Diagram, Kriss Kross och boktips, kan det bli roligare?

Ibland behöver man gå utanför sin egen komfortzon för att utvecklas. Det har Paolo Roberto sagt så det måste ju vara sant, eller hur?

Så istället för boktips från alla mina fina bloggande kollegor så kikade jag lite på vad tidningen Café tipsade om för böcker för läsning i hängmattan/beachen/altanen (eller om man ska vara realistisk, inomhus när det är 13 grader och regnigt. Svensk sommar yo.).

Vid en närmare studie så slås man av lite fascinerande saker. Dels så är väl de tipsande personerna inte riktigt vad man skulle kunna kalla ett representativt urval av befolkningen – det är ju av naturliga skäl mest journalister, redaktörer, art directors och så vidare vilket självklart färgar resultatet en smula, och dessutom är det troligen väldigt få under 18 och över 40. Könsfördelningen bland tipsarna ser ut som följer: 20 män, 9 kvinnor.

meta-chart

Hursomhelst så slås min inledande teori om att ”här blir det deckare” helt i spillror. Inte heller feelgood dominerar listan. Ska man säga nåt så är det mest biografier, även om jag kan tycka att det är snudd på fusk att nämna Knausgård samlade verk. Det är trots allt tegelstenar så att de räcker till att bygga ett trevåningshus och hela serien är i sex delar. Än så länge.

Över lag så är det vissa författare som återkommer hela tiden. Donna Tartt tar ledningen med både ”Steglitsan” och ”Den hemliga trädgården”, men följs av just Knasgården och därefter Roxane Gay och Chris Kraus (är det bara jag som  tänker ”Kriss Kross is gonna make you jump”? Det kan det väl inte vara?).

Tipsaren Andreas Modig gör för övrigt en liten fuling och tipsar om en bok som han själv varit redaktör för. Busigt!

meta-chart(1)

Ja, jag vet att jag stavade fel på Gays förnamn men jag orkar inte göra om diagrammet.

När det gäller böckerna som det tipsas om är det väldigt många säkra kort. Redan nämnda ”Steglitsan” återkommer, men även ”Konsten att höra hjärtslag”, ”Stoner”, ”Egenmäktigt förfarande” omnämns. Lite överraskande tipsas det dock även om Martin Kellermans ”Rocky”-album. Den riktiga outsidern är dock Kim Kardashian Wests ”Selfish”, som kanske inte kan räknas till den mest intellektuellt utmanande läsningen där ute. En av vårens stora snackisar, ”Min fantastiska väninna” lyser dock med sin frånvaro.

Ska man se det från mitt eget perspektiv så är det väldigt få böcker som jag läst eller ens tänkt att läsa – de enda två som jag faktiskt läst är ”Cirkeln” och ”Magikerna”.

Nån undrar kanske – men könsfördelningen av författarna då? Den ser ut så här:

meta-chart(2)

Och för att illustrera det ännu tydligare: 66,1% av författarna är män, 33,9% av författarna är kvinnor. Här är det ju intressant att undersöka korrelationen mellan könsfördelningen bland tipsarna jämfört med de föreslagna författarna, men det statistiska underlaget är lite för litet för att göra en utförlig analys.

Trevlig läsning!

Thunberg, Marcus.Bokälskare avslöjar sina favoriter till semestern. Café. 2016-07-08.http://www.cafe.se/boktips-sommar/ (Hämtad 2016-07-08)

 

 

Igår gick det undan

Det är roligt att lektörsläsa böcker, det är det faktiskt. Men ibland kan frustrationen bli stor som ett troll när man inte kan nöjesläsa det på samma sätt och texten kanske inte är på den nivå som den borde vara.

Igår kväll skickade jag in ett omdöme, och det var ta mig tusan ett rent nöje att få sätta sig ner med en ”riktig” bok efteråt. Nu kan ju även recensionsexemplar vara av skiftande läsbarhet, men den här gången satt boken faktiskt som lillfingret i örat och nästan halva boken flög förbi i en enda sittning. Kan man prata om ”reader’s high” på samma sätt som man pratar om ”runner’s high”? Det måste man väl?

LettercolFlash

Fight Club 2 (jo, det är säkert!)

fight-club-2Författare: Chuck Palahniuk, tecknad av Cameron Stewart

Beskrivning: ”Ten years after starting Project Mayhem, he lives a mundane life. A kid, a wife. Pills to keep his destiny at bay. But it won’t last long, the wife has seen to that. He’s back where he started, but this go-round he’s got more at stake than his own life.The time has arrived . . .Rize or Die. ”

Redan från början så kan vi väl etablera att jag egentligen inte tycker att Fight Club behöver en uppföljare. Den klarar sig bra ändå. Det ska också sägas att jag faktiskt inte läst boken utan bara sett filmen så därför utgår alla jämförelser från denna.

