#TBT 11/2 Nytt eller nött?

Det är ju svårt att inte tänka på Harry Potter en dag som denna nu när de bestämt sig för att ge ut manuset till ”The Cursed Child” i bokform men dagens #TBT får handla om nåt helt annat, nämligen det inte helt bekväma i att aldrig avsluta vissa serier. Inte för att de är dåliga, utan mer för att det bara aldrig blir av. Och att inse ansträngningen att man kommer att vara tvungen att läsa om en hel serie bara för att kunna läsa sista boken utan att se ut som ett mänskligt frågetecken.

Ett par såna som jag har liggande är Christopher Paolinis serie om Arvtagaren, där jag fortfarande har kvar halva serien. En annan är Lian Hearns serie om klanen Otori, en serie som jag egentligen inte fattar varför jag inte läst ut – den handlar ju om ninjas för guds skull!

Och varför jag inte läst ut Philip Pullmans Guldkompassen vete tusan. Den är ju bra, det vet jag ju innerst inne.

Problemet är ju att det hela tiden kommer så mycket nytt och spännande som man vill sätta tänderna i. Varför läsa nåt man redan läst om det finns nåt nytt runt hörnet? Jättesvårt att låta bli, eller hur?

Egentligen borde man kanske, på samma sätt som jag bestämt med recensionsexemplar under första halvan av 2016, bara försöka ignorera allt nytt och lägga krutet på att beta av lite gammalt. Eller?

 

Annonser
Video

#TBT- ett inlägg till?!?

Nu när vi äntligen ska få se slutet på Hunger Games-filmerna så känns det ju faktiskt som att det var evigheter sen första filmen kom, så den här trailern kanske kan vara en liten påminnelse, och lite nostalgisk blir man allt – eller vad säger Bokhuset?

#TBT -Vampyren är far till alla barnen

6722a38f-f14b-4a72-acd8-a95666278af6Intertextualitet – himla fint ord det där. En gång i tiden, när mina kära klasskamrater slet sitt hår med programmeringskurser så satte jag mig i biosalonger tillsammans med en massa media-studenter och tittade på Alien och läste filmvetenskap istället. Där pratade vi bland annat om såna här fancy begrepp.

Jag kom att tänka på det här igår när jag satt och läste Niklas Krogs ”Nattbuss 198” och tänkte på hur mycket den påminde mig om John Ajvide Lindqvists  ”Låt den rätte komma in”. Och ungefär halvvägs igenom boken så kommer den, den explicita referensen till just ”Låt den rätte komma in” när huvudpersonen Johan och hans kompis passerar just den där gångtunneln där Eli hoppar och tar sig ett mellanmål på alkisen.

Just ”Låt den rätte komma in” är min personliga favorit av Ajvide Lindqvist, och inte bara för att titeln i sig refererar till en Morrisey-låt. Därefter hände nåt och jag fastnade inte särskilt mycket för ”Lilla stjärna” och har inte ens läst varken ”Människohamn” eller ”Rörelsen”.MV5BNDQ4MjQ4OTMwMF5BMl5BanBnXkFtZTcwOTYzNDc4Mw@@._V1_SX214_AL_

Men som sagt, det är nåt speciellt med vampyrer i Blackeberg på 80-talet. Jag gillar dessutom båda filmatiseringarna, både Tomas Alfredssons och Matt Reeves versioner. De är ganska olika tolkningar, men samtidigt tillräckligt lika och intressanta var för sig att de kan stå på egna ben och väl värda att kika på. Det är det som är så kul – tre olika versioner av samma berättelse, som alla belyser olika delar av den. Alla har sin egen nisch och att alla tre herrarna lyckas är ännu mer spännande. Faktum är att jag skulle vilja hävda att det för samtliga tre herrar är deras absolut bästa material til dags dato…

Recension på ”Nattbuss 198” kommer på måndag.

Throwback Thursday 22/10

Alla såg Tillbaka till framtiden II igår va? Annars är det bakläxa. Idag är det torsdag så då är det som vanligt tidsmaskinen som ska fram, men tyvärr är det inte en DeLorean DMC-12 med en fluxkapacitator på taket.

Hursomhelst: vi behöver inte alltid gräva 30 år bakåt i tiden. Ibland räcker det med några år bakåt. Och vi pratar om boken med ett av de i särklass fulaste omslagen i vår bokhylla, nämligen det här:

hungerspelen

Det är så fult på så många nivåer att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag förstår inte växterna eller den hemska turkosa färgtonen – det hela får mig att tänka på nån sorts misslyckad Poison Ivy-cosplay. Själva ”Hungerspelen”-loggan är ju också väldigt märklig i sina färger och blandning av två väldigt olika typsnitt – precis sånt som var ett stort no-no när jag läste marknadsföring i gymnasiet.

Sen ska det sägas att jag inte är direkt stormförtjust i de här omslagen heller:

c9f36428653435d97dcd68f33b3cbb4a

Tur att boken blev hyfsat framgångsrik ändå…

#TBT 15/10 HOLY SHIT. This is awesome.

Vissa saker var faktiskt bättre förr. Ni som har ett personnummer som börjar på 1990 eller senare, ni förstår inte hur bra vissa saker var på 1980-talet. Ni kan ta era Pokemons, Digimons, Pogs och fan vet vad och de är inte värda nånting i jämförelse.

Ni kan ta era surfplattor och mobiltelefoner.

Ni kan ta er Justin Bieber.

Vi som växte upp på 80-talet hade nämligen nåt som faktiskt inte kan kallas nåt annat än det främsta som evolutionen någonsin kunna få fram i leksaksväg. Allt därefter är downhill.

Jag pratar liksom om dinosaurier. Med laserkanoner. För att illustrera:

dinoFATTAR NI?!?!?

Och även om det nu ryktas om att pratas om att det ska göras film på Dino-Riders så inser jag naturligtvis att det är så löjligt osannolikt att det kommer att bli av på riktigt, så kan jag liksom inte släppa tanken på att kanske få se en maktgalen rymdvarelse styra en Tyrannosaurus Rex med laserkanoner på huvudet på bio. Snälla tomten?

Throwback Thursday OCH Tisdagsutmaning på en gång? Nu har han ju inte tagit sina mediciner.

Ja, det är torsdag. Då är det ju konstigt att köra en Tisdagsutmaning kan man ju tycka.

