Old Adult Reads Young Adult

Det kommer att drälla av listor så här års. Antingen är det önskelistor eller så är det års-bästa-listor eller nåt annat. Jag kan väl inte vara sämre men tänkte att köra en lista på temat ”de här har jag missat 2018”. Orsakerna varierar, men av olika anledningar så har de helt enkelt inte fått nån uppmärksamhet och kärlek från mig i år.

Den första och kanske mest uppenbara är Mats Strandbergs ”Slutet”. Exakt alla som jag tycker har nåt vettigt mellan öronen har höjt den till skyarna, men har David läst den? Nej, det har han inte. Jag skyller på att den jämt varit utlånad på biblioteket och att de inte haft nån e-bok.

Lite på samma tema, dvs slut, är den röda boken AKA ”Berget offrar” av Madeleine Bäck. Varför jag inte läst den här, det vete fasen, eftersom jag läst de andra två böckerna i serien och tokälskat dem båda två. Jag har ingen bra förklaring.

Många har också hyllat ”Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse”, och på pappret känns det som en sån jag verkligen skulle kunna gilla. Jag behöver nog bara läsa den på engelska för att verkligen uppskatta den.

Nåt som är ännu värre är de böcker som ligger och väntar på mig hemma. Förlåt Patrik Centerwall! Jag har fortfarande ”Klockan och spegeln” i läshögen. Jag har inte glömt den, jag ska ta tag i den! Jag lovar!

Det bästa med att läsa ”Mortal Engines” var nog att jag blev väldigt sugen på att ge mig på ”His Dark Materials”-serien av Philip Pullman. Igen. Jag har nämligen faktiskt börjat läsa serien en gång i tiden, men av nån anledning som jag inte kommer ihåg så lade jag ner den. Jag är dock rätt säker på att jag läste den på svenska, och det är ofta en anledning till att jag lägger av om det råkar vara en översatt bok. Det hände nu senast med ”Moxie” som förvisso är en bok i en helt annan genre, men det var nåt som inte klickade med att läsa den på svenska. Så nån gång får ni kanske läsa en recension även av den, men då måste jag ha tag på ett exemplar på originalspråket.

Anyway… jag kommer så klart inte ihåg ett endaste dugg av själva ”His Dark Materials” så jag måste nog börja om från början. Men borde jag? Är den värd besväret? Jag kommer liksom inte ens ihåg vad jag tyckte. Är det den serie jag ska plöja under julledigheten? Hjälp mig bestämma!

Författare: Philip Reeve

Beskrivning: ”Föreställ dig att du bor i flygande stad som drivs framåt av stora motorer. Tänk dig att du faller av din stad och ser den försvinna i fjärran. Det är vad som händer Tom. Han är övergiven och förrådd, nu helt strandsatt i ödemarken tillsammans med flickan Hester, som bara tänker på en enda sak: hämnd. Tillsammans tvingas de fly genom ödemarken, förföljda av en jägare som egentligen är död …”

Omdöme: Det är lika bra att börja i rätt ände och få det undanstökat direkt: premissen för den här serien är helt vansinnig. Den är egentligen så fullkomligt orealistisk att Harry Potter känns som en dokumentär från Utbildningsradion i jämförelse. Det får man helt enkelt tugga i sig. Bara tanken på hur man skulle kunna få en hel stad att sättas på hjul/larvfötter och driva fram den i motorvägsfart, det finns så många problem med det att man kan få huvudvärk för mindre. Så mitt råd – släpp det. Släpp realismen som om den är en ugnsvarm plåt och du glömt ugnsvantarna så går det mycket bättre.

Förlaget vill förstås knyta boksläppet av den här serien från tidigt 2000-tal till filmen som har premiär nu i dagarna. Det är både klokt och lite vanskligt. Jag tror nämligen att filmen kommer att floppa nåt vansinnigt. (Nähä, visste ni inte att det skulle komma en film? Just det. Där har ni problemet i ett nötskal.) Samtidigt är det så klart nu man ska göra det, nån annan hjälper ju till att marknadsföra boken åt en.

OK, boken då? Alltså, jag har några funderingar om den. Det första är tonen. Den är väldigt engelsk. Jag kan inte beskriva det bättre, men det är nåt lite småmysigt och puttrigt som påminner om Philip Pullman och J.K. Rowling (speciellt de tidiga HP-böckerna) som gör att man vill äta scones med marmelad och dricka te när man läser. På nåt sätt gör det också att man får känslan av att boken tonmässigt riktar sig till läsare runt 10-årsstrecket samtidigt som innehållet är sådant att man kanske ska vara nåt år äldre, inte minst eftersom folk dör som flugor i boken. Det gör mig lite kluven kan vi väl säga.

Nästa grej är kanske en petitess, men för det mesta är boken skriven i preteritum, vilket inte är nåt konstigt alls, det är fullt normalt. Men så dyker det upp vissa stycken som är i presens, och det begriper jag inte alls. Jag fattar inte riktigt poängen varför, hittar inte riktigt mönstret. Hur skumt som helst (det kan också vara jag som är trög, men ändå.)

Men om man vänder på det då – det är en otroligt fantasifull och fartfylld historia. Det är verkligen inte postapokalyps 1A eller typisk steampunk som man läst om en massa gånger tidigare även om det kanske inte är svårt att dra vissa paralleller till både Star Wars och Mad Max. Det är verkligen ett helt eget världsbygge även om man som sagt måste svälja ett urknasigt koncept från start.

Nåt jag faktiskt uppskattar lite extra är att karaktärerna är lite mer komplexa än vanligt. Huvudpersonen Tom stretar faktiskt emot lite mer än vanligt när det gäller att tro på vem som är ond och god, och det är inte alltid så att de övriga karaktärerna agerar så som man förväntar sig. Tredje akten i boken överraskar faktiskt flera gånger och bjuder på ett par twister som jag absolut inte såg komma.

Kontentan är till slut: inte alls tokig om man är på rätt humör eftersom det finns en hel del att tycka om, men samtidigt saknar jag det där lilla sista som får boken att skina ordentligt. Det är svårt att säga exakt vad det är, men det är en sån där sak som man liksom känner när det saknas. Men boken är absolut fullt godkänd.

Bokus

Adlibris

Jag var tvungen att göra av med pengarna på presentkortet på nåt, och även om jag verkligen inte behöver köpa fler böcker för att jag har brist på saker att läsa så blev jag liksom tvungen. 

Dessutom visade det sig att jag hade fantastiskt dålig omvärldskoll eftersom jag inte ens visste att boken kommit ut så då blev det ju som det blev. Vips ned i väskan.

Författare: Lars Carlberg

Beskrivning: ””Veronique är en av Benedettaordens bästa skarpskyttar. Natt efter natt sitter hon i klostertornet uppe på berget och håller vakt mot helvetets makter. En natt anfaller ett flygande odjur klostret och en av helvetets överdemoner råkar krascha på Veroniques tak. Snart är Veronique och hennes medsystrar indragna i en desperat kamp mot klockan. Men vem kan de egentligen lita på? Och hur mycket eldkraft kan en nunna egentligen bära med sig?

Omdöme: Ok, lika bra att säga det direkt: Jag fastnar inte riktigt lika hårt för den här som för Carlbergs ”Skorm”. Kanske är det för att jag är lite mer hemma i fantasy än i vad-det-nu-är-för-genre som den här novellen skulle klassificeras som, men det betyder inte att den här novellen är dålig. Tvärtom. Den är som en orgie av dålig smak, från vapenfetischism till porriga demoner och svärande nunnor och göra narr av religion och allt sånt där som gör att jag inte vet om jag vill bli bästa kompis med Lars eller om jag ska ringa nån som borde hämta honom.

För det är otroligt rubbat alltihop. Jag tycker mig höra hur Carlberg suttit och fnissat för sig själv på sin kammare för att få ihop novellen och han har mängder av bra idéer. I den här kanske t o m för många, för jag kan känna att den känns lite för lång för att vara en novell, men för kort för att vara nåt annat.  Lite mer trimmande hade nog fått fram ett vassare resultat tror jag.

Samtidigt uppskattar jag verkligen ambitionen. Carlberg har på två noveller fått mig att hålla utkik efter hans namn och bara det är imponerande i sig. Han håller liksom på att börja karva ut en alldeles egen nisch som jag i nuläget inte kan kalla nåt annat än Carlbergskt. Jag ser fram emot mer i den genren!

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris

Bokus

Och de där streamingtjänsterna som jag inte använder.

Och höstens bästa serie kommer med ett jul-avsnitt. Jag pratar så klart (igen) om Sabrina. ”Chilling Adventures of Sabrina: A Midwinters Tale” ska utspela sig under vintersolståndet, dvs min födelsedag 21 december. Ni ser ju hur julmysigt det ser ut på bilderna? Avsnittet dyker upp 14:e december.

Jag har en bekant i Alingsås. Det är inte alltid nåt att imponera med, men i det här fallet så är det faktiskt det, eftersom det är Camilla Linde vi pratar om. Hon är äntligen aktuell igen med tredje delen i serien om rymdpiraten Snack Parrow och som bekant är det bland de få barnböcker som recenserats här på OArYA. Så nu lagom till jul, 19:e december om man ska vara noggrann, så släpps alltså ”Jakten på spökskeppet”. Så här ser omslaget ut:

De andra böckerna har varit hur kul som helst, så jag förväntar mig exakt samma sak även den här gången.

Författare: Marta Söderberg

Beskrivning: ”Måndag, första dagen på högstadiet. Moa vet inte hur hon ska överleva tre år av fångenskap, tillsammans med alla idioter. Efter det som hände i somras pratar ingen i klassen med henne. Utom för att säga hur mycket de hatar henne. Tur att det finns annat i livet än den grå verkligheten i Hellnäs. Som Edward, till exempel.”

Omdöme: Det händer inte ofta att jag sträckläser en bok från pärm till pärm. Det händer inte heller särskilt ofta att jag sitter och mumlar ”fy fan vad bra” ungefär en gång per uppslag.

Men så ibland trillar det ner en sån bok i brevlådan, och den här gången var det Marta Söderbergs nya ”Tankar mellan sött och salt”. Jag recenserade hennes dystopi ”Athena” för ett par sådan, men den nya boken är i en helt annan genre, och if I may say so, och det får jag för det är min blogg, så är den här mycket bättre.

Titeln ”Tankar mellan sött och salt” kan lätt få en att tro att det är nån sorts feelgood-bok med mycket bakning i nån mysig stad på västkusten, men så är det inte. Tvärtom handlarboken om en massa tunga ämnen som mobbing, utanförskap, ätstörningar, men också mod, civilkurage och vänskap och en huvudperson som jag hade varit löjligt stolt över att ha hittat på. Själva texten är utmärkt disponerad med sina korta kapitel och välskrivna dialog, och jag gillar verkligen hur vi som läsare inte får reda på allt som händer direkt, utan får information utportionerad på det där skönt frustrerande sättet som gör att man bara måste läsa lite till.    

Så om ni inte redan förstått: ni kan skriva upp ”Tankar mellan sött och salt” på önskelistan och hoppas på att farbror tomten sett att ni ätit er spenat var dag. Eller köpa den själv, det går också bra. Men gör nåt av det, för det här är nog en av mina favoriter från 2018.

Författaren har skickat boken i utbyte mot recension.

Adlibris

Bokus

Jag hörde nånstans om en teori om att man hela tiden ska äta det man är mest sugen på. Är man sugen på nåt salt, då ska man äta nåt salt. Kroppen signalerar liksom, och man ska lyssna på kroppen. Jag vete tusan om jag tror på den teorin, men jag kan faktiskt relatera lite, det kan jag.

Under en tid nu har det nämligen kliat lite i mig att jag skulle vilja läsa nåt utanför det som vanligtvis brukar skrivas om på den här bloggen (hey, inget snack om den usla uppdateringsfrekvensen nu tack) och jag tror att jag snart måste bejaka den impulsen. Jag är lite sugen på nån bok i genren ”böcker för pretentiösa pendlare”. Vet ni inte vad det är för genre? Hittar ni inte just den hyllan på Akademibokhandeln?

Det är böcker som alltså bland annat genom sin titel signalerar ”hej jag är svår”. Jag är som bekant stundtals ganska ytlig, men jag vill nog ändå att det ska vara nån sorts vettigt innehåll, det kan inte bara vara svårt, det måste gå att läsa och gärna vara bra på riktigt. Så vi snackar nog trots allt böcker i klassikerfacket men som kanske klickar bättre med mig än Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”. Den och jag passar lika bra ihop som lakritssnören på pizza.

 Så jag har nog landat i att det borde vara så att det blir nån bok av typ Steinbeck eller nån sån figur. Kanske är det slutligen dags att läsa ”To kill a Mockingbird” av Harper Lee? Eller borde jag läsa om ”Räddaren i nöden”? Eller nåt annat av nån död människa som handlar om nåt utan svärd eller automatvapen?

Hjälp! Vilken bok tycker ni ska bli mitt Salubrin mot den här klådan? Så jag kan återgå till den vanliga verksamheten?

Författare: Jenny Jägerfeld

Beskrivning: ”Sasha har just fyllt tolv år. Atomnumret för magnesium. Hennes mamma brukade säga att en del människor har funny bones. De är liksom roliga ända in till skelettet. Sen finns det de som kan lära sig att bli roliga, om de övar. Det finns också en tredje sort som inte är roliga alls, hur mycket de än försöker (troligen är Cecilia, Sashas lärare, en sån). Tyvärr misstänker Sasha att hon inte har funny bones, men hon har en plan: Hon SKA bli en riktig comedy queen! Och hon tänker öva tills vartenda halvtrist ben i kroppen är roligt. Om hon bara lyckas få folk att skratta kanske det andra försvinner. Det som ligger bakom ögonen och bränner och hotar att trilla ner för kinderna i form av – jo faktiskt – livsfarlig gråt.”

Omdöme: Efter att dels fått den rekommenderad av ett flertal intelligenta läsare av den här bloggen samt eventuellt en nominering till ett sånt där litteraturpris så vandrade jag ner till det lokala biblioteket och lånade hem ”Comedy Queen”. Egentligen är det lite slött av mig att inte läst den tidigare, jag gillar ju både stand-up och välskrivna barn- och ungdomsböcker. Och ”Comedy Queen” är faktiskt jäkligt bra, och lever roligt nog upp till mina förväntningar. Jag har gillat allt jag läst av Jägerfeld och den här är alltså inget undantag. Det jag framförallt känner är att den är den som griper tag i mig starkast av de böcker jag läst av henne, här drar det roligt nog (ja, jag vet, jag är konstig) lite mer i hjärtsträngarna än de föregående gångerna.

