”Hej, jag är inte på kontoret”

Det är sant. Jag flyr landet. Eller flyr och flyr, jag gör en bakvänd brexit och åker till Swansea och London på jobbresa. Eller ”internationellt erfarenhetsutbyte inom ramen för EU-finansierat projekt” om man vill vara sån. Det blir alltså kanske lite mindre skrivet här än vanligt, men kanske desto mer bilder och det är väl aldrig fel kan man tycka. Jag lovar inget men om man inte följer mig på instagram än så kan det vara läge att hoppa på tåget, det finns obokade platser kvar.Jag är borta från och med idag och kommer hem på lördag.

Jag är förvisso bara i London i ca 24 timmar och vet att Shake Shack i Covent Garden och Forbidden Planet är två givna stopp, men om nån vill tipsa om nåt annat så gör gärna det i kommentarsfältet.

Ni andra tar väl hand om bloggandet här hemma under tiden? Vattnar blommorna och tömmer posten och så?

Fantastisk hjälp

Så här strax innan jul så är det inte fel att höja blicken lite från årets julklapp (VR-glasögon? WTF?) och tänka lite på de som är tvungna att tänka på basala saker som att hålla sig vid liv. Det kan handla om fattigdom, krig, flykt, sjukdom eller nåt annat elände.

Ett fint initiativ i vår lilla bubbla är Fantastikhjälpen. Det är ett projekt som går ut på att skriva en barn/ungdomsbok och därefter donera så mycket som går av intäkterna till någon hjälporganisation. Dessutom får man en bra inblick i alla de stadier som en författare går igenom under skrivandet av en bok och nu finns också ett par kapitel att provläsa. Det leds av Marcus Olausson, känd för Serahema-böckerna och är hans första försök att skriva för en yngre publik.

Jag kommer att följa det här med stort intresse och hoppas att flera andra kommer att göra det också!

Skogen för alla träd

Jag hänger lite i en författargrupp på Facebook och smygkikar lite. Inte för att jag tänkt skriva en bok, men det är ju alltid lite intressant. Nu när jag hängt där ett tag så har det utkristalliserat sig två saker.

Dels så är det som bekant det här med att alla frågor är ok. ”Rent hypotetiskt alltså, hur lång tid tar det för en människa på ca 73,2 kg att förruttna helt om man gräver ner kroppen på 22 cm djup i en lövskog av främst bok, björk och asp där marken sluttar lite lätt? OBS att man gräver ner kroppen i mitten av september.” Ok, jag hittade på den här, men liknande frågor har varit uppe.

Jag förstår att man vill att saker ska vara autentiska. I en värld där folk sitter och kollar Darryls blinkningar för att undersöka om han blinkar morsekod till Rick i Walking Dead så antar jag att det är viktigt att inte komma med totala faktafel. Jag gnällde ju exempelvis själv på sånt i senaste Millennium-boken. Folk älskar sånt och klart att man vill bjuda på sånt i sitt magnum opus. ”I know my shit” liksom. Jag gillar också sånt. Nördig trivia är min grej.

Men jag hoppas att alla de här som skriver på sina deckare, för det är faktiskt mest deckarförfattare som frågar – man ser väldigt sällan frågor om relationer mellan karaktärer, busstidtabeller eller miljöer för andra typer av böcker. Jag hoppas att alla inte glömmer bort att det som faktiskt gör en bok till nåt speciellt inte är labbrapporterna och de köttigaste detaljerna utan karaktärerna. Den övergripande berättelsen. Den interna logiken. Att jag som läsare faktiskt bryr mig. 

Som jag skrivit om många gånger tidigare är det jättesvårt för mig att läsa en bok om karaktärerna inte har nåt jag tycker om. Då känns det som att det kvittar om man i övrigt spikat varenda naturvetenskapliga grej eller gatunamn eller vad det nu kan vara.

Som sagt, jag vill önska alla de blivande författarna lycka till och att de får sina drömmar uppfyllda, men hoppas att de inte stirrar sig blinda på fel saker.

 

Korpgudinnan

sagan-om-turid-korpgudinnanFörfattare: Elisabeth Östnäs

Beskrivning: ”Turids resa går över irernas rike. Mot bergen skulle hon, det sa Holme. Men var ligger bergen? Tillsammans med Frode och Unna färdas Turid till Dyflin, irernas stora handelsby. Där möter hon de nordmän som slagit sig ned på den gröna ön. Hon får också uppleva irernas gudinnor. En av dem är mild, men en annan är en krigsgudinna, långt från något Turid tidigare mött. Är det här, i irernas rike, som hennes resa ska avslutas?”

