Kategoriarkiv: vänskap

Recension – Finns det björkar i Sarajevo?

finns-det-bjorkar-i-sarajevoFörfattare: Christina Lindström

Beskrivning: ”Kevin ska ta hand om sin bror Charlie, som har en funktionsnedsättning, när deras föräldrar för första gången ska åka tillbaka till sitt hemland Bosnien. Men så ringer Hannes och bjuder med Kevin till Liseberg. Hannes är Kevins enda kompis och besöket på Liseberg känns livsviktigt. Kvar hemma lämnas Charlie, med ett löfte om att Kevin snart är tillbaka.

På Liseberg finns även Hannes flickvän Linn och hennes kompis Amanda och de fyra har en magisk försommarkväll tillsammans. Men när Kevin kommer hem är Charlie försvunnen.

De fyra vännerna ger sig ut för att leta efter honom och under sökandet testas deras relationer och känslor kommer upp till ytan. Allt kommer att förändras.”

Omdöme: ”Pallar hon favorittrycket?”. Det är ju en naturlig tanke när man plockar upp det senaste från en författare som hittills gått från klarhet till klarhet för varje ny bok. ”Hälsningar från havets botten” och ”Jack” tillhör mina absoluta favoriter bland svenska ungdomsböcker, vilket trogna läsare redan vet. Samma läsare vet också att jag är enveten pessimist och säg den lycka som varar för evigt och allt det där. (Det är kanske den största nackdelen med att göra bra ifrån sig – förväntningarna inför nästa projekt?)

Och det vete tusan om inte Christina Lindström i min värld haft de allra största förväntningarna på sig tillsammans med drömteamet Kaufman/Kristoff när det gäller böcker 2018.

Eftersom jag får dras med det här från en tidigare recension lite då och då så kan vi ta det direkt – nej, det finns ingen motsvarighet till Pulp Fiction-väskan från ”Jack” i den här boken.

Istället finns det meningar och händelser i ”Sarajevo” så får mig att lägga ner boken och kippa efter andan och andra som får mig att le från öra till öra.

Frågan är nämligen inte om jag tycker om den här boken. Frågan är snarare om jag inte till och med tycker om den mer än ”Jack”. Det kan faktiskt vara så.

Jag känner så mycket för Kevin. Så mycket att jag inte riktigt vet var jag ska börja, men kanske att jag känner igen så mycket i honom. Det är ett fantastiskt porträtt av en karaktär som är så levande för mig med alla sina goda och dåliga sidor att jag är säker på att jag stått bakom honom i en kö på Donken. Och det gäller även de andra – alla borde få ha en Hannes i sitt liv. Ni som har en sån person, håll så hårt ni kan i den, för såna är ovanligare än drömvinster på Lotto. Men det här är egentligen ingen överraskning för mig. Det här är Christinas absolut största styrka som författare.

Här finns också så mycket outtalat att gräva i. Så mycket familjehistoria och så mycket mellan raderna att det kunde fylla en egen bok.

Jag tänker också lite på vad som står på omslaget – ”En kärlekshistoria”. Det är lätt att tänka sig att det är Kevin och Amanda och det är det så klart, men det handlar också om Kevin och Hannes vänskap, syskonen Kevin och Charlie, föräldrars kärlek till sina barn.

Jag skulle kunna vräka på med superlativer tills de tar slut. Men vi kan säga så här: när jag tänker på ”Sarajevo” tänker jag att boken egentligen är en countryballad om kärlek som jag vill spela om och om igen. Och ni som känner mig vet att det nog är det finaste betyg jag kan ge.


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

 

 

Annonser

Jag och Earl och tjejen som dör

jag_erltjncmyk_11916Författare: Jesse Andrews

Beskrivning: ”Det här är den roligaste bok om döden du någonsin kommer att läsa. Det är en universellt accepterad sanning att high school suger. Hur är det ens möjligt att existera på ett sånt jävla skitställe? Första dagen på sista året har Greg Gaines äntligen räknat ut hur man överlever. Hans strategi är att smälta in. Hålla en sjukt låg profil. Den enda han umgås med är Earl. Tillsammans tillbringar de sin lediga tid med att spela in filmer. Ärligt talat är filmerna ganska usla, och Greg har inga planer på att någonsin visa dem för någon annan. Tills han lär känna Rachel. Rachel har leukemi, och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. Att han kan göra skillnad i hennes liv genom att muntra upp henne. Trots att Greg knappt känner Rachel och vet att det är en totalt idiotisk idé så går han med på att försöka.”

Omdöme: Pojke möter flicka. Cancer. En dör i slutet. Låter det bekant? Typ som en viss annan bok som alla snyftade sig igenom för ett par år sen?

Ja, det gör det väl. Men det är i ärlighetens namn inte många likheter mellan DEN DÄR BOKEN och den här. Likheterna är ungefär på nivån paprika i förhållande till habanero. Samma hylla i disken, påminner lite om varandra rent genetiskt men smakar RÄTT OLIKA om man tar en rejäl tugga. Det finns YouTube-videos om sånt om ni inte tror mig.

Det Jesse Andrews gör annorlunda är nämligen att han skruvar upp absurditeten till 11. Här ska det inte snyftas, här ska det skrattas och förfäras om vartannat. ”sa han verkligen”, ”skrev han”, ”men ååååh”. Den typen. Språkmässigt är det bland det grövsta jag läst på länge. Eller vi kan säga så här – det är nog första gången ordet ”åsnekuk” används tvåsiffrigt antal gånger i en ungdomsbok.

Samtdigt är det så att jag gillar det. Jag gillar att Andrews låter Greg och Earl vara så där otroligt tramsiga och omogna, för det är man faktiskt ganska ofta. Det är ärligt talat mer realistiskt än de snudd på Ranelidska kidsen som dyker upp i en massa andra böcker hela tiden.

Tramset är ju också en sköld. Det märks ju tydligt att Greg inte kan eller vill ta in verkligheten och istället använder humorn och tramsandet för att slippa hantera den. Jag gör så själv, så jag vet vad jag pratar om. Samtidigt gör man också så för att försöka få alla andra att tänka på nåt annat, så det är svårt det där. Det är inte alltid bra att göra så, men det är inte alltid dåligt heller. Grejen är att det är ok att känna så också. Allting går inte att göra på exakt rätt sätt hela tiden, och om humorn är ditt sätt att hantera en svår situation så är det faktiskt 100% mänskligt.

Jag gillar också strukturen i boken. Många delar är uppbyggda av filmmanus och punktlistor och jag är svag för sånt. Speciellt när det är one-liners av högsta klass som dyker upp i tid och otid. Andrews har för övrigt också skrivit manuset till filmen som är baserad på boken.

Så…

En väldigt speciell bok. Grov på ett sätt som få andra böcker är, men också väldigt känslosam. Rolig med en sorgsen underton. Helt enkelt uppfriskande och läsvärt. Och omslaget är så snyggt i all sin enkelhet.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret.

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus, lokala handlaren och förhoppningsvis tillgänglig på ett bibliotek i närheten. Annars går ni in på bibblan och skriker. Sånt gillar inte bibliotekarier.

Det här inlägget är en del av bloggstafetten angående ”Jag och Earl och tjejen som dör”. Igår var det Fantastiska berättelser som stod för läsningen, och imorgon är det ingen mindre än The world I live in.

Järnprovet – Magisterium #1

jarnprovetFörfattare: Holly Black och Cassandra Clare

Beskrivning: ”Callum Hunts pappa har alltid varnat honom för magi. Han har satt upp tre enkla regler: 1. Lita aldrig på en trollkarl 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig 3. Låt aldrig en trollkarl ta dig med till Magisteriet. Och nu är Call på väg att bryta alla tre.

När Call blir kallad till inträdesprovet till Magisteriet, skolan för magiker, gör han sitt yttersta för att misslyckas. Han bränner upp papper, gör sönder utrustning och är otrevlig – allt för att bli utkastad så fort som möjligt. Men vad gör det när han blir utvald ändå? Och är verkligen Magisteriet så illa som hans pappa alltid har fått honom att tro? Call kommer snart att upptäcka att allt inte är vad det ser ut att vara och att den största prövningen ännu ligger framför honom …”

Omdöme:Ska man börja någonstans är det lika bra att börja från början. Clare började som författare av Harry Potter-fan fiction. Black vet jag inte så mycket om och har aldrig läst nåt av henne, men jag tror att jag sett filmen som är baserad på Spiderwick-böckerna. De bestämde sig för att skriva en bok tillsammans då de är goda vänner och tydligen bor 10 minuter från varandra.

