Middagsmörker

middagsmrker-cederlund_charlotte-35403501-frntlFörfattare: Charlotte Cederlund

Beskrivning: ”Idijärvi sameby ligger undangömd i de norrländska skogarna, långt bort från all civilisation. När sextonåriga Áilis pappa dör i cancer tvingas hon flytta dit för att bo tillsammans med sin morfar som hon aldrig tidigare träffat. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland snö och renar. Men så börjar mystiska saker hända i byn, saker som borde vara omöjliga och som bara kan förklaras med den magi som är direkt knuten till Áilis samiska arv. Snart är hon indragen i en flera hundra år gammal konflikt, en konflikt som riskerar att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar.”

Omdöme: ”Jag landar i istiden”. Så börjar Middagsmörker. Så känns det fortfarande när jag tittar ut genom fönstret. Brorsan frågade igår varför vi fortfarande hade snö, som om man kan välja liksom.

Därför kändes det också helt logiskt att plocka upp en bok med snö, blodrött norrsken och en varg på omslaget samma dag som chefen mailade ut om att det var dags att börja planera semestern.

Men till skillnad från det land av snömodd och kyla som finns utanför mitt fönster vill jag bara stanna kvar i Idijärvi sameby och berättelsen om Áili.

Cederlund karvar ut en egen nisch direkt med sin moderna fantasy som utspelar sig så långt upp i Norrland som det bara går. Beskrivningen som bl a står på CDON där det står ”med inspiration av contemporary fantasy” är förresten bara trams. Det är som att säga att Star Wars kan innehålla spår av rymdskepp. Middagsmörker står upp till örsnibbarna i fantasy, tro inget annat.

Det är också miljön och den samiska mytologin som gör boken till något eget, på samma sätt som en av de stora styrkorna i Siri Pettersens och Anna Jakobsson Lunds böcker att de hämtar inspiration från vår egen del av världen. Jag är beredd att ställa Cederlund i samma sällskap av ytterligare en anledning – att jag helt enkelt tycker att det är förbannat bra.

Jag uppskattar verkligen det socialrealistiska i beskrivningen av behandlingen av samerna, både historiskt och i nutid, och det är verkligen inte många YA-böcker som får en att sitta nån timme på Wikipedia och visst är det så att man får skämmas lite över hur lite man vet. Men jag säger som Áili – jag är från Skåne, där har vi knappt sett renar förutom när de skyltar Polarbröd på ICA.

Áili är dessutom lätt att tycka om. Hon fungerar utmärkt som ledsagare in i den samiska magin eftersom hon vet precis lika lite som vi läsare. Överlag är persongalleriet starkt och väl definierat. Språket i boken lämnar inte heller någonting att klaga på, det är på en hög språklig nivå utan att bli krångligt och sidorna flyger förbi vilket tyder på en skicklig författare redan på debutantnivå. Och boken är också väldisponerad med lagom långa kapitel och med en tredje akt som det bokstavligt talat slår gnistor om.

Så…

Ni fattar redan att ni ska läsa den här va?

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, i bokhandeln och på biblioteket.

Gudar och monster

9789170284137_200_gudar-monsterFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ” Två världar på väg mot ett till synes oundvikligt, våldsamt krig. Genom riskfyllda villfarelsekonster har Karou tagit kontroll över kimärernas rebellarmé och föresatt sig att styra den bort från hämndens återvändsgränd. Framtiden vilar på hennes axlar.

När änglarnas brutala kejsare för in sin armé i människornas värld förenas slutligen Karou och Akiva – inte i kärlek, men i en bräcklig allians mot deras gemensamma fiende. Det är en skruvad version av den dröm de en gång närde, och de börjar hoppas att det kan leda till en väg framåt för deras folk. Och, kanske, för dem själva.

Men än värre hot siktas i fjärran och är Karou och Akiva starka nog att stå fast bland gudar och monster?”

Omdöme: Uppenbarligen är jag blodtörstigare än vad jag trott. Jag tyckte nämligen att förra boken ”Blod och stjärnstoft” i serien om Önskemånglarens dotter (det är en titel att att ha på sitt visitkort, önskemånglare… undrar hur många högskolepoäng som krävs?) var bättre än den första då den helt enkelt vad betydligt blodigare än sin föregångare.

”Gudar och monster” avslutar alltså serien om Karou och Akiva och deras kamp mot de onda änglarna som i slutet av förra boken klädde sig i vita pyjamaser och nedsteg på jorden och började slänga sig med latin. Det är en för jäkla kul idé egentligen. Om man nu ser ut som en biblisk ängel och inte är riktigt den svärmorsdröm som folk kan tro men däremot är lömsk nog att dra nytta av det, varför skulle man låta bli?

Det här är den biten som jag tycker bäst om i ”Gudar och monster”, domedagskänslan när varenda kamera riktas mot Vatikanstaten (duh!) där änglarna landat. Det där ögonblicket som skulle kunna vara precis innan allt brakar käpprätt åt helsike.

Men nåt sånt händer aldrig riktigt – jag har inget problem med att slippa Peter Jackson-inspirerade slag där varenda skott från en pilbåge måste beskrivas, men tro det eller ej, det är nästan provocerande lite våldsamheter i boken. Allt händer ”off camera” och hur kul är det? Den raffinerade upplösningen blir liksom en kinapuff istället för ett fyrverkeri och inte alls den upplösning jag hoppats på. Rätt långt ifrån faktiskt. Kanske hade serien mått bättre av att introducera berättelsen om Eliza tidigare, precis som de delar som berör revorna mellan världarna som gör alltihop möjligt istället för att introducera de här elementen i sista boken?

Nåt som däremot inte händer ”off camera” är alla trånande blickar och elektriska snuddande händer och kippande efter andan och… ja ni vet. Som första boken fast med plusmeny och extra socker i kaffet. Ni vet om det är nåt ni själva går igång på eller inte. Vissa älskar’t, vi andra… det är dock inte lika illa som Tahereh Mafis böcker, det ska sägas.

Så kontentan – jag tycker att det finns en hel del som är intressant – världsbygget är fortfarande väldigt eget, det är än en gång befriande att det inte är särskilt fixerat vid amerikanska miljöer utan rör sig mellan Nordafrika, Rom, Patagonien osv. Men jag tycker att dispositionen av olika element av den övergripande berättelsen, dvs inte bara i Gudar och monster utan serien som helhet är lite märklig, och jag tycker tyvärr inte att Taylor levererar på upploppet så som hon hade möjlighet till. synd på så rara ärtor som det heter.

Tack till Bazar Förlag för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren eller biblioteket.

 

Gasten

gastenFörfattare: Åsa Larsson, Ingela Korsell, illustrerad av Henrik Jonsson

Beskrivning: ” Tiden pulsar och mörkret vandrar in. Det är december och Mariefredsborna rustar för julmarknad och luciatåg, men föga anar de vilken kuslig lucia det kommer att bli för staden. En oskyldig lek blir snabbt farlig när en port skapas till den andra sidan och tre gastar börjar härja.

Alrik och Viggo för en kamp mot klockan. Det gäller att bekämpa varelserna fort – innan folk gastkramas till döds!”

