Kategoriarkiv: tonårskärlek

Recension – Det är för sent att vilja hoppa av

det-ar-for-sent-att-vilja-hoppa-avFörfattare: Stephanie Tromly

Beskrivning: ”Digby har varit borta i flera månader och Zoe börjar äntligen finna sig tillrätta i livet i River Heights. Hon har fått kompisar och en pojkvän och har inte varit inblandad i vare sig inbrott, droghärvor eller hot om att bli sprängd i luften. Men det varar inte länge. En dag står Digby utanför hennes dörr som om ingenting har hänt. Han bryr sig varken om Zoes förvåning över att han är tillbaka, eller hennes pojkvän Austins svartsjuka. Och kyssen som Zoe grubblat på ända sen han åkte verkar han ha glömt. Så hon bestämmer sig för att inte ha något med honom att göra, utan fortsätta med sitt nya problemfria liv. Men just det är inte lätt när Digby är i närheten.”

Omdöme: Ibland är det trevligt när uppföljaren är av exakt samma vara som den första delen, bara med plusmeny och efterrätt. Ok, det är mindre introduktion i den här vilket gör att Tromly kunnat ägna sig åt att finslipa sin extremt ”Veronica Mars/Riverdale”-doftande serie. Nu snackar vi hembrännare, steroidlangning, industrispionage och kidnappning om vartannat och det balanserar faktiskt hårfint mellan ”ja, det är fullt rimligt som berättelsebågar i en bok som egentligen vill vara en tv-serie med 22 avsnitt” till ”nä, nu är det väl ändå LITE VÄL MYCKET som händer på en gång” men jag väljer att fria hellre än fälla. Jag tar nog hellre för mycket spänning än för lite.

Tromly lyckas ändå hålla karaktärerna i centrum och gnabbandet mellan Digby och Zoe är en av de större behållningarna i serien. Språket innebär inga större konstigheter men sticker inte heller ut på nåt sätt.

Ni som läste recensionen på förra boken vet att jag inte riktigt fastnade för Digby. Gillar jag Digby mer den här gången? Näe, vi är väl på samma nivå, men jag måste erkänna att det finns en viss charm hos de flesta karaktärerna även om de inte direkt avviker från särskilt många klichéer – jag tror som sagt att ni kan hitta exakt varenda figur i boken i de serier som jag nämnt ovan. (Nu gillar jag ju som bekant båda serierna så det är egentligen inget problem för mig.)

Det som däremot är ett problem för mig är slutet. Cliffhangern gör nämligen att jag måste läsa sista delen ganska snart och då måste den införskaffas på engelska och det blir ju jättefel i bokhyllan… såvida inte Vox släpper den också? Kom igen, gör en insats!


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

Annonser

Recension – Finns det björkar i Sarajevo?

finns-det-bjorkar-i-sarajevoFörfattare: Christina Lindström

Beskrivning: ”Kevin ska ta hand om sin bror Charlie, som har en funktionsnedsättning, när deras föräldrar för första gången ska åka tillbaka till sitt hemland Bosnien. Men så ringer Hannes och bjuder med Kevin till Liseberg. Hannes är Kevins enda kompis och besöket på Liseberg känns livsviktigt. Kvar hemma lämnas Charlie, med ett löfte om att Kevin snart är tillbaka.

På Liseberg finns även Hannes flickvän Linn och hennes kompis Amanda och de fyra har en magisk försommarkväll tillsammans. Men när Kevin kommer hem är Charlie försvunnen.

De fyra vännerna ger sig ut för att leta efter honom och under sökandet testas deras relationer och känslor kommer upp till ytan. Allt kommer att förändras.”

Omdöme: ”Pallar hon favorittrycket?”. Det är ju en naturlig tanke när man plockar upp det senaste från en författare som hittills gått från klarhet till klarhet för varje ny bok. ”Hälsningar från havets botten” och ”Jack” tillhör mina absoluta favoriter bland svenska ungdomsböcker, vilket trogna läsare redan vet. Samma läsare vet också att jag är enveten pessimist och säg den lycka som varar för evigt och allt det där. (Det är kanske den största nackdelen med att göra bra ifrån sig – förväntningarna inför nästa projekt?)

Och det vete tusan om inte Christina Lindström i min värld haft de allra största förväntningarna på sig tillsammans med drömteamet Kaufman/Kristoff när det gäller böcker 2018.

Eftersom jag får dras med det här från en tidigare recension lite då och då så kan vi ta det direkt – nej, det finns ingen motsvarighet till Pulp Fiction-väskan från ”Jack” i den här boken.

Istället finns det meningar och händelser i ”Sarajevo” så får mig att lägga ner boken och kippa efter andan och andra som får mig att le från öra till öra.

Frågan är nämligen inte om jag tycker om den här boken. Frågan är snarare om jag inte till och med tycker om den mer än ”Jack”. Det kan faktiskt vara så.

Jag känner så mycket för Kevin. Så mycket att jag inte riktigt vet var jag ska börja, men kanske att jag känner igen så mycket i honom. Det är ett fantastiskt porträtt av en karaktär som är så levande för mig med alla sina goda och dåliga sidor att jag är säker på att jag stått bakom honom i en kö på Donken. Och det gäller även de andra – alla borde få ha en Hannes i sitt liv. Ni som har en sån person, håll så hårt ni kan i den, för såna är ovanligare än drömvinster på Lotto. Men det här är egentligen ingen överraskning för mig. Det här är Christinas absolut största styrka som författare.

Här finns också så mycket outtalat att gräva i. Så mycket familjehistoria och så mycket mellan raderna att det kunde fylla en egen bok.

Jag tänker också lite på vad som står på omslaget – ”En kärlekshistoria”. Det är lätt att tänka sig att det är Kevin och Amanda och det är det så klart, men det handlar också om Kevin och Hannes vänskap, syskonen Kevin och Charlie, föräldrars kärlek till sina barn.

Jag skulle kunna vräka på med superlativer tills de tar slut. Men vi kan säga så här: när jag tänker på ”Sarajevo” tänker jag att boken egentligen är en countryballad om kärlek som jag vill spela om och om igen. Och ni som känner mig vet att det nog är det finaste betyg jag kan ge.


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

 

 

Recension – The End Of The F***ing World

MV5BMzhhMTczMDQtNWE0Yy00OTJiLTlmYjgtNWU1MmVkYTVlYWVhXkEyXkFqcGdeQXVyNjEwNTM2Mzc@._V1_SY1000_CR0,0,675,1000_AL_Det är inte så ofta som jag ger mig på tv-serier här, och definitivt inte hela säsonger, men nu är det alltså dags. Serien är alltså den brittiska serien ”The End Of The F***ing World” och som finns tillgänglig på Netflix. Jag tvivlar starkt på att den dyker upp på nån av de svenska kanalerna så i nuläget är streamingtjänsten det bästa alternativet.

Och den här serien är en jäkla åktur i åtta avsnitt som alla är runt 20 minuter långa. Storyn är till en början rätt enkel. James tror att han är en psykopat och har kommit så pass långt att han vill prova att ha ihjäl en människa efter att ha haft ihjäl en massa dur sedan han var runt nio. I skolan träffar han Alyssa och tänker att ”jo, men hon… den nackar vi” och börjar dejta henne. I trailern ser ni deras allra första möte: ”I’ve seen you skating, you’re shit”. ”Fuck off.” Om inte det är början på en fantastisk romans, då vet jag inte. Sen blir det naturligtvis mer komplicerat än så.

Det är en serie som jag varmt rekommenderar. Den är stundtals gapskrattsrolig, och ibland fastnar skrattet i halsen. Den är söt och romantisk och samtidigt helt vansinnig och blodig. Mina tankar går till nån sorts road-movie som blandar ”True Romance” med ”Ghost Town”.

Rent estetiskt skriker det indie-film hela vägen. Det är ett bildspråk och en färgskala som känns Storbritannien med sina urblekta bruna och rostfärgade toner.

Det jag fastnar speciellt för i serien är hur två karaktärer som är så pass osympatiska ändå kan bli så fascinerande. I slutändan vill hjärtat att de ska leva lyckliga även om hjärnan förstår att det är helt omöjligt. Det finns bara ett möjligt slut och det kan aldrig vara ett sagoslut.

Det som framför allt lyser upp är skådespelarna Alex Lawther och Jessica Darden som lyckas så väl med sina karaktärer. De får dem att kännas mänskliga och sympatiska trots att de egentligen är fullkomligt odrägliga på var sitt sätt.

Ni måste titta på den här, om inte annat så att jag får nån att diskutera slutet med!

 

Recension – Kartor för förälskade och andra vilsna

karta-for-foralskade-andra-vilsnaFörfattare: Johanna Lindbäck

Beskrivning: ”Julia är på väg till familjens lantställe. Vännerna Karin och Astrid, däremot, sitter inte i en stuga. De dricker smoothies på Mallorca. Är de ens hennes vänner längre? Nu när Julia råkade bli ihop med Isak som Karin hade span på först. Sommaren i stugan gör inte livet mer okomplicerat eftersom Rasmus dyker upp. Rasmus som tecknar och läser samma böcker som Julia. Kort sagt, en helt annan typ än Isak. Mötet mellan Julia och Rasmus blir början på en sommar där de båda tvingas fatta livsavgörande beslut om vem de vill vara och vad de vill bli.”

Omdöme: Ett klockrent sätt att ta sig in på min radar är att döpa sin bok till nåt löjligt långt. Vill man dessutom spetsa det ytterligare ser man till att ge ut boken på Gilla. Ett tredje är att vara ena halvan av ”Bladen brinner”-podden. Och slutligen, när människor man vet har bra smak rekommenderar den, då lyssnar jag.

Det var alltså mer en tidsfråga än nåt annat innan den här hamnade i påsen hem från biblioteket. Och vet ni?

Jag läste ut den på en dag. Ni anar inte hur sällan det händer.

Egentligen är det en extremt händelselös bok. Julia och Rasmus är på en ö. En katt rymmer. Det fikas lite. Det ritas. Man åker in till stan. Åker ut till ön. Dagarna går och sen får man åka hem från sommarstället.

Och ändå så händer så himla mycket.

Det är en kopiöst fin och söt bok om tonårsförälskelse och Julia och Rasmus är så sympatiska i sin förälskelse att hjärtat smälter som mjukglass i solen. Speciellt så tycker jag om greppet att skildra det ur bådas perspektiv och jag måste naturligtvis lyfta fram Rasmus lite extra. Han är ett himla bra exempel på en kille som inte alltid får lov att vara huvudperson annars och han är så lätt att relatera till. Jag är ju en sucker när det gäller bra skildringar av killars känsloliv och jag blir så glad av hur Lindbäck ömsint skildrar hur han känner inombords. Älskar pojkvaskern!

Mitt största problem med boken är att jag läste den en grå januaridag och hela boken utspelar sig i skärgården på sommaren. Det gjorde inte vädret utanför fönstret bättre kan jag säga. Och sen saknar jag faktiskt Rasmus karta, jag skulle gärna sett den på sista sidan eller nåt, det hade varit jättefint. Annars har jag inte nog med bra saker att säga om den här boken.

Adlibris / Bokus

Recension – The Rest Of Us Just Live Here

rest-of-us-just-live-hereFörfattare: Patrick Ness

Beskrivning: ”What if you aren’t the Chosen One? The one who’s supposed to fight the zombies, or the soul-eating ghosts, or whatever the heck this new thing is, with the blue lights and the death?

What if you’re like Mikey? Who just wants to graduate and go to prom and maybe finally work up the courage to ask Henna out before someone goes and blows up the high school. Again.

Because sometimes there are problems bigger than this week’s end of the world, and sometimes you just have to find the extraordinary in your ordinary life.

Even if your best friend is worshipped by mountain lions.”

Omdöme: Vissa böcker bara klickar med en. Man blir ”Du och jag Alfred, du och jag” direkt. För mig blev ”TROUJLH” just en sådan bok. Ness gör så himla många saker på ett sätt som känns helt rätt, och han gör det på ett initierat och fyndigt sätt och samtidigt varsamt och kärleksfullt.

Det finns mängder med lager i boken och saker som man kan fastna på och bara sjunka in i och njuta av – från den ”riktiga” YA-berättelsen som bara berättas i korta passager och som är klichéer staplade på klichéer och som vi som läst ett gäng liknande böcker absolut känner igen oss i, till vänskapen mellan de olika karaktärerna som skildras med riktigt fin känslighet. Ska man lyfta fram ett exempel så är huvudpersonen Mikey och hans vänskap med kompisen Jared otroligt fint. Konceptet för boken som helhet är helt i min smak – det är som om man skrivit en bok om Anna Kendrick och den asiatiske killen med stort hår i Twilight-filmerna (ni kan tacka min sambo för den jämförelsen). Jag tycker att det är helt fantastiskt att lägga fokus på de som inte är ”DE UTVALDA” och Ness gör det otroligt bra och lyckas också ge varje karaktär tillräckligt mycket kött på benen för att vara både relevanta och intressanta. Till och med tatuerarkillen som bara dyker upp i en scen känns flerdimensionell.

Och för att vara en bok där det inte räcker med att Mikey har OCD utan hans syster har haft ätstörningar, pappan är alkoholist och mamman är snudd på arbetsnarkoman så är det ett under att Ness inte dukar under för det annars rätt typiskt amerikanska ”alla har problem” som ofta stör mig när jag läser amerikansk YA. På nåt sätt lyckas alltså Ness tillräckligt ofta för att det ska funka för mig.

Det absolut sämsta med boken är nog att den inte finns översatt till svenska, men har du läst en handfull YA de senaste fem åren och känner att engelska inte är ett problem, då är det en bok som rekommenderas varmt.

Adlibris / Bokus

Hälsningar från havets botten

halsningar-fran-havets-bottenFörfattare: Christina Lindström

Beskrivning: ”Och så plötsligt, nästan helt utan förvarning, lägger hon en hand runt min nacke och pressar sina läppar mot mina. Mitt hjärta slår ursinnigt när vi kysser varandra. Fan vad vi kysser varandra.

Det är första dagen på gymnasiet och när Fille får se Hanna är det som om tiden stannar. Det är ju hon! Som stal hans hjärta och tog det med sig när hon flyttade från staden i fjärde klass. Som alltid var smutsig och hade trasiga kläder men de mest fantastiska ögon han någonsin sett. Nu är hon tillbaka och Fille faller handlöst, igen. Det blir början på en trevande men fantastisk kärlekshistoria som bultar av hjärta, sorg och hudlöshet.”

Omdöme: Det är så mycket jag gillar med den här boken, men omslaget är inte ett av dem. Jag har så förbaskat svårt för gul text på svart/vit botten, och jag tycker att det i det här fallet blir alldeles för plottrigt när man lägger texten i just det här typsnittet över ett foto. Men man ska ju inte döma en bok efter omslaget, eller hur?

Jag blir så glad att läsa en bok som tar upp en ungdomsförälskelse i första året i gymnasiet från killens perspektiv, för det är ta mig tusan inte det vanligaste. Det är snudd på unikt att få läsa om killar i den ålderns känsloliv och hur de tycker och tänker och känner, så det är otroligt uppfriskande och välbehövligt. Lindström lyckas också med att skapa nyanserade karaktärer som är intresseväckande och undviker stereotyper – bara en sådan sak som att Fille är svensk-brasiliansk och att det inte görs några större affärer av det. Han bara ÄR, precis på samma sätt som om han varit helsvensk. Om det inte finns anledning att diskutera ursprung och etnicitet, låt bli. Det går så bra ändå!

Det finns en hel del svärta också i boken men som på ett bra sätt balanseras av det skojfriska i Filles personlighet och jargong. Fille bär inte humorn som en fasad, istället känns han som att han genuint är en ganska glad person som gärna skämtar. Lindström väjer alltså inte från att ta upp rejält allvarliga ämnen, men det är ändå Filles och Hannas relation som står i fokus och det är så jag vill att den här boken ska vara.

Tydligen är Lindström debutant men det märks verkligen inte, däremot märks att hon genom sitt arbete som gymnasielärare verkligen har bra kontakt med ungdomar och den miljö hon beskriver i sin bok. Faktum är att tankarna närmast går till en John Green-bok i svensk gymnasiemiljö och då vet ni själva om ni ska läsa den här eller inte. Jag rekommenderar den här varmt i alla fall.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, bokhandeln eller på biblioteket (så klart).

Anna och the French kyss

anna_och_den_franska_kyssen-perkins_stephanie-30390810-2643946709-frntlFörfattare: Stephanie Perkins

Beskrivning:”Anna har ett lyckligt liv i Atlanta. Hon har en lojal bästa kompis och är kär i sin arbetskamrat på biografen, som just har börjat återgälda hennes känslor.
Därför blir hon inte alls förtjust när hennes pappa bestämmer sig för att skicka i väg henne till Paris för att hon ska gå sitt sista skolår där. Men trots att hon inte kan ett ord franska lär Anna känna en del coola nya personer, inklusive den snygge Étienne St. Clair, som snabbt blir hennes bästa vän.
Tyvärr är han upptagen och det kanske Anna också är Kommer ett år av romantiska nästan-stunder avslutas med den franska kyss hon har väntat på?”

Omdöme: Den här dök upp som en liten överraskning i brevlådan för ett tag sen, det var alltså inte någon bok som jag bett om att få recensera på något sätt. Jag var väldigt kluven till om jag skulle läsa den innan dess överhuvudtaget, men hade ändå sett att den fått väldigt fina omdömen och utsetts av en massa amerikanska tyckare till en av det årets bästa ungdomsböcker. Och som jag tidigare sagt, jag har inget emot romantiska komedier om de görs på rätt sätt med tillräckligt mycket intelligens.

Så hur står sig Anna och den franska kyssen då? Och varför heter inlägget som det gör?