Jag märker inte ett dugg av att det är två olika författare. De har skrivit på ett sådant sätt att deras respektive stilar blandats och de har mer eller mindre samma röst och tonläge, så det är inte någonting som man varken stör sig på eller för den delen får någon bonus av. Det märks helt enkelt inte att det är två författare. Det som de däremot lyckats med är att skriva en riktigt underhållande och trevlig bok för yngre tonåren och däromkring. Boken är rolig, fantasifull, actionfylld och allmänt välskriven. Jag fick faktiskt mersmak direkt, och som tur är ska nästa bok komma redan i september (på engelska då förstås) och tanken är att de resterande böckerna kommer med ett års mellanrum därefter. Och omslaget? Min inre tolvåring hade slitit till sig boken från hyllan direkt, perfekt för att locka lässugna i alla åldrar!

Men Den Stora Frågan när det gäller den här boken – Hur mycket kommer du som läsare att störa dig på likheterna med Harry Potter? Kommer du att tjuta som en kelsjuk katt i mars över alla likheterna och ondgöra dig över allt som är likt/inspirerat/lånat/stulet, eller kan du bortse från detta och låta Blacks och Clares första gemensamma bok stå på egna ben?

För om man ska vara ärligt så finns det OTROLIGT mycket som påminner om J.K Rowlings mästerverk, det går att hitta hur många exempel som helst. Men å andra sidan – om det ska skrivas en bok om ett gäng 12-13-åringar på en magi-skola, hur ska man undvika likheter? Det handlar som sagt om ens egen attityd i stor utsträckning. Är någon dessutom svältfödd på mer Harry Potter, eller rentav inte läst HP, ja, varför inte ge Järnprovet en chans?

Om det inte går att göra skriva nåt unikt, så får ju ambitionen istället bli att göra det så bra och underhållande som möjligt, och jag tycker faktiskt att jag blev tillräckligt underhållen och sugen på att läsa vidare om Callum och hans vänner och fiender för att se fram emot september!

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Köp på Adlibris, CDON, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Huset mittemot

huset_mittemot-haridi_alex-30364058-333839207-frntlFörfattare: Alex Haridi

Beskrivning”Det finns historier som berättas om och om igen trots att alla redan har hört dem. Historien om Jonathan Andersson var en av dessa. Det fanns inte en elev på Uddviksskolan som inte kunde den utantill och ändå slutade den aldrig att fascinera. Det var ingen lång historia och den var inte särskilt komplicerad. Den gick så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.”

Alla i stan kan den här historien. Även Joel: en smart, grubblande kille som växer upp mittemot huset där allting hände. Det kallas Ödehuset eftersom ingen har bott där sedan det hemska för tjugo år sen. Men så en septemberdag parkerar en bil vid infarten. En man kliver in med en papperspåse och kommer ut tomhänt. Och den enda som ser honom är Joel. Det här blir början på ett sökande efter sanningen där alla gränser suddas ut. Är det lek eller allvar? Verklighet eller fantasi? Joel eller Jonathan?”

Omdöme: Förvånansvärt nog har jag sett väldigt lite om den här boken på bokbloggar – däremot en hel del i olika dagstidningar. Haridi är mest känd som manusförfattare till inte helt okända SVT-produktioner som Anno 1790, Äkta människor och Blå ögon, och debuterar nu med ungdomsromanen Huset mittemot.

Det finns mycket jag gillar med den här boken. För det första tycker jag att Haridi träffar väldigt rätt i sina dialoger, de känns trovärdiga och helt rätt i ton för dagens trettonåringar. Haridi lyckas också väldigt väl med miljöerna och tonen i boken i allmänhet – han lägger sig någonstans i närheten av den känsla som finns i filmer som Stand by me och tidiga Spielberg- och Zemeckisfilmer. Om man bortser från utomjordingarna i J.J. Abrams Super 8 så ligger även den nära till hands när det gäller stämningen. Det är något med den här speciella åldern där man så gärna vill vara mer vuxen än vad man egentligen är som är så tacksamt att berätta om, men som jag ofta tycker glöms bort. Därför gläder det mig att Haridi medvetet haft för avsikt att skriva om just den här åldern. Man får en känsla av Sommarlovsmorgon-program om de var regisserade av Tim Burton, eller varför inte de urgamla klassikerna Kullamannen eller Kråkguldet?

Nåt som också är tilltalande är att Haridi ägnar sig så mycket åt vänskapen mellan Joel och hans killkompisar, framför allt vänskapen till bästa kompisen Kalle. Det skrivs helt enkelt alldeles för lite om vänskap i förhållande till hur många böcker som skrivs om kärleksbekymmer, och speciellt när det gäller den här åldersgruppen. Visst finns det lite kärleksbekymmer, men de beskrivs mer utifrån Joel och Kalle och hur deras vänskap påverkas av detta.

Det jag däremot känner är mer problematiskt med boken är att det ofta känns som att Haridi inte riktigt bestämt sig för vilken typ av bok han vill skriva i sin debutroman. Ska det vara en ”coming-of-age”-roman eller en mer skräck/psykologisk thriller-aktig bok för ungdomar? Han har absolut kompetensen att skriva båda typerna, det framgår klart och tydligt av boken, men jag hade hellre sett antingen eller. Det är lite för lite av uppväxtskildring och djupdykning i de mer karaktärsdrivna delarna av boken, och när det gäller skräck/thrillerbiten hade jag gärna sett att den skruvats till ännu hårdare och lite mörkare. Som det är nu svajar Haridi lite för mycket för att boken ska vara riktigt så bra som det skulle kunna vara.

Ska man läsa den då? Jo, men det tycker jag nog att man kan göra trots allt. Haridi kommer med något eget inom den svenska ungdomslitteraturen just nu, och kommer säkert att utvecklas i positiv riktning med erfarenheterna från sitt arbete som manusförfattare och skrivandet av den här boken.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller helst hos den lokala handlaren!

 

Isvaken

Författare: Catarina Söderquist

Beskrivning: ”Moa, Amanda, Felix, Daniel och Jacob, bor i Lerum och går sista året på Lerums gymnasium. Deras helger fylls av alkohol och droger i bastun nere vid sjön Aspen. Mellan varven gör de inbrott i Lerum för att finansiera behovet av pengar. En festnatt går något fel – en olycka händer och alla framtidsdrömmar försvinner. Gänget splittras. De kan inte handskas med det som hänt och saknar stöd från de vuxna för att gå vidare.De fortsätter sina destruktiva liv och försöker hitta sina roller in i vuxenvärlden, men vägen dit är svår. De måste tillsammans hitta förlåtelsen inom sig, för att växa och hitta sin plats i livet.”

Omdöme: Jag har i princip inget förhållande till Lerum. För mig är det bara en liten ort som tåget kör igenom till och från Göteborg. Men det är också skådeplatsen för Catarina Söderquists egenutgivna debutroman ”Isvaken” om ett ungdomsgäng som skakas om i grunden på grund av en olycka under en fest efter ett lyckat inbrott på en av de lokala restaurangerna.

Jag uppskattar verkligen ambitionen att förlägga en ungdomsbok till en miljö som är både trovärdig och autentisk. Vi behöver inte känna till Lerum i sig, som läsare vi kan lätt relatera till någon av de småorter som de flesta av oss är uppvuxna i. På samma sätt är det bra att författaren försöker ta upp det är att stå emot grupptryck, och hur svårt det är att ta rätt beslut, speciellt under inflytande av droger och alkohol. På så vis gör det att boken lämpar sig för läsning i gymnasiet, gärna kopplat till diskussioner i samband med att eleverna läser boken. Språkets enkelhet och bokens indelning i korta kapitel och den totala längden på strax under 170 sidor bidrar också till att den är lätt att ta till sig.

Det finns dock ett par saker som drar ner betyget för mig. Det första är av språklig karaktär och handlar om att boken dels hade behövt bli korrekturläst både en eller två gånger till och faktiskt även hade mått bra av en grammatisk granskning. Det är lite för många stavfel och märkliga meningsbyggnader för att jag inte ska stanna upp och tänka ”men vad var det här?”.