Omdöme: Det börjar bli meningslöst att recensera PAX-böckerna, så det här kan nog bli den sista jag skriver – inte för att den blir sämre, utan precis tvärtom. Böckerna och serien som helhet håller väldigt hög klass och blir bara bättre och mer skrämmande för varje ny del i serien. Gasten är med andra ord precis så bra och efterlängtad som ni tror. Mylingen var kanske snäppet mer skrämmande men den här ligger inte långt efter, och så här precis mellan Halloween och Lucia så är den ju klockrent utgiven. Det är bara att gratulera såväl författare som förlag än en gång!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala bokhandeln och biblioteket.

Röta

rta-pettersen_siri-33273515-frntlFörfattare: Siri Pettersen

Beskrivning: ”Hon hade lämnat Rime. Han hade kysst henne och hon hade hejdat honom. Utan anledning. Hon var inte rötan. Hade aldrig varit det. Och nu var det för sent. Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.”

Omdöme: Tvära kast, ditt namn är Röta. Jag föll stenhårt för Odinsbarn. STENHÅRT. Världsbygget med sina pseudonordiska inslag, de snygga passningarna till aktuella ämnen i vår värld, omslagen. Jag gillade Hirka och Rime (Rime är ju faktiskt den tuffaste ninjan med svans sen Mäster Splinter). Jag köpte allt.

Och så är Röta helt plötsligt nån sorts urban fantasy!?!? Ett skitigt England, där en papperslös Hirka diskar och bor i ett kyrktorn?? Där nånstans förvandlades jag till ett frågetecken till den grad att jag nästan slog knut på mig själv.

Det var ju fortfarande bra, men ändå ett väldigt djärvt grepp av Pettersen. Som tur är ror hon iland det och boken växer till något som med lätthet svingar sig upp på min topp tio när året ska summeras. Det är när hon sätter Ymslanden i relation till vår egen värld som samhällskritiken från Odinsbarn blir ännu vassare och även tar upp en del nya ämnen, och man blir allt lite ledsen över att man bor här och inte i Ymslanden… där är allt grönt och levande, men här är allt döende, vi vet bara inte om det än eller vill kanske inte veta. Världsbygget skruvas också till ännu ett varv när det gäller hur vissa karaktärer påverkat vår egen värld och vilka berättelser de gett upphov till.

Karaktärsmässigt så tycker jag också att det är spännande att de tillåts göra både bra och dåliga val, och att det speciellt i den avslutande tredjedelen av boken inte alls är lika självklart vem som är ond eller god längre och framför allt vad konsekvenserna kommer att bli i den avslutande delen av trilogin. Har Röta lite mellanbokstendenser? Ja, lite kanske. Har den en lika elak cliffhanger som Odinsbarn? Nej, inte riktigt. Men är jag fortfarande all-in? JA.

Jag har lite svårt för att säga vad det är som jag gillar så mycket utan att upprepa mig allt för mycket från Odinsbarn-recensionen, men det står klart att Pettersen är en fantasyförfattare av hög klass, och definitivt bland de allra främsta nordiska jag läst. Nu var det bara dags att ta upp frågan igen om jag ska lära mig norska för att kunna läsa Evna innan den kommer ut på svenska till sommaren?

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren eller så är det bara att ställa sig i kö på biblioteket.

Det här inlägget är en del av en bloggstafett om Röta. Igår höll Fantastiska Berättelser i stafettpinnen och imorgon får ni gå in på Youtube och se och höra vad Emm tycker!

Domovoi

domovoiFörfattare: Peter Bergting

Beskrivning: ”Jennie är en upprorisk och strulig tjej i tjugoårsåldern som -jobbar på ett fik i Gamla stan. Ett fik som serverar spöken, älvor och andra varelser som kommit från sagor och myter. Domovoi berättar om en levande, fascinerande och ibland skrämmande värld, där mytologins väsen tagit plats i skuggorna och lever sida vid sida med människorna. Det utspelar sig i nutid, men på samma gång för länge sedan. Två vättar från Polen, som dessutom är lönnmördare på uppdrag från en häxmästare med ursprung i Vitryssland, har kommit för att hämta en påse med magiska ben. Jennie blir plötsligt indragen i en märklig historia där hennes farbror Ivan visar sig vara en ”domovoi”, en rysk hus-ande i exil. Jennies mormor visar sig samtidigt vara en ökänd häxa med ett långt förflutet, som hela tiden följs av den talande katten Bulka. Berättelsen rör sig längs vägarna upp genom Sverige över Gamla Stan, på båtar vid Skeppsholmen, till loppmarknader på landsbygden där oväntade ledtrådar uppenbarar sig.”

Omdöme: Ja, jag vet att hela Gamla Stan kan kännas som en enda stor turistfälla, trots Sound Pollution och SF-bokhandeln (eller iofs, när jag turistar i Stockholm måste jag ju gå till båda butikerna så…). Men de trånga gatorna och gamla husen lämpar sig alldeles utmärkt för nåt övernaturligt, och det har Peter Bergting tagit fasta på.

Jag gillar Bergting sedan länge. Han har en teckningsstil och ett berättande som påminner om en ganska trevlig korsning av Neil Gaiman och Mike Mignola. Gaiman är väl de flesta som läser den här bloggen bekanta med och Mignola ligger ju bakom den alldeles utmärkta serien Hellboy. Bergting har en ganska karg och kantig teckningsstil, inte helt olik Mignolas, men jag gillar den  – stilen passar väldigt väl till den typen av berättelse som Bergting vill berätta.

Jag tycker också att det är intressant att korsbefrukta östeuropeisk mytologi med svenska miljöer. Det uppstår något väldigt unikt i den mixen som är väldigt tilltalande. Däremot tycker jag att det rent berättartekniskt blir ett avslut som inte är riktigt tillfredställande, lite för lite och alldeles för kort.

Dock tycker jag att det ÄR kul läsning. Och vem vill inte ha en talande katt?

Tack till Daniel på Litteraturmagazinet för boken!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, lokala handlaren eller biblioteket.

Percy Jackson and the Battle of the Labyrinth

22456280Författare: Rick Riordan

Beskrivning: ”Percy Jackson ska börja highschool och ser inte fram emot introduktionsdagen. Normalt är han inte så populär i skolan, men när det dessutom dyker upp några demon-cheerleaders, då är måttet rågat. Han måste fly till halvblodslägret och där rustar de inför den stora kampen titanernas konung Kronos. Till och med det trygga lägret vid halvblodskullen blir mer sårbart för var minut som går, och Kronos armé förbereder sig för en invasion. För att hindra detta måste Percy och hans vänner ge sig av på ett uppdrag genom Labyrinten – en myllrande underjordisk värld med fruktansvärda överraskningar!”

Omdöme: Ni vet ungefär vad jag kommer att säga om ni läst recensionerna på de tidigare böckerna i serierna. MEN – jag tycker att det här är den segaste/sämsta av alla böckerna. Dock betyder det inte att det är en dålig bok, absolut inte. Alla element från de tidigare böckerna finns kvar, och här börjar också den oundvikliga, men faktiskt förvånansvärt charmiga kärlekstriangeln göra sig påmind. Boken känns dock lite som en inandning innan den enorma finalen som man kan räkna ut med lillfingret kommer att utgöra större delen av sista boken. Och det är ok, jag köper det. Men har ni läst så här långt i serien så är det ju inget snack, bara att läsa för att kunna ge sig på finalen, eller hur?

