina has finally found a place to belong within the secret society of Young Elites. To some, the Elites are heroes, here to save innocents in desperate situations. But to the Inquisition Axis, the white-robed soldiers of Kenettra, they are monsters with demonic powers who must be brought to justice. As Adelina learns more about this perilous world where politics and magic clash, she soon realizes that her own powers may be in danger of bringing on an era of panic such as the world has never seen.”

Omdöme: Marie Lu lyckades med att skriva en av de bästa YA-dystopi-serierna på länge med Legend-trilogin, så det var med stor förväntan men med viss oro jag klickade hem den här från Bookdepository. Skulle  hon kunna hålla formen? Håller konceptet för en ny trilogi?

Det Lu gör som är väldigt klokt, och som gör att det här känns väldigt fräscht och nytt, är att hon gör en total miljöomvändning från sci-fi-världen i Legend-trilogin. Istället bygger Lu upp en fantasyvärld som hämtar inspiration främst från renässansens Italien men också en släng av den värld som Kristin Cashores böcker om de Utvalda rör sig i. Till och med språket som karaktärerna pratar har allvarliga slängar av ”italifiering”, men faktiskt på ett bra sätt.  Har man dessutom spelat Assassin’s Creed II eller dess efterföljare Brotherhood och Revelations kommer man också känna sig rätt bekväm i Lus miljöer. Det är en värld som känns rejält annorlunda än all den fantasy som jag läst, så det är absolut en av de starkare delarna av boken.

Man märker också att det är Marie Lu i läsningen genom att tempot är högt och fartfyllt, men samtidigt att Lu hela tiden har kontroll över berättelsen och dessutom skickligt kan kasta in ett par rejäla överraskningar längs vägen. Jag gillar också hur bra hon beskriver huvudpersonen Adelinas inre konflikt, hur hon slits mellan sin syster och sitt förhållande till de andra i X-Men, förlåt, Unga Eliten, och även hennes ambivalenta förhållande till sin superkraft. (Och nej, jag tycker att den Unga Eliten som boken kommer att heta på svenska är en fruktansvärt tramsig titel, men allvarligt talat så är gruppnamnet the Young Elites rätt tramsigt till att börja med…) Ska man prata de manliga karaktärerna är de inte riktigt lika väl definierade som Day är i Legend-trilogin, men det beror på att Adelina är den enda karaktären som beskrivs i första person, medan alla andra beskrivs ur tredje och det medför ju automatiskt en distansiering. Faktum kvarstår dock att Enzo inte är någon Day, så enkelt kan vi väl beskriva det.

Nåt som däremot är lite tröttsamt är att Lu ibland är farligt nära att trilla ner i Tahereh Mafi-träsket i vissa passager i boken, men för det mesta går det bra. Det finns dock en passage i boken där man verkligen känner ”nä men för i helvete”, men som tur går det ju för överkänsliga läsare så som mig själv att skumläsa just det partiet, och visst, det har en poäng för berättelsen som helhet, men dock. Det här är ju dock kanske ett mer generellt problem för genren med de här översvallande kärlekshistorierna, men vi slipper ju på sätt och vis i alla fall  YA-hatobjekt nr 1: kärlekstriangeln än så länge i den här serien.

Eftersom det är första delen av en serie så är det ju svårt att uttala sig om hur det kommer att arta sig, men om man fick önska så skulle jag faktiskt vilja att den blev ännu mörkare och ondare, och det finns en hel del saker som man kan tolka till att det faktiskt blir så också, och det vore ju kanon. Betyget blir därför: När kommer nästa, ge mig nu!!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller helst hos din lokala handlare!

 

Superhjältesöndag

Vem kan motstå möjligheten att vara med på Superhjältesöndag? Inte jag i alla fall, så ett stort tack till Helena för att hon anordnar det här!

Jag tänker i mitt lilla bidrag faktiskt vända lite på den berömda steken och därmed fundera lite mindre på själva superhjältarna och lite mer på superskurkarna. Jag har varit inne och snuddat vid det här tidigare i recensioner, men nu försöker vi väl gå lite på djupet.

Min tes är egentligen ganska simpel: En hjälte definieras av sina skurkar. Ju intressantare skurkar, desto intressantare blir hjältens äventyr. Hjälten måste utmanas, antingen fysiskt eller psykiskt eller helst på båda sätten, och gärna samtidigt. De mest kommersiellt framgångsrika superhjältarna är också de vars antagonister är så pass intressanta i sig själva att de blir en del av själva attraktionen med superhjälten.

Så, en bra skurk gör en bra hjälte. Hur visar man annars hjältens storhet om hen inte får mäta sig mot ordentligt motstånd?

Enklast är väl att titta på mina två favorithjältar, det vill säga Batman och Spindelmannen (ja, jag vet att kidsen idag antagligen säger Spider-Man, men jag är för gammal för det. Däremot vägrar jag säga Läderlappen…).

De två är de hjältar som har de mest ikoniska antagonisterna (eller ”rogues gallery” som amerikanerna så gärna kallar det, ). De flesta, även de som inte har nåt större intresse av superhjälteserier känner till åtminstone ett par av av Batmans skurkar. I princip alla vet vem Jokern är, kanske Penguin och The Riddler. De etsar sig fast. Det som är så spännande med just Batmans skurkar är hur väl definierade och utmanande de är i relation till Batman själv. Om man tar de mest klassiska av skurkarna har ingen av dem, i likhet med Batman, några superkrafter alls. Visst har han sådana motståndare också, men de tillhör på nåt sätt ändå inte kärnan av skurkgalleriet, de tillhör B-laget. Ingen skulle väl sätta Clayface på samma nivå som Jokern, eller hur?