Men vad värre är att jag upplever att författaren ibland spänner bågen lite för högt och försöker med lite för mycket på samma gång. Det räcker liksom inte med att gänget gör inbrott och sysslar med droger – det ska dessutom vara frågan om ett möjligt dråp och som om det inte räcker: våldtäkt, prostitution, trasiga familjeförhållanden och ännu mer drogproblem. Det blir lite för mycket – min upplevelse är att det kanske hade varit bättre att koncentrera sig på det grundläggande temat i boken och spara några av idéerna till en annan bok. Det är ju bättre att använda några få ingredienser och göra det riktigt bra än att bara vräka på allt man har med extra allt!

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller lokala handlaren.

Den här boken löser punkt  #16 i Kaosutmaningen 2015.

Outtalat

brennan_outtalat_omslag_inb_0Författare: Sarah Rees Brennan

Beskrivning: ”För Kami Glass har han alltid funnits där: Jared, ­pojken hon kan tala med i sitt huvud, men som ingen någonsin sett i verkliga livet – inte ens hon själv. Hon har inte helt lyckats dölja sina inre samtal med Jared för sin omgivning och Kami betraktas därför som ett lite udda inslag i Sorry-in-the-Vale, den sömniga engelska småstad hon bor i.

Trots detta har Kami funnit sin plats i det lilla sam­hället. Hon har precis startat en skoltidning tillsammans med sin bästa vän och är nöjd med det mesta i tillvaron.

Men på sista tiden har konstiga saker börjat hända. Från skogen hörs illavarslande skrik om natten och bakom fönstren på Aurimere slott är lamporna plötsligt tända igen: familjen Lynburn, som styrt staden i många generationer, har återvänt efter flera års gåtfull frånvaro. När Kami i hopp om ett scoop börjar forska i familjens historia inser hon att den lilla stad hon trott sig känna så väl är full av hemligheter. Och att pojken hon talar med i sitt huvud mycket väl kan vara nyckeln till alltihop.”

Omdöme: Gillar du Veronica Mars? Gillar du Buffy the Vampire Slayer? Gillar du Gilmore Girls? Och skulle du vilja läsa om häxerier i en gotisk Morden i Midsomer-miljö? Har du svarat ja på åtminstone ett par av de här frågorna så är det bara att leta upp ett exemplar av Outtalat av Sarah Rees Brennan. Nu ska det sägas att jag AVSKYR Gilmore Girls. Jag har till och med drömt mardrömmar om att fastna i Stars Hollow och tvingas umgås med Lorelei och Rory Gilmore, så illa är det faktiskt.

Därför är det faktiskt rätt förvånande, inte minst för mig själv, att jag faktiskt tyckte att Outtalat var ruskigt charmig. Huvudpersonen Kami är ju nån sorts korsning mellan just Veronica Mars och Rory Gilmore, så det där enorma rappkäftigheten som jag har så svårt för normalt sett fungerar förvånansvärt ofta (men inte alltid, och då himlar David med ögonen så mycket att han får nackspärr). Att jag inte dör av skratt över vissa situationer kan ju också vara beroende på att humor är väldigt svårt och indivuduellt, så det har jag överseende med.

Jag tycker också att det är väldigt trevligt med asiatiska/halvasiatiska huvudpersoner – det är något jag aldrig varit bortskämd med under min uppväxt och det är alltid roligt med huvudpersoner som går utanför den traditionella mallen. Författaren har också lyckats med att ha ett lagom stort och tillräckligt väl beskrivet persongalleri – det finns inte mycket som är värre än alldeles för många bifigurer så att man till slut inte kan hålla reda på vem som är vem.

Utan att avslöja för mycket så tycker jag också att förhållandet och beroendeställningen mellan Kami och Jared är intressant. Det finns en del likheter med den här hemska serien som börjar på T och slutar på whilight, men här är det åtminstone lite mer underhållande och inte fullt så överdrivet allvarligt. Självklart är det lite obligatoriskt kärlekttriangel-klyscheri på gång även i den här boken, och beroende på hur känslig man är så kanske det spelar roll, jag börjar bli immun… Och visst kan man spela referens-bingo med boken, den innehåller inte en enda grej som jag inte läst/sett i annan form innan, men det är väl hopkoket som helhet som gör det. Man kan ju laga spagetti och köttfärssås på en miljard olika sätt på i stort sett samma ingredienser, eller hur?

Men jag gillar alltså det här. Jag vill veta vad som händer. Och jag hade riktigt trevligt under läsningen. Det räcker långt!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 Den här boken löser punkt 13 i Kaosutmaningen 2015.

Aristotle and Dante discover the secrets of the universe

15801353Författare: Benjamin Alire Sáenz

Beskrivning: ”Dante can swim. Ari can’t. Dante is articulate and self-assured. Ari has a hard time with words and suffers from self-doubt. Dante gets lost in poetry and art. Ari gets lost in thoughts of his older brother who is in prison. Dante is fair skinned. Ari’s features are much darker. It seems that a boy like Dante, with his open and unique perspective on life, would be the last person to break down the walls that Ari has built around himself.

But against all odds, when Ari and Dante meet, they develop a special bond that will teach them the most important truths of their lives, and help define the people they want to be. But there are big hurdles in their way, and only by believing in each other―and the power of their friendship―can Ari and Dante emerge stronger on the other side.”

Omdöme: För det första: titeln! Jag är ruskigt svag för långa och högtravande titlar, både när det gäller böcker och bandnamn och så vidare, så bara av den anledningen så plockar boken poäng redan innan jag började läsa.

Alire Saénz levererar en väldigt finstämd och charmig bok som både känns äkta och varm i sitt anslag. Han tecknar sina karaktärer på ett sådant sätt att det är lätt att känna igen sig och relatera till dem (Jag är definitivt mer en Ari än en Dante) och det tar inte lång tid inan man som läsare sympatiserar väldigt mycket med båda två och den vänskap som växer fram mellan dem. Föräldrarna är också väldigt väl beskrivna och framträdande, och boken handlar lika mycket om att som tonåring hitta ett nytt sätt att förhålla sig till sina föräldrar och att relatera till dem på ett annat sätt än under barndomen, och det är sällan jag har sett det beskrivas så väl som i den här boken. På samma sätt handlar boken också väldigt mycket om att förhålla sig till sig själv och att börja förstå sig själv och de förändringar som alla går igenom under tonåren.

Alla familjer har sina styrkor och svagheter, och jag tycker att Alire Sáenz gör ett bra jobb med att behandla detta sin bok, faktiskt är det så att en av de större styrkorna med boken är just familjerelationerna.

Språket är även detta luftigt och lättläst (jag blir ju naturligtvis färgad av Texas och den mexikansk-amerikanska bakgrunden, så ordet jag först tänker på är ”soligt”) så de 360 sidorna går rätt fort att läsa.

Jag tyckte väldigt bra om boken, och skulle absolut rekommendera den till fans av Jandy Nelson, David Levithan och Carol Rifka Brundt.

Köp på Adlibris, Bokus eller lokala handlaren.

Den här boken löser punkt 12 i Kaosutmaningen 2015.

Mördarens apa

mordarens-apaFörfattare: Jakob Wegelius

Beskrivning: ”Augustprisvinnaren Jakob Wegelius nya bok är en makalös och vindlande historia om ett gåtfullt mordfall. Berättelsen rör sig från Lissabons nattliga hamnkvarter, över de stora oceanerna, till mysterierna vid en indisk maharadjas hov. Det är en historia om mörka hemligheter och svåra brott, men även om oväntad vänskap, hopp och förlåtelse. Mördarens apa är en fristående fortsättning på den hyllade Legenden om Sally Jones från 2008.

Historiens berättare är gorillan Sally Jones, maskinist på lastskutan Hudson Queen. Hon och hennes vän, sjömannen som kallas för Chiefen, är strandsatta i Lissabon. Där blir de inlurade i en smugglingsaffär som slutar illa. Hudson Queen går under och Chiefen blir oskyldigt dömd för mordet på den skugglike Alphonse Morro.

För Sally Jones börjar en lång och svår kamp, både för sin egen överlevnad och för att rentvå Chiefen. Hon har mäktiga krafter emot sig. Krafter som till varje pris vill skydda hemligheterna som Morro tog med sig när han försvann i floden Tejos svarta strömvirvlar.

