Det enda jag kommer att säga om årets bokmässa.

Jag kommer inte att göra nåt sorts sammandrag över vad jag gjorde eller vilka böcker jag fick med mig. Jag tycker inte att det är intressant varken för mig eller er. (Ni får väl fråga om ni är väldigt nyfikna).

Däremot är det intressantare att lägga ett par minuter på vad den betydde för mig även om jag bara var där några timmar.

För det första – otroligt trevligt att få hälsa och få ansikten på många av er som läser den här bloggen, vare sig ni är andra bloggare, författare eller förlagsrepresentanter på ett eller annat sätt! Det var utan tvekan den allra största behållningen. Att kändisspana Fredrik Backman eller Jan Guillou var ingenting mot att få byta några (eller många) ord med er, så stort tack för detta!

För det andra – vad korta alla är? Är alla kändisar så korta? Och nu pratar jag inte om andra bloggare utan om alla författare generellt. Jag trodde inte att jag var längre än Mons Kallentoft exempelvis.

För det tredje – nytändning. Ibland tryter inspirationen och allt känns som att det går på tomgång. Besöksstatistiken pekar nedåt och allt känns trögt. Men Bokmässan gjorde faktiskt att jag känner mig mer inspirerad och sugen att hålla på med det här än på flera månader!

Och för det fjärde – var faaaan var alla roliga Pokémons? Jag fick inte med mig en enda ny som jag inte redan plockat upp där jag vanligtvis befinner mig.

På tåget

Herrljunga ser precis så sömnigt ut som jag minns det. Dimman ligger i slöjor över Västgötaslätten. En stor upplyst skylt proklamerar stolt att här görs det minsann cider så det sprutar ur kranarna. Är Herrljunga känt för nåt mer?

Det är som att man i det bruna kommunhuset där glas och tegel slåss om att se så intetsägande ut som möjligt beslutat att man måste vara stolt över det lilla man har. Kommunens slogan? ”En plats i världen att bo på”. En slogan som är svår att argumentera mot, men också svår att hitta någon större entusiasm i. Lite som Herrljunga kanske. Jag vet inte

Jag sitter på ett grått SJ-tåg på väg genom Herrljunga mot Göteborg. Mot Bokmässan.

Denna pilgrimsvandring som förenar både den som älskar lättsmälta deckare av män i illasittande kavajer och de som bara läser de svåraste av författare (vars kavajer kan vara nog så illasittande, det har tydligen inte med varandra att göra).

Jag vet inte vad som väntar. Jag har aldrig varit där innan. Bokmässans omslagspapper är fortfarande skinande och blankt även om de senaste veckornas turer kanske stött till ett hörn och skavt sönder den fina ytan. Men förväntan finns fortfarande.

Och jag hoppas på att Bokmässan siktar högre än Herrljunga. Att mässan är mer än bara en plats att vara på. Om ett par timmar vet jag.

(M)ornitologen

mornitologenFörfattare: Johanna Thydell

Beskrivning: ”Moa har det utmärkt, tack så mycket. Hon bor med sin pappa, pappas fru Susanne och sin älskade lillebror Lucas. Sedan finns vapendragaren och bästa vännen Otto. Livet leker, himlen är blå. Moas mamma Hedvig försvann visserligen utan ett spår när Moa var två år gammal, men det är inte direkt något Moa går och grubblar över.

En dag berättar hennes pappa att Hedvig har hört av sig. Moas försvunna morsa vill hux flux träffa Moa, men aldrig i livet att hon tänker skutta in i en famn som försvann för fjorton år sedan. Det vore visserligen bra med en förklaring. Men Hedvig ska inte få inbilla sig att Moa vill ha något med henne att göra. Ett möte ska det bli, inget mer.”

Omdöme: Jag har följt Johanna Thydell på Twitter rätt länge, och där har hon visat sig vara betydligt roligare och fyndigare än vad jag trodde. Jag har inte heller läst nåt av henne i bokväg tidigare utan bara sett ”I taket lyser stjärnorna” och ska jag vara ärlig så var det inte nåt som jag tyckte var så intressant. Så återigen, Twitter är det som gjort mig mest intresserad av (M)ornitologen överhuvudtaget.

Som tur är går en hel del av humorn igen i boken, även om det är ett ganska så allvarligt ämne som boken handlar om – dvs när föräldrar sviker och lämnar. Nu är det ju så klart inte riktigt så enkelt och Moas mamma har ju så klart en anledning, även om man som läsare naturligtvis kan ha en hel del åsikter om detta.