Ja, alltså…

Jag tycker så här: den var väl ok. Jag har läste sämre böcker i mina dagar. Men aldrig tidigare har jag känt att ”fan, jag måste ha tag i en utgåva på originalspråket” tidigare. Det är nämligen nåt i språket som inte fungerar för mig i den svenska översättningen, och jag tror att det har mycket med skillnaden mellan brittisk och amerikansk engelska som helt enkelt inte kommer fram i den svenska översättningen (det är inte bara det som gör att det skaver, men en stor del av det). Jag satt länge och funderade på hur man skulle översätta sådant på ett bättre sätt, och hade faktiskt båda versionerna framför mig och läste samma kapitel på både svenska och engelska men jag har ingen lösning på hur det skulle kunna lösas så jag avundas inte översättaren i det här fallet. Men faktum kvarstår, jag upplevde att boken helt enkelt var bättre i sin originaltext. Den får en lite vuxnare ton på engelska – å andra sidan kanske det faller de svenska läsarna bättre i smaken, så det kanske inte är ett problem förutom för mig och har man inte möjlighet att läsa båda språken så går det så klart att läsa bara den svenska översättningen ändå.

Däremot tycker jag faktiskt att boken tar sig efter ungefär halva boken och får lite mer av den här trevliga rom-com-känslan. Men… de första 150-200 sidorna så kunde jag verkligen inte känna sympati med Anna för allt smör i Småland – det är alldeles för mycket gnäll och självömkan om hur jobbigt det är att ha blivit skickad på internatskola i Paris istället för att hänga på en biograf i Atlanta. Den byts sen ut mot nån sorts upp-över-öronen-förälskelse i Paris som nästan blir för mycket den med.

Men som sagt då, sen blir det ju en ganska söt kärlekshistoria till slut i alla fall, om än så förutsägbar att man aldrig blir riktigt överraskad men så fungerar väl hela genren i sig. Det är till och med nån som springer i slutet liksom.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

CDON, Adlibris, Bokus eller lokala handlare!

Where the stars still shine

where_the_stars_still_shine-trish_doller-25288021-2545958848-frntlFörfattare: Trish Doller

Beskrivning: ”Stolen as a child from her large and loving family, and on the run with her mom for more than ten years, Callie has only the barest idea of what normal life might be like. She’s never had a home, never gone to school, and has gotten most of her meals from laundromat vending machines. Her dreams are haunted by memories she’d like to forget completely.

But when Callie’s mom is finally arrested for kidnapping her, and Callie’s real dad whisks her back to what ”would” have been her life, in a small town in Florida, Callie must find a way to leave the past behind. She must learn to be part of a family. And she must believe that love– even with someone who seems an improbable choice–is more than just a possibility.”

Omdöme:  Man tycker ju synd om Callie, det gör man ju. Hon lär ju haft ett riktigt skitliv. Samtidigt har hon ju bara haft sin mamma att ty sig till (mammans tillfälliga pojkvänner har ju varit mer eller mindra bra, och vissa fullkomligt horribla) så jag kan förstå och köpa att Callie slits mellan sin ”nya” familj och hennes mamma, och den aspekten av boken tycker jag är riktigt bra skriven och trovärdig och ärligt talat det stora plusset i boken. Även om mamman uppenbart inte är helt i balans så känns det ju rimligt att Callie inte kan lösgöra sig från hennes inflytande hur lätt som helst. Jag gillar också att hennes pappa känns väldigt sympatisk, och det är tydligt att det är en svår situation för honom också. Familjen på hennes sida verkar ju väldigt trevlig och inbjudande och det är trevligt att läsa om hur de försöker bjuda in henne i sin egen familj som hon ”fått tillbaka”. Skildringen av familjen är alltså väldigt trevlig och varm och sån där som man hoppas att man själv ska få vara med om. Callie som person har ju en hel del saker att bearbeta angående sin uppväxt så man kan ju undra varför en terepeut inte är mer närvarande, inte minst för att reda ut det här med Callies förståeligt svåra problem med att hantera relationer på ett vettigt sätt och inte bara kasta av sig tröjan det första hon gör.

Men boken lider väldigt mycket av att var just för mycket och det är här vi börjar dra ner betyget. Det är lite som när man lagar mat – några få ingredienser av bra kvalitet är bättre än att ösa på med allt möjligt konstigt. Om Doller lagar mat på samma sätt som hon skriver käkar jag nog faktiskt middag någon annanstans. För tydligen räcker det inte med det stora traumat att blivit bortrövad och levt på rymmen i över tio år och nu ska komma i kontakt med sin enorma grekiska familj – det måste läggas till att mamman är bipolär, att Callie blivit sexuellt utnyttjad och sen toppas med att hon inleder en sexuell relation med sin pappas nya frus bror. Att de två dessutom mest verkar vara attraherade av varandra på ett rent fysiskt plan är väl helt ok, sånt händer ju, men jag som läsare bryr mig aldrig särskilt mycket om deras relation eftersom den inte verkar bygga på nåt annat än att de tycker att den andra personen är ruskigt snygg naken. Att det finns risk för dålig stämning på familjemiddagarna är ju en annan sak… Men det är faktiskt svårt att läsa när man himlar så mycket med ögonen att man får ont i nacken.

Så på det stora hela så finns det saker som är bra och som jag önskar att Doller fokuserat på men också saker som är så irriterande och onödigt att man undrar hur författaren tänkt. Eller snarare inte tänkt.

Men här lilla byn i Florida verkar ju hur trevlig som helst och finns tydligen på riktigt. Varmt och gott och massor av grekiska restauranger och en rolig bokhandel (hoppas att den finns på riktigt). Jag kan tänka mig att åka dit. Och omslaget på boken är ju ganska fint. Alltid nåt.

CDON, Bokus, Adlibris eller lokala boklangaren.

My life next door

12294652Författare: Huntley Fitzpatrick

Beskrivning: ””One thing my mother never knew, and would disapprove of most of all, was that I watched the Garretts. All the time.”

The Garretts are everything the Reeds are not. Loud, messy, affectionate. And every day from her rooftop perch, Samantha Reed wishes she was one of them . . . until one summer evening, Jase Garrett climbs up next to her and changes everything.

As the two fall fiercely for each other, stumbling through the awkwardness and awesomeness of first love, Jase’s family embraces Samantha – even as she keeps him a secret from her own. Then something unthinkable happens, and the bottom drops out of Samantha’s world. She’s suddenly faced with an impossible decision. Which perfect family will save her? Or is it time she saved herself?

A transporting debut about family, friendship, first romance, and how to be true to one person you love without betraying another.”

Omdöme:

– Så… ”contemporary romance” säger Goodreads. En liten avstickare alltså för dig David, du brukar ju mest härja i dystopi eller fantasy-världar. Det är väl första gången du läser en bok med ett hånglande par på omslaget. Vad tyckte du då?

– Ja, det var…intressant. Man måste ju utmana sig själv, så när jag fick den här i present så kändes det som ett spännande projekt. Det finns saker jag gillar, men också saker som var lite mindre bra.

– Hur menar du då? Det får du allt utveckla.

– Du är så krävande David! Men jag ska försöka förklara. Det börjar ju faktiskt inte alls tokigt. Samantha, som huvudpersonen heter, har sedan länge suttit och smygtittat på grannfamiljen Garrett. De är ju raka motsatsen till henne och hennes familj, och det är ju alltid spännande att se om gräset verkligen är grönare på andra sidan staketet, och när hon börja komma närmare och bli kär i grannpojken Jase så slår det gnistor så det står härliga till. Det är faktiskt rätt välskrivet.

– Men det låter ju väldigt mysigt?

-Ja, och det är det också. Men det blir samtidigt lite väl tråkigt efter en stund att läsa om de unga tu. Jag tyckte dessutom att boken körde på extremt låg växel under en alldeles för stor del av boken för att det skulle kännas helt ok – den är stundtals inihelvete tråkig rent ut sagt! Sen tyckte jag nog inte att karaktärerna var särskilt spännande egentligen?

-Jaha, hurså?

– Jo, men ta Jase då. Han är så FRUKTANSVÄRT mysig och trevlig och duktig på alla sätt. En svärmorsdröm som kan laga dammsugare och ta hand om sina småsyskon och vara sportig och snygg och ja du fattar. Han är som en Augustus Waters med extra smör på och det blir för mycket till slut, lite som att äta ett helt paket Delicatobollar när en hade räckt. Han är liksom fullkomligt bortom all trovärdighet.

– Spännande metafor…

– Den karaktär som faktiskt växer mest är den knarkande tonårsalkoholisten Tim som tokigt nog seglar upp som den mest underhållande personen i hela boken. Konstigt men sant. Men det stora problemet med boken är som sagt tempot, och i kombination med att den sista fjärdedelen av boken känns på tok för mycket som en så där ”daytime soap/telenovela” som gick på TV på eftermiddagarna när jag läste på högskola så överväger det faktiskt de bra bitarna med boken. Med råge. Synd, eftersom den som sagt faktiskt började riktigt trevligt. Sen tar det sig väl runt sidan 280 då DEN STORA HÄNDELSEN inträffar och en bit efter det, men tyvärr blir upplösningen ungefär lika avslagen som läskeblask som stått i solen en hel dag.

– Så du skulle inte rekommendera den?

– Nja, det finns ju absolut bättre böcker där ute, men har man läst allt annat så går det väl här an. Om jag förstår det rätt så verkar ju t ex Sarah Dressen och Jenny Han vara betydligt bättre författare i samma genre. Boken är kanske läsvärd om man bara läser de första 150 sidorna så man ”bara” får läsa om två löjligt perfekta ungdomar som blir kära i varandra och slipper resten.

Finns på CDON, Bokus, Adlibris.

 

Black Ice

black_ice-fitzpatrick_becca-30390637-1685325770-frntlFörfattare: Becca Fitzpatrick

Beskrivning: ”Ibland lägger man inte märke till faran förrän det är för sent … Sjuttonåriga Britt Pfeiffer har hårdtränat inför en vandring i Klippiga bergen tillsammans med en tjejkompis. Men hon är helt oförberedd på att hennes ex plötsligt vill möta upp dem. Innan Britt hinner reda ut sina känslor, tvingar en snöstorm tjejerna att söka skydd i en ensligt belägen stuga. Där gömmer sig två snygga killar som visar sig vara på flykt undan polisen och det dröjer inte länge förrän semestern förvandlas till ett gisslandrama. Fast den ene kidnapparen Mason har en enorm dragningskraft och Britt blir förvirrad. Är han verkligen hennes fiende? I utbyte mot sitt liv går Britt med på att leda kidnapparna nerför bergssluttningen. Under den livsfarliga vandringen lägger hon märke till en rad isande tecken på att en seriemördare går lös bland bergen. En upptäckt som kan leda till att hon själv blir mördarens nästa offer.”

Omdöme: Ni vet när en skådespelerska (för det är alltid en skådespelerska) från nån av de mer populära TV-serierna för ungdomar ska ta steget över till att göra film, då gör de till 99,432% en thriller/skräckfilm. Den här boken är EXAKT som en sådan film – det vill säga en B-filmsthriller med vackra människor som gör dumma saker baserat på ännu sämre beslut. Hade den varit inspelad på 1980-talet hade den hetat nåt med ”Farlig” i svensk översättning.

Som ni kanske förstår är det här inte min grej alls. Nu kan nån säkert börja argumentera ”Men David, du är ju inte den här bokens målgrupp”. Nä,det är jag ju inte. Men min sambo lånade ut den här till sin kollega som är 50+ och hon släppte ”Jag heter inte Miriam” som om det var en glödande bakpotatis och är helt lyrisk och tycker att den är nåt otroligt spännande så det handlar ju inte om ålder.

Det handlar om att jag tycker att det finns gränser för hur mycket man ska behöva smälta (och nej, det var inte en ordvits bara för att den här utspelar sig på vintern. Jag är från Skåne, inte Göteborg.)

För det är ju så här: Huvudpersonen Britt ska vandra tillsammans med sin kompis för att på nåt vis både imponera och låta bli att tänka på sitt otrogna ex, hur det nu går ihop att göra nåt sånt samtidigt. De åker upp i bergen i en gammal jeep och lyckas så klart fastna i århundradets snöstorm, och vandrar tillslut genom snön till ett hus där ett par mystiska fotomodellsnygga, men lite creepy killar gömmer sig. Den ena av de här supersnygga killarna har huvudpersonen Britt redan träffat på bensinstationen innan avfärd, varvid insta-crush uppstod. Uppe i stugan är den här killen inte alls så supermysig som flirtiga supermodeller brukar vara, och Britt BÖRJAR ANA ORÅD. Förstår ni ungefär vart det är är på väg? Bra. Exakt så löjligt förutsägbart är det hela boken igenom. Britt och hennes kompis blir ju så klart kidnappade, Stockholmssyndrom uppstår, för naturligtvis är det så att kidnapparen ändå verkar vara snäll innerst inne, saker visar sig vara nåt helt annat och sen slutligen en twist som så tydlig att den lika gärna kunde vara upplyst som en landningsbana en stjärnklar natt. Det är till och med en björn som attackerar, för de är ju naturligtvis ute och jagar under snöstormar? Eller?

Dialogen är så att man skruvar sig av obekvämhet, den fungerar inte alls. Den är styltig och snudd på konstig, och inte alls så flirtig eller sexuellt laddad som författaren hoppas på. Och när man konstant sitter och tänker att karaktären är så förbannat korkad i och med att hon faktiskt blir kär i sin kidnappare som faktiskt borde kunna bli åtalad för både kidnappning, medhjälp till både rån och mord och mordförsök så blir man till slut bara så trött. Det spelar väl ingen roll om han råkat illa ut tidigare och har skuldkänslor? Stackars liten! Och jag har ju pratat om det här med bad boy-grejen tidigare. Man KAN inte hångla bort en idiot.

Det Fitzpatrick ändå kan få lite beröm för är att hon faktiskt skrivit en YA-thriller helt utan övernaturligheter (om man inte räknar dumhet som en superkraft…) och det är ju ändå nåt som är rätt trevligt. Miljön är ju lite kul också, snöstorm ger ju ändå en spännande kuliss.

Men läsvärd? Nej, för gud skull. Låt bli! Om ni inte vill använda den för nån sorts analys av dysfunktionella förhållanden förstås, då är den helt fantastisk.

För den som ändå vill: CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Top Ten Tuesday 10/2

Snön smälter utanför mitt fönster! Fattar ni! Snö FÖRSVINNER!

Ok, tisdag igen. Då är det dags för Top Ten Tuesday tack vare The Broke and the Bookish. Dagens ämne:

Top Ten Things I Like/Dislike When It Comes To Romances In Books (can do a full list or split it up in likes/dislikes or even things you want to see MORE of in romances in fiction)

Käre barn säger jag bara… det här ämnet.  Men alltså – Jag har inget emot kärlek i böcker. Tvärtom. En stor del av all litteratur, film och musik handlar om att älta kärleksbekymmer och att rimma på ”hjärta” och ”smärta”. Jag älskar till exempel Love Actually.

JAG HAR INGET EMOT KÄRLEK. SÅDETSÅ. Men visst finns det gott om saker att prata om när det gäller hur det behandlas i böckerna vi läser…

  • Bad boy/girl-grejen – Jag har otroligt svårt för hela ”hen-är-strulig-och-egentligen-en-psykopat-men-hen-är-snäll-innerst-inne-och-om-jag-bara-gosar-tillräckligt-så-blir-allting-bra”. Visst, som om man kan hångla bort en idiot… Det är ett otroligt trött grepp att ta till som författare, lika irriterande och tramsigt varje gång som man är tvungen att läsa om det. Nästan lika slappt som…
  • YA-kärlekstriangeln. Ibland undrar jag om det finns något hemligt regelverk som säger att det inte är ok att skriva YA om det inte är A: en trilogi (minst) och B: innehåller en kärlekstriangel, gärna med strulputten från punkt ett som en av deltagarna.
  • DEN OEMOTSTÅNDLIGA FÖRÄLSKELSEN. Jag skyller på Shakespeare. Eftersom det fungerade i Romeo och Julia så måste alla som skrivit en bok efter 1500-nånting ta efter detta, men det gäller speciellt inom YA. Ni vet vilka jag menar, men t ex Tris och Four, June och Day, Edward och Bella osv. Men det ska erkännas, även en av mina hjältar, George Lucas, trillade dit med Luke och Leia, men sen visade det sig att de var syskon, vilket raskt leder oss till nästa punkt, nämligen…
  • DEN ASTRONOMISKA FÖRVECKLINGEN. Helst ska den ju vara så in i helskotta krånglig också, av typen ”de-unga-tu-ska-tro-att-de-är-varandras-syskon-och-föräldrar-och-farföräldrar-samtidigt-samtidigt-som-universum-går-under-om-de-ens-snuddar-vid-varandra-så-kan-ni-sluta-hångla-nu?”. Skjut mig nu tack.
  • Meningar av typen ”Jag exploderar”. Ja, det finns en viss serie jag tänker på men jag ska sluta gnälla på den nu, jag börjar upprepa mig själv.

 

Half Bad – Ondskans son

half_bad_-_ondskans_son-green_sally-30364278-1230434905-frntlFörfattare: Sally Green

Beskrivning: ”Jagad av alla. Önskad av ingen. Sextonårige Nathan är son till en vit häxa och hans far är den mäktigaste och mest ondskefulle svarte magikern någonsin. Nathan är till hälften vit, till hälften svart. Ond, god – eller både och.

Omgivningen fruktar den kraft han bär på. Myndigheterna bevakar honom. Han får inte röra sig fritt. De enda ljuspunkterna i Nathans liv är storebror Arran och förbjudna kärleken Annalise.

Nathan förs bort och hålls inspärrad. Man bävar för hans sjuttonde födelsedag, det livsavgörande ögonblick då en häxa får tre gåvor, sina magiska krafter. Men vem ska ge Nathan dessa gåvor? Hans mor är död och hans onde far har varit försvunnen och jagad under hela Nathans liv. Utan krafterna kommer Nathan själv att dö. Men det finns en sista möjlig utväg.