Denna sällsamma berättelse är rikligt illustrerad med fantastiska och fantasieggande bilder i svartvitt, alla gjorda med utsökt precision in i minsta detalj.”

Omdöme: Wegelius fick som bekant Augustpriset alldeles nyligen för den här boken, och det är en riktigt härlig bok. Den är förvisso tjock som tusan, men för min del så gick det ändå snabbt och lätt att läsa den, mycket beroende på att den är så pass engagerande och spännande, och att Sally Jones är en så sympatisk huvudperson. Hon ger en distans genom sitt utanförskap, att hon är en gorilla i människornas värld, men på nåt sätt är det ändå henne som vi sympatiserar och känner med och som gör berättelsen så speciell. När det gäller själva miljöerna Mina tankar går till någon sorts blandning av Skrot-Nisse, Tintin och Agatha Christie-deckare, och att lyckas ro en sån blandning i hamn är ett tecken på Wegelius skicklighet som författare (och illustratör, eftersom hans teckningar är minst lika välgjorda). Och man blir ju så sugen på att åka till Portugal, sitta på restauranger och lyssna på fado!

Men, och det är i och för sig ett litet men, jag känner inte en enda unge som skulle vilja eller orka sätta tänderna i den här rejäla pjäsen. Jag hoppas verkligen att jag bara har otur eftersom jag tycker så pass mycket om boken, för den är absolut värd ett bättre öde än att vara en kritikerrosad barn- och ungdomsbok som ”bara” vuxna läser.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Tomas Björnhjärta

tomasFörfattare: Ritva Toivola

Beskrivning: ”I de karelska skogarna fanns en gång en trollkarl vid namn Kurmo, som lär ha haft en björnpäls som förvandlade honom till en björn när han ville färdas genom skogarna.

Det var i brytningens tid mellan gammalt och nytt. Skulle ångloken verkligen kunna konkurrera ut gästgiverierna och hästskjutsarna? Hur skulle det då gå för Kärraboda gästgiveri, dit Tomas kom skidande en vinterkväll för att börja som lilldräng i stallet.

– Det här är våra hästar, visade honom Anni, dottern på gården. – Men rör inte Silver. Honom sköter gårdstomten om.
Tomas trivdes gott med sin syssla, men sedan kom Grim, den nya drängen, en elak bjässe till karl. Tomas blev anklagad för stöld och inlåst i boden i väntan på länsman. Det var en vårdag och det blev kallt när solen gick ner. Men där hängde ju en gammal björnpäls; det skulle säkert kännas varmare om han tog den på sig?  ”

Omdöme: Alltid när jag läser en finsk bok, vara sig det handlar om Mumintrollen eller Lumikki i Salla Simukkas böcker, så tar det ungefär två sidor innan den inre berättarrösten slår över till klingande finlandssvenska. Så även den här gången, när jag läst om drängen Tomas som genom olika omständigheter hittar en magisk björnfäll och förvandlas till en björn och lufsar runt i den finska skogarna. Toivola har tydligen gett ut en herrans massa böcker i Finland, men den här är den första jag stött på.

Det finns nåt väldigt charmigt och gammaldags över den här boken, ett anslag av gamla nordiska folksagor och sagor i allmänhet och det är något jag tycker väldigt mycket om. Det är en lätt melankolisk och nostalgisk air som genomsyrar boken, och det är väl nåt som jag lite fördomsfullt associerar med Finland i allmänhet. Men jag gillar det här väldigt mycket – jag har saknat böcker som använder sig av folksagor från Norden och tycker att det är något vi definitivt skulle kunna få se mer av i både barn- och ungdomslitteratur. Eller så är det bara jag som missat det, och då får ni gärna tipsa mig!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

Mörk Ängel

mork-angelFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ”På olika ställen i världen framträder plötsligt inbrända handavtryck på helt vanliga dörrar. De är ditsatta av främmande varelser med vingar.

I en mörk, dammig butik har en djävuls förråd av människotänder börjat minska.

Och i de trånga gränderna i Prag dras en ung konststuderande in i ett brutalt krig med främmande väsen från en parallell värld.

Möt Karou. Hon fyller sina skissblock med monster som kanske är verkliga, kanske inte. Ofta försvinner hon iväg på mystiska «ärenden». Hon talar många olika språk och inte alla är människospråk. Dessutom har hon naturligt blått hår. Vem är hon egentligen? Frågan plågar henne, och hon är fast besluten att ta reda på svaret.När en av de främmande den vackre Akiva som är på flykt undan förföljare spänner ögonen i henne på en bakgata i Marrakesh, hamnar hon snart i en strid mellan änglar och demoner. Hemligheter avslöjas och en kärlekshistora som har rötter i en våldsam forntid börjar spira. Kommer Karou att få ångra att hon ville veta sanningen om sig själv?” 

Omdöme: Till att börja med så blir jag fruktansvärt sugen på att åka till Prag igen eftersom en så stor del av boken utspelar sig där –  en YA-roman som i princip inte alls utspelar sig i USA eller England, bara en sån sak! Det är också en miljö som lämpar sig förvånansvärt väl till den typen av historia, fullproppad med övernaturligheter, magi, mytologi och kärlek. Taylor har lyckats hitta en ganska fräsch ingång till sin berättelse genom att bygga sin värld med lite andra byggstenar än de vanligast förekommande, både när det gäller huvudpersonerna och bikaraktärerna men även när det gäller själva det mytologiska ramverket.

När det gäller karaktärerna är det nämligen så att Karou, är nåt så konstigt som en huvudperson som faktiskt inte är tonåring, och dessutom lite mer medveten om den övernaturliga delen av världen, även om hon är långt ifrån allvetande. På samma sätt är ”kimärerna”, några av de varelser som Karou, betydligt ovanligare inslag än det otroligt överexponerade vampyrerna och varulvarna som vi fått dras med de senaste åren.

Därför känns också hela boken ganska uppfriskande överlag, tills man trillar in i den traditionellt kletiga kärlekshistorian, och där tappar jag lite intresse – däremot vet jag att många andra går i spinn av den här typen av mer eller mindre omöjlig kärlek, så det säger nog mer om mig än om storyn i allmänhet. Däremot tycker jag att det hittills är bättre genomfört än i t ex Cassandra Clares ”Mortal Instruments”-serie, som är relativt likartad som serie. Gillar man den bör man absolut kunna uppskatta den här också!

Jag tycker ändå att det är en väldigt lovande första bok i serien, och kommer att läsa uppföljaren inom kort, så så pass bra är den absolut 🙂

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Ska vi slå vad

ska-vi-sla-vadFörfattare: Rebecka Fredriksson

Beskrivning: ”Jag tycker du och jag slår vad. Du kan väl be till Gud tio gånger den här terminen och så får du se om Gud svarar på bön.”

”Äh”, sa jag.

Det var det löjligaste jag hört. Vad skulle Gud tycka om det? Att man slog vad om ifall han svarade på bön. Förresten trodde jag ju inte ens att det fanns någon Gud.

Matildas bästa kompis har precis flyttat, så Matilda måste börja sjuan på nya skolan inne i stan ENSAM. Men så dyker Sara upp. En nyinflyttad tjej med en
hemlighet. Det blir början till en omtumlande termin för både Matilda och Sara, där inte mycket blir som någon av dem tänkt sig.

Vad händer egentligen i Kristna Skolgruppen? Och är Oliver Matildas drömkille eller inte? Varför är dryga Stephanie så dryg och vad är på gång med Matildas pappa? Och måste man vara med på yogan i skolan, även om det känns helt fel?”

Omdöme: På många sätt är ”Ska vi slå vad” en av de böcker som fått mig att tänka till, betydligt mer än vanligt faktiskt. Bakom det rätt intetsägande omslaget så döljer sig en ungdomsbok som förutom de vanliga tonårsproblemen faktiskt främst tar upp att hitta sin tro i allmänhet och kristendom i synnerhet, och det gör den här boken till något av en unik bok.

Jag är väl ungefär så sekulariserad som det bara går, vilket gör att jag personligen inte kan relatera till mycket av det som beskrivs i boken, men jag inser att det mycket väl kan vara så för många andra, bland annat tonåringar, att man känner att man nästan måste ”komma ut” som kristen beroende på sin omgivning. Jag kan inte minnas några problem med detta under min högstadie- eller gymnasietid, men det är säkert väldigt annorlunda beroende på var man befinner sig.