Men…

Så handlar den ju om 1980-talet, och vad passar bättre på en #Throwback Thursday än just lite bakåtblickande?

Jag är född 21 december 1979. Det betyder att jag med en hårsmån missade att kunna kalla mig 80-talist, men att jag ändå dras med exakt allt som 80-talskidsen (som numera inte är kids så klart) dras med rent kulturmässigt. Samma musik. Samma filmer. Allt.

Och det är inte alltid så illa. Faktum är att några av världshistoriens bästa och mest inflytelserika filmer gjordes under 1980-talet. Jag kanske inte såg alla ju då, men så är det faktiskt.

Nej, jag menar inte Sällskapsresan.

Men allvarligt talat:

Indiana Jones-trilogin (ja, jag vet att det finns en fjärde som gjordes under 2000-talet, men den ….nej, ju mindre vi pratar om den desto bättre).

Goonies.

Karate Kid.

E.T.

Tillbaka till framtiden-trilogin.

Star Wars (ok, första kom 1977, men lite får jag ändå tänja på gränserna).

Stand by Me.

Gremlins 1 och 2.

Ghostbusters 1 och 2.

För att inte tala om de som var med i filmerna:

Killar som Dan Aykroyd, Steve Martin, Eddie Murphy, Bill Murray och Chevy Chase springer omkring och är fruktansvärt roliga i film efter film.

Arnold. Sylvester. Bruce. Jean-Claude. Mel. Clint. Need I say more? Det var på dn tiden actionfilmer varade i 1 timme och 45 minuter och komedier hade vett att hålla sig under 1 och 30. (Herrar Jackson och Apatow, SKÄRP ER!)

Och allvarligt, tjejerna, den som inte hade en crush på nån av de här – Elisabeth Shue *räcker upp handen*, Kathleen Turner, Michelle Pfeiffer, Winona Ryder, Brooke Shields, Molly Ringwald, Demi Moore… Kim Cattrall i Polisskolan… listan kan bli en mil lång så jag slutar här.

1980-talet. Nu vet ni varför jag är som jag är.

#TBT 27/8 – intellektuell inteschmecktuell

Under mina mer pretentiösa stunder (jag har faktiskt också varit en ängslig runt-tjugo-nånting med för uppblåst uppfattning om min egen viktighet) så grävde jag lite i klassiker-hyllan på biblioteket i Ängelholm. Samtidigt som jag lyssnade på gnällig indie-pop från Göteborg och engelska arbetarklasstäder så ville jag läsa VIKTIGA böcker. Av FRANSKA FÖRFATTARE. Det här var alltså under mina värsta perioder där jag ville vara intellektuell och prata politik och filosofi och vara finkulturell. Det vill säga raka motsatsen till nu.

Sånt är viktigt. Trodde jag.

Hur som helst…

Klart jag läste Albert Camus. Och Victor Hugo. Och Emile Zola.

Camus Främlingen står fortfarande i hyllan, den fanns i en rätt tunn pocketupplaga så den slog jag naturligtvis till på. Jag vill minnas att jag faktiskt tyckte om ”Les Miserables”, boken alltså, men be mig inte berätta vad den handlar om. Det har jag glömt för länge sedan.

Jag har egentligen ingenting emot att läsa klassiker, varken från franska författare eller någon annanstans. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om både Hemingway och Steinbeck, och även svenskar som Hjalmar Söderberg eller Vilhelm Moberg.

Men det jag kommit fram till hittills är ju att det är mycket roligare att läsa det man faktiskt är sugen på att läsa än att läsa sånt som man känner sig tvingad att läsa. Nu läser jag i och för sig en hel del recensionsexemplar av böcker som jag kanske inte hade tittat efter om jag var nere på bokhandeln, men skillnaden är jag att jag valt att läsa såna böcker också. Och är den alldeles för usel får jag ju möjligheten att skriva nåt av det roligaste som finns, det vill säga sågningar liket jag också gjort vid några tillfällen.

Men i alla fall – gör inte som jag gjorde. Läs inte för att verka svåra. Det är bara dumt. Läs för att ni vill. Och vad ni vill.

#TBT – Alla vet väl att jorden är platt?

Jag kom att tänka på det här när jag satt och skrev veckans TTT-inlägg. Jag har ju aldrig nämnt Terry Pratchett här, så nu är det alltså dags.

TERRY PRATCHETT.

Humor är så ruskigt svårt. Man kan sitta på sin kammare och tycka att man är hur rolig som helst och småfnissa åt sig själv, men så fort man drar ett skämt för någon annan så tittar de på en som om det är fel på en. Jag säger inte att det hänt, men… ok, ja det har hänt.

Därför blir jag så imponerad av författare som är allmänt erkända som roliga typer, åtminstone i bokform. Douglas Adams var rolig som attans, och så alltså även herr Pratchett. Båda hade dessutom den goda smaken att ägna sig åt genrer som jag själv uppskattar, dvs både sci-fi och fantasy. Huruvida det finns roliga deckarförfattare vet jag alltså inte. Det borde det väl göra, eller? Nån där ute vet säkert, droppa i så fall gärna en rad i kommentarsfältet.

Men Skivvärlden alltså. Fullsmockat med fantasyklichéer vända ut och in och upp och ner och oftast VÄLDIGT VÄLDIGT roligt. Det finns så mycket där som är bra. Döden. Rensvind (ja, jag har läst det mesta av min Pratchett-konsumption på svenska). Brandkåren.

Jag hade till och med ett datorspel. Det var vansinnigt snyggt och med bra röstskådespeleri, men som ni som läst någon av de här böckerna säkert inser, så in i bängen svårt.

Nu blir det ju tyvärr inga fler böcker av Pratchett då han gick bort för ett tag sen, men det finns ju mängder av böcker att ta tag i för den som har tid:

6241b98e13e6be139a7f2f20a3d105d6

#TBT 6/8

Idag blir det en lite annorlunda #TBT. Idag handlar det om fynd i gamla böcker, eller närmare bestämt i magasinerade böcker på biblioteket. Bea, min sambo, hittade ett gammalt brev som antagligen använts som bokmärke, och man undrar ju verkligen om bakgrunden till brevet. Vad tror ni? Läs och förundras, för det har vi gjort.

Brevet är adresserat till Fröken Ellen Johansson, Storgatan 22, Falköping, och är dessutom märkt ”Angeläget” Det skickades 1917 enligt poststämpeln.