Däremot kan jag förstå att Palahniuk känt att ”ja, men vad fan, här finns ju pengar att tjäna” och jag och många andra går ju naturligtvis all in som ett blått monster på en kakbuffé.

Och stundtals är det väldigt bra – det är engagerande, roligt, fyndigt, våldsamt. Alla de beståndsdelar som gör första filmen så bra. Det finns exempelvis ett underbart elakt drag i att låta mer realistiskt tecknade piller ligga över vissa dialogrutor och pratbubblor för att  dölja texten som en sorts kommentar om medicinering och hur den påverkar ens världsuppfattning. Men det är också förbannat rörigt och plottrigt ibland och efter att ha läst sista numret var jag tvungen att ta några minuter och fundera på vad jag precis läst, men inte på det där bra sättet. Tvärtom. Speciellt sista numret är otroligt märkligt och det har mycket att göra med att Palahniuk skrivit in sig själv som en plot device i själva handlingen och det blir bara väldigt knepigt alltihop.

Men samtidigt, när satt jag och analyserade en serietidning på det här sättet sist? Det gör jag ju liksom inte med en X-Men-blaska.

Det är det som gör Fight Club 2 så intressant. I mitt tycke så har den absolut en poäng som social kommentar 17 år efter filmens premiär och Tyler Durden hade, precis som i boken, blivit ett fenomen som varit större än Kardashian-familjen. Det är jag övertygad om. Och den kräver något av läsaren. Man kanske inte gillar den – fan vet om jag ens själv uppskattar den som ren underhållningsläsning – men jag uppskattar att den provocerar läsaren och tvingar igång ett tänkande.

fightclub2_pages.0

Finns på Adlibris, Bokus och andra vettiga handlare.

Om den riktiga slagsmålsklubben, inte blippbloppbandet.

Visste ni att det finns en uppföljare till en av 1990-talets bästa filmer, nämligen Fight Club? Och den finns dessutom i serieform, ett medium som borde passa som hand i handske för just Fight Club. Jag läser färdigt den i kväll och så kan vi prata lite mer om den imorgon och om huruvida Chuck Palahniuk försöker satsa på nån sorts författarbingo i att få böcker, filmer och nu serier producerade. Flest medier vinner?

FightClub2_coverset1.0

Att veta hur man börjar men inte när man slutar

Jag har för länge sedan insett att jag inte ska skriva böcker. Jag har inte tålamodet eller självdisciplinen.

Det hindrar ju som bekant inte mig från att tycka saker om författande, det är liksom hela poängen med bloggen.

Nu i veckan har jag suttit och läst ett manus och det har fått mig att fundera på vissa saker om språkliga krumbukter.

Metaforer till exempel. Jag själv älskar metaforer, men inser ju att man kanske måste hålla igen lite. ”Numera är mitt tempo lugnare, och jag ger plats för in- och utandning. Jag håller igen mina hästar så att de inte skenar och stegrar sig. ” som Björn Ranelid sagt. Jag kan väl känna att ”litteraturens Zlatan” kanske inte var helt klockren i sin självrannsakan där…

Ibland funkar det – Jandy Nelson är mästerlig på det till exempel. Men man kan definitivt gå för långt, och nåt som jag också upptäckt är att motsatsen också är riktigt illa, dvs om man använder samma metafor om och om igen. Som läsare så blir det konstigt, speciellt som i ett fall jag läst nyligen där samma metafor dyker upp två gånger på samma uppslag. Osnyggt!

Det andra otyget som jag retat mig mycket på är de alldeles för långa meningarna. De som aldrig tar slut. För lite punkt, för mycket kommatecken. Utan att hänga ut nån vill jag dra exemplet ”Nånting händer, miljöbeskrivning, huvudkaraktären minns en händelse, miljöbeskrivning av denna händelse, jämförelse av händelserna”. I samma mening. Det hade fungerat oändligt mycket bättre att dela upp meningen i flera delar, inte minst för att slippa en mening som tar mer än tre rader på en sida. Jag förstår att avsikten kan vara att skriva i nån sorts ”stream of consciousness”-anda men då krävs en enorm fingertoppskänsla. Det lämpar sig kanske inte lika bra i fantasy som i andra genrer alla gånger exempelvis.