Som diskussionsunderlag tror jag därför att den här boken absolut kan vara användbar. Språket är enkelt och dialogerna är trovärdigt återgivna. Däremot kan jag känna att temat ”allt löser sig om man ber” upprepas lite väl många gånger och används för att lösa allt för många problem, allt från skrikande barn till uppvaknande på sjukhus.

Så vad tycker jag? Jag tycker kanske inte särskilt mycket om boken som en rent skönlitterär upplevelse – det händer helt enkelt inte så fantastiskt mycket i boken, och karaktärerna är ganska platta. Men den är som sagt väldigt tänkvärd, även för sådana som mig som ställer sig rätt tvivlande till allt vad religion heter, och det är faktiskt den största bedriften som Fredriksson och hennes bok lyckas med.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus och Glansholm, och hos lokala handlaren.

Vill ha dig så illa

vill-ha-dig-sa-illaFörfattare: Gunnar Ardelius

Beskrivning: ”Han andas in i hennes öra, hon blundar, viskar, drar i jeansen.

Ett tag tänker han att han ska berätta allt.

En strålande smärta genomfar honom.

Det är det som är så förskräckligt. Det är en stund som bara kan finnas till om man inte tänker på konsekvenserna.

Channa, Jeppe, Beate, Roozbeh, Olof och Lea. Sex kompisar från gymnasiet. Skolan är slut och allt känns plötsligt så länge sen. Channa har försvunnit. De andra är kvar. Under ytan vibrerar ett hot, en mörk hemlighet. De borde ha pratat om det. Nu är det försent.

Prisbelönte Gunnar Ardelius är tillbaka med en brännande och träffsäker berättelse om den sköra tiden efter gymnasiet. Då livet ska lossna. Men tänk om man förlorar allt man drömt om innan det ens börjat?  ”

Omdöme: Den här kom väldigt starkt rekommenderad av ett antal andra personer som jag har stort förtroende för, så jag hoppade på den här med stor entusiasm. När jag satte mig på bussen igår och började läsa fick jag också en väldigt bra känsla direkt efter bara någon sida: ”det här kommer att bli riktigt bra”.

Men…

Någonstans längs vägen släppte den där känslan, och efter tvåhundra sidor undrade jag nästan vad det var jag läst och varför. Som sagt, jag vet att många uppskattar den här boken väldigt mycket, men för mig är detta nog en av årets största överraskningar av det negativa slaget.

Jag tvivlar inte på att folk, och i synnerhet ungdomar kanske gör och uppför sig på det vis som karaktärerna gör. Mitt problem är inte att jag inte kan relatera till dem eller att de inte är trovärdiga. Istället är det att jag inte känner ett uns av sympati eller intresse för någon av dem. Istället gör jag som läsare några nedslag i de olika karaktärernas liv under drygt ett år, men jag känner aldrig intresse av att vilja veta mer om karaktärerna. Inte heller problematiseras de olika personernas agerande, framför allt ”den mörka hemligheten”. Ska jag känna sympati? Äckel? Ilska? Ja, jag känner obehag, det gör jag. Men kanske mer för att jag inte förstår vad författaren vill. Det är möjligt att det är exakt det Ardelius vill, att jag ska tvingas att fundera, och det är i så fall en framgångsrik strategi, men jag har svårt för den.

Stilistiskt så ärArdelius säker i sitt språk, speciellt de brev som Channa inleder och avslutar boken med är språkligt sätt lite utöver det vanliga. Samtidigt är det nog en av de delar som gör att jag har svårt att knyta an till boken, att den många gånger känns som en språklig stilövning. Och då har jag ändå läst Ranelid och kunnat stå ut med hans språkakrobatik…

Slutligen, omslaget? Vafalls?

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Blandband

blandbandFörfattare: Steven Camden

Beskrivning: ”2013 flyttar Ameliah in hos sin mormor efter att hennes föräldrar har dött. Där hittar hon ett kassettband i gästrummet. Ett band med en pojkes röst på en röst som hon nästan inte kan höra, men som tycks tala till henne.

1993 spelar Ryan in en dagbok på ett gammalt kassettband. Han pratar om sin mammas död och om kärleken till en ny tjej som han precis har sett och som inte ens vet att han existerar.

Det är mer än bara kassettbandet som binder samman Ameliah och Ryan.

Det här är deras berättelse.”

Omdöme: Jag är ju så pass gammal att jag gjort massor med blandband. Suttit där och försökt pilla ihop en bra låtlista som utnyttjar minuterna maximalt. Skrivit med pyttesmå bokstäver i konvolutet. Nick Hornby har ju beskrivit det här minutiöst i ”High Fidelity”, som för övrigt är en av mina favoritböcker någonsin (filmen också för den delen). Dagens kids, ni fattar väl inte nånting just nu va? Ni har spotify-listor på 400 låtar istället.

Jag har oavsiktligt trillat in i nåt sorts ”död i familjen”-tema på sistone. Även den här boken handlar om döda föräldrar och hur man hanterar sorgen och saknaden. Steven Camdens debutbok utspelar sig alltså i två olika tidsperioder med 20 års mellanrum, och musiken tar stor plats för de båda karaktärerna Ryan och Ameliah. På sätt och vis blir musiken tidsmarkörer på samma sätt som i Rainbow Rowells ”Eleanor & Park”, och det finns likheter med denna även i bokens struktur. Handlingen förs framåt genom att man växelvis får läsa ur Ryans respektive Ameliahs perspektiv, och för att ytterligare särskilja dem används olika typsnitt.

Samtidigt finns det ju ett sorts mysterium i den här länken mellan 1993 och 2013 via kassettbandet som Ameliah hittar, och man undrar ju hur de hänger ihop. Det krävs iofs ingen Sherlock Holmes för att räkna ut det, men det är ändå en liten extra push. Det finns ett stycke alldeles i slutet av boken som syr ihop alltihop väldigt elegant.

Men så är det det här med 13-14-åringar som är lite väl brådmogna för sin ålder, men som samtidigt uppför sig som om de var runt 10 kräver att man tar allt med en rejäl nypa salt, men samtidigt är jag lite svag för lillgamla barn så för mig funkar det i det stora hela.

När jag kollade upp den här på Goodreads så har den förvånansvärt inte så höga betyg, och det verkar vara en ”antingen-eller”-bok. Vissa släpper den efter 50-100 sidor och tycker att den är urtråkig, och andra, där jag nog får räkna mig själv, tycker att det är en rätt trevlig bok. Inte på nåt sätt världsbäst, men rätt söt debut, och speciellt om man som sagt gillar ”Eleanor & Park” och vill ha mer i samma stil.

 

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholm.

Onanisterna

29691658_O_1Författare: Patrik Lundberg

Baksidestext:
Jag minns Simons ord från studenten.

”Fattar ni varför folk gråter? Vi ses ju ändå på Komvux i augusti.”

Nu sitter vi där. På uppropet till Vuxenutbildningen i Bromölla, en mil väster om Sölvesborg.

Hösten efter studenten. Kim och Simon börjar på Komvux. De är yngst av alla och de har inget val, slutet på gymnasiet slarvades bort.

Under högstadiet och gymnasiet var de kungarna i skolkorridoren. Profiler som alla ville umgås med. Problemet är att livet förändras. Hundra synonymer för kuk får inte längre någon att skratta. Och en luspank 19-åring som bor hemma hos mamma och tvingas skjutsa sin lillasyster till stallet varje dag är en nolla.

Kim börjar inse detta. Att omgivningen drar ner honom, håller honom tillbaka. Han vill skriva, men i Sölvesborg kommer man inte närmare mediebranschen än ett deltidsjobb som tidningsutdelare. Det är så han tillbringar sina nätter.

Då träffar han Robin. Robin, som vet ett annat sätt att vara ung. Som vet att det finns fler artister än Håkan Hellström och Melissa Horn och att det finns en värld bortom grabbumgänget i klubbstugan.

Första meningen: ”Jag minns Simons ord från studenten.”

Omdöme: Jag har haft lite svårt att recensera den här. Inte för att boken inte är bra, tvärtom. Mitt problem är att jag har svårt att få klart för mig om jag tycker att boken är bra för att den är en bra och välskriven bok, eller om jag tycker att den är bra för att jag känner igen mig så otroligt mycket i den. Om det nu är så att jag tycker att den är så fantastiskt bra just för att boken känns som en skärva från mitt eget liv, hur uppfattas den då av andra? Å andra sidan, en bok som handlar om att växa upp i en småstad, känna att man inte riktig hör hemma och att det finns nåt mer där ue på andra sidan kommungränsen, är inte det allmängiltigt om något?

