Kategoriarkiv: svenskt

Hört på stan

Nåt jag verkligen upptäckte under 2017 var poddar. Jag var inledningsvis lite skeptisk eftersom jag nästan aldrig lyssnar på radio och ljudböcker och jag går ihop ungefär lika bra som lakritssnören på pizza, men bisarrt nog funkar poddar bra – så länge de inte är för långa. Är de över en timme passar de helt enkelt inte riktigt in så bra i hur min vardag ser ut.

Hur som helst, en av de senaste poddarna jag upptäckt och så definitivt bör tilltala många av er som läser den här bloggen är Marcus Olaussons podd ”Ordbyting”. Den passar som lillfingret i örat eftersom den som Marcus själv säger ”handlar om svensk fantastisk bakom kulisserna”. Jag har som några känner till snöat in mer och mer på HUR än VAD när det gäller författarskap och den här podden ger mig exakt det jag vill ha. Initierat, välgjort, intresserat från alla inblandade parter vilket gör det värdefullt för oss som lyssnar. Första avsnittet är exempelvis ett riktigt trevligt samtal med oarya.se-favoriten Anna Jakobsson Lund och trots att jag tycker mig ha hyfsad koll på henne så fanns det ändå saker som dök upp som jag inte hade en aning om.

Rekommenderas varmt!

Ordbyting_redigerad.jpg

(Bilden är lånad från poddens hemsida.)

Annonser

Middagsmörker

middagsmrker-cederlund_charlotte-35403501-frntlFörfattare: Charlotte Cederlund

Beskrivning: ”Idijärvi sameby ligger undangömd i de norrländska skogarna, långt bort från all civilisation. När sextonåriga Áilis pappa dör i cancer tvingas hon flytta dit för att bo tillsammans med sin morfar som hon aldrig tidigare träffat. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland snö och renar. Men så börjar mystiska saker hända i byn, saker som borde vara omöjliga och som bara kan förklaras med den magi som är direkt knuten till Áilis samiska arv. Snart är hon indragen i en flera hundra år gammal konflikt, en konflikt som riskerar att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar.”

Omdöme: ”Jag landar i istiden”. Så börjar Middagsmörker. Så känns det fortfarande när jag tittar ut genom fönstret. Brorsan frågade igår varför vi fortfarande hade snö, som om man kan välja liksom.

Därför kändes det också helt logiskt att plocka upp en bok med snö, blodrött norrsken och en varg på omslaget samma dag som chefen mailade ut om att det var dags att börja planera semestern.

Men till skillnad från det land av snömodd och kyla som finns utanför mitt fönster vill jag bara stanna kvar i Idijärvi sameby och berättelsen om Áili.

Cederlund karvar ut en egen nisch direkt med sin moderna fantasy som utspelar sig så långt upp i Norrland som det bara går. Beskrivningen som bl a står på CDON där det står ”med inspiration av contemporary fantasy” är förresten bara trams. Det är som att säga att Star Wars kan innehålla spår av rymdskepp. Middagsmörker står upp till örsnibbarna i fantasy, tro inget annat.

Det är också miljön och den samiska mytologin som gör boken till något eget, på samma sätt som en av de stora styrkorna i Siri Pettersens och Anna Jakobsson Lunds böcker att de hämtar inspiration från vår egen del av världen. Jag är beredd att ställa Cederlund i samma sällskap av ytterligare en anledning – att jag helt enkelt tycker att det är förbannat bra.

Jag uppskattar verkligen det socialrealistiska i beskrivningen av behandlingen av samerna, både historiskt och i nutid, och det är verkligen inte många YA-böcker som får en att sitta nån timme på Wikipedia och visst är det så att man får skämmas lite över hur lite man vet. Men jag säger som Áili – jag är från Skåne, där har vi knappt sett renar förutom när de skyltar Polarbröd på ICA.

Áili är dessutom lätt att tycka om. Hon fungerar utmärkt som ledsagare in i den samiska magin eftersom hon vet precis lika lite som vi läsare. Överlag är persongalleriet starkt och väl definierat. Språket i boken lämnar inte heller någonting att klaga på, det är på en hög språklig nivå utan att bli krångligt och sidorna flyger förbi vilket tyder på en skicklig författare redan på debutantnivå. Och boken är också väldisponerad med lagom långa kapitel och med en tredje akt som det bokstavligt talat slår gnistor om.

Så…

Ni fattar redan att ni ska läsa den här va?

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, i bokhandeln och på biblioteket.

Mysteriet på Hester Hill

mysteriet_p_hester_hill-ohlsson_kristina-33273561-frntlFörfattare: Kristina Ohlsson

Beskriving: ”Meg och Frank ska tillbringa några sommarveckor hos farbror Eliot och Carl på Hester Hill. Så fort de kommer fram till det stora huset börjar det hända märkliga saker.

Vad är det för barn som Meg hör gråta på natten? Vem är flickan med flätan som väntar på den övergivna tågstationen? Och vad var det för olycka som hotade att förstöra både Hester Hill och hela byn.”

Omdöme: Vem gillar inte kombinationen spökhistoria, stort gammalt hus med hemliga gångar och konceptet ”det var en mörk och stormig natt”? ”Mysteriet på Hester Hill” riktar sig mot barn i slukaråldern (som jag tydligen inte växt ifrån) och är så pass välskriven och spännande att man med gott samvete kan läsa den när barnen gått och lagt sig bara för att ”kolla hur den slutar”. Den är snäppet snällare än de populära PAX-böckerna och är väl aldrig riktigt skrämmande utan håller sig på en lagom men fortfarande spännande nivå rakt igenom.

Ohlsson lyckas enkelt mejsla ut en intrig på ett sätt som känns väldigt gediget, klassiskt och genomtänkt – det här med tidsresor kan vara lite pyssligt men det hela sys ihop snyggt och prydligt utan att försöka förklara alldeles för mycket (det är ju annars ett irriterande problem när oförklarliga koncept ändå ska förklaras och det slutar med att man som läsare måste ta fram skämskudden å författarens vägnar). Boken som helhet skriker sommarlovsföljetong. Däremot hade jag velat ha lite mer av… allt. Lite mer tidsresor. Lite mer spökerier. Lite mer om karaktärerna. Det finns liksom alltid lite mer plats i efterrättsmagen. Mysrysligt var ordet!

Tack till Lilla Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, bokhandeln i stan eller i huset där de snälla bibliotekarierna med fotriktiga skor jobbar.

Nattbuss 198

9789132166266_200_nattbuss-198_kartonnageFörfattare: Niklas Krog

Beskrivning: ”Johan vaknar upp rejält bakis, med ett stort, kliande sår på halsen. Hur kom han hem i natt? Långsamt börjar minnen tränga sig på. Av busskraschen, lågorna, skriken. Smärtan. Vad var det egentligen som hände på nattbuss 198? Det går några dagar. En förändring tar fart. Johan syns plötsligt. Han tar plats, han ges plats. Johan låter det hända och blir en del av kraften, explosiviteten och viljan. Men om natten vaknar en namnlös fasa.

Frida ser att något märkligt håller på att hända med Johan. Men hon har egna rädslor att hantera, hon känner på sig att pappa är på väg bort från familjen. Johans föräldrar är skilda, och Frida tänker att Johan kan hjälpa henne förstå. Och så finns där en oväntad längtan i henne efter att få vara nära honom. Samtidigt börjar media rapportera om bestialiska dåd i
trakten.”

Omdöme: Ett av de bästa ögonblicken i Niklas Krogs ungdomsskräckroman är, vilket jag var inne på redan i torsdags, när Johan direkt refererar till John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”. Det blir liksom en bekräftelse på den tanke som ligger och gnager i en från de allra första sidorna, nämligen att ”Nattbuss 198” så starkt påminner om en ungdomsversion av just ”Låt den rätte komma in”. Inte så att det är en direkt kopia, utan mer att det är stämningarna i boken samt att båda  böckerna utspelar sig i ungefär samma område och miljöer. Och sämre förebilder kan man ju ha, eller hur?

Krog blandar förortsskräcken med en betydligt mer vardaglig men minst lika jobbig skräck, nämligen den om familjer som har eller är på väg att gå sönder och jag tycker Krog skildrar det väl och från flera olika perspektiv. Vill man inte ta boken fullt så bokstavligt som jag gjort så kan man ju naturligtvis läsa skräckdelarna av boken som en sorts metafor för all den ilska och frustration som Johan har byggt upp inombords på grund av familjeproblemen, men det tror jag är att gå lite väl långt i sin analys – det ÄR varulvar av den fysiska sorten, inte den metaforiska det handlar om.

En sån här bok kräver ju att det händer saker, och att det planteras en obehagskänsla från början och som måste hålla i sig boken igenom, och även om ingenting är särskilt svårt att räkna ut så är det ändå en spännande och tempofylld bok. Krog lyckas alltså med de här två viktiga kriterierna, så den spännings- och skräcktörstande läsaren kan absolut få precis det som önskas.

Det som däremot haltar lite mer och drar ner åtminstone min läsupplevelse är dialogen. Jag får problem med att den har något väldigt lillgammalt och lite väl vuxet över sig, och då pratar vi om kids som ska gå i gymnasiet. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är som stör mig, men jag tror att det är att det är lite för snusförnuftigt och ärligt inte känns som att det är riktigt naturligt. Jag tycker också att det blir någon sorts icke-slut som inte lämnar det avslut på berättelsen som jag skulle önska. Nu lyckades jag se nånstans att Krog snickar på en uppföljare så då löser väl det här sig förhoppningsvis. Jag har lite att säga om omslaget också, men jag sparar det till ett inlägg om just omslag i allmänhet. Stay tuned.

Som helhet är boken ändå, trots mitt gnäll om ett bekant upplägg, enkel intrig och dialoger som skaver lite, en bok som överraskade mig med att jag var kände att jag ville läsa färdigt den så fort som möjligt, och det är ändå ett bra betyg, eller hur?

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren eller ett bibliotek nära dig. Troligen.

Aldrig ensamma

aldrig-ensammaFörfattare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”När Systemet inte är det största hotet – vem väljer du att lita på? Tillbaka i huvudstaden. Allt ser ut som vanligt, men ingenting är sig likt. Samtidigt som de högklassade förbereder sig för val planerar rebellerna ett attentat som ska ändra spelreglerna för alltid. Ava blir inblandad på båda sidor. Lögn, myt och sanning trasslas ihop och snart vet hon inte vem hon kan lita på. Levi kämpar mot vansinnet. Leymah säger att han har glömt vem han egentligen är. Att han är stark nog att kontrollera sin förmåga. Han måste tro henne om han ska kunna rädda sin syster. Ava, Levi och Leymah tvingas ta hjälp av gamla vänner och oväntade bundsförvanter för att få den kunskap de behöver. Men vem är det som förföljer dem? Vem har räknat ut sanningen?”

Omdöme: Jag gillar inte uttrycket ”bra för att vara svenskt”. Det antyder liksom att det oavsett hur bra någonting är så är det ändå underlägset allt utländskt, oftast amerikanskt, vad det än gäller – musik, film, litteratur.

Anna Jakobsson Lund verkar tycka samma sak – jag vet att hennes ambition med sina böcker är att vara minst lika bra och helst bättre än sina amerikanska motsvarigheter i den genre hon arbetar inom. Ni vet vilka jag menar.

Det är ambitiöst. Väldigt ambitiöst.

Men det är faktiskt helt rätt tänkt och jag önskar att fler författare tänkte så och inte bara nöjde sig med att skriva en hafsig kopia av den senaste trilogin som filmatiserats. ”Aldrig ensamma” är uppföljaren till ”Tredje principen”, en bok som överraskade mig fullständigt med sin höga kvalitet. Naturligtvis innebar detta att ribban höjts betydligt inför uppföljaren. Så hur klarar den sig då?

En av de första sakerna jag slås av i boken är språket. Det är korta meningar och replikskiften. Kyligt. Hårt. Sen inser jag hur det i sin tur reflekterar det genomarbetade världsbygge som Anna Jakobsson Lund ägnat sig åt i både ”Aldrig ensamma” såväl som ”Tredje Principen”, för den världen är minsann kylig och hård så att det både räcker och blir över. Och världsbygget är verkligen i toppklass – jag älskar hur man förstår att den till största delen utspelar sig i London tack vare omslaget och referenser till byggnader men utan att nämna namn. Men jag saknar faktiskt de militanta samerna från ”Tredje principen”, det måste jag erkänna. Det råder inte ens Tracy Chapman-referensen bot på, även om jag uppskattade den väldigt mycket.

Handlingen då? Levi, Leymah och Ava kämpar vidare med att träna Levi i hans psykiska förmågor och jag tycker att jag kommer närmare både Levi och Leymah i den här boken – speciellt Leymah som i mitt huvud blivit en tvilling (eller ska vi säga klon?) till Cosima i fantastiska TV-serien ”Orphan Black”. Jag blir nästan lite kär i henne. I sina bästa stunder påminnner de scenerna om en korsning av ”X-Men” och ”Inception”. Och gillar seriefantasten och Christopher Nolan-dyrkaren David sånt? Gissa tre gånger.

Ava kommer ikapp lite på slutet av boken eftersom hennes story har större betydelse då, men inledningsvis är det verkligen Levi och Leymahs show, lite på bekostnad av Ava. Men när hennes berättelse tar fart så visar hon en enorm målmedvetenhet och offervilja, och jag både hejar på och våndas med henne under hennes undercover-arbete.

Det jag dock kan känna inte hade riktigt så stor impact på mig, och det beror nog på att det var ett tag sen jag läste förra boken, var de karaktärer som finns lite i periferin som t ex de andra medlemmarna i Motståndet, och därmed får vissa händelser inte riktigt den påverkan som är tänkt. Kanske hade det hjälpt med lite mer påminnelser om vilka personerna var – eller så är jag bara glömsk och det kan jag inte lasta någon annan för…tyvärr.

Hur som helst, som ni förstår så tycker jag väldigt bra om boken och serien i allmänhet. Anna Jakobsson Lund visar än en gång att hon är i toppklass när det gäller den här genren – det här är inte alls bra för att vara svenskt. Det är bra för att det är riktigt bra, punkt slut.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, CDON, Bokus, bokhandeln eller så går ni som vanligt in och vänder alla deckarböckerna med ryggen inåt i hyllorna tills bibliotekarierna reagerar.

Gasten

gastenFörfattare: Åsa Larsson, Ingela Korsell, illustrerad av Henrik Jonsson

Beskrivning: ” Tiden pulsar och mörkret vandrar in. Det är december och Mariefredsborna rustar för julmarknad och luciatåg, men föga anar de vilken kuslig lucia det kommer att bli för staden. En oskyldig lek blir snabbt farlig när en port skapas till den andra sidan och tre gastar börjar härja.

