Att läsa äro som att framföra ett fordon medhelst muskelkraft i en vätska av hög viskositet.

Det går lite trögt just nu med läsningen. Ska man vara ärlig ligger det ungefär på en nivå som går att likna vid att paddla kajak i gröt. Det har tagit mig en hel vecka att dra mig igenom de första 102 sidorna av Leigh Bardugos ”Crooked Kingdom” och då snackar vi ändå en bok jag verkligen sett fram emot och gillar.

Tråkigt men sant. Lite beror det så klart på att jag har huvudet fullt med annat, typ den den grejen som just nu är på 7000 ord som ligger och jäser i bakhuvudet hela tiden, men så är det ju så mycket annat när man precis kommit tillbaka på jobbet efter ledigheter. Dessutom är det ju terminsstart gubevars och julen ska rensas ut och… ja ni vet. Livet.

Men ha förtröstan kära läsare! Det kommer!

Amazing fantastic incredible: a marvelous memoir

amazing-fantastic-incredible-a-marvelous-memoirFörfattare: Stan Lee, Peter David, tecknad av Colleen Doran

Beskrivning: ”In this gorgeously illustrated, full-color graphic memoir, Stan Lee comic book legend and cocreator of Spider-Man, the X-Men, the Avengers, the Incredible Hulk, and a legion of other Marvel superheroes shares his iconic legacy and the story of how modern comics came to be.

Stan Lee is a man who needs no introduction. The most legendary name in the history of comic books, he has been the leading creative force behind Marvel Comics, and has brought to life and into the mainstream some of the world s best-known heroes and most infamous villains throughout his career. His stories filled with superheroes struggling with personal hang-ups and bad guys who possessed previously unseen psychological complexity added wit and subtlety to a field previously locked into flat portrayals of good vs. evil. Lee put the human in superhuman and in doing so, created a new mythology for the twentieth century.”

Omdöme: Jag visste egentligen inte särskilt mycket alls om Stan Lee, trots att han är skapare av en rätt stor procentsats av all den populärkultur jag med glädje proppar i mig dagligen. Det är naturligtvis helt logiskt att Stan Lees memoarer är i serieform eftersom det är just i den världen han varit mest aktiv – inte som nu när han mest syns i roliga biroller i Marvelfilmerna.

Den börjar så klart med Lees barndom och hans läsande av gamla klassiker fram till hans jobb som manusförfattare till propagandafilmer under WW2 fram tills nu. Kryddat med lite kändisspotting, massor av superhjältar och sånt där. Ungefär vad man tror. Kanske inga enorma överraskningar eller skandaler, men inte heller ointressant.

Som biografi betraktat är den troligen lite hoppigare än en traditionell sådan. Författarna, och inte minst illustratören Colleen Doran använder seriemediet på ett sådant sätt att småsaker som tid och berättarstruktur kan klippas sönder och klistras ihop på ett helt annat sätt än vad traditionell text medger. Det är gott om insprängda homager till Lees samlade verk – ett tydligt exempel är den bildruta där han träffar sin blivande fru för första gången, en bild som är en faksimil av den ruta där Peter Parker träffar Mary Jane.

Det jag känner är att boken ibland inte gräver tillräckligt djupt. Saker som är uppenbart problematiska, som exempelvis varför Stan Lee haft så svårt att jobba med andra legendariska tecknare som Steve Ditko och Jack Kirby närmast avfärdas med ett ”jag vet inte varför det blev som det blev” eller varför vissa affärssatsningar gick åt skogen. Sånt kan klaras av i en enda bildruta ibland och det bara måste finnas mer att säga om den typen av händelser. Sånt som är lite roligare stannar författarna gärna lite längre vid och det är väl förståeligt, men varför man vill prata så pass länge om Pamela Anderson och Stripperella-serien som en bra grej känns bara… trist.

För att nosa lite på Stan Lee så är den ju så klart kul läsning. Den är ju väldigt lekfull i sin form och innehåller en hel del skoj nördigheter, men lämnar också en känsla av att det finns mer som inte tas upp här. Wikipedia nästa?

Finns på Adlibris, Bokus och sånt där.

 

Nu får du faktiskt banta.