Adlibris

Bokus

Ok, den här helgen är det ganska enkelt. Det blir bio, eftersom nästa del av ”Fantastic Beasts” har haft premiär. Jag gillar vår lokala bio, som är en liten independentbio och alltså inte tillhör Filmstaden. Det känns bra att lägga lite pengar där så att de kan få fortsätta överleva. Sen ska jag tydligen vänja mig vid att WordPress ändrat utseende och alla nya roliga funktioner som finns där nu. Risken finns att det kanske blir lite labbande och nån utseendeförändring av bloggen så småningom.

Författare: Camilla Lagerqvist

Beskrivning: ”Femtonåriga Majken har blivit placerad på ett hem för vanartiga flickor. Hon mottas inte direkt med öppna armar på hemmet och inte blir det bättre av de återkommande ångestattackerna och mardrömmarna som hon har. Vad var det egentligen som hände med hennes föräldrar och hur har hon fått det där otäcka ärret på överarmen? Minnena från de första, fyra åren av hennes liv är utsuddade, men kanske finns det något som kan få henne att minnas.”

Omdöme: Camilla Lagerqvist skriver överlag mest ungdomsböcker i historiska kontexter, och ”När kastanjer spricker” är den senaste i raden. Den utspelar sig på 1950-talet och visar upp bilden av en tid som inte är så där himla pastellfärgad och trevlig som man kan tro. Tvärtom är det så att det här med jämlikhet tar ett ganska rejält steg bakåt efter andra världskriget och kvinnor förväntas gå tillbaka och ställa sig vid spisen och vara hemmafruar efter att i många fall varit ute och arbetat under kriget eftersom männen låg i det militära. Det är också den tid då man faktiskt börjar prata om tonåringar för första gången och det är precis i allt det här som Camilla Lagerqvist placerar Majken och de andra flickorna på hemmet. De lever nämligen inte upp till de förväntningar som ställs på dem från samhällets sida och vill kanske inte alltid själva ställa upp på förväntningarna. Samtidigt är det så att många av de saker som flickorna råkat ut för är snudd på lika illa ansedda även idag, så i vissa avseenden spelar ett antal årtionden ingen större roll. Det ska dock sägas att jag inte visste om att det var en historisk ungdomsbok när jag började läsa, och omslaget ger inte direkt nån ledtråd om detta.

Ur ett historiskt perspektiv tycker jag ändå att boken fungerar väldigt bra, och jag tycker också att kastanjmetaforen som Lagerqvist använder är ett bra sätt att förmedla Majkens känslor.

Det jag funderar lite på är dock hur den ska hitta ut till sina läsare. Lagerqvist har skrivit ett antal böcker som utspelar sig under eller nära andra världskriget, och det kan nog kännas lite mer spännande och lockande för målgruppen än den här. Därför får man hoppas att mysteriet med ärret och minnesförlusten ska räcka för att fånga läsarna, och det är kanske att gambla lite för mycket? Men jag hoppas så klart att jag har fel 🙂

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget (Jag hade dock inte bett om det, det trillade ner i lådan ändå. Sånt händer ibland.)

Adlibris

Bokus

Författare: Jessica Bab Bonde, tecknad av Peter Bergting

Beskrivning: ”I serieform gestaltas sex människors vittnesmål om Förintelsen. Några av dem som var barn då lever ännu och kan berätta om hur det var. Vad som hände dem och deras familjer. Vad de kände. Hur de överlevde. Vad de förlorade. De berättar om undernäring, missad skolgång, familjer som slits isär och första mötet med Sverige och hur man fortsätter leva, trots allt. ”

Omdöme:För ca 30 år sen så kom en serieroman vid namn ”Maus” ut på svenska. Den är skriven och tecknad av Art Spiegelman och handlar om hur hans far överlevde Förintelsen och till slut hamnar i USA. Det är fantastisk läsning och är fortfarande bland det bästa man kan läsa i serieväg.

”Vi kommer snart hem igen” är på många vis en likadan bok, och är också en bok som förtjänar att läsas av alla som kan läsa en bok. De berättelser som författarna samlat in och tolkat i serieform är berättelser som tyvärr är mer aktuella än nånsin att lyfta fram, och det görs allvarligt talat på ett helt lysande sätt samtidigt som man ryser under läsningen. Det är också berättelser som inte får sluta berättas.

Jag tror att en av de absolut största styrkorna med att berätta i serieform är att man tillför den extra visuella delen som både gör det mer lättillgängligt men också mer skrämmande. Bergting är helt enkelt i högform i sitt tecknande, och det märks verkligen hur. Texten är sparsmakad, men det är text som går rätt in i hjärtat, så både bild och text är av högsta klass. Augustnomineringen förvånar mig inte ett dugg.

Positivt är också att det finns en lärarhandledning till boken, då det verkligen är en bok som kan och bör användas i skolan. Men missförstå mig inte, ALLA borde läsa den här boken. Vissa mer än andra.

Adlibris

Bokus

En massa andra bokbloggar där ute kommenterar Augustpriset betydligt noggrannare än vad jag gör och följer det som om de vore CNN. Jag å andra sidan, jag får Akademibokhandelns email ibland, och har sett vilka som blivit nominerade vilket på nåt sätt är ovanligt bra för att vara mig.

Jag har förstått att Comedy Queen är ganska bra, så den kanske man borde läsa? Eller? Annars borde jag nog läsa ”Vi kommer snart hem igen”, för den har av nån anledning passerat obemärkt förbi mig och verkar vara lika viktig som bra. Att jag missat den kan iofs bero på att jag varit djupt nere i ett visst fantastik-träsk ett tag…

Vuxen- och fackböckerna däremot, de får som vanligt vara. Så vuxen är jag inte, oavsett vad som står i passet.

Förra veckan läste jag nästan ingenting. Eller nja. Jag läste inte FÄRDIGT nånting. Jag har börjat på minst tre böcker och en ljudnovell. Problemet är att ingenting fastnar. Det är lite som att försöka få ett bra grepp om en ål doppad i smält smör eller nåt. Jag har kommit så långt som att fatta att jag nog behöver läsa ljudnovellen i pappersform istället. Och att minst en av böckerna jag börjat på nog måste läsas på engelska för att jag ska gilla den.

För grejen är att jag har en shitload av spännande böcker i hyllan. Nya, färska, fina böcker som jag faktiskt vill sätta tänderna i.

Så ikväll gör vi ett nytt försök. Håll tummarna.

Författare: Lisa Bjärbo

Beskrivning: ”Liv har levt hela sitt liv i en hyresrätt på Södermalm i Stockholm, men nu har hennes pappa plötsligt bestämt att de ska flytta ut på landet.

Så här är hon nu. I ett fallfärdigt ruckel i Småland, mitt ute i ingenstans. Busshållplatsen där hon står och väntar på skolbussen är omgiven av skog och skog och inget mer.

Att börja i en ny gymnasieskola kan vara jobbigt för vem som helst. För Liv blir det nästan katastrof. Utan något bekant att hålla sig i förvandlas hon från rätt blyg till ett fullfjädrat freak. I alla fall är det så hon beskriver sig själv. Hur vågar man säga hej till sina nya klasskompisar? Hur vågar man ens titta upp och möta någons blick?

Var normal. Tänk på Hannah i Girls. Få det här att funka.

Oftast kan Liv gömma sig och försvinna i mängden, men när de ska jobba två och två på franskan går det inte längre. Herregud, Gunnar kommer ju att få panik och sucka djupt redan efter fem minuter. Han kan ju inte veta att Liv faktiskt är jättekul, inuti huvudet.”

Omdöme: ”I huvudet är jag kul” är en bok jag fick kämpa en hel del med inledningsvis. Sällan har jag behövt att tampas med en huvudperson som jag haft så svårt att relatera till som Liv. Inte på nivån att jag inte tycker om henne eller tycker att hon är sympatisk, snarare tvärtom. Jag tycker väldigt mycket om henne och vill helst bara krama henne och säga att det finns hjälp där ute. Men hon är så otroligt olik mig att stora delar av läsningen för mig har gått ut på att försöka sätta mig in i hur det är att fungera för en sån som Liv.

Och det är också det som tilltalar mig mest med boken, hur mycket jag får brottas med det. För andra som läser boken så kan det säkert vara så att man snarare hittar en huvudperson som man kan verkligen identifiera sig med och för de läsarna är nog Liv en helt fantastisk person att läsa om. Det tecknas ändå ett väldigt fint och komplext porträtt av Liv som jag tror att många skulle ha glädje av. Uppenbarligen fick jag det trots att jag nog är mer åt Livs pappas håll än som Liv själv.

Bjärbo skriver också inlevelsefullt och trovärdigt, så uppenbarligen har researchen varit väldigt grundlig. Bjärbo har utvecklat en imponerande fingertoppskänsla för hur man skriver den här typen av ungdomsböcker. Jag tycker väldigt mycket om hennes sätt att skriva om sina karaktärer och framförallt tycker jag om Livs förhållande till sin pappa och nya vännen Alia. Såna personer förtjänar alla att ha i sin närhet.

För mig är det här en väldigt välskriven bok som trots att den behandlar så många olika ämnen som vänskap, psykisk ohälsa, livsomvälvande flyttar, kärlek och saknad ändå lyckas sy ihop allt på slutet i ett väldigt fint paket. Rekommenderas!

Adlibris

Bokus

Författare: Elin Säfström

Beskrivning: ”Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, älvor och andra väsen, men de flesta människor ser dem inte. Och det är Tildas jobb att se till att det fortsätter så. Men det är inte så lätt, när det är dags för tomteting, och stan svämmar över av berusade tomtar. En morgon hittas flera ihjälbitna getter på Skansen. Både Tilda och de trollfientliga tomtarna är övertygade om att det är ett troll som varit framme. Tomtar och troll ställs mot varandra och konflikten trappas upp, samtidigt som fler döda djur dyker upp, i oväntade konstellationer. Vem är det som dödar djuren och varför?”

Omdöme: ”Sömnernas sömn” gör mig mest ledsen.

Inte för att den är dålig, eller för att den är tråkig, eller tramsig eller nåt annat.

Den gör mig ledsen för att det är slut.

Ska jag vara ärlig kanske jag gillar föregående boken snäppet mer. Den är komiskt guld i sina bästa stunder. ”Sömnernas sömn” är liksom lite mörkare, lite dystrare. Normalt sett är jag en stor fan av mörkt och dystert, jag tycker ju som bekant att Batman är den bästa av de bästa men just den här trilogin har inte haft just den USP:en. Men vad fasen, alla har sin indie/goth/emo-period. Eller så kan det vara så att det är min egna tidigare nämnda deppighet som slår igenom och färgar läsupplevelsen. Måhända. Eventuellt. Kanske.

För samtidigt är det faktiskt så att ”Sömnernas sömn” innehåller alla de beståndsdelarna som gjort de övriga två böckerna så bra så den som är frälst sedan tidigare gör sig en ohygglig otjänst att hoppa över den här. Har man inte läst föregående titlar alls och dessutom aktivt läser den här bloggen, då är det minsann dags att ställa sig i skamvrån och efteråt tar vi ett enskilt samtal för så kan vi faktiskt inte ha det.

Det är liksom självklart att ni ska läsa den här eftersom det är den Största Bästa Jättetrilogin om väsen i Stockholm nånsin, och efter att vi kollektivt snyftat färdigt över att vi inte får träffa Tilda, Knappeman, Dumpe, Jeanette (gudars vad jag gillar Jeanette!) och de andra så tjatar vi allihop på Elin att få ur sig nåt nytt och fint omedelbums, OK? Jag har hennes mailadress om ni behöver den.

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris

Bokus

Författare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”Är du beredd att offra din sista chans för att rädda någon annan? På Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik får unga tjuvar, mordbrännare och bedragare möjlighet att komma tillbaka till samhället. För att klara sig måste de visa att de har lämnat sitt gamla liv. Men när fem elever upptäcker ett hot på akademin tvingas de in i en kamp där de inte kan lita på någon. Deras enda alternativ är att använda kunskaper som de gjort allt för att glömma. ”

Omdöme: Det verkar vara nån liten dragning ut i rymden just nu inom svensk fantastik. Jag verkar alltså inte vara ensam om att tycka att det är himla roligt med böcker där huvudpersonerna åker rymdskepp som vi andra åker buss, jag recenserade ju ”Luna Olympia” för en kort tid sedan till exempel.

”Czentes Omega” är en helt annan sorts rymdopera dock. Den är kanske inte lika actionfylld. Det är inte explosioner och laserpistoler på samma sätt. Oh no. Istället är det en bok som tar upp så många intressanta saker och ämnen på en gång, men som ändå sätter själva berättandet i centrum. En annan sorts best som sagt, men inte mindre intressant för det. Tvärtom. Nu börjar hyllningarna.

Anna är nämligen vansinnigt duktig på många saker i sitt författarskap, men det är två saker som där hon… ja jag vet inte. Är rent övernaturlig. At one with the force. Uppnått nirvana. Nåt sånt.

Det ena är karaktärer. Hon har en förmåga att skapa levande, komplexa och kompletta karaktärer på ett sätt som få andra kan. ”Czentes Omega” är proppfull med sådana figurer. En sak som jag verkligen gillar är att de inte alla bara är rymdvarelser av typen ”människa med smurfblå hudfärg” utan verkligen är annorlunda. Pi är ett ypperligt sådant exempel. Men de är så välskrivna allihop. Det är galet.

Den andra saken är världsbygge, och där är Anna i absolut toppklass. Och då menar jag inte toppklass i genren ”svensk fantastik som blandar internatskola med rymdresor och har lila omslag”. Nä, jag skulle säga så här: att läsa ”Czentes Omega” är att se en mästare jobba. Det är så detaljrikt och genomtänkt och samtidigt verkar det så lätt och elegant. Har ni sett youtube-videos nån gång när serietecknare ritar en figur? Det är ungefär den känslan – jag kan också dra streck på ett papper, men det blir aldrig en Batman-teckning för det, det blir bara kludd som inte ens en mamma kan tycka är fint ens om hon kisar och är på bra humör. Anna däremot, hon kan rama in och sätta varenda sida av ”Czentes Omega” på kylskåpet om hon vill.

”Czentes Omega” är nämligen det absolut bästa jag läst av Anna Jakobsson Lund. Den är så vansinnigt bra på varenda sätt jag kan komma på och antagligen några till. Så det så.

Ja, jag har fått boken från förlaget. Det har inte spelat nån roll. Jag hade tokhyllat den här oavsett.