Omdöme: När jag läst den avslutande boken om Turid har jag tänkt väldigt mycket på bandet Cult of Luna.  Det kan låta konstigt, men jag ska försöka förklara varför. För de som inte känner till bandet så är det ett svenskt band från Luleå och Umeå som spelar en typ av metal som ofta kallas post-metal. Det är en stil som kännetecknas av långa låtar med långa instrumentala partier som sakta bygger upp till svinhårda crescendon och sen tillbaka igen. Kopplingen till Turid är den att i Cult of Lunas musik finns samma hårda kylighet, men också samma sorts introspektivitet och eftertänksamhet som i Östnäs böcker. Även det här med kontrasterna mellan det brutala och det lugna återfinns i Turids berättelse. Jag har haft Cult of Lunas senaste skiva som soundtrack när jag läst boken och det har verkligen passat som hand i handske.

När det gäller sagan om Turid så har karaktärsutvecklingen varit det som som slagit mig mest nu är jag sammanfattar de tre böckerna. Dels hennes resa rent fysiskt, från nuvarande Skåne till Danmark till Irland och vidare, men också hennes inre resa från den där ullkardande flickan till den Turid vars röst får höras på de sista sidorna i boken. Det är en enorm förändring som karaktär, och framför allt är det en utveckling som känns sann och äkta i varje förändring. Hon har verkligen växt i varje bok och det är naturligtvis tack vare Elisabeth Östnäs skickliga hantverk som lyser igenom överallt.

En annan intressant sak med Sagan om Turid är som sagt andligheten. Närheten till hennes religion har funnits där hela tiden, men det är verkligen i Korpgudinnan som den ställs på sin spets i konfrontationen med dels de gamla gudar som dyrkas på Irland men också den nya Vite Krist och de nunnor och munkar som tillhör den här nya guden. Vad är rätt, vem ska man tro på? Vad händer när man inte känner närhet till den gud man tror på? För mig som troligen skulle kunna vinna priset ”Mest sekulariserad i Sverige” så är det här jätteintressant att fundera på och det är bara en av de många saker som gör att jag än en gång vill ta fram stora stämpeln ”Klassuppsättning” så att folk fattar att det är precis sånt här som kidsen ska läsa istället för att nån ska komma dragande med Röde orm igen.

Kidsen förresten. Sagan om Turid är rätt brutal stundtals, men det som knäckte mig i den här boken var inte Fight Club-scenen i skogen eller vad som händer den lilla flickan med hårbandet utan nåt helt annat som utspelar sig på sidorna 160-170 ungefär. Det är en händelse som är helt hjärtskärande och som berörde mig på ett väldigt pendlingsovänligt sätt. Uppenbarligen är Östnäs inte rädd för att ge sig på hemskheter som går way beyond att slå ihjäl en söt hund i första boken. Säg inte att jag inte varnade er.

Har ni läst de andra två böckerna ska ni naturligtvis läsa den här men det vet ni ju redan eftersom ni läst så här långt. Och dessutom är hela serien utmärkta presenter till midvinterblotet, förlåt,  julafton.

Tack till Berghs förlag för recensionsexemplaret!

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och de andra ställena.

 

Om man skulle slaska lite vitt på väggarna kanske?

Jag satt och lekte lite med de olika mallar som finns i WordPress (gratisvarianterna då, tydligen smittar den småländska snålheten värre än vinterkräksjukan) men jag blir banne mig inte nöjd. Inte så att jag är vansinnigt trött på den layouten som är nu, men det är ju alltid roligt att förnya sig. Man kan liksom inte gå omkring i samma kläder hela tiden. Det är inget roligt varken för en själv eller andra.

Jag har tidigare nämnt att jag ofta dras till bloggar som har en liknande design som den här så oddsen är väl rätt låga att det skulle bli nåt liknande vitt om/när jag byter så ni kommer att känna igen er, det är inte så att det kommer att bli vansinnigt färgglatt.

Ni andra som bloggar, hur har ni tänkt med designer ni valt? Och ni som inte bloggar utan bara läser, vad gör att ni fastnar för en blogg rent designmässigt? Och vad stör ni er på?