Alrik och Viggo för en kamp mot klockan. Det gäller att bekämpa varelserna fort – innan folk gastkramas till döds!”

Omdöme: Det börjar bli meningslöst att recensera PAX-böckerna, så det här kan nog bli den sista jag skriver – inte för att den blir sämre, utan precis tvärtom. Böckerna och serien som helhet håller väldigt hög klass och blir bara bättre och mer skrämmande för varje ny del i serien. Gasten är med andra ord precis så bra och efterlängtad som ni tror. Mylingen var kanske snäppet mer skrämmande men den här ligger inte långt efter, och så här precis mellan Halloween och Lucia så är den ju klockrent utgiven. Det är bara att gratulera såväl författare som förlag än en gång!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala bokhandeln och biblioteket.

Domovoi

domovoiFörfattare: Peter Bergting

Beskrivning: ”Jennie är en upprorisk och strulig tjej i tjugoårsåldern som -jobbar på ett fik i Gamla stan. Ett fik som serverar spöken, älvor och andra varelser som kommit från sagor och myter. Domovoi berättar om en levande, fascinerande och ibland skrämmande värld, där mytologins väsen tagit plats i skuggorna och lever sida vid sida med människorna. Det utspelar sig i nutid, men på samma gång för länge sedan. Två vättar från Polen, som dessutom är lönnmördare på uppdrag från en häxmästare med ursprung i Vitryssland, har kommit för att hämta en påse med magiska ben. Jennie blir plötsligt indragen i en märklig historia där hennes farbror Ivan visar sig vara en ”domovoi”, en rysk hus-ande i exil. Jennies mormor visar sig samtidigt vara en ökänd häxa med ett långt förflutet, som hela tiden följs av den talande katten Bulka. Berättelsen rör sig längs vägarna upp genom Sverige över Gamla Stan, på båtar vid Skeppsholmen, till loppmarknader på landsbygden där oväntade ledtrådar uppenbarar sig.”

Omdöme: Ja, jag vet att hela Gamla Stan kan kännas som en enda stor turistfälla, trots Sound Pollution och SF-bokhandeln (eller iofs, när jag turistar i Stockholm måste jag ju gå till båda butikerna så…). Men de trånga gatorna och gamla husen lämpar sig alldeles utmärkt för nåt övernaturligt, och det har Peter Bergting tagit fasta på.

Jag gillar Bergting sedan länge. Han har en teckningsstil och ett berättande som påminner om en ganska trevlig korsning av Neil Gaiman och Mike Mignola. Gaiman är väl de flesta som läser den här bloggen bekanta med och Mignola ligger ju bakom den alldeles utmärkta serien Hellboy. Bergting har en ganska karg och kantig teckningsstil, inte helt olik Mignolas, men jag gillar den  – stilen passar väldigt väl till den typen av berättelse som Bergting vill berätta.

Jag tycker också att det är intressant att korsbefrukta östeuropeisk mytologi med svenska miljöer. Det uppstår något väldigt unikt i den mixen som är väldigt tilltalande. Däremot tycker jag att det rent berättartekniskt blir ett avslut som inte är riktigt tillfredställande, lite för lite och alldeles för kort.

Dock tycker jag att det ÄR kul läsning. Och vem vill inte ha en talande katt?

Tack till Daniel på Litteraturmagazinet för boken!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, lokala handlaren eller biblioteket.

Bänkad

bankadFörfattare: Annica Wennström

Beskrivning: ”Sebastian går i nian. I hans liv har fotbollen alltid stått i centrum. På träningarna finns gemenskap och Karsten, tränaren som vägrar nivåindelningar och elitsatsningar. Men sammanhållningen i laget börjar krackelera när Janne och hans son Ethan dyker upp. Det tvivel som gror inom Sebastian växer sig starkare, vem är han utan fotbollen?

Hemma finns Bengt, eller pappa som någon annan skulle kallat honom, med den arga rösten och de ständiga förhören. Och mamma som bara är besviken.

Men Sebastian lär känna Niki, Niki som ser någon annan än bara killen som är bäst i fotbollslaget. Sebastian förstår att det går att välja sin egen väg. Med hjälp av Niki börjar han ifrågasätta sin omgivnings krav. Han vågar också närma sig Liten, fotbollstjejen med den stora kavajen och korta håret, hon som får Sebastians hjärta att slå extra fort.”

Omdöme: Mitt förhållande till lagidrott i allmänhet och fotboll i synnerhet kan sammanfattas med ett stort NEJ. Det har aldrig varit min grej. Om det beror på ointresse eller bristande bollkontroll, ja, det är väl ungefär 50-50 där. Däremot träffar man ju på sånt som Bänkad handlar om i ens omgivning, oavsett om det handlar om diskussioner vid fikabordet på jobbet eller en avlägsen familjemedlem som coachar knattefotboll. Det handlar om kärleken till sporten och att ha roligt som på nåt sätt står i motsatt förhållande till elitsatsningar och ”toppa laget” och allt sånt där. Det handlar om vad som gått fel när mammor gör vågen när motståndarlagets målvakt står och gråter för att han missat att ta en straff.

”Bänkad” är alltså en bok som är väldigt relevant – kanske hade jag önskat att den handlat om något yngre personer, men det är bara för att det är det scenariot jag själv stött på, 11-12-åringar där det slutat att vara en lek och blivit alldeles för mycket allvar. Den miljö som Wennström skriver om fungerar dock alldeles utmärkt, och det finns mycket att relatera till för målgruppen i boken.

Jag gillar speciellt skildringen av den sprickan som uppstår när man upptäcker att ens kompisar inte vill samma sak som en själv, och även hur Sebastian börjar gå sin egen väg med hjälp av nya personer i sitt liv. Att han går ”full emo” känns väl lite festligt kanske, rätt rejält lappkast om man säger så.

Förvånansvärt trevlig och lättläst med sina ca 130 sidor även för oss som är mindre bolltokiga och behandlar som sagt ett ständigt aktuellt ämne. Kanske har ni nån i närheten som skulle kunna behöva läsa den här?

Tack till Rabén och Sjögren för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, CDON, Bokus, bokhandeln och biblioteket.

Fripassageraren

29695335_O_1Författare: Christina Wahldén

Beskrivning: ”När Nells och Nicks far plötsligt dör inser de att de egentligen inte vet så mycket som sin bakgrund. Mamman försvann tidigt och pappan har varit uppslukad av arbete. Fadern efterlämnar en lapp med mystiskt budskap – syskonen får veta att modern befinner sig i Afrika, och de inser plötsligt att de är i fara. De måste fly landet. De tar med sin fars betjänt och ger sig av till Afrika med båt. Ett stort äventyr tar sin början. De träffar på en mängd intressanta typer, upptäcker exotiska miljöer, och blir lurade mer än en gång. Under tiden skriver Nell, kvinnosakskämpen, eldiga inlägg till tidningen i London, och Nick, som drömmer om att bli uppfinnare, kommer på den ena tveksamma uppfinningen efter den andra.”

Omdöme: Jag körde ju lite pseudodemokratisk omröstning här för ett tag sen angående vilken bok som skulle få den stora äran att ställa sig på prispallen (eller lägga sig i giljotinen, man vet ju aldrig) och de stora massorna röstade alltså fram Christina Wahldéns första avtryck i steampunksgenren, nämligen ”Fripassageraren”.

Det enda jag läst av Wahlén tidigare är ”Fågelöns hemlighet”, som jag tyckte var helt ok, men med en del saker som så här med lite distans känns ännu mer irriterande tyvärr. Hon är väl mest känd för ”Kort kjol” och Villig” men är en oerhört produktiv författare.

”Fripassageraren” är som sagt en ny genre för Wahldén men där hon faktiskt lyckas ganska bra. Jag blev positivt överraskad! När man läser vissa böcker så märks det ibland att författaren haft lite roligare än vanligt när de skrivit dem, och det tycker jag märks här. Det finns mängder med blinkningar till alla möjliga populärkulturella företeelser och det finns en tydlig kärlek till gamla tiders äventyrsberättelser av såväl Jules Verne som Charles Dickens och Tintin och sånt där. Det finns dessutom lite av samma känsla som Jakob Wegelius och Jan Lööf så överlag är det ju ganska trevligt sällskap, eller hur?

Själva steampunkigheten känns väl egenligen sådär, några svetsglasögon gör ingen steampunk liksom. Men visst – det dyker upp motoriserade hästar och en ubåt så det får väl räknas efter halva boken, men det hade lika gärna kunnat gå bra utan. Etiketten känns lite påklistrad med andra ord.

Däremot är det roligare att Nell är en så stark kvinnosakskämpe och journalist och att Wahldén också snuddar vid en del tyngre ämnen som absolut var problem på 1800-talet, men som tyvärr fortfarande är högaktuella – storviltsjakt, kolonialismens följder, barnarbete, miljöförstöring och liknande.

Berättandet och språket är rappt och själva berättelsen är omfångsrik och medryckande, men väldigt få trådar avslutas och knyts ihop vilket lämnar väldigt mycket som ska lösas på ett tillfredsställande sätt i den avslutande delen. Den får alltså väldigt mycket att leva upp till men jag kommer absolut att läsa den när den kommer, så pass underhållande är det!

Tack till Rabén och Sjögren för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, bokhandeln eller på biblioteket.

Athena

athenaFörfattare: Marta Söderberg

Beskrivning: ”Maya lever i zonernas gränder, ständigt på sin vakt. Benjamin har ingen och inget, och längtar bort från sitt kriminella liv. Makten kallar dem nummerlösa. En natt kidnappas Maya och Benjamin, och vaknar upp på Athena, en hemlig agentorganisation. Tillsammans med andra nummerlösa ungdomar ska de genomgå ett rekrytprogram.

De lever i en tid när allt har fallit sönder. Ingen saknar dem. Maya och Benjamin tvingas vänja sig vid Athenas hårda värld. Men hur långt är de beredda att gå för att klara prövningarna? Hur mycket är de villiga att offra för att kanske få en ny chans?”

Omdöme: Jag är av den åsikten att alla filmer blir bättre av ett träningsmontage, men så är jag också en person som är matad med 80-talsaction så att det sprutar ur öronen på mig. Om nån filmar Athena nån gång kommer jag att KRÄVA träningsmontage på vilket socialt media som då kommer att vara aktuellt. För i ”Athena” tränas det mycket, ofta och länge. Maya och Benjamin skulle kunna tävla i Military Fitness och vinna hur många medaljer som helst.

Men i ”Athena” vinner man inga medaljer. Där är det en hård och mörk värld där nummerlösa är värda mindre än navelludd och Makten är… mäktig och totalitär. Inget nytt eller förvånande men inte heller nåt att förakta som läsare. Dystopi som det ska vara. Bakgrunden till dystopin är en världsomspännande ekonomisk kollaps och det känns ju oroväckande aktuellt med tanke på hur vissa länder sköter sina ekonomier, och skymtar Söderbergs eget intresse för både ekonomi och historia. Snyggt!

Jag tycker att ”Athena” är ett rätt trevligt genrebyte för en författare som inte tidigare arbetat i den här genren, och som enligt henne själv inte läst nån dystopi tidigare (men kanske sett nån film?). Det är inte några enorma överraskningar, men jag gillar ändå det jag får, men jag tror att Söderberg kan ännu bättre för att överraska och sätta sin egen prägel på sitt verk i jämförelse med alla böcker ”Athena” jämförs med.. Jag håller förresten inte alls med de som slentrianmässigt refererar till boken som en svensk ”Hunger Games” (Hej Svenska Dagbladet!). Min första tanke redan när jag läste beskrivningen var faktiskt TV-serien ”Nikita” och jag VET att jag har rätt. Jag hade önskat lite mer svar på vissa frågor om själva berättelsen och vissa karaktärers motiv till varför de gör saker och ting men eftersom det är som gjort för en fortsättning hoppas jag på mer sådan information i nästa del. För det måste ju komma minst en?

Tack till författaren för recensionsexemplaret!

Andra som skrivit om boken: Bokhuset, Vargnatts bokhylla, Boktjuven

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren och vettiga bibliotek.

När hundarna kommer

nar-hundarna-kommerFörfattare: Jessica Scheifauer

Beskrivning: ”Den här sommaren älskar Ester och Isak varandra vettlöst. Den här sommaren kommer deras kärlekshistoria att solkas, falla sönder och återuppstå. Den här sommaren misshandlas en ung pojke till döds vid en stilla insjö. Och Isaks lillebror var där när det hände. Jessica Schiefauers roman är en förtätad och aktuell berättelse om kärlek, besatthet och om våld.

Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna. När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv. Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord. Isak har en lillebror som heter Anton.Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek. Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.”

Omdöme: När jag gick i högstadiet så var det precis som i boken. Folk började ha tors-hammare runt halsen (”det är inte rasistiskt, det är en gammal vikinga-symbol” bla bla bla var ursäkten), folk som inte alls hade Måns Zelmerlöw eller Danny Saucedo som modeförebilder hade på sig bombarjackor, kängorna snörades hela vägen upp och samma personer försökte spela Ultima Thule och Pluton Svea i cafeterian varje rast.

Det var en rätt usel tid att ha en utländsk förälder och bo på skånska landsbygden helt enkelt.

Jag var lyckligtvis aldrig särskilt drabbad i jämförelse, mest för att jag och en av killarna i det gänget båda gillade datorspel och Iron Maiden så jag klarade mig rätt bra ändå. Samhället i allmänhet var rätt dystert dock, ungefär lika illa som år 2015.

Det är därför den här boken är så aktuell, men det är också anledningen till att jag mådde så pass dåligt av boken att jag var tvungen att slalomläsa för första gången på flera år.

”När hundarna kommer” är dock en väldigt bra bok om ett väldigt allvarligt ämne, men Schiefauer angriper sitt ämne från en lite annorlunda vinkel, nämligen från de närståendes sida, inte förövarens, ett grepp som jag tycker fungerar alldeles utmärkt. Ester och Isaks förhållande präglas enormt av vad lillebror Anton gjort och deras förälskelse blir nästan destruktiv. Samtidigt skildras det väldigt närgånget och trovärdigt, och föräldrarna porträtteras också väldigt väl för ovanlighetens skull i en ungdomsbok.

Även om det är en tung bok att läsa så är det här definitivt en av årets böcker som absolut borde köpas i klassrumsuppsättningar och delas ut och samtalas om. För allas skull.

Finns på Adlibris, CDON, Bokus, hos bokhandeln eller på biblioteket.