För många saker i boken är kusligt likt mitt eget, lätt bortslösade liv direkt efter gymnasiet i Ängelholm. Jag delade kanske inte ut tidningar, men jag jobbade extra på lagret på pappas jobb, när jag inte läste kurser på komvux för att jag inte visste vad jag skulle göra med mitt liv – och ärligt talat gjorde jag inte mycket alls åt saken. Vi spelade musik i olika band, kollade på film och degade. Det tog ett par år innan jag tog mig själv i kragen och började plugga nåt mer seriöst.

Precis på den nivån är huvudpersonen Kim. Han började dock ännu lite tidigare än mig och fick faktiskt dåliga betyg, nåt som jag egentligen aldrig hade förutom i matte och idrott, och därför är han tvungen att läsa upp betygen samtidigt som han känner att lilla Sölvesborg  kanske inte är allt som finns här i världen.

Jag gillar verkligen hur Lundberg fångat småstadsångesten, och hur han skapar trovärdiga och sympatiska karaktärer – jag känner ju igen många av mina gamla vänner i figurerna, och vet att såna som de finns på riktigt, om än med andra namn än i boken. Och är det nåt som är tydligt, så är det romantiserandet av ”den stora staden” som alla vi som bott i småstäder känt nån gång. Sen om det handlar om Malmö, Göteborg, Karlstad eller Linköping spelar inte så stor roll. Vi har nog alla längtat till nån stad på samma sätt som Kim gör.

Jag har ju dessutom bott i Malmö i ett antal år, och känner igen den typen av människor, och de platser som Kim träffar på, och även om det är här en bok med lite tillspetsade karaktärer (jag känner inga hipsters i Malmö som dumpster divear för maten) så köper jag det, för det är så man kan känna när man längtar efter nåt annat än det man har, att alla andra är så fantastiska.

Något jag också tycker att Lundberg lyckats med är en annan sak som man faktiskt kan känna efter några år i exil – nämligen att det faktiskt inte är så himla tråkigt där man kommer ifrån när allt kommer omkring. Det är inte så illa som man tycker, och motsatsförhållandet är det samma: Det är inte alltid så fantastiskt ”där borta”. Verkligheten finns nånstans där i mitten.

Som ni förstår så gillar jag den här skarpt. Sidorna bara flyter på, det är helt underbart att få läsa en bok om manlig vänskap och att hitta sig själv och att få känna igen sig i en bok på det här sättet. Den här lär hamna på min års-bästalista!

 

Lyssna på soundtracket här!

Och om ni fortfarande inte är övertygade, provläs!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholms

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Rävsång

atn1024_Rävsång-3D-bok_2014Författare: Christin Ljungqvist

Beskrivning: ”Finns pappa är död, söp ihjäl sig. Finn vill gå vidare, men det är som att det inte går, som att något hindrar honom och resten av familjen. Något i lägenheten, som har att göra med sakerna som plötsligt försvinner, tv:n som ibland sätts på av sig själv, och Finns mystiska huvudvärk. Ingenting blir heller lättare av att det flyttar in en tjej på våningen under, med en utstrålning som gör Finn mållös.”

Omdöme: Så är alltså miniprojektet att läsa Ljungqvist över för den här gången. Rävsång skiljer sig en hel del från de tidigare böckerna. De övernaturliga inslagen finns kvar, och karaktären Hanna så blivit den röda tråden finns än en gång med, fast kommer ändå inte fram förrän ganska sent i boken.

Framför allt skiljer sig språket åt jämfört med tidigare. De tidigare så långa meningarna med oändliga satsradningar har nu kortats ner till raka motsatsen. Jag tänker mig att det ska reflektera Finns stammande, men för de som förälskat sig i Ljungqvists språk kanske det känns lite tråkigt.

Jag gläder mig åt att det här är en bok om främst familjrelationer, men även manlig vänskap och sorgearbete. Även om Finn och hans vänner drar lite mer åt hipsterhållet än vad jag skulle vilja umgås med, så tycker jag att de känns trovärdiga och varierade. Finn känns också sympatisk – jag förstår varför han gjort som han gjort, och hans inre resa där han börjar förstå hur hans handlande påverkat sin omgivning och hur lik han är sin döda pappa känns både logisk och sorglig.

Men utöver det händer det ju inte så fantastiskt mycket i boken. Den rullar på liksom, och jag kan sakna lite av drivet som fanns i de tidigare böckerna – i dem fick jag nån sorts känslor som genomsyrade dem, men så händer aldrig riktigt här. Jag läste i godan ro, och jag vill ju understryka att jag tycker att boken är bra, men att jag inte blev riktigt lika berörd som tidigare. Däremot är det roligt att se att Ljungqvist hela tiden utvecklas och söker nya teman, samtidigt som kärnan i hennes berättande är densamma.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholms.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Det borde finnas regler

atn1024_det-borde-finnas-regler_3DFörfattare: Lina Arvidsson

Baksidestext: Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Dont call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma.

Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt.

Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga.

Mia bor in the middle of nowhere och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per, som är minst lika gammal som hennes pappa. Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet. Men hur ska man våga, när det inte verkar finnas några regler?

Första raden:”Vi hänger vid gungorna, jag och Mirjam.”

Omdöme: Man känner sig lite som en smygtittare. Arvidsson är så ruskigt säker och mitt-i-prick i hur jag tänker mig att dagens fjortonåriga tjejer pratar, tycker och tänker. Jag kan vara helt ute och resa, men jag tror inte att Arvidsson är det. Det känns så äkta och trovärdigt, utan att någonsin spilla över i någon sorts parodi typ ”Grynet”, även om jag ska erkänna att det var det första jag tänkte när jag började läsa boken. Det är stundtals ruskigt nära, men det går faktiskt inte över gränsen så pass så att det stör mig. Mias tankar och inre monolog är, för att låna en viss prins uttryck: ”lite all over the place”, men ändå på ett sätt som känns fullt fungerande. En av bokens främsta egenskaper är som hyllning till två tonårsflickors tumultartade vänskap, ur det perspektivet är faktiskt boken alldeles utmärkt. Det finns ju naturligtvis en inbyggd tröskel i att jag som 34-årig kille ska kunna relatera till 14-åriga Mia, men det blir faktiskt aldrig något problem som jag reflekterar över en endaste gång under tiden jag läser boken. Däremot kan jag inte annat än att tycka att vissa av de äldre karaktärerna är otroligt motbjudande, och frågan är om inte den känslan intensifierats beroende på min egen ålder.

Något jag däremot har lite svårare för är faktiskt att det inte händer riktigt så mycket som jag hade hoppats på. Det finns förvisso en charm i att beskriva det vardagliga, men problemet är ju lite att det skulle kunna hända betydligt mer än vad det faktiskt gör. På samma sätt hade man kanske kunnat hoppas på lite vassare bikaraktärer, men där är problemet faktiskt det motsatta – Vlad är ett exempel på när det blir lite väl mycket av det goda. Och Per, bör man inte ha nån djupare diskussion i hur milt han faktiskt behandlas i boken? Jag förväntade mig aldrig sirener och poliser med dragna vapen, men det är nästan problematiskt hur lite hans handlingar får betydelse. Det blir liksom ett stor ”meh” av hela den delen av boken. Jag tyckte ju att boken började så lovande, men den känslan mattades tyvärr av ju längre jag kom. Och blurben på omslaget, om att boken är ”sjukt rolig”, den känns som att de satte den på fel bok.

Men jag måste ändå säga att sista stycket är ta mig tusan helt underbart.

 


Författare: Lina Arvidsson
Förlag: Gilla böcker (2012)
ISBN: 9789186634186
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms

Bandet som inte får brista

getimageFörfattare: Niklas Janz

Baksidestext:
Har du någonsin drömt samma dröm flera nätter i rad? Har du haft en känsla av att det är någon annan som egentligen styr din dröm?

Mirjam är spårlöst försvunnen. Hennes bästa kompis Linda har lovat Mirjam att aldrig någonsin berätta för någon om de hemliga dagböcker som Mirjam hittade i ett lönnfack i sitt sovrum strax innan hon försvann.