Förresten, om nån tror att jag själv bor i ett hem som ser ut som om nån sprängt en snögubbe så har ni fel. En del syns på instagram så den nyfikne tjuvkikar givetvis där.

const

Som jag har saknat den här animeringen.

 

Fantastic beasts och den jättelånga rubriken

fantaFöga förvånande så blev det ett biobesök i helgen för att dyka ner i J.K. Rowlings värld där alla har lustiga hattar och ännu konstigare efternamn. Det ska sägas att Tidaholms biograf är ruskigt vacker men har fåtöljer som är konstruerade av Djävulen själv, speciellt när en film passerat tvåtimmarsstrecket. Hur jag överlevde Batman v Superman där förstår jag knappt själv.

Jag tycker väldigt mycket om filmen. Så pass att jag verkligen vill äga filmen när den kommer, om inte annat så för att kunna se alla detaljer och alla fantasifulla saker som finns överallt i filmen. Framför allt gäller det så klart när Newt Scamander besöker alla magiska platser som visas i filmen, och absolut i en helt underbar sekvens där innehållet i Scamanders resväska visas upp. Arbetet med karaktärsdesign är helt sanslöst bra och jag gör min bästa professor Trelawney-imitation och förutspår att Funko kommer att sälja ungefär 40 000 miljarder Niffler-figurer till jul. Man vill bara flytta in i Scamanders resväska på heltid. Då kanske man inte ens skulle sakna wifi.

fb08

Kombinationen Rowling och Yates verkar också vara helt klockren. David Yates, som regisserat fyra Harry Potter-filmer får Rowlings allra första filmmanus att fungera väldigt väl och man har väldigt trevligt under tiden. Det märks också att det fungerat väldigt bra mellan skådespelarna, framför allt mellan ”the good guys”-kvartetten.

Men det finns också grejer som inte funkar riktigt lika bra. Johnny Depp? Allvarligt? För min del är han inte alls nån som höjer kvaliteten på en film och dessutom rätt uttjatad som skådespelare. Lägg dessutom till hans rätt smutsiga skilsmässa så kan jag tycka att man borde kunnat hitta nån annan – vem som helst – att spela hans roll.

Filmen lider också lite av samma problem som alla de senaste superhjältefilmerna. Det ska presenteras så mycket information på kort tid att det blir lite överlastat men ur perspektivet att det kommer fyra filmer till så är det inte konstigt egentligen men det blir mycket origin-story över alltihop.

Sen kan man allvarligt talat undra vad resterande fyra filmer ska vara bra för. Visst, redan från början kan man tycka att det är en onödig film och att det bara ska mjölkas mer pengar från Harry Potter men där håller jag inte med – en eller två filmer känns ändå rimligt men fem filmer? Speciellt som jag egentligen inte tycker att den har nån riktig cliffhanger utan hade funkat bra som en enskild film. Naturligtvis kommer jag att se de kommande filmerna ändå, det går inte att låta bli som Harry Potter-fan.

För självklart ska ni se den om ni är det minsta intresserade men det visste ni nog redan.

Halvtomt eller halvfullt?

Jag sitter och kikar på den där berömda högen. Den med en himla massa spännande böcker som bara väntar på uppmärksamhet. Jag tänker att det är så många spännande och intressanta böcker som jag bara vill sätta mig ner och läsa att jag nästan får beslutsångest på det bra sättet och det känns så förbannat lyxigt att kunna välja.

Om man bara hade tid det vill säga. Sanningen är ju den att det är väldigt mycket som konkurrerar om de där vakna timmarna – allt från matlagningen till djuren och att det just nu plötsligt är ovanligt roligt att plinka på gitarren. Ja, och så det där med att simulera arbete också för att få lön. Och just nu då, det här med försäkringsbolag och hantverkare. Jag kanske skulle blivit hantverkare förresten – de verkar ju ha all tid i världen.

Men vi ska inte prata om sånt tråkigt här. Just nu är det i alla fall den sista boken om Turid som gäller. Och att spela Tomas Andersson Wij och lära sig introt till Tennessee Whiskey så att det sitter i fingrarna. Och Westworld och… ja, ni fattar. Och att jag ska på jobbresa till Swansea och London och säkert kommer att nörda ner mig på Forbidden Planet eller valfri bokhandel! Och äta burgare på Shake Shack!

Så mycket roligt, så lite tid! Så ska vi se det. Som en korsning av Bridgeblandning och livspussel på det bra sättet.

 

Hör upp kamrater!