För mig handlar en del i att växa upp att inse att ens föräldrar inte är de superhjältar man tror när man är liten. Att omvärdera sina hjältar är inte så lätt oavsett vilken ålder, men Moa får i den här boken göra det samtidigt som så mycket annat händer i hennes liv i förhållande till sin bästa vän och sin ex-pojkvän och familjen. Det gör henne både sympatisk och sårbar och väldigt lätt att tycka om. Dessutom är hon ju rolig, och det har ju aldrig varit nåt negativt i min bok. Fotnoterna med kvällstidningsrubriker om hennes liv är ett roligt grepp.

Det jag tycker är så intressant är temat om alla människor är lämpliga som föräldrar. Hedvig är ju uppenbart en förälder som inte passar in i den traditionella bilden, men kan det vara så att det mest kärleksfulla hon kunde göra var att lämna? Jag gillar (M)ornitologen väldigt mycket, just för att jag tvingas tänka och tycka, och Thydell lämnar ordentligt med utrymme för detta.

Jag kan tänka mig att folk kanske inte gillar hur boken slutar och normalt är jag inte en stor fan av öppna slut, men i (M)ornitologen så gillar jag det faktiskt.

Som ni förstår så är det här bra. Thydell är en duktig författare, det är inget snack om det och hon vet vad hon vill skriva om. Hon är också skicklig nog till att skruva till ämnet på ett sätt som gör det lättillgängligt och allvarligt på samma gång. Rekommenderas varmt och så kan ni skicka in max två A4-sidor om vad en bra förälder är efteråt. Ok? Ok.

Tack till Alfabeta för recensionsexemplaret!

Finns på Bokus och Adlibris och hos de vanliga langarna på stan.

 

King’s Hope

kings-hopeFörfattare: Hans Olsson

Beskrivning: ”Den stora torkan i Portugal fick oanade konsekvenser. Omvälvande reformer infördes, både globalt och lokalt, som förändrade världen i grunden. Ur dammet reste sig King’s Hope. Där hålls den årliga pokerturneringen som lockar deltagare från världens alla hörn. Löften om rikedomar erbjuds till de som ställer upp. Reglerna i turneringen är enkla. Texas hold’em no limit spelas under tio pokeromgångar. Men turneringen på King’s Hope är farlig och minsta misstag kan vara ödesdigert. Turneringens snabba utslagningstempo får de tiotusen deltagarna att ideligen ställas inför extremt svåra beslut. Ska de gå all-in med korten de fått, eller vänta och hoppas på en bättre hand? Peter Norrqvist ställer upp av personliga skäl. I världen utanför kasinots väggar glöms man lätt bort. Om han lyckas ta sig till toppen kan allt det ändras. Han kan bli odödlig. Hur skulle du spela, om ditt liv hängde på det?”

Omdöme: ”King’s Hope” är förmodligen den mest nischade bok jag nånsin läst utanför facklitteraturen på högskoleutbildningen. Här är det nämligen så att ju bättre koll du har på Texas Hold’em, desto mer behållning har du av boken. Dock är det så att det absolut går att läsa boken även om man som jag är rätt okunnig inom poker (allvarligt talat kommer jag inte ens ihåg reglerna till Skitgubbe, så kortspel är nog inte min starkaste sport öht) eftersom Olsson ändå gör sitt bästa för att förklara spelet. Det hade kanske inte skadat med en ordlista eller regelsammanfattning som appendix men som sagt – är man insatt sedan tidigare går det nog bra ändå.

Uppbyggnaden är rätt klassisk – den påminner om valfri sportfilm men med twisten att man dör om man åker ut. Lite mer hardcore än när de visade poker på TV för en massa år sedan om man säger så. Därför blir det också det som ger själva beskrivningen av pokerspelandet en extra dimension och mer intressant. Olsson har valt att låta i stort sett hela boken utspela sig inne på casinot vilket för med sig att beskrivningen om VARFÖR allt är som det är blir lite skissartad. Hur kan det vara ok att skjuta folk i huvudet för att de förlorar sina pengar? Det lämnar iofs utrymme för att skriva om annat i samma värld och bara referera till King’s Hope lite i bakgrunden, eller hur?