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus, lokala handlaren eller till utlån på vettiga bibliotek.

Percy Jackson and The Titan’s Curse

PJ Titans-Curse-New-TPFörfattare: Rick Riordan

Beskrivning: ”When Percy Jackson gets an urgent distress call from his friend Grover, he immediately prepares for battle. He knows he will need his powerful demigod allies at his side, his trusty bronze sword Riptide, and… a ride from his mom.

The demigods rush to the rescue to find that Grover has made an important discovery: two powerful half-bloods whose parentage is unknown. But that’s not all that awaits them. The titan lord Kronos has devised his most treacherous plot yet, and the young heroes have just fallen prey.

They’re not the only ones in danger. An ancient monster has arisen — one rumored to be so powerful it could destroy Olympus — and Artemis, the only goddess who might know how to track it, is missing. Now Percy and his friends, along with the Hunters of Artemis, have only a week to find the kidnapped goddess and solve the mystery of the monster she was hunting. Along the way, they must face their most dangerous challenge yet: the chilling prophecy of the titan’s curse.”

Omdöme: ÄNTLIGEN har jag fått ge mig tillbaka till gänget i Camp Half-Blood och ta del av Percys äventyr igen. Jag har varit väldigt stor fan av det jag läst hittills av Riordan, men nu ger jag mig ut på okänd mark eftersom de två första böckerna filmatiserats, vilket den här alltså inte blivit, och det verkar som att det inte kommer att bli så heller i framtiden. Men vad gör väl det, den inre bion i huvudet fungerar minst lika bra.

Jag tycker fortfarande att det här är bra – det är mer av samma, men det introduceras lite nya karaktärer och vi får lite karaktärsutveckling ändå samtidigt som den överbryggande ramberättelsen byggs på och obönhörligt närmar sig den stora slutfighten.

Underhållningsvärdet och fartfylldheten ligger i samma nivå som de två tidigare böckerna, så det är väl bara att ånga på?

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, lokala handlaren eller varför inte gå och plåga biblioteket!

Havet under oss

havet_under_oss_smallFörfattare: Jonas Larsson

Beskrivning: ”Den svarta kolonnen reste sig mot stentaket på den lilla ön. För bara någon minut sedan hade det funnits en hissdörr. Gustaf stapplade bakåt och stirrade på pelaren. I minnet låg sjukhuskorridoren med sin stickande lukt av rengöringssprit. Nu fanns bara den unkna vinden som slet i hans läkarrock.

Han sjönk ner på stengolvet och lutade ryggen mot pelaren. Framför honom sträckte sig ett oändligt hav utan horisont – mörkt och kvävande. Ingen himmel, bara ett stentak där svartgröna pölar av fukt gled fram mellan sprickorna. Ett underligt ljus sipprade upp från havsbotten och skapade sköldpaddsliknande spökmönster mot oändliga rader av pelare. Inte en människa så långt ögat kunde nå. Inte heller någon väg ut. Nu väntade bara en kamp mellan hunger och galenskap.

Ännu hade han inte sett det uråldriga skeppet, som bröt vattnets ljus på sin väg över havet.”

Omdöme: Premisserna för ”Havet under oss” är som synes helt bananer. Ett jättehav under jord, piratskepp, brevdelfiner, steampunk, vättar i en salig blandning. Det råder ingen brist på fantasi hos Jonas Larsson, det är nåt som är säkert. Det är också en av de största styrkorna med boken, att Larsson låtit sin fantasi löpa fritt och därmed lyckas skriva en berättelse som inte liknar något annat jag läst tidigare. Berättelsen tar sin början på Västra Götalands Nya Sjukhus, och om det är nåt man kan lära sig av Lars von Trier är det att stora sjukhus är en alldeles utmärkt skådeplats på för de mest bisarra händelser. Så är det alltså även här och det är det som leder till att Gustaf trillar ner i hisschaktet som en moderniserad Alice i Underlandet.

Jag tycker verkligen om Larssons ambition att bygga en helt egen värld under fötterna på oss. Det känns faktiskt fräscht att inte behöva bege sig till futuristiska dystopier eller fantasy-miljöer utan istället gräva där man står och det var också en viktig anledning till att jag blev nyfiken på ”Havet under oss”.

Det jag däremot önskat är lite mer svar på de frågor som dyker upp i mitt huvud under läsning men samtidigt är jag ok med att få tänka och fundera lite själv och dra egna slutsatser. Hur ser till exempel egentligen förhållandet ut mellan Lidenbrock Foundation och Guvernemanget? Hur är det egentligen med det här med språket? Lite mer fördjupning och beskrivning av världen hade alltså inte gjort mig något.

Trots att boken är strax över 200 sidor upplever jag ändå att den tappar lite tempo ungefär halvvägs igenom boken men att den hämtar upp det hyfsat när det börjar närma sig slutet.

Jag hittar tyvärr också alldeles för mycket stavfel och dålig korrekturläsning, och jag är ändå en sån som inte alls brukar se sånt vanligtvis så då är det lite för vanligt förekommande. Sådant är dock lätt åtgärdat så det är egentligen en petitess i sammanhanget.

Eftersom ”Havet under oss” genomsyras av Jonas Larssons berättarglädje förutsätter jag att han har fler historier på lager och även om jag inte är fullständigt frälst kommer jag att hålla koll på vad han kommer med i framtiden. Vad blir det för nåt märkligt nästa gång?

Adlibris, Bokus, CDON

Den röda pyramiden

den_roda_pyramiden_forsta_boken_i_kanekronikan-riordan_rick-30390805-2093383075-frntlFörfattare: Rick Riordan

Beskrivning: ”Carter & Sadie har inget annat gemensamt än att de har samma föräldrar. Deras pappa, doktor Julius Kane, är en framstående egyptolog, och deras mamma var en känd arkeolog som dog under mystiska omständigheter när de var små. Men en kväll sammanförs de på British Museum av doktor Kane, som berättar om ett »experiment« som ska ställa saker till rätta för deras familj.
Hans planer slår dock fruktansvärt fel. En explosion frigör en uråldrig ondska den egyptiska guden Set, som förpassar doktor Kane till glömskan och tvingar barnen att fly för sina liv.
Carter och Sadie måste ge sig ut på ett farligt uppdrag från Kairo till Paris till den amerikanska sydvästern, för att rädda sin pappa och förhindra Set från att förstöra allt de håller kärt.”

Omdöme: Jag är ju lite inne i ett Rick Riordan-träsk just nu. Jag plöjer ju Percy Jackson-böckerna varvat med lite annat, men det är väldigt mycket tonåringar och gudar till både höger och vänster. Skillnaden mellan PJ och Kane-krönikorna är ju vilka gudar som är inblandade, i det här fallet de egyptiska som kanske inte är riktigt lika kända i allmänhet.