Adlibris

Bokus

Författare: Sofia Albertsson

Beskrivning: ”Stockholm plågas av ständiga strömavbrott, vattnet har surnat och lokaltrafiken är utslagen. Det ryktas om att något finns nere i tunnelbanesystemets svarta gångar som sträcker sig under hela staden, och i jorden under stockholmarnas fötter gror något fruktansvärt. Det ryktas om en smitta som har börjat infektera människorna. Om nätterna sänder en okänd radiostation kodade meddelanden. I ett surrealistiskt rum i berget under Södersjukhuset fraktar mystiska väsen hundratals döda människor – de ska få ett nytt syfte i Stockholm. Långsamt börjar staden förlora sitt grepp om en vardag som blir allt mer skrämmande och mardrömslik. Elin, Martin och Annelie hör till de tusentals som bestämmer sig för att stanna kvar i den angripna staden, ett beslut de flesta kommer att ångra innan vintern är över.”

Omdöme: Jag lyckades läsa färdigt den i samband med en Stockholmsresa där röda linjen hade råkat ut för massiva trafikstörningar. Det var skitmycket folk på alla stationer, ingen visste nåt och det var ärligt talat inte alls roligt. Hemma i skogen var det samtidigt fuktigt och massor av svampar poppade upp överallt. Det är också obehagligt på sitt eget lilla sätt.

Nånstans där kommer alltså Sofia Albertssons ”Stockholmspesten” in. Och den är ärligt talat så j-vla äcklig ibland. En så där blöt och krypande stämning som bara tar sig in och ger lika delar yrsel och illamående. Jag gillar framförallt det gradvisa förfallet av Stockholm, samtidigt som folk ändå försöker hanka sig fram och få nån sorts vardag. Kanske saknar jag lite mer omvärldsperspektiv, att folk försöker få information, men samtidigt är det väl kanske så att man bara koncentrerar sig på att överleva dagen och inte dyker ner i surfplattan och hoppas på ett hyggligt wifi för att läsa nättidningar.

Det är hur mycket som helst som är konstigt och obehagligt på ett smått febrigt och mardrömslikt sätt i ”Stockholmspesten”. Från händelser till sånt som har med lukt och hygien och liknande att göra. Det kliar ta mig tusan obehagligt i hårbotten ibland. Det här är ju inte min genre normalt sett, men Albertsson får mig ändå att vilja fortsätta ännu djupare ner i mörkret. Det är inte illa det, att aktivt vilja plåga sig själv bara för att få veta lite mer.

Kanske är jag lite småtrög men vissa saker fattar jag ändå inte riktigt, eller så är det lite lösa trådar – nåt av det är det i alla fall, men över lag är ”Stockholmspesten” en trevlig liten sjuk sak. Men jag är faktiskt glad att jag bor på landet efter att ha läst den här.

Recensionsexemplar från förlaget

Adlibris

Bokus

Författare: Ulrika Fjellborg

Beskrivning: ”Chris är en klon, skapad ur en fulländad genpool. Han sänds till federationens huvudstad, den enorma rymdstationen Tellus, för att arbeta inom politiken. På vägen träffar han Rebecca från Perth. Hon är prisjägaren som hela den undre världen fruktar. Nu har hon ställt in siktet på det farligaste villebrådet av dem alla, piratkungen Dawn. Men han kommer inte att ge sig utan strid, vilket passar Rebecca utmärkt. Hon vill döda honom med sina bara händer.

Snart är Chris indragen i en malström av intriger och tvingas kämpa, inte bara för sitt eget liv, utan för hela federationens framtid. 

Luna Olympia är en science fiction med snabbkäftade prisjägare, svampknarkande smugglare, ilskna cyborgs och enorma explosioner. ”

Omdöme: Temat i fantastiksverige hösten 2018 verkar vara rymden. Dels Luna Olympia, men också en filmatisering av Harry Martinssons ”Aniara” och Anna Jakobsson Lunds ”Czentes Omega” och det finns nog ännu fler exempel där ute. En relativt väl underbyggd gissning är att Ulrika Fjellborgs rymdopera är den som är mest actionbetonad av de ovan nämnda. Och inte mig emot, jag gillar rymdskepp och laserkanoner nästan lika mycket som jag gillar kakor, och det är inte lite det.

Fjellborg har redan från start byggt en komplex och intrikat värld, och jag upplever det som att hon suttit ganska länge på sin kammare och konstruerat världen. Den känns gedigen och genomarbetad men utan att bli så där jobbigt Tolkien-detaljerad vilket bara resulterar i infodumpar i storlek med den där fettklumpen som korkade igen avloppet i London för nåt år sen. Ni vet, sånt som bara är svårt att ta sig igenom och som luktar himla illa under tiden. Men Fjellborg är skicklig nog att navigera runt såna saker och bygga nåt eget som har drag av allt vi gillar i rymdgenren men ändå känns fräscht.

Nä, istället lägger Fjellborg krutet på framåtrörelse och ett högt tempo genom boken så det gäller att hänga med i svängarna ibland. När man skriver på det sättet så gäller det få med sig läsaren på ett bra sätt, och det gör man bland annat genom att skapa intresse för karaktärerna. Rebecca är egentligen inte bokens huvudperson, men jag får såna feta Samus Aran-vibbar av henne både i förhållande till det här med fet rustning och prisjägare, men även lite till sättet. Och att de flyger omkring i lite lätt buckliga och rostiga rymdskepp ekar ju både Millenium Falcon och Serenity och sånt värmer ju nördhjärtat lite extra. Chris är kanske lite blek som huvudperson i förhållande, men det finns utrymme för honom att växa i kommande uppföljare. Jag hoppas nämligen på uppföljare, inte minst eftersom det känns som att det finns mycket mer att berätta. Så självklart ska ni kika på den här om ni gillar pangpang i rymden – det är lika delar Firefly och Metroid och precis så bra som det låter!

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris

Bokus

Det dyker upp en hel del nyheter angående bokmässan just nu, men det är inte ofta man ser grannen (nåja, nån kilometer bort men i alla fall) nämnas i just de sammanhangen. Så är det i alla fall, och eftersom de flesta av er kanske inte läser Västgötabladet normalt sett så får ni nu för första gången möjligheten att läsa om Sara Dalengren och hennes paranormal romance. Jag har inte själv läst böckerna och jag har inte heller träffat Sara (teoretiskt sett kan vi nog ha varit på ICA eller liknande samtidigt) men det är väl klart att man ska uppmärksamma de lokala förmågorna, eller hur?

Foto: Gabriella P. Kjeilen

https://www.vastgotabladet.se/article/vargblod-ar-dalengrens-nya-slapps-pa-bokmassa/

https://www.serafforlag.com/

Kompisar!

Jag har en fråga – hur brukar ni göra med såna där böcker som ni äger, men som egentligen inte är så bra att ni vill läsa dem igen och som ändå står kvar i hyllan? Innerst inne vet ni att ni aldrig kommer att ta i boken igen om ni inte råkar byta boende nån gång i framtiden.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden, framför allt i termer om vilket värde den här typen av böcker har för mig (ska jag vara ärlig så gäller det här egentligen inte bara böcker utan allt man kan tänkas äga, från köksredskap till stickade tröjor etc). Om jag inte blir glad av det jag äger, eller om jag inte behöver dem, vad ska jag då med dem till?

Om ni gör er av med dem, brukar ni skänka dem till loppisar, försöker ni sälja dem eller hur gör ni?

Och om ni ändå behåller dem, varför gör ni det? Jag är jättenyfiken på era svar.

Ser det ut så här hos er?

Författare: Ewa Broberg

Beskrivning: ”Edens murar restes för att skydda folket från den kalla, ofruktbara värld som återstod efter det sista stora kriget. Lilia, en ung ingenjör, flyr tillsammans med helarlärlingen Tristan, då Edens premiärminister vill se henne död. Utanför murarna möter hon överlevare som för hennes liv i en ny riktning. Snart får hon anledning att fråga sig vem som är vän och vem som är fiende.”

Omdöme: Den minnesgode läsaren av den här bloggen kanske minns att jag intervjuade Ewa Broberg lite tidigare i år. Då hade jag inte hunnit läsa Ewas egenutgivna YA/dystopi-roman ”Friskyttarna” men nu gör jag mig åtminstone skuldfri på den fronten.

Som omslaget antyder så utspelar sig ”Friskyttarna” i ett framtida Sverige, och sånt går alltid hem hos mig. Öresundsbron i Anna Jakobsson Lunds ”Tredje principen” är ett typiskt sådant exempel, och i ”Friskyttarna” utspelar sig till stor del i och runt staden där Folke Filbyter står som staty på torget (googla om ni inte fattar den referensen).

”Friskyttarna” är på många sätt en lättillgänglig bok. Den har en tydlig och enkel struktur med ett rakt kronologiskt berättande, ett bra språk som är väl avvägt och känns naturligt och ett antal vändpunkter som gör att berättelsen tar vändningar som man inte alltid förutsett som läsare, även en sån som jag som är rätt luttrad när det gäller genren. Bra hantverk helt enkelt, inte minst som debutroman betraktat!

Min främsta kritik angående ”Friskyttarna” är dock att allting går vansinnigt fort. Folk hinner bli kära, bli tillsammans och göra slut på bara nåt kapitel. För mig innebär det att vad som händer ibland tappar sin tyngd eftersom det omkullkastas av nånting annat nästan omedelbart därefter. Framför allt kan jag känna att det här oftast händer i relationerna mellan vissa karaktärer. Hade Broberg istället stannat kvar lite längre i känslan vid vissa händelser så tror jag att de hade sjunkit in betydligt djupare och bidragit till en starkare upplevelse av händelseförloppet.

Slutklämmen då? Inte illa alls, och förutsättningarna finns för att uppföljarna håller ännu högre kvalitet.

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris

Bokus

Författare: Leif Jacobsen, Mats Lerneby

Beskrivning: ”Tidsväktarna – Häxan och liljan är en spännande ungdomsroman där tvillingarna Max och Marie söker efter den försvunna Amanda. De upptäcker att de kan resa i tiden och hamnar i 1500-talets Florens. Snabbt inser de att tidsresan bara är början på någonting större som de inte riktigt förstår. Berättelsen kombinerar historiska platser och personer med action och dramatiska tidsvändningar för att de ska kunna möta alla motgångar och lösa problemen som dyker upp. Under äventyrets gång förstår de att resan till Florens bara är en pusselbit av många som de måste hitta och som ligger gömda i världshistorien.”

Omdöme: Egentligen är det rätt lätt att få mig att fastna. Samma sak gällde när jag var tolv som idag – viska ordet ”tidsresa” så är jag där som flugor på läskeblask. Speciellt om man gör en ”Assassin’s Creed” och blandar in historiska figurer som huvudpersonerna interagerar med på samma sätt som i ”Häxan och liljan”. Jag tänkte en hel del på just ”AC” under läsningen eftersom den utspelar sig i Florens och snubbar som Machiavelli, Michelangelo och Leonardo da Vinci är med i boken precis som i mitt favoritspel i serien.

Hursomhelst, tidsresor är väldigt tacksamt för att bygga en spännande bakgrund där man kanske till och med lär sig nåt av bara farten. Kim Kimselius har publicerat runt 50 böcker på det konceptet. Jacobsen och Lerneby slår in på samma väg då ”Häxan och liljan” är första delen i en serie där vi alltså får följa syskonen Max och Marie genom historien. Jag gillar att de jobbar med två karaktärer som kompletterar varandra men också gnabbas på syskonvis. Det handlar naturligtvis om en berättelse med högt tempo där både den enskilda bokens historia och berättelsetrådar för kommande böcker ska betas av och för min del så funkar det väldigt bra. Jag föreställer mig att bok två, som faktiskt är på gång ganska snart, blir snäppet vassare eftersom man då fått upp farten ännu mer, så det här blir en serie att följa med intresse!

Recensionsexemplar från Hoi Förlag

Adlibris / Bokus

Författare: Hans Olsson

Beskrivning: ”Programmerarna John och Mikagi har fått i uppdrag att utveckla en AI för informationsinhämtning. De har utvecklat något som överträffar all befintlig teknologi och dess kunskapstörst verkar omättlig. De kallar den för Museion efter lärosätet i Alexandria. Men säkerhetschefen Telomaril har oväntade planer för deras arbete.

IT-arkeologen Erik råkar på ett märkligt fynd som snart leder honom in i en härva med militära hemligheter. Det är farligt att snoka där man inte hör hemma och snart inser Erik att han befinner sig i en svårare situation än han kunnat förutse.

Antikvariehandlaren Rut får en mystisk förfrågan angående en märklig bok. Nyfiken börjar hon söka efter boken, och mysteriet tätnar då hon försöker få kontakt med ett okänt förlag som kanske har boken i sin ägo.

Deras öden är på väg att flätas samman på ett överraskande sätt.”

Omdöme: Hans Olsson har dykt upp ett antal gånger här på bloggen med både romaner och noveller i väldigt olika genrer. Den här gången är Hans tillbaka med vad jag skulle beskriva som en SF-teknothriller med lite mer avancerad berättarstruktur än vad jag läst av honom tidigare. Som beskrivningen antyder så är det tre berättelsebågar som jongleras tills de flätas samman på ett för mig väldigt oväntat och skickligt sätt.

”Museion” är det hittills bästa jag läst från Hans Olsson. Han hanterar skickligt balansen mellan de tre historierna och alla tre historierna håller även var för sig, och Olsson håller också spänningen uppe hela boken igenom genom kombinationen av science fiction och pusseldeckare på ett väldigt förtjänstfullt sätt.

Just 2018 är också året då jag verkligen snöat in på det här med artificiell intelligens till den grad att jag får nåt konstigt i blicken om nån säger ”singulariteten”. Det gör att ”Museion” passar mig som hand i handske, speciellt som Olsson lägger ett svenskt perspektiv på det. Jag tror till och med att den här skulle kunna hitta många läsare även utanför fantastiken, ni vet, såna där som bara läser verklighetstrogna böcker AKA svenska deckare.

Det här var helt enkelt väldigt kul att få läsa och rekommendera. ”Museion” är ett utmärkt ett exempel på vilken hög kvalitet som finns inom svensk fantastik.

Adlibris

Bokus

I onsdags körde vi en så kallad Cover Reveal på Anna Jakobsson Lunds ”Czentes Omega” och där var man ju verkligen i gott sällskap om man ska döma av ens instagram- och bloglovinflöde. Det var så pass roligt att vi kör en runda även för mannen jag en gång kallat FantasyFarbror, nämligen Marcus Olausson. Han är aktuell med nyutgivning av Serahema Saporium-serien och serien får därför nya och fräsigare omslag och nya titlar. De är gjorda av Lupina Ojala som också ligger bakom Catoplebas Förlag som ger ut böckerna.