Olsson skriver på ett rappt och okomplicerat språk och driver berättelsen framåt på ett bra sätt. Tempoväxlingarna när han skiftar mellan kapitlen där spelandet äger rum och paustimmarna mellan fungerar bra och dispositionen och längden på kapitlen är väl avvägda. Jag gillar också de inledande styckena som expanderar världsbygget ur de olika deltagarnas perspektiv.

För min del var boken lite av ett experiment och rätt så mycket utanför min comfort zone vilket så klart är nåt som spelar in i bedömningen. Jag tycker ändå att Olsson lyckas rätt bra för att skriva om nåt så speciellt som temat i den här boken. Är du eller känner nån som har intresse för Texas Hold’em, gör en chansning på ”King’s hope”. Oavsett så slipper du ju en kula i pannan🙂

 

Veckans matsedel v. 38

Det blir en lite kortare vecka än normalt pga det dära stora tabberaset i Katthu… Göteborg. OArYA åker alltså till storstan och jagar Pokémons och kändisspanar. Men den här veckan kommer också att bjuda på nischad indiedystopi och the return of bejublad författare (hennes mest kända bok rimmar på ”i knaket fryser tärnorna”). Häng med!

Vad har ni för planer i veckan?

Snart så.

Hör ni, om en vecka är det dags!

Då är det bokmässa på gång, och undertecknad kommer att vara där – kom gärna fram och säg hej, ni kommer att kunna känna igen mig, det lovar jag.

Planen är att jag kommer att vara där tidigt och käka frukost i Massolits monter, där ett gäng författare och bloggande kollegor kommer att glufsa i oss ofantliga mängder ost så att vi står oss under dagen. Sen kommer jag väl att kryssa runt och kika på vad som bjuds och kändisspana (vilka författare kommer att dyka i nästa Let’s Dance t ex, spekulationerna kan börja redan nu om ni vill). Och med kändisspana så tänker jag mig att kanske hinna springa förbi i Bokmässans eget Diagon Alley och snatta godis hos de som ställer ut och som jag redan läst lite böcker av och känner sedan tidigare. Kulturkollos bloggrum känns väl också som ett ställe som kommer att besökas både en och två gånger. Vi kanske ses där?

Men jag är ju nybörjare på Bokmässan. Vad är era bästa tips? Behöver man tandskydd och MMA-handskar? Ska man ha de snygga skorna eller de fotriktiga sneakerserna? Do tell!

The Raven Boys/Kretsen

the-raven-boysFörfattare: Maggie Steifvater

Beskrivning: ”Every year, Blue Sargent stands next to her clairvoyant mother as the soon-to-be dead walk past. Blue never sees them–until this year, when a boy emerges from the dark and speaks to her. His name is Gansey, a rich student at Aglionby, the local private school. Blue has a policy of staying away from Aglionby boys. Known as Raven Boys, they can only mean trouble. But Blue is drawn to Gansey, in a way she can’t entirely explain. He is on a quest that has encompassed three other Raven Boys: Adam, the scholarship student who resents the privilege around him; Ronan, the fierce soul whose emotions range from anger to despair; and Noah, the taciturn watcher who notices many things but says very little. For as long as she can remember, Blue has been warned that she will cause her true love to die. She doesn’t believe in true love, and never thought this would be a problem. But as her life becomes caught up in the strange and sinister world of the Raven Boys, she’s not so sure anymore.”

Omdöme: Jag måste börja med att bekänna en sak. Jag har haft den här boken i EVIGHETER. På svenska dock, inte den engelska versionen. Jag tror att den kan ha varit bland de allra första recensionsexemplar jag nånsin bad om, och sen har den bara legat och jäst i iPaden tills nu. Skitdåligt, eller hur?

Jag kan inte förklara riktigt varför jag väntat så pass länge – kanske för att det varit en sån bok som jag varit rätt säker på att jag skulle gilla, så då kan man vänta lite. Några av er borde känna igen det där korkade beteendet lite grann i alla fall.

Som tur är finns det en snudd på maffialiknande organisation där ute som till slut fått mig att läsa boken, och därför har jag nu blivit av med en gammal synd i alla fall.

Och det här var ju inte så dumt – alla böcker som får mig att googla på saker har på nåt sätt satt igång några tankar i huvudet och jag har väl sällan googlat på så skumma saker som efter den här boken (att jag dessutom blivit ÄNNU MER skeptisk mot new age-flum på kuppen är väl bara att betrakta som en bonus).