Jag gillar Carter och Sadie, som delar på berättarskapet i den här boken. Även om jag inte för en sekund köper att de är runt fjorton och tolv år gamla (i så fall är de två sykonen de smartaste och kaxigaste ungarna i världen, men det kanske de måste vara i en sån här serie) så är de bra huvudpersoner. Bara det faktum att de är afroamerikaner är en trevlig omväxling.

Visst är det mycket namn och platser att hålla reda på, men Riordan förklarar och hanterar sin berättelse väldigt elegant och jag tycker att det märks att han har en bakgrund som lärare.

Rick Riordans specialitet är att driva berättelsen framåt i ungefär samma hastighet som när Clark Griswold åker tefat i ”Ett päron till farsa firar jul” och det är precis som vanligt även i ”Den röda pyramiden”. De nästan 600 sidorna går fort att läsa, även om det kan krävas lite trugande för att övertyga alla läsare om detta även om det är sant. Kanske hade lite hårdare redigering och bantning av boken gjort till en ännu mer lockande läsning, men det är i min värld petitesser. För är det så att man behöver fartfyllda och spännande böcker för framförallt killar från tolv års ålder, då kan man med fördel gå till bokstaven R i hyllorna och köpa eller låna hem böckerna!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Percy Jackson and the lightning thief

9780786856299_p0_v6_s260x420Författare: Rick Riordan

Beskrivning:”Half boy. Half God. All Hero. Look, I didn’t want to be a half-blood. I never asked to be the son of a Greek God. I was just a normal kid, going to school, playing basketball, skateboarding. The usual. Until I accidentally vaporized my maths teacher. Now I spend my time battling monsters and generally trying to stay alive. This is the one where Zeus, God of the Sky, thinks I’ve stolen his lightning bolt – and making Zeus angry is a very bad idea.”

Omdöme: Jag har flera gånger tagit upp att jag borde läsa Rick Riordans böcker med framför allt Percy Jackson i spetsen och när jag till slut fick ett tips om en riktigt läcker (och billig) Percy Jackson-box, så blev det äntligen av, och nu är första boken utläst. Projekt Percy Jackson har alltså startat! Eller kanske snarare Projekt Rick Riordan eftersom jag misstänker att det inte kommer att sluta med bara Percy utan efterföljande serier också…

Som tidigare nämnts har jag också en gammal förkärlek för grekisk mytologi, och jag har sedan tidigare sett båda filmerna som baserats på Percy Jackson-böckerna, så jag kände mig egentligen ganska hemma redan från första sidan. Däremot är ju böckernas Percy betydligt kaxigare och roligare än Logan Lermans tolkning av honom i filmerna så det var en positiv överraskning. Överlag är det en spännande och underhållande resa, som givetvis blir än mer underhållande ju mer man vet om de gamla grekernas gudar, men Riordan gör sitt bästa för det inte ska krävas några förkunskaper och förklarar för sina läsare om de olika varelserna som befolkar världen. På så vis introduceras vi läsare tillsammans med Percy för det myller av gudar och monster som döljer sig runtom i världen. Det märks givetvis att det handlar om första boken i en serie, det ska introduceras personer och miljöer stup i kvarten, men efter ett tag lugnar det ner sig och själva berättelsen får fortsätta i ett högt tempo. Samtidigt planteras storylines för kommande böcker vilket naturligtvis skapar mersmak och lust att plocka upp nästa bok i serien så fort man slagit igen pärmarna på den här.

På så vis är det här ju ingenting nytt – det är en klassisk hjälteberättelse om en huvudperson som går från alldaglighet till något extraordinärt. Har man läst Harry Potter eller Mortal Instruments-serien känner man igen strukturerna och de olika arketyperna väldigt snabbt. Men samtidigt bygger Percy Jackson-serien på just igenkännandet av de gamla grekiska gudasagorna och att skruva till dem och passa in dem i ett modernt sammanhang. Att förklara Percys ADHD och dyslexi-liknande besvär som att de beror på hans arv som ättling till en gud är också något jag tycker Riordan ska ha en eloge för. Jag tycker att det är riktigt smart att visa att det inte handlar om någon sorts handikapp eller sjukdom, utan om situationer som i sig är handikappande. När man dessutom antar perspektivet att det här är YA som yngre killar kan dras till tack vare lockande omslag och ämne så är det här faktiskt en liten pärla i sammanhanget.

Jag visste ju att jag skulle gilla den här boken – som sagt, förutsättningarna var goda redan från start, men jag gläder mig åt att tonen var överraskande kaxig och att boken i sig är en väldigt lovande start på en lång bekantskap!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm. Eller lokala handlaren!

Half Bad – Ondskans son

half_bad_-_ondskans_son-green_sally-30364278-1230434905-frntlFörfattare: Sally Green

Beskrivning: ”Jagad av alla. Önskad av ingen. Sextonårige Nathan är son till en vit häxa och hans far är den mäktigaste och mest ondskefulle svarte magikern någonsin. Nathan är till hälften vit, till hälften svart. Ond, god – eller både och.

Omgivningen fruktar den kraft han bär på. Myndigheterna bevakar honom. Han får inte röra sig fritt. De enda ljuspunkterna i Nathans liv är storebror Arran och förbjudna kärleken Annalise.

Nathan förs bort och hålls inspärrad. Man bävar för hans sjuttonde födelsedag, det livsavgörande ögonblick då en häxa får tre gåvor, sina magiska krafter. Men vem ska ge Nathan dessa gåvor? Hans mor är död och hans onde far har varit försvunnen och jagad under hela Nathans liv. Utan krafterna kommer Nathan själv att dö. Men det finns en sista möjlig utväg.

Nathan satsar allt på att fly. Ensam, utstött och jagad på liv och död tar han sin sista chans för att överleva.”

Omdöme: Den här boken ska alltså redan vara med i Guinness Rekordbok som den mest översatta barn- och ungdomsboken och mest översatta bok av en författare innan den getts ut. Rejäl hype alltså. Och ändå känns det som att jag hade exakt noll koll på den här när jag fick hem ett exemplar. På sätt och vis kanske det ändå är bra för att kunna gå in mer förutsättningslöst i läsandet. Däremot var det ett större problem att ge mig in i en bok om häxor i Storbritannien direkt efter att ha läst Outtalat som alltså handlar om.. häxor.. i Storbritannien. Dock har de två böckerna i övrigt väldigt få likheter. Den här är nämligen en helt annorlunda liten rackare!

En av de saker man ska vara medveten om är att Half Bad, för att vara en ungdomsbok i den här genren, är RIKTIGT tung och mörk. Det är väldigt enkelt att dra paralleller till ett starkt rasistiskt samhälle á la Sydafrika under apartheid-tiden eller USA under alldeles för lång tid. Regler på regler på regler om hur och var vissa häxor får vistas i samhället, och sen lägger vi på lite fysisk och psykisk tortyr av allehanda slag, vilket gör att det här är en av de absolut mörkaste YA-böcker jag läst på länge.