Första boken ”När gudar dör” kommer ut redan 28 september och jag kan intyga att de som redan läst den gamla versionen som då hette ”De rotlösa” kommer att få sätta tänderna i en rejält omarbetad version. Mer om det kommer faktiskt så småningom här på oarya.se, just you wait.

Med tanke på hur oarya.se ser ut så är det kanske inte förvånande att jag går igång rätt ordentligt på de avskalade vita omslagen, och mitt favoritomslag är nog det för ”Till hjärtats sista slag” som ger rätt feta metal-vibbar. Blod och ormar, vad kan gå fel liksom? Framför allt gillar jag nog enhetligheten. Man ser verkligen att böckerna hör ihop, nåt som jag inte riktigt kände med de gamla omslagen.

Utgivningsdatumen för övriga böcker är:

Vingar av rök – 27 september 2019

Till hjärtats sista slag – 25 september 2020

Men vad handlar böckerna om då, för de som inte känner till serien?

Så här står det på baksidan av ”När gudar dör”:

”Du är inte ond, Elderim. Glöm aldrig det. Vad de än påstår.

Elderim sägs vara utvald att kämpa mot den grymme guden Naemin, men varför är det då så svårt att lära sig magierna? Profetiorna är tvetydiga och Elderim fylls av tvivel. Vem är det egentligen som har valt ut honom? Och till vad? Följ Elderim på en storslagen resa genom en skoningslös värld där gudarna dragit sig undan. En värld där onda människor kan bära spår av godhet och hjältar begå avskyvärda brott. Vistas bland svärande tjuvar, galna magiker och skrävlande svärdsmästare. Möt villrådiga gudar, motsträvig magi och fasansfulla vidunder.

Välkommen till Serahema.”

Det är lite av en tradition här på blåggen att fira Anna Jakobsson Lunds omslag till kommande böcker, inte minst eftersom hon är en av de egenutgivare som lägger lite extra omph när det gäller omslaget. Den här gången är det till kommande rymdoperan ”Czentes Omega” (oj vad jag har kollat stavningen) som kommer ut om ganska exakt en månad och eftersom jag har andra saker för mig än att sköta mitt riktiga jobb så måste jag tvångsmässigt babbla lite om vad jag tycker.

Lila känns väldigt rymdigt, varför vet jag inte, men det gör det i min värld så jag gillar färgskalan. Uppenbarligen är kedjor och tuffa skinnjackor the shit även på andra sidan solsystemet vilket gör att jag hoppas på att hen kanske har Ghost Rider som stilideal. Typ så här:

Annars gillar jag att illustratören Andreas Raninger fått till en riktigt cool rymdvarelse på omslaget som både känns lite nyskapande men ändå följer det klassiska ”Utomjordingar-har-konstiga-näsor”-temat. De där fransarna kallas tydligen ”frills” och byter färg efter sinnesstämning. Jag var tvungen att fråga.

Överlag gillar jag verkligen layouten på omslaget som gjorts av Katharina Vittenlind, jag gillar att titeln placerats lodrätt och även själva typsnittet i sig. Om boken bara är hälften så tuff som omslaget och baksidestexten lovar så kan det här kan bli en riktig höjdare.

Är du beredd att offra din sista chans för att rädda någon annan?

På Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik får unga tjuvar,
mordbrännare och bedragare möjlighet att komma tillbaka till samhället. För att klara sig måste de visa att de har lämnat sitt gamla liv.

Men när fem elever upptäcker ett hot på akademin tvingas de in i en kamp där de inte kan lita på någon. Deras enda alternativ är att använda kunskaper som de har gjort allt för att glömma.

Czentes Omega är första delen i serien om Intergalaktiska akademin.

Författare: Malin Stehn

Beskrivning: ”En lördagsmorgon meddelar Abbes föräldrar att familjen ska ta hand om en ensamkommande flyktingpojke från Afghanistan. Abbe får panik. Varför var det ingen som frågade honom? Och vem vill  på allvar ha en helt okänd människa boende i sitt hus? Det kommer aldrig att funka!   Men det som Abbe fruktar allra mest är vad Rasmus och hans gäng ska tycka. Rasmus har starka åsikter om killarna på flyktingboendet och Abbe, som inte har så många kompisar, står inte ut med tanken på ännu en ensam sommar. Lösningen blir att välja bort Hossein. Den nya familjemedlemmen får helt enkelt bli föräldrarnas problem.”

Omdöme: Jag tänkte lite grann på Angie Thomas ”The Hate U Give” när jag läste ”Inte din bror”. Tematiskt så handlar de om helt olika saker och platser och Starr och Abbe är ungefär så olika man kan bli, men det både Thomas och Stehn gör är att ta ett komplext ämne och lägga perspektivet på gatunivå. På så vis upplever iallafall jag att det blir lättare att ta till sig ämnet.

Jag tycker att Stehn gör ett utmärkt jobb att porträttera Abbe och hur han slits mellan kompislojalitet, sitt eget samvete och hur han ska förhålla sig till både Hossein och klasskamraten Rebecka som han börjat få känslor för. Det är en väldigt svår period får många och här kan jag få lite lätta Christina Lindström-vibbar i hur väl Stehn lyckas förmedla känslorna hos en helt vanlig tonårskille. (Och påminner man om Christina, då är det bra i min värld, det vet ni.) Igenkänningen är stor!

Jag tycker också att det är föredömligt att berättelsen är ganska kompakt och tight (e-boken jag lånade på biblioteket var på 177 sidor) och jag tror att det kan vara en nyckel för att få de som behöver läsa den här boken mest, dvs alla som är som Abbe eller Rasmus, att plocka upp boken. Därmed inte sagt att inte andra kan ha glädje av boken – tvärtom. Om det är någon av Malin Stehns böcker som jag skulle vilja rekommendera vuxna att läsa så är det den här, inte minst med tanke på stundande val om ca en månad. Med tanke på hur diskussioner brukar låta på sociala medier och i fikarum finns det definitivt nåt av värde även för en läsekrets som gått ut högstadiet.

Ska jag vara lite kritisk så kan jag dock känna att det Kalle Blomkvist-doftande inslaget om den fifflande arbetsgivaren och hur han avslöjas inte tillför särskilt mycket för den övergripande berättelsen, så för min del hade jag klarat mig bra med en annan lösning för just den delen. Istället hade jag gärna sett mer av kombinationen Rebecka och Abbe och hur deras förhållande växer fram!

Sammanfattningsvis tycker jag alltså att ”inte din bror” är en bok jag starkt kan rekommendera. Det här är den tredje boken av Stehn som jag läser och det är den helt klart starkaste av dem, inte minst för att det är ett ämne som berör väldigt mycket och som Stehn behandlar på ett elegant sätt.

Adlibris

Bokus

Det här är alltså Jason Grace från ”Heroes of Olympus” och Percy Jackson som slåss på varsin övernaturlig häst. Det är jäkligt fett, det fattar ni va?

Så en av de grejer jag gjorde under semestern var att gå in i nån sorts bubbla och i princip bara läsa Rick Riordan. Jag har tjatat om karlns förträfflighet tidigare på den här bloggen och där har väl ingenting ändrats, men av nån outgrundlig anledning så har jag haft ett gäng med hans böcker i serien ”Heroes of Olympus” liggande på vårt loft och det är nästan nån sorts tjänstefel som bokbloggare. Å andra sidan har jag tidigare babblat om just Riordan som en sorts boklig snuttefilt, alltså nåt som man vet är bra så därför väntar man med den för att alltid ha nåt säkert kort. Problemet med det är därför att en sån bok aldrig blir läst. Sån är jag.

Därför tänkte jag det obeskrivligt kloka tanken (för att vara mig alltså) att ge blanka fasen i det där och bara plöja. Och som jag plöjde.

Istället för att tjata om att bok 1 är bra, bok 2 är lite bättre, bok 3… ja, ni fattar, så tänkte jag ge mig på att pladdra lite om serien som helhet i stället.

Och det första karln gör är alltså att introducera tre nya figurer och knappt prata om Percy Jackson, Annabeth, Tyson och de andra från den ack så trevliga serien om Percy. Istället börjar han pladdra om romerska gudar?!?  Turligt nog för mig och min sinnesförvirring visar det sig snart att de romerska gudarna och de grekiska (som alltså är typ samma gudar fast med andra namn) har en gemensam fiende och därför behöver totalt sju halvgudar med rötterna runt Medelhavet samarbeta för att sparka stjärt. Det blir alltså ännu fler karaktärer att hålla reda på än nånsin.

Här kan man då tro att det kommer att gå helt åt skogen om man som jag har ett attention span som en kattunge, men se, herr Riordan reder faktiskt ut det alldeles förnämligt. Märkligt nog tycker jag istället att ”Heroes of Olympus” är ännu mer karaktärsdriven än hans föregående böcker trots att det är fler figurer att hålla reda på. Hur han gör? Det vete tusan. Och de nya karaktärerna är lika lätta att tycka om och lika sympatiska som man förväntar sig och jag personligen uppskattar perspektivbytena som uppstår när berättandet flyttas mellan dem.

Självklart håller Riordan sig till ett vinnande och beprövat koncept, och det är lika delar berg-och dalbaneaction som det är geografilektion, och är man lika hopplöst nördig som jag så sitter man där och googlar namn och leker ”Finns det där på riktigt?” så att det står härliga till. Men det är samtidigt exakt det jag vill ha från Riordan. Det och en flygbiljett till Nashville så att jag får se Parthenon-kopian på riktigt. (OK, det finns fler anledningar till att jag vill åka till Nashville, men det vet trogna läsare om sen länge.)

Dessutom var det länge sen jag kunde läsa en hel serie i ett svep. Det är ju annars lätt att hamna i den där fällan att man köper det senaste av det senaste och sen får vänta 18 månader på uppföljaren och därför glömmer bort det mesta så det var fantastiskt skönt att kunna plocka upp nästa bok från högen och fortsätta med nästa bok efter att ha gått på toa och sen till köket för kakor.

Så funkade konceptet i fem böcker till? Ja, det gjorde ju faktiskt det. Jag hade riktigt trevligt hela vägen precis som jag hoppades på. Så pass trevligt faktiskt att jag började på högen bredvid om en viss Magnus Chase så fort jag kunde…

Nä, vad säger ni, ska vi damma av den här gamla bloggen och ta bort ”semesterstängt”-lappen?

Tycka lite omotiverade saker om böcker och sånt där igen?

Dra dåliga skämt och konstatera hur hopplöst efter man (fortfarande) är i sin TBR-hög?

Intervjua en och annan på sitt mest oförskämda sätt?

Klart vi ska, eller hur?

Därför recenserar vi den här veckan fem böcker i ett enda svep och pratar om sånt vi sett på TV. Och kanske nåt annat roligt.

Så: Om ni inte redan gjort det, placera ert handbagage antingen under ert säte eller förvaringsutrymmena ovanför er. Fäll upp era säten och spänn fast säkerhetsbältet samt placera bordet i dess uppfällda och låsta läge.

För nu åker vi!

Det har varit lite dålig aktivitet här det senaste och det beror på flera saker.

Dels så har jag läst ett outgivet manus (det kommer i tryckt form till hösten) men framför allt så har verkligheten gjort sig påmind. Jag har helt enkelt varit i en jobbsökarprocess och det har varit en hel del att göra med intervjuer och annat som gjort att jag inte helt kunnat slappna av och läsa som jag brukat.

Men nu.. har jag äntligen fått och tackat ja till ett nytt jobb, anställningsavtal och uppsägningspapper är inskickade så nu lägger sig lugnet lite. Jag har dessutom semester snart (ska bara jobba färdigt den här veckan) och sen kan vi ha näsan i en bok eller mot en iPad och bara plöja.

Så det kommer. Ha förtröstan.

Det ni. Talk shows och läsning är inte direkt synonymt i min värld, oftast känns det som att programmen handlar om lustiga tävlingar som ska generera massor av visningar på YouTube och där är Fallon definitivt skyldig. Men så såg jag ändå nåt som kittlade lite extra, och det var som rubriken antyder, en omröstning om vilken bok man ska läsa tillsammans i juli. Extra roligt är att ”Children of Blood and Bone” är en av de fem böckerna man kan rösta på, men jag tyckte att ett par av de andra verkade rätt festliga också. Här kan ni läsa mer om böckerna:

https://www.nbc.com/the-tonight-show/exclusives/summer-reads

Kul grej tycker jag!

View this post on Instagram

Quick video summaries of all the picks for #TonightShowSummerReads (Swipe through for each book📚) Don’t forget to vote at TonightShow.com/SummerReads and we’ll read the winner together this summer!! #bookclub #reading #bookstagram

A post shared by Jimmy Fallon (@jimmyfallon) on Jun 23, 2018 at 2:31pm PDT

Författare: A.R. Yngve

Beskrivning: ”In the oldest part of the City lies the 20th Precinct. It’s a strange place… dead strange. All murders in Precinct 20 are weird. The area seems to exist on top of a crack in reality, where nightmares seep out… and people fall in. In this unsettling, slowly decaying district, nicknamed ”the place where careers go to die,” Innis Garris is the one detective on the Precinct 20 Homicide squad who tries to solve any murder mystery… no matter how impossible or insane.”

Omdöme:

”Precinct 20: Dead Strange” är pulp/noir filtrerat genom en mix av Frank Millers svartvita serie ”Sin City”, ett Gotham City där Batman kastat in handduken och de bästa X-Files-avsnitten (dock utan konspirationsteorierna). Det finns en rätt rejäl släng av samhällskritik och uppgivenhet över samhällsutvecklingen, men också en svart humor och cynism som jag tycker är vansinnigt underhållande. Ett exempel på detta är novellen ”Killed in the ratings” om ett mord på en deltagare i reality-showen ”America’s Contender” där man tävlar om en kandidatur för att bli kongressledamot i nästa val.

Boken är en samling med noveller men som ändå har en övergripande berättelsebåge och samma huvudkaraktärer, lite som en typisk ”murder-of-the-week”-tvserie som ”Chicago P.D.” eller liknande, om än med betydligt mer fantastiska inslag. Jag har faktiskt svårt att plocka ut några favoriter eftersom jag tycker väldigt mycket om alla novellerna, men som kattägare känns ”Natural enemy” lite mer obehaglig än andra, och kanske är Mr. Ngolo min absoluta favoritkaraktär. Så fort han är med tassar Yngve in på nåt Neil Gaiman-skriver-deckare-aktigt område och det blir faktiskt hur bra som helst. Jag skulle älska en uppföljare som baseras på vad som händer på och runt ”The Voodoo Inn Hotel & Bar”!