För flera år sen körde jag stenhårt efter principen ”ju fler sidor desto bättre”, dvs ju tjockare bok, desto bättre måste den ju vara. Om nån skrivit en bok med fler sidor än det finns souvenirbutiker i Gamla Stan så måste det ju vara en läsupplevelse av högsta klass. Och på motsvarande sätt tänkte jag när jag gick ock köpte böcker, för visst måste det vara så att tjockare böcker ger mer för pengarna? Ett kronor/sida-index som på nåt sätt skulle vara till hjälp när man stod där och valde bland pocketböckerna.

Som en parantes var det också på den tiden jag automatiskt valde en director’s cut om det fanns någon.

Ni hör ju själva. Jag var ju en komplett idiot.

Verkligheten fungerar inte så. Och om man tittar vilka böcker som fortfarande är olästa i hyllan så är ju föga förvånande en stor del av dem riktiga tjockisar. Såna man tittar på och tänker en tanke om att om jag läser den där så behöver jag bli arbetslös för att hinna läsa på vettig tid. Och när det gäller director’s cuts så finns det absolut ingenting som sätter likhetstecken mellan en sådan och att det blir en bättre film. Snarare tvärtom. Oftast blir filmen bara längre.

Kanske är det jag. Kanske har jag blivit latare. Kanske har min läsning påverkats av snuttifieringen som genomsyrar det mesta numera. Allt ska gå att göra snabbt, så även att läsa ut en bok. Eller så har jag bara till slut upptäckt att de författare jag tyckt bäst om de senaste åren faktiskt klarat av att hålla sig under tegelstensformaten och ändå klarat av att berätta sina historier?

Det är så klart svårt att svara på. Men faktum kvarstår. Jag är en sån som fatshamear böcker. Och jag står för det.

 

 

Kommer inte på en fyndig rubrik

Jag har fått för mig att jag i researchsyfte kanske ska läsa om några böcker. Dels för att se hur ända in i norden respektive författare gör, och dels för att se till så att jag inte omedvetet nallar för mycket. Jag vet att jag oundvikligen kommer att göra det, men det kunde ju vara kul att nån gång vara medveten om vad man håller på med. Omväxling förnöjer sägs det.

Men på tal om att sno saker, så länge jag inte skriver nåt på låtsasnorska får det väl anses som ett steg i rätt riktning.

Jag läser faktiskt inte om böcker annars så bara den grejen är lite ovan för mig. Jag har ju alltid satsat på att läsa nytt enligt ”så mycket böcker så lite tid”-principen, om inte annat så för att beta av recensionsexemplaren. Den högen är förvisso onödigt stor ändå, men jag får väl växla lite.

Paradoxalt nog så jobbar jag inte alls efter samma princip när det gäller film – där är det liksom helt ok att slänga in en Star Wars eller Indiana Jones-film igen. Och igen. Och igen.

Vilket för övrigt påminner mig om att jag inte har Indiana Jones-filmerna på blu-ray.

Hur gör ni? Finns det böcker ni läst om tills sidorna trillar ut eller är varje bok en sommarkatt?

De rotlösa

serahema-sapatorium-11-de-rotlosaFörfattare: Marcus Olausson

Beskrivning: ”Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Nattlöpare härjar landsbygden om nätterna och dödar både boskap och människor. Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven överfalls och dödas hans läromästare. Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Han lär sig snart att den som inte snabbt anpassar sig är dömd att gå under. När hans väg korsar de två legoknektarna Rendon och Cal dras han in i ett tragiskt triangeldrama och en komplott mot Menadors kungahus. Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra hela världen.Även tjuven Belmonne tjusas av den förbjudna Saven men när hon stjäl en magisk artefakt får hon dasheptier på halsen och när de väl fått blodvittring tappar de aldrig spåret. Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat.”

Omdöme: Jag gillar folk som gjort sin läxa. Ska man skriva klassisk high-fantasy så finns det vissa saker som bara måste vara med:

profetia – check.

komplicerat magisystem – check.

”the chosen one” – check.

fler karaktärer än det finns invånare i en mellanstor kommun – check.

Marcus Olausson har med andra ord gjort läxan ordentligt. ”De rotlösa” är i och för sig den första boken i en serie men Marcus tar i från tårna för att introducera läsaren i den värld som beskrivs i boken, en värld som han uppenbarligen snickrat på ett bra tag med tanke på hur detaljerad den är. Här finns lite new age-liknande influenser, inte minst i hur magisystemet fungerar, men även lite moralfilosofiska funderar av ett slag som inte så ofta dyker upp i den här genren.