En ordentlig vattendelare när det gäller den här boken kommer att vara huruvida man står ut med att Green skiftar mellan första- och andrapersonsperspektiv. Förstapersonsperspektiv är inget konstigt, det har vi läst i massor av böcker, men andraperson? ”Du står, du ligger, du hoppar” osv. Jag personligen hade svårt för detta, jag kan inte känna att det gav någonting i förhållande till berättandet.

Däremot är det väldigt intressant med förstapersonsperspektivet eftersom man kommer så väldigt nära huvudpersonen Nathan. Det finns inte heller så många bifigurer och det är en ganska liten och begränsad värld som Nathan rör sig i så vi som lärare har lätt för att förhålla oss till Greens berättelse.

För min del var det intressant med en så pass mörk YA-titel med ett delvis nytt perspektiv. Jag såg på Goodreads att nån kallade den ”Young Snape” och det är kanske inte en helt felaktig beskrivning. En mörkare Harry Potter där man inte vet hur pass ”god” huvudpersonen faktiskt kommer att bli. Jag hoppas dock på att det blir en ökning av tempot i nästa bok, när den nu kommer.

Tack till Semic för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller gör lokala handlaren glad och köp ett exemplar där!

Järnprovet – Magisterium #1

jarnprovetFörfattare: Holly Black och Cassandra Clare

Beskrivning: ”Callum Hunts pappa har alltid varnat honom för magi. Han har satt upp tre enkla regler: 1. Lita aldrig på en trollkarl 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig 3. Låt aldrig en trollkarl ta dig med till Magisteriet. Och nu är Call på väg att bryta alla tre.

När Call blir kallad till inträdesprovet till Magisteriet, skolan för magiker, gör han sitt yttersta för att misslyckas. Han bränner upp papper, gör sönder utrustning och är otrevlig – allt för att bli utkastad så fort som möjligt. Men vad gör det när han blir utvald ändå? Och är verkligen Magisteriet så illa som hans pappa alltid har fått honom att tro? Call kommer snart att upptäcka att allt inte är vad det ser ut att vara och att den största prövningen ännu ligger framför honom …”

Omdöme:Ska man börja någonstans är det lika bra att börja från början. Clare började som författare av Harry Potter-fan fiction. Black vet jag inte så mycket om och har aldrig läst nåt av henne, men jag tror att jag sett filmen som är baserad på Spiderwick-böckerna. De bestämde sig för att skriva en bok tillsammans då de är goda vänner och tydligen bor 10 minuter från varandra.

Jag märker inte ett dugg av att det är två olika författare. De har skrivit på ett sådant sätt att deras respektive stilar blandats och de har mer eller mindre samma röst och tonläge, så det är inte någonting som man varken stör sig på eller för den delen får någon bonus av. Det märks helt enkelt inte att det är två författare. Det som de däremot lyckats med är att skriva en riktigt underhållande och trevlig bok för yngre tonåren och däromkring. Boken är rolig, fantasifull, actionfylld och allmänt välskriven. Jag fick faktiskt mersmak direkt, och som tur är ska nästa bok komma redan i september (på engelska då förstås) och tanken är att de resterande böckerna kommer med ett års mellanrum därefter. Och omslaget? Min inre tolvåring hade slitit till sig boken från hyllan direkt, perfekt för att locka lässugna i alla åldrar!

Men Den Stora Frågan när det gäller den här boken – Hur mycket kommer du som läsare att störa dig på likheterna med Harry Potter? Kommer du att tjuta som en kelsjuk katt i mars över alla likheterna och ondgöra dig över allt som är likt/inspirerat/lånat/stulet, eller kan du bortse från detta och låta Blacks och Clares första gemensamma bok stå på egna ben?

För om man ska vara ärligt så finns det OTROLIGT mycket som påminner om J.K Rowlings mästerverk, det går att hitta hur många exempel som helst. Men å andra sidan – om det ska skrivas en bok om ett gäng 12-13-åringar på en magi-skola, hur ska man undvika likheter? Det handlar som sagt om ens egen attityd i stor utsträckning. Är någon dessutom svältfödd på mer Harry Potter, eller rentav inte läst HP, ja, varför inte ge Järnprovet en chans?

Om det inte går att göra skriva nåt unikt, så får ju ambitionen istället bli att göra det så bra och underhållande som möjligt, och jag tycker faktiskt att jag blev tillräckligt underhållen och sugen på att läsa vidare om Callum och hans vänner och fiender för att se fram emot september!

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Köp på Adlibris, CDON, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Outtalat

brennan_outtalat_omslag_inb_0Författare: Sarah Rees Brennan

Beskrivning: ”För Kami Glass har han alltid funnits där: Jared, ­pojken hon kan tala med i sitt huvud, men som ingen någonsin sett i verkliga livet – inte ens hon själv. Hon har inte helt lyckats dölja sina inre samtal med Jared för sin omgivning och Kami betraktas därför som ett lite udda inslag i Sorry-in-the-Vale, den sömniga engelska småstad hon bor i.

Trots detta har Kami funnit sin plats i det lilla sam­hället. Hon har precis startat en skoltidning tillsammans med sin bästa vän och är nöjd med det mesta i tillvaron.

Men på sista tiden har konstiga saker börjat hända. Från skogen hörs illavarslande skrik om natten och bakom fönstren på Aurimere slott är lamporna plötsligt tända igen: familjen Lynburn, som styrt staden i många generationer, har återvänt efter flera års gåtfull frånvaro. När Kami i hopp om ett scoop börjar forska i familjens historia inser hon att den lilla stad hon trott sig känna så väl är full av hemligheter. Och att pojken hon talar med i sitt huvud mycket väl kan vara nyckeln till alltihop.”

Omdöme: Gillar du Veronica Mars? Gillar du Buffy the Vampire Slayer? Gillar du Gilmore Girls? Och skulle du vilja läsa om häxerier i en gotisk Morden i Midsomer-miljö? Har du svarat ja på åtminstone ett par av de här frågorna så är det bara att leta upp ett exemplar av Outtalat av Sarah Rees Brennan. Nu ska det sägas att jag AVSKYR Gilmore Girls. Jag har till och med drömt mardrömmar om att fastna i Stars Hollow och tvingas umgås med Lorelei och Rory Gilmore, så illa är det faktiskt.

Därför är det faktiskt rätt förvånande, inte minst för mig själv, att jag faktiskt tyckte att Outtalat var ruskigt charmig. Huvudpersonen Kami är ju nån sorts korsning mellan just Veronica Mars och Rory Gilmore, så det där enorma rappkäftigheten som jag har så svårt för normalt sett fungerar förvånansvärt ofta (men inte alltid, och då himlar David med ögonen så mycket att han får nackspärr). Att jag inte dör av skratt över vissa situationer kan ju också vara beroende på att humor är väldigt svårt och indivuduellt, så det har jag överseende med.

Jag tycker också att det är väldigt trevligt med asiatiska/halvasiatiska huvudpersoner – det är något jag aldrig varit bortskämd med under min uppväxt och det är alltid roligt med huvudpersoner som går utanför den traditionella mallen. Författaren har också lyckats med att ha ett lagom stort och tillräckligt väl beskrivet persongalleri – det finns inte mycket som är värre än alldeles för många bifigurer så att man till slut inte kan hålla reda på vem som är vem.