Likt Deadpool kan jag inte dö, bara bli ordentligt blåslagen så imorgon återgår vi till ordinarie djupdykning i den underliga värld som är mitt huvud. Jag tänker att vi mjukstartar med lite film och pratar lite om exakt varför man vill bo i en resväska och sen kanske vi kan prata lite om de döda träd som jag just nu hallucinerar med/till/om. Kanske tar vi nåt för öronen också om sånt som går på radio (nej, inte Danny Saucedo). Bra va?

Detta inlägg skulle kunna vara sponsrat av Länsförsäkringar men det är det inte.

deadpooltheater-01302016

 

Ursäkta oredan.

Det kan bli lite lägre aktivitet (jo, det går faktiskt!) på bloggen den här veckan, åtminstone i början. Detta på grund av extremt oförutsedda händelser utanför bloggens kontroll. Sånt som händer IRL som kidsen säger.

Jag är nämligen tvungen att fixa och dona lite mer på hemmaplan. Det här är ingen inredningsblogg så jag kommer inte att gå in på några detaljer, men tyvärr är det nåt i trakterna kring ”vattenskada” + ”försäkringsbolag” + ”hantverkare” som gör att jag inte riktigt är på samma ohemult glada humör som vanligt.

Tack för att ni väntar!

Elin Säfström – the intärvjuu

elin_safstrom_foto-ola-kjelbye_1-300x200 Som utlovat kommer här alltså en intervju med debuterande Elin Säfström. Elin hade vänligheten (eller sinnesförvirringen) att ställa upp på en intervju och jag måste själv säga att jag är väldigt glad över detta och framför allt de utförliga svaren. Enligt förlagets hemsida måste man också tala om vem som tagit fotot till vänster så därför gör jag det:  Ola Kjelbye!

Men nu över till det allra göttigaste, nämligen själva frågorna:

  • Vem är Elin Säfström egentligen?

Jag känner mig inte riktigt kvalificerad att svara på den frågan, men here goes: Jag är en ganska inåtvänd drömmare, med nästan enbart ensamvargiga intressen. Jag bodde en gång under min senare ungdom ensam mitt i skogen (i princip) med två kaniner som enda sällskap – stormtrivdes med det. Jag kan roa mig själv i det oändliga genom att plugga språk (är uppe i åtta stycken), spela musik (alltså instrument – inte bara klicka på play på Spotify) och skriva böcker. Mina vänner går förmodligen att räkna på ena handens fingrar (i alla fall om jag får låna några från den andra). Samtidigt kan jag när man träffar mig, fullständigt paradoxalt, upplevas som oerhört social – särskilt om jag fått lite champagne innanför västen. Jag får inte ens själv ihop dessa två sidor av mig.

  • Varför har vi så många böcker just nu om svensk folktro och oknytt? Har folk tröttat på vampyrer?

Vet du, jag hade ingen aning om att det var så. En sak jag är riktigt dålig på att hinna med är att läsa, så jag hade faktiskt ingen koll på vad andra människor skrev när jag satt hukad över mitt eget manus. Låt mig vara tydlig med att jag ÄLSKAR att läsa böcker, men jag är en extremt långsam läsare och jag måste dessutom på något sätt sprida ut den lilla, lilla tid jag har över mina åtta språk, fiolen och pianot, skrivandet, mitt lilla knippe vänner, samt min make och dotter. Och (host host) även jobbet då.

Men för min egen del är det i alla fall så att jag alltid gillat nordiska sagoväsen mer än de kontinentala/amerikaniserade blodsugarna. Jag är och förbli en Bauer-fan (”fan” som i ”beundrare”, inte ”satan”). För nästan tio år sedan skrev jag en annan bok som även den rörde sig i sagornas värld, men den var dessvärre det sämsta någon någonsin har skrivit, och dessutom på tok för lång. Jag har dock vaskat ut en del, i grunden sunda(?) idéer från det manuset och glatt återanvänt i En väktares bekännelser.

  • ”En väktares bekännelser” är väldigt rolig, och både din egen blogg och bloggen för boken är också humoristisk som attans. Vad gjorde att du valde den lite roligare vägen än den extrema diskbänksrealistiska fantasyn (som jag förvisso själv gillar) som vi sett i t ex Vattnet drar eller Engelsfors-trilogin?

Jag har inte valt någonting. Stilen – eller vad vi ska kalla det för någonting skitnödigt – valde mig, kan man