”Zinkgruvan den 1374 1917.

Bästa fröken Johansson. Hjärtligt tack för kortet som jag har bekommit för länge sedan. Har väntat brev en längre tid men förgäves.

Jag beder Dig än en gång om ett svar på mitt sista brev. Hvarför skriver Ellen ej något svar, tror Ellen att jag har ljugit för henne angående Elsa Thorén.

Var snäll och skicka tillbaka foto, så få vi väl sluta med korrespondensen. Varför har Ni bedragit mig så jag skickade foto till eder. Jag kunde aldrig tro Ellen om det. Hade trott att Ellen hade ett godt, rent och ädelt hjärta med det ser ej så ut.

Jag beder Dig än en gång, skriv svar på mitt enkla brev och sänt foto med.

Tänk vilken härlig vår det är här i Dalarna, om Ellen vore här, men det man har hoppats får man glömma.

Allting i världen jag glömma men Ellen, den trolösa, den glömmer jag ej.

Får nu avsluta min slarviga skrivning för denna gång i hopp om att Ellen uppfyller min önskan. Om Ellen sänder tillbaka kortet så skall jag förlåta henne allt on hon har gjort mig. Ty skriften säger, ”Om någon slår dig på det vänstra kindbenet, så vänd honom ock det andra till”.

Farväl min älskling och glöm mig ej. Adjö.”

unnamed

Visst undrar man?

#TBT 16/7 – så var vi där igen

Första dagen på semestern, oh yes! Nu ska det semestras…. i 18 plusgrader och molnigt…

Nå ja, det går nog bra ändå ska ni se.

Dagens #TBT tar oss än en gång in i fantasins förlovade land, och inspireras av en viss trailer på San Diego Comic Con (gudars vad jag skulle vilja åka dit, ska vi anordna en gruppresa?).  Det vill säga den här:

Terry Brooks började att krafsa på serien om Shannara redan 1977, dvs två år innan jag föddes, och senaste boken i serien kom ut i juni i år enligt Wikipedia, vilket alltså är HELT bananer. Det finns med andra ord FRUKTANSVÄRT många böcker att läsa in sig på egentligen.

Jag började läsa de här nånstans efter att jag upptäckte Eddings och Tolkien, men jag kommer allvarligt inte ihåg ett smack – det här är ju liksom tjugo år sedan jag läste dem, men en sak jag kommer ihåg var just det här med att den utspelar sig i vår värld långt efter Den Stora Katastrofen, och nånstans därefter så dyker alver och dvärgar upp. Och magi så klart. Så det är fantasy men samtidigt post-apokalyps och traliern gör mig faktiskt rätt nyfiken på hur det här kan bli. För tusan, Manu ”Deathstroke/Crixus” Bennett är ju med! Hade jag haft mer tid och pengar så hade det ju varit kul att läsa åtminstone nån innan januari 2016, men visst ser det rätt kul ut?

Min inre tolvåring får nästan hjärtstillestånd av nostalgi av det här omslaget.

Min inre tolvåring får nästan hjärtstillestånd av nostalgi av det här omslaget.

#TBT 27/5

livlakarens-besok-romanPå lördag ska jag åka till Skåne men utan att passera mitt barndomshem. Jag ska förvisso träffa min familj, men inte åka hem och det känns faktiskt lite konstigt eftersom det huset är så förknippat med ens uppväxt. Men den här gången kommer jag att vara flera mil därifrån och åka till en annan av alla de städer jag har bott i Sverige (jag är en sån där som drar upp flyttstatistiken ORDENTLIGT).

Och bland annat har jag bott i Borås i ett antal år. Där hade jag förmånen att faktiskt vara med i en liten bokklubb (Bokklubben Bävern, men varför den hette så vet jag faktiskt inte) med några av mina kollegor där vi alla valde var sin bok efter ett roterande schema och sen läste alla och skrev små recensioner som vi la upp på vår egen sida på intranätet. Avancerat, eller hur? En av de böcker jag valde var Per Olov Enquists ”Livläkarens besök”.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

Det är en av de allra tråkigaste och ointressantaste böcker jag läst i hela mitt liv och trots andra människors försäkran om att den är helt fantastisk så har jag tydligen missat exakt allt som är bra med den. Fattar INGENTING. Är det nån som vill förklara för mig så står kommentarsfältet till ert förfogande. Speciellt hur den kan vara prisbelönt med Augustpriset…

Jag kan säga att mina kollegor tyckte ungefär samma sak.

Och jag gav faktiskt berättelsen en andra chans i form av filmen ”En kongelig affære” med Alicia Vikander och Mads Mikkelsen men den var ju ungefär lika tråkig.

#TBT 14/5

Jag gillade Pelle Svanslös när jag var liten. Inte för att vi hade katt eller så (det har vi ju kompenserat med RÅGE efteråt), utan bara för att han verkade som en väldigt snäll och trevlig figur. Jag gillade ju Bamse och Klas Klättermus också, så det var ju ganska snälla böcker och serietidningar som lästes på den tiden. Främst var det väl bilderböckerna som gavs ut i början av 1980-talet som lästes, och jag måste säga att för att vara böcker som är från den tiden då varken jag eller min bror var särskilt milda i behandlingen av, well, NÅT, så är de i fantastiskt bra skick. De ligger här bredvid tangentbordet nu när jag skriver och de är förvånansvärt välbehållna.

Böckerna i sig är ju sammandrag och förenklingar av Gösta Knutssons originalberättelser om Pelle, Elake Måns, Bill och Bull, Maja Gräddnos och alla de andra, och att bläddra i böckerna är en äkta Throwback Thursday utan dess like. Det dyker upp små brottstycken och repliker i huvudet på en och det visar ju verkligen hur Knutssons berättelser bränt in sig i huvudet på en. Jag kan tänka mig att jag suttit med de här i någon fåtölj hemma och tragglat mig igenom dem både en och tio gånger under tiden jag började läsa själv. Det är ju väldigt charmiga och snälla böcker med en tydlig tanke om att bara man är snäll så blir det bra till slut och den elake får sitt straff på ett eller annat sätt. Min sambo hittade dessutom en Pelle Svanslös-bok på loppis för lite kaffepengar, och när vi slog upp den så var den signerad av Gösta Knutsson himself!