Jag tänker också på att jag började läsa på svenska, men sen gick över till engelska. Steifvater lägger så mycket tyngd och konnotationer i sitt språk att det helt enkelt faller lite platt i översättningen. Inte för att den är dålig, utan för att det helt enkelt inte går att få med alla dimensioner av texten. Att översätta skräp som Becca Fitzpatrick är en ljummen sommarbris i jämförelse skulle jag tro. Ta bara ”the raven boys” som exempel – där finns nåt i hela namnet som dryper av dyr internatskola och överklass och en hel aura av attityd och vi-och-dem och det blir bara inte samma sak på svenska. Eller när Ganseys språk beskrivs som ”old Virginia money” och man förstår precis hur mycket överklass och vilken uppfostran och typ av familj det handlar om. Med andra ord – läs på engelska om ni kan och vill, det blir nog en mycket rikare läsupplevelse. Och hon skriver så elegant dessutom!

Så ni ska nog läsa det här – även om jag kan tycka att det är lite av ett långkok, så det får ni vara beredda på. Det går inte jättefort framåt i Rick Riordan-fart, men däremot så kokas allting ihop och blir jättemört och fint i grytan till slut. Och det smakar ruskigt bra! Ett exempel är väldigt snygga berättelsebågar där Steifvater inte bara jobbar internt i den här boken utan över hela serien. Ett annat är en färgstarkt (kryddigt?) persongalleri där så klart Gansey och Blue sticker mest ut men Ronan är en stark kandidat till prispallen.

Jag gillar verkligen hur hon knyter ihop det här anglofila new age-flummet om walesiska kungar och leylinjer med sömnig amerikansk småstad och magiska skogar som pratar latin och spöken och… det är så KREATIVT alltihop! Utan att bli spretigt dessutom, vilket det lätt skulle kunna blivit. Smakerna gifter sig, som de säger i matprogrammen.

Om man ska prata vilka som skulle kunna uppskatta den här så känns det väl ändå som att man verkligen ska gilla att läsa, och kanske dessutom gilla att läsa liiiite svårare saker än James Dashner eller Riordan (jag gillar båda gubbarna, bara så ni vet). Och sen ska man ha tid att gå all in på alla böckerna. För fastnar man, då fastnar man hårt.

Tack till Wahlströms för recensionsexemplaret!

 

Det högst ovetenskapliga testet om tjänsterna för ljudböcker i telefonen.

Jo, alltså. Jag har jättesvårt för ljudböcker. Dels så verkar jag alltid hitta på nåt annat att göra samtidigt som jag lyssnar på en bok och därför missar hälften eller så tycker jag att det går för långsamt. Jag vet att man kan skruva upp hastigheten, men uppläsaren kan ju inte låta som en heliumsniffande smurf, det går liksom inte.

Så why, oh why, skapade jag två testkonton på Nextory och Storytel? Man kan ju undra.

För er skull naturligtvis. Och min egen – man måste ompröva sina fördomar då och då. Det gäller allt, från om gröt är gott (nej) till färggladare kläder (ja) till… ljudböcker.

Så jag satte som sagt upp två konton, och bestämde mig för att kika utifrån ett par kriterier:

  • Hur trevlig är appen att använda? Är den snygg och/eller funktionell?
  • Hur ser det ut med utbudet? – Har de titel 1,2,3. Hur pass nya böcker har de?

Det jag var lite oförberedd på var hur pass stor slagsida det var åt ena hållet – jag tyckte nämligen att Storytel var fullkomligt förkrossande överlägsna, och då gör ändå inte Nextory nånting fel. Det är bara det att Storytel gör allt så mycket bättre.

img_1368Storytel-appen (bara testad till iOS) är väldigt mycket tilltalande rent utseendemässigt, men har också den trevliga funktionen att det finns en massa ”Vi rekommenderar”-inslag överallt, och som faktiskt är rätt snyggt genomförda. Det är enkelt att navigera runt och det är som sagt helt enkelt presenterat på ett sätt som känns modernt och användarfokuserat. Nextorys app är funktionell, men har ett mer avskalat standard-utseende, lite som iBooks i iOS. Det funkar och är logiskt, men utan fluff.