Nathan satsar allt på att fly. Ensam, utstött och jagad på liv och död tar han sin sista chans för att överleva.”

Omdöme: Den här boken ska alltså redan vara med i Guinness Rekordbok som den mest översatta barn- och ungdomsboken och mest översatta bok av en författare innan den getts ut. Rejäl hype alltså. Och ändå känns det som att jag hade exakt noll koll på den här när jag fick hem ett exemplar. På sätt och vis kanske det ändå är bra för att kunna gå in mer förutsättningslöst i läsandet. Däremot var det ett större problem att ge mig in i en bok om häxor i Storbritannien direkt efter att ha läst Outtalat som alltså handlar om.. häxor.. i Storbritannien. Dock har de två böckerna i övrigt väldigt få likheter. Den här är nämligen en helt annorlunda liten rackare!

En av de saker man ska vara medveten om är att Half Bad, för att vara en ungdomsbok i den här genren, är RIKTIGT tung och mörk. Det är väldigt enkelt att dra paralleller till ett starkt rasistiskt samhälle á la Sydafrika under apartheid-tiden eller USA under alldeles för lång tid. Regler på regler på regler om hur och var vissa häxor får vistas i samhället, och sen lägger vi på lite fysisk och psykisk tortyr av allehanda slag, vilket gör att det här är en av de absolut mörkaste YA-böcker jag läst på länge.

En ordentlig vattendelare när det gäller den här boken kommer att vara huruvida man står ut med att Green skiftar mellan första- och andrapersonsperspektiv. Förstapersonsperspektiv är inget konstigt, det har vi läst i massor av böcker, men andraperson? ”Du står, du ligger, du hoppar” osv. Jag personligen hade svårt för detta, jag kan inte känna att det gav någonting i förhållande till berättandet.

Däremot är det väldigt intressant med förstapersonsperspektivet eftersom man kommer så väldigt nära huvudpersonen Nathan. Det finns inte heller så många bifigurer och det är en ganska liten och begränsad värld som Nathan rör sig i så vi som lärare har lätt för att förhålla oss till Greens berättelse.

För min del var det intressant med en så pass mörk YA-titel med ett delvis nytt perspektiv. Jag såg på Goodreads att nån kallade den ”Young Snape” och det är kanske inte en helt felaktig beskrivning. En mörkare Harry Potter där man inte vet hur pass ”god” huvudpersonen faktiskt kommer att bli. Jag hoppas dock på att det blir en ökning av tempot i nästa bok, när den nu kommer.

Tack till Semic för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller gör lokala handlaren glad och köp ett exemplar där!

Himlen börjar här

atn1024_himlen-borjar-har-pocket_3DFörfattare: Jandy Nelson

Beskrivning: En hisnande kärlekshistoria om sorg, saknad, kärlek och passion som förfört bokbloggare världen över. En berättelse om starka familjeband och väl dolda hemligheter. 

Lennie är sjutton år och lever ett stilla liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey, en tillvaro hon trivs med. Men en dag händer det ofattbara Bailey faller ihop i en hjärtattack och dör. Sorgen och saknaden är oändlig, och Lennie drar sig undan alla i sin närhet. Samtidigt drabbas hon för första gången av kärleken, och passionen svindlande och förbjudna känslor som får Lennies värld att explodera.”

Omdöme: Man skojar inte bort Gilla Böckers utgivning. Jag ÄLSKADE Jandy Nelsons senaste bok ”Jag ger dig solen” och den växer sig allt starkare i mitt huvud för varje dag. Men eftersom jag inte läst Nelsons debutbok så fick jag ju ta tag i detta också. ”Himlen börjar här” är betydligt mer konventionell i sin struktur men det finns mängder med likheter, inte minst i Nelsons fantastiskt målande språk som är en njutning att läsa. Jag måste dock erkänna att jag blev sugen på att läsa just den här på engelska, vilket jag aldrig kände när jag läste ”Jag ger dig solen”. Den är dock inte sämre rent språkmässigt, det var bara en reflektion som dök upp under läsningen.

På samma sätt är temat kanske också lite mer konventionell i debutboken, men balansen mellan den otroliga sorgen efter systerns plötsliga dödsfall och den överväldigande första förälskelsen kräver en skicklig författare, vilket Nelson lyckligtvis är. Som läsare lever man sig in i båda ytterligheterna med samma överväldigande engagemang, och när Nelson väl går i mål med boken har hon dessutom lyckas använda de små inspränga handskrivna dikterna som en viktig del av själva berättelsen. En alldeles underbar liten debutroman som än en gång visar att ungdomsböcker inte bara är relevanta för ungdomar, utan för alla som har ett hjärta.

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller lokala handlaren!

 

Outtalat

brennan_outtalat_omslag_inb_0Författare: Sarah Rees Brennan

Beskrivning: ”För Kami Glass har han alltid funnits där: Jared, ­pojken hon kan tala med i sitt huvud, men som ingen någonsin sett i verkliga livet – inte ens hon själv. Hon har inte helt lyckats dölja sina inre samtal med Jared för sin omgivning och Kami betraktas därför som ett lite udda inslag i Sorry-in-the-Vale, den sömniga engelska småstad hon bor i.

Trots detta har Kami funnit sin plats i det lilla sam­hället. Hon har precis startat en skoltidning tillsammans med sin bästa vän och är nöjd med det mesta i tillvaron.

Men på sista tiden har konstiga saker börjat hända. Från skogen hörs illavarslande skrik om natten och bakom fönstren på Aurimere slott är lamporna plötsligt tända igen: familjen Lynburn, som styrt staden i många generationer, har återvänt efter flera års gåtfull frånvaro. När Kami i hopp om ett scoop börjar forska i familjens historia inser hon att den lilla stad hon trott sig känna så väl är full av hemligheter. Och att pojken hon talar med i sitt huvud mycket väl kan vara nyckeln till alltihop.”

Omdöme: Gillar du Veronica Mars? Gillar du Buffy the Vampire Slayer? Gillar du Gilmore Girls? Och skulle du vilja läsa om häxerier i en gotisk Morden i Midsomer-miljö? Har du svarat ja på åtminstone ett par av de här frågorna så är det bara att leta upp ett exemplar av Outtalat av Sarah Rees Brennan. Nu ska det sägas att jag AVSKYR Gilmore Girls. Jag har till och med drömt mardrömmar om att fastna i Stars Hollow och tvingas umgås med Lorelei och Rory Gilmore, så illa är det faktiskt.

Därför är det faktiskt rätt förvånande, inte minst för mig själv, att jag faktiskt tyckte att Outtalat var ruskigt charmig. Huvudpersonen Kami är ju nån sorts korsning mellan just Veronica Mars och Rory Gilmore, så det där enorma rappkäftigheten som jag har så svårt för normalt sett fungerar förvånansvärt ofta (men inte alltid, och då himlar David med ögonen så mycket att han får nackspärr). Att jag inte dör av skratt över vissa situationer kan ju också vara beroende på att humor är väldigt svårt och indivuduellt, så det har jag överseende med.

Jag tycker också att det är väldigt trevligt med asiatiska/halvasiatiska huvudpersoner – det är något jag aldrig varit bortskämd med under min uppväxt och det är alltid roligt med huvudpersoner som går utanför den traditionella mallen. Författaren har också lyckats med att ha ett lagom stort och tillräckligt väl beskrivet persongalleri – det finns inte mycket som är värre än alldeles för många bifigurer så att man till slut inte kan hålla reda på vem som är vem.

Utan att avslöja för mycket så tycker jag också att förhållandet och beroendeställningen mellan Kami och Jared är intressant. Det finns en del likheter med den här hemska serien som börjar på T och slutar på whilight, men här är det åtminstone lite mer underhållande och inte fullt så överdrivet allvarligt. Självklart är det lite obligatoriskt kärlekttriangel-klyscheri på gång även i den här boken, och beroende på hur känslig man är så kanske det spelar roll, jag börjar bli immun… Och visst kan man spela referens-bingo med boken, den innehåller inte en enda grej som jag inte läst/sett i annan form innan, men det är väl hopkoket som helhet som gör det. Man kan ju laga spagetti och köttfärssås på en miljard olika sätt på i stort sett samma ingredienser, eller hur?

Men jag gillar alltså det här. Jag vill veta vad som händer. Och jag hade riktigt trevligt under läsningen. Det räcker långt!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 Den här boken löser punkt 13 i Kaosutmaningen 2015.

Aristotle and Dante discover the secrets of the universe

15801353Författare: Benjamin Alire Sáenz

Beskrivning: ”Dante can swim. Ari can’t. Dante is articulate and self-assured. Ari has a hard time with words and suffers from self-doubt. Dante gets lost in poetry and art. Ari gets lost in thoughts of his older brother who is in prison. Dante is fair skinned. Ari’s features are much darker. It seems that a boy like Dante, with his open and unique perspective on life, would be the last person to break down the walls that Ari has built around himself.

But against all odds, when Ari and Dante meet, they develop a special bond that will teach them the most important truths of their lives, and help define the people they want to be. But there are big hurdles in their way, and only by believing in each other―and the power of their friendship―can Ari and Dante emerge stronger on the other side.”

Omdöme: För det första: titeln! Jag är ruskigt svag för långa och högtravande titlar, både när det gäller böcker och bandnamn och så vidare, så bara av den anledningen så plockar boken poäng redan innan jag började läsa.

Alire Saénz levererar en väldigt finstämd och charmig bok som både känns äkta och varm i sitt anslag. Han tecknar sina karaktärer på ett sådant sätt att det är lätt att känna igen sig och relatera till dem (Jag är definitivt mer en Ari än en Dante) och det tar inte lång tid inan man som läsare sympatiserar väldigt mycket med båda två och den vänskap som växer fram mellan dem. Föräldrarna är också väldigt väl beskrivna och framträdande, och boken handlar lika mycket om att som tonåring hitta ett nytt sätt att förhålla sig till sina föräldrar och att relatera till dem på ett annat sätt än under barndomen, och det är sällan jag har sett det beskrivas så väl som i den här boken. På samma sätt handlar boken också väldigt mycket om att förhålla sig till sig själv och att börja förstå sig själv och de förändringar som alla går igenom under tonåren.

Alla familjer har sina styrkor och svagheter, och jag tycker att Alire Sáenz gör ett bra jobb med att behandla detta sin bok, faktiskt är det så att en av de större styrkorna med boken är just familjerelationerna.

Språket är även detta luftigt och lättläst (jag blir ju naturligtvis färgad av Texas och den mexikansk-amerikanska bakgrunden, så ordet jag först tänker på är ”soligt”) så de 360 sidorna går rätt fort att läsa.

Jag tyckte väldigt bra om boken, och skulle absolut rekommendera den till fans av Jandy Nelson, David Levithan och Carol Rifka Brundt.

Köp på Adlibris, Bokus eller lokala handlaren.

Den här boken löser punkt 12 i Kaosutmaningen 2015.

Jag ger dig solen

jag-ger-dig-solenFörfattare: Jandy Nelson

Beskrivning: ”Jude och Noah är tvillingar, men olika, även om båda drömmer om att bli konstnärer. De har alltid tävlat om föräldrarnas uppskattning, men när familjen drabbas av en stor tragedi förändras allt. Tre år senare är det bara Jude som tycks bry sig om att hålla ihop det som är kvar av familjen. Noah verkar inte bry sig om något, allra minst målandet. Men när Judes viktigaste konstprojekt sammanför henne med en excentrisk skulptör och hans unge skyddsling, avslöjas gamla hemligheter och historien nystas upp. Sakta börjar tvillingarna förstå vad som egentligen har hänt, och vad som är viktigt.”

Omdöme: Det ska erkännas – ibland är jag lätt att behaga. När jag läste om den här boken i pressreleasen, så tänkte jag ärligt talat inte längre än ”åh, det handlar om syskon, en av dem är en kille”. Ungefär där tyckte jag att det räckte som motivering, ett tillräckligt starkt kriterium var därmed uppfyllt. Jag har inte heller läst Jandy Nelsons debut, så jag hade egentligen extremt lite bakgrundsinformation om boken, och förväntade mig ungefär därefter.

Det är troligen en av de stora anledningarna till att jag blev så totalt golvad av vad jag anser är en av de två bästa böckerna jag läst i år (vilken den andra är? Läs den här veckans Top Ten Tuesday så får ni svaret). När man inte förväntar sig nåt så blir överraskningen desto större!

Men vad är det som är så bra då? För det första så porträtteras båda syskonen, dvs Jude och Noah, så väl och genomgående att de verkligen känns som trovärdiga personer – de är dessutom långt ifrån perfekta och tar både bra och dåliga och direkt usla beslut, men de är hela tiden mänskliga och sympatiska även om man ibland bara vill ta dem hårt i armen och väsa ”Nu skärper du till dig!” mellan sammanbitna tänder. Dessutom låter Nelson berättelsen växla mellan dem, och Judes kapitel utspelas i nutid medan Noahs i dåtid, och berättelsen kommer alltså fram med hjälp av växlandet mellan de olika tidpunkterna. Vi får alltså tidigt veta hur det är NU, och undan för undan får vi också reda på varför det blev som det blev, och det är ett berättartekniskt grepp som Nelson lyckas otroligt väl med. Det påminner lite om den känslan jag hade när jag läste Christin Ljungqvists debutroman som också handlar om en mörk syskonrelation, att man vet att nåt kommer att hända men inte riktigt när men när det väl händer så är det ändå på nåt sätt överraskande. Stundtals är det nästan på den nivån att man bara måste läsa vidare i bästa deckaranda även om det handlar om en bok i en helt annan genre, man måste bara få veta… och plötsligt är klockan alldeles för mycket. Igen.

Och vad mer då? Nelson har ett helt fantastiskt språk. Språket avspeglar båda syskonens konstnärlighet, men kanske framför allt i kapitlen där Noah är huvudperson – han är ju tecknaren/målaren, och hans inre monolog och tankar och känslor tar sig ofta uttryck i lika oväntade som målande ordvändningar att vänner av citat från böcker kommer att hitta hur mycket som helst i ”Jag ger dig solen”.

Dessutom en eloge till formgivningen av omslaget – när ni läser boken förstår ni varför det är så klockrent, och varför originalomslaget är så mycket sämre…

Så för att sammanfatta – karaktärerna, språket, berättandet. Tycker man av nåt av det där kan vara intressant när det gäller böcker så är det en underdrift att säga att jag starkt rekommenderar ”Jag ger dig solen”. Om man mot förmodan fortfarande behöver mer – gillar du Rainbow Rowell, John Green eller framför allt David Levithan? Då är Jandy Nelson din nästa nya favorit.

Tack till förlaget Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

KÖP! På t ex Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholm. Eller knalla ner till den lokala handlaren så bli hen glad!

The Young Elites

the-young-elitesFörfattare: Marie Lu

Beskrivning: ”Adelina Amouteru is a survivor of the blood plague: marked by a jagged scar, snow-white hair and lashes. Cast out by her family, Adelina has finally found a place to belong within the secret society of Young Elites. To some, the Elites are heroes, here to save innocents in desperate situations. But to the Inquisition Axis, the white-robed soldiers of Kenettra, they are monsters with demonic powers who must be brought to justice. As Adelina learns more about this perilous world where politics and magic clash, she soon realizes that her own powers may be in danger of bringing on an era of panic such as the world has never seen.”

Omdöme: Marie Lu lyckades med att skriva en av de bästa YA-dystopi-serierna på länge med Legend-trilogin, så det var med stor förväntan men med viss oro jag klickade hem den här från Bookdepository. Skulle  hon kunna hålla formen? Håller konceptet för en ny trilogi?

Det Lu gör som är väldigt klokt, och som gör att det här känns väldigt fräscht och nytt, är att hon gör en total miljöomvändning från sci-fi-världen i Legend-trilogin. Istället bygger Lu upp en fantasyvärld som hämtar inspiration främst från renässansens Italien men också en släng av den värld som Kristin Cashores böcker om de Utvalda rör sig i. Till och med språket som karaktärerna pratar har allvarliga slängar av ”italifiering”, men faktiskt på ett bra sätt.  Har man dessutom spelat Assassin’s Creed II eller dess efterföljare Brotherhood och Revelations kommer man också känna sig rätt bekväm i Lus miljöer. Det är en värld som känns rejält annorlunda än all den fantasy som jag läst, så det är absolut en av de starkare delarna av boken.

Man märker också att det är Marie Lu i läsningen genom att tempot är högt och fartfyllt, men samtidigt att Lu hela tiden har kontroll över berättelsen och dessutom skickligt kan kasta in ett par rejäla överraskningar längs vägen. Jag gillar också hur bra hon beskriver huvudpersonen Adelinas inre konflikt, hur hon slits mellan sin syster och sitt förhållande till de andra i X-Men, förlåt, Unga Eliten, och även hennes ambivalenta förhållande till sin superkraft. (Och nej, jag tycker att den Unga Eliten som boken kommer att heta på svenska är en fruktansvärt tramsig titel, men allvarligt talat så är gruppnamnet the Young Elites rätt tramsigt till att börja med…) Ska man prata de manliga karaktärerna är de inte riktigt lika väl definierade som Day är i Legend-trilogin, men det beror på att Adelina är den enda karaktären som beskrivs i första person, medan alla andra beskrivs ur tredje och det medför ju automatiskt en distansiering. Faktum kvarstår dock att Enzo inte är någon Day, så enkelt kan vi väl beskriva det.

Nåt som däremot är lite tröttsamt är att Lu ibland är farligt nära att trilla ner i Tahereh Mafi-träsket i vissa passager i boken, men för det mesta går det bra. Det finns dock en passage i boken där man verkligen känner ”nä men för i helvete”, men som tur går det ju för överkänsliga läsare så som mig själv att skumläsa just det partiet, och visst, det har en poäng för berättelsen som helhet, men dock. Det här är ju dock kanske ett mer generellt problem för genren med de här översvallande kärlekshistorierna, men vi slipper ju på sätt och vis i alla fall  YA-hatobjekt nr 1: kärlekstriangeln än så länge i den här serien.