Hantverket är alltså gediget på alla plan. Olausson spänner med andra ord musklerna som en av landets främsta fantasyförfattare. Men om det är nåt jag skulle vilja peka på som förbättringsförslag så är det nog dialogerna. De har nåt drag av ”nä men så pratar man väl ändå inte” som gör att de inte flyter på fullt så naturligt som de skulle kunna göra. Jag har fuskat lite och läst om de kommande böckerna och får intrycket av att Marcus fått styrsel på även detta, men nu var det ju ändå den här boken vi pratade om. Och de avslutande scenerna i slutet är riktiga stänkare *höhö*.

Sm summering är det ändå en väldigt trevlig introduktion till Elderims äventyr, gillar ni klassisk fantasy så slå till!

Tack till författaren för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus och övriga interwebz-handlare.

Tillbaka till rötterna

Förra veckan handlade väldigt mycket om att massera mitt alldeles för stora ego. Jag hade väl aldrig kunnat tro att jag skulle få så mycket bra och uppskattande respons, och inte minst otroligt konstruktiv. Jag kommer att uppdatera er lite om hur det går med projektet (det är så klart inte det slutgiltiga namnet, det är lite för mycket dystopi över det och jag gillar ju dessutom obscent långa titlar) lite då och då, men just nu får Charlie och Felicia vila lite och ägna sig åt varandra utan vår inblandning.

Vi ska trots allt inte glömma det här är en bokblogg så därför går vi tillbaka till rötterna, det blir med andra ord recensioner i veckan. Bara företagshälsan gör sitt jobb, den här förbannade hostan och förkylningen som hängt i sen början av december har våldgästat lite för länge nu.

All I wanted for christmas was you

Jag brukar älska julen. Alla ljus, alla dekorationer, julmusik överallt. Det är verkligen nåt jag längtar efter hela året. Jag är liksom den som börjar planera julen i vår familj redan från sportlovet. ”Felicia Jönsson, jul-general” som pappa brukar säga.

Men den här julen var den absolut långsammaste nånsin.

Av nån anledning fick nämligen mamma och pappa för sig att vi skulle fira den med mammas släkt istället för att vara hemma som vi brukar. Normalt så skulle det ju inte vara en stor grej, alla på mammas sida är jättemysiga utom möjligtvis mosters man Kenneth som alltid vill prata om nåt han läst på de där konstiga sidorna han brukar läsa på internet, men just den här gången åkte vi två dagar efter julfesten. JULFESTEN!

Inte ens 48 timmar efteråt om man ska vara petig. Mer typ 32 timmar, 14 minuter och 42 sekunder efter att pappa hämtade mig. Efter det största som hänt mig. Efter att jag och Charlie kysstes för första gången.

Det är väl lite av en underdrift att säga att jag var lite disträ under julen. Frank, som vanligtvis är min favoritsläkting, lyckades till och med att lura mig att ta fel på brysselkål istället för köttbullar på julafton. Jag märkte det inte förrän jag ätit en halv och fick tvinga ner den för att inte göra bort mig vid julbordet medan han skrattade så att han kiknade.

”Förlåt” sa han när han hämtat sig en stund senare. (En alldeles för lång stund senare faktiskt.) ”Men du skulle sett dig själv. Du är liksom helt borta så det gick inte att låta bli.”

”Mhm… tack. Jätteroligt. Verkligen. Men ärligt, hur kan folk äta de där? De smakar som nåt ur Harry Potter.”

”Inte vet jag” sa Frank och ryckte på axlarna. ”John älskar dem, men jag tycker att de smakar öronvax. Men kan du inte berätta lite om varför du går runt som i en dimma? Jag kan så klart gissa, men det är roligare om du själv berättar.”

Så jag berättade allt för honom. Om festen. Om hur jag trott att Charlie och Fille var ett par och därför aldrig tagit första steget. Om hur Fille till slut berättade för mig hur det verkligen låg till. Om kyssen. Om att jag är övertygad om att han hade nåt att göra med misteln i taket.

När jag var klar satt han och John och höll varandra i händerna.

”Det där var…” började John.

”…nåt av det finaste jag hört” sa Frank. ”Har ni pratat mycket på telefon eller så sen dess? Det måste ju vara hur trist som helst att vara här uppe, även om du har helt fantastiskt sällskap av yours truly?”

Jag svarade att vi ringer och messar och kollar varandras insta så mycket att våra telefoner håller på att brinna upp, men att det ändå känns som evigheters evighet innan vi åker hem i mellandagarna.