Det skiljer så klart en del när man går in och väljer en bok att lyssna på också. Även här tycker jag att Storytel väljer ett trevligare sätt att presentera boken och dess information. Det är lite snyggare och modernare presenterat och jag gillar att man tydligare ser relevant information om boken. Jämför själva, Nextory till vänster, Storytel till höger:

Jag kollade som sagt lite på innehållet också. Jag blev lite förvånad över att ingen av dem har Harry Potter-böckerna. Å andra sidan hade båda Djupgraven som är sprillans ny, och t ex Vattnet drar. Storytel sägs ha större utbud men Nextory verkar komma ikapp, och jag fick känslan av att de kanske var snäppet bättre på eböcker och fick in dem lite snabbare, men det är inget jag vill ta e

Jag hade alltså föredragit Storytel om jag var tvungen att välja – jag gillar den lite mer polerade ytan och presentationen som känns mer 2016 och mer användarvänlig.

Vad har ni för erfarenheter? Och hur står sig de andra tjänsterna, som t ex Bookbeat?

 

 

Vicious

vicious.jpgFörfattare: V.E. Schwab

Beskrivning: ”Victor and Eli started out as college roommates brilliant, arrogant, lonely boys who recognized the same sharpness and ambition in each other. In their senior year, a shared research interest in adrenaline, near-death experiences, and seemingly supernatural events reveals an intriguing possibility: that under the right conditions, someone could develop extraordinary abilities. But when their thesis moves from the academic to the experimental, things go horribly wrong.

Ten years later, Victor breaks out of prison, determined to catch up to his old friend (now foe), aided by a young girl whose reserved nature obscures a stunning ability. Meanwhile, Eli is on a mission to eradicate every other super-powered person that he can find aside from his sidekick, an enigmatic woman with an unbreakable will. Armed with terrible power on both sides, driven by the memory of betrayal and loss, the archnemeses have set a course for revenge but who will be left alive at the end?”

Omdöme: Jag hatar superhjältar i bokform. För mig ska superhjältar antingen synas i serietidningar eller på film eller TV. Jag kräver ett visuellt medium, kanske just för att det är så jag är van att ta mig an genren överhuvudtaget. Jag skyller på Tahereh Mafi.

Och så läser jag den här och får börja omvärdera alltihop. Åtminstone när nån så kompetent som Schwab ger sig in i leken. Schwab är nämligen både kirurgiskt skicklig i sin stilistik och sin berättarteknik och dessutom så insatt i genren att hon kan vända och bända på den nästan precis så som hon själv vill. Hon är rent ut sagt skitbra på sitt jobb.

Schwab jobbar i ”Vicious” enormt mycket med berättarstrukturen på ett sätt som nästan påminner om hur de allra klurigaste deckare/thrillers är berättade. Bruten kronologi är bara förnamnet – Schwab bollar mellan inte bara två utan flera tidslinjer samtidigt, och antagligen är hon och/eller redaktören helt bananer men som tur är på det bra sättet. Strukturen är faktiskt ruskigt bra genomförd, och balansen mellan de olika berättelsebågarna och perfekt avvägd på knarklangarnivå.

Men struktur är trots allt ingenting om inte innehållet är nåt att ha, eller hur? Som tur är håller ”Vicious” där också, både storymässigt och framför allt karaktärsmässigt. Schwab lyckas betydligt bättre än exempelvis Marie Lu att göra göra sina karaktärer flerdimensionella och har alltså betydligt mer nyanser i sina figurer än ”löjligt god” och ”jävligt ond”. Till skillnad från till exempel Adelina i Marie Lus ”The Young Elites” så sympatiserar jag mer med både Victor och Eli än med henne. Jag håller fullständigt med Victor om att Eli är galen, men samtidigt kan jag hålla med Eli om att det kanske ändå är så att nåt gått sönder i varje EO, dvs de som fått superkrafter. Det är så riktigt bra karaktärsbygge fungerar, när karaktärerna känns kompletta och genomarbetade.

Så för att sammanfatta – vansinnigt underhållande och nästan löjligt skickligt berättad. Och superskurkar. What’s not to like? Fet sträckläsningsvarning utfärdas!

Vad jobbigt det blev.

Det är faktiskt jättesvårt att vara rolig eller satirisk när verkligheten drar alla skämt åt en så att det inte blir nåt kvar. Skillnaden är bara att verkligheten menar allvar. 

SVT har mer och mer gått i fullständig barndom de senaste åren och hittar på realityserier om de konstigaste saker, men f-n vet om inte nästa års ”Det stora fågeläventyret” där olika kändisar tillsammans med olika ornitologer ska utföra ”fågelrelaterade uppdrag” är det konstigaste hittills. Ja det finns en litterär koppling – Martina Haag är med. Läs mer om det på svt.se. Eller låt bli, det är nog smartast.

Det kommer en recension lite senare förresten, ni kan vara lugna.