Utmaningen är därför inte fysisk på samma sätt som t ex Stålmannens, där han ständigt får slåss mot andra utomjordingar och andra hot som kräver helt andra förmågor. Batman kan ju utan tvekan slå ner t ex Penguin eller Riddler utan att ens bli så svettig att han behöver lämna in dräkten på kemtvätt. Alltså handlar det om helt andra saker som gör dem intressanta.

Jag tror att det handlar extremt mycket om de bästa skurkarna reflekterar olika aspekter av hjältarna – i fallet med Batman är ju t ex Riddler en intellektuell motpol, Penguin den extremt organiserade motsvarigheten, Two-Face dualismen i Batmans identitet. Och Jokern – den absolut raka motsatsen till Batman. Impulsiv, oberäknelig, komplett galen. Naturligtvis är inte Batman/Bruce Wayne riktigt som han ska rent mentalt, men han representerar en sorts iskall medvetenhet som Jokern är den absoluta motsatsen av. Man vet aldrig var man har honom, och det är också den stora tjusningen med honom som skurk – lika delar ”vad ska han hitta på härnäst” och ”han är ju fullkomligt knäpp”.

Tittar man på andra superhjältar, t ex TV-serieaktuella The Flash så har han givetvis också ett antal återkommande skurkar, men vad har egentligen en skurk som Captain Boomerang att hämta mot Batmans Scarecrow? Captain Boomerang, eh, kastar bumeranger, ungefär så djup är den karaktären. Scarecrow däremot, en skurk som använder en sorts förvriden variant av Batmans taktik att rädslan är hans främsta vapen, där snackar vi en direkt koppling till hjälten som faktiskt är något att ha.

Spindelmannen då? Många av hans skurkar är också förvridna versioner av honom själv – Doctor Octopus, som förutom djurtemat också får sina superkrafter vid en olycka i ett labb, har en bakgrund som mobbad plugghäst, eller The Vulture, som använder sitt tekniska kunnande för att bygga en dräkt som ger honom möjlighet till övermänskliga förmågor. För tusan, Venom är ju Spindelmannens egen dräkt  som vänder sig emot honom!

Och det här är ju naturligtvis inte nåt som bara handlar om superhjältar – vad vore Sherlock Holmes utan Moriarty? Eller Harry Potter utan Voldemort?

Så visst behöver vi skurkarna minst lika mycket som vi behöver hjältarna?

Batman_Villains_01

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOaryaSmutstitelnVildvittra

Bokbloggsjerka 10 – 13 oktober

Än en gång har slipsen åkt på (Formal Friday, ni minns väl?) och det är dags för bloggjerka! Den här gången är det en riktigt svår en:

Vilken är den mest komplexa fiktiva karaktären (på tv/bio eller i en bok) som du har träffat på?

Den här frågan var så pass klurig att jag faktiskt kikade lite på vad andra svarat på samma fråga,  och hittills har många sagt antingen Lisbeth Salander, Sherlock Holmes eller Ove. Jag tänkte faktiskt lite på Ove först, men sen vet jag inte om jag tycker att han är så komplex att jag vill nominera honom. Visst är han lite speciell, men jag vill ha nån som är MYCKET speciell.

Sen fick vi ju order om att inte överanalysera heller, så man vill ju ha nån som liksom poppar upp i huvudet ganska direkt. Så därför får det bli: The World’s Greatest Detective – ingen mindre än Bruce Wayne/Batman!

Där har vi ju en man som man kan analysera ur så många perspektiv att man blir alldeles snurrig (och om nån undrade så KAN det ju vara så att han blir en stor del av mitt inlägg på den kommande Superhjältesöndagen). Vi snackar barndomstrauma i form av att bevittna föräldrarnas mord. Vi snackar att växa upp med endast en betjänt som närmsta vän/förälder/allt möjligt. Vi pratar om nån som blir så besatt av att hämnas och bekämpa brott att han gräver ner sig i teknik, kampsport, all möjlig fysisk träning – och samtidigt leder ett affärsimperium och låstsas vara en bekymmersfri playboy. Det är som det ibland sägs: Klär han ut sig till Batman eller klär han ut sig till Bruce Wayne? Skulle man dessutom ha tid över kan man ju fundera på hur olika karln har porträtterats sen första gången han dök upp i maj 1939.

Och för att inte tala om vad han utsätter sig för ”ute på fältet”. Utreda brott, spöa ut skurkar, tampas med Jokern och de andra galningarna i Gotham (vad är det med den staden egentligen?). Man får ju vara glad att han ibland har tillgång till ”the Bat-family”, Robin, Nightwing, Batgirl, Oracle osv.

Han lär ju sova gott när han väl sover i alla fall.

Detective_Comics_27

Superhjältesöndag

Jag kommer, tillsammans med några andra bloggare, delta i Fiktiviteters lilla temadag Superhjältesöndag. Ni som följt bloggen ett tag vet nog att jag är en stor fan av superhjältar i alla dess former, tidningar, film, tv-serier etc. så när det här dök upp var jag inte sen att haka på. Om det är nån mer som är sugen går det bra att höra av sig till Helena senast 16/10 på fiktivahelena@gmail.com.

Superhjältesöndag

Annonser