Eftersom det är första delen av en serie så är det ju svårt att uttala sig om hur det kommer att arta sig, men om man fick önska så skulle jag faktiskt vilja att den blev ännu mörkare och ondare, och det finns en hel del saker som man kan tolka till att det faktiskt blir så också, och det vore ju kanon. Betyget blir därför: När kommer nästa, ge mig nu!!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller helst hos din lokala handlare!

 

Ska vi slå vad

ska-vi-sla-vadFörfattare: Rebecka Fredriksson

Beskrivning: ”Jag tycker du och jag slår vad. Du kan väl be till Gud tio gånger den här terminen och så får du se om Gud svarar på bön.”

”Äh”, sa jag.

Det var det löjligaste jag hört. Vad skulle Gud tycka om det? Att man slog vad om ifall han svarade på bön. Förresten trodde jag ju inte ens att det fanns någon Gud.

Matildas bästa kompis har precis flyttat, så Matilda måste börja sjuan på nya skolan inne i stan ENSAM. Men så dyker Sara upp. En nyinflyttad tjej med en
hemlighet. Det blir början till en omtumlande termin för både Matilda och Sara, där inte mycket blir som någon av dem tänkt sig.

Vad händer egentligen i Kristna Skolgruppen? Och är Oliver Matildas drömkille eller inte? Varför är dryga Stephanie så dryg och vad är på gång med Matildas pappa? Och måste man vara med på yogan i skolan, även om det känns helt fel?”

Omdöme: På många sätt är ”Ska vi slå vad” en av de böcker som fått mig att tänka till, betydligt mer än vanligt faktiskt. Bakom det rätt intetsägande omslaget så döljer sig en ungdomsbok som förutom de vanliga tonårsproblemen faktiskt främst tar upp att hitta sin tro i allmänhet och kristendom i synnerhet, och det gör den här boken till något av en unik bok.

Jag är väl ungefär så sekulariserad som det bara går, vilket gör att jag personligen inte kan relatera till mycket av det som beskrivs i boken, men jag inser att det mycket väl kan vara så för många andra, bland annat tonåringar, att man känner att man nästan måste ”komma ut” som kristen beroende på sin omgivning. Jag kan inte minnas några problem med detta under min högstadie- eller gymnasietid, men det är säkert väldigt annorlunda beroende på var man befinner sig.

Som diskussionsunderlag tror jag därför att den här boken absolut kan vara användbar. Språket är enkelt och dialogerna är trovärdigt återgivna. Däremot kan jag känna att temat ”allt löser sig om man ber” upprepas lite väl många gånger och används för att lösa allt för många problem, allt från skrikande barn till uppvaknande på sjukhus.

Så vad tycker jag? Jag tycker kanske inte särskilt mycket om boken som en rent skönlitterär upplevelse – det händer helt enkelt inte så fantastiskt mycket i boken, och karaktärerna är ganska platta. Men den är som sagt väldigt tänkvärd, även för sådana som mig som ställer sig rätt tvivlande till allt vad religion heter, och det är faktiskt den största bedriften som Fredriksson och hennes bok lyckas med.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus och Glansholm, och hos lokala handlaren.

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

jag-behover-dig-mer-an-jag-alskar-dig-och-jag-alskar-dig-sa-himla-mycketFörfattare: Gunnar Ardelius

Beskrivning: ”Debutromanen som blev Augustnominerad, fick Slangbellan och rättigheterna sålda till bland annat USA, Tyskland och Nederländerna finns nu i pocket. I korta lyriska prosatexter berättas historien om två unga människors första stora kärlek.”

Omdöme: Jag var inte alls imponerad av Ardelius ”Vill ha dig så illa”. Så döm om min förvåning när jag satte mig ner med den här och  fick en helt annan upplevelse (dock inte till fördel för ”Vill ha dig så illa”, tvärtom). Den här boken var av en helt annan kaliber och kändes betydligt mer intressant och… innerlig är nog rätt ord. Här känner jag absolut ett syskonskap med Sandra Beijers ”Det handlar om dig”. Den känns angelägen på ett helt annat sätt och jag känner för huvudpersonerna trots att boken inte ens kommer över 150-sidorsstrecket.

En jättestor överraskning för mig, och en rolig sådan. Men jag klarar ta mig tusan inte av bokens titel. Den är så låååång.

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Född fenomenal

9789163878626Författare: Josephine Bornebusch

Beskrivning: ”Det enda som Rut inte gillar hos sig själv är sitt namn. Och det är ju trots allt hennes föräldrars fel. Rut är nämligen självsäker, klarsynt och lite smartare än alla andra. Det här är inget hon kan rå för – hon är helt enkelt född fenomenal! 

Vid Ruts sida finns bästa kompisen Magda – en mytomanisk, översexuell hypokondriker helt utan spärrar – och den störige sportfånen Abbe. Fast om sanningen ska fram är Abbe ganska schysst och en solklar tiopoängare. Men för Rut finns det viktigare saker att tänka på, hon är nämligen nördigt intresserad av statistik och andra världskriget och på gränsen till besatt av Anne Franks dagbok. Därför skriver hon själv:

”Hittills lever jag ett väldigt odramatiskt liv. Jag har aldrig behövt fly från nazister och ingen jag känner har suttit fängslad i ett gårdshus. Inte ens min bror, som typ borde sitta fängslad gör det, så jag är fullt medveten om att denna dagbok kanske inte kommer vara helt späckad av spänning. Men jag kommer bjuda på exakthet. När någon hittar min dagbok, om ca 100 år, då ska alla luckor vara ifyllda, allt ska vara glasklart. Så om du läser det här är jag förmodligen redan död.” 

Men Ruts liv visar sig vara allt annat än odramatiskt. Det hela börjar med att den populära, ytliga Kattis paraderar runt i skolan i ett par nya jeans. När Rut försöker motarbeta Kattis hybris blir allt fel, och snart är Rut ansvarig för att få iväg hela sin dysfunktionella klass, med allt från lajvare till låtsasgangsters, på en skolresa. Frågan är bara vart fan de ska åka?”

Omdöme: Flickor kan vara roliga. Alla är inte det, men vissa är det, precis som killar. Revolutionerande tanke, eller hur? Så varför har vi så få exempel på det? Det här försöker Josephine Bornebusch, som väl inte behöver nån större introduktion, råda bot på med sin debutroman ”Född fenomenal”. Rut är helt enkelt är rolig tjej, faktiskt uppfriskande befriad från de trauman och trasiga bakgrund som ibland känns som ett nödvändigt ont i mycket ungdomslitteratur. Visst, hon är lite väl upphakad på andra världskriget i allmänhet och Anne Frank i synnerhet, men varför inte?

Och kanske är hon lite väl galen och snabb i sina tankar ibland, men det finns gott om sådana personer i verkligheten också, vi känner nog alla några sådana personer, och gör ni inte det är risken stor att det är ni som är just den personen… Jag vet att jag kan vara sån rätt ofta i alla fall!

Vi slipper alltså utseendefixering, ångest, psykoser, utan bara en underhållande och komisk berättelse med Rut i centrum och ett antal lika skruvade bifigurer.

Håller storyn då? Nja, det händer ju egentligen inte fantastiskt mycket i boken. Kanske hade sidohistorien om Ruts bror kunnat kortas ner eller strukits till förmån för lite mer karaktärsutveckling, framför allt när det gäller Ruts love interest Abbe, som helt enkelt inte blir så mycket mer än den snygge innebandykillen. Det funkar ju i nuläget, men förmodligen hade det blivit bättre om man kunde få mer kött på benen när det gäller Ruts och Abbes attraktion till varandra. I övrigt – samla pengar och planera klassresa, åka på klassresa, slut och lite tonårskärlek på vägen. Inte så mycket mer än så, men samtidigt är det stort nog när man är i Ruts ålder, och lätt att relatera till för den tänkta målgruppen så Bornebusch lägger sig på rätt nivå.

Jag kommer på mig själv att skratta till på flera ställen i boken – det finns en hel del riktigt roliga formuleringar, den är välskriven och engagerande. Med andra ord, en riktigt trevlig debutroman som ger mersmak.

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller din lokala bokhandel!

Endgame: Kallelsen

Fendgame-kallelsenörfattare: James Frey

Beskrivning: ”Tolv ungdomar från tolv uråldriga släkten är kallade till slutstriden. Den släkt som vinner blir ensam kvar på jorden. Alla andra människor dör.
De flesta civilisationer har någon berättelse som handlar om att gudar eller varelser som besitter större krafter och kunskaper än människorna kommit ner till jorden från himlen. Nu är varelserna tillbaka för att kräva in det som människorna lovade dem. 
Under tusentals år har familjer övat varje generation i hur de ska överleva och döda om de blir kallade som spelare i slutstriden. De som är mellan 13 år och 19 år och 364 dagar är ständigt beredda. Men ingen har blivit kallad. Förrän nu. Tolv meteoriter slår ner på jorden och tolv familjer skickar iväg ett barn till Xi’an i Kina där spelet börjar. 
Sarah Alopay ska just hålla tal för avgångsklasserna i highschool. Hon tänker att det är 377,43625 dagar kvar till hennes 20-årsdag, då hon inte längre kan bli kallad till slutstriden. Då det riktiga livet kan börja.
Jago Tlaloc tänker att några av de andra spelarna kommer att vara starkare eller smartare än vad han är. Några kommer kanske till och med vara fulare. Men han vet att han kan döda dem alla.
Chiyoko Takeda är stum, liten och späd som en tolvåring trots att hon är nästan arton. Det tänker hon använda till sin fördel i spelet på samma sätt som den som är smart använder sin intelligens eller den hjärtlöse använder mord.
An Liu är en lysande hacker och sprängämnesexpert. Han tänker att det bästa är om så få deltagare som möjligt över huvud taget kommer fram till mötesplatsen i Xi’an. 
Ingen av dem eller de andra åtta spelarna har superkrafter, men alla är noga förberedda. 
Det är dags för slutstriden om vem som ska överleva kampen om vår jord – spelet kan börja.”

Omdöme: Jag fick en del kommentarer på senaste bloggjerkan om att många ville läsa den här, men jag har (hittills) inte sett särskilt många recensioner på den här, så jag får väl dra mitt strå till stacken!

Så vad tycker jag då? Ibland vill man bara läsa en riktig bladvändare, koppla bort hjärnan och bara bli underhållen. Är det en sån ni är ute efter, look no further. Endgame har ett rasande tempo rakt igenom, som en galopphäst i full fart. Ju närmare slutet man kommer, desto mindre troligt är det att ni kommer att lägga ner boken… Det jag uppskattade väldigt mycket var att den här, till skillnad från så mycket YA-litteratur av Hunger Games-slaget faktiskt utspelar sig i nutid, runt saker som vi faktiskt kan relatera till (nåja). Varför inte snickra ihop en story där Pyramiderna, Stonehenge, skumma utgrävningar osv används som bakgrund?

Jag kan lätt se en tv-serie på CW (starkt ungdomsinriktad tv-kanal som visar t ex Vampire Diaries, the 100, Arrow osv i USA) framför mig i framtiden, och boken är på många sätt strukturerad på ungefär samma sätt som en tv-serie med många parallella historier och karaktärer som ska jongleras samtidigt.

Däri ligger också en del av problemet. Det är ALLDELES för många karaktärer, och man får egentligen väldigt lite kontakt med flera av dem (men eftersom det här är en YA-serie som handlar om jordens ungdom så löser det det här sig på sätt och vis längs vägen, dvs en hel hög hinner trilla av pinn på ett mer eller mindre brutalt sätt). Inte ens de som kan räknas som bokens huvudpersoner är några som man riktigt tar till sig, och det beror nästan alldeles säkert på ”överbefolkningen”, så när man kommit en bit in i boken ligger man lite efter i sitt eget förhållande till huvudpersonerna.

En annan sak som är av mer språklig typ är Freys nästan maniska fixering vid detaljer och decimaler, det gjorde mig nästan lite irriterad. Jag behöver inte veta att någon varit vaken i säg 16 timmar, 47 minuter och 27.34523634 sekunder…

Boken är också nedlusad med fotnoter som är länkar till mer eller mindre underliga webbsidor, vissa är youtube-klipp om mystiska företeelser, andra är Google Maps-länkar osv. Det är inget som krävs för att ta sig igenom boken, men ett visst mervärde ger det ju. Detta är väl en del av den tävling som ingår i konceptet, där Google varit inblandade genom att skapa ett Augmented Reality-spel och med hjälp av ledtrådar så kan man alltså vinna ett guld-pris. Kul koncept tycker jag!

Däremot visade det sig att när jag läste epoken så fungerade inte alla länkar på iPaden! Det finns nåt inbyggt problem i att ge ut e-böcker där en del av länkarna är spärrade för  mobila enheter…

Men ändå? Jag blir ju rejält underhållen under de timmar jag läser boken och ser fram emot nästa del, och det är väl ett betyg gott nog?

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller lokala bokhandeln!

Vill ha dig så illa

vill-ha-dig-sa-illaFörfattare: Gunnar Ardelius

Beskrivning: ”Han andas in i hennes öra, hon blundar, viskar, drar i jeansen.

Ett tag tänker han att han ska berätta allt.

En strålande smärta genomfar honom.

Det är det som är så förskräckligt. Det är en stund som bara kan finnas till om man inte tänker på konsekvenserna.

Channa, Jeppe, Beate, Roozbeh, Olof och Lea. Sex kompisar från gymnasiet. Skolan är slut och allt känns plötsligt så länge sen. Channa har försvunnit. De andra är kvar. Under ytan vibrerar ett hot, en mörk hemlighet. De borde ha pratat om det. Nu är det försent.

Prisbelönte Gunnar Ardelius är tillbaka med en brännande och träffsäker berättelse om den sköra tiden efter gymnasiet. Då livet ska lossna. Men tänk om man förlorar allt man drömt om innan det ens börjat?  ”

Omdöme: Den här kom väldigt starkt rekommenderad av ett antal andra personer som jag har stort förtroende för, så jag hoppade på den här med stor entusiasm. När jag satte mig på bussen igår och började läsa fick jag också en väldigt bra känsla direkt efter bara någon sida: ”det här kommer att bli riktigt bra”.

Men…

Någonstans längs vägen släppte den där känslan, och efter tvåhundra sidor undrade jag nästan vad det var jag läst och varför. Som sagt, jag vet att många uppskattar den här boken väldigt mycket, men för mig är detta nog en av årets största överraskningar av det negativa slaget.

Jag tvivlar inte på att folk, och i synnerhet ungdomar kanske gör och uppför sig på det vis som karaktärerna gör. Mitt problem är inte att jag inte kan relatera till dem eller att de inte är trovärdiga. Istället är det att jag inte känner ett uns av sympati eller intresse för någon av dem. Istället gör jag som läsare några nedslag i de olika karaktärernas liv under drygt ett år, men jag känner aldrig intresse av att vilja veta mer om karaktärerna. Inte heller problematiseras de olika personernas agerande, framför allt ”den mörka hemligheten”. Ska jag känna sympati? Äckel? Ilska? Ja, jag känner obehag, det gör jag. Men kanske mer för att jag inte förstår vad författaren vill. Det är möjligt att det är exakt det Ardelius vill, att jag ska tvingas att fundera, och det är i så fall en framgångsrik strategi, men jag har svårt för den.

Stilistiskt så ärArdelius säker i sitt språk, speciellt de brev som Channa inleder och avslutar boken med är språkligt sätt lite utöver det vanliga. Samtidigt är det nog en av de delar som gör att jag har svårt att knyta an till boken, att den många gånger känns som en språklig stilövning. Och då har jag ändå läst Ranelid och kunnat stå ut med hans språkakrobatik…

Slutligen, omslaget? Vafalls?

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Världens viktigaste kyss

atn1024_david-levithan-varldens-viktigaste-kyss-3DFörfattare: David Levithan

Beskrivning: ”Harry och Craig har bestämt sig för att slå världsrekordet i längsta kyss: 32 timmar, stående, utan att släppa kontakt med den andres läppar. Kyssen följs av människor världen över. Runt dem finns vänner och familjemedlemmar i alla fall från den familj som accepterar sin son som han är. Snart samlas det även främlingar, några beväpnade med tillhyggen och glåpord, men de flesta är där för att stötta och skydda. Och runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten.

Världens viktigaste kyss är en berättelse om det omöjliga, och hur människor tillsammans kan göra det möjligt. En berättelse om att mötas, älska, skiljas, dö. Och där emellan: kyssas.”

Omdöme: Det är ingen hemlighet att jag gillar Gilla Böcker som förlag. Jag tycker att de har en ruskigt bra fingertoppskänsla när det gäller sin utgivning, och det är sällan någon titel gör mig besviken. David Levithan är för mig en av de absolut främsta amerikanska författarna just nu. Så kombinationen av Gilla Böcker och Levithan? Klockren!

Så hur står sig då ”Världens viktigaste kyss” eller ”Two boys kissing” som den heter i originalspråk? Lever den upp till de förväntningar jag har på den?

Och svaret är ett rungande JA.

Den är, i mitt tycke, en av de bästa, viktigaste och mest välskrivna ungdomsböckerna i år. No more, no less.

Det är själva kombinationen av alla bokens olika delar som gör boken så bra – kombinationen av ett viktigt ämne, av språket, att man verkligen känner hur viktig den här boken var att skriva för Levithan.

Problemet för mig blir att på nåt sätt få fram varför jag tycker att boken är så bra. Räcker det med att säga ”känslan”? Nä, det räcker väl inte riktigt.