Men dagen kom till slut. Vi packade bilen full och kramade om alla släktingar. Mitt bland alla förmaningar från alla om att köra försiktigt och att vi borde ses oftare drog Frank mig åt sidan, gav mig en jättekram och ett litet paket inslaget i turkost omslagspapper och guldfärgat band.

”Jag och John ville ge dig och Charlie det här. Ni får öppna det tillsammans när ni träffas nästa gång. Och inte tjuvkika! Och vi vill ha konstanta uppdateringar. Om ALLT!”

Vägen från Uppsala och hem kan vara den absolut längsta i hela världen och det blev inte bättre att det var snöstorm och långa köer nästan hela vägen. Det kändes som att det hade gått fortare att gå. Jag messade med Charlie tills mitt batteri tog slut strax norr om Jönköping. Vi hann i alla fall bestämma att vi skulle ses utanför bion så snart jag kunde komma hemifrån.

Jag var innanför dörren precis så lång tid som det tar för att springa uppför trappan till mitt rum, kasta en väska på sängen och sen ner igen.

Hon stod och väntade när jag kom, som alltid i sin blåa skidjacka som hon senare berättade hade tillhört hennes mamma och sina höga sneakers som hon alltid har oavsett årstid. Hon lyste klarare än neonskylten ovanför dörren.

Det är konstigt att man kan bli både obeskrivligt blyg och samtidigt fullständigt bekväm för samma person på en och samma gång. Precis så kändes det. Men så fort hon flätade ihop sina fingrar med mina släppte allting.

”Jag har längtat efter dig.”

”Och jag dig. Förlåt för att jag försvann, mitt batteri dog precis när man åker förbi nån trägubbe vid Vättern…”

”Det är lugnt” sa Charlie. ”Ska vi gå in? Jag har redan köpt godis och biljetter” sa hon och pekade på en jackficka som såg ut att kunna explodera vilken sekund som helst.

”Kom igen, du måste tycka att du åtminstone är lite lik henne?”

”Vadå, näe, hon ser ju ut som en anka med den där överläppen”

”Jag tycker att ni är lika i alla fall. Nästan samma hår, ögonfärg, överläpp…”

”Hallå!”

”Jag tycker att den är jättesöt. Inte lika söt som din, men ändå.”

Vi stannar i nästan varje portuppgång för att ta skydd mot snöstormen som nu har hunnit ikapp oss från Uppsala. Varje stopp är perfekt. Charlie döper snabbt det till ”pusshållplatser”. Jag vill aldrig komma hem även om kylan och vinden bara blir värre och värre hela tiden.

Sista nattbussen hem till Charlie har gått för länge sen och vi bestämmer till slut att vi tar oss hem till mig så att pappa kanske kan skjutsa henne hem om det går.

När vi kommer innanför dörren är vi genomblöta och kalla.

”Hallå, vi är hemma!”

Mamma och pappa kommer och möter oss i hallen. ”Men gud, ni måste ju vara genomfrusna! Felicia, spring upp och hämta nåt så att ni kan byta om så fixar vi nåt varmt att dricka och äta när ni är klara, ok?” säger mamma bestämt. När hon har det tonfallet gör man som hon säger. Det är 97 % order, 3% förslag.

Vi sitter snart i köket tillsammans med mamma och pappa och dricker varm choklad och äter ostmackor och pratar. Båda är jättenyfikna på Charlie. Pappa frågar:

”Varför kallas du Charlie egentligen? Alltså, jag förstår att det är för att du heter Charlotte egentligen men varför Charlie?”

”Hoppas att det är ok att jag frågar” lägger han till när mamma tittar på honom och höjer ena ögonbrynet så som hon alltid gör när man håller på att göra bort sig. Både jag och pappa är väldigt väl bekanta med det ögonbrynet.

”Det är helt ok, alla frågar, så det gör absolut ingenting! Det är för att mina föräldrar ville att jag skulle heta Charlotte för att farmor tyckte om namnet, men mamma tyckte inte om Lotta som smeknamn. Tydligen bråkade de om mitt namn nästan hela tiden mamma var gravid med mig.”

”Vadå, varför inte? Lotta är väl fint?” frågar mamma.

”Hon sa att barn är elaka och skulle kalla mig Lotta-Potta direkt och att det dessutom var det fulaste rimmet i svenska språket. Så pappa kompromissade efter ett tag och sa att jag kanske kunde kallas Charlie istället. Det värsta som skulle hända var att nån skulle rimma Charlie med farlig och det tyckte mamma bara var bra så då blev det så. Nästan ingen kallar mig Charlotte utom farmor men det går så klart bra att säga det också.”