Böckerna jag har är illustrerade av Lisbeth Holmberg-Thor, och för mig är det de teckningarna som är ”de riktiga”:

IMG_0939 IMG_0940

#TBT 7/5 Stardust

Då var det torsdag och dags att prata om nåt gammalt i hyllan, eller hur?

Jag såg Daredevil-serien på Netflix för ett tag sen och älskade den. En av de finare sakerna med den är att huvudrollen spelas av Charlie Cox, som också spelar huvudrollen i en av mina favoritfilmer, nämligen Stardust från 2007, regisserad av en annan hjälte, nämligen Matthew Vaughn (Kick-Ass, Lager Cake, X-Men: First Class) som jag skrivit om tidigare.

Stardust i sin tur bygger på Neil Gaimans lilla guldkorn med samma namn. Eller rättare sagt: ”Stardust: Being a romance within the realms of Faerie” som det står på min utgåva som dessutom är helt underbart illustrerad av Charles Vess.

I min värld är detta kanske min favoritbok av Gaiman, endast spöad av vissa delar av Sandman (det går liksom inte att slå berättelsen där Morpheus bevittnar ur-uppförandet av ”En midsommarnattsdröm” tillsammans med Shakespeare och Titania och Oberon och Puck, helt makalöst bra).

Men det jag gillar med den här är hur Gaiman hanterar element ur klassiska sagor och älvor och väver ihop det till nåt helt unikt och extremt läsvärt. För de som bara sett filmen så kan jag meddela att boken är betydligt mörkare och brutalare, men det ligger kanske mer i ton med var den hämtar sin inspiration ifrån. Jag älskar som sagt filmen, men har inget problem med att köpa skillnaderna mellan de båda versionerna. Och boken är så förbannat bra.

Det finns en stor risk/chans/möjlighet att jag läser om den här inom kort, bara så ni vet…

stardust_a_1280x1024

#TBT 30/4

Jag blev lite inspirerad av förra veckans bloggjerka, och kanske mest av Bokhusets inlägg. Jerkan handlade alltså om att rekommendera klassiker som var minst hundra år gamla, och Katja radade upp ett antal bra förslag på äventyrsböcker som fortfarande är läsvärda.

Jag läste många av de här på egen hand som barn. Pappas gamla exemplar av ”De tre musketörerna” av Dumas och ”Oliver Twist” av Dickens stod i hyllan så de lästes med försiktighet eftersom de var URGAMLA. Och jag lånade Jules Verne-böcker på biblioteket, och minns att fröken var då förvånad att jag ville läsa ”Jorden runt på 80 dagar” för det ville inga andra barn. Nu är den i ärlighetens namn kanske inte den roligaste om man är runt 10, men den lästes!

Två av mina absoluta favoriter var nog ändå ”Skriet från Vildmarken” av Jack London och den helt sanslösa ”Baron von Münchhausens underbara äventyr till land och vatten” av G.A. Bürger. Den första var så spännande och sorglig att jag inte kunde låta bli att låna den om och om igen, och den andra kunde jag skratta åt så att jag fick ont i magen.

Det gemensamma för alla de här böckerna är att ingen av dem egentligen är barnböcker. De är inte på något sätt skrivna på ett lättare språk eller på annat anpassade för yngre läsare. Däremot är de alla så pass spännande och underhållande att jag inte kunde låta bli dem och då borde fler kids kunna göra det även idag. Och det är där nånstans jag hoppas att såväl barn och kanske framförallt vuxna hittar till de här klassikerna igen trots att de kanske inte riktigt är de hetaste titlarna i handeln. Men tänk om nåt förlag (hej Modernista!) skulle ge sig på att släppa några av de här klassikerna med nya snygga omslag, skulle det inte vara nåt?

#TBT 16/4

Jag och skräck har ett ganska komplicerat förhållande till varandra. Jag skulle vilja tycka om det mer än vad jag gör, eftersom jag fattar att det handlar om att konfrontera sina rädslor på ett underhållande sätt och att så många (inklusive min sambo) tycker att det är så förbannat roligt att bli skrämda. 

Problemet är att för det mesta tycker jag att det mest är skräp alltihop. Det kan finnas en bra premiss, ibland till och med ett hyfsat utförande men till slut så blir det alltid bara pannkaka när det fula datoranimerade spöket eller en hoppande röd demon dyker upp i slutet (ja Insidious, du kan stå där och skämmas i hörnet). Jag blir konstant besviken. The Conjuring är en av få skräckfilmer som jag faktiskt uppskattat, den och klassiska slashers som första Halloween och Fredag den 13:e.

I allmänhet funkar det liksom inte. Antingen är jag för gnällig, eller så är skräckgenren inget för mig. Att sitta där och tycka att det här är så himla dåligt gör ju ingen glad. Det verkar ju vara svårare att åstadkomma nåt bra inom skräck än att äta gröt med sugrör.

Men skulle man kunna tänka sig att det skulle fungera bättre i bokform – då får jag ju själv föreställa mig saker, då borde det ju fungera lite bättre? Nja. Jag har testat att läsa giganterna, dvs Koontz och King, men hittills så har det inte klickat där heller.

Dock finns det ett undantag. En enda bok som jag tyckt varit riktigt obehaglig och som gjort mig illa berörd. Det är John Ajvide Lindqvists Om hanteringen av odöda. 

Jag vet egentligen inte varför. Jag tycker att både Människohamn och Låt den rätte komma in egentligen är bättre böcker, men det är nåt i boken om de odöda som verkar slå an nåt speciellt. Men vi snackar alltså en enda bok någonsin.

Så nu undrar jag hur ni tänker? Ni kan väl förklara vad jag missar och vilka som är era favoriter och rekommendationer? Eller finns det fler som känner likadant?

#TBT 9/4 – Men seriöst, HAR DU INTE LÄST!?!?!?

Vi har lyssnat en massa på Spotify under påsken. Mest en massa trevlig musik, men sen fick jag av nån outgrundlig anledning för mig att kolla lite av utbudet på barnmusik. Jag får såna ryck ibland. Det finns säkert nån diagnos för det. På nåt sätt så snöade vi in oss på Astrid Lindgrens uppläsningar av hennes böcker, och främst Bullerbyböckerna.