Utan att avslöja för mycket så tycker jag också att förhållandet och beroendeställningen mellan Kami och Jared är intressant. Det finns en del likheter med den här hemska serien som börjar på T och slutar på whilight, men här är det åtminstone lite mer underhållande och inte fullt så överdrivet allvarligt. Självklart är det lite obligatoriskt kärlekttriangel-klyscheri på gång även i den här boken, och beroende på hur känslig man är så kanske det spelar roll, jag börjar bli immun… Och visst kan man spela referens-bingo med boken, den innehåller inte en enda grej som jag inte läst/sett i annan form innan, men det är väl hopkoket som helhet som gör det. Man kan ju laga spagetti och köttfärssås på en miljard olika sätt på i stort sett samma ingredienser, eller hur?

Men jag gillar alltså det här. Jag vill veta vad som händer. Och jag hade riktigt trevligt under läsningen. Det räcker långt!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 Den här boken löser punkt 13 i Kaosutmaningen 2015.

Blod och stjärnstoft

blod_och_stjarnstoft-taylor_laini-27217504-1936374732-frntlFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ”Det var en gång en ängel och en demon som förälskade sig i varandra. De började drömma om en värld utan blod och krig. Det här är inte en sådan värld. 

Laini Taylor är tillbaka med den andlöst spännande fortsättningen på Mörk ängel, första boken i trilogin om Karou.

Konststudenten och monsterlärlingen Karou har funnit de svar hon sökt. Nu vet hon vem hon är, och vad hon är. Men med den kunskapen framkommer också en annan sanning. Hon har älskat en fiende, han svek henne och det måste en hel värld betala för. 

I den andlöst spännande fortsättningen på Mörk ängel måste Karou bestämma sig för hur långt hon är villig att gå för att hämna sitt folk. Fylld av skönhet och omöjlig kärlek, hemligheter och svåra val för Blod och stjärnstoft berättelsen om Karou och Akiva vidare. De befinner sig på var sin sida i ett urgammalt krig som nu vaknar till liv igen, och Karou samlar en monsterhär i ett land bestående av blod och stjärnstoft.”

Omdöme: Den minnesgoda bloggläsaren (du alltså!) kommer säkert ihåg att jag till min glädje och förvåning gillade första delen ”Mörk ängel” trots att jag tyckte att det fanns en del brister, och såg fram emot fortsättningen.

Nu har jag tagit mig igenom den också (det tog lite längre tid än vanligt pga petitesser som jul och ledigheter och födelsedagar och sånt) men skam den som ger sig osv. Men det var trevligt nog väl värt besväret, för den här gången gillar jag Taylor ännu mer!

Nu när hon etablerat karaktärerna och miljöerna ordentligt så har hon kunnat ägna sig åt att dels fördjupa dessa och sen verkligen kunna driva själva berättelsen framåt, och det gör hon med råge. Det är en rejäl djupdykning och i princip nästan klassisk fantasy med mängder av blod och död på alla håll och kanter – det här kärlekstörstandet som jag klagade lite på angående första boken? Den här gången tar det 300 sidor inan Karou och Akiva ens träffas, och då är det inte med glada tillrop direkt…  (det där kommer jag så klart att få igen i bok tre, men ändå!)

Jag måste säga att jag faktiskt blev helnöjd. Jag tycker att det är ett bra och lagom stort persongalleri, miljöerna är bra beskrivna, det är kreativt och fantasifullt utan att luta sig åt slitna klichéer och det känns som att Taylor vet vart hon ska ta sin berättelse så för den som är ute efter nåt fräscht och underhållande så kan jag faktiskt inte annat än att varmt rekommendera Laini Taylors serie. Så nu väntar jag bara på bok tre…

Tack till Bazar Förlag för recensionsexemplaret!

Finns att köpa på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Denna bok löser punkt #7 i Kaosutmaningen 2015.

Mörk Ängel

mork-angelFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ”På olika ställen i världen framträder plötsligt inbrända handavtryck på helt vanliga dörrar. De är ditsatta av främmande varelser med vingar.

I en mörk, dammig butik har en djävuls förråd av människotänder börjat minska.

Och i de trånga gränderna i Prag dras en ung konststuderande in i ett brutalt krig med främmande väsen från en parallell värld.

Möt Karou. Hon fyller sina skissblock med monster som kanske är verkliga, kanske inte. Ofta försvinner hon iväg på mystiska «ärenden». Hon talar många olika språk och inte alla är människospråk. Dessutom har hon naturligt blått hår. Vem är hon egentligen? Frågan plågar henne, och hon är fast besluten att ta reda på svaret.När en av de främmande den vackre Akiva som är på flykt undan förföljare spänner ögonen i henne på en bakgata i Marrakesh, hamnar hon snart i en strid mellan änglar och demoner. Hemligheter avslöjas och en kärlekshistora som har rötter i en våldsam forntid börjar spira. Kommer Karou att få ångra att hon ville veta sanningen om sig själv?” 

Omdöme: Till att börja med så blir jag fruktansvärt sugen på att åka till Prag igen eftersom en så stor del av boken utspelar sig där –  en YA-roman som i princip inte alls utspelar sig i USA eller England, bara en sån sak! Det är också en miljö som lämpar sig förvånansvärt väl till den typen av historia, fullproppad med övernaturligheter, magi, mytologi och kärlek. Taylor har lyckats hitta en ganska fräsch ingång till sin berättelse genom att bygga sin värld med lite andra byggstenar än de vanligast förekommande, både när det gäller huvudpersonerna och bikaraktärerna men även när det gäller själva det mytologiska ramverket.

När det gäller karaktärerna är det nämligen så att Karou, är nåt så konstigt som en huvudperson som faktiskt inte är tonåring, och dessutom lite mer medveten om den övernaturliga delen av världen, även om hon är långt ifrån allvetande. På samma sätt är ”kimärerna”, några av de varelser som Karou, betydligt ovanligare inslag än det otroligt överexponerade vampyrerna och varulvarna som vi fått dras med de senaste åren.

Därför känns också hela boken ganska uppfriskande överlag, tills man trillar in i den traditionellt kletiga kärlekshistorian, och där tappar jag lite intresse – däremot vet jag att många andra går i spinn av den här typen av mer eller mindre omöjlig kärlek, så det säger nog mer om mig än om storyn i allmänhet. Däremot tycker jag att det hittills är bättre genomfört än i t ex Cassandra Clares ”Mortal Instruments”-serie, som är relativt likartad som serie. Gillar man den bör man absolut kunna uppskatta den här också!