April, April

OPAL_EDVARSDSSON_APRIL_APRIL_OVERDRAG.inddFörfattare: Mattias Edvardsson

Beskrivning: ”En gammal skola och ett hagelgevär. Hugos plan är enkel. Ett skott i huvudet vid fönstret och han ramlar ner på skolgården mitt under rasten. Då slipper han ifrån sig själv samtidigt som han hämnas på mobbarna och hela jävla systemet. Men han blir upptäckt och hamnar på ett behandlingshem. Där träffar han Julie och Nico. Och April som är vacker, vild och spännande. Tillsammans med dem förändras Hugo, och han börjar inse att vissa saker är värda att leva för.”

Omdöme: ”On my signal, unleash hell.” Nu börjar höstens böcker trilla in, och den här hösten kommer att vara fylld av VÄLDIGT intressanta böcker. Först ut är här på oarya.se är alltså April, April av Mattias Edvardsson. Jag har inte läst något av honom tidigare, men av internet att döma så känns han som en vettig person – han är ju skåning, hundägare och född på 1970-talet liksom. Sånt gillar vi.

April, April är ett sorts ensembledrama i behandlingshemsmiljö. Det är få, men väl definierade karaktärer och en väldigt tight och väl berättad historia som är både mörk och upplyftande på samma gång. Jag kan tänka mig att det kommer att finnas läsare därute som kommer att reta sig på April, som är väldigt intensiv och utåtagerande, lite som om nån av John Greens karaktärer Alaska och Margo blivit korsade med Harley Quinn från Batman (sug på den ett tag!). Men det är faktiskt att göra det alldeles för enkelt för sig och att vara för onyanserad i sin bedömning av boken och dess karaktärer. För April, April är faktiskt bra på riktigt.

Jag läste nånstans att en av trenderna inom ungdomsböcker är just böcker om psykisk ohälsa, och jag kommer att återkomma till fler böcker om detta under hösten och detta är absolut en sådan bok. Det jag tycker om är att den inte väjer för att diskutera den typen av problem och att Edvardsson gör det på ett trovärdigt sätt som jag tycker känns väl underbyggt. (Här är det troligen psykologilärare Edvardsson som kommer till sin rätt). Det är tvunget, annars funkar inte en sån här bok. Samtidigt är det väldigt viktigt med den här tidigare nämnda blandningen av jobbigt och positivt som jag tycker att Edvardsson lyckas väldigt bra med – balans är ett nyckelord i sammanhanget.

Det finns väldigt mycket att känna igen sig i, både för de som kanske kämpar med liknande problem eller för oss som står bredvid, eller bara träffat nån som påminner om antingen Hugo, April, Nico eller Julie och jag tycker absolut att den har en stor potentiell läsekrets och är troligen en av mina favoriter när vi summerar året om några månader. Det är så spännande att få läsa bra ungdomslitteratur som har vettiga och trovärdiga killar i huvudrollerna. I år tycker jag att vi fått flera bra sådana titlar från svenska författaren och här är alltså ytterligare en!

Sen måste jag faktiskt nämna instagramkontot och twittern för April Falk. Älskar’t. Ni författare där ute, mer sånt!

Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla

Tack till Opal för recensionsexemplaret!

Finns att köpa på CDON, Adlibris, Bokus, lokala bokhandeln eller förhoppningsvis på biblioteket. Annars vet ni vad ni gör.

Tårpilens år

TarpilensArFörfattare: Lupina Ojala

Beskrivning: ”Som litet barn tas Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade och hon tvingas ge sig av och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk, som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.”

Omdöme: Då var det dags igen att avhandla lite lokalproducerad fantasy (nåja, svensk i alla fall). Det här är dock inte fantasy med stora arméer som ska drabba samman eller stora politiska intriger värdiga påkostade såpoperor kryddade med halshuggningar och omotiverad nakenhet, utan en betydligt mer lågmäld fantasy med mer fokus på karaktärer och där magin är lite mer naturromantisk än annars och det funkar faktiskt rätt bra. Det gör att ”Tårpilens år” faktiskt är lite egen i genren och bara en sådan sak är ju värd att applådera.

Det obligatoriska vandrandet är dock med – det kan man ju inte vara utan i en fantasybok, det skulle vara som en hamburgare utan bröd och kött/grönsaksbiff. Kvar blir bara lite sallad med ketchup och det gör ju ingen glad. Världsbygget är intressant, lite som om man tar Australien och utgår därifrån och bygger upp en fantasyvärld. Ni fattar när ni läser den.

Storymässigt påminner ”Tårpilens år” lite om två böcker som jag läst hyfsat nyligen, nämligen ”Sista riket” av Brandon Sanderson och ”Ett folk utan land” av Melina Marchetta, så gillar man de teman som diskuteras i de böckerna så är den här inte alls tokig. Ojala är inte riktigt på samma nivå, men på god väg!

Min största kritik mot boken är dock tempot. Ja, jag vet att jag skrev att det är en stillsam fantasy vilket är lite av poängen, men resultatet blir tyvärr faktiskt lite av en ketchup-effekt där väldigt mycket av all action händer väldigt sent i boken och de första två tredjedelarna känns lite väl händelsefattiga i jämförelse.

Jag har aldrig gillat uttrycket ”Bra för att vara svenskt” precis som om det betyder att det ändå inte håller att jämföras med resten av världen, så jag vägrar använda det uttrycket. I stället säger jag att ”Tårpilens år” står sig väl i konkurrensen oavsett vilken postadress övriga författare har, och Ojala är något spännande på spåren angående Yddrios!

Andra som skrivit om boken: Fantastikportalen, Endast böcker (eller heter bloggen Bokskorpionen?), Carola Strömstedt

Tack till författaren och förlaget för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, lokala handlaren och biblioteket (och har de inte den kan ni ju fråga om den kan köpa den?)

Hälsningar från havets botten

halsningar-fran-havets-bottenFörfattare: Christina Lindström

Beskrivning: ”Och så plötsligt, nästan helt utan förvarning, lägger hon en hand runt min nacke och pressar sina läppar mot mina. Mitt hjärta slår ursinnigt när vi kysser varandra. Fan vad vi kysser varandra.

Det är första dagen på gymnasiet och när Fille får se Hanna är det som om tiden stannar. Det är ju hon! Som stal hans hjärta och tog det med sig när hon flyttade från staden i fjärde klass. Som alltid var smutsig och hade trasiga kläder men de mest fantastiska ögon han någonsin sett. Nu är hon tillbaka och Fille faller handlöst, igen. Det blir början på en trevande men fantastisk kärlekshistoria som bultar av hjärta, sorg och hudlöshet.”

Omdöme: Det är så mycket jag gillar med den här boken, men omslaget är inte ett av dem. Jag har så förbaskat svårt för gul text på svart/vit botten, och jag tycker att det i det här fallet blir alldeles för plottrigt när man lägger texten i just det här typsnittet över ett foto. Men man ska ju inte döma en bok efter omslaget, eller hur?

Jag blir så glad att läsa en bok som tar upp en ungdomsförälskelse i första året i gymnasiet från killens perspektiv, för det är ta mig tusan inte det vanligaste. Det är snudd på unikt att få läsa om killar i den ålderns känsloliv och hur de tycker och tänker och känner, så det är otroligt uppfriskande och välbehövligt. Lindström lyckas också med att skapa nyanserade karaktärer som är intresseväckande och undviker stereotyper – bara en sådan sak som att Fille är svensk-brasiliansk och att det inte görs några större affärer av det. Han bara ÄR, precis på samma sätt som om han varit helsvensk. Om det inte finns anledning att diskutera ursprung och etnicitet, låt bli. Det går så bra ändå!

Det finns en hel del svärta också i boken men som på ett bra sätt balanseras av det skojfriska i Filles personlighet och jargong. Fille bär inte humorn som en fasad, istället känns han som att han genuint är en ganska glad person som gärna skämtar. Lindström väjer alltså inte från att ta upp rejält allvarliga ämnen, men det är ändå Filles och Hannas relation som står i fokus och det är så jag vill att den här boken ska vara.

Tydligen är Lindström debutant men det märks verkligen inte, däremot märks att hon genom sitt arbete som gymnasielärare verkligen har bra kontakt med ungdomar och den miljö hon beskriver i sin bok. Faktum är att tankarna närmast går till en John Green-bok i svensk gymnasiemiljö och då vet ni själva om ni ska läsa den här eller inte. Jag rekommenderar den här varmt i alla fall.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, bokhandeln eller på biblioteket (så klart).

Havet under oss

havet_under_oss_smallFörfattare: Jonas Larsson

Beskrivning: ”Den svarta kolonnen reste sig mot stentaket på den lilla ön. För bara någon minut sedan hade det funnits en hissdörr. Gustaf stapplade bakåt och stirrade på pelaren. I minnet låg sjukhuskorridoren med sin stickande lukt av rengöringssprit. Nu fanns bara den unkna vinden som slet i hans läkarrock.

Han sjönk ner på stengolvet och lutade ryggen mot pelaren. Framför honom sträckte sig ett oändligt hav utan horisont – mörkt och kvävande. Ingen himmel, bara ett stentak där svartgröna pölar av fukt gled fram mellan sprickorna. Ett underligt ljus sipprade upp från havsbotten och skapade sköldpaddsliknande spökmönster mot oändliga rader av pelare. Inte en människa så långt ögat kunde nå. Inte heller någon väg ut. Nu väntade bara en kamp mellan hunger och galenskap.

Ännu hade han inte sett det uråldriga skeppet, som bröt vattnets ljus på sin väg över havet.”

Omdöme: Premisserna för ”Havet under oss” är som synes helt bananer. Ett jättehav under jord, piratskepp, brevdelfiner, steampunk, vättar i en salig blandning. Det råder ingen brist på fantasi hos Jonas Larsson, det är nåt som är säkert. Det är också en av de största styrkorna med boken, att Larsson låtit sin fantasi löpa fritt och därmed lyckas skriva en berättelse som inte liknar något annat jag läst tidigare. Berättelsen tar sin början på Västra Götalands Nya Sjukhus, och om det är nåt man kan lära sig av Lars von Trier är det att stora sjukhus är en alldeles utmärkt skådeplats på för de mest bisarra händelser. Så är det alltså även här och det är det som leder till att Gustaf trillar ner i hisschaktet som en moderniserad Alice i Underlandet.

Jag tycker verkligen om Larssons ambition att bygga en helt egen värld under fötterna på oss. Det känns faktiskt fräscht att inte behöva bege sig till futuristiska dystopier eller fantasy-miljöer utan istället gräva där man står och det var också en viktig anledning till att jag blev nyfiken på ”Havet under oss”.

Det jag däremot önskat är lite mer svar på de frågor som dyker upp i mitt huvud under läsning men samtidigt är jag ok med att få tänka och fundera lite själv och dra egna slutsatser. Hur ser till exempel egentligen förhållandet ut mellan Lidenbrock Foundation och Guvernemanget? Hur är det egentligen med det här med språket? Lite mer fördjupning och beskrivning av världen hade alltså inte gjort mig något.

Trots att boken är strax över 200 sidor upplever jag ändå att den tappar lite tempo ungefär halvvägs igenom boken men att den hämtar upp det hyfsat när det börjar närma sig slutet.

Jag hittar tyvärr också alldeles för mycket stavfel och dålig korrekturläsning, och jag är ändå en sån som inte alls brukar se sånt vanligtvis så då är det lite för vanligt förekommande. Sådant är dock lätt åtgärdat så det är egentligen en petitess i sammanhanget.

Eftersom ”Havet under oss” genomsyras av Jonas Larssons berättarglädje förutsätter jag att han har fler historier på lager och även om jag inte är fullständigt frälst kommer jag att hålla koll på vad han kommer med i framtiden. Vad blir det för nåt märkligt nästa gång?

Adlibris, Bokus, CDON

Lina + Rymden = Tobbe

lina-rymden-tobbeFörfattare: Gustaf Lingmark

Beskrivning: ””Ibland känns det som en dröm när jag tänker på att jag är Linas bästa kompis. Hon är liksom den coolaste 14-åringen i hela Torslanda och jag är bara en nörd som gillar rymden.”

Så här skriver Tobbe i slutet av sommaren, men när han och Lina ses igen har mycket förändrats. Tobbe har börjat i en ny skola där han blir mobbad och Linas föräldrar ska skilja sig. Hon skippar många lektioner och har börjat umgås med Carro som är 16 och inte riktigt klok. Tobbe inser att han måste förändra sig om han ska kunna fortsätta få vara med Lina, men hur långt ska han våga gå innan han glömmer bort vem han egentligen är?”

Omdöme:

Vissa böcker man läser är som en tidsmaskin och ligger närmare en själv än andra. Gustav Lingmarks debutroman om högstadieeleverna Lina och Tobbe är en sådan bok som tar en tillbaka till ens egen högstadietid och får en att minnas att det inte alltid var en helt enkel period i ens liv.

Lingmark skriver med ett enkelt språk som ibland ligger väldigt nära det talspråk som jag tänker mig att dagens 13-14-åringar använder. Det blir en hel del ”ja’ ba” och ”du ba”. Språket i allmänhet ligger också på ett enkel nivå, och kapitlen är korta, vilket säkert underlättar läsningen. Rent ämnesmässigt är Lingmark väldigt relevant för målgruppen – första fyllan, mobbing i skolan, första kärleken och ens egen identitet är sådant som de allra flesta tonåringar kan känna igen sig i och gör att boken på många sätt blir väldigt relevant för de tänkta läsarna. Det är en bok som nog lämpar sig väldigt bra som diskussionsunderlag i skolan eftersom det finns så många ämnen och trådar att dra i.

Som läsupplevelse för oss äldre muppar så är boken som jag redan tagit upp främst en liten påminnelse om hur det var för de flesta av oss i högstadiet, men för den lite buttrare läsaren (dvs undertecknad) så funkade inte twisten i allra sista kapitlet riktigt så bra som det antagligen var tänkt – jag tyckte inte att jag blev så överraskad som jag borde ha blivit helt enkelt. Jag tror att det kanske hade behövts nån sida till som förankrade twisten lite bättre.

Men som sagt, en lättläst coming-of-age-berättelse om relevanta ämnen. Och som utspelar sig i Torslanda, no less!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus

8 saker du aldrig skulle våga

8-saker-du-aldrig-skulle-vagaFörfattare: Eva Susso, Moa Eriksson Sandberg

Beskrivning: ”Jamila, Lisa, Vick och Kay. Ingen av dem har varit ihop med någon, ingen av dem har haft sex, knappt hånglat ens. På våren i nian bestämmer de sig för att ge varandra utmaningar, och utföra dem, oavsett hur omöjligt det känns. Första gången blir det mest bara pinsamt, som att köpa kondomer och att smyga in i killarnas omklädningsrum. Andra gången blir det desto värre

8 saker du aldrig skulle våga är en rolig ungdomsroman om girl power och stark vänskap, som ifrågasätter de höga krav och regler som omger unga tjejer idag. Boken belyser både kraven på att vara snygg och sexig, och reaktionerna som tjejerna får när de anses gå över gränsen, bara genom att bete sig som många killar före dem.”