Vi kan väl börja i den lätta änden: språket är stundtals svindlande vackert, och här måste vi ge en eloge till översättaren Helena Hansson. Levithan är fantastiskt bra även på svenska, och då har han en engelsk prosa som är i toppklass. Så som sagt, en eloge till Helena! Den som läst ”liten parlör för älskande” på antingen svenska eller engelska eller för den delen följer Levithan på Twitter vet att han har en fantastisk förmåga till one-liners, och för de läsare som tycker att John Green är en citatvänlig författare, ni kan ta och doppa hela den här boken i en burk med färg för överstrykningspennor – så pass bra är det faktiskt.

Sen är det också så att Levithan elegant hanterar de olika stadierna av kärlek som beskrivs i boken, från nyförälskelse till ett stadie där allt är lite mer etablerat och ”bara är”. Lika bra hanteras även de smärtsamma och mörka sidorna med homofobi, brist på acceptans och självdestruktivitet. Allt känns. Och det känns ordentligt.

Men det allra mest kraftfulla i boken, och som nästan får mig att tänka på gamla grekiska dramer, är det som beskrivs ovan: ”Och runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten. ” Det ger en sån kraft i boken och som gör det till något utöver det vanliga. Där finns så mycket känslor på en gång och är ett helt lysande sätt att rama in boken och sätta den i en samhällskontext.

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga mer än: läs!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Blandband

blandbandFörfattare: Steven Camden

Beskrivning: ”2013 flyttar Ameliah in hos sin mormor efter att hennes föräldrar har dött. Där hittar hon ett kassettband i gästrummet. Ett band med en pojkes röst på en röst som hon nästan inte kan höra, men som tycks tala till henne.

1993 spelar Ryan in en dagbok på ett gammalt kassettband. Han pratar om sin mammas död och om kärleken till en ny tjej som han precis har sett och som inte ens vet att han existerar.

Det är mer än bara kassettbandet som binder samman Ameliah och Ryan.

Det här är deras berättelse.”

Omdöme: Jag är ju så pass gammal att jag gjort massor med blandband. Suttit där och försökt pilla ihop en bra låtlista som utnyttjar minuterna maximalt. Skrivit med pyttesmå bokstäver i konvolutet. Nick Hornby har ju beskrivit det här minutiöst i ”High Fidelity”, som för övrigt är en av mina favoritböcker någonsin (filmen också för den delen). Dagens kids, ni fattar väl inte nånting just nu va? Ni har spotify-listor på 400 låtar istället.

Jag har oavsiktligt trillat in i nåt sorts ”död i familjen”-tema på sistone. Även den här boken handlar om döda föräldrar och hur man hanterar sorgen och saknaden. Steven Camdens debutbok utspelar sig alltså i två olika tidsperioder med 20 års mellanrum, och musiken tar stor plats för de båda karaktärerna Ryan och Ameliah. På sätt och vis blir musiken tidsmarkörer på samma sätt som i Rainbow Rowells ”Eleanor & Park”, och det finns likheter med denna även i bokens struktur. Handlingen förs framåt genom att man växelvis får läsa ur Ryans respektive Ameliahs perspektiv, och för att ytterligare särskilja dem används olika typsnitt.

Samtidigt finns det ju ett sorts mysterium i den här länken mellan 1993 och 2013 via kassettbandet som Ameliah hittar, och man undrar ju hur de hänger ihop. Det krävs iofs ingen Sherlock Holmes för att räkna ut det, men det är ändå en liten extra push. Det finns ett stycke alldeles i slutet av boken som syr ihop alltihop väldigt elegant.

Men så är det det här med 13-14-åringar som är lite väl brådmogna för sin ålder, men som samtidigt uppför sig som om de var runt 10 kräver att man tar allt med en rejäl nypa salt, men samtidigt är jag lite svag för lillgamla barn så för mig funkar det i det stora hela.

När jag kollade upp den här på Goodreads så har den förvånansvärt inte så höga betyg, och det verkar vara en ”antingen-eller”-bok. Vissa släpper den efter 50-100 sidor och tycker att den är urtråkig, och andra, där jag nog får räkna mig själv, tycker att det är en rätt trevlig bok. Inte på nåt sätt världsbäst, men rätt söt debut, och speciellt om man som sagt gillar ”Eleanor & Park” och vill ha mer i samma stil.

 

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholm.

Onanisterna

29691658_O_1Författare: Patrik Lundberg

Baksidestext:
Jag minns Simons ord från studenten.

”Fattar ni varför folk gråter? Vi ses ju ändå på Komvux i augusti.”

Nu sitter vi där. På uppropet till Vuxenutbildningen i Bromölla, en mil väster om Sölvesborg.

Hösten efter studenten. Kim och Simon börjar på Komvux. De är yngst av alla och de har inget val, slutet på gymnasiet slarvades bort.

Under högstadiet och gymnasiet var de kungarna i skolkorridoren. Profiler som alla ville umgås med. Problemet är att livet förändras. Hundra synonymer för kuk får inte längre någon att skratta. Och en luspank 19-åring som bor hemma hos mamma och tvingas skjutsa sin lillasyster till stallet varje dag är en nolla.

Kim börjar inse detta. Att omgivningen drar ner honom, håller honom tillbaka. Han vill skriva, men i Sölvesborg kommer man inte närmare mediebranschen än ett deltidsjobb som tidningsutdelare. Det är så han tillbringar sina nätter.

Då träffar han Robin. Robin, som vet ett annat sätt att vara ung. Som vet att det finns fler artister än Håkan Hellström och Melissa Horn och att det finns en värld bortom grabbumgänget i klubbstugan.

Första meningen: ”Jag minns Simons ord från studenten.”

Omdöme: Jag har haft lite svårt att recensera den här. Inte för att boken inte är bra, tvärtom. Mitt problem är att jag har svårt att få klart för mig om jag tycker att boken är bra för att den är en bra och välskriven bok, eller om jag tycker att den är bra för att jag känner igen mig så otroligt mycket i den. Om det nu är så att jag tycker att den är så fantastiskt bra just för att boken känns som en skärva från mitt eget liv, hur uppfattas den då av andra? Å andra sidan, en bok som handlar om att växa upp i en småstad, känna att man inte riktig hör hemma och att det finns nåt mer där ue på andra sidan kommungränsen, är inte det allmängiltigt om något?

För många saker i boken är kusligt likt mitt eget, lätt bortslösade liv direkt efter gymnasiet i Ängelholm. Jag delade kanske inte ut tidningar, men jag jobbade extra på lagret på pappas jobb, när jag inte läste kurser på komvux för att jag inte visste vad jag skulle göra med mitt liv – och ärligt talat gjorde jag inte mycket alls åt saken. Vi spelade musik i olika band, kollade på film och degade. Det tog ett par år innan jag tog mig själv i kragen och började plugga nåt mer seriöst.

Precis på den nivån är huvudpersonen Kim. Han började dock ännu lite tidigare än mig och fick faktiskt dåliga betyg, nåt som jag egentligen aldrig hade förutom i matte och idrott, och därför är han tvungen att läsa upp betygen samtidigt som han känner att lilla Sölvesborg  kanske inte är allt som finns här i världen.

Jag gillar verkligen hur Lundberg fångat småstadsångesten, och hur han skapar trovärdiga och sympatiska karaktärer – jag känner ju igen många av mina gamla vänner i figurerna, och vet att såna som de finns på riktigt, om än med andra namn än i boken. Och är det nåt som är tydligt, så är det romantiserandet av ”den stora staden” som alla vi som bott i småstäder känt nån gång. Sen om det handlar om Malmö, Göteborg, Karlstad eller Linköping spelar inte så stor roll. Vi har nog alla längtat till nån stad på samma sätt som Kim gör.

Jag har ju dessutom bott i Malmö i ett antal år, och känner igen den typen av människor, och de platser som Kim träffar på, och även om det är här en bok med lite tillspetsade karaktärer (jag känner inga hipsters i Malmö som dumpster divear för maten) så köper jag det, för det är så man kan känna när man längtar efter nåt annat än det man har, att alla andra är så fantastiska.

Något jag också tycker att Lundberg lyckats med är en annan sak som man faktiskt kan känna efter några år i exil – nämligen att det faktiskt inte är så himla tråkigt där man kommer ifrån när allt kommer omkring. Det är inte så illa som man tycker, och motsatsförhållandet är det samma: Det är inte alltid så fantastiskt ”där borta”. Verkligheten finns nånstans där i mitten.

Som ni förstår så gillar jag den här skarpt. Sidorna bara flyter på, det är helt underbart att få läsa en bok om manlig vänskap och att hitta sig själv och att få känna igen sig i en bok på det här sättet. Den här lär hamna på min års-bästalista!

 

Lyssna på soundtracket här!

Och om ni fortfarande inte är övertygade, provläs!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholms

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Det borde finnas regler

atn1024_det-borde-finnas-regler_3DFörfattare: Lina Arvidsson

Baksidestext: Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Dont call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma.

Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt.

Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga.

Mia bor in the middle of nowhere och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per, som är minst lika gammal som hennes pappa. Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet. Men hur ska man våga, när det inte verkar finnas några regler?

Första raden:”Vi hänger vid gungorna, jag och Mirjam.”

Omdöme: Man känner sig lite som en smygtittare. Arvidsson är så ruskigt säker och mitt-i-prick i hur jag tänker mig att dagens fjortonåriga tjejer pratar, tycker och tänker. Jag kan vara helt ute och resa, men jag tror inte att Arvidsson är det. Det känns så äkta och trovärdigt, utan att någonsin spilla över i någon sorts parodi typ ”Grynet”, även om jag ska erkänna att det var det första jag tänkte när jag började läsa boken. Det är stundtals ruskigt nära, men det går faktiskt inte över gränsen så pass så att det stör mig. Mias tankar och inre monolog är, för att låna en viss prins uttryck: ”lite all over the place”, men ändå på ett sätt som känns fullt fungerande. En av bokens främsta egenskaper är som hyllning till två tonårsflickors tumultartade vänskap, ur det perspektivet är faktiskt boken alldeles utmärkt. Det finns ju naturligtvis en inbyggd tröskel i att jag som 34-årig kille ska kunna relatera till 14-åriga Mia, men det blir faktiskt aldrig något problem som jag reflekterar över en endaste gång under tiden jag läser boken. Däremot kan jag inte annat än att tycka att vissa av de äldre karaktärerna är otroligt motbjudande, och frågan är om inte den känslan intensifierats beroende på min egen ålder.

Något jag däremot har lite svårare för är faktiskt att det inte händer riktigt så mycket som jag hade hoppats på. Det finns förvisso en charm i att beskriva det vardagliga, men problemet är ju lite att det skulle kunna hända betydligt mer än vad det faktiskt gör. På samma sätt hade man kanske kunnat hoppas på lite vassare bikaraktärer, men där är problemet faktiskt det motsatta – Vlad är ett exempel på när det blir lite väl mycket av det goda. Och Per, bör man inte ha nån djupare diskussion i hur milt han faktiskt behandlas i boken? Jag förväntade mig aldrig sirener och poliser med dragna vapen, men det är nästan problematiskt hur lite hans handlingar får betydelse. Det blir liksom ett stor ”meh” av hela den delen av boken. Jag tyckte ju att boken började så lovande, men den känslan mattades tyvärr av ju längre jag kom. Och blurben på omslaget, om att boken är ”sjukt rolig”, den känns som att de satte den på fel bok.

Men jag måste ändå säga att sista stycket är ta mig tusan helt underbart.

 


Författare: Lina Arvidsson
Förlag: Gilla böcker (2012)
ISBN: 9789186634186
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms

Prodigy

9789174994209_200_prodigyBaksidestext: En vecka har gått sedan June och Day med nöd och näppe lyckades fly från Los Angeles och Republiken med livet i behåll. Day antas vara död efter att ha förlorat sin bror till en avrättningspatrull som trodde att det i själva verket var honom de tog livet av. June är nu Republikens mest eftersökta förrädare.
Desperata efter hjälp vänder sig June och Day till Patrioterna – en rebellgrupp som vigt sina liv åt att få Republiken på fall. Men går det att lita på Patrioterna? Eller har dessa, utan att inse det, själva blivit brickor i det mest skrämmande av politiska spel?

Första raden: ”Day vaknar med ett ryck bredvid mig.”

Omdöme: Jag gillade som bekant Legend. Prodigy tar vid ganska direkt där den slutar, vilket är rätt trevligt eftersom man verkligen bara ville ha mer när man läste färdigt Legend. Day och June är på flykt undan Republiken och är inte direkt på topp, varken fysiskt eller mentalt, men dras snabbt in i ytterligare konflikter där man ändå inte vet var man har del olika karaktärerna och vad de har för motiv. Precis som tidigare har Lu ett actionfyllt författarskap och håller hela tiden läsaren på halster. Konflikten mellan Republiken och rebellerna (Patrioterna) och även Kolonierna eskalerar och blir allt allvarligare, och det finns ett trevligt inslag av samhällskritik som genomsyrar boken.

Världen fördjupas också, och precis som jag var inne på i min tidigare recension så känns den här världen ändå mer realistisk – det känns vettigt att den miljökatastrof som lagt stora delar av f d USA under vatten leder till att militären tar makten och att inbördeskrig lett till den värld som böckerna utspelar sig i. Det finns som sagt en tydligare koppling till ”vår” verklighet.

Det som fortfarande drar ner betyget är att den lätt irriterande kärlekshistorien i Legend blommar ut fullständigt och vi får inte bara en tvättäkta svartsjuke-tonårskärlekstriangel, utan även en varför-duger-inte-jag-triangel som grädde på moset. Yay… Det är dock inte lika påfrestande som i andra serier som tur är.

Men trots detta tycker jag ändå att denna faktiskt är snäppet bättre än del ett och inte alls lider av att vara ”mellan-boken” i en trilogi utan är väldigt läsvärd för de som tyckte om första delen. Gillade man den finns det egentligen ingen anledning att inte kasta sig över Prodigy så fort man kan.

Tredje och sista delen, Champion, utkommer under hösten på svenska och jag kommer naturligtvis att läsa och recensera även den.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Prodigy
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2014)
ISBN: 9789174994209
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Legend

lu_legend_coverFörfattare: Marie Lu

BaksidestextDet som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar.
Femtonåriga June är född i en elitfamilj i ett av Republikens rikaste distrikt, och hon får sin utbildning i Republikens högsta militära kretsar. Day, däremot, är född i slummen och är landets mest eftersökta brottsling. Men hans motiv är kanske inte så illasinnade som de verkar.

June och Day är från två olika världar, och det finns ingen anledning till att deras vägar skulle korsas förrän den dag då Junes bror Metias mördas och Day blir huvudmisstänkt. Indragen i den ultimata katt-och-råtta-leken kämpar Day för sin familjs överlevnad, medan June söker hämnd för Metias död.

Men så upptäcker June och Day, i en chockartad vändning, sanningen om vad som har sammanfört dem. Och hur skrämmande långt deras hemland är berett att gå för att bevara sina hemligheter.

Första raden: ”Min mamma tror att jag är död.”

Omdöme: Så har jag då äntligen fått gräva ner mig i den här serien som fått så mycket uppmärksamhet i kölvattnet på ni-vet-vilka-andra-dystopiska-YA-böcker-som-brukar-nämnas. Det är så klart med lite blandade känslor – kommer jag att gilla den lika mycket som Hunger Games, eller kommer jag att bli trött och arg som efter att ha läst Tahereh Mafi?

Svaret är nånstans nånstans där i mitten av de två, fast mest åt det positiva hållet som tur är.

Det jag gillar i den här är känslan av att det här är en mer vettig dystopisk värld än i t ex Divergent av Veronica Roth. Jag tycker att Lu lyckats lite bättre med att bygga en gedigen värld och måla upp den för läsaren, och det är ändå en värld som ”fungerar bättre” i sig självt, även om klasskillnaderna spelar en stor roll. Men vi snackar liksom inte en Mad Max-värld där i princip inget av dagens samhälle finns kvar – tvärtom. På så sätt får Lu oss att känna igen oss mer i den värld som hon målar upp, även om vi vet att det är en alternativ framtid som det handlar om. Kanske är det dessutom så att vissa saker i Legend är bättre än i vår värld – t ex är det inget konstigt med höga kvinnliga militärer eller i maktposition…

Jag gillar också draget med att skriva varannat kapitel ur June och Days perspektiv, för mig ger den en känsla av balans mellan karaktärerna, och de är lika mycket huvudpersoner båda två. Du jag däremot INTE känner, är att de har tillräckligt olika röster. Ibland känns de som samma person, och där önskar jag att Lu hade haft möjlighet att kika på Tahereh Mafi som lyckats mycket bättre med att just få olika berättarröster på sina olika karaktärer. Sen kan man ha synpunkter på hur snabbt de lyckas förälska sig i varandra, men det är ju inget unikt för den här boken det heller…

Handlingsmässigt är det full fart, och många gånger riktigt bra actionfyllda sekvenser, men Lu lyckas också dra ner tempot och får en bra balans. Känslan och behovet att bara läsa ett kapitel till är riktigt stark faktiskt! nu läste jag den här på iPaden, så den där riktiga blandvändarkänslan infann sig inte riktigt, men ni fattar.

Många av er som läser här har säkert redan läst den här, och även efterföljarna, men jag skulle absolut ändå rekommendera den här till de som precis som jag inte haft möjlighet förrän nu.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Legend
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2013)
ISBN: 9789174992892
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Sjutton år och skitsnygg

sjutton_ar_och_skitsnygg-granholm_emma-26534761-2965036810-frntlFörfattare: Emma Granholm

Baksidestext: Man är borta i två jävla veckor, och när man kommer tillbaka har allting förändrats. Varför? Jag har ingen aning. Nåt har hänt. Nåt måste ha hänt. För de beter sig annorlunda. Allihop. Diana, Suss och Hugo. Till och med Alexa min flickvän.