Jag tycker ändå att det är en väldigt lovande första bok i serien, och kommer att läsa uppföljaren inom kort, så så pass bra är den absolut 🙂

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Den skrikande trappan

den_skrikande_trappan-stroud_jonathan-25503504-1476588695-frntlFörfattare: Jonathan Stroud

Beskrivning: ”Nervkittlande spänning och humor i oemotståndlig kombination med krypande skräck! Din hemsökelse vår huvudvärk! I över femtio år har varenda landsände i England plågats svårt av en epidemi av vålnader. Spöken, andar och gengångare som inte är speciellt vänliga, snarare rent livsfarliga. Antalet parapsykiska agenturer har ökat med åren, alla med samma affärsidé: att förgöra spöken. Bara barn och unga har den rätta övernaturliga förmågan när det gäller att uppsöka och förinta. Till detta används värjor, järnkedjor och magnesiumeld. Konkurrensen mellan agenturerna är stenhård. Lucy Carlyle, en talangfull, mycket ung agent med stor ambition, anländer till London, säker på att hon ska få anställning hos en av de mest framstående agenturerna. Istället hamnar hon hos Anthony Lockwood. Hans firma befinner sig på fallrepet, men han driver den med stolthet, och utan någon vuxens närvaro. Efter att ett jobb får ett katastrofalt avslut, sinar uppdragen. Mot sin vilja måste de därför anta sin farligaste utmaning någonsin. På ett av de absolut mest hemsökta godsen i England. En historia där skräckinjagande spöken flåsar huvudpersonerna i nacken samtidigt som de löser mysterier i sann Sherlock Holmes-anda.”

Omdöme: Stroud är nog mest känd för Bartimaeus-trilogin. Jag har dock inte läst den, så han är en ny bekantskap för mig. Jag kan tycka att för att vara första boken i en serie så har Stroud en del lustigheter för sig. Boken börjar verkligen ”in medias res” som det så fint heter, och därefter får vi lite bakgrund om Lucy, som är bokens berättare. Den berömda skrikande trappan, som boken alltså är döpt efter, dyker dock inte upp förrän lite drygt 200 sidor in i boken, vilket känns lite märkligt rent tempomässigt och också gör att man tappar lite fart som läsare.

Styrkorna i boken ligger däremot i världsbygget, även om jag skulle vilja veta betydligt mer om den, och framför allt karaktärerna. Lockwood känns som en tonårig korsning av, ja vad ska vi dra till med.. Sherlock Holmes á la Benedict Cumberbatch och Doctor Who i Matt Smiths tappning? Och då kan ni räkna ut med lillfingret att undertecknad myser lite extra. Mysteriet i sig är också i slutändan engagerande och spännande, och jag var tvungen att läsa ut den sista delen av boken så fort jag kommit hem och ätit.

Boken kan nog absout uppfattas skrämmande, t ex en lätt The Shining-inspirerad scen i slutet av boken, mer än tillräckligt för att kittla lite om man är i bokens tänkta målgrupp. Språkligt sett så har den också ett kul anslag, lite gammaldags men som passar perfekt för den semi-gotiska version av London och England som Stroud målar upp, smaka på den här från den engelska versionen: ”Of the first few hauntings I investigated with Lockwood & Co. I intend to say little, in part to protect the identity of the victims, in part because of the gruesome nature of the incidents, but mainly because, in a variety of ingenious ways, we succeeded in messing them all up.”. Jag älskar’t!

I slutändan är det alltså inte så tokigt alls, utan rätt läsvärt såhär i höstmörkret, och jag tror och hoppas att i och med att vi nu introducerats till karaktärerna får en betydligt bättre läsupplevelse i del två, som kommer på svenska i vår!
Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

PAX – två recensioner för priset av en!

9789163879135Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell, illustrationer av Henrik Jonsson

Beskrivning: ”Populära Åsa Larsson, känd för sina kriminalromaner, debuterar för mellanåldern. I samarbete med författaren och forskaren Ingela Korsell och tecknaren Henrik Jonsson har hon skapat ett unikt urban fantasy-epos. Serien ”PAX” är ett actionfyllt drama om magi, som utspelar sig mitt i dagens Mariefred. 

I den lilla staden Mariefred börjar konstiga saker att hända. Onda krafter försöker erövra det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år. 
Väktarna Estrid och Magnar har vigt sina liv åt att skydda biblioteket, men i takt med att de blir äldre börjar bibliotekets magiska skydd försvagas. Bröderna Alrik och Viggo visar sig vara utvalda för att hjälpa till att försvara biblioteket mot de mörka krafter som vill ta makt över det. 

Alrik och Viggo måste använda både styrka och list för att övervinna alla övernaturliga otyg som väcks till liv i staden. Men pojkarna har också strider att utkämpa i sitt vardagsliv. Det finns ett killgäng i skolan som gör livet svårt. De har en mamma som de längtar efter, men som inte är att lita på. Och de måste kämpa med sin natur, den där ilskan som exploderar i huvudet, eller den där handen som liksom av sig själv tar grejer och stoppar i fickan.

9789163879128Omdöme: Jag såg Åsa Larsson på TV häromdagen, på Gokväll tror jag, där hon fick prata lite om den här bokserien i tio delar som hon skrivit i samarbete med Ingela Korsell och Henrik Jonsson som tecknat både Fantomen och Batman(!), och jag blev väldigt nyfiken. Tanken med den här bloggen är ju lite att fundera lite på böcker som jag själv skulle fastnat för när jag var i mellanåldern eller däromkring, och de här kändes som nåt som kanske skulle passat.

Och om jag gillade dem nu, då hade jag nog älskat dem då!

Jag bryr mig nämligen inte särskilt mycket om deckare. Det är en genre som för mig är helt ointressant just nu. Jag såg Gone Girl på bio för ett tag sen, och om den är baserad på det bättre i den genren, ja då kan det vara för mig. Så Åsa Larsson, lägg ner den delen av ditt författarskap och ägna dig åt det här istället, så kommer landets 9-12-åringar att vara dig evigt tacksamma (och troligen en hel del högläsande föräldrar också).

Ty mina vänner, det här är nåt jag tycker väldigt mycket om. Nordisk mytologi, spänning, bra huvudpersoner som är lätta att relatera till, en häxmästare som ser ut lite som Wolverine, riktigt snygga svartvita seriebilder som känns lite skönt retro, och cliffhangers i varje kapitel.  What’s not to like? Urban fantasy likt en viss Engelsfors-trilogi, men för en något yngre målgrupp. Och det är detaljer som att bok två börjar på kapitel 20 som gör att en sån som jag myser till lite extra. Jag gick faktiskt ut och googlade på både nidstång och kyrkogrim när jag läst klart, så det är lite allmänbildande läsning dessutom.

Grejen är så här: Omslagen och färgsättningen gör att en av de mest svårflörtade läsarkategorierna, nämligen småkillar i mellanstadiet, faktiskt kan bli intresserade. Jag har pladdrat om det här massor av gånger, att ett omslag MÅSTE vara säljande, och här tycker jag att det verkligen fungerar över förväntan. Jag vet att sambon hade med sig de här till nåt bokprat och kidsen blev superintresserade! Och självklart kan både killar och tjejer läsa det här, det är inte så jag menar att den är 100% ”killbok” men min känsla är att jag själv som 11-åring hade dragits som en geting till läskeblask om jag sett den här på biblioteket hemma i Skåne.

Det som också fungerar är huvudpersonerna Alrik och Viggo. De har ett jättefint band mellan sig som bröder som haft en strulig uppväxt, men de är inte helt perfekta utan kan ryka ihop ibland också, och känns både trovärdiga och sympatiska. visst känns de ibland som yngre Sam och Dean Winchester från Supernatural, men det är ju i min värld bara bra… Det samma gäller övriga karaktärer – de känns trovärdiga. Vissa är däremot rätt långt ifrån sympatiska!