Förutom den höga nivån på novellerna så är det faktiskt A.R. Yngves språk som slår mig mest. Jag anser mig själv vara rätt duktig på engelska men här får jag verkligen storstryk. Det är helt enkelt ypperligt skrivet med en ton och ett flyt som imponerar nåt otroligt på mig.

”Precinct 20: Dead Strange” är som ni märker en novellsamling som faller mig väldigt mycket i smaken. Det känns jätteroligt att få lyfta svensk fantastisk som håller så hög klass som den här och det är högst troligt en kandidat till topp tio (fem?) när året ska summeras.

Smakprov från boken: Hela första novellen ”Sniper, Viper” och lite till.

Boken finns på Amazon eller om man råkar springa på författaren på nåt konvent eller liknande.

PS: Vad ska man lyssna på när man ligger i hängmattan och läser den här då undrar ni? Jag skulle skölja ner den med lite urgammal Tom Waits, typ från ”The Heart of Saturday Night” och gammal blues som Blind Willie Johnson med så raspig inspelning som möjligt. DS.

Författare: Jay Kristoff

Beskriving: ”On an island junkyard beneath a sky that glows with radiation, a deadly secret lies buried in the scrap. Seventeen-year-old Eve isn’t looking for trouble–she’s too busy looking over her shoulder. The robot gladiator she spent months building has been reduced to a smoking wreck, she’s on the local gangster’s wanted list, and the only thing keeping her grandpa alive is the money she just lost to the bookies. Worst of all, she’s discovered she can somehow destroy machines with the power of her mind, and a bunch of puritanical fanatics are building a coffin her size because of it. If she’s ever had a worse day, Eve can’t remember it. The problem is, Eve has had a worse day–one that lingers in her nightmares and the cybernetic implant where her memories used to be. Her discovery of a handsome android named Ezekiel–called a ”Lifelike” because they resemble humans–will bring her world crashing down and make her question whether her entire life is a lie. With her best friend Lemon Fresh and her robotic sidekick Cricket in tow, Eve will trek across deserts of glass, battle unkillable bots, and infiltrate towering megacities to save the ones she loves…and learn the truth about the bloody secrets of her past.  ”

Omdöme: Det är så jäkla korkat egentligen – att köpa första delen av en serie precis när den är släppt. Det är att sätta sig själv i en riktigt usel situation om man nu råkar gilla boken. Men… ja, jag gjorde det i alla fall, inte minst baserat på Kristoffs delaktighet i Illuminae Files.

Lifelike (nej, jag orkar inte hålla på med 1:or och 3:or i titeln, till och med jag har gränser) golvar mig inte riktigt lika mycket som Illuminae Files. Jag säger det direkt så att ni vet. Grejen är bara att Illuminae Files spelar i en så egen liga att det bara blir löjligt att jämföra.

Däremot, om man är intresserad av Mad Max möter Westworld möter Blade Runner med extra stark sri racha-sås, då är det fritt fram att läsa vidare.

Den är nämligen helt galen. På det bra sättet.

Jag ska erkänna att det tog lite tid för mig att komma in i boken, men det hade nog mer att göra med att läsningen blev så uppstyckad av olika anledningar att det bara blev några sidor åt gången än boken i sig, samt att jag la lite tid på att göra en Dobby och stryka mina fingrar för att jag inte direkt plockade upp att det är en himla knasig plot inspirerad av avrättningen av tsarfamiljen Romanov för nästan exakt 100 år sedan (17 juli 1918 om man ska vara sådan). Det är vansinnigt uppenbart när man tänker efter, men jag behövde få det berättat för mig. Oh well.

Lifelike kanske inte får dig att tänka (obviously…) kloka tankar. Den är inte djup. Du lär dig inget nytt om världen. Den påminner dessutom som sagt om en himla massa annat som du läst och sett tidigare. Men den är en skamligt underhållande och fantasifylld bok med ett par twister som ger dig nackskador så att lägga en hundring och lite till på den här kan vara bland det roligaste du gör det här sommarlovet/semestern.

Adlibris / Bokus

Jag har alldeles för mycket böcker jag vill läsa på en och samma gång just nu, men som bekant slalomläser David inte av princip. Jag fick en bok igår som jag varit väldigt nyfiken på och som jag vill kasta mig över samtidigt som jag började på en annan som imponerade stort både språkligt och i sin allmänna underlighet.

Sen har jag en hel hög andra väldigt intressanta recensionsexemplar  som ligger och väntar, dels från författare jag inte läst och även från gamla bekantingar här på bloggen.

Gemensamt för allihop är att de faktiskt allihop tillhör den svenska fantastiken och det känns jätteroligt att kunna ta del och vara med av den scenen, speciellt som jag känner att den bara blir bättre och bättre för varje dag.

Så jag behöver definitivt semester för att läsa, men det är några veckor kvar tills dess. Hur har ni det med läsningen i sommar?

Den här bloggen blir allt mer reaktiv känner jag. Jag ser nåt nånstans som triggar nåt. I det här fallet var det en fråga ifrån FantasyFarbror Marcus Olausson i den smått underbara facebookgruppen ”Boknördar som diggar fantasy & Sci/fi”.  Man måste liksom gilla en grupp med programförklaringen:

”Samlingsplatsen för oss som tröttnat på att varenda svensk bokgrupp har drabbats av sjukdomen deckarsyndrom. Här ägnar vi oss istället åt viktiga saker (drakar, orcher, rymdskepp m.m.) och struntar i oviktiga saker (förutsägbara mördare på Gotland och sällan något m.m.).”

Är ni inte med redan så måste ni helt enkelt gå med. Vi är supersnälla.

Marcus fråga var helt enkelt vilken som var den absolut bästa respektive sämsta boken under första halvan av 2018. Nu är det i skrivande stund 12/6 så vi är kanske inte exakt i mitten av året, men hyfsat nära för att jag ska kunna svara.

Jag är faktiskt rätt glad över att jag inte kan kora någon som varit sämst. Allt jag har trillat över i år har varit rätt hyggligt faktiskt som sämst, ingen har varit så att jag velat sätta eld på boken eller kasta den i ån.

Bäst hittills i år då? I ovan nämnda grupp så passade ”Obisidio” bäst och det är en jäkla bra bok, men om man ska ta den totala läsningen i år så tar föga förvånande Christina Lindström hem priset med ”Finns det björkar i Sarajevo?”. Men konkurrensen har varit stenhård – ”Obisidio” och ”The Hate U Give” har varit riktiga fullträffar.

Vad har ni tyckt varit bäst hittills i år av det ni läst?

Nu blir det lite Kanye West här igen, men det kommer en koppling till böcker snart, så häng kvar även om ni inte gillar karln (det gör knappt jag heller som bekant). Grejen var att när han släppte sitt förra album ”The life of Pablo” så deklarerade han lite kaxigt att albumet som fenomen var dött. Han hade nämligen inga som helst problem med att fixa och trixa med låtarna efter att de var släppta på olika streaming-plattformar. En textrad här, en alternativ mixning där. På nån låt klippte han till och med bort gästsångare. Med hans egna ord blev allt ”a living, breathing, changing, creative expression” och det är här man kan börja dra paralleller med bokerier och litteratur så fort det handlar om elektroniska versioner.

Vi har ju alla till exempel stört oss på dåligt korrekturlästa böcker, och här finns en fantastisk möjlighet egentligen att bli av med det problemet. Förlaget/författaren kan ladda upp en ny version och trycka på publicera och sen är problemet borta. Men det behöver inte stanna där – vad är det egentligen som säger att boken nånsin är klar precis som i Kanyes musikaliska exempel? Om man som författare känner att man inte är nöjd kan man ju enkelt skriva om eller lägga till/ta bort. Tekniskt sett är det enklare än nånsin – ingen behöver hugga ner träd och trycka nya böcker längre.

Den stora frågan är så klart om det är ok? Varför? Varför inte? Vad tycker vi?

Jag såg den här på Facebook för ett tag sen och började fundera. Det finns ju onekligen ett par dörrar som är lite mer spännande än andra, men också några som är av typen ”NEJFÖRIHELVETEALDRIGILIVET!!!!”.

Westeros till exempel är totalt livsfarligt. Med största sannolikhet skulle man bli av med huvudet så fort man klivit över tröskeln, så den glömmer vi direkt.

Middleearth kan vara lite roligare, men det beror på när man hamnar där. Är det ungefär när Bilbo är på picknick så är det väl hyggligt, men är det när Frodo och kamrater är på hajk så glömmer vi bort den också. Detsamma gäller Narnia – jag är inte sugen på att knalla in i ett fullskaligt krig mellan söta pratande djur.

Mushroom Kingdom då? Herregud, jag tror att det är som en färgglad mardröm med extra socker på toppen. Och militanta sköldpaddor.

Men vet ni vilken som jag tycker verkar absolut hemskast och vidrigast? Den som gör att jag faktiskt hellre skulle stoppa in huvudet i Westeros trots allt?

WONDERLAND.

JAG. TÅL. INTE. UNDERLANDET.

Det kryper i kroppen på värsta tänkbara sätt bara jag tänker på att spendera en endaste sekund där. Det är alldeles för konstigt och äckligt på ett rent fysiskt plan. Nä, hellre av med huve’t på mig i så fall.

För mig finns bara ett val av de här dörrarna. Man kan tro att det är Hogwarts, men faktiskt inte. Nähä du, jag hoppar in i den blå telefonkiosken!

Vilken dörr hade ni valt?

Författare: Gerard Way, tecknad av Gabriel Bá

Beskrivning: ”In an inexplicable, worldwide event, forty-seven extraordinary children were spontaneously born by women who’d previously shown no signs of pregnancy. Millionaire inventor Reginald Hargreeves adopted seven of the children; when asked why, his only explanation was, ”To save the world.” These seven children form The Umbrella Academy, a dysfunctional family of superheroes with bizarre powers. Their first adventure at the age of ten pits them against an erratic and deadly Eiffel Tower, piloted by the fearsome zombie-robot Gustave Eiffel. Nearly a decade later, the team disbands, but when Hargreeves unexpectedly dies, these disgruntled siblings reunite just in time to save the world once again.”

Omdöme: Strax innan jul 2008 var jag och min sambo i New York. Bland annat så besökte vi ”Forbidden Planet”-butiken vid Union Square och där köpte jag ”The Umbrella Academy  Vol. 1”. Jag läste samlingsvolymen på ett av New Yorks sämsta hotellrum, men jag har faktiskt inte läst den sen dess.

Den är skriven av Gerard Way, och om ni är tillräckligt gamla för att minnas bandet ”My Chemical Romance” så kanske ni känner igen namnet. Den här serie samlingen är på nåt sätt en logisk utveckling av bandet. Det är nån sorts hysterisk stilblandning med många svartklädda figurer med superkrafter och allt är allmänt knasigt.

Gillar David sånt? Självklart.

Men varför drar han upp en sån här gammal serie? Ingen bryr väl sig om sånt här 10 år senare?

Joho!

NETFLIX GÖR DET!

Så därför håller de på att göra tv-serie av hela grejen, och det blir så klart nåt jag måste kolla på när det blir dags.

Serien är genomgående ganska mörkt illustrerad med mängdrabatt på det svarta bläcket, precis som bilden ovan antyder, och Bá har en läcker stil som påminner lite om Mike Mignola (Hellboy).

Vad är det som Netflix gillar då som gör att de vill kasta lite pengar på det? Ja, troligen är det just det här med superhjältar med en twist, och där funkar paraply-akademin alldeles ypperligt. Det är tillräckligt knasigt för att det ska bli spännande rent visuellt bara det sitter rätt personer i regissörsstolen så jag hoppas som vanligt på det bästa. Absolut värt att läsa om man är sugen på nåt lite eget i superhjältesvängen!

Adlibris / Bokus

Jag vet att nåt av det mest nervösa för en författare är att läsa recensioner på det man själv skrivit. Det sitter ju folk därute som undertecknad som är oförskämda nog att inte bara tycka saker utan dessutom tycker att omvärlden behöver veta det.

Man ska därför som författare beväpna sig med ganska tjockt skinn, men det kan vara skönt att veta att alla får en släng av skopan då och då, oavsett om man förtjänar det eller ej. Och i så fall kan man hamna i ganska fint sällskap. Här kommer ett gäng en-stjärne-omdömen från olika sajter på hyfsat kända och uppskattade böcker:

”Räddaren i nöden” av J.D. Salinger: ”I would rather read the dictionary.”

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald: ”Weird plotless story whose main character has no life but to be the gateway to that of others. Everyone cheats on everyone and in the end nobody ends up happy and the audience doesn’t even end up with a moral to hold on to and justify they waste of time and money they just spent.”

”Bilbo” av J.R.R. Tolkien: ”Biblo[sic] use your brain, I don’t care if you have to build a plane, blimp, submarine or whatever. But really, don’t you have a better way of transportation?”

”Hamlet” av William Shakespeare: ”Hamlet! More like Spamlet! I don’t know what Willy Shakespeare was thinking when he wrote this one play tragedy, but I thought this sure was boring! Hamlet does too much talking and not enough stuff. He needs to shape up and show them who’s boss. Maybe Shakespeare fans of Hamlet should take a rest on the book tragedy! Ha ha!”

Och min absoluta favorit – omdömet om Anne Franks dagbok: ”A real downer”.

Författare: Samira Ahmed

Beskrivning: ”Maya Aziz är sjutton år och född i USA, men det känns som att hon lever i två världar. Hon slits mellan att följa sina indiska föräldrars önskan – att börja på college i närheten av deras hem i Chicago och så småningom gifta sig med en trevlig, muslimsk kille – och att göra det hon själv drömmer om. För hon vill inget hellre än att flytta till New York och gå en filmutbildning, stå på egna ben och klara sig själv.

Men just som hon trodde att saker inte kunde bli mer komplicerade sker en terrorattack i närheten av hennes hem, och det visar sig snart att den huvudmisstänkta delar efternamn med Maya. Grannar, klasskamrater och andra människor i Mayas närhet blir plötsligt fyllda av fruktan och hat, och hennes liv förändras till oigenkännlighet.”