Dagböckerna är skrivna av Milan som också han är försvunnen, och handlar om drömlandet Kangar.

För att hitta Mirjam måste Linda söka sig ut på samma vägar som hon. Vägar som leder Linda allt längre bort från den verklighet hon känner. Egendomliga och skrämmande saker börjar hända och snart verkar det som om någon är henne på spåren, någon som vill stoppa henne till varje pris.

Första raden:
”Linda stängde grinden bakom sig och blickade upp mot det stora gråvita huset so tornade upp sig framför henne.”

Omdöme:
”Bandet som inte får brista” börjar bara några veckor efter där föregående bok, ”Tornrummets hemlighet” slutar, men det har gått några år mellan utgivning av de båda böckerna. Man hade ju kunnat tro att Janz läst min recension på föregångaren, men så är ju naturligtvis inte fallet. Däremot är det så att en hel del av de tankar om bristerna som jag hade om förra boken faktiskt blivit åtgärdade, vilket naturligtvis är glädjande! Dialogen är starkare, boken landar på 405 sidor och tempot är högre, precis sådant som jag hoppades på hos Janz. Till och med omslaget är betydligt bättre formgivet den här gången.

Janz fortsätter alltså utforska drömvärldar och tar ut svängarna betydligt mer den här gången, då Mirjam och Milan inte bara vistas i drömlandet Kangar, utan även hoppar runt i flera andra drömvärldar. Man får en känsla av att Janz hämtat inspiration från såväl Matrix-filmerna som Christopher Nolans mästerliga ”Inception”, inte minst när det gäller det här med att inse att man vistas i en dröm och att därmed bända lite på reglerna – ”Do not try and bend the spoon. That’s impossible. Instead… only try to realize the truth. There is no spoon.” liksom.

Samtidigt så får föräldrarna och vännen Linda i den vanliga världen betydligt mer utrymme i den här boken, och det är också där Janz faktiskt lyckas bäst, i skildringen av den vänskap och kärlek som flickorna har till varandra, och föräldrarnas saknad efter sin försvunna dotter. De får faktiskt ge sig ut på egna äventyr!

Däremot är det ju fortfarande ingen nervkittlande thriller vi pratar om även om tempot är högre, men ändå blir jag lite förvånad över hur underväldigad jag blir av slutet och upplösningen av boken. Boken hade definitivt behövt ett värdigare slut eftersom alltför många trådar inte knyts ihop och frågeställningar lämnas obesvarade.

Boken är ändå helt ok, men jag hoppas att Janz siktar betydligt högre än så med sin nästa bok!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Bandet som inte får brista
Förlag: Alfabeta (2014)
ISBN: 9789150116083
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms.

Sjutton år och skitsnygg

sjutton_ar_och_skitsnygg-granholm_emma-26534761-2965036810-frntlFörfattare: Emma Granholm

Baksidestext: Man är borta i två jävla veckor, och när man kommer tillbaka har allting förändrats. Varför? Jag har ingen aning. Nåt har hänt. Nåt måste ha hänt. För de beter sig annorlunda. Allihop. Diana, Suss och Hugo. Till och med Alexa min flickvän.

Felix är sjutton år och skitsnygg. Han är kaxig och självsäker, tjejerna älskar honom. Men Felix sommarlov blir inte som han tänkt – när han kommer hem efter en utlandsresa har de andra lärt känna den mystiske Zäta. Felix är inte längre i centrum av gänget. Hela tillvaron förvandlas till en tävling och Felix känner hur allting börjar glida honom ur händerna. Men det är inte bara det som gör Felix illa till mods. Vem är Zäta? Varför avslöjar han aldrig något om sig själv? Och vad är han egentligen ute efter?

Första raden: ”Man är borta i två jävla veckor, och när man kommer tillbaka har allting förändrats.”

Omdöme: Vi kan väl säga så här direkt: jag är väldigt kluven när det gäller den här boken. Det finns en hel del jag tycker är väldigt bra, och annat som jag har väldigt svårt för.

Felix, bokens huvudperson, är en kille som känns som en sjuttonårig deltagare i nåt av MTV:s ”Shore”-program (Jersey Shore, Geordie Shore), folk som bara bryr sig om sitt utseende och sin image. Det är ju naturligtvis något som inte är unikt för den här karaktären, eller tonåringar i allmänhet, men Felix visar upp precis samma självupptagenhet och bristande självinsikt som de medverkande i de här dokusåporna. I de programmen används ofta termen ”GTL”, vilket står för Gym, Tan, Laundy – dvs att ha en så snygg och vältränad kropp som möjligt, och kläder därefter. Det är ungefär det som snurrar i Felix huvud tillsammans med tanken om att alla ska prata om honom och hur snygg han är.

Det är klart intressant att läsa en bok som beskriver utseendefixering och självförtroendeproblem hos killar, det är vi inte bortskämda med. Felix definierar sig själv utifrån sitt utseende och vilken påverkan han har på sin omgivning. Problemet för oss som läsare är att vi inte får reda på så mycket mer än så om honom som person. Vi vet vad han har på sig, och att han kan bänkpressa 98 kg, men vi vet inte mer om vad han egentligen tycker och tänker förutom när det gäller hans flickvän och sitt hat mot nykomlingen Zäta, som i princip är Felix 2.0 – lite starkare, lite snyggare, lite bättre på det sociala spelet.

Bokens styrka ligger i Granholms förmåga att få fram kontrasten mellan Felix upplevda självförtroende och vad vi som läsare uppfattar som en i grunden väldigt osäker sjuttonårig pojkes kamp för att behålla sin position som alfa-hanne i sin sociala flock. Hon går det med trovärdig dialog och lyckas också beskriva Felix innersta tankar bra.

Det som däremot är svårare att acceptera är den i grunden rätt ordinära intrigen i boken – den är som lyft ur en tv-såpa eller en thriller från 1980-talet. Min sambo hade till och med ett exempel på en sådan storyline i Beverly Hills-serien som vi alla såg på 1990-talet där Kelly mötte en tjej på rehab och som sen blev vän med alla Kellys kompisar och började klä sig och klippa sig som henne. Så storyn är ju inte direkt unik. Slutet i boken känns också alldeles för tillrättalagt och hastig och boken tappar i trovärdighet på grund av detta.

Men i slutändan är det en intressant bok vars positiva sidor överväger, inte minst på grund av ämnet. Granholm är också en duktig författare med bra insikter och förmåga att skriva intresseväckande och tänkvärt.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Sjutton år och skitsnygg
Författare: Emma Granholm
Förlag: Alfabeta (2014)
ISBN: 9789150116748
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Ignite me eller fram med stora yxan

190px-IgniteTitel: Ignite me

Författare: Tahereh Mafi

Om: Avslutande delen av The Juliette Chronicles – vem ska hon välja av Adam och Warner? Hur går det med upproret?

Första raden: ”I am an hourglass.”

Omdöme: Man kan inte prata om den här boken utan att spoila sönder den, så HAR DU INTE LÄST BOKEN SLUTAR DU LÄSA HÄR och kom tillbaka hit efteråt. Antingen så kommer du att hålla med mig, eller så kommer du att tycka att jag är dum i huvudet. Den här recensionen blir för övrigt lite av en korsning av recension av både boken och hela serien som sådan.

OK?

OK.

Då börjar vi.

Man kan väl börja med att säga att man bör läsa novellerna ”Fracture me” och ”Destroy me” för att få lite nya perspektiv, då de två berättas ur Adams och Warners perspektiv istället för Juliette. Därefter kan man sätta tänderna i den sista och avslutande delen i ”The Juliette Chronicles”.

Det första jag tänkte på var att mycket av det jag ironiserade över i min recension angående ”Unravel me” faktiskt inte var ett så stort problem längre. Mafi har ändrat språket i boken i takt med att Juliette blir mer självsäker och självständigt och det är mycket mer sammanhängande och mindre överstrukna meningar i Ignite me än i de tidigare böckerna. Intressant nog var det en av sakerna jag tyckte om i första boken, men som sen blev riktigt irriterande i del två, så det var skönt för mig personligen som läsare att slippa detta i den här. Av förklarliga skäl är språket ett helt annat i de båda novellerna jag nämnde tidigare.