Omdöme: Det finaste med den här boken är beskrivningen av de fyra tjejernas starka vänskap till varandra – de är verkligen ett kompisgäng som står upp för varandra och stöttar. Det finns inga intriger mellan dem och större konflikter. Jag tycker att det känns som fyra olika individer som är tydligt beskrivna och jag tar aldrig fel på vem som är vem – och det här är faktiskt på gott och ont. Problemet är nämligen att de olika tjejerna nästan gränsar till stereotyper (rik och snygg, sportig och osminkad osv) och därför tappar boken en del av sin trovärdighet. När jag gick i skolan drogs inte heller de här olika personlighetstyperna till varandra, så den här typen av kompisgäng fanns inte ens.

Jag tycker också att språket och tonen i boken fungerar utan större problem. Författarna lyckas hålla en trovärdig nivå som gör att den bör tilltala läsare i ungefär den åldern som huvudpersonerna är utan att det känns allför ”vuxen försöker låta som en tonåring”-pinsamt.

Boken börjar också lättsamt med utmaningarna, men blir ganska snabbt betydligt allvarligare och farligare. Jag kan förstå intentionen att diskutera grooming och den typen av hemskheter som finns på nätet, men att en 15-årig tjej väljer att försöka konfrontera en nätpedofil själv känns inte helt begåvat. Men det är sant, i den åldern har väldigt få personer bra omdöme…

Jag kan också känna att konfliktlösningen är alldeles för enkel – om det var så lätt att tala mobbare tillrätta så hade vi inte haft några sådana problem – å andra sidan så är det ju skönt med ett litet rosa tuggummi-Hollywood-slut ibland!

Och framför allt undrar jag när nån ska släppa en sån här bok som handlar om ett kompisgäng som består av killar?
Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Huset mittemot

huset_mittemot-haridi_alex-30364058-333839207-frntlFörfattare: Alex Haridi

Beskrivning”Det finns historier som berättas om och om igen trots att alla redan har hört dem. Historien om Jonathan Andersson var en av dessa. Det fanns inte en elev på Uddviksskolan som inte kunde den utantill och ändå slutade den aldrig att fascinera. Det var ingen lång historia och den var inte särskilt komplicerad. Den gick så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.”

Alla i stan kan den här historien. Även Joel: en smart, grubblande kille som växer upp mittemot huset där allting hände. Det kallas Ödehuset eftersom ingen har bott där sedan det hemska för tjugo år sen. Men så en septemberdag parkerar en bil vid infarten. En man kliver in med en papperspåse och kommer ut tomhänt. Och den enda som ser honom är Joel. Det här blir början på ett sökande efter sanningen där alla gränser suddas ut. Är det lek eller allvar? Verklighet eller fantasi? Joel eller Jonathan?”

Omdöme: Förvånansvärt nog har jag sett väldigt lite om den här boken på bokbloggar – däremot en hel del i olika dagstidningar. Haridi är mest känd som manusförfattare till inte helt okända SVT-produktioner som Anno 1790, Äkta människor och Blå ögon, och debuterar nu med ungdomsromanen Huset mittemot.

Det finns mycket jag gillar med den här boken. För det första tycker jag att Haridi träffar väldigt rätt i sina dialoger, de känns trovärdiga och helt rätt i ton för dagens trettonåringar. Haridi lyckas också väldigt väl med miljöerna och tonen i boken i allmänhet – han lägger sig någonstans i närheten av den känsla som finns i filmer som Stand by me och tidiga Spielberg- och Zemeckisfilmer. Om man bortser från utomjordingarna i J.J. Abrams Super 8 så ligger även den nära till hands när det gäller stämningen. Det är något med den här speciella åldern där man så gärna vill vara mer vuxen än vad man egentligen är som är så tacksamt att berätta om, men som jag ofta tycker glöms bort. Därför gläder det mig att Haridi medvetet haft för avsikt att skriva om just den här åldern. Man får en känsla av Sommarlovsmorgon-program om de var regisserade av Tim Burton, eller varför inte de urgamla klassikerna Kullamannen eller Kråkguldet?

Nåt som också är tilltalande är att Haridi ägnar sig så mycket åt vänskapen mellan Joel och hans killkompisar, framför allt vänskapen till bästa kompisen Kalle. Det skrivs helt enkelt alldeles för lite om vänskap i förhållande till hur många böcker som skrivs om kärleksbekymmer, och speciellt när det gäller den här åldersgruppen. Visst finns det lite kärleksbekymmer, men de beskrivs mer utifrån Joel och Kalle och hur deras vänskap påverkas av detta.

Det jag däremot känner är mer problematiskt med boken är att det ofta känns som att Haridi inte riktigt bestämt sig för vilken typ av bok han vill skriva i sin debutroman. Ska det vara en ”coming-of-age”-roman eller en mer skräck/psykologisk thriller-aktig bok för ungdomar? Han har absolut kompetensen att skriva båda typerna, det framgår klart och tydligt av boken, men jag hade hellre sett antingen eller. Det är lite för lite av uppväxtskildring och djupdykning i de mer karaktärsdrivna delarna av boken, och när det gäller skräck/thrillerbiten hade jag gärna sett att den skruvats till ännu hårdare och lite mörkare. Som det är nu svajar Haridi lite för mycket för att boken ska vara riktigt så bra som det skulle kunna vara.

Ska man läsa den då? Jo, men det tycker jag nog att man kan göra trots allt. Haridi kommer med något eget inom den svenska ungdomslitteraturen just nu, och kommer säkert att utvecklas i positiv riktning med erfarenheterna från sitt arbete som manusförfattare och skrivandet av den här boken.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller helst hos den lokala handlaren!

 

Vinnaren av Bokbloggarnas Litteraturpris utsedd!

Ni kommer kanske ihåg att det finns ett sånt här pris? Jag skrev om det för en tid sedan. Nu är alltså resultatet sammanställt av breakfastbookclub.se och vinnaren är den omåttligt populära och omskrivna Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Jag har själv inte läst boken och det är inte heller någon som kommer att recenseras här på bloggen om/när jag gör det, men så här just på Förintelsens minnesdag 27/1 så känns det ju både som en värdig vinnare och en bok som är väldigt angelägen i Sverige 2015. Stort grattis hursomhelst!

jag-heter-inte-miriam

bokbloggarnaslitteraturpris_2013-240x300

Isvaken

Författare: Catarina Söderquist

Beskrivning: ”Moa, Amanda, Felix, Daniel och Jacob, bor i Lerum och går sista året på Lerums gymnasium. Deras helger fylls av alkohol och droger i bastun nere vid sjön Aspen. Mellan varven gör de inbrott i Lerum för att finansiera behovet av pengar. En festnatt går något fel – en olycka händer och alla framtidsdrömmar försvinner. Gänget splittras. De kan inte handskas med det som hänt och saknar stöd från de vuxna för att gå vidare.De fortsätter sina destruktiva liv och försöker hitta sina roller in i vuxenvärlden, men vägen dit är svår. De måste tillsammans hitta förlåtelsen inom sig, för att växa och hitta sin plats i livet.”

Omdöme: Jag har i princip inget förhållande till Lerum. För mig är det bara en liten ort som tåget kör igenom till och från Göteborg. Men det är också skådeplatsen för Catarina Söderquists egenutgivna debutroman ”Isvaken” om ett ungdomsgäng som skakas om i grunden på grund av en olycka under en fest efter ett lyckat inbrott på en av de lokala restaurangerna.

Jag uppskattar verkligen ambitionen att förlägga en ungdomsbok till en miljö som är både trovärdig och autentisk. Vi behöver inte känna till Lerum i sig, som läsare vi kan lätt relatera till någon av de småorter som de flesta av oss är uppvuxna i. På samma sätt är det bra att författaren försöker ta upp det är att stå emot grupptryck, och hur svårt det är att ta rätt beslut, speciellt under inflytande av droger och alkohol. På så vis gör det att boken lämpar sig för läsning i gymnasiet, gärna kopplat till diskussioner i samband med att eleverna läser boken. Språkets enkelhet och bokens indelning i korta kapitel och den totala längden på strax under 170 sidor bidrar också till att den är lätt att ta till sig.

Det finns dock ett par saker som drar ner betyget för mig. Det första är av språklig karaktär och handlar om att boken dels hade behövt bli korrekturläst både en eller två gånger till och faktiskt även hade mått bra av en grammatisk granskning. Det är lite för många stavfel och märkliga meningsbyggnader för att jag inte ska stanna upp och tänka ”men vad var det här?”.

Men vad värre är att jag upplever att författaren ibland spänner bågen lite för högt och försöker med lite för mycket på samma gång. Det räcker liksom inte med att gänget gör inbrott och sysslar med droger – det ska dessutom vara frågan om ett möjligt dråp och som om det inte räcker: våldtäkt, prostitution, trasiga familjeförhållanden och ännu mer drogproblem. Det blir lite för mycket – min upplevelse är att det kanske hade varit bättre att koncentrera sig på det grundläggande temat i boken och spara några av idéerna till en annan bok. Det är ju bättre att använda några få ingredienser och göra det riktigt bra än att bara vräka på allt man har med extra allt!

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller lokala handlaren.

Den här boken löser punkt  #16 i Kaosutmaningen 2015.

Mördarens apa

mordarens-apaFörfattare: Jakob Wegelius

Beskrivning: ”Augustprisvinnaren Jakob Wegelius nya bok är en makalös och vindlande historia om ett gåtfullt mordfall. Berättelsen rör sig från Lissabons nattliga hamnkvarter, över de stora oceanerna, till mysterierna vid en indisk maharadjas hov. Det är en historia om mörka hemligheter och svåra brott, men även om oväntad vänskap, hopp och förlåtelse. Mördarens apa är en fristående fortsättning på den hyllade Legenden om Sally Jones från 2008.

Historiens berättare är gorillan Sally Jones, maskinist på lastskutan Hudson Queen. Hon och hennes vän, sjömannen som kallas för Chiefen, är strandsatta i Lissabon. Där blir de inlurade i en smugglingsaffär som slutar illa. Hudson Queen går under och Chiefen blir oskyldigt dömd för mordet på den skugglike Alphonse Morro.

För Sally Jones börjar en lång och svår kamp, både för sin egen överlevnad och för att rentvå Chiefen. Hon har mäktiga krafter emot sig. Krafter som till varje pris vill skydda hemligheterna som Morro tog med sig när han försvann i floden Tejos svarta strömvirvlar.

Denna sällsamma berättelse är rikligt illustrerad med fantastiska och fantasieggande bilder i svartvitt, alla gjorda med utsökt precision in i minsta detalj.”

Omdöme: Wegelius fick som bekant Augustpriset alldeles nyligen för den här boken, och det är en riktigt härlig bok. Den är förvisso tjock som tusan, men för min del så gick det ändå snabbt och lätt att läsa den, mycket beroende på att den är så pass engagerande och spännande, och att Sally Jones är en så sympatisk huvudperson. Hon ger en distans genom sitt utanförskap, att hon är en gorilla i människornas värld, men på nåt sätt är det ändå henne som vi sympatiserar och känner med och som gör berättelsen så speciell. När det gäller själva miljöerna Mina tankar går till någon sorts blandning av Skrot-Nisse, Tintin och Agatha Christie-deckare, och att lyckas ro en sån blandning i hamn är ett tecken på Wegelius skicklighet som författare (och illustratör, eftersom hans teckningar är minst lika välgjorda). Och man blir ju så sugen på att åka till Portugal, sitta på restauranger och lyssna på fado!

Men, och det är i och för sig ett litet men, jag känner inte en enda unge som skulle vilja eller orka sätta tänderna i den här rejäla pjäsen. Jag hoppas verkligen att jag bara har otur eftersom jag tycker så pass mycket om boken, för den är absolut värd ett bättre öde än att vara en kritikerrosad barn- och ungdomsbok som ”bara” vuxna läser.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Ska vi slå vad

ska-vi-sla-vadFörfattare: Rebecka Fredriksson

Beskrivning: ”Jag tycker du och jag slår vad. Du kan väl be till Gud tio gånger den här terminen och så får du se om Gud svarar på bön.”

”Äh”, sa jag.

Det var det löjligaste jag hört. Vad skulle Gud tycka om det? Att man slog vad om ifall han svarade på bön. Förresten trodde jag ju inte ens att det fanns någon Gud.

Matildas bästa kompis har precis flyttat, så Matilda måste börja sjuan på nya skolan inne i stan ENSAM. Men så dyker Sara upp. En nyinflyttad tjej med en
hemlighet. Det blir början till en omtumlande termin för både Matilda och Sara, där inte mycket blir som någon av dem tänkt sig.

Vad händer egentligen i Kristna Skolgruppen? Och är Oliver Matildas drömkille eller inte? Varför är dryga Stephanie så dryg och vad är på gång med Matildas pappa? Och måste man vara med på yogan i skolan, även om det känns helt fel?”

Omdöme: På många sätt är ”Ska vi slå vad” en av de böcker som fått mig att tänka till, betydligt mer än vanligt faktiskt. Bakom det rätt intetsägande omslaget så döljer sig en ungdomsbok som förutom de vanliga tonårsproblemen faktiskt främst tar upp att hitta sin tro i allmänhet och kristendom i synnerhet, och det gör den här boken till något av en unik bok.

Jag är väl ungefär så sekulariserad som det bara går, vilket gör att jag personligen inte kan relatera till mycket av det som beskrivs i boken, men jag inser att det mycket väl kan vara så för många andra, bland annat tonåringar, att man känner att man nästan måste ”komma ut” som kristen beroende på sin omgivning. Jag kan inte minnas några problem med detta under min högstadie- eller gymnasietid, men det är säkert väldigt annorlunda beroende på var man befinner sig.

Som diskussionsunderlag tror jag därför att den här boken absolut kan vara användbar. Språket är enkelt och dialogerna är trovärdigt återgivna. Däremot kan jag känna att temat ”allt löser sig om man ber” upprepas lite väl många gånger och används för att lösa allt för många problem, allt från skrikande barn till uppvaknande på sjukhus.

Så vad tycker jag? Jag tycker kanske inte särskilt mycket om boken som en rent skönlitterär upplevelse – det händer helt enkelt inte så fantastiskt mycket i boken, och karaktärerna är ganska platta. Men den är som sagt väldigt tänkvärd, även för sådana som mig som ställer sig rätt tvivlande till allt vad religion heter, och det är faktiskt den största bedriften som Fredriksson och hennes bok lyckas med.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus och Glansholm, och hos lokala handlaren.