Omdöme: Det går nästan inte att göra ett bokomslag som känns så 2018 som omslaget till ”Kärlek, hat och andra filter”. Färgstarkt, fluffigt och stor typografi – jag gillar det! Det funkar också som en sorts metafor för hela romanen som sådan. Det kanske är lite för uppenbart att prata färgstarkt och kryddigt när man pratar om nåt som tar avstamp i Indien att göra, men vad tusan, funkar matmetaforerna så funkar matmetaforerna, så har jag alltid sagt. För det är minsann himla sockersött ibland, som asiatiska efterrätter ofta är. Under en stor del av läsningen så störde jag mig lite på det och tyckte att det här med terrorattacken fick för lite plats. Det kändes som att den kom lite väl sent i berättandet för att egentligen få någon större betydelse, men sen slog nånting mig i samband med att jag såg en trailer för den romantiska komedin ”Crazy Rich Asians”.

Det jag insåg och som ställde delar av ”Kärlek, hat och andra filter” i lite annat ljus var det här – det är nåt fantastiskt med att få känna sig representerad i den kultur man konsumerar. Och med det menar jag att det inte direkt dräller av YA i butiken om muslimska huvudpersoner och som berättas utifrån deras perspektiv, och jag kommer inte på en enda som i några hundra sidor handlar om kärlekslivet hos en 17-årig muslimsk tjej i en amerikansk förort! Det är den stora USP:en för den här boken och det är en jäkligt bra sådan. Här märks det att Ahmeds egen bakgrund spelar in, för det känns insatt och trovärdigt hela vägen.

Men som jag sa, det här med terrorangreppet tycker jag fortfarande inte får tillräckligt stark betydelse och det ger inte boken den fulla tyngd jag hoppades på. Om man jämför den med t ex ”The Hate U Give” så har den i sin tur en helt annan pondus. Jag tror att det beror lite på tempo och disposition av de två olika delarna av berättelsen. För lite chili, för mycket socker helt enkelt.

Därmed inte sagt att boken är dålig på något sätt, tvärtom. Men även om ”Kärlek, hat och andra filter” är en god och trevlig maträtt så hade jag önskat att kocken vågat krydda till den lite till.

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

…så är jag inte död. Bloggen är inte nedlagd.

Jag är bara lite trött + att den här veckan varit lite överjävlig på jobbet.

Men vad görs i helgen då? Borde inte David vila i så fall? Nej, han åker istället till Malmö och springer hinderlopp!

Så nånstans runt 10:00 imorgon lördag när ni sätter er och börjar lösa melodikrysset och äter frukost, då har jag precis börjat springa runt på ett fält för att klättra och krypa och svettas.

Men på måndag återgår allt till det vanliga. (Om inget är brutet dvs.)

Oftast pratar jag om böcker som jag vill läsa eller har läst. Det är liksom roligast så. Men det finns faktiskt böcker som jag aldrig nånsin kommer att läsa färdigt, som exempelvis den tegelstenstjocka ”Jonathan Strange och Mr. Norrell”. Egentligen borde den passa mig som hand i handske, men jag kommer inte överens med den. Jag vet inte om det är de evighetslånga och extremt vanligt förekommande fotnoterna, eller om det är tempot, eller om det bara är för att den är tjock som tusan. Det går inte. Jag såg ärligt talat inte färdigt tv-serien heller, så kanske är det nåt som inte funkar. Jag hade faktiskt pocketboken först men bytte till en inbunden och jag tror att jag även bytte språk från engelska till svenska men det hjälpte inte.

Så det här blir faktiskt en bok som rensas ut ur hyllan. Böcker man inte är kompis med behöver man inte behålla.

Så här kände jag mig varje gång jag försökte läsa boken.

…är att boken jag läser är bra, både på svenska och engelska. Det är inget fel på den svenska översättningen, tvärtom, men det passade bättre att läsa på engelska även om det just den här gången är lite svårare än vanligt. Mycket talspråk och slang och sånt som gör att det blir lite klurigare än vanligt faktiskt.

Dessutom så blir jag lite lätt distraherad och börjar leta efter musik som ”passar” (ja, det blir en jäkla massa Drake och Kendrick Lamar, dock ingen Tupac konstigt nog trots att han refereras i titeln på själva boken) eller försöker passa in skådespelarna i den kommande filmen med karaktärerna. Fast just där skulle jag egentligen vilja kasta om rollerna på en del av herrarna som borde spela X istället för Y, ja, ni fattar.

Vilken bok det är? Nästa vecka peeps, nästa vecka.

Författare: Tomi Adeyemi

Beskrivning: ”Zélie Adebola minns hur det var när Orïsha var ett land som sjöd av magi. Det fanns i varje träd, varje eldsflamma och varje våg. Så är det inte längre. Under en hänsynslös kungs styre har både magin och människorna som kunde kontrollera den utplånats. Det har lämnat Zélie föräldralös och hennes folk utan hopp.

Men Zélie har en chans att slå tillbaka mot monarkin och göra Orïsha till ett magiskt land igen. Tillsammans med den förrymda prinsessan Amari måste Zélie övervinna den lömska kronprinsen, som är fast besluten att förinta magin för gott. Men Zélie ställs inför oväntade svårigheter när hon kämpar för att ta kontroll över sina egna krafter – och över hur hon egentligen känner för fienden.”

Omdöme: ”Children of Blood and Bone” är unik. Så enkelt är det. Det finns helt enkelt inga andra böcker som ens påminner om en YA-fantasy baserat på afrikansk mytologi med färgade huvudpersoner och det finns egentligen ingen bättre tid än nu. Hela världen är redan hög på ”Black Panther” och det är helt enkelt lysande timing att den här boken kommer just nu. Man kan känna hur Adeyemi suttit och hamrat på tangenterna för att få ur sig boken som är första delen av en trilogi. Adeyemis roman känns nästan febrig, så stark är den ibland.

Och CoBoB är som tur är faktiskt bra som attans.

Adeyemi har skrivit en väldigt tight och driven berättelse och nåt som gör mig väldigt glad är hur mycket tyngd hon lägger på familjens betydelse. Arv, traditioner och familj är väldigt centrala teman i boken och påverkar de fyra huvudpersonerna enormt i de val de gör genom berättelsen. Jag förstår hela tiden varför de handlar som de gör även om jag kanske inte alltid håller med.

Lika viktig är vänskap – den finaste kärlekshistorien i boken är egentligen den vänskap som växer fram mellan Zélie och Amani som är så otroligt olika men som finner varandra på ett sätt som gör en varm inombords. Däremot kan jag väl känna att de andra kärlekshistorierna är lite mer ordinära. De imponerar inte alls på samma sätt som så mycket annat i CoBoB, och lite samma sak kan jag känna när det handlar om karaktärernas röster, åtminstone inledningsvis. Då har jag lite svårt att skilja dem åt men det släpper med tiden, inte minst på grund av det sätt karaktärerna växer under berättelsens gång.

Men det är också de svagheter jag hittar i boken. Istället så är det resten av hantverket som verkligen slår undan fötterna på mig och imponerar. Det här är en debut, men det märks verkligen inte – det är ett otroligt genomarbetat världsbygge och som har en intensitet som är väldigt spännande. ”Children of Blood and Bone: Solstenen” är obligatorisk fantasy-läsning 2018 helt enkelt. Såååå, när kommer nästa del?

Lavender Lit har bidragit med ett recensionsexemplar.

Adlibris / Bokus

Jag blev tipsad i kommentarsfältet till ett annat inlägg om en tävling som förlaget B. Wahlströms anordnade i samband med releasen av Anna Days ”Fandom”. Hela grejen med den boken handlar ju om att vara en megasuperüberfan av nåt, och en typisk sån yttring är fan fiction, dvs precis så som det låter – fans som skriver egna berättelser som baseras på exempelvis Harry Potter, Hunger Games eller nåt liknande.Det här är otroligt stort och det finns mängder av fanfic på nätet, inte minst på Wattpad som är ett stort community där man lägger upp sina texter.

Jag ska inte på nåt sätt låtsas som att jag läst nån fan fiction överhuvudtaget, men jag tycker att det är en helt lysande koppling som förlaget gjort när de anordnat en tävling med svenska fanfic-profiler som fått läsa boken i förväg och därefter skriva en fanfic som gick att koppla till boken. Dels är det ett spännande nytt sätt att hitta ut till bokens tänkta målgrupp och dels så passar det så himla bra med boken eftersom en av karaktärerna är just fanficförfattare. Vinnaren av tävlingen får sitta ned två timmar med en av förlagets redaktörer för att få tips och råd om sitt skrivande och det måste ju vara guld värt om man skriver mycket, eller hur?

Alla bidrag ligger redan ute på Wattpad och kan läsas här. Vinnaren koras redan i övermorgon och jag ska läsa alla bidragen. Jag tänker också recensera vinnarbidraget nästa vecka. Kul va?

Författare: Karl Modig

Beskrivning: ”Josef är nitton år och bor i en lägenhet ihop med sina storasyskon Natascha och Alexander. Fast nu är det bara han och Natascha kvar. Han ägnar dagarna åt att skriva skämt till sin stand-up-rutin, och nätterna åt att hamna i fel säng, och pratar om vad som helst utom om Alexander. Men hyran behöver betalas och hans syster ligger bara i sängen hela dagarna, så Josef börjar jobba som resurs i skolan. Sakta, steg för steg, tar han in det fruktansvärda som har hänt, trots att han hela tiden försöker skämta bort det.”

Omdöme: ”Döden är inget skämt” är en bok om sorg, och den beskriver på ett väldigt bra sätt hur det kan finnas lika många sätt att sörja som det finns personer. Alla sätt är kanske inte bra, vissa rent utav självdestruktiva och andra är en sorts förnekande av verkligheten. Men alla varianter finns.

Min upplevelse är att Karl Modig utvecklats ordentligt sedan debutromanen ”Superhjältar: på gott och ont”. Framför allt tycker jag att han träffar ännu mer mitt i prick när det gäller vardagsdetaljerna. Det känns trovärdigt hela vägen.

Nåt som också är fint beskrivet är Josefs relation till sin syster och senare i boken även till det barn som han ska jobba som assistent för i skolan, och det är i de delarna som Modig är som bäst, när han sätter Josef i situationer där han får betydelse för någon annan.

Det här är det spår som jag hoppas att Modig fortsätter på, samtidsromaner för unga vuxna. Det finns nåt intressant i Karl Modigs perspektiv och författande som jag hoppas att vi får se mycket mer av i fortsättningen. I expect good things.

Adlibris / Bokus

Ni får ursäkta stiltjen. Jag har faktiskt läst ut en bok och har påbörjat en väldigt efterlängtad bok så det är inte den biten som felar, det är det här med att faktiskt få tid att krafsa ner nåt vettigt.

Däremot pågår rekryteringen av ännu fler intervjuoffer till ”Så jobbar jag” som likt tacos återkommer varje fredag (jag skulle till och med vilja påstå att ”Så jobbar jag” är bättre än fredagstacos, men så är jag eventuellt en smula partisk i frågan). Jag tycker att de är väldigt intressanta och jag hoppas att ni gör det också. Har ni förslag, eller t o m vill nominera er själva så lägg gärna en kommentar. På fredag är det dags igen med allas vår favorithobbykulturtant. Vem kan det vara?

Författare: Camilla Linde

Beskrivning: ”Rymdpiraten Snack Parrow ger sig ännu en gång ut på äventyr med sitt risiga rymdskepp. Det har kommit ett nödrop från yttre rymden. Snack och hans besättning bestämmer sig för att rädda den som är i nöd.

Vi är många som älskar serier. Helst långa, tjocka EPISKA utdragna serier i så många volymer att de kräver ett eget hyllplan i Billy-hyllan. Ja G.R.R.R.R.R.R.R.R.R. Martin och Brandon Sanderson, jag tittar lite extra på er. ”Är det inte en trilogi är det inte på riktigt”.

Men skulle jag bara sitta och läsa sånt så skulle det här bli Sveriges absolut tråkigaste bokblogg (nu är väl oarya.se bara trea från slutet eller nåt, hehe). Nåt roligare ska ni väl ha än att få veta att jag är inne på volym 7 i serie X. Istället vill jag lyfta lite trevliga singlar! Vissa recensioner jag länkar är så gamla att jag nästan glömt att jag skrivit dem. Det finns så klart ännu fler, t ex favoriter som Christina Lindström och Anna Ahlund, men här kommer ett gäng andra författare:

Först några jag inte läst, så kan vi ta de jag redan varit och pillat på sen, ok?

”The Hate U Give” av Angie Thomas – den här är en sån jag faktiskt måste läsa ganska snart. Jag skäms lite över att jag inte redan gjort det.

”Kärlek, hat och andra filter” av Samira Ahmed – Lavender Lit kommer att släppa den här under våren, och den ska jag absolut ge mig på.

”Döden är inget skämt” av Karl Modig – Det jag hört om den här har varit väldigt lovande.

Och såna jag läst och fortfarande tycker att ni ska läsa om ni inte redan gjort det:

”Jag ger dig solen” av Jandy Nelson – Alltså, det är inget snack. Den här, ojojoj.

”Oktober är den kallaste månaden” av Christoffer Carlsson – den här är så underskattad och så bra.

”Tell me three things” av Julie Buxbaum – som en varm kopp te, myspys hela vägen.

Och så en bok som ni ska hålla er så långt ifrån som det bara går:

”Black Ice” – av Becca Fitzpatrick.

Ok, så jag kan erkänna det direkt. Jag har aldrig läst ”Röda rummet” av August Strindberg. Så i mellandagarna innan jobbet brakade lös igen och jag var mellan böcker (det är väl det mellandagarna avser?) tänkte jag att ”Jo, men nu gör vi ett försök. Det är ju en klassiker av rang, det sägs att man bör ha läst den som svensk medborgare, klassiker, litterär kanon blablabla”. Så jag tankade ner boken, den finns t o m gratis i iBooks, och började. Och maken till tvärstopp har jag nog aldrig råkat ut för tidigare. ”Att paddla kanot i gröt” är en underdrift. Det är förvisso vackert och målande men det är en meningsbyggnad och ett tempo som gör att jag måste ta Clarityn och injicera energidrycker med dropp för att överleva. Ni vet hur den börjar va?

”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal – och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.”

Och så håller det på i några stycken till. Som sagt, målande etc. Men sen kommer lite dialog:

”Herr Struve drog ut den högra polisongen, tryckte varsamt ner hatten och tackade för bjudningen, men var orolig.

– För det första, måste jag bedja er icke vidare titulera mig häradshövding, upptog den unge herren samtalet, ty det har jag aldrig varit, utan endast extra ordinarie notarie, och detta senare har jag med i dag upphört att vara och är endast Herr Falk.

– Vad för slag?

Herr Struve såg ut som om han förlorat en fin bekantskap, men förblev godmodig.

– Ni som är en man med liberala idéer …

Herr Struve försökte begära ordet för att utveckla sig, men Falk fortfor.