”Charlie blir bra för oss också, det är jättefint.” 

Mamma tittar menande på pappa och säger: ”Nä, men om vi kanske skulle gå och lägga oss då och lämna ungdomarna ifred ett tag. Ni kan ju plocka undan efter oss gamlingar, eller hur? Det går ju inte att köra i natt ändå så du får så klart stanna Charlie. Det är redan bäddat i gästrummet ändå.”

”Självklart, oj vad trött man är så här när man är gammal och grå” säger pappa och gäspar överdrivet stort. ”God natt tjejer!”. Mamma himlar med ögonen så att hon nästan får nackspärr.

”De gillar dig jättemycket” säger jag till Charlie när vi är ensamma. ”Det märks.”

”Jag gillar dem med” säger hon och skrattar. ”Men din pappa kanske får jobba på sin teatergäspning? Inte helt övertygande va?”

”Haha, vet du vad det värsta är? Han tror på riktigt att han är jättebra på det! Han pratar jämt om att han spelade amatörteater när han var yngre, men mamma har berättat att han bara spelade en bagare i en skolpjäs på mellanstadiet.”

Då kommer jag på att jag inte öppnat paketet från Frank och John.

”Du, vi fick en julklapp från min morbror och hans pojkvän. Jag fick inte öppna det själv, vi skulle öppna tillsammans. Har du lust att göra det nu?”

Jag tar fram paketet från min väska och lägger det på sängen mellan oss. Det har klarat sig bra trots allt slängande fram och tillbaka men jag får ändå lite skuldkänslor. Tänk om jag haft sönder nåt? Charlie drar försiktigt i guldbandet så att rosetten sakta knyts upp.

”Det är verkligen jättefint inslaget! Nästan synd att öppna.”

”Ja, morbror Frank är superduktig på sånt där. Men han säger att även de vackraste paket är gjorda för att öppnas av rätt person.”

Vi tar loss omslagspapperet så försiktigt vi kan. Innanför pappret finns det en rosa låda med lock på.

”Ska du eller jag?” säger Charlie.

”Öppna du” säger jag. Jag har blivit så nervös att jag inte vågar.

Charlie lyfter på locket.

Och blir helt tyst.

”Vad? Vad är det för nåt?”

”Kolla! Jag har aldrig sett nåt liknande… de är superfina!”

Hon tar försiktigt upp innehållet ur lådan.

Det är två papperstranor, men vikta på ett sånt sätt att de ändå sitter ihop i näbbarna. De är helt perfekta.

I botten på lådan ligger en handskriven lapp, med Franks finaste handstil. På den står det:

”Från två som vet precis”.

 

Men hur tusan börjar man då?

Ok, så jag har alltså outat mig. Jag vill skriva skönlitterärt. Inte så att jag inte gillar att blogga för er, men man ska bejaka sina infall.I alla fall om de är lagliga.

Så första steget till att göra nåt är att bestämma vad man ska låta bli. Avgränsningar. Jag har så klart inte den blekaste aning om vad jag gör så jag freestylar mest hela tiden och det måste ju vara ok tycker jag. Hell, det är min metod.

Men ett sätt kan som sagt vara att fundera på vad jag gillar. Därför har jag funderat ut några saker som jag är i princip 100% bestämd med.

  1. Vardagsnära ungdomsbok. Man ska kunna gå och se ungefär samma saker som mina huvudpersoner. Jag älskar fantasy, dystopier, superhjältar. Det vet ni.  Men jag vill absolut inte skriva sånt. Jag reder inte ut att hitta på stora komplicerade magisystem och rita kartor och grejer. Jag vill kunna skriva att nån handlar på ICA.
  2. Liten ensemble. Jag är inte en sån som klarar av att ha lika många karaktärer som det finns invånare i en mellanstor svensk kommun. Det kan ha att göra med mitt attention span. Eller så vill jag bara minimera risken att skriva fel namn (vilket jag säkert kommer att göra ändå, tro mig).
  3. Max 300 sidor. Helst mindre, säg 250-300?
  4. Korta kapitel. Jag avskyr kapitel som är 40 sidor långa.
  5. Humor! Jag vill ha en balans mellan allvar och humor, och det finns allvarligt talat för få roliga ungdomsböcker.
  6. Det kommer att vara en kille som är huvudperson. Högst troligt andra generations invandrare. Typ 97% sannolikhet att det blir så.