Däremot kom jag på mig själv att kika ner på sidnumreringen och när jag var på sidan 250 undrade jag hur Mafi skulle få ihop ett tillfredställande slut på de sista 50+ sidorna, och föga förvånande lyckades hon inte det heller. Slutet känns alldeles för forcerat, för enkelt och inte alls som en värdig avslutning på serien. Det blir mest ett stort ”Jaha, och nu då?”. Jag har liksom stora problem med en 17-åring med superkrafter som nån sorts folkets ledare som ska leda massorna i krig mot resten av världen som styrs av det onda Reetablissemanget. Det funkar inte på någon nivå och känns inte särskilt trovärdigt. Det känns alldeles för mycket som att Mafi tagit den enkla vägen ut, och ändå lämnat öppet för sig själv att komma med ytterligare uppföljare nån gång i framtiden.

Sen måste vi faktiskt prata om det allra mest problematiska med hela serien – den här förbannade kärlekstriangeln.

Jag kan ju säga att min favoritslut hade varit att Juliette kommit fram till att båda killarna är emotionella naturkatastrofer och att hon bestämde sig för att be båda hålla sig på minst ett par mils avstånd ifrån henne. Allvarligt talat: att hon väljer Warner är i mitt tycke ingen större skillnad mot vad alla de där som skickar kärleksbrev till långtidsdömda fångar och tror att de kan omvända dem, för ”innerst inne är han ju snäll”, eller ”han är bara missförstådd” gör i verkliga livet. Det funkar liksom inte så. Det är bara naivt och dumt. Killen hade inga problem att utsätta henne för alla möjliga sorters vidrigheter, men eftersom det var för att han ville hitta nån sorts botemedel för sin mamma är det ok? Njaa…. Det skickar ruskigt konstiga signaler till läsaren och det kryper i kroppen på mig när jag läser. Jag förstår hela den här ”bad boy”-grejen som sådan (hallå, Damon i Vampire Diaries är ju den bästa karaktären just för att han är osympatisk ibland) men det finns gränser.

Och Adam… jag har hela tiden tyckt att det är en ganska trist karaktär, men att han ska göra en sån ruskigt snabb 180-graderssväng och bli så pass osympatisk känns ändå otroligt konstigt. Man kan ju se det som en sorts dramaturgiskt grepp för att göra Warner mer tilltalande eftersom han verkar trevligare i jämförelse med Adam, men det görs inte med finess eller på ett trovärdigt sätt.

Men finns det inget jag gillar?

Jo, det gör det väl. Jag tycker att det är föredömligt  långa böcker – man måste inte skriva 800-sidorsböcker som kräver gymkort för att kunna läsa. När Mafi skriver för att driva handlingen framåt så gör hon det bra, man kan ta novellerna som bra exempel på när hon inte är så nedtyngd med metaforer och får ett bra flyt i texten. Jag tycker så klart att Kenji är ganska rolig och det behövs definitivt lite komisk avlastning i böckerna. Som jag skrivit tidigare, en bra skurk, den här gången i Supreme Commander (jag vill också ha den titeln!) Anderson som är precis så där vidrig som man vill att en skurk ska vara.

Men handen på hjärtat då – ska man läsa den här serien?

Nä, jag tycker faktiskt inte att det är värt besväret, och det baserar jag på att det storymässigt inte har ett bra avslut, att huvudpersonerna är direkt osympatiska och att språket bildar en barriär mellan läsare och berättelse. Kanske är jag en gnällig vuxen, men jag tycker faktiskt att det här inte håller måttet. Jag vet att serien är väldigt omtyckt, men jag ser mer problem med den än att det är nåt jag skulle vilja rekommendera.

Så läs nåt annat i stället, tex fantastiska Jellicoe Road eller Eleanor & Park om ni vill läsa fantastiska kärlekshistorier, eller läs om The Hunger Games en gång till om ni måste ha dystopi, men om ni nu ändå vill köpa Mafis böcker så kan man göra det på Adlibris, CDON eller Bokus eller lokala bokhandeln.

 

 

 

 

Inte vem som helst

inte_vem_som_helst-lacour_nina-26474227-1854929248-frntlTitel: Inte vem som helst

Författare: Nina LaCour

Om: Indierockbandet The Disenchantments åker ut på en sista turné innan medlemmarna börjar på olika college. Bev och Colby har planerat att åka till Europa – tror Colby i alla fall.

Första raden: ”Bev säger att när hon står på scen känns det som om världen håller andan för henne.”

Omdöme: Jag spelade i flera olika band för många år sen. Inte indierock, utan metal/hardcore. Vi åkte aldrig längre än till Höganäs och Hässleholm, men det var stort nog för några kids som nyss slutat gymnasiet. däremot var det jag som stack och började plugga i en annan del av Sverige. Sen kom jag iofs tillbaka, men sen flyttade jag igen. Och igen. Och igen. Men det är en annan historia…

Jag känner igen så mycket av det som beskrivs, och känslorna som karaktärerna har i boken. Jag hade också tyckt att det var otroligt vemodigt att åka på en sista roadtrip innan gänget splittrades, och då är det ändå så att Colby utsätts för betydligt mer påfrestande saker än så. Det är inte direkt nån spoiler att Colby varit kär i sin bästa vän Bev sen urminnes tider och att han blir helt knäckt när det visar sig att hon inte alls ska åka iväg med honom till Europa…

Jag tycker också enormt synd om Colby. Han är ett typexempel på den här stackars killen som bara inte kan låt bli att bli kär i den tjej som står honom allra närmast i hela världen. Det har aldrig funnits något alternativ. därför blir också sveket så stort när Bev gör nåt helt annat, både bakom hans rygg och nåt som är tvärt emot vad som de tänkt och planerat. Det är svårt att inte hitta något att känna igen sig i en sådan karaktär.

Samtidigt förstår jag på sätt och vis Bev, även om hon som karaktär är betydligt mindre definierad, på gränsen till skissartad, men kanske är det för att jag var henne i vårt kompisgäng som jag har stor sympati för henne ändå. Däremot så faller jag som läsare inte för henne på samma sätt som Colby gjort, men som sagt, det var i princip en snöbolls chans i Sahara att han skulle bli kär i någon annan än henne. Vi behöver inte älska henne, men vi förstår utan tvekan att Colby gör det.

Övriga persongalleriet känns lite väl hippieaktiga för min smak, men de är ändå färgstarka och minnesvärda (Veronica Roth, läs och lär om hantverket hur man gör intressanta bikaraktärer!) och framför allt sympatiska. Man kan liksom inte ogilla nån som har The Supremes som sitt favoritband. En varning är dock på sin plats – när man läser baksidestexten till boken, eller för den delen kollar på omslaget, så är det lätt att tro att det ska vara en bok med ett betydligt lättsammare anslag än vad det faktiskt är. Det är absolut inte en dålig bok, utan rätt trevlig läsning, men lite argare och ledsnare än vad man kan tro vid första anblick.

Kontentan är ändå att jag gillade boken. Inte så pass att den kommer att vara med på mångas års-bästa-listor, men ett gott hantverk ändå. Ibland räcker det alldeles utmärkt som lite sommarläsning!

Tack till förlaget Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris eller Bokus.

 

Kodnamn Verity

BildTitel: Kodnamn Verity

Författare: Elisabeth Wein

Om: Vänskap och överlevnad, att få flyga och att få berätta om sitt liv när man sitter i fångenskap som brittisk agent i ett nazi-ockuperat Frankrike 1943.

Första raden: ”Jag är en fegis.”

Omdöme: Den här beskrivs som en bok för unga vuxna. Det tror jag tyvärr inte alls på. Inte för att unga vuxna inte kan läsa och och tycka om den, utan för att jag tror att ämnet och berättelsens komplexitet tyvärr kommer att skrämma bort dem innan de ens börjat. Jag hade väldigt stor glädje av den, och när pusselbitarna börjar falla på plats ju längre in i boken man kommer, ju bättre blir det. Wein har strukturerat boken så ruskigt bra att det bara är att njuta, speciellt när boken byter berättarperspektiv och saker verkligen sätts in i sitt sammanhang. Kodnamn Verity, sin töntiga titel till trots, är både spännande och känslosam, och jag vet inte när jag läste en bok som skildrar en så stark vänskap senast. Jag rekommenderar den varmt, men som sagt, jag tror att vi vuxna uppskattar den mer än yngre läsare.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Fritz.

Läs ett smakprov här!

 

Annonser