Och nånstans där bland berättelserna om hur pojkarna grävt grottor i höskullen så slog det mig att jag inte kommer ihåg särskilt mycket att några Astrid-berättelser förutom Mio min Mio (jag har ju skrivit om det här med min riddar-fixering tidigare) och lite spridda delar av Pippi och Emil. Men Bullerbyn? Nix, väldigt lite. Kalle Blomqvist? Nada. Rasmus på luffen? Vem är det? Karlsson på taket? Eh. Nej.

På nåt sätt har jag undvikit/undanhållits större delen av tantens samlade produktion. Vissa kan jag liksom förstå, Lotta på Bråkmakargatan eller Madicken låter inte som böcker som folk hade satt i tassarna på mig när jag var liten, men är det inte konstigt att jag vad jag vet inte har läst Bröderna Lejonhjärta? Däremot har jag sett filmen nån gång när jag var liten – jag skulle dock vägra att se den idag. Jag börjar lipa under de första tio minuterna. Jag har testat.

Lite känns det som att jag missat väldigt mycket, men jag förutsätter att det finns möjligheter att ta igen det här när egna kids dyker upp.

Den här fattade jag i alla fall:

#TBT 2/4 Dags att komma ut

Jag måste erkänna en sak.

Det kanske inte är en sak som är helt ok att säga, men jag måste säga det ändå. Det är dags att ni får veta.

Men jag tål dem inte.

Jag tål dem inte alls.

Inte hur de klär sig.

Hur de uppför sig.

Vad de pratar om.

Jag blir faktiskt så irriterad på dem att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Och ibland känns det som att de är överallt.

Man blir påmind om dem i de konstigaste sammanhang. Kanske när man ska äta lunch.

Eller när man pratar om husdjur. Eller husrenoveringar.

Mitt ordningssinne får faktiskt frispel och jag vill bara skrika att ”Man kan faktiskt inte ha en pool i garaget!” och att man inte alls kan ha tusen tigrar i ladan.

Nej, jag tål dem faktiskt inte alls. Jag blir sjuk och måste tänka på annat.

Nåt helt annat än de där förbannade Loranga, Masarin och Dartanjang.

IMG_0257

Och ändå utsatte jag mig för Barbro Lindgren-utställningen på Dunkers Kulturhus förra sommaren.

#TBT 26/3 eller hur en björn i blå toppluva kan göra skillnad

Det första som jag kommer ihåg att jag läste helt själv var en Bamse-serietidning. Pappa brukade läsa högt ur tidningarna efter jobbet när han kom hem men den här gången var han kanske på tjänsteresa eller nåt liknande, så jag tog tidningen och satte mig i läderfåtöljen och försökte förstå krumelurerna i pratbubblorna. Vad jag kan komma ihåg så brukade det vara så att pappa läste tidningarna några gånger och sen tog jag hand om tidningarna själv, så det är möjligt att jag kanske kunde läsa lite hyggligt redan tidigare, men det här var i alla fall första gången jag gav mig på en tidning helt själv utan vuxen inblandning.

Jag minns fortfarande att det var ljust ute, och att jag sprang till mamma i köket och skrek på det där otroligt charmiga sättet som bara en 5-6-åring kan göra att ”JAG KAN LÄSA!!!!”. Jag var annars ett ganska dämpat barn, tro det eller ej.

Jag googlade lite på gamla Bamse-omslag och den tidning som jag alltid tänkt på som min första Bamse-tidning var den här, från mars 1984:

b1984-3

På samma sida (bamsesamlarna.com) känner jag igen flera tidigare omslag också, men jag tror att det beror på att vi köpte en massa begagnade tidningar några år senare där det fanns äldre nummer i kassarna. Där låg för övrigt också en hel hög med Min Häst, så jag har faktiskt läst en hel del Mulle i min barndom också…

Det här ledde sen till att jag var ungen som satt och läste högt för de andra barnen i förskolan, trots att jag var absolut yngst av alla barn och höll på att få gå med barnen som var födda året efter. Nu blev det dock aldrig så.

Jag är fullkomligt säker på att högläsning och serietidningar var min väg in för att knäcka läskoden. Den dag jag och min sambo får barn kommer vi att göra på precis samma sätt och hoppas på det bästa. Det är ju värt ett försök, eller hur?

#TBT 19/3 – Pretentious? Moi?

Under några år runt millennieskiftet hade jag en riktigt stor litterär favorit, nämligen Per Hagman.  På något sätt så tyckte jag att jag kunde identifiera mig så väl med det han skrev om, trots att hans böcker egentligen handlade om människor som jag aldrig skulle kunna umgås med eller ens relatera till i verkliga livet. Vad visste jag om klubblivet i Stockholm, om knark och svartklubbar? Jag har fortfarande aldrig rökt en cigarett – Hagman döpte en hel bok till det. Just den boken är nog den enda bok som jag någonsin jagat runt efter på antikvariat.

Jag var också helt frälst i Hagmans språk. Det innehöll en speciell känsla, en sorts flyktighet och sorgsenhet som jag aldrig hade sett tidigare, och var skrivet på ett sådant sätt att det ibland tog steget bort från vanlig skönlitteratur över till poesi. Föga förvånande försökte jag efterapa detta i de noveller som jag satt och skrev på min gamla dator på pojkrummet. Resultatet blev oftare en sorts urvattnade Kent-plagiat i novellform kryddat med taffliga försök att fånga desperationen som finns i mycket av Per Hagmans böcker.

Jag hittar inte heller särskilt mycket nytt material eller artiklar om Per Hagman på nätet, men en artikel i DN från 2010 känns mer som ett ”ja, men det var väl ungefär det jag trodde” om vart han tog vägen efter att jag slutade läsa hans böcker. Nånstans där verkar det också som att han slutade skriva böcker.

Men för at återgå till mig själv – ja, jag var förbannat pretentiös på den tiden.

Jag är fortfarande rätt pretentiös när det gäller vissa saker, men jag är en betydligt mildare och öppnare version av mig själv jämfört med den David som tyckte synd om sig själv för 15 år sedan.

Men jag kan inte längre läsa Per Hagman utan att skickas tillbaka till de känslor och tankar som tog upp min tid, så jag låter helt enkelt bli.

#TBT 12/3

farornas-vag-1Det är ju inte alla läsprojekt som går i hamn. Vissa böcker går inte att få tag på, andra är inte tillräckligt bra. Och vissa drar ut på tiden till den grad att det bara dör ut av sig självt.