Felix är sjutton år och skitsnygg. Han är kaxig och självsäker, tjejerna älskar honom. Men Felix sommarlov blir inte som han tänkt – när han kommer hem efter en utlandsresa har de andra lärt känna den mystiske Zäta. Felix är inte längre i centrum av gänget. Hela tillvaron förvandlas till en tävling och Felix känner hur allting börjar glida honom ur händerna. Men det är inte bara det som gör Felix illa till mods. Vem är Zäta? Varför avslöjar han aldrig något om sig själv? Och vad är han egentligen ute efter?

Första raden: ”Man är borta i två jävla veckor, och när man kommer tillbaka har allting förändrats.”

Omdöme: Vi kan väl säga så här direkt: jag är väldigt kluven när det gäller den här boken. Det finns en hel del jag tycker är väldigt bra, och annat som jag har väldigt svårt för.

Felix, bokens huvudperson, är en kille som känns som en sjuttonårig deltagare i nåt av MTV:s ”Shore”-program (Jersey Shore, Geordie Shore), folk som bara bryr sig om sitt utseende och sin image. Det är ju naturligtvis något som inte är unikt för den här karaktären, eller tonåringar i allmänhet, men Felix visar upp precis samma självupptagenhet och bristande självinsikt som de medverkande i de här dokusåporna. I de programmen används ofta termen ”GTL”, vilket står för Gym, Tan, Laundy – dvs att ha en så snygg och vältränad kropp som möjligt, och kläder därefter. Det är ungefär det som snurrar i Felix huvud tillsammans med tanken om att alla ska prata om honom och hur snygg han är.

Det är klart intressant att läsa en bok som beskriver utseendefixering och självförtroendeproblem hos killar, det är vi inte bortskämda med. Felix definierar sig själv utifrån sitt utseende och vilken påverkan han har på sin omgivning. Problemet för oss som läsare är att vi inte får reda på så mycket mer än så om honom som person. Vi vet vad han har på sig, och att han kan bänkpressa 98 kg, men vi vet inte mer om vad han egentligen tycker och tänker förutom när det gäller hans flickvän och sitt hat mot nykomlingen Zäta, som i princip är Felix 2.0 – lite starkare, lite snyggare, lite bättre på det sociala spelet.

Bokens styrka ligger i Granholms förmåga att få fram kontrasten mellan Felix upplevda självförtroende och vad vi som läsare uppfattar som en i grunden väldigt osäker sjuttonårig pojkes kamp för att behålla sin position som alfa-hanne i sin sociala flock. Hon går det med trovärdig dialog och lyckas också beskriva Felix innersta tankar bra.

Det som däremot är svårare att acceptera är den i grunden rätt ordinära intrigen i boken – den är som lyft ur en tv-såpa eller en thriller från 1980-talet. Min sambo hade till och med ett exempel på en sådan storyline i Beverly Hills-serien som vi alla såg på 1990-talet där Kelly mötte en tjej på rehab och som sen blev vän med alla Kellys kompisar och började klä sig och klippa sig som henne. Så storyn är ju inte direkt unik. Slutet i boken känns också alldeles för tillrättalagt och hastig och boken tappar i trovärdighet på grund av detta.

Men i slutändan är det en intressant bok vars positiva sidor överväger, inte minst på grund av ämnet. Granholm är också en duktig författare med bra insikter och förmåga att skriva intresseväckande och tänkvärt.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Sjutton år och skitsnygg
Författare: Emma Granholm
Förlag: Alfabeta (2014)
ISBN: 9789150116748
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Ignite me eller fram med stora yxan

190px-IgniteTitel: Ignite me

Författare: Tahereh Mafi

Om: Avslutande delen av The Juliette Chronicles – vem ska hon välja av Adam och Warner? Hur går det med upproret?

Första raden: ”I am an hourglass.”

Omdöme: Man kan inte prata om den här boken utan att spoila sönder den, så HAR DU INTE LÄST BOKEN SLUTAR DU LÄSA HÄR och kom tillbaka hit efteråt. Antingen så kommer du att hålla med mig, eller så kommer du att tycka att jag är dum i huvudet. Den här recensionen blir för övrigt lite av en korsning av recension av både boken och hela serien som sådan.

OK?

OK.

Då börjar vi.

Man kan väl börja med att säga att man bör läsa novellerna ”Fracture me” och ”Destroy me” för att få lite nya perspektiv, då de två berättas ur Adams och Warners perspektiv istället för Juliette. Därefter kan man sätta tänderna i den sista och avslutande delen i ”The Juliette Chronicles”.

Det första jag tänkte på var att mycket av det jag ironiserade över i min recension angående ”Unravel me” faktiskt inte var ett så stort problem längre. Mafi har ändrat språket i boken i takt med att Juliette blir mer självsäker och självständigt och det är mycket mer sammanhängande och mindre överstrukna meningar i Ignite me än i de tidigare böckerna. Intressant nog var det en av sakerna jag tyckte om i första boken, men som sen blev riktigt irriterande i del två, så det var skönt för mig personligen som läsare att slippa detta i den här. Av förklarliga skäl är språket ett helt annat i de båda novellerna jag nämnde tidigare.

Däremot kom jag på mig själv att kika ner på sidnumreringen och när jag var på sidan 250 undrade jag hur Mafi skulle få ihop ett tillfredställande slut på de sista 50+ sidorna, och föga förvånande lyckades hon inte det heller. Slutet känns alldeles för forcerat, för enkelt och inte alls som en värdig avslutning på serien. Det blir mest ett stort ”Jaha, och nu då?”. Jag har liksom stora problem med en 17-åring med superkrafter som nån sorts folkets ledare som ska leda massorna i krig mot resten av världen som styrs av det onda Reetablissemanget. Det funkar inte på någon nivå och känns inte särskilt trovärdigt. Det känns alldeles för mycket som att Mafi tagit den enkla vägen ut, och ändå lämnat öppet för sig själv att komma med ytterligare uppföljare nån gång i framtiden.

Sen måste vi faktiskt prata om det allra mest problematiska med hela serien – den här förbannade kärlekstriangeln.

Jag kan ju säga att min favoritslut hade varit att Juliette kommit fram till att båda killarna är emotionella naturkatastrofer och att hon bestämde sig för att be båda hålla sig på minst ett par mils avstånd ifrån henne. Allvarligt talat: att hon väljer Warner är i mitt tycke ingen större skillnad mot vad alla de där som skickar kärleksbrev till långtidsdömda fångar och tror att de kan omvända dem, för ”innerst inne är han ju snäll”, eller ”han är bara missförstådd” gör i verkliga livet. Det funkar liksom inte så. Det är bara naivt och dumt. Killen hade inga problem att utsätta henne för alla möjliga sorters vidrigheter, men eftersom det var för att han ville hitta nån sorts botemedel för sin mamma är det ok? Njaa…. Det skickar ruskigt konstiga signaler till läsaren och det kryper i kroppen på mig när jag läser. Jag förstår hela den här ”bad boy”-grejen som sådan (hallå, Damon i Vampire Diaries är ju den bästa karaktären just för att han är osympatisk ibland) men det finns gränser.

Och Adam… jag har hela tiden tyckt att det är en ganska trist karaktär, men att han ska göra en sån ruskigt snabb 180-graderssväng och bli så pass osympatisk känns ändå otroligt konstigt. Man kan ju se det som en sorts dramaturgiskt grepp för att göra Warner mer tilltalande eftersom han verkar trevligare i jämförelse med Adam, men det görs inte med finess eller på ett trovärdigt sätt.

Men finns det inget jag gillar?

Jo, det gör det väl. Jag tycker att det är föredömligt  långa böcker – man måste inte skriva 800-sidorsböcker som kräver gymkort för att kunna läsa. När Mafi skriver för att driva handlingen framåt så gör hon det bra, man kan ta novellerna som bra exempel på när hon inte är så nedtyngd med metaforer och får ett bra flyt i texten. Jag tycker så klart att Kenji är ganska rolig och det behövs definitivt lite komisk avlastning i böckerna. Som jag skrivit tidigare, en bra skurk, den här gången i Supreme Commander (jag vill också ha den titeln!) Anderson som är precis så där vidrig som man vill att en skurk ska vara.

Men handen på hjärtat då – ska man läsa den här serien?

Nä, jag tycker faktiskt inte att det är värt besväret, och det baserar jag på att det storymässigt inte har ett bra avslut, att huvudpersonerna är direkt osympatiska och att språket bildar en barriär mellan läsare och berättelse. Kanske är jag en gnällig vuxen, men jag tycker faktiskt att det här inte håller måttet. Jag vet att serien är väldigt omtyckt, men jag ser mer problem med den än att det är nåt jag skulle vilja rekommendera.

Så läs nåt annat i stället, tex fantastiska Jellicoe Road eller Eleanor & Park om ni vill läsa fantastiska kärlekshistorier, eller läs om The Hunger Games en gång till om ni måste ha dystopi, men om ni nu ändå vill köpa Mafis böcker så kan man göra det på Adlibris, CDON eller Bokus eller lokala bokhandeln.

 

 

 

 

Unravel me

unravel-meTitel: Unravel me (The Juliette Chronicles #2)

Författare: Tahereh Mafi

Om: Andra delen om Juliette och invånarna i  Omega Points kamp mot Reetablissemanget, och ytterligare fördjupning i kärlekstriangeln mellan Juliette, Adam och Warner (eller konsten att hångla i en dystopisk X-Men-möter-Twilight-remix).

Första raden: ”The world might be sunny side up today.”

Omdöme: Jag vet inte längre vad som är rätt. Kampen mellan hjärtat som skriker gråter orkar inte och hjärnan som säger viskar antyder något helt annat och jag blir svag av att tänka och känna.

Jag vill bara sluta.

Jag vägrar fortsätta.

Men jag fortsätter ändå.

Jag vänder blad som om varje ny sida är en ny möjlighet en chans att ändra allt ställa saker tillrätta. Men istället sjunker jag djupare ner och undrar om jag någonsin kan komma upp till ytan igen. Ytan som jag ibland undrar om den finns på riktigt eller om det är någonting jag bara hittat på. Det jag jag en gång föll så hårt för börjar spricka när man synar det närmare finns ändå kvar men jag kan förstå om man börjar tröttna på metaforer på metaforer på metaforer tills det tar fyra sidor för att beskriva smyghångel känslor som väller upp när man möts i en undanskymd korridor. Hjärtat säger ”fortsätt”, hjärnan viskar ”lägg undan”.

Saker måste hända snart.

Man kan bara beskriva saker i så många kapitel innan nånting måste

explodera.

Man kan inte bara ha inre monolog man måste ha händelser för att föra saker framåt och jag undrar ibland vad författaren vill skriva om är det en actionfylld sci-fi-historia eller är det en trilogi om tonårskärlek där huvudpersonen slits mellan en psykopat och en kärlekskrank  fjant.

Ändå kan jag inte slita mig. Jag måste läsa. Jag måste komma vidare för jag vill ju veta vad som händer. Det finns nånting där, och ibland tycker jag att språket är fantastiskt och liknelserna fungerar och storyn om X-Men Omega Point-invånarna med superkrafter spännande. Men ändå. Den här gången vann hjärtat, inte hjärnan.

Men jag hoppas jag hoppas jag hoppas på att sista boken, som titeln antyder verkligen

antänder.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus.

 

 

Inte vem som helst

inte_vem_som_helst-lacour_nina-26474227-1854929248-frntlTitel: Inte vem som helst

Författare: Nina LaCour

Om: Indierockbandet The Disenchantments åker ut på en sista turné innan medlemmarna börjar på olika college. Bev och Colby har planerat att åka till Europa – tror Colby i alla fall.

Första raden: ”Bev säger att när hon står på scen känns det som om världen håller andan för henne.”

Omdöme: Jag spelade i flera olika band för många år sen. Inte indierock, utan metal/hardcore. Vi åkte aldrig längre än till Höganäs och Hässleholm, men det var stort nog för några kids som nyss slutat gymnasiet. däremot var det jag som stack och började plugga i en annan del av Sverige. Sen kom jag iofs tillbaka, men sen flyttade jag igen. Och igen. Och igen. Men det är en annan historia…

Jag känner igen så mycket av det som beskrivs, och känslorna som karaktärerna har i boken. Jag hade också tyckt att det var otroligt vemodigt att åka på en sista roadtrip innan gänget splittrades, och då är det ändå så att Colby utsätts för betydligt mer påfrestande saker än så. Det är inte direkt nån spoiler att Colby varit kär i sin bästa vän Bev sen urminnes tider och att han blir helt knäckt när det visar sig att hon inte alls ska åka iväg med honom till Europa…

Jag tycker också enormt synd om Colby. Han är ett typexempel på den här stackars killen som bara inte kan låt bli att bli kär i den tjej som står honom allra närmast i hela världen. Det har aldrig funnits något alternativ. därför blir också sveket så stort när Bev gör nåt helt annat, både bakom hans rygg och nåt som är tvärt emot vad som de tänkt och planerat. Det är svårt att inte hitta något att känna igen sig i en sådan karaktär.

Samtidigt förstår jag på sätt och vis Bev, även om hon som karaktär är betydligt mindre definierad, på gränsen till skissartad, men kanske är det för att jag var henne i vårt kompisgäng som jag har stor sympati för henne ändå. Däremot så faller jag som läsare inte för henne på samma sätt som Colby gjort, men som sagt, det var i princip en snöbolls chans i Sahara att han skulle bli kär i någon annan än henne. Vi behöver inte älska henne, men vi förstår utan tvekan att Colby gör det.

Övriga persongalleriet känns lite väl hippieaktiga för min smak, men de är ändå färgstarka och minnesvärda (Veronica Roth, läs och lär om hantverket hur man gör intressanta bikaraktärer!) och framför allt sympatiska. Man kan liksom inte ogilla nån som har The Supremes som sitt favoritband. En varning är dock på sin plats – när man läser baksidestexten till boken, eller för den delen kollar på omslaget, så är det lätt att tro att det ska vara en bok med ett betydligt lättsammare anslag än vad det faktiskt är. Det är absolut inte en dålig bok, utan rätt trevlig läsning, men lite argare och ledsnare än vad man kan tro vid första anblick.

Kontentan är ändå att jag gillade boken. Inte så pass att den kommer att vara med på mångas års-bästa-listor, men ett gott hantverk ändå. Ibland räcker det alldeles utmärkt som lite sommarläsning!

Tack till förlaget Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris eller Bokus.

 

Spökstaden

spokstaden-andra-boken-om-miss-peregrines-besynnerliga-barnTitel: Spökstaden: andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn

Författare: Ransom Riggs

Om: Jacobs tidsresa tillsammans med de andra besynnerliga barnen fortsätter i ett england 1940. Nya bekantskaper, nya faror och en riktig jäkla klipphängare på slutet!

Första raden: ”Vi rodde ut från hamnen, förbi guppande jollar som blödde rost från fogarna, förbi tysta sjöfåglar som satt i högtidliga församlingar bland havstulpanerna på resterna av sjunkna bryggor, förbi fiskare som sänkte sina nät och stirrade när vi kom glidande, osäkra på om vi var verkliga eller inbillade.”

Omdöme: Spökstaden tar vid nästan omedelbart där förra boken slutar, och det funkar absolut. Man vill ju veta vad som ska hända Jacob, Emma och de andra besynnerliga när de försöker ta sig till London för att bota Miss Peregrine från att vara fångad i sin fågelkropp, och allt detta under brinnande världskrig. Tempot är högre i den här boken, vilket naturligtvis beror på att Riggs inte behöver ägna någon tid till att introducera världen och dess karaktärer för oss läsare. Däremot fortsätter han göra sin värld ännu mer fantasirik och just besynnerlig, och återigen spelar fotografierna han samlat på sig en avgörande roll. Jag står fast vid att fotografierna är ett lyckodrag och tillför till berättelsen, och visst hade det varit roligt att få veta mer om ursprunget till vissa av fotografierna?

Vi får dessutom äntligen en uttalad och riktigt obehaglig skurk, även om det dröjer till slutet av boken, istället för ”bara” väsen och tomgastar i allmänhet. Man ska inte glömma bort vikten av en riktigt bra skurk, en bra hjälte definieras av hur välskrivna skurkarna är! Och jag måste säga att jag gillar Jacob och hans resa in i de besynnerligas värld och hur han slits mellan sin gamla och sin nya verklighet som en av de besynnerliga och den spirande kärleken till Emma.

Det är fortfarande ett rappt och drivet språk det handlar om och det går ruskigt snabbt att läsa boken – jag läste ut den här för flera dagar sen, men som vanligt tar det en stund innan jag får ur mig en recension…

Nåt jag uppskattar väldigt mycket med den här boken är faktiskt omslaget. Det här är en bokserie som har omslag som faktiskt fungerar väldigt bra för att intressera både killar och tjejer! Killar är ju oftast lite mer svårflörtade, men just att fotografierna på omslagen är så pass konstiga i kombination med bokens titel och omslagets typografi tror jag gör mycket för att göra främst killarna mer intresserade av boken.

Om man ska hitta något negativt är det nog så att största problemet med boken är att det lär dröja innan del tre kommer ut…

Tack till förlaget Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Köp på Adlibris, CDON eller Bokus.

 

Youtube:andet fortsätter

Samma snubbe som gjorde The Flash/Ingmar Bergman-videon har även varit med och gjort en alldeles lysande liten superhjälte/teen-serie i bästa CW-anda, nämligen Aquaman: The teen drama. Den lånar inte så lite från Gossip Girl och mosar ihop det med lite superhjältedrama, lite som CW redan gjort med både Smallville och Arrow, men här har man skruvat upp just teen-dramat till nånstans på gränsen mellan parodi och hyllning. Kika lite, varje avsnitt är bara några minuter långt.