Det är lite skräckkänsla ibland och innehållet kan vara lite väl rysligt för de yngre läsarna, men det är i så fall ett riktigt bra tillfälle i akt att som förälder vara med och läsa och diskutera, och för de lite äldre läsarna finns det väl få saker som är mer spännande än ett tecknat avhugget hästhuvud?

Jag rekommenderar varmt de här böckerna och hoppas verkligen på att Larsson och co. kan hålla samma höga kvalitet hela serien igenom.

Tack till förlaget för recensionsexemplaren!

Köp del 1 på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholm

Del 2: CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm

Eller som vanligt, den lokala bokhandlaren!

Spökstaden

spokstaden-andra-boken-om-miss-peregrines-besynnerliga-barnTitel: Spökstaden: andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn

Författare: Ransom Riggs

Om: Jacobs tidsresa tillsammans med de andra besynnerliga barnen fortsätter i ett england 1940. Nya bekantskaper, nya faror och en riktig jäkla klipphängare på slutet!

Första raden: ”Vi rodde ut från hamnen, förbi guppande jollar som blödde rost från fogarna, förbi tysta sjöfåglar som satt i högtidliga församlingar bland havstulpanerna på resterna av sjunkna bryggor, förbi fiskare som sänkte sina nät och stirrade när vi kom glidande, osäkra på om vi var verkliga eller inbillade.”

Omdöme: Spökstaden tar vid nästan omedelbart där förra boken slutar, och det funkar absolut. Man vill ju veta vad som ska hända Jacob, Emma och de andra besynnerliga när de försöker ta sig till London för att bota Miss Peregrine från att vara fångad i sin fågelkropp, och allt detta under brinnande världskrig. Tempot är högre i den här boken, vilket naturligtvis beror på att Riggs inte behöver ägna någon tid till att introducera världen och dess karaktärer för oss läsare. Däremot fortsätter han göra sin värld ännu mer fantasirik och just besynnerlig, och återigen spelar fotografierna han samlat på sig en avgörande roll. Jag står fast vid att fotografierna är ett lyckodrag och tillför till berättelsen, och visst hade det varit roligt att få veta mer om ursprunget till vissa av fotografierna?

Vi får dessutom äntligen en uttalad och riktigt obehaglig skurk, även om det dröjer till slutet av boken, istället för ”bara” väsen och tomgastar i allmänhet. Man ska inte glömma bort vikten av en riktigt bra skurk, en bra hjälte definieras av hur välskrivna skurkarna är! Och jag måste säga att jag gillar Jacob och hans resa in i de besynnerligas värld och hur han slits mellan sin gamla och sin nya verklighet som en av de besynnerliga och den spirande kärleken till Emma.

Det är fortfarande ett rappt och drivet språk det handlar om och det går ruskigt snabbt att läsa boken – jag läste ut den här för flera dagar sen, men som vanligt tar det en stund innan jag får ur mig en recension…

Nåt jag uppskattar väldigt mycket med den här boken är faktiskt omslaget. Det här är en bokserie som har omslag som faktiskt fungerar väldigt bra för att intressera både killar och tjejer! Killar är ju oftast lite mer svårflörtade, men just att fotografierna på omslagen är så pass konstiga i kombination med bokens titel och omslagets typografi tror jag gör mycket för att göra främst killarna mer intresserade av boken.

Om man ska hitta något negativt är det nog så att största problemet med boken är att det lär dröja innan del tre kommer ut…

Tack till förlaget Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Köp på Adlibris, CDON eller Bokus.

 

Plötsligt händer det

Jag vet inte varför, men det tog TRE försök innan jag kunde ta mig igenom Cirkeln, första boken i Engelsforstrilogin. Varför vet jag inte riktigt. Det kändes ju i teorin som att jag borde älskat den från första stund. en svensk mashup av X-Men och Buffy liksom, av två författare som jag alltid tyckt verkat riktigt bra och sympatiska och som har samma populärkulturella preferenser som jag själv.

Men det gick ju inte.

Jag gillade inte språket. Eller karaktärerna (det var till och med så att jag inte gillade vad de hette!). Eller storyn.

Så jag lade ner.

Men det kändes hela tiden som att jag borde gilla det. Vad var det jag missade? Alla andra älskar ju serien?

Och försökte igen. Kom några kapitel längre.

Och lade ner igen.

Men så kom tredje boken ut och jag läste om den ÖVERALLT. Och tänkte att, nä vad tusan.

Och försökte än en tredje gång.

Och då lossnade det. Jag vet inte varför, vad som var skillnaden den här gången jämfört med de första försöken förutom tid och att jag för första gången läste den i fysisk form och inte på iPaden. Och då ska det tilläggas att då har jag ändå läst samtliga Game of Thrones på iPaden, så jag är van att ta mig igenom böcker i elektronisk form.

Så under november/december brände jag igenom samtliga böcker i rekordfart, och tycker nu att trilogin är helt stundtals helt fantastisk, spännande, underhållande. En del av min ursprungliga kritik lever kvar, men samtidigt känns det som att både Eld och Nyckeln är så mycket bättre böcker i allmänhet att det på nåt sätt tar udden av mitt gnäll.

Skam den som ger sig!

Udda Verklighet

9173552984Vi bodde i Malmö i några år, men det var ett tag sen. Jag kommer ihåg när SF-bokhandeln öppnade och att jag såg fram emot det eftersom det var nåt som saknades i stan.

Där jobbar även Nene Ormes, som är författare till den svenska urban fantasy-romanen Udda Verklighet som utspelar sig i just Malmö. Det är ett koncept som jag gillar skarpt, och det hela påminner rätt mycket om Neil Gaimans Neverwhere-roman. Nu gillar jag Gaiman som attans och ser absolut inte detta som nåt problem, tvärtom.

Udda, som huvudpersonen heter, dras in i en värld av magi och övernaturligheter mitt i centrala Malmö, en värld av hamnskiftare, orakel som bor i Turning Torso och sanndrömmar. I mitt huvud ser alla karaktärerna ut som figurer ur Spirited Away eller Howl’s Moving Castle. Jag vet inte varför, men det passar.

Jag läste nån kommentar som gick ut på att Malmö var helt fel miljö för urban fantasy. Det är helt fel – om det är nån stad som står med ena foten i det gamla och andra i det nya och alla möjliga sorters människor samlas i staden, då är det Malmö, och därför känns det helt naturligt och rätt att Udda Verklighet utspelas just där.

Jag kan känna att jag inte riktigt kommer karaktärerna så nära som jag skulle vilja, även om jag dras med i berättelsen – det beror väl dels på att den är ca 200 sidor kortare än motsvarande amerikansk roman, och dels på att jag på nåt sätt är mer intresserad av staden Malmö som karaktär i boken än vad som är tänkt, och det är ju naturligtvis beroende på mina år i staden.

Men återigen, jag gillar det här, och uppföljaren ligger just nu på nattduksbordet. Det säger väl nåt