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

jag-behover-dig-mer-an-jag-alskar-dig-och-jag-alskar-dig-sa-himla-mycketFörfattare: Gunnar Ardelius

Beskrivning: ”Debutromanen som blev Augustnominerad, fick Slangbellan och rättigheterna sålda till bland annat USA, Tyskland och Nederländerna finns nu i pocket. I korta lyriska prosatexter berättas historien om två unga människors första stora kärlek.”

Omdöme: Jag var inte alls imponerad av Ardelius ”Vill ha dig så illa”. Så döm om min förvåning när jag satte mig ner med den här och  fick en helt annan upplevelse (dock inte till fördel för ”Vill ha dig så illa”, tvärtom). Den här boken var av en helt annan kaliber och kändes betydligt mer intressant och… innerlig är nog rätt ord. Här känner jag absolut ett syskonskap med Sandra Beijers ”Det handlar om dig”. Den känns angelägen på ett helt annat sätt och jag känner för huvudpersonerna trots att boken inte ens kommer över 150-sidorsstrecket.

En jättestor överraskning för mig, och en rolig sådan. Men jag klarar ta mig tusan inte av bokens titel. Den är så låååång.

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Legenden om Sally Jones

legenden-om-sally-jonesFörfattare: Jakob Wegelius

Beskrivning: ”Legenden om Sally Jones är en berättelse om längtan, hopp och grymma svek. Historien börjar djupt inne i den afrikanska regnskogen, där tjuvjägare tar en gorillaunge till fånga. Hon får namnet Sally Jones och smugglas till Europa på ett ångfartyg. I Istanbuls basar säljs Sally Jones till den mystiska Frau Schultz, som lär upp henne till en mästerlig juveltjuv. Och plötsligt är Sally Jones jagad av Istanbulpolisens skarpaste hjärna, kriminalkommissarie Xavier Buda…

Märkliga öden för så småningom Sally Jones ut på världshaven och dramatiska äventyr i fjärran hamnstäder som Port Said, Singapore, San Francisco och New York. Magiska bilder och en gripande historia gör Legenden om Sally Jones till en sann läsupplevelse för alla åldrar! ”

Omdöme: Det här är alltså de Augustbelönade föregångaren till årets Augustnominerade ”Mördarens apa” av Wegelius. Det är väl kanske en av de deppigare bilderböcker jag läst (dock inte med samma avgrundsdjupa sorgsenhet som ”Adjö, herr Muffin”, den var jag snudd på förstörd av) men den har ett väldigt fint, nästan tidlöst anslag och en klassisk ton i sig. Samspelet mellan bild och text är riktigt bra, troligen en följd av att Wegelius både skrivit och illustrerat boken. Det finns så klart hopp och en positiv känsla i boken också, speciellt i det vänskapsband som skildras i slutet av boken. Jag kan inte bedöma om den var värdig sin vinst, där är min kunskap om genren alldeles för dålig, men det är en väldigt trevlig bok att plocka upp hursomhelst.

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm, eller varför inte den lokala handlaren!

 

PAX – två recensioner för priset av en!

9789163879135Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell, illustrationer av Henrik Jonsson

Beskrivning: ”Populära Åsa Larsson, känd för sina kriminalromaner, debuterar för mellanåldern. I samarbete med författaren och forskaren Ingela Korsell och tecknaren Henrik Jonsson har hon skapat ett unikt urban fantasy-epos. Serien ”PAX” är ett actionfyllt drama om magi, som utspelar sig mitt i dagens Mariefred. 

I den lilla staden Mariefred börjar konstiga saker att hända. Onda krafter försöker erövra det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år. 
Väktarna Estrid och Magnar har vigt sina liv åt att skydda biblioteket, men i takt med att de blir äldre börjar bibliotekets magiska skydd försvagas. Bröderna Alrik och Viggo visar sig vara utvalda för att hjälpa till att försvara biblioteket mot de mörka krafter som vill ta makt över det. 

Alrik och Viggo måste använda både styrka och list för att övervinna alla övernaturliga otyg som väcks till liv i staden. Men pojkarna har också strider att utkämpa i sitt vardagsliv. Det finns ett killgäng i skolan som gör livet svårt. De har en mamma som de längtar efter, men som inte är att lita på. Och de måste kämpa med sin natur, den där ilskan som exploderar i huvudet, eller den där handen som liksom av sig själv tar grejer och stoppar i fickan.

9789163879128Omdöme: Jag såg Åsa Larsson på TV häromdagen, på Gokväll tror jag, där hon fick prata lite om den här bokserien i tio delar som hon skrivit i samarbete med Ingela Korsell och Henrik Jonsson som tecknat både Fantomen och Batman(!), och jag blev väldigt nyfiken. Tanken med den här bloggen är ju lite att fundera lite på böcker som jag själv skulle fastnat för när jag var i mellanåldern eller däromkring, och de här kändes som nåt som kanske skulle passat.

Och om jag gillade dem nu, då hade jag nog älskat dem då!

Jag bryr mig nämligen inte särskilt mycket om deckare. Det är en genre som för mig är helt ointressant just nu. Jag såg Gone Girl på bio för ett tag sen, och om den är baserad på det bättre i den genren, ja då kan det vara för mig. Så Åsa Larsson, lägg ner den delen av ditt författarskap och ägna dig åt det här istället, så kommer landets 9-12-åringar att vara dig evigt tacksamma (och troligen en hel del högläsande föräldrar också).

Ty mina vänner, det här är nåt jag tycker väldigt mycket om. Nordisk mytologi, spänning, bra huvudpersoner som är lätta att relatera till, en häxmästare som ser ut lite som Wolverine, riktigt snygga svartvita seriebilder som känns lite skönt retro, och cliffhangers i varje kapitel.  What’s not to like? Urban fantasy likt en viss Engelsfors-trilogi, men för en något yngre målgrupp. Och det är detaljer som att bok två börjar på kapitel 20 som gör att en sån som jag myser till lite extra. Jag gick faktiskt ut och googlade på både nidstång och kyrkogrim när jag läst klart, så det är lite allmänbildande läsning dessutom.

Grejen är så här: Omslagen och färgsättningen gör att en av de mest svårflörtade läsarkategorierna, nämligen småkillar i mellanstadiet, faktiskt kan bli intresserade. Jag har pladdrat om det här massor av gånger, att ett omslag MÅSTE vara säljande, och här tycker jag att det verkligen fungerar över förväntan. Jag vet att sambon hade med sig de här till nåt bokprat och kidsen blev superintresserade! Och självklart kan både killar och tjejer läsa det här, det är inte så jag menar att den är 100% ”killbok” men min känsla är att jag själv som 11-åring hade dragits som en geting till läskeblask om jag sett den här på biblioteket hemma i Skåne.

Det som också fungerar är huvudpersonerna Alrik och Viggo. De har ett jättefint band mellan sig som bröder som haft en strulig uppväxt, men de är inte helt perfekta utan kan ryka ihop ibland också, och känns både trovärdiga och sympatiska. visst känns de ibland som yngre Sam och Dean Winchester från Supernatural, men det är ju i min värld bara bra… Det samma gäller övriga karaktärer – de känns trovärdiga. Vissa är däremot rätt långt ifrån sympatiska!

Det är lite skräckkänsla ibland och innehållet kan vara lite väl rysligt för de yngre läsarna, men det är i så fall ett riktigt bra tillfälle i akt att som förälder vara med och läsa och diskutera, och för de lite äldre läsarna finns det väl få saker som är mer spännande än ett tecknat avhugget hästhuvud?

Jag rekommenderar varmt de här böckerna och hoppas verkligen på att Larsson och co. kan hålla samma höga kvalitet hela serien igenom.

Tack till förlaget för recensionsexemplaren!

Köp del 1 på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholm

Del 2: CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm

Eller som vanligt, den lokala bokhandlaren!

Född fenomenal

9789163878626Författare: Josephine Bornebusch

Beskrivning: ”Det enda som Rut inte gillar hos sig själv är sitt namn. Och det är ju trots allt hennes föräldrars fel. Rut är nämligen självsäker, klarsynt och lite smartare än alla andra. Det här är inget hon kan rå för – hon är helt enkelt född fenomenal! 

Vid Ruts sida finns bästa kompisen Magda – en mytomanisk, översexuell hypokondriker helt utan spärrar – och den störige sportfånen Abbe. Fast om sanningen ska fram är Abbe ganska schysst och en solklar tiopoängare. Men för Rut finns det viktigare saker att tänka på, hon är nämligen nördigt intresserad av statistik och andra världskriget och på gränsen till besatt av Anne Franks dagbok. Därför skriver hon själv:

”Hittills lever jag ett väldigt odramatiskt liv. Jag har aldrig behövt fly från nazister och ingen jag känner har suttit fängslad i ett gårdshus. Inte ens min bror, som typ borde sitta fängslad gör det, så jag är fullt medveten om att denna dagbok kanske inte kommer vara helt späckad av spänning. Men jag kommer bjuda på exakthet. När någon hittar min dagbok, om ca 100 år, då ska alla luckor vara ifyllda, allt ska vara glasklart. Så om du läser det här är jag förmodligen redan död.” 

Men Ruts liv visar sig vara allt annat än odramatiskt. Det hela börjar med att den populära, ytliga Kattis paraderar runt i skolan i ett par nya jeans. När Rut försöker motarbeta Kattis hybris blir allt fel, och snart är Rut ansvarig för att få iväg hela sin dysfunktionella klass, med allt från lajvare till låtsasgangsters, på en skolresa. Frågan är bara vart fan de ska åka?”

Omdöme: Flickor kan vara roliga. Alla är inte det, men vissa är det, precis som killar. Revolutionerande tanke, eller hur? Så varför har vi så få exempel på det? Det här försöker Josephine Bornebusch, som väl inte behöver nån större introduktion, råda bot på med sin debutroman ”Född fenomenal”. Rut är helt enkelt är rolig tjej, faktiskt uppfriskande befriad från de trauman och trasiga bakgrund som ibland känns som ett nödvändigt ont i mycket ungdomslitteratur. Visst, hon är lite väl upphakad på andra världskriget i allmänhet och Anne Frank i synnerhet, men varför inte?

Och kanske är hon lite väl galen och snabb i sina tankar ibland, men det finns gott om sådana personer i verkligheten också, vi känner nog alla några sådana personer, och gör ni inte det är risken stor att det är ni som är just den personen… Jag vet att jag kan vara sån rätt ofta i alla fall!

Vi slipper alltså utseendefixering, ångest, psykoser, utan bara en underhållande och komisk berättelse med Rut i centrum och ett antal lika skruvade bifigurer.

Håller storyn då? Nja, det händer ju egentligen inte fantastiskt mycket i boken. Kanske hade sidohistorien om Ruts bror kunnat kortas ner eller strukits till förmån för lite mer karaktärsutveckling, framför allt när det gäller Ruts love interest Abbe, som helt enkelt inte blir så mycket mer än den snygge innebandykillen. Det funkar ju i nuläget, men förmodligen hade det blivit bättre om man kunde få mer kött på benen när det gäller Ruts och Abbes attraktion till varandra. I övrigt – samla pengar och planera klassresa, åka på klassresa, slut och lite tonårskärlek på vägen. Inte så mycket mer än så, men samtidigt är det stort nog när man är i Ruts ålder, och lätt att relatera till för den tänkta målgruppen så Bornebusch lägger sig på rätt nivå.

Jag kommer på mig själv att skratta till på flera ställen i boken – det finns en hel del riktigt roliga formuleringar, den är välskriven och engagerande. Med andra ord, en riktigt trevlig debutroman som ger mersmak.

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller din lokala bokhandel!

Vill ha dig så illa

vill-ha-dig-sa-illaFörfattare: Gunnar Ardelius

Beskrivning: ”Han andas in i hennes öra, hon blundar, viskar, drar i jeansen.

Ett tag tänker han att han ska berätta allt.

En strålande smärta genomfar honom.

Det är det som är så förskräckligt. Det är en stund som bara kan finnas till om man inte tänker på konsekvenserna.

Channa, Jeppe, Beate, Roozbeh, Olof och Lea. Sex kompisar från gymnasiet. Skolan är slut och allt känns plötsligt så länge sen. Channa har försvunnit. De andra är kvar. Under ytan vibrerar ett hot, en mörk hemlighet. De borde ha pratat om det. Nu är det försent.

Prisbelönte Gunnar Ardelius är tillbaka med en brännande och träffsäker berättelse om den sköra tiden efter gymnasiet. Då livet ska lossna. Men tänk om man förlorar allt man drömt om innan det ens börjat?  ”

Omdöme: Den här kom väldigt starkt rekommenderad av ett antal andra personer som jag har stort förtroende för, så jag hoppade på den här med stor entusiasm. När jag satte mig på bussen igår och började läsa fick jag också en väldigt bra känsla direkt efter bara någon sida: ”det här kommer att bli riktigt bra”.

Men…

Någonstans längs vägen släppte den där känslan, och efter tvåhundra sidor undrade jag nästan vad det var jag läst och varför. Som sagt, jag vet att många uppskattar den här boken väldigt mycket, men för mig är detta nog en av årets största överraskningar av det negativa slaget.

Jag tvivlar inte på att folk, och i synnerhet ungdomar kanske gör och uppför sig på det vis som karaktärerna gör. Mitt problem är inte att jag inte kan relatera till dem eller att de inte är trovärdiga. Istället är det att jag inte känner ett uns av sympati eller intresse för någon av dem. Istället gör jag som läsare några nedslag i de olika karaktärernas liv under drygt ett år, men jag känner aldrig intresse av att vilja veta mer om karaktärerna. Inte heller problematiseras de olika personernas agerande, framför allt ”den mörka hemligheten”. Ska jag känna sympati? Äckel? Ilska? Ja, jag känner obehag, det gör jag. Men kanske mer för att jag inte förstår vad författaren vill. Det är möjligt att det är exakt det Ardelius vill, att jag ska tvingas att fundera, och det är i så fall en framgångsrik strategi, men jag har svårt för den.

Stilistiskt så ärArdelius säker i sitt språk, speciellt de brev som Channa inleder och avslutar boken med är språkligt sätt lite utöver det vanliga. Samtidigt är det nog en av de delar som gör att jag har svårt att knyta an till boken, att den många gånger känns som en språklig stilövning. Och då har jag ändå läst Ranelid och kunnat stå ut med hans språkakrobatik…

Slutligen, omslaget? Vafalls?

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Ibland blir skogen vred

ibland_blir_skogen_vred-ahlund_rebecka-27303511-3287200774-frntlFörfattare: Rebecka Åhlund

Beskrivning: ”Det blir mycket bättre på kollo än vad Ella först tänkt, men allt är inte bara kanotutflykter och brännboll. På nätterna smyger de ut i skogen, trots att det är strängt förbjudet. Det är som om de vet att något kommer att hända – men de har ingen aning om vad.