Jag började alltså läsa Robert Jordans ”Sagan om drakens återkomst” när jag var 12. Det var JÄTTELÄNGESEN jag var 12. Jag tragglade mig igenom böckerna genom hela mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet, men sedan tog det faktiskt stopp, trots tappra försök. Kanske gav jag upp för att det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Den svenska utgivningen gick ut på att dela varje engelskspråkig bok i två svenska, så det blev ju allvarligt hur många böcker som helst. Serien kommer inte heller att bli fullständigt utgiven i Sverige. Jordan dog ju för några år sedan och Brandon Sanderson fick slutföra serien, och de tre böcker som han är inblandad i kommer alltså inte att ges ut på svenska.

Jag hade alltså inte tålamodet att vänta ut en serie som jag inte hade någon aning om hur och när den skulle sluta, och så här i efterhand kan jag inte heller känna någon större ånger eller ens intresse över att ta upp just den här serien igen. För om det är så att jag tvekar lite över att läsa om Harry Potter trots att jag älskar serien just för att den är så pass lång med sina sju böcker, hur skulle jag då kunna ge mig på Jordans och Sandersons fjorton? Då skulle jag ju kunna lägga ner bloggen under ganska lång tid och det vill vi väl inte eller hur?

Men samtidigt kan jag ju inte låta bli att undra om den är värd att läsa nu när det äntligen går att läsa färdigt berättelsen om Rand Al’Thor och de andra…

#TBT 5/3

På en vanlig arbetsdag kan jag få besök av såväl Miles Davis som Snoop Dogg. Ibland även The Smiths och Dismember och vissa dagar kanske till och med hinna med lite Pavarotti innan eftermiddagskaffet. 

Jag försöker att vara rätt bred i min musiksmak. Samtidigt har jag varit otroligt dömande förr om åren angående andras smak, på gränsen till en besserwisser. Det finns naturligtvis massor med musik och artister jag inte klarar av, men när det gäller vad jag själv vill ha med i mina spellistor försöker jag vara rätt öppen.

Vad har detta att göra med böcker då? Naturligtvis är det så att jag är en sån där som håller Nick Hornbys ”High fidelity” väldigt högt, that’s why. Nu är ju huvudpersonen betydligt äldre än vad jag var när jag läste boken första gången, men det fanns ju ändå massor jag tyckte att jag kunde relatera till, inte minst musikelitismen. Sen är det ju en rolig och välskriven bok om både musik och relationer, så den har ju absolut poänger även om man inte är musiksnobb.

Jag tyckte dessutom om filmen med John Cusack och tycker fortfarande att det är en bra filmatisering, trots amerikaniseringen. Jag köpte så klart soundtracket.

Som tur är identifierar jag inte längre igen mig särskilt mycket med Rob, men det går bara inte att låta bli att älska nån som inleder en film så här:

”What came first, the music or the misery? People worry about kids playing with guns, or watching violent videos, that some sort of culture of violence will take them over. Nobody worries about kids listening to thousands, literally thousands of songs about heartbreak, rejection, pain, misery and loss. Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?”

#TBT 26/2

Vi fortsätter vår odyssé genom min barndom och hamnar än en gång vid seriehyllan på biblioteket. Det seriealbum som jag lånade hem i särklass flest gånger var en rätt obskyr serie i förhållande till alla Asterix, Spirou och Lucky Luke och där mitt kära bibliotek bara hade de två första volymerna av den här serien. Det här blev sedan en sorts fix idé och låg och ruvade i bakhuvudet i många långa år innan jag letade upp de resterande albumen online.

Serien jag pratar om – Alverfolket.

Alverfolket

Eller Elfquest som den heter på engelska. Det är en serie som var något helt annat än vad jag läst tidigare – inte humoristiska belgiska/franska serier, inte superhjälteserier utan nåt helt eget. Här är det alverna som är huvudpersoner, de lever i samspel med naturen och människor är onda och farliga – inte konstigt att jag kom att tänka på den här direkt efter att ha läst Odinsbarn!

Som sagt, biblioteket hade bara de två första volymerna och jag läste dem om och om igen. Många år senare, i vuxen ålder då jag äntligen hade tid och en vettig internetuppkoppling dök de här figurerna upp igen på något sätt och jag lyckades faktiskt få tag på engelska utgåvor i svartvitt för att ja.. 15-20 år senare få läsa färdigt den här serien. På svenska så finns faktiskt 17 av 20 album utgivna, och första albumet i fint skick är värlt löjligt mycket pengar, så det är inte direkt snack om att köpa dem på svenska, så man är hänvisad till amerikansk utgivning.

Jag har jättesvårt att motivera på något sätt varför Elfquest är så bra, det är bara barndomsminnen och ett återseende av gamla vänner på något sätt som gör att det här får ett övernostalgiskt skimmer. Det var faktiskt så pass länge sen att jag inte gjort nån större analys av könsroller,anatomi eller annat som man säkert skulle kunna ha synpunkter på vid en ny genomläsning (och det är nog dags igen) så jag kan inte säga något om detta. Det är dessutom rentav troligt att jag tycker om den här serien så mycket att det skulle rinna av mig som vatten på en gås… Men serien är fylld av starka karaktärer, blod, död, kärlek och alla möjliga andra känslor, men mest av allt är det ”bara” riktigt bra.

Det är dessutom en riktigt mastodont-verk med massor av uppföljare och sidospår som kanske inte alltid håller så hög klass, men själva original-serien i 20 delar är det absolut främsta i serien. Den finns dessutom samlad i en svartvit volym på lite drygt 700 sidor för runt 200 kr. Det går också att läsa alltihop online på elfquest.com om man vill, men det är lite tungjobbat – tro mig, jag vet.

Top Ten Tuesday 24/2

Imorgon är det lön! Ikväll är alltså sista dagen för Pasta Rosé, imorgon blir det oxfilé… eller kanske inte. Jag är mer en ryggbiff-kinda guy. Men innan det blir påfyllning på kontot och i magen är det dags för allas favoritämne på tisdagar, nämligen Top Ten Tuesday!

Top Ten Favorite Heroines From Books (Or you could pick movies/tv): We’ve done this topic before so you could always do heroines you love since the last time we did this topic, heroines in a particular genre, etc.

1. Hirka från Korpringarna-trilogin

Jag medger att jag är färgad av att jag just nu läser Odinsbarn, men hon är ju så förbannat sympatisk, även utan svans!