Vad har ni för litterära företeelser som ni retar er på?

 

 

Så. Meta.

cmjkkgbwiaqnlfg-188077

Från Spider-Man/Deadpool #6.

Ursäkta, men vad var det jag nyss läste??

Det kanske är en liten skada jag har, men jag gillar att läsa recensioner på böcker som jag själv läst. Å ena sidan kan det bli en bekräftelse på vad man själv tycker (kolla, nån annan tyckte också så, alltså har jag rätt!) eller så kan det vara så att andra recensenter tycker nåt helt annat och är man på bra humör och ätit en stabil frukust så kan man tycka ”jaha, hen tycker så, vad spännande” eller så sitter man med kurrande mage och är lite mer ”hen är ju helt dum i huvudet”. Jag och mat ni vet.

Jag jobbade som några kanske vet flera år i Borås. Lokaltidningen där, Borås Tidning, har sedan flera år ett debutantpris som delas ut och har då också på nåt sätt visat en ambition att vara lite bättre än andra i sin litteraturbevakning. Därför kikar jag inte minst av nostalgiska skäl ibland i tidningen (fördelen med att ha ett bibliotek på jobbet med Starbucks-kaffemaskin betyder ju också att man kan kika in i tidningsrummet ibland) för att se vad de skriver om.

Och där kommer vi alltså till veckans absolut konstigaste inslag. Sitt ner, för nu blir det intressant.

Jag gillade boken, och nästan varenda recension av den har varit lyrisk. Jag pratar naturligtvis om ”Du, bara” av Anna Ahlund.

Och när jag läser recensionen i BT fattar jag INGENTING. Jag känner ta mig tusan inte igen boken. Det är nämligen bortom allt rimligt tvivel att recensenten möjligtvis läst tre-fyra kapitel och en pressrelease men aldrig läste mer än så utan bara svamlade ihop resten på en kafferast. Det här är ju iofs någorlunda rätt:

”Ramhandlingen är ett sommarlov i Uppsala. Mamma och pappa är på landet. Kvar i stan är John som just slutat nian. Han går och väntar på brevet som ska meddela om han kommit in på fotbollsgymnasiet eller inte. Men när brevet äntligen kommer öppnar han det inte. När man inte vet måste man inte välja och riskera att välja fel.”

Därefter… not so much. För då är vi förbi de första kapitlen i boken.

Tro mig, jag är fullt medveten om att man tar med sig olika saker när man läser en bok. Det handlar om perspektiv och personliga erfarenheter och intresse och så. När ni läser en bok och jag läser en bok läser vi inte riktigt samma bok ändå. Jag tror ni fattar. End of filosofilektion.

Men det kan faktiskt omöjligt vara förklaringen här. Jag håller med om omdömet ”välskriven och tankeväckande” men sen tar det tvärstopp. Jag menar, ni andra som läst boken, håller ni med om att det är det här som är bokens kärna?

” Det övergripande temat är normbrytande och om hur samhällets och kulturens normskapande styr våra liv och vägval. Hur man ser på den andre påverkar också hur man ser på sig själv. Om du får vara du, bara du, kanske jag får vara jag bara jag?”

Eller:

”Över detta, eller kanske är det snarare ett underliggande skikt, svävar J.D. Salingers ”Räddaren i nöden”. Kultboken som Mark Chapman, John Lennons mördare, lär ha haft i sin ficka när han dödade Lennon. John och Frank letar efter någon sorts ledtråd, finns det något i boken som fick Chapman att begå sitt illdåd? Snarare tvärtom tänker de, att vilja rädda ett barn, att vara den som offrar sig torde inte framkalla någon inneboende dräpare. ”

Nä, jag tänkte väl det.

Inte ett ord i hela recensionen handlar om någonting som i princip alla andra nämnt om boken: den spirande förälskelsen mellan två killar, sexskildringarna, vänskapen mellan John och Elli.

Inte. Ett. Enda. Ord.

Jag tycker att det här är otroligt slappt och tråkigt. Jag kan inte på nåt vis tolka det som något annat än lathet och dåligt omdöme av recensenten ifråga och allt förtroende är ju som bortblåst för henne.

Jag vet att man ibland ser ner på bloggare som en sorts lägre stående litteraturkritiker, inte minst kan ”riktiga” kritiker och författare tycka att vi kanske inte ska prata om sånt vi inte vet nåt om. Vi är bara nån sorts outbildade bokmalar med bekräftelsebehov. Och självklart vill vi synas och få uppmärksamhet. Och visst, många av oss har ingen litteraturvetarutbildning. Jag har absolut inte det till exempel. Men vi gör det för att vi älskar böcker och vill dela med oss om det vi tycker är bra och det vi tycker är dåligt. Kanske är vi lite för positiva ibland, det medger jag. Vi är inte perfekta.