Fyra dagar fyra nätter

fyra-dagar-fyra-natterTitel: Fyra dagar fyra nätter

Författare: Morgan Matson

Om: Amy och Roger som ska köra från Kalifornien till Connecticut, musik, en död förälder, och så klart en kärlekshistoria som sig bör i den här typen av böcker.

Första raden: ”Jag satt på trappan utanför vårt hus och såg den beige Subarun svänga för snabbt mot vändplatsen.”

Omdöme: Vi kan väl börja med att säga att originaltiteln ”Amy & Rogers Epic Detour” passar lite bättre. Och att jag är en sucker för romantiska komedier med lite svärta i. Tänk ”Silver Linings Playbook”, ”Definitely, Maybe””, ”(500) Days of Summer” och så vidare.

Ja, boken är förutsägbar. Ja, vi har sett och läst nästan exakt samma sak förut. Hela boken känns inte så lite som en bättre version av filmen ”Elizabethtown”. Men jag har alltid varit av den åsikten att om man inte kan göra något nytt, så ska man åtminstone göra det bra, och jag tycker att Matson lyckas med det, bättre än vad Cameron Crowe gjorde med ”Elizabethtown” faktiskt. Det hjälper ju så klart att det är insprängt lite foton, teckningar, låtlistor, etc. i boken, och jag tycker att det fungerar riktigt bra. Kanske kan man klaga lite på att karaktärerna är lite väl endimensionella, kanske främst Roger, men det är ändå ok.

Så även om den här är exakt så förutsägbar och klichéfylld som det bara går så kan jag inte låta bli att tycka om den här boken. Förutom att den gör att lusten att göra en roadtrip genom USA, lyssna på musik och käka hamburgare på flottiga diners på ställen som knappt finns på kartan ökar exponentiellt när man läser den här så blir man engagerad i Amy och Rogers resa  – båda har ett ganska tungt emotionellt bagage när de sätter sig i samma bil för att korsa USA.

Jag blev i alla fall väldigt glad av boken, och sträckläste 2/3 av den på en kväll. Rekommenderas varmt som sommarläsning. Lyssna gärna på soundtracket samtidigt, nån lustig människa har så klart gjort en lista på Spotify!

Kan införskaffas hos Adlibris, CDON, Bokus osv.

 

Nybörjarguide till livet eller kaosteori

nyborjarguide-till-livet-eller-kaosteoriTitel: Nybörjarguide till livet eller kaosteori

Författare: Lia Hills

Om: Att förlora en förälder, bli kär, gräva ner sig i filosofi och att komma ut på andra sidan levande.

Första raden: ”Hon är rätt snygg för att vara ett lik.”

Omdöme: Det händer att jag tänker på hur det är att mista en förälder, speciellt så där plötsligt så som Will gör i den här boken (hans mamma dör i en bilolycka). Jag har inte haft så mycket med döden att göra, förutom när jag och min sambo var tvungna att avliva vår förra hund. Jag vet hur mycket vi båda gick sönder då, och det ”bara” var en hund som inte ens blev fem år gammal. Hur är det då att förlora sin förälder?

Jag förstår att Will både behöver och försöker hitta ett sätt att hantera detta, inte minst genom Taryn, som han blir kär i på sin mors begravning och sen blir tillsammans med. Han gräver ner sig i filosofer som Wittgenstein och Heidegger, Nietzsche, provar droger och beger sig ut i skogen och vandrar.

Det är så klart hans resa, och hans sätt att hantera sorgen och saknaden. Mitt problem är att jag inte knyter an till grabben ändå. Jag tycker synd om honom, man jag får liksom inget intresse för hans berättelse. Jag vet inte om det är det ständiga filosofi-rabblandet som jag har svårt för, men nånting är det. Eller att han gör så annorlunda val mot vad jag tror att jag hade gjort.

Samtidigt behövs det alltid böcker om det här ämnet, och definitivt med manliga huvudpersoner, så det finns absolut ett läsvärde för rätt läsare, så i mitt fall landar betyget på helt ok, men inte så mycket mer än så.

Finns att köpa på Fritz, Adlibris, CDON, Bokus.

Just nu…

… Läser jag den här på bussen. Vet ni vilken det är?

20140527-174757-64077058.jpg

här ligger jag och blöder

har-ligger-jag-och-bloderTitel: Här ligger jag och blöder

Författare: Jenny Jägerfeld

Om: Maja som går estetiskt på gymnasiet, föräldrar som inte längre är de personer som vare sig Maja eller de själva tror att de är, humor, allvar och hur mycket en halv centimeter tumme som inte längre sitter där den borde kan betyda för tillvaron.

Första raden: ”Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen för den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.”

Omdöme: Jag blir alltid lite nervös när jag läser en bok som är unisont hyllad och vunnit priser – tänk om jag inte gillar den? Är det mig det är fel på då? Eller gillar jag den just för att den vunnit priser? I det här fallet löste det sig ändå – jag tyckte att Här ligger jag och blöder är en riktigt bra bok, Augustprisvinnare eller inte. Istället beror det på att Jag gillar Jägerfeld som författare, att hon har en ton och ett språk som passar mig väldigt bra.

Maja är egentligen en sån person som jag hade väldigt svårt för i gymnasiet – de här jättekonstiga människorna i konstiga kläder och mysko musiksmak – jag fattade aldrig att jag egentligen var en sån själv, bara annan klädstil och argare musik i lurarna. Så numera, vid 34 års ålder, kan jag tycka om och förstå henne på ett helt annat sätt än vad jag gjorde då. Hennes resa genom boken börjar ju med en avsågad fingertopp, men ändå med stor humor, till att bli en ganska tung och allvarlig berättelse om hennes relation till sina föräldrar som inte är närvarande, om än på olika sätt. Som tur är ger de sista 50-60 sidorna precis den typ av förlösning och slut som jag hoppades på och Jägerfeld lyckas därigenom sy ihop bocken på ett alldeles utmärkt sätt.

Jag tyckte att den förra boken av Jägerfeld som jag läste, Jag är ju så jävla easy going, kändes lite som en Guy Ritchie-film i skolmiljö. Den här skulle jag säga känns lite mer som om Cameron Crowe varit inblandad, och det är faktiskt ett riktigt högt betyg i min värld!

Köp på till exempel Adlibris, CDON, Bokus eller Fritz!

Och man kan provläsa också!

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

jag-ar-tyvarr-dod-och-kan-inte-komma-till-skolan-idagTitel: Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Författare: Sara Ohlsson

Om: Vad som händer när kärleken plötsligt tar slut, och hur man brottas med alla känslor som kommer sen och hur man går vidare.

Första raden: ”Han lutar armbågarna mot knäna och gömmer ansiktet i händerna.”

Omdöme: Jag är så imponerad av författare som kan skapa trovärdiga karaktärer, på den nivån att det känns som att allt är självbiografiskt för att det känns så på riktigt. Sara Ohlsson är en sådan författare. Jag tror på Olivia, vad hon känner och tycker och tänker. Jag känner med henne och hennes försök att hantera alla förvirrande känslor efter att drömkillen gör slut. Hur går man vidare? Jag kanske inte alltid tycker att Olivia gör de smartaste valen, men så är det ju att vara tonåring, det vet vi ju allihop som kommit så långt att vi kan se tillbaka på den tiden fast med vuxna ögon. Men just där, just då känns det ju nästan aldrig som att man har några andra val. Även om jag inte alltid kan relatera till just de problem som Olivia har, så är jag övertygad om att många andra kan göra det – inte bara ungdomar, utan alla vi andra också, och boken blir ju inte mindre läsvärd för det. Om både de som är i samma ålder kan känna igen sig, och vi andra får en möjlighet till att förstå, så är det ta mig tusan en rätt viktig bok som Ohlsson fått ut i handeln!

Det är nåt jag också gillar med boken. Den handlar dessutom lite om att inte vara så dömande, och att ta kontroll och göra saker på sitt eget sätt för att det är så man vill ha det – det är så jag tolkar slutet i alla fall, och det är något som gör mig glad att det kan få vara så.

Och titeln är ju helt underbar!

Köps på CDON, Adlibris, Bokus eller Fritz!

Rör mig inte!

9789174750973Titel: Rör mig inte!

Författare: Tahereh Mafi

Om: 17-åriga Juliette vars beröring kan döda, och Adam och Warner som på var sitt sätt är besatta av henne.

Första raden: Jag har varit inlåst i 264 dagar.”

Omdöme: Mitt intresse för den här serien började egentligen med att alla möjliga andra bokbloggar och amerikanska sidor gick fullkomligt bananer över att sista delen i den här serien, ”Ignite me” kom ut på engelska för nån månad sen. Varenda sida jag kollade gick ner i spagat och allt och kunde inte göra nåt annat än att skriva om boken. Så jag började undra vad det var jag hade missat, och till slut tog jag hem första delen som på svenska alltså heter ”Rör mig inte!”. Jag var från början mer än lovligt skeptisk över det här med Mafis stilgrepp med de överstrukna meningarna i texten, men efter att ha läst boken måste jag säga att det faktiskt fungerade betydligt bättre än vad jag trodde. De överstrukna passagerna blir som Juliettes förbjudna tankar eller underförstådda meningar, och det är nåt som jag inte sett göras på det här sättet tidigare.

Om man ska fortsätta att prata om språket i boken så är det ett språk fyllt med målande metaforer och ett kraftfullt och nästan poetiskt språk ibland. Mafi är en skicklig författare och översättaren måste haft fullt upp men har gjort ett riktigt bra jobb, så boken är nästan värd att läsa bara för den sakens skull, för det ska gudarna veta, att göra en bra översättning är inte alls så enkelt som man skulle kunna tro.

Vad kan man säga mer om boken då? Nu är det ju så här att det här är en dystopi med tonåringar i huvudrollen. Då är det ju nästan obligatoriskt med… ja, vad tror ni?

En himlastormande kärlekshistoria så klart. Och för det mesta tycker jag att det funkar. Ibland känns det som att det blir lite väl överdrivet och halvvägs till tantsnusk, men mestadels så är det en tonårsförälskelse med superkrafter och utifrån den situation och förhållande som karaktärerna har till varandra är det ändå fullt förståeligt att känslorna är så häftiga som de är.

Hur som helst, det här är bra. Det går blixtrande fort att läsa, det är actionfyllt och romantiskt om vartannat och man har både karaktärer att tycka om och en riktigt härligt ondskefull figur att tycka illa om (och så klart sympatisera med, annars blir det ingen bra skurk).

Adlibris, CDON, Bokus eller Fritzstahl.

Provläs här via Smakprov.se!

Åsså en bokträjler på det:

Det handlar om dig

29689747_O_4Titel: Det handlar om dig

Författare: Sandra Beijer

Om: Den första kärleken och den emotionella berg- och dalbanan som bara ett tonårshjärta kan utsättas för.

Citat: ”Jag vill säga till henne att du kanske inte vet vem Morrissey är men du hånglar i alla fall som om jorden ska explodera imorgon.”

Omdöme: Jag vet inte mycket om Sandra Beijer.

Det här är vad jag vet:
Jag vet att hon har en sjukt populär blogg med fler besökare än jag nånsin kommer att ha på den här bloggen.
Jag vet att hon är copywriter.
Jag vet att jag därför varken har förförståelse eller bagage när jag sätter mig ner med boken.
Jag vet att det här är hennes debutbok.

Och jag vet att hon skrivit en jävligt bra sådan.

Det handlar om dig – handlar lika gärna om dig. Om mig. Om nån du känner. För alla kan känna igen sig i den här boken om två ej namngivna 15-åringar i Stockholm som blir som galna i varandra, hon mer än han kanske. Jag gillar att man inte får några namn på personerna, och jag gillar att inte någon av dem är felfria i sitt agerande. De är tonåringar för guds skull, och det finns inte en människa som inte gjorde dumma saker eller tog felaktiga beslut när man var femton. De är som tonåringar är mest, bara beskrivna lite bättre än vanligt.

Det Sandra Beijer dessutom gör så bra, är att hon kommer så otroligt nära huvudpersonen att man verkligen känner hur hon slits mellan den här hisnande förälskelsens toppar till hjärtesorgens bottenlösa mörker, och hon gör det med ett så knivskarpt och skickligt språk att det bara är att applådera. Jag skrev om Per Nilssons Hjärtans fröjd för ett tag sen, och de har ett visst släktskap i sin stil, även om Nilsson tar ut svängarna än mer i sin bok rent språkmässigt. Men Beijer är minst lika skicklig! Hon är klockren i sin ton att beskriva de där händelserna som känns så sanslöst stora och viktiga och jobbiga när känslorna svämmar över, som t ex den där känslan av att logga in på nätet och se att nån är online, men fullkomligt ignorerar en ändå.

Jag är ju hyfsat långt ifrån målgruppen för boken, men den store romantikern i mig kan inte annat än att kapitulera fullständigt. Det här är en bok som kommer att vara med på mångas favoritlistor när året är slut, det är jag säker på!

Ut och shoppa på Fritzstahl, CDON, Adlibris, Bokus eller var ni vill. Men gör’t!

Och här kan ni provläsa!

Vi måste sluta ses på det här sättet

slutasesTitel: Vi måste sluta ses på det här sättet

Författare: Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck

Om: Hur svårt det är med livet, kärleken och verkligheten när ena parten går i gymnasiet och den andra är en ensamstående småbarnsförälder.

Citat: nej, jag orkar inte den här gången.

Omdöme: Jag har dragit lite på det här i ett par dagar, jag läste ut den här redan i slutet av förra veckan nämligen. Och ärligt talat, jag har haft lite svårt att komma fram till nåt mer än att jag inte tycker särskilt bra om boken, men att jag inte tycker särskilt illa om den heller. Jag skulle kunna säga att den är lättläst, men å andra sidan har jag sällan tagit så lång tid på mig att läsa en så pass tunn bok. Den var bara så svårt att plocka upp den, men när jag väl läste den så tyckte jag om det jag läste, så det var en ganska konstig känsla. Det kändes mest skönt när det var över.

Men vad gillade jag då, för nåt var väl bra? Jo, det var det. Jag gillade Jens mer än Hanna som karaktär. Självklart är det så att det säkert har att göra med att jag är lite äldre och kille, och därför tycker det är lättare att relatera till honom, men han känns lite mer likeable helt enkelt. Jens har ju ett liv som många kan känna igen sig i med att försöka hitta en väg mellan småbarn, separation och det här vacklandet mellan att försöka än en gång med dotterns mamma eller om han ska försöka träffa någon ny. Jag tror på honom som figur. Hanna är mer… naiv kanske är rätt ord? Hennes världsbild är ju inte lika stor av naturliga skäl, och hon blir aldrig lika komplex i sin framställning. Sen får man ju trots allt lite pirr i magen när förälskelsen blossar upp och tar fart, man kommer ju liksom själv ihåg allt det där.

Jag märker egentligen aldrig av att det är två olika författare som skriver heller. Jag vet inte om det är bra eller dåligt eftersom jag inte läst nån av deras egna produktioner sen tidigare, så jag vet inte om nånting blir bättre eller sämre av deras samarbete.

Vad gillar jag inte då? Egentligen ogillar jag inte så mycket heller men… berättelsen griper inte tag i mig så som den borde. Jag bryr mig inte så fantastiskt mycket om dem, och kanske värst av allt – jag vill inte att de blir ihop i slutet, för allas skull, inklusive dem själva! Om man jämför med t ex Eleanor & Park so jag läste nyligen, så blir jag betydligt mer berörd och hejar på dem hela boken igenom men när det gäller Hanna och Jens vill jag alltså tvärtom att de gör slut.

Och hur kul är det, en romantisk ungdomsbok där jag vill att de unga tu går skilda vägar i slutet?

Vill ni köpa den så finns den på Fritzstahl, Adlibris, CDON och Bokus och en massa andra ställen.

 

The return of Hjärtans Fröjd

1985154Titel: The return of Hjärtans Fröjd

Författare: Per Nilsson

Om: Tar vid ungefär ett år efter att förra boken slutar, och handlar om tolv dagar som vänder upp och ner på livet totalt.

Citat: ”Till tre. Just nu kan jag säga det till tre. Och då räknar jag ändå inte mamma och lillsyrran. Tre. Helt fantastiskt. Och mena det lika mycket och lika djupt och lika ärligt.”

Omdöme: Jag fick samma hisnande känsla när jag läste den här boken som förra. Språket är inte riktigt lika lekfullt, men ändå bra – jag kan tänka mig att det ska återspegla en sorts mognad hos huvudpersonen, men Nilsson har fortfarande samma känslosamma anslag i tonen. Sen kan jag ju tycka att karaktärerna är mer än lovligt dumma ibland, men återigen, tonåringar tar inte alltid de smartaste besluten – det räcker med att kolla ett par avsnitt av Teen Mom på MTV för att bli påmind om detta. Jag kan även tycka att slutet är lite väl ”enkelt”, jag menar, hur ska det gå? Hur ska det lösas? Men så är det också en bok på strax under 200 sidor, och som lämnar huvudpersonerna i ett läge som ändå får betraktas som ganska bra i det stora hela. Jag tycker ändå att det här är en bra bok och man är ju i princip tvungen att läsa den om man läst första, men som det kanske framgår så håller jag första boken lite högre!

As usual, köpmöjligheter på CDON, Bokus och Adlibris.

Hjärtans fröjd

9789129667707_200_hjartans-frojd_pocketPutting my money where my mouth is.. eller nåt. Så jag grävde fram och läste om Hjärtans fröjd igår kväll medan sambon tittade på tv. Så en svensk ungdomsklassiker, vessegoda!

Titel: Hjärtans fröjd

Författare: Per Nilsson

Om: Den allra första himlastormande kärleken ur en ledsen tonårspojkes perspektiv.