2. June från Legend-trilogin

Den enda som kanske skulle ta henne i en fight är Hit-Girl lite längre ner på listan, men konbinationen av att både var fullkomligt livsfarlig i strid och intelligent samtidigt är svår att matcha.

3. Katniss från Hunger Games-trilogin

Det är Katniss. Behövs ytterligare motivering?

4. Minoo från Engelsfors-trilogin

Hon är nog den som är mest lik mig själv, så för att mata mitt ego…

5. Hermione från Harry Potter

Om man behöver ett vandrande magi-wikipedia finns det ju ingen annan i världen som har bättre koll än Hermione.

6.Mindy McCready/Hit-Girl från Kick-Ass

Jag ville adoptera henne så fort jag såg henne. en 11-årig ninja som önskar sig en butterfly-kniv i födelsedagspresent… Mitt hjärta smälter!

7. Julie Beaufort-Stuart, Maddy Brodatt från Kodnamn: Verity

De här tjejerna får lite orättvist dela på sjundeplatsen, men de är så fantastiskt starka och kloka individer och så nära vänner att det känns elakt att skilja på dem.

8. Lilla My från Muminböckerna

Lite otippat kanske, men ibland behöver man utmanas av en ettrig liten varelse med mer attityd än en hel gymnasieklass tillsammans.

9. Clarke från The 100

Om jag landade på en okänd plats, då skulle jag vilja att hon tog ledningen direkt. ”Driven” skrapar bara på ytan när det gäller att beskriva henne.

10. Joanna från Jag är ju så jävla easy going

Hon är ju så snabb i truten!

#TBT 19/2 eller kulturskymning i Tidaholm

”Tove Jansson, va har ho’ skrivi’ för nôtt?”

Ungefär så lät det när min sambo hämtade ut en inramad Tove Jansson-affisch. När hon lätt förvånat svarade ”Ja, hon är väl absolut mest känd för mumintrollen…” fick hon till svar: ”Ja, det kanske man bara vet om man har barn…” på bredaste Tidaholmsdialekt.

Riktigt så illa är det inte för mig, men jag var aldrig intresserad av Mumintrollen förr. Läste aldrig böckerna som barn. Däremot kommer jag faktiskt ihåg att jag har läst en serie om Muminfamiljens semester på rivieran.

Det är alltså först nu under förra eller året innan dess som jag faktiskt läst några Mumin-böcker överhuvudtaget, men sedan dess har jag faktiskt läst rätt många. Jag har en kaffemugg på jobbet med Råddjuret (allvarligt talat, hade jag haft svans och kastrull på huvudet så hade jag VARIT Råddjuret) och jag är nog ganska stort fan numera av alla figurerna i Mumindalen. Jag gillar verkligen karaktärerna, och framför allt djupet och allvaret i böckerna. Det finns en sån härligt melankolisk stämning i böckerna som jag säkert felaktigt tycker är ”typiskt finsk”, men speciell är den i alla fall.

Att läsa dem som vuxen ger oväntat mycket. Det är lätt att förstå hur rädslan och ångesten från Andra Världskriget färgat framför allt ”Kometen kommer” och ”Farlig midsommar” när det gäller domedagsstämningen och rädslan inför något som inte går att påverka som enskild individ i världen. På samma sätt är det så lätt att känna igen personer i sin närhet i det stora persongalleri som finns i Mumindalen – alla känner någon som Filifjonkan eller någon Hemul. Kanske har man en egen Muminpappa eller Snorkfröken i sin närmsta omgivning. Och har man ingen, då kanske det är en själv som är en Muminfigur, frågan är bara vem?

Det här är alltså motivet på tavlan...

Det här är alltså motivet på tavlan…

#TBT 12/2

Jag har tidigare berättat om det fina lilla biblioteket i Munka-Ljungby, den lilla by utanför Ängelholm där jag växte upp. Biblioteket där jag och min bror fick sitta med på sagostunder med Ann-Christin som bodde i det röda huset på andra sidan vägen från kyrkan.

Ett bibliotek som i mina ögon på den tiden hade världens största seriebibliotek. Spirou och Nicke, Tintin, Lucky Luke. Alla stora favoriter och som jag med glädje kånkade hem i ryggsäcken. Jag tror faktiskt att det var en glädjens dag när de höjde antalet seriealbum som man fick låna hem från tre till fem stycken.

En superfavorit, och som faktiskt även var lite lärorik ibland, var och är serierna om en liten namnlös by i norra dåvarande Gallien vars invånare gång på gång lyckas avvärja en invasion av romarna.

Jag pratar naturligtvis om Goscinny och Uderzos enormt omtyckta serie Asterix. Det fina med Asterix är inte bara att den är vansinnigt underhållande med otroligt färgstarka och roliga karaktärer, utan också hur intelligent och klurig den är. Den är sprängfylld med allt från ordvitsar till karikatyrer av kända människor vilket gör att man som vuxen kan läsa dem med minst lika stor behållning som när man var liten.

Jag skulle utan problem kunna gå ner till biblioteket här och nörda loss på Asterix, Obelix och de andra figurerna än en gång. Kanske ett sportlovstips för er andra?

937428-asterix

PS: Det finns faktiskt en läsvärd vetenskaplig artikel om Asterix: ”Traumatic brain injuries in illustrated literature: experience from a series of over 700 head injuries in the Asterix comic books”. Läkarhumor… DS.

Hittills har två andra bloggar hakat på, Bokhuset och Sagan om sagorna. Vem blir nästa?

#TBT 5/2

Tidigt 1990-tal. Platsen är Väla Centrum utanför Helsingborg. Precis till vänster om en av ingångarna ligger en bokhandel. Där inne står en liten kille och ska än en gång välja en bok att köpa. Han kan inte läsa den på vägen hem, för då blir han åksjuk. Men det ska köpas en bok, inget snack om saken.

Som så många gånger förr blir det en bok med en grön rygg. En bok från Bröderna Wahlströms. Kanske var det en Biggles-bok. Kanske Honda-gänget. Kanske Tre Deckare.

När jag var liten var det verkligen de här böckerna som var grejen. Actionfyllda, spännande böcker. Inte direkt tegelstenar, men ändå en liten utmaning för nån strax över tio år. Och jag plöjde så många av de här böckerna att vi jämt köpte nya. Eller så fick jag av farmor och farfar eller andra i present.