Men vi har ta mig fan respekt nog att läsa mer än de första 50 sidorna i en bok innan vi recenserar den.

 

Fotnot: Recensionen publicerades i BT 25/6.

 

”Jag vill bara se snygg ut naken”

Vi kan väl stanna lite där. Vi pratar alltså inte funktionell styrka. Vi pratar inte flexibilitet. Inte uthållighet. Vi pratar Beach 2016 och inte ”Gömma-sig-i-vassen” 2016.

Vi pratar tight.

I princip body paint.

Anatomi som är en korsning mellan yogamästare och  en plastikkirurgs Best Of-album.

Vi pratar naturligtvis superhjältar, och i synnerhet kvinnliga sådana. Det är dock exakt samma sak som gäller i princip all populärkultur och kanske framför allt inom gaming-världen. Sen finns det ju också en del korsbefruktning och fans som har fötterna i båda världarna (jag själv är ju en sån).

Jag vill nämligen ägna lite tid åt världens tröttaste argument ”men öööööh, kolla på de manliga figurerna då, de är också superöverdrivna så det är lika synd om killar” så då kan vi väl ta den punkten.

JA, de är också överdrivna. Ja, det är förbannat svårt att ha samma fysik som Batman. Men, och det här är ett men som är stort som Gotland, DET SKER INTE PÅ BEKOSTNAD AV KARAKTÄREN. Snarare tvärtom. Sexualiseringen av den manliga superhjälten finns absolut, men vänd på tanken och tänk: när är den kvinnliga superhjälten/superskurken INTE sexualiserad? Hur många bilder får ni upp i huvudet då?

Hur många bilder på Catwoman eller Harley Quinn där rumpa och bröst inte står i fokus dyker upp? Den riktiga självplågaren kan bildgoogla Starfire eller Red Sonja och sucka djupt.

”Hur kan du gilla serietidningar då?” tänker nån. Ja, alltså, det är inte på nåt sätt omöjligt att tycka om en kulturell företeelse och ändå förhålla sig kritisk till den. Genom att stanna i kulturen och stödja och prata om det man inte tycker är förenligt med post-neandertalnivå så kan man ju ändå kanske komma nånstans. Jag tror också att vi som är lite äldre faktiskt får ta vårt ansvar och hjälpa till att problematisera det här för den yngre publiken. I serietidningsvärlden så har ju bättre exempel kommit som exempelvis Ms. Marvel om en muslimsk tonårstjej där fokus ligger på berättandet och inte så mycket på urringning och rumpa. Inte en dag för tidigt.

main-qimg-25a61a59b52665a19a62d537b7dd9dbf

Veckans matsedel v.26

Hörni, era solbadande små rackare! Vad gör ni?

Jag sitter på ett kontor där luftkonditioneringen inte riktigt funkar. Det är ungefär som att luften är som en pannacotta där nån haft i lite för mycket gelatin. Den typ dallrar och går att skära i med kniv om man vill.

Många verkar ha sommarstängt på sina bloggar och besöksstatistiken droppar snabbare mjukglassen i solen men jag kör på lite till, åtminstone i ett par veckor fram tills jag har semester.

Imorgon ska vi prata superhjältetjejer med och utan kläder. Jag tänker också att vi i veckan kan uppehålla oss lite vid ämnet ”författare-som-kan-börja-en-mening-men-inte-vet-när-den-ska-sluta”. Och troligen lite Tronspel eftersom det sista avsnittet är på gång.

 

 

Att gå pyttelite i barndom

Jag hade inte förstått det riktigt själv, men jag känner mig löjligt peppad på att mina gamla hjältar Blink-182 kommer med ny skiva 1 juli. Tom DeLonge är inte längre med och har ersatts av Matt Skiba från Alkaline Trio (har ni inte koll på dem så in och lyssna, ruskigt bra!) och där förra skivan ”Neighborhoods” från 2011 faktiskt var lite av en besvikelse känns den kommande ”California” som en efterlängtad återgång till det som gjorde Blink-182 till soundtracket de där somrarna från 1999 och framåt. Det är nåt med skatepunk, sol, nervevade rutor och smältande mjukglass som bara känns 120% rätt.

 

Bonusvideo (NOSTALGIVARNING!!!!):

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 193 andra följare