Vad ska Dylan göra med Tjocke-Jimmy och hans polare som bara ger honom problem? Vad känner egentligen Ella för Dylan? Vem är tjejen med rosa hår som ingen träffat förut? Ibland blir skogen vred handlar om kollo, kärlek och kompisar. Och en mörk, magisk skog.

Rebecka Åhlund är kritiker och krönikör som älskar att skrämma barn. I en fristående fortsättning på kritikerrosade debuten Flickan på tavlan fortsätter hon att undersöka relationer, skogar och hemska skrönor.”

Omdöme: Jag har bara goda minnen från när vi åkte på lägerskola i mellanstadiet. Det var en gammal röd byggnad vid en trevägskorsning bredvid en gammal kyrka, en skogssjö och en skånsk lövskog runt alltihop. Stället ligger bara några kilometer in i skogen från där jag växte upp, men som ni förstå är det ju prime location för lite mysrysliga skräckhistorier för mellanstadiebarn. Och visst var det lite läskigt, jag menar mörka sjöar och en kyrkogård på andra sidan fönstret! Därför var det lite spännande att ta sig an den här när sambon bad om det, en bok som är avsedd för lite yngre läsare än de böcker som vanligtvis recenseras här.

Jag tänkte alltså en hel del på Tåssjö Lägerskola när jag läste den här. Skillnaden är ju att huvudpersonen Ella och de andra personerna vistas på sitt sommarkollo betydligt längre än några dagar, och det påstås att folk försvunnit i skogarna runt kollot.

Åhlund lyckas få fram en bra  och kuslig stämning i boken – den ligger helt rätt i ton och nivå för den tänkta målgruppen 9-12 år. Själv är jag väldigt svag för konceptet ”magisk skog” och när historierna knyter an till folksagor och liknande, så även det är något jag ser som väldigt positivt. Själva mysteriet är kanske inte direkt svårt att räkna ut, men lite av charmen ligger ju i att få känna sig smart men ändå vilja veta om man har rätt i sina gissningar, så det gör inte så mycket. Däremot kan jag tycka att Åhlunds karaktärer ibland är så pass klichéartade att de gränsar till karikatyrer – karaktären Lo är lite rebellisk av sig och det kan jag köpa, men hon behöver kanske inte hela kitet med rosa spretigt hår, pandasminkning, svarta kläder, kritvit hud och näsring? Å andra sidan kanske klichéerna fyller en viktig funktion i den här typen av litteratur för igenkänning och underlättande för att kunna sortera in de olika personerna i respektive fack och därmed underlätta läsningen? Det kanske ni som är mer inlästa på litteratur för 9-12 och strax däröver kan svara på, vore väldigt intressant att veta.

Är man ute efter en bok som faktiskt kan vara spännande för både killar och tjejer och inte är väldigt lättskrämd så ska man nog ta sig en liten titt på den här. Och jag älskar titeln!

Köp boken hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Rävsång

atn1024_Rävsång-3D-bok_2014Författare: Christin Ljungqvist

Beskrivning: ”Finns pappa är död, söp ihjäl sig. Finn vill gå vidare, men det är som att det inte går, som att något hindrar honom och resten av familjen. Något i lägenheten, som har att göra med sakerna som plötsligt försvinner, tv:n som ibland sätts på av sig själv, och Finns mystiska huvudvärk. Ingenting blir heller lättare av att det flyttar in en tjej på våningen under, med en utstrålning som gör Finn mållös.”

Omdöme: Så är alltså miniprojektet att läsa Ljungqvist över för den här gången. Rävsång skiljer sig en hel del från de tidigare böckerna. De övernaturliga inslagen finns kvar, och karaktären Hanna så blivit den röda tråden finns än en gång med, fast kommer ändå inte fram förrän ganska sent i boken.

Framför allt skiljer sig språket åt jämfört med tidigare. De tidigare så långa meningarna med oändliga satsradningar har nu kortats ner till raka motsatsen. Jag tänker mig att det ska reflektera Finns stammande, men för de som förälskat sig i Ljungqvists språk kanske det känns lite tråkigt.

Jag gläder mig åt att det här är en bok om främst familjrelationer, men även manlig vänskap och sorgearbete. Även om Finn och hans vänner drar lite mer åt hipsterhållet än vad jag skulle vilja umgås med, så tycker jag att de känns trovärdiga och varierade. Finn känns också sympatisk – jag förstår varför han gjort som han gjort, och hans inre resa där han börjar förstå hur hans handlande påverkat sin omgivning och hur lik han är sin döda pappa känns både logisk och sorglig.

Men utöver det händer det ju inte så fantastiskt mycket i boken. Den rullar på liksom, och jag kan sakna lite av drivet som fanns i de tidigare böckerna – i dem fick jag nån sorts känslor som genomsyrade dem, men så händer aldrig riktigt här. Jag läste i godan ro, och jag vill ju understryka att jag tycker att boken är bra, men att jag inte blev riktigt lika berörd som tidigare. Däremot är det roligt att se att Ljungqvist hela tiden utvecklas och söker nya teman, samtidigt som kärnan i hennes berättande är densamma.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholms.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Det borde finnas regler

atn1024_det-borde-finnas-regler_3DFörfattare: Lina Arvidsson

Baksidestext: Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Dont call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma.

Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt.

Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga.

Mia bor in the middle of nowhere och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per, som är minst lika gammal som hennes pappa. Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet. Men hur ska man våga, när det inte verkar finnas några regler?

Första raden:”Vi hänger vid gungorna, jag och Mirjam.”

Omdöme: Man känner sig lite som en smygtittare. Arvidsson är så ruskigt säker och mitt-i-prick i hur jag tänker mig att dagens fjortonåriga tjejer pratar, tycker och tänker. Jag kan vara helt ute och resa, men jag tror inte att Arvidsson är det. Det känns så äkta och trovärdigt, utan att någonsin spilla över i någon sorts parodi typ ”Grynet”, även om jag ska erkänna att det var det första jag tänkte när jag började läsa boken. Det är stundtals ruskigt nära, men det går faktiskt inte över gränsen så pass så att det stör mig. Mias tankar och inre monolog är, för att låna en viss prins uttryck: ”lite all over the place”, men ändå på ett sätt som känns fullt fungerande. En av bokens främsta egenskaper är som hyllning till två tonårsflickors tumultartade vänskap, ur det perspektivet är faktiskt boken alldeles utmärkt. Det finns ju naturligtvis en inbyggd tröskel i att jag som 34-årig kille ska kunna relatera till 14-åriga Mia, men det blir faktiskt aldrig något problem som jag reflekterar över en endaste gång under tiden jag läser boken. Däremot kan jag inte annat än att tycka att vissa av de äldre karaktärerna är otroligt motbjudande, och frågan är om inte den känslan intensifierats beroende på min egen ålder.

Något jag däremot har lite svårare för är faktiskt att det inte händer riktigt så mycket som jag hade hoppats på. Det finns förvisso en charm i att beskriva det vardagliga, men problemet är ju lite att det skulle kunna hända betydligt mer än vad det faktiskt gör. På samma sätt hade man kanske kunnat hoppas på lite vassare bikaraktärer, men där är problemet faktiskt det motsatta – Vlad är ett exempel på när det blir lite väl mycket av det goda. Och Per, bör man inte ha nån djupare diskussion i hur milt han faktiskt behandlas i boken? Jag förväntade mig aldrig sirener och poliser med dragna vapen, men det är nästan problematiskt hur lite hans handlingar får betydelse. Det blir liksom ett stor ”meh” av hela den delen av boken. Jag tyckte ju att boken började så lovande, men den känslan mattades tyvärr av ju längre jag kom. Och blurben på omslaget, om att boken är ”sjukt rolig”, den känns som att de satte den på fel bok.

Men jag måste ändå säga att sista stycket är ta mig tusan helt underbart.

 


Författare: Lina Arvidsson
Förlag: Gilla böcker (2012)
ISBN: 9789186634186
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms

Bandet som inte får brista

getimageFörfattare: Niklas Janz

Baksidestext:
Har du någonsin drömt samma dröm flera nätter i rad? Har du haft en känsla av att det är någon annan som egentligen styr din dröm?

Mirjam är spårlöst försvunnen. Hennes bästa kompis Linda har lovat Mirjam att aldrig någonsin berätta för någon om de hemliga dagböcker som Mirjam hittade i ett lönnfack i sitt sovrum strax innan hon försvann.

Dagböckerna är skrivna av Milan som också han är försvunnen, och handlar om drömlandet Kangar.

För att hitta Mirjam måste Linda söka sig ut på samma vägar som hon. Vägar som leder Linda allt längre bort från den verklighet hon känner. Egendomliga och skrämmande saker börjar hända och snart verkar det som om någon är henne på spåren, någon som vill stoppa henne till varje pris.

Första raden:
”Linda stängde grinden bakom sig och blickade upp mot det stora gråvita huset so tornade upp sig framför henne.”

Omdöme:
”Bandet som inte får brista” börjar bara några veckor efter där föregående bok, ”Tornrummets hemlighet” slutar, men det har gått några år mellan utgivning av de båda böckerna. Man hade ju kunnat tro att Janz läst min recension på föregångaren, men så är ju naturligtvis inte fallet. Däremot är det så att en hel del av de tankar om bristerna som jag hade om förra boken faktiskt blivit åtgärdade, vilket naturligtvis är glädjande! Dialogen är starkare, boken landar på 405 sidor och tempot är högre, precis sådant som jag hoppades på hos Janz. Till och med omslaget är betydligt bättre formgivet den här gången.

Janz fortsätter alltså utforska drömvärldar och tar ut svängarna betydligt mer den här gången, då Mirjam och Milan inte bara vistas i drömlandet Kangar, utan även hoppar runt i flera andra drömvärldar. Man får en känsla av att Janz hämtat inspiration från såväl Matrix-filmerna som Christopher Nolans mästerliga ”Inception”, inte minst när det gäller det här med att inse att man vistas i en dröm och att därmed bända lite på reglerna – ”Do not try and bend the spoon. That’s impossible. Instead… only try to realize the truth. There is no spoon.” liksom.

Samtidigt så får föräldrarna och vännen Linda i den vanliga världen betydligt mer utrymme i den här boken, och det är också där Janz faktiskt lyckas bäst, i skildringen av den vänskap och kärlek som flickorna har till varandra, och föräldrarnas saknad efter sin försvunna dotter. De får faktiskt ge sig ut på egna äventyr!

Däremot är det ju fortfarande ingen nervkittlande thriller vi pratar om även om tempot är högre, men ändå blir jag lite förvånad över hur underväldigad jag blir av slutet och upplösningen av boken. Boken hade definitivt behövt ett värdigare slut eftersom alltför många trådar inte knyts ihop och frågeställningar lämnas obesvarade.

Boken är ändå helt ok, men jag hoppas att Janz siktar betydligt högre än så med sin nästa bok!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Bandet som inte får brista
Förlag: Alfabeta (2014)
ISBN: 9789150116083
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms.

Sjutton år och skitsnygg

sjutton_ar_och_skitsnygg-granholm_emma-26534761-2965036810-frntlFörfattare: Emma Granholm

Baksidestext: Man är borta i två jävla veckor, och när man kommer tillbaka har allting förändrats. Varför? Jag har ingen aning. Nåt har hänt. Nåt måste ha hänt. För de beter sig annorlunda. Allihop. Diana, Suss och Hugo. Till och med Alexa min flickvän.

Felix är sjutton år och skitsnygg. Han är kaxig och självsäker, tjejerna älskar honom. Men Felix sommarlov blir inte som han tänkt – när han kommer hem efter en utlandsresa har de andra lärt känna den mystiske Zäta. Felix är inte längre i centrum av gänget. Hela tillvaron förvandlas till en tävling och Felix känner hur allting börjar glida honom ur händerna. Men det är inte bara det som gör Felix illa till mods. Vem är Zäta? Varför avslöjar han aldrig något om sig själv? Och vad är han egentligen ute efter?

Första raden: ”Man är borta i två jävla veckor, och när man kommer tillbaka har allting förändrats.”

Omdöme: Vi kan väl säga så här direkt: jag är väldigt kluven när det gäller den här boken. Det finns en hel del jag tycker är väldigt bra, och annat som jag har väldigt svårt för.

Felix, bokens huvudperson, är en kille som känns som en sjuttonårig deltagare i nåt av MTV:s ”Shore”-program (Jersey Shore, Geordie Shore), folk som bara bryr sig om sitt utseende och sin image. Det är ju naturligtvis något som inte är unikt för den här karaktären, eller tonåringar i allmänhet, men Felix visar upp precis samma självupptagenhet och bristande självinsikt som de medverkande i de här dokusåporna. I de programmen används ofta termen ”GTL”, vilket står för Gym, Tan, Laundy – dvs att ha en så snygg och vältränad kropp som möjligt, och kläder därefter. Det är ungefär det som snurrar i Felix huvud tillsammans med tanken om att alla ska prata om honom och hur snygg han är.

Det är klart intressant att läsa en bok som beskriver utseendefixering och självförtroendeproblem hos killar, det är vi inte bortskämda med. Felix definierar sig själv utifrån sitt utseende och vilken påverkan han har på sin omgivning. Problemet för oss som läsare är att vi inte får reda på så mycket mer än så om honom som person. Vi vet vad han har på sig, och att han kan bänkpressa 98 kg, men vi vet inte mer om vad han egentligen tycker och tänker förutom när det gäller hans flickvän och sitt hat mot nykomlingen Zäta, som i princip är Felix 2.0 – lite starkare, lite snyggare, lite bättre på det sociala spelet.

Bokens styrka ligger i Granholms förmåga att få fram kontrasten mellan Felix upplevda självförtroende och vad vi som läsare uppfattar som en i grunden väldigt osäker sjuttonårig pojkes kamp för att behålla sin position som alfa-hanne i sin sociala flock. Hon går det med trovärdig dialog och lyckas också beskriva Felix innersta tankar bra.

Det som däremot är svårare att acceptera är den i grunden rätt ordinära intrigen i boken – den är som lyft ur en tv-såpa eller en thriller från 1980-talet. Min sambo hade till och med ett exempel på en sådan storyline i Beverly Hills-serien som vi alla såg på 1990-talet där Kelly mötte en tjej på rehab och som sen blev vän med alla Kellys kompisar och började klä sig och klippa sig som henne. Så storyn är ju inte direkt unik. Slutet i boken känns också alldeles för tillrättalagt och hastig och boken tappar i trovärdighet på grund av detta.