Böckerna med de gröna ryggarna har troligen betytt jättemycket för mig när det gäller läsning eftersom det blev en trevlig tradition att gå och köpa/få en bok. Böcker blev kopplade till något positivt, och det hänger ju uppenbarligen kvar.

Och som tur är blir jag inte längre åksjuk av att läsa på bussar eller tåg.

IMG_0720[1]

Tryckt 1990, så jag antar att jag köpte den nånstans däromkring…

#TBT 29/1

6330När jag gick i gymnasiet för en himla massa år sedan hade jag en helt fantastisk lärare i svenska vid namn Peter Dalling. Han var inte bara en skicklig pedagog, utan också rolig, filmintresserad extraordinaire och så pass omtyckt att vi bjöd med honom på vår klassresa i trean istället för vår klassföreståndare. Han var dessutom vår lärare i filosofi, vilket givetvis gjorde att dessa lektioner var bland veckans höjdpunkter, åtminstone för mig.

Förutom att han var väldigt duktig på att förklara grunddragen i de olika filosofernas tankar från Platon till Schopenhauer och alla andra skäggiga gubbar däremellan kom han faktiskt också med en hel del bra boktips och kanske framför allt med den här, som han nog gärna använt som lärobok: Sofies Värld

För den som inte känner till boken så följer här beskrivningen från Adlibris:

När Sofie hämtar posten hittar hon för en gångs skull ett brev till sig själv. Utan frimärke, utan poststämpel och utan avsändare. ”VEM ÄR DU?” Det står bara det. Konstigt! 
Brevet är bara det första av många. Sofie får det ena tjocka kuvertet efter det andra, och de visar sig innehålla en grundkurs i filosofi. Breven fyller henne med förundran över världen och hennes egen existens – och att hon överhuvudtaget finns till. Men genom den här ensidiga och märkliga brevväxlingen dyker också det ena mysteriet efter det andra upp. Vem är till exempel Hilde Møller Knag? Plötsligt stöter Sofie på hennes namn överallt – till och med i sitt eget rum…

Det är alltså bok som både kombinerar en grundkurs i filosofins historia och en spännande berättelse på ett underhållande och lättläst sätt. Jag minns att jag använde den parallellt med själva läroboken inför proven och att den faktiskt hjälpte mig att förstå en hel del saker som inte alltid beskrevs så bra i skolböckerna. Det fina med den här är alltså inte minst strukturen. Jag tror själv väldigt mycket på att man lär sig bättre om man har roligt, och den här boken är ett exempel på ett sätt att lära sig om nåt så torrt och tråkigt som tyska filosofer på ett underhållande sätt. Den står fortfarande tryggt i bokhyllan och borde kanske dammas av nån gång…

Här kan ni lyssna på Peter bara för att få ett hum om varför jag är som jag är.

#TBT 22 januari

grekisk-mytologi---gudar-hjaltar-monsterDet är inget snack om att jag var en liten nörd när jag var liten. En av mina favoritböcker hemma hos mina farföräldrar var en historiebok som var så gammal att den nästan i sig själv var ett stycke historia, men jag var i alla fall sanslöst fascinerad av allt som hade med riddare att göra och läste sidorna om korstågen om och om igen. Det här avspeglade sig sen i att jag naturligtvis önskade mig en LEGO-borg och efter några år fick åka till Livrustkammaren (fortfarande något av ett favoritmuseum i Stockholm) där jag fick se min favoritkung(!) Gustaf II Adolfs uppstoppade häst Streiff bland annat. Sånt är stort för en liten kille från skånska landsbygden.

Men förutom riddare och vikingar så fastnade jag väldigt mycket för lokala bibliotekets hylla för mytologi. Där fanns en hel hög med böcker om bland annat nordisk, romersk, sydamerikansk men framför allt grekisk mytologi. Av en slump så hittade min sambo exakt den boken som jag lånade hem massor av gånger på en loppis. Det är alltså boken ”Grekisk mytologi” av Michael Gibson, illustrerad av Giovanni Caselli. Den finns att boka på Adlibris faktiskt, men den utgåvan jag har är från 1977 och jag kan tänka mig att den som fanns på biblioteket var från den utgåvan också.

Jag var helt trollbunden av boken och har fortfarande ett hyfsat hum om grekisk mytologi ett par decennier senare, så nog fastnade en hel del. Föga förvånande så älskar jag God of War-spelen till Playstation, och ser enormt fram emot att få sätta tänderna i Percy Jackson-boxen som står i hyllan och väntar på uppmärksamhet!

#TBT 15 januari

9789132324499_200_sagan-om-belgarion-bok-1-stenens-vaktare_kartonnageSå, efter mycket funderande fram och tillbaka, men med hjälp av flera av er läsare därute så har jag ÄNTLIGEN landat i att torsdagarna hädanefter ska fyllas med lite nostalgi i form av Throwback Thursday, eller #TBT som det bekant kallas på andra delar av det här så kallade internet. Lite gamla böcker, lite funderingar och kanske lite annat smått och gått, vi får väl se vad det landar i.

Först ut under den här lilla taggen:

David Eddings och hans stora epos ”Sagan om Belgarion”, och den efterföljande serien ”Sagan om Mallorea”. Jag kommer ihåg att jag hittade den första boken i skolbiblioteket någon gång på mellanstadiet och blev helt frälst, och verkligen tokplöjde serien så fort det bara gick. Jag är dock lite osäker på om ”Sagan om Mallorea” hade kommit ut och/eller avslutats vid det laget, men jag vet att jag läste allt som fanns på biblioteket och sen gick vidare till det ”riktiga” biblioteket om böckerna inte fanns inne.

Jag har inte läst dem på väldigt länge, men på den tiden så hade jag läst hela serien (räknar man båda två så är det totalt 10 böcker, samt ett par tillhörande böcker) om och om igen. Det är första gången jag kan minnas att jag känt en saknad efter karaktärerna efter att jag läst ut böckerna. Jag är rätt säker på att Eddings-böckerna öppnade mina ögon för fantasy som genre och jag plöjde Ringen-trilogin och Övärlden-böckerna snart därefter, men hjärtat klappar starkast för Eddings fortfarande. Kan dock tillägga att jag inte tycker att han lyckades komma upp i nåt lika bra i efterföljande serier igen.