Om nån undrar så ja, det finns en idé till story. Och en 500 ord lång inledning. Men vi bekantar oss fortfarande med varandra, den här idén och jag. Vi har en lång väg att gå.

Men vet ni? Imorgon får ni en trettondagspresent! Och för den som fortfarande inte läst julklappen så kikar ni in här. Det underlättar nog.

SKAM den som ger sig.

Tycker ni också att ordet ”russebuss” låter påhittat?

Undrar ni också hur sextonåringar kan ha så stora garderober?

Pratar ni också låtsasnorska hemma med era partners?

Jepp, då har ni också sett en himla massa avsnitt av norska succén SKAM på SVT Play. Jag och sambon har dragit igenom de två säsongerna som finns där nu under julledigheten och det är väl ungefär 99,3% chans att vi kommer att se säsong tre nu när den blir tillgänglig via SVT på fredag. Allt jag kommer att säga från och med nu bygger alltså på säsong ett och två och skulle nåt av det förändras av säsong tre så får jag väl äta upp det sen då.

Förresten, spoilervarning och allt det där. Har ni inte sett och vill se, då vet ni. Blablabla.

Jag måste få prata lite om säsong två och det FULLSTÄNDIGA haveriet som är Noora och William.

Ni som följt den här bloggen ett tag har nog listat ut att om det finns en sak jag är allergisk mot på nivån ”var-god-öppna-inte-jordnötspåsen-i-flygkabinen-för-då-dör-en-medpassagerare” så är det konceptet att försöka hångla bort en idiot. Eller med SKAM-termer, ”hooke”.

Ju mer jag tänkt på det, ju mer besviken blir jag på säsong två just på grund av detta. Det är samma tråkiga unkna story om att ”jo, men han är ju så söt och gullig innerst inne bakom luggen.”

Och det är faktiskt fel. Snubben är en röv. 110% röv. På alla sätt man kan komma på.

Och jag fattar inte varför man inte låter en karaktär som är helt fantastisk i första säsongen – charmig, rolig, smart, bara helt tappa konceptet efter lite lätt manipulerande stalking. Varför man som manusförfattare och regissör inte tar chansen att berätta en story om hur hon säger att ”ja, du kan vara supercharmig och söt, men så länge du är en manipulativ och våldsam idiot så får det vara” begriper jag inte riktigt.

Det säsongen däremot lyckas med är att låta Vilde skina lite mer och återupprätta karaktären som jag och säkert många andra tyckte var ett ytligt pucko – scenen när hon lagat mat till Noora var ta mig tusan nåt av det finaste jag sett på år och dag.

Sen väntar jag också med spänning på om de kommer att göra nåt spännande med Chris (inte Penetrators-Chris, han är också en röv) som inte går ut på att hon ska ha konstigast klädsmak och vara nån sorts comic relief.

Med det sagt, dags att ge sig på säsong tre till helgen alltså.

23s04-skam1-65

2017, here we go!

Jag lekte länge med tanken på att göra nån sorts årssummering. Eller nån sorts lista. Problemet med det var bara att det kändes så himla tråkigt. Lite 2016 sådär.

Man vill ju blicka framåt. Det kommer en himla massa spännande böcker i år, om bara en liten stund kommer exempelvis en av de böcker som jag sett fram emot sedan bokmässan ut, nämligen Anna Arvidssons ”Ordbrodösen”. Charlotte Cederlund följer upp med ”Gryningsstjärna” och sen rullar det på. Förhoppningsvis kommer ännu fler roliga nya bekantskaper under 2017!

Rent personligen har jag fått(?) hybris och kollar lite på kurser i kreativt skrivande och bra litteratur om att skriva skönlitterärt.

Ja, jag vet.

Jag har ju sagt om och om igen att jag inte har några tankar på att skriva sånt. Att jag är bättre på att kritisera andra än att hitta på eget. Att jag inte har några idéer.

Men allvarligt talat – hur vet man det om man inte testar? Så 2017 kommer att bli ett år för utmaningar. Jag ska testa crossfit, anmälan till Toughest-loppet i Malmö i maj är gjord sedan länge och då  kan jag ju lika gärna prova lite mer seriöst. Kanske plågar jag några av er med frågor och inlägg om det här under året. Kanske visar jag till och med upp nåt.

2017 lär bli ganska spännande, eller hur?