Citat: ”Där de pratade och pratade och pratade. Och skrattade och fnittrade. Och pratade och pratade. Konstigt. Han hade alltid tyckt att prata var svårt. Med henne var det lätt. Det löpte som på räls. Han behövde inte leta efter orden, han kom inte på sina repliker tio minuter för sent som han annars alltid brukade göra”

Omdöme: Den här är fortfarande så jäkla bra, lika bra som när jag läste den för flera år sen. Jag älskar språket och formen som Per Nilsson leker med igenom hela boken. Jag tycker om hur känslig den anonyma huvudkaraktärern är, att han får lov att vara känslig även om han är en kille. Han är ingen tuffing, tvärtom. Och det är det som är så bra! Det är trots allt en bok om den första förälskelsen, om det första krossade hjärtat. Man kan tycka att han är lite omogen i förhållandet till Ann-Katrin, men allvarligt talat är man inte särskilt smart när det gäller nåt i tonåren, och allra minst i sånt som gäller kärlek. Det är därför man får ha överseende med att man får en enorm lust att springa upp till tredje våningen och lappa till ungjäveln i slutet…

Finns att köpa på till exempel CDON, Adlibris och Bokus.

Bonus! Här kan ni läsa en C-uppsats om maskulinitet i ungdomslitteratur där Hjärtans fröjd är en av titlarna som analyseras!

Eleanor & Park är inte en adress…

eleanor-park …vilket jag av nån anledning trodde innan jag började läsa boken. Tji fick jag!

Titel: Eleanor & Park

Författare: Rainbow Rowell

Om: Den första kärleken, kampen att få vara tillsammans trots att allt verkar vara emot en, och om betydelsen av musik, serietidningar och taekwondo.

Citat: “I want everyone to meet you. You’re my favorite person of all time.”

Omdöme: En underbar kombination av ett vackert språk, en otroligt engagerade story där man verkligen hejar på båda huvudpersonerna gör att man dras med och bara hoppas att allting ska bli bra för Eleanor och Park hela vägen fram till sista meningen i boken. Det finns massor av saker att känna igen sig i, både när det gäller känslorna, men även förhållandet till sina föräldrar, vänner, social acceptans i skolan osv. För min del kunde jag relatera otroligt mycket till Park, både i hans relation till sina föräldrar, men även hans intressen och musiksmak liknande. Det är liksom en no-brainer att jag kommer att gilla en karaktär som lyssnar på punk och läser X-Men. Jag är dessutom väldigt svag för berättande ur flera personers perspektiv, och det skiftar ständigt mellan Eleanor och Park, och man kommer otroligt nära dem och deras starka känslor för varandra. Samtidigt är det inte en hundraprocentig solskenshistoria, tvärtom finns det otroligt mycket svärta och emotionellt tunga situationer, men jag tycker att det ger en välbehövlig botten i boken.

Nåt som också går mig lite extra glad är att båda karaktärerna ges lika mycket plats. Det är trots allt en bok om tonårskärlek, och jag har hittills inte stött på någon bok som tar upp känslorna ur ett kill-perspektiv så bra som den här boken gör. Både killar och tjejer ägnar mycket tid och kraft åt sina känslor, och det känns viktigt med en bok som tar upp detta från båda hållen så att säga. Och när det dessutom görs så bra så som i Eleanor & Park är det faktiskt bara att tacka och ta emot.

Rekommenderas alltså otroligt varmt till både ungdomar och vuxna, både pojkar och flickor, gubbar och tanter och allt däremellan.

Finns att köpa på de vanliga ställena: Adlibris, CDON, och Bokus.

Ska/Ska inte

På tal om att bryta internet i två bitar:

http://www.hypable.com/2014/02/01/jk-rowling-ron-hermione-relationship-regret-interview/

Fantastiskt att man kan bli så förbannade över vad författaren tycker. Så länge Rowling inte gör en George Lucas och ska in och mixtra i materialet och skriver om böckerna, så spelar det liksom ingen roll. I böckerna blir det Ron och Hermione, sen kan man tycka vad man vill. Min personliga tanke är att det ska vara så som det blir i böckerna, jag kan inte på något sätt tycka att Harry och Hermione hör ihop.

Men nu blev jag lite sugen på att läsa hela serien igen, och kanske se filmerna igen. Undrar när man ska ha tid till det?

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

9163877376

OBS! Jag hade skrivit färdigt den här recensionen innan jag bestämde mig för att göra om recensionsformatet, så därför ser den ut så här. Så det så.

Det gör ont att läsa om Emanuel Kent. Jag skrattade nästan inte alls under de drygt 200 sidorna. Emanuels kamp för att bli accepterad, hans förälskelse i Bianchi, hans försök att distansera sig från sin enda vän Tore.

Det är fan inte roligt.

Det spelar ingen roll vad andra säger på Twitter eller vad som citeras på omslaget.

Tvärtom, det är väldigt trovärdigt och sorgligt, mest för att igenkänningsfaktorn är så stor att man får lite ångest när man läser boken. Speciellt om man var exakt en sån som Emanuel i skolan. Lite utanför, men samtidigt smart nog att förstå vad det är som händer, men i stort sett oförmögen att göra nåt åt det. Och det där ständiga hoppet om att nån, vem som helst, ska kunna göra någonting som vänder upp och ner på allting. I allra helst en tjej, så klart. så nej, Inte roligt alls, även om boken stundtals känns som en blandning av Superbad och Klassfesten.

Men sånt händer ju inte.

Men det är därför boken är så läsvärd.  För att folk ska känna lite hur det känns att att vara killen som vill så mycket men kan göra så lite. Jag gillar den verkligen.

Och jag gillar liksom inte ens Emanuel. Han påminner alldeles för mycket om en liten kille jag en gång kände lite för väl. Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att min flickvän tänkte på mig när hon läste den. Är det bra eller dåligt?

Men alla ni som var lite häftigare än undertecknad, ni kommer säkert att ha mycket roligare. För bra är det.

Finns att köpa på t ex Adlibris, Bokus eller CDON.

Vad jag läser på bussen just nu

Jag håller på att jobba mig igenom John Green-boxen som jag skrev om för ett tag sen. Just nu är det den här som gäller:

Jag är ungefär halvvägs, och jag gillar det jag läst hittills!

Twilight – en riktig vinnare

"Vi är bäst på att vara sämst."

”Vi är bäst på att vara sämst.”

I samband med Oscars-galan så hålls en inte lika fullt så glamorös filmgala, nämligen Razzie Awards. Där utses de sämsta filmerna, skådespelarna, regissörerna etc. Inte direkt en gala man vill ta storslam i om man säger så…

Föga förvånande tog en viss vampyrfilm hem ett helt lass priser, tror till och med att det var ett nytt rekord. Och allvarligt talat, vi kollade lite på filmen igår, men den var så usel att det inte gick att se klart den… se själva lite längre ner för listan över vinnarna (?):

Worst Pic­ture

Bat­tle­ship
The Oogieloves in Big Bal­loon Adven­ture
That’s My Boy
A Thou­sand Words
*WIN­NER The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II

Worst Direc­tor
Sean Anders – That’s My Boy
Peter Berg – Bat­tle­ship
*WIN­NER Bill Con­don – The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Tyler Perry – Good Deeds / Madea’s Wit­ness Pro­tec­tion
John Putch – Atlas Shrugged: Part II

Worst Actress
Kather­ine Heigl – One for the Money
Milla Jovovich – Res­i­dent Evil: Ret­ri­bu­tion
Tyler Perry – Madea’s Wit­ness Pro­tec­tion
*WIN­NER Kris­ten Stew­art – The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II / Snow White and the Hunts­man
Bar­bra Streisand – The Guilt Trip

Worst Actor
Nico­las Cage – Ghost Rider 2: Spir­it of Vengeance / Seek­ing Jus­tice
Eddie Mur­phy – A Thou­sand Words
Robert Pat­tin­son – The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Tyler Perry – Alex Cross / Good Deeds
*WIN­NER Adam San­dler – That’s My Boy

Worst Sup­port­ing Actress
Jes­si­ca Biel – Play­ing For Keeps / Total Recall
Brook­lyn Deck­er – Bat­tle­ship / What to Expect When You’re Expect­ing
Ash­ley Greene – The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Jen­nifer Lopez – What to Expect When You’re Expect­ing
*WIN­NER Rihan­na – Bat­tle­ship

Worst Sup­port­ing Actor
David Has­sel­hoff – Pirannha 3-DD
*WIN­NER Tay­lor Laut­ner – The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Liam Nee­son – Bat­tle­ship / Wrath of the Titans
Nick Sward­son – That’s My Boy
Vanil­la Ice – That’s My Boy

Worst Screen Ensem­ble
Bat­tle­ship
The Oogieloves in Big Bal­loon Adven­ture
That’s My Boy
*WIN­NER The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Madea’s Wit­ness Pro­tec­tion

Worst Screen­play
Atlas Shrugged Part II
Bat­tle­ship
*WIN­NER That’s My Boy
A Thou­sand Words
The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II

Worst Remake, Rip-Off, or Sequel
Ghost Rider 2: Spir­it of Vengeance
Pirannha 3-DD
Red Dawn
*WIN­NER The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Madea’s Wit­ness Pro­tec­tion

Worst Screen Cou­ple
Any two cast mem­bers from Jer­sey Shore in The Three Stooges
*WIN­NER Macken­zie Foy and Tay­lor Laut­ner in The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Robert Pat­tin­son and Kris­ten Stew­art in The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Tyler Perry and his drag in Madea’s Wit­ness Pro­tec­tion
Adam San­dler and Andy Sam­berg, Leighton Meester, or Susan Saran­don in That’s My Boy

 

Every Day

0307931889Alla har tänkt det: tänk om man fick vara nån annan. I en annan kropp. Ett annat liv. Hur skulle det kännas? Vad skulle man göra?

I Every Day, nyss utkommen på svenska under titeln ”Jag, en” av David Levithan så är det precis så livet är för A (alltså inte A i Pretty Little Liars). A vaknar varje dag upp i en ny kropp, och lämnar den vid midnatt. De kan vara en tjock kille ena dagen, en sportig tjej den andra.

Och fram tills romanens början har det inte varit ett jätteproblem, inte förrän A, som Justin, träffar Rihannon, och blir blixtförälskad. Och vi pratar förälskelsen med det största F du kan tänka dig. Men hur får man ett sådant förhållande att funka? Går det ens?

Allvarligt talat. Den här boken är helt sanslöst bra ibland. Rent språkligt är den så välskriven och med såna formuleringar att ni som letar vackra meningar lika gärna kan dra överstykningspennan genom hela boken direkt. Jag fullkomligt satt helt lyrisk på tåget när jag läste, och Every Day kvalar troligen in på topp 5 när det gäller vad jag läst senaste åren, så enkelt är det. Jag läser helst på engelska, och som sagt, språket… Ibland är det rent hisnande bra helt enkelt.

Sen tycker jag att det är en otroligt intressant diskussion om genus som förs genomgående i boken. A säger sig själv ibland känna sig mer som en kille vissa dagar, och andra dagar som en tjej och att det inte alltid matchar den kropp som A befinner sig i för dagen. Vi får även vara med när A besöker såväl straighta, gay och transsexuella personer med samma självklarhet. Jag tycker att det är otroligt djärvt och intressant och borde kunna inspirera till mängder av diskussioner i läsecirklar och klassrum.

Jag fastnade som sagt hook, line and sinker och kan inte rekommendera den här nog. Levithan har gjort det igen.

The Perks Of Being A Wallflower

20130122-065836.jpgJag gillar inte titeln. Jag tror vi börjar där. Jag tror att den som ser titeln tänker: ”töntig tjejbok” och därmed kanske missar en av de bästa böckerna jag läst på väldigt länge, och ärligt talat är filmen inte så tokig den heller.

För berättelsen om Charlie, som under ett år upplever både första kärleken, psykoser, testar droger, slåss, får nya vänner och spelar med i Rocky Horror Picture Show, är en fantastisk sådan och är med all rätt en modern klassiker.

Boken berättas i brevform där alla brev skickas från Charlie till en anonym mottagare, och allt berättas via de här breven. Filmen börjar på samma sätt, men till skillnad från boken blir man mer närvarande eftersom man får se istället för att få händelseförloppet återberättat för sig.

Jag upplever också bokens Charlie som mer avståndstagande och reflekterande men ändå större känslosvall än filmens Charlie. Kanske är det därför jag tycker att bokens Charlie tydligare visar hans odefinierade diagnos, man skulle kunna gissa på nån sorts högfungerande autism, eftersom man som läsare verkligen får ta del av hans uppfattning av saker som händer honom. Jag får faktiskt en stark känsla av att läsa om Ingemar från ”Mitt liv som hund” som tonåring, och just den filmen nämns till och med ett par gånger i boken.

Filmen är lite lättsammare (men inte mycket), men i stort sätt följer den boken rätt bra. Jag tycker att Logan Lerman (Percy Jackson, Three Musketeers osv.) gör ett bra jobb och visar upp ett bredare register än vad man fått se tidigare, och Emma Watson, som inte behöver nån introduktion, är som gjord för sin roll som Sam. Men den verkliga stjärnan är Ezra Miller som spelar Patrick – fasen vad bra grabben är!

Kul birollsinnehavare också i form av folk från den underskattade Scott Pilgrim vs the World, Parenthood och Vampire Diaries, och Paul Rudd som engelskalärare.

Men det bästa med filmen tror jag ändå är att den faktiskt är regisserad av Stephen Chbosky som skrivit själva boken. Det har definitivt bidragit till att filmen blir så pass bra som den är, och så pass trogen sin förlaga och så pass rätt i tonen. Men ändå – det känns ändå som att boken väger tyngre, är lite mörkare och lite bättre, men det är nog en fråga om dagsform hos oss som läser eller tittar.

Så, med andra ord: mycket bra bok och mycket bra film. Vilken du gillar bäst är upp till dig, men det är helt klart värt att ta sig an båda versionerna!

Rubinröd

9163869616

Sambon ville som sagt ha ett utlåtande angående Rubinröd, av tyska Kerstin Gier (jag trodde hon var svensk först, men sen slog det mig att ”svenska” namn av nån anledning också är väldigt vanliga i Tyskland). Och jag tycker väl att den är ok, om än med förbehåll, och passar troligen bra för sådana som kanske inte riktigt har åldern inne eller av andra anledningar inte är mogna för lite våldsammare YA-litteratur som t ex Hunger Games eller Divergent eller liknande. Jag såg att den stod sorterad under ”feel-good fantasy” på Akademibokhandeln och det känns som en vettig beskrivning, mer chick-lit än sci-fi liksom.

Bokens huvudpersoner Gwendolyn och Gideon tillhör två familjer som har en genetisk förmåga att resa i tiden och dras in i ett äventyr med hemliga planer och intriger, mystiska sällskap och spännande händelser.

Den är oerhört lättläst och lätt att ta till sig, även om den utlovade romatiken och jämförelserna med såväl Romeo och Julia och Edward och Bella känns lite väl ansträngd, men den utvecklas säkert i de två kommande delarna. 

Men det finns ett par saker med boken som slår en. Det är själva berättelsen som intresserar mig nåt så när – för guds skull, jag är uppfödd på superhjälteserier där man reser i tiden lika lätt som man tar bussen, så det är klart att jag gillar det – men huvudpersonerna känns väldigt grovyxade. Jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket om den, vilket är bokens stora problem. Gideon har få, om ens några sympatiska drag, och Gwendolyn framstår som både mentalt yngre och dummare (eller utan självkänsla) än vad hon egentligen är har. Det stör, som för många sura toner i ett annars ok framfört musikstycke, att jag som läsare ska sitta och bli frustrerad över att huvudpersonerna uppför sig så som de gör, och det är ett problem som jag inte tidigare upplevt så tydligt som i den här boken. Jag fattar liksom inte deras attraktion till varandra, var den kommer ifrån förutom att han är snygg, men det får ju ändå inte anses räcka i dagens samhälle. Med det sagt så har boken ändå kvaliteter som gör att den fungerar som läsning för bokhungriga tweens som vill ha lite lagom småmysig läsning när alla anda böcker är utlästa/utlånade.

Del två och tre kommer ut på svenska under 2013.

The fault in our stars

the-fault-in-our-starsPå många års-bästa-listor omnämndes John Greens ”the fault in our stars” som en av årets bästa böcker och kallades bland annat 2012 års ”Jellicoe Road” (som jag redan hyllat här på bloggen).

Så när jag fick hem ett exemplar gjorde jag min bästa imitation av mr Burns och gned mina händer och väste ”excellent…” I hopp om ännu en stor läsupplevelse.

Men jag fattar inte.

Jag fattar faktiskt inte vad som är så bra med ”The fault in our stars”.

Visst, Hazel är en tuff och kvicktänkt tjej. Som Juno med cancer ungefär.

Och Augustus, vilken underbar karaktär. Jag tänkte hela tiden på Damon i The Vampire Diaries när han är på sitt allra charmigaste humör. Men vill ha hans intellekt. Hans verbalitet.

Deras replikskiften är underbara. Det finns repliker som är av renaste guld.

Och visst är det coolt att Afasi & Filthy och Snook är med på ett hörn i boken.

Men allvarligt talat, sista tredjedelen av boken är ungefär lika smörig som stekpannan efter att man stekt ett extra stort paket bacon. Eller en Nicholas Sparks-roman som filmats med Veckans Hunk i huvudrollen. Det är förutsägbart på ett sätt som inte bara gör mig besviken utan också likgiltig, trots att jag faktiskt tycker oerhört mycket om karaktärerna trots allt. För de som tror att jag är känslokall kan jag motbevisa det:

När jag läste färdigt ”Marley och jag” en kväll för flera år sen skulle jag möta min sambo efter hennes jobb trodde hon att jag blivit tokförkyld på en kväll, så rödögd och svullen som jag var. Men så var det inte. Jag grät bara hejdlöst, på samma sätt som när jag läste ”En man som heter Ove”.

Men här blev det bara en smula fuktigt i ena ögonvrån.

Så nej, jag fattar inte. Trots himlastormande kärlek, cancer och Augustus Waters.

Annonser