Men i slutändan är det en intressant bok vars positiva sidor överväger, inte minst på grund av ämnet. Granholm är också en duktig författare med bra insikter och förmåga att skriva intresseväckande och tänkvärt.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Sjutton år och skitsnygg
Författare: Emma Granholm
Förlag: Alfabeta (2014)
ISBN: 9789150116748
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Årets 40:e bok – Tornrummets hemlighet

tornrummets_hemlighet-janz_niklas-26534764-3082970784-frntlFörfattare: Niklas Janz

BaksidestextI ett lönnfack i det hus familjen flyttat till hittar Mirjam tolv svarta skrivböcker. De är skrivna av Milan som tidigare bodde i huset och handlar om drömlandet Kangar. Till en början tycker Mirjam att böckerna bara är spännande läsning. Men snart börjar det hända saker i hennes liv som får henne att undra om inte Milans berättelse är sann. När så en av de svarta skrivböckerna blir stulen från Mirjams sovrum förstår hon att det är någon som håller henne under uppsikt. Någon som också vill läsa vad som står i Milans böcker. Någon som smyger omkring i trädgården om natten…

Första raden: Mirjam såg skylten flimra förbi i mörkret: ”Forshamra”.

Omdöme: Nä jag läste den här boken fick jag känslan av såna där serier som visades på sommarlovsmorgnar när jag var liten. Ofta var de gjorda i Australien eller liknande, och ofta dubbade till svenska av så där lagom engagerade barnskådespelare. Ofta handlade de om att barn hittade något, eller hamnade i koma, eller nåt annat som gjorde att de förflyttades till en annan värld, och samtidigt hände det saker i ”vår” värld och i slutet så förenades barnen. Det kanske är nån annan som känner igen det här?

”Tornrummets hemlighet” känns alltså precis så. Det är lite småspännande och ganska snäll vardagsfantasy om Mirjam som hittar Milans böcker och sakta dras in i böckerna och Milans historia. Mirjams delar av boken berättas i tredje person, medan Milans dagboksanteckningar är skrivna ur första person (vad annars i en dagbok?) och är tryckta med annat typsnitt för att göra skillnad, och det greppet fungerar som det ska. Janz skriver sin debutroman utan problem när det gäller miljöbeskrivningar och händelseförlopp, men har svårare för dialog. Den känns på många ställen lite för onaturlig och stel. Det är inte bra när jag som läsare stannar upp och tänker: ”Men så där pratar ju inte folk…”.

Intressant nog tycker jag bättre om de delar av boken som utspelar sig i vardagen hos Mirjam och inte i den drömvärld som beskrivs i Milans delar av boken och som känns lite som en blandning av Nangijala och Hogwarts. Vardagen känns faktiskt mer spännande och trovärdig, även om drömvärlden som tema inte är särskilt utforskat i åtminstone den fantasy jag läst hittills.

Ytterligare problem är att boken faktiskt är för tjock. Den hade mått bra av att trimmas på en del mindre viktiga stycken och då kommit ner i sidantal från sina över 460 sidor – det finns helt enkelt en del lite väl långrandiga och överflödiga passager och det hade blivit ett bättre flyt och driv i berättelsen om man kommit ner under 400 sidor tror jag. Som det är nu tror jag tyvärr att sidantalet kan driva bort en del presumtiva läsare. Jag skulle säga att den passar bra för båda könen, men jag skulle ha svårt att rekommendera den som förstaval för nån som inte är van vid att läsa tjockare kapitelböcker just på grund av det långsamma tempot i kombination med bokens tjocklek. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, bara inte nåt som känns som en blockbuster i bokhyllan. Snittet på Adlibris ligger på strax över tre stjärnor av fem, och det känns rätt rimligt även i mina ögon.

Samtidigt är jag lite nyfiken på vad Janz åstadkommit i sin uppföljare,och den har jag också fått från förlaget, så recension på den kommer om en månad.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp hos din lokala bokhandel, eller på Adlibris, CDON eller Bokus.

 

Sword Princess Amaltea

webb_SPA1Titel: Sword Princess Amaltea

Författare: Natalia Batista

Om: Manga-fantasy om prinsessan Amaltea som måste ge sig ut för att befria en prins, gifta sig med honom för att vinna halva drottningdömet.

Omdöme: Det här är min första bekantskap med Natalia Batista, och vilken trevlig sådan! Greppet att vända på könsrollerna (i Batistas fantasyvärld är det kvinnorna som är det dominanta könet) fungerar faktiskt över förväntan och jag kommer på mig själv flera gånger att tänka på vilken effektiv ögonöppnare Sword Princess Amaltea faktiskt är om hur bisarr vår egen verklighet faktiskt är. Stort plus för den stora variationen av karaktärer av olika hudfärg och kroppstyp dessutom. Jag är inte så van vid att läsa manga, min läsning inskränker sig till en handfull volymer av Naruto, men jag har sett en del manga under åren och jag tycker definitivt att Batista med assistenter har en riktigt läcker teckningsstil och har ett bra driv i sitt berättande, serien är både spännande och humoristisk samtidigt som det är riktigt bra fart i storyn.

Kombinationen av en tänkvärd egen värld kombinerat med en bra och snyggt berättad story gör att jag definitivt ser fram emot nästa del som ska komma under hösten! Sword Princess Amaltea är ett välbehövligt och intressant inslag i den svenska serievärlden och jag hoppas att den ger upphov till många spännande och tankeväckande funderingar hos läsaren – det gjorde den i alla fall för mig.

Köp på Adlibris, CDON eller Bokus.

Fjärde riket

fjarde-riketTitel: Fjärde riket

Författare: Maria Nygren

Om: Mobbing, klassrumshierarkier, att inspireras av historia och lära av sina misstag

Första raden: ”Det är skit.”

Omdöme: Blenda börjar på en ny skola och upptäcker att det är rätt hårt styrda hierarkier, och i topp sitter skolans drottning Hedvig, vars ord är lag på skolan. Fine, tänker jag, böcker om mobbing, maktstrukturer och hur det är att komma till en ny miljö och försöka passa in har alltid ett värde, inte minst för läsare i den åldern som böckerna handlar om och lätt kan identifiera sig med karaktärerna. Och det finns mycket att känna igen från sin skolgång. Det är därför den här boken ofta nämns i samband med Goldings ”Flugornas herre” eller filmen ”The Wave”. Tanken och förutsättningarna för boken är alltså goda. Eller borde vara.

För på nåt sätt borde trovärdigheten vara närvarande, åtminstone på ett hörn. Jag köper absolut att man utnyttjar sin kreativa frihet som författare och skruvar upp verkligheten för att göra saker tydligare och mer spännande, men inte till den nivå att man som läsare himlar med ögonen i takt med att trovärdigheten tar sitt pick och pack och drar till Kreta på semester. För maken till drivna och otroligt smarta, insiktsfulla och manipulerande högstadieungar får man leta efter. Återigen – HÖGSTADIE. Brådmogenheten hos det här gänget 14-15-åringar är helt uppåt väggarna, fullt i klass med inkompetensen i den samlade lärarkåren och rektorn på skolan som allt utspelar sig på. För mig blir det ett irritationsmoment som inte går att bortse ifrån. Och då har vi inte pratat om persongalleriet som är så fyllt av klichéer att det i sig blir ännu ett problem när alla reduceras till snudd på karikatyrer. Men det är ju åtminstone rättvist, alla, oavsett kön och ålder får samma omilda beskrivning, utom just huvudpersonen, som vi ändå inte får veta särskilt mycket om, vilket i sig gör det ännu svårare att relatera till henne.

Men boken är ändå inte utan kvaliteter. Tempot är högt, det är rappt berättat och som sagt, själva grundtanken är väldigt intressant precis som syftet med boken. Synd bara att det finns så mycket i den som åtminstone jag har svårt att bortse ifrån.

Smakprov finns här!

Säljs på CDON, Adlibris, Bokus

här ligger jag och blöder

har-ligger-jag-och-bloderTitel: Här ligger jag och blöder

Författare: Jenny Jägerfeld

Om: Maja som går estetiskt på gymnasiet, föräldrar som inte längre är de personer som vare sig Maja eller de själva tror att de är, humor, allvar och hur mycket en halv centimeter tumme som inte längre sitter där den borde kan betyda för tillvaron.

Första raden: ”Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen för den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.”

Omdöme: Jag blir alltid lite nervös när jag läser en bok som är unisont hyllad och vunnit priser – tänk om jag inte gillar den? Är det mig det är fel på då? Eller gillar jag den just för att den vunnit priser? I det här fallet löste det sig ändå – jag tyckte att Här ligger jag och blöder är en riktigt bra bok, Augustprisvinnare eller inte. Istället beror det på att Jag gillar Jägerfeld som författare, att hon har en ton och ett språk som passar mig väldigt bra.

Maja är egentligen en sån person som jag hade väldigt svårt för i gymnasiet – de här jättekonstiga människorna i konstiga kläder och mysko musiksmak – jag fattade aldrig att jag egentligen var en sån själv, bara annan klädstil och argare musik i lurarna. Så numera, vid 34 års ålder, kan jag tycka om och förstå henne på ett helt annat sätt än vad jag gjorde då. Hennes resa genom boken börjar ju med en avsågad fingertopp, men ändå med stor humor, till att bli en ganska tung och allvarlig berättelse om hennes relation till sina föräldrar som inte är närvarande, om än på olika sätt. Som tur är ger de sista 50-60 sidorna precis den typ av förlösning och slut som jag hoppades på och Jägerfeld lyckas därigenom sy ihop bocken på ett alldeles utmärkt sätt.

Jag tyckte att den förra boken av Jägerfeld som jag läste, Jag är ju så jävla easy going, kändes lite som en Guy Ritchie-film i skolmiljö. Den här skulle jag säga känns lite mer som om Cameron Crowe varit inblandad, och det är faktiskt ett riktigt högt betyg i min värld!

Köp på till exempel Adlibris, CDON, Bokus eller Fritz!

Och man kan provläsa också!

Jag är ju så jävla easy going

jag-ar-ju-sa-javla-easy-goingTitel: Jag är ju så jävla easy going

Författare: Jenny Jägerfeld

Om: 18-åriga Joanna som har ADHD, en fantastiskt inre tankeliv och en osviklig förmåga att sätta sig i riktigt knöliga situationer.

Första raden: ”Jag stod och stirrade in i skåpet, stod där som i trans.”

Omdöme: Ibland faller allting på plats av sig självt. Först får jag en fråga från en av er läsare (mer sånt – I love it!) om jag hade några planer på att läsa den här, sen kommer Världsbokdagen och sambon har fått just ett exemplar att dela ut, och här är vi nu! Och tur är väl det, för det här var en bok jag gillade väldigt mycket faktiskt. Jag har inte läst nåt av Jägerfeld innan, men jag kommer definitivt att göra det nu.

Joanna är ju en en huvudperson som av nån anledning är väldigt sympatisk, fast hon är otroligt olik mig. Det finns ungefär ingenting vi har gemensamt, men hon är väldigt bra  – jag gillade henne direkt. Hon är snabbtänkt, rapp i truten och troligen en av mina favorithuvudpersoner bland de böcker jag läst på senare tid. Lite som ADHD-versionen av Taylor i Jellicoe Road eller nåt.

Boken går i ett rasande snabbt tempo, men på rätt nivå ändå tycker jag, samtidigt som det är roligt, galet och överraskande. När jag läste den tänkte jag lite på att det kändes lite som om Guy Ritchie gjort en high school-film på svenska, och i min värld är det inte ett dåligt betyg (även om hans senare produktioner kanske inte varit i topp, men det är ju en annan sak…)

Men kort och gott: det här är bra, riktigt bra!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Fritzstahl.

Läs ett smakprov här!

 

Revolt

BildTitel: Revolt

Författare: Lisa Rodebrand

Om: En framtid då de genmanipulerade klykonerna tagit över världen, men mänskligheten, här förkroppsligad av André och Caroline tar upp kampen.

Första raden: ”Redan innan kampen börjat visste han att han skulle förlora.”

Omdöme: Rodebrands debutbok slösar ingen tid på att komma igång, redan i fjärde stycket faller första kroppen. Och så fortsätter det – det är ett högt tempo med slagsmål, jakter, skottlossningar om vartannat, och sen tar boken slut. Jag saknar andningspauser och lite mer ingående miljöbeskrivningar. Jag känner inte heller att jag kommer särskilt nära karaktärerna och slutet känns lite rumphugget. Nu vet jag att det finns en fristående uppföljare på gång så en del av kritiken kanske ”rättats till” i den. Språkmässigt är det enkelt och lättläst, så är man ute efter en fartfylld bok för yngre tonåren kan den här nog fungera.

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus, eller just nu billigast på FritzStahl!

Och tack till författaren för recensionsexemplaret.

 

 

 

Det handlar om dig

29689747_O_4Titel: Det handlar om dig

Författare: Sandra Beijer

Om: Den första kärleken och den emotionella berg- och dalbanan som bara ett tonårshjärta kan utsättas för.

Citat: ”Jag vill säga till henne att du kanske inte vet vem Morrissey är men du hånglar i alla fall som om jorden ska explodera imorgon.”

Omdöme: Jag vet inte mycket om Sandra Beijer.

Det här är vad jag vet:
Jag vet att hon har en sjukt populär blogg med fler besökare än jag nånsin kommer att ha på den här bloggen.
Jag vet att hon är copywriter.
Jag vet att jag därför varken har förförståelse eller bagage när jag sätter mig ner med boken.
Jag vet att det här är hennes debutbok.

Och jag vet att hon skrivit en jävligt bra sådan.

Det handlar om dig – handlar lika gärna om dig. Om mig. Om nån du känner. För alla kan känna igen sig i den här boken om två ej namngivna 15-åringar i Stockholm som blir som galna i varandra, hon mer än han kanske. Jag gillar att man inte får några namn på personerna, och jag gillar att inte någon av dem är felfria i sitt agerande. De är tonåringar för guds skull, och det finns inte en människa som inte gjorde dumma saker eller tog felaktiga beslut när man var femton. De är som tonåringar är mest, bara beskrivna lite bättre än vanligt.

Det Sandra Beijer dessutom gör så bra, är att hon kommer så otroligt nära huvudpersonen att man verkligen känner hur hon slits mellan den här hisnande förälskelsens toppar till hjärtesorgens bottenlösa mörker, och hon gör det med ett så knivskarpt och skickligt språk att det bara är att applådera. Jag skrev om Per Nilssons Hjärtans fröjd för ett tag sen, och de har ett visst släktskap i sin stil, även om Nilsson tar ut svängarna än mer i sin bok rent språkmässigt. Men Beijer är minst lika skicklig! Hon är klockren i sin ton att beskriva de där händelserna som känns så sanslöst stora och viktiga och jobbiga när känslorna svämmar över, som t ex den där känslan av att logga in på nätet och se att nån är online, men fullkomligt ignorerar en ändå.

Jag är ju hyfsat långt ifrån målgruppen för boken, men den store romantikern i mig kan inte annat än att kapitulera fullständigt. Det här är en bok som kommer att vara med på mångas favoritlistor när året är slut, det är jag säker på!