– I er egenskap av medarbetare i den frisinnade Rödluvan är det som jag sökt er.

– För all del, jag är en så obetydlig medarbetare …

– Jag har läst era ljungande artiklar i arbetarfrågan, och i alla andra frågor som ligga oss om hjärtat. Vi räkna nu vårt Anno III, med romerska siffror, ty det är nu tredje året som den nya representationen sammanträder och vi skola snart se våra förhoppningar förverkligade. Jag har läst era förträffliga biografier i Bondevännen över de ledande politiska männen, männen från folket, som slutligen fått framföra vad de så länge burit tungt på sina sinnen; ni är en framåtskridandets man och jag högaktar er!

Struve, vars blick slocknat i stället för att tändas vid det eldiga talet mottog med nöje det åskledande anbudet och grep med iver ordet!

– Jag får säga, att det är med en verklig glädje jag hör ett erkännande från en ung och, jag må säga det, utmärkt person som häradshövdingen, men å andra sidan, varför skola vi tala om saker som äro av alltför allvarlig, för att icke säga sorglig natur, här, då vi äro ute i naturens sköte, här på vårens första dag, då allting står i sin knoppning och solen sprider sin värme i hela naturen; låt oss vara sorglösa och dricka vårt glas i frid.

– Förlåt, men jag tror att jag är äldre student – och – vågar – kanske därför föreslå …

Falk vilken gått ut som en flinta för att söka stål kände att han huggit i trä. Han mottog anbudet utan någon värme. Och där suto nu de nya bröderna och hade intet att säga varann, annat än den missräkning som deras ansikten sade.

– Jag nämnde nyss för bror, upptog Falk samtalet, att jag i dag brutit med mitt förra och övergivit ämbetsmannabanan; nu vill jag blott tillägga att jag ämnar bli litteratör!

– Litteratör! Åh, kors, varför det då! Men det är ju synd.

– Det är icke synd; men nu har jag att fråga om bror vet vart jag skall gå för att få något arbete!”

Jag kollade lite, och jag behöver i runda slängar dubbelt så lång tid per sida för att läsa herr Strindberg jämfört med min vanliga läshastighet. Paddel + kanot + gröt som sagt.

Med andra ord får den här boken allt vänta lite till innan jag avverkat den.

Författare: Sara Bergmark Elfgren

Beskrivning: ”Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?”

Omdöme: ”Norra Latin” kan ha varit 2017 års mest efterlängtade ungdomsbok i Sverige, åtminstone om man ser till hur många som läst den och på nåt sätt uttalat sig om den i sociala medier. Nu senast såg jag att Kulturkollo konfererat om den, så frågan är vad jag kan tillföra till diskussionen?

Vi kan väl kanske prata om att Sara uppenbart blivit en riktigt vass författare rent tekniskt? Det har jag inte sett så många andra prata om i alla fall. Det finns nåt i ”Norra Latin” som visar på en författare som med väldigt små medel får nåt väldigt svårt att verka enkelt. Jag tänker till exempel mycket på just hur hon får de olika berättarrösterna att verkligen kännas som olika personligheter. För mig är det aldrig nån tvekan om vems kapitel jag läser även om jag hoppar över kapitelrubrikerna. Jag känner i texten om det är Tamar eller Clea som berättar, och det har inte bara med deras respektive berättelsebågar, utan det märks i de olika nyanserna i språket. Den aspekten av ”Norra Latin” imponerar enormt på mig eftersom det gör så väl.

Jag fascineras också över hur ”just nu” den är samtidigt som boken ändå kommer att kännas tidlös eftersom Sara skickligt undviker att vara för detaljerad. Man brukar prata om att det är detaljerna som gör skillnad, men det finns nåt väldigt klokt att inte gräva ner sig för mycket också. Det säger sig självt att det är betydligt smartare att säga ”mobil” än ”iPhone 8”, men det är så klart lätt och vanligt förekommande att trycka dit samtidsmarkörer som tyvärr alltför snabbt övergår till dåtidsmarkörer istället.

Sen måste jag ju säga att jag är väldigt glad över just ”En midsommarnattsdröm”. Det är nåt med den pjäsen som alltid kittlat mig lite extra, och att blanda in en trickster som Puck och en magisk mask och grejer är verkligen nåt som tilltalar mig. Jag har ju tidigare pratat om hur mycket jag tycker om episoden i Neil Gaimans ”Sandman”, mer specifikt från ”Dream Country”, där det berättas om uruppförandet av pjäsen och det gjorde mig väldigt glad att se att pjäsen dök upp även här.

Det jag däremot inte riktigt tar med mig är nån större skräckkänsla. Förvisso är det en spökhistoria i grunden, men som vanligt är det alltid människorna som är det riktigt obehagliga, vilket inte minst syns i de stycken där kändiskult och den genialiska kulturmannen som kommer undan med allt diskuteras. Där snackar vi läskiga grejer på riktigt.

Dessutom är det inte alls uppenbart för mig vad nästa bok i serien kommer att handla om. ”Norra Latin” i sig är en så komplett läsupplevelse att jag kände mig helnöjd när jag slog ihop boken. Om jag får spekulera och önska så hoppas jag på att uppföljaren helt byter huvudrollsinnehavare och att det bara är läroverket i sig som är den gemensamma nämnaren och att Clea och Tamar bara har biroller. Lite samma koncept som i en viss norsk TV-serie… Det ska bli väldigt spännande att se vart det här tar vägen härnäst.

Adlibris / Bokus

Adlibris / Bokus

Efter lite långledigt så är det ta mig tusan dags att skaka av sig julkilona och ta tag i livet igen med förnyade krafter. På måndag är det med andra ord dags igen för oarya.se att kasta in mysbyxorna i garderoben och ta på sig arbetskläderna igen.

För att göra saker enklare för mig själv så tänker jag försöka vara åtminstone semi-strukturerad i år med olika sorters inlägg på bestämda veckodagar och inte fullt lika styrd av spontanitet som under tidigare år. Vi får se om det funkar. Det blir hur som helst en hel del spännande saker där till och med några av er läsare är inblandade, bara en sån sak!

Plattan i mattan, nu kör vi så det ryker!

Ja som rubriken antyder.

Nu blir det lägre aktivitet än på länge. Dels för att det är dags för julledighet i allmänhet och för att inspirationen och läsningen inte är på topp. Att jag hade en liten beef med the influensa gjorde väl inte saker bättre.

Därför blir det lite jullov för min del i hopp om att överdriven konsumtion av allt som hör julen till kommer att leda till massor av bra saker för oarya.se.

God Jul på er kära medberoende!

Ibland är det rätt trevligt att läsa nåt lite kortare för att få lite omväxling från ens 600-sidiga supermegamammutfantasyroman som man har i väskan.

Hans Olsson som skrivit ”King’s Hope” som recenserats här på bloggen har nyligen publicerat tre noveller så jag tänkte att vi drar igenom dem lite snabbt här idag.

Ett steg åt sidan
”Att färdas mellan dimensioner är lika enkelt som att ta ett steg åt sidan. Men något har gått fel och människor försvinner spårlöst, trots att de följer tidtabeller och kartlagda rutter. Liio är en av de saknade. Finns hon där ute på någon okänd plats, eller är hon för evigt förlorad?”

Av de tre novellerna så är det solklart den här jag gillar mest. Den har nåt tilltalande obehagligt Interstellar möter Twilight Zone-aktigt över sig. Här tycker jag också att Olssons text är snäppet bättre så novellen ger ett väldigt bra intryck.  Riktigt bra helt enkelt.

Filmvisning på salong Rentzo
”På en exklusiv salong ligger ångan tät och ett högteknologiskt mutoskop erbjuder filmvisning utöver det vanliga. Men att se filmen är inte riskfritt och för den som vågar titta ner på de snurrande bilderna finns ingen återvändo.”

Den här novellen har en mer steampunkig ansats, och genrebytet i sig är rätt kul. Det är också ett rätt rolig premiss och jag hade nog inte haft något emot några sidor till för att bygga ut storyn bara aningen mer, det här den av novellerna som jag känner att jag vill ha mer av.

Papperssvalan
”Papperssvalan beställer hem piller från internet och får oväntat förmågan att flyga. Men hans superkraft är inte så bra som förväntat, och snart upptäcker han att han har en nemesis.”

”Papperssvalan” är ganska rolig. Jag gillar det här med att det inte är en så fantastisk superkraft trots allt och att huvudpersonen är lite skönt återhållsam. Han lägger ribban på att bli lokalhjälte snarare än medlem i Avengers. Jag kan tycka att själva nemesisen är lite blek men klart underhållande novell.

Mer om Hans finns på hans Facebooksida.

Jag trodde Robin var ganska akrobatisk av sig? Nu är han ju mer som en katt som vill välta granen.

Alltså jag vet inte jag…

”THE MOST REQUESTED VILLAIN OF ALL” Vem är det som önskar att tomten ska få spö av Hulken? WHO ARE YOU PEOPLE!?!? (och jo, Hulken är grå ibland. Fråga inte, det är så knöligt att förklara.)

Nu börjar jag bli lite orolig för tomten här. Han börjar tappa det.

Och vad i hela h-vete har hänt här när Frank Castle sitter där i tomteluva? Svar: Han har naturligtvis dragit hela ”Naughty or nice” alldeles för långt.

Författare: Josephine Almanakis

Beskrivning: ”Ben har klantat till det. Rejält. Efter en festlig kväll på stan lyckas han tappa bort bästa vännen Georges mest värdefulla ägodel, en blindklocka. Den trollbindande Emma, som han träffade under kvällen, kan sitta på svaret. Men, var är hon?

Ben tar hjälp av George som skrivs ut på helgpermission från psyket. Han knäcker koden om var Emma är och de två vännerna sätter kurs mot Spanien. När det mesta känns hopplöst och George beter sig oroväckande normalt, undrar Ben om det var så briljant att erkänna att han hade slarvat bort blindklockan.”

Omdöme: Om man sitter och åker tåg mellan två snöslaskiga orter på var sin sida gränsen mellan Småland och Västra Götaland i början av december så är det få saker som lyser upp mer än en knallgul bok om att harva runt på cykel i ett tokvarmt Spanien. ”Det man inte vet…” är Josephine Almanakis debutroman och dessutom en som hon ger ut på eget förlag, och det är faktiskt en av de egenutgivna böcker som hållit högst kvalitet rakt igenom som jag har läst som bokbloggare. Det som gjorts så bra är att alla enskilda delar håller både jämn och riktigt hög klass. Allt från de rent ytliga sakerna som en professionell formgivning till det språkliga som fungerar klanderfritt och har en väldigt trevlig ton visar på ett gediget hantverk och stor skicklighet. Jag har en teori om att det är nåt som har med alla de där som gått skrivarkursen på Fårö att göra, den verkar vara nåt utöver det vanliga… av de jag läst som gått kursen så har båda två gett ut ett par riktigt bra debutromaner. För den som undrar är alltså Anna Arvidsson den andra författaren, ni vet, ”Ordbrodösen”.

Jag får rätt ordentliga Peter Magnusson/David Hellenius-romkom-vibbar av den här boken. Tycker man till exempel att den där filmen där Peter Magnusson åker till Phuket och försöker skriva en bok är det mysigaste sen filttofflorna uppfanns, då är det här definitivt en pocketbok att införskaffa.

Det är nämligen feelgood korsat med reseskildring och jag blir inte alls förvånad över att Josephine både cyklat och vandrat i de miljöer hon skrivit om i boken – det är snarare så att det hade varit himla märkligt om hon inte gjort det. Närvarokänslan är alltså på topp. Dessutom har hon förmodligen också ätit sig igenom Spanien för gudars vad det pratas mat i boken, nåt som faktiskt höll på att göra mig galen en frukostlös morgon härom veckan. Vi kan säga att det var tur för bokens betyg att studentfiket på jobbet var öppet när jag kom fram.

Ska man balansera upp allt beröm lite så kan jag känna att jag hade velat ha lite mer djup och dimensioner hos karaktärerna, och kanske framför allt i huvudpersonerna Ben och Emma. Det är nästan så att jag tycker att flera av bifigurerna är mer minnesvärda. Lite mer kontraster i personligheterna hade lyft boken ytterligare ett snäpp.

Jag ska erkänna att ”Det man inte vet…” är lite utanför det jag vanligtvis läser, men jag hade i alla fall väldigt trevligt när jag läste boken. Det är nästan ett år sedan jag och sambon åkte till Malaga och den här boken gör inte att det kliar mindre i fingrarna att boka nya flygbiljetter…

Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Ja, för den här veckan ska det recenseras både romaner och noveller och kanske t o m en graphic novel. Det blir som det allra göttigaste från julbordet kan man säga. Egentligen ska man gå sju varv för att få med sig allt det bästa från sillen till skumtomtarna (så säger etiketten) men eftersom vi är kompisar allihop så kan vi slå ihop det på lite färre tallrikar. Som tur är så är det faktiskt ganska trevliga saker som kommer att recenseras (ingen brysselkål här inte, jag befattar mig inte med såna hemskheter) så alla inblandade kan nog bli hyfsat glada hoppas jag. Häng med, vi börjar imorgon!

Det var rätt länge sedan jag lyssnade på ett avsnitt av Bladen brinner. Oklart varför eftersom jag egentligen gillar podcasten trots att de kanske tipsar lite för mycket om bilderböcker för min smak (inget fel på bilderböcker, jag är bara ointresserad av dem). Men idag på tåget in till jobbet så lyssnade jag på avsnitt #22, och där brände det till lite grann när de pratade om utgivningen av barnböcker och fick input både från ansvariga på Bonnier Carlsen och på Akademibokhandeln.

Man vill ju gärna tro att det bara är bra med att det ges ut en ohygglig mängd böcker, ”nåt för alla” och allt det där men som inslaget i podden tydligt beskriver så finns det ju en del problem förknippat med det där också – dels att nå ut i bruset bland alla andra titlar och dels så har vi ett rent fysiskt problem både i butiker och för den delen även på bibliotek. Hur ska alla böcker få plats?

Nåt som jag tyckte var extra intressant var det här behovet av att ha en ”backlist” med alla föregående böcker av en serie i lager kombinerat med det här med att många i hög grad tar det säkra före det osäkra och vill köpa klassikerna, dvs Astrid Lindgren, Alfons Åberg, Elsa Beskow-böcker etc. Det är ju självklart att det tar en jäkla plats från alla nyheter!

Det här är precis sånt jag tycker är den bästa sortens inslag, de där de dyker ner lite mer i branschen och vad som händer bakom kulisserna. Visst gillar jag bokrekommendationer men Bladen brinner har möjligheten att ta sig in lite längre in i bokvärlden och jag hoppas på fler inslag av den typen!

…och som vill köpa närproducerat, ni har väl upptäckt Fantastikbokklubben? Det är en nystartad webbshop där ett gäng svenska förläggare inom… eh… fantastik gått ihop för att sälja sina böcker. Deras mission statement ser ut så här:

”Gillar Du Fantasy, Science Fiction, Skräck och Magisk Mysticism? Tycker Du om spänningsrelaterade böcker, som beskriver en annan verklighet än vår egen? Saknar du ett lättillgängligt och överskådligt sortiment? Vill Du hitta de delar inom fantastiken som berör just Dig? Då hoppas vi att du ska tycka om vår webshop inom fantastikkonceptet!

Fantastikbokklubben är en gemensam grupp av förläggare, (förlag och författare), inom fantastikområdet. Våra böcker, berör fantastikens alla delar och riktar sig mot alla främst från de äldre tonåren och uppåt. Vårt mål och ambition är att Du ska hitta Ditt favoritsortiment inom fantastikgenren, Dina favoritförfattare och favoritböcker.”

Jag har kollat runt lite bland titlarna och det finns en del bekanta namn där. Vissa har till och med recenserats här som exempelvis Camilla Linde, Hans Olsson, A.R. Yngve, E.P. Uggla osv. Det kan väl vara värt att kolla in så här i näthandelstider?

View this post on Instagram

Gillar Du Fantasy, Science Fiction, Skräck och Magisk Mysticism? Tycker Du om spänningsrelaterade böcker, som beskriver en annan verklighet än vår egen? Saknar du ett lättillgängligt och överskådligt sortiment? Vill Du hitta de delar inom fantastiken som berör just Dig? Då hoppas vi att du ska tycka om vår webshop inom fantastikkonceptet! www.fantastikbokklubben.se #fantasy #svenskfantasy #fantastik #scifi #magiskmystik #dystopi #skräck #bokklubb

A post shared by Fantastikbokklubben (@fantastikbokklubben) on Nov 13, 2017 at 1:16am PST

Författare: Eva Holmquist

Beskrivning: ”Noras mamma ligger för döden. Förblindad av sorg går Nora rakt ut i vägen, precis när Robin kommer cyklande, och de kolliderar våldsamt. Blödande hamnar de på marken och deras blod blandas.

Senare dyker Robin oväntat upp vid hennes mammas dödsbädd och Nora dras in i en främmande värld. Robin visar henne ett parallellt Jönköping som bebos av varelser hon inte hade kunnat drömma om. Själv är hon också förändrad, i hennes blod finns nu kraften att skifta hamn. Men denna nya värld är på väg att utplånas om inte hon och hennes nya vänner agerar snabbt.”

Omdöme: Det är lite speciellt att läsa en bok som utspelar sig runt och på ens egen arbetsplats. Det har jag nog inte råkat ut för innan och lär inte göra det igen på länge. ”Blodskifte” utspelar sig alltså i Jönköping där både jag och författaren Eva Holmquist arbetar, och många av händelserna i boken utspelar sig på eller runt campus på Jönköping University (ja, vi heter så, fråga inte…) där jag alltså sitter varje vardag. Det är en rätt trevlig tanke att i ett alternativt universum är ens kontor en del av ett småländskt Hogwarts!

Jag har för övrigt bara läst en annan bok av Holmquist, och den riktade sig till något yngre läsare än den här, ”Blodskifte” är lite mer YA även om huvudpersonerna gått ut både grundskola och högre utbildning.

Det är en bok med bra tempo och disposition, skriven med ett språk som borde passa bra för målgruppen. Jag reagerar dock på att det ibland upprepas vissa uttryck och meningar för ofta och i något fall redan på samma sida. En katt kan till exempel bara ”rulla ihop sig till en boll” ett visst antal gånger innan man bör leta efter synonymlexikonet.

Annars tycker jag att ”Blodskifte” är underhållande, men jag skulle vilja veta mer om Den Store Skurkens motiv och bakgrund för att förstärka karaktären ytterligare. Det gäller nog båda huvudpersonerna Nora och Robin med för den delen för att göra karaktärerna mer flerdimensionella. I nuläget är de ganska tomma blad för mig.

Holmquist lämnar dock lite trådar öppna för en uppföljare så en del av de frågor som jag har kanske får svar vid ett senare tillfälle. ”Blodskifte” är i varje fall ett kul inslag inom den svenska urban fantasyn, och speciellt om ni har lite koll på hur staden ser ut!

Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Vännerna på Kulturkollo har framtidstema den här veckan och frågar oss läsare om vad vi ser fram emot i framtiden. Visst ser jag fram emot saker som att få åka hem och äta kvällsmat, julledighet, nästa Star Wars-film och att Obsidio släpps, men ALLRA ALLRA ALLRA ALLRA MEST så ser jag fram emot den lilla film som kallas ”Avengers: Infinity War, och vars trailer as we speak håller på att välta internet.

Jösses Amalia vad jag är pepp!

Känner ni till Stora Ljudbokspriset? Det gjorde inte jag, så i så fall är ni mer allmänbildade än vad jag är.

Hur som helst så är syftet med priset att främja utvecklingen av ljudböcker och lyssnandet på dessa och belönar både författaren och inläsaren. Det känns ju för övrigt helt rätt i sammanhanget.

Det som gjorde mig lite extra glad när jag läste på om priset var att dels så är allas vår favorit Johanna Lundin ordförande för juryn för ungdomskategorin. Hon har bevisat gång på gång på sin blogg Sincerely Johanna att hon kan sina grejer och det är jätteroligt att hon får visa hur bra hon är i sådana här sammanhang. Sen är hon så klart himla trevlig också!

Det andra som gjorde mig glad var att det ens finns en både barn- och ungdomskategori, och dessutom att de innehåller så himla bra titlar, dessutom väldigt nya och fräscha sådana. Jag har bättre koll på ungdomsböckerna och där finns allt ifrån Alex Haridis ”Huset mittemot” till rykande färska ”Norra Latin” av Sara Bergmark Elfgren och senaste John Green.

Vill ni rösta så kan ni göra det här:

https://storaljudbokspriset.se/omrostning/basta-ungdom-2017/

Läste på Expressen av alla ställen att Viaplay kommer att göra tv-serie av thriller/urban fantasy-romanen ”Förstfödd” av Filip Alexandersson, dock kommer tv-serien att heta ”Eldmärkt” istället. I artikeln så citeras det ur pressmeddelandet:

”I grunden ligger en berättelse om sökandet efter sitt ursprung, en jakt som leder oss in en dold värld präglad av mörka hemligheter och okända krafter.”

I huvudrollerna ser vi Izabella Scorupco och August Wittgenstein, så här glada ser de ut över sitt nya jobb:

Är det nån av er där ute som läst böckerna? Är de nåt att ha? Jag måste erkänna att de här är helt utanför min radar så jag personligen har ingen koll.

TV-serien kommer nån gång nästa år på Viaplay och lite senare på TV 3, dvs samma upplägg som de hade med den senaste ”Hassel”-filmatiseringen med Ola Rapace.

Ja, det är faktiskt så ovanligt att jag köper böcker att det får bli ett inlägg om själva händelsen. Jag tycker som bekant inte om att köpa böcker. De tar plats, är tunga och finns att låna gratis på biblioteket. Oftast. (Dock inte alls den här gången.)

Självklart är det den dåliga kombinationen av dålig karaktär, reapriser och att ha precis fått lön som ställer till det, vad annars?

Alla som argumenterat med sig själv och sagt ”Men den är så billig att man nästan tjänar på att köpa den” räcker upp en hand.

Jag sörjde lite grann när beskedet kom, dvs dödsbeskedet om podden Farfarsparadoxen av allas favorit-tentakelfarbror Andreas Ljungström och Oskar Källner.

För min del så var Farfarsparadoxen en av de poddar, tillsammans med Obiter Dictum och My dad wrote a porno (kolla Andreas vilket sällskap du hamnat i), som hade absolut högst ”shoutability”-faktor, dvs engagerade mig mest som lyssnare genom att jag argumentade med, mot, tyckte nån var helt off eller skrattade högt av igenkänning och så vidare.

Se det var med stor glädje jag såg att Andreas och hans poddkollega Andreas Berg har begått podd igen, och den är precis det jag vill ha. Härligt jobbat grabbar!

Ni andra ska så klart lyssna också och det gör ni lämpligast via Tentakelmonster.se.

EDIT: Ni som lyssnat på avsnitt två har hört hur min historielöshet outades. Andreas Berg har varit med och gjort Farfarsparadoxen innan Oskar, men jag hade helt enkelt inte hört så långt bak att jag upptäckt detta. Där kids ser ni vikten av att göra sin research…

Jag hade lite planer på en lite jämförande studie av de två superhjältefilmerna som går på bio just nu, dvs Thor: Ragnarok vs. Justice League. Jag tänkte att det kunde vara lite småkul sådär som en sorts välvillig konsumentupplysning om vad ni ska spendera era surt förvärvade riksdaler på, så jag har i upplysningens anda tagit på mig det stora ansvaret att gå och se båda filmerna på bio. Jättejobbigt, jag vet. Ni ser vilka plågor jag går igenom för er skull, bokbloggarens lyxliv och allt det där. Jag betalade till och med själv, så det så.

Men det blev liksom inte så roligt.

Man skulle kunna prata om produktionsdesignen, men där vinner Thor med sin lustiga neon-palett och allmänt knasiga design på precis allt.

Man skulle kunna prata den ack så viktiga rymdskepp-per-capita-ration, men där vinner Thor också.

Eller varför inte vem som har bäst komisk timing av Chris Hemsworth eller Ben Affleck? *hint* Det är inte han som har dejtat Jennifer Lopez.

Kanske skulle man kunna prata om vem som lyckas bäst med sina datoranimeringar – vem vinner av stentrollet Korg eller Henry Cavills animerade överläpp (de fick cgi:a bort hans mustasch som han odlat ut till sin roll i nästa Mission Impossibe, enligt kontraktet fick han inte raka bort den. Sickna slavdrivare!). Svaret är att stentrollet ser mer realistiskt ut, men det visste ni så klart redan.

Nu börjar nån tänka att kategorin ”hjälmar med överdrivet stora horn”, där måste väl ändå Justice League vinna? Han den där Steppenwolf (kolla, jag undvek att dra ett ”born to be wild”-skämt”! Typ.) har ju JÄTTESTORA horn på huvudet? Men då kastar Thor in dels sin egen hjälm, men även Lokes, Helas och Surturs huvudbonader och så sket det sig igen för DC även om både Kung Arthur och Atlantisarna har tuffa kronor de också.

Men finns det verkligen inte nåt som ”Justice League” gör bättre? Jo då. Den är några minuter kortare. Fast den känns längre så det känns kanske inte som nåt man vill hänga i granen.

Och en sak till. Det dyker upp en enögd skäggig snubbe som är fruktansvärt cool i Justice League. Han är faktiskt coolare än Oden, I will give them that.

Kontentan? Den ena filmen är betydligt mer underhållande än den andra. Ni får själva gissa vilken.

Den här…

…eller den här?

I en av alla de otaliga facebook-grupper jag är med i så dök det upp ett spännande inlägg om det här med utskick av recensionsexemplar och presenter i utskicken. Hittills så har det varit inlägg av både positivt och negativt slag från både författare som tycker att det är helt horribelt och från författare som beskriver hur de tänkt när de gjort utskicken.

Vissa tycker exempelvis att bloggare borde bilda en branschförening för gemensamma pressetiska regler, andra tycker att ”det är väl bara trevligt” om man skickar med en chokladbit eller nåt (gör inte det, Postnord kommer bara att sno paketet och käka upp snasket, true story swear to God) och vissa tycker som sagt att det helt klart handlar om mutor och är helt förkastligt.

Jag tycker att det är intressant att följa diskussionen. Det ska sägas att jag inte funderat jättemycket över det eftersom jag inte tar emot jättemånga recensionsexemplar längre, men jag kan säga lite om hur jag känner från perspektivet som bloggare.

Jag tycker att det kan vara trevligt om författaren/förlaget skojar till det lite och skickar med nåt som känns relevant för boken och lägger ner lite tid på utskicken. Däremot är jag ärligt talat skeptisk till hur mycket det påverkar recensionen, i så fall skulle jag redan stå i tacksamhetsskuld bara genom recensionsexemplaret, eller hur? Tro mig, ett par Dumle-kolor och en reklampenna kommer inte att rädda en bok från en negativ recension om den förtjänar det och på samma sätt har det ingen påverkan på en positiv recension heller. Så pass mycket integritet har jag och det hoppas jag att ni läsare oavsett bakgrund också känner – att jag inte håller igen bara för att jag fått boken istället för att jag betalat för den eller lånat den på biblioteket.

Nåt jag däremot VILL ha med varje utskick och som inte alltid finns med är lite grundläggande info som recensionsdatum. Det kan göra mig tokig eftersom inte alla förlag är superduktiga på att posta sånt på sina hemsidor. Där ser jag uppenbara möjligheter till förbättring!

Eller ÄNTLIGEN skulle jag också kunna säga. För nu får jag läsa en bok jag själv valt av egen fri vilja. Det är ta mig tusan inte dumt.

Det är ju liksom inte alltid en bok är bra, det vet vi ju alla. Men om man får ett uppdrag att läsa en bok och dessutom får betalt för det, då måste man faktiskt ändå läsa hela och dessutom göra det noggrant. Sån är jag. I vanliga fall skulle man kunna lägga den åt sidan och säga ”tack men nej tack”.

Så tänk på det kära läsare, det är inte bara konfetti och stjärnglans i bokbloggarvärlden.

Fast jag ska inte prata om hans böcker. John Green är ju en sån där figur som jag har tyckt väldigt bra om, men på nåt sätt så har hans stjärna dalat betydligt med tiden. Han imponerar inte så mycket längre om man säger så, men å andra sidan så har jag inte läst hans senaste bok (än). Det kommer nog nån gång.

Däremot – nåt som jag tycker betydligt mer om än författaren John Green är John Green på YouTube (det är samma snubbe, tro inget annat). Hans Mental Floss-videos är hemskt underhållande men nu för någon kväll sedan upptäckte jag nedanstående lilla videoserie där de nu är upp i hela 35 avsnitt och det senaste publicerades för bara nån vecka sedan. Av naturliga skäl så är det så klart ett ganska amerikanskt perspektiv på det, men det finns nog en hel del godbitar där. Jag ska förkovra mig i alla fall!