Ut och shoppa på Fritzstahl, CDON, Adlibris, Bokus eller var ni vill. Men gör’t!

Och här kan ni provläsa!

Vi måste sluta ses på det här sättet

slutasesTitel: Vi måste sluta ses på det här sättet

Författare: Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck

Om: Hur svårt det är med livet, kärleken och verkligheten när ena parten går i gymnasiet och den andra är en ensamstående småbarnsförälder.

Citat: nej, jag orkar inte den här gången.

Omdöme: Jag har dragit lite på det här i ett par dagar, jag läste ut den här redan i slutet av förra veckan nämligen. Och ärligt talat, jag har haft lite svårt att komma fram till nåt mer än att jag inte tycker särskilt bra om boken, men att jag inte tycker särskilt illa om den heller. Jag skulle kunna säga att den är lättläst, men å andra sidan har jag sällan tagit så lång tid på mig att läsa en så pass tunn bok. Den var bara så svårt att plocka upp den, men när jag väl läste den så tyckte jag om det jag läste, så det var en ganska konstig känsla. Det kändes mest skönt när det var över.

Men vad gillade jag då, för nåt var väl bra? Jo, det var det. Jag gillade Jens mer än Hanna som karaktär. Självklart är det så att det säkert har att göra med att jag är lite äldre och kille, och därför tycker det är lättare att relatera till honom, men han känns lite mer likeable helt enkelt. Jens har ju ett liv som många kan känna igen sig i med att försöka hitta en väg mellan småbarn, separation och det här vacklandet mellan att försöka än en gång med dotterns mamma eller om han ska försöka träffa någon ny. Jag tror på honom som figur. Hanna är mer… naiv kanske är rätt ord? Hennes världsbild är ju inte lika stor av naturliga skäl, och hon blir aldrig lika komplex i sin framställning. Sen får man ju trots allt lite pirr i magen när förälskelsen blossar upp och tar fart, man kommer ju liksom själv ihåg allt det där.

Jag märker egentligen aldrig av att det är två olika författare som skriver heller. Jag vet inte om det är bra eller dåligt eftersom jag inte läst nån av deras egna produktioner sen tidigare, så jag vet inte om nånting blir bättre eller sämre av deras samarbete.

Vad gillar jag inte då? Egentligen ogillar jag inte så mycket heller men… berättelsen griper inte tag i mig så som den borde. Jag bryr mig inte så fantastiskt mycket om dem, och kanske värst av allt – jag vill inte att de blir ihop i slutet, för allas skull, inklusive dem själva! Om man jämför med t ex Eleanor & Park so jag läste nyligen, så blir jag betydligt mer berörd och hejar på dem hela boken igenom men när det gäller Hanna och Jens vill jag alltså tvärtom att de gör slut.

Och hur kul är det, en romantisk ungdomsbok där jag vill att de unga tu går skilda vägar i slutet?

Vill ni köpa den så finns den på Fritzstahl, Adlibris, CDON och Bokus och en massa andra ställen.

 

Hjärtans fröjd

9789129667707_200_hjartans-frojd_pocketPutting my money where my mouth is.. eller nåt. Så jag grävde fram och läste om Hjärtans fröjd igår kväll medan sambon tittade på tv. Så en svensk ungdomsklassiker, vessegoda!

Titel: Hjärtans fröjd

Författare: Per Nilsson

Om: Den allra första himlastormande kärleken ur en ledsen tonårspojkes perspektiv.

Citat: ”Där de pratade och pratade och pratade. Och skrattade och fnittrade. Och pratade och pratade. Konstigt. Han hade alltid tyckt att prata var svårt. Med henne var det lätt. Det löpte som på räls. Han behövde inte leta efter orden, han kom inte på sina repliker tio minuter för sent som han annars alltid brukade göra”

Omdöme: Den här är fortfarande så jäkla bra, lika bra som när jag läste den för flera år sen. Jag älskar språket och formen som Per Nilsson leker med igenom hela boken. Jag tycker om hur känslig den anonyma huvudkaraktärern är, att han får lov att vara känslig även om han är en kille. Han är ingen tuffing, tvärtom. Och det är det som är så bra! Det är trots allt en bok om den första förälskelsen, om det första krossade hjärtat. Man kan tycka att han är lite omogen i förhållandet till Ann-Katrin, men allvarligt talat är man inte särskilt smart när det gäller nåt i tonåren, och allra minst i sånt som gäller kärlek. Det är därför man får ha överseende med att man får en enorm lust att springa upp till tredje våningen och lappa till ungjäveln i slutet…

Finns att köpa på till exempel CDON, Adlibris och Bokus.

Bonus! Här kan ni läsa en C-uppsats om maskulinitet i ungdomslitteratur där Hjärtans fröjd är en av titlarna som analyseras!

Lex-läsning

lex-bokTitel: Lex bok

Författare: Sara Kadefors

Om: Augustprisnominerad bok om Lex som går i gymnasiet, är allmänt ointresserad och som startar en blogg som alter egot Maya, en blogg som får långt större konsekvenser än hon nånsin kunnat ana.

CitatJag (Lex) pekar på honom med ciggen.”Släpp det där med att du måste skapa. Vi är lurade att tro att vi mår så bra av att vara kreativa, men egentligen ger kreativiteten oss bara en massa ångest. Märker du inte det själv? Jag tycker du ska försöka frigöra dig från kraven”

Omdöme: Ibland är det svårt att frigöra sig från sina förväntningar. Sara Kadefors har ju ett gott renommé, skrivit flera hyllade ungdomsböcker tidigare och boken blev som sagt Augustnominerad 2013. Den har fått höga betyg och massor av lovord från alla möjliga ord.

Jag tycker inte om den alls.

Ärligt talat hittade jag inte mycket jag tyckte i boken överhuvudtaget. Huvudpersonen Lex… är en av de mest irriterande huvudpersoner jag nånsin läst om. Det finns ingen charm, ingen sympati, inga försonande karaktärsdrag alls. Hon är bara en lat, cynisk och barnslig 18-åring, och det blir gammalt rätt snabbt. Jag fick konstant sitta och påminna mig själv om att ”tonåringar har det inte lätt, det är en jobbig tid i ens liv, du kanske inte kan relatera till henne för att du är 34 år och kille, kommer du inte ihåg hur det var” och så vidare. Och jo, jag kan känna igen en del. Jag minns visst hur det var. Jag var inte den gladaste av gymnasieelever heller. Jag hade åsikter. Tyckte andra människor som inte var som mig kunde vara helt värdelösa.

Men jag var ALDRIG ELAK. Aldrig dum i huvudet på det sätt som Lex faktiskt är.

Det hon utsätter folk i sin omgivning för är bara manipulativt och helt enkelt elakt. Fine, hon gillar inte mammas nya kille Bruno, ungdomsboksförfattaren som har dålig kontakt med ungdomar (farligt nära att kasta sten i glashus där eller?), men betyder det att man ska sjösätta en både barnslig och ond plan för att förstöra hans karriär, för det är ju det som är syftet med att hon startar en blogg från början?

Så, nej jag tycker inte om henne. Jag tycker ärligt talat inte om nån av karaktärerna, från den totala klichéorgien vid namn Jonathan, som är Lex enda vän till alla representanter från vuxenvärlden. Ja, ur en tonårings perspektiv är kanske alla andra dumma i huvudet och hela världen är emot en, men jag som läsare är inte det. Det finns inga, varken kvinno- eller mansporträtt, som känns nyanserade, intressanta eller trovärdiga. Något som egentligen i mitt tycker sammanfattar hela boken.

Jag förstår att syftet med boken är att skildra livet för moderna tonåringar, sökandet efter en egen identitet och lockelsen och faran med alla de former av sociala medier som finns och den snabba bekräftelsen och kickarna som det kan medföra, och det kan jag naturligtvis sympatisera med. Det är något som man ska problematisera och diskutera, för det är inga enkla saker. Jag kan bara inte se att den här boken gör det på ett sätt som tilltalar mig.

Synd – jag trodde verkligen på det här, men långt under förväntan.

Finns att köpa hos Adlibris, CDON och Bokus precis som vanligt.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

9163877376

OBS! Jag hade skrivit färdigt den här recensionen innan jag bestämde mig för att göra om recensionsformatet, så därför ser den ut så här. Så det så.

Det gör ont att läsa om Emanuel Kent. Jag skrattade nästan inte alls under de drygt 200 sidorna. Emanuels kamp för att bli accepterad, hans förälskelse i Bianchi, hans försök att distansera sig från sin enda vän Tore.

Det är fan inte roligt.

Det spelar ingen roll vad andra säger på Twitter eller vad som citeras på omslaget.

Tvärtom, det är väldigt trovärdigt och sorgligt, mest för att igenkänningsfaktorn är så stor att man får lite ångest när man läser boken. Speciellt om man var exakt en sån som Emanuel i skolan. Lite utanför, men samtidigt smart nog att förstå vad det är som händer, men i stort sett oförmögen att göra nåt åt det. Och det där ständiga hoppet om att nån, vem som helst, ska kunna göra någonting som vänder upp och ner på allting. I allra helst en tjej, så klart. så nej, Inte roligt alls, även om boken stundtals känns som en blandning av Superbad och Klassfesten.

Men sånt händer ju inte.

Men det är därför boken är så läsvärd.  För att folk ska känna lite hur det känns att att vara killen som vill så mycket men kan göra så lite. Jag gillar den verkligen.

Och jag gillar liksom inte ens Emanuel. Han påminner alldeles för mycket om en liten kille jag en gång kände lite för väl. Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att min flickvän tänkte på mig när hon läste den. Är det bra eller dåligt?

Men alla ni som var lite häftigare än undertecknad, ni kommer säkert att ha mycket roligare. För bra är det.

Finns att köpa på t ex Adlibris, Bokus eller CDON.

Plötsligt händer det

Jag vet inte varför, men det tog TRE försök innan jag kunde ta mig igenom Cirkeln, första boken i Engelsforstrilogin. Varför vet jag inte riktigt. Det kändes ju i teorin som att jag borde älskat den från första stund. en svensk mashup av X-Men och Buffy liksom, av två författare som jag alltid tyckt verkat riktigt bra och sympatiska och som har samma populärkulturella preferenser som jag själv.

Men det gick ju inte.

Jag gillade inte språket. Eller karaktärerna (det var till och med så att jag inte gillade vad de hette!). Eller storyn.

Så jag lade ner.

Men det kändes hela tiden som att jag borde gilla det. Vad var det jag missade? Alla andra älskar ju serien?

Och försökte igen. Kom några kapitel längre.

Och lade ner igen.

Men så kom tredje boken ut och jag läste om den ÖVERALLT. Och tänkte att, nä vad tusan.

Och försökte än en tredje gång.

Och då lossnade det. Jag vet inte varför, vad som var skillnaden den här gången jämfört med de första försöken förutom tid och att jag för första gången läste den i fysisk form och inte på iPaden. Och då ska det tilläggas att då har jag ändå läst samtliga Game of Thrones på iPaden, så jag är van att ta mig igenom böcker i elektronisk form.

Så under november/december brände jag igenom samtliga böcker i rekordfart, och tycker nu att trilogin är helt stundtals helt fantastisk, spännande, underhållande. En del av min ursprungliga kritik lever kvar, men samtidigt känns det som att både Eld och Nyckeln är så mycket bättre böcker i allmänhet att det på nåt sätt tar udden av mitt gnäll.

Skam den som ger sig!

Gul utanpå

9129685761”Gul utanpå” är Patrik Lundbergs självbiografiska bok om att söka sitt ursprung. Han adopterades från Sydkorea och lyckas få kontakt med en organisation för adopterade som hjälper honom att få kontakt med sin biologiska familj, och genom ett stipendium får han möjlighet att resa till Sydkorea som utbytesstudent. Han berättar om kulturkrockarna i både Sydkorea och Sverige, livet som utbytesstudent och alla de känslor och tankar han har som adopterad.

Nåt av det första jag tänker på är hur mycket jag känner igen mig i Patriks historia, för även om jag inte är adopterad har jag inte ett helt svenskt ursprung då min mamma är kines, men uppvuxen i Thailand. Jag har också hört ”mamma kines, pappa japan, stackars lilla barn”, ”är du arg på mig? Varför tittar du snett på mig då?” fler gånger än vad man ska behöva höra. Jag har också legat i min säng och gråtit och önskat att jag var blond som alla andra. Men jag har också känt mig så otroligt svensk när jag varit i Thailand och alla där sett att man är ”farang”, dvs utlänning och förstått att jag aldrig skulle passa in där, även om man inte alltid känt sig hemma i Sverige heller.

Patrik är oerhört ärlig i sin bok i hans beskrivning om hans blandade känslor, och hur han slits mellan sitt svenska och koreanska påbrå. Hur han mår och hans känsloliv är väldigt tydligt och öppenhjärtigt beskrivet på ett rappt och lättläst språk som gör det lätt att sätta sig in i Patriks upplevelser.

Rekommenderas därför starkt!

Udda Verklighet

9173552984Vi bodde i Malmö i några år, men det var ett tag sen. Jag kommer ihåg när SF-bokhandeln öppnade och att jag såg fram emot det eftersom det var nåt som saknades i stan.

Där jobbar även Nene Ormes, som är författare till den svenska urban fantasy-romanen Udda Verklighet som utspelar sig i just Malmö. Det är ett koncept som jag gillar skarpt, och det hela påminner rätt mycket om Neil Gaimans Neverwhere-roman. Nu gillar jag Gaiman som attans och ser absolut inte detta som nåt problem, tvärtom.

Udda, som huvudpersonen heter, dras in i en värld av magi och övernaturligheter mitt i centrala Malmö, en värld av hamnskiftare, orakel som bor i Turning Torso och sanndrömmar. I mitt huvud ser alla karaktärerna ut som figurer ur Spirited Away eller Howl’s Moving Castle. Jag vet inte varför, men det passar.

Jag läste nån kommentar som gick ut på att Malmö var helt fel miljö för urban fantasy. Det är helt fel – om det är nån stad som står med ena foten i det gamla och andra i det nya och alla möjliga sorters människor samlas i staden, då är det Malmö, och därför känns det helt naturligt och rätt att Udda Verklighet utspelas just där.

Jag kan känna att jag inte riktigt kommer karaktärerna så nära som jag skulle vilja, även om jag dras med i berättelsen – det beror väl dels på att den är ca 200 sidor kortare än motsvarande amerikansk roman, och dels på att jag på nåt sätt är mer intresserad av staden Malmö som karaktär i boken än vad som är tänkt, och det är ju naturligtvis beroende på mina år i staden.

Men återigen, jag gillar det här, och uppföljaren ligger just nu på nattduksbordet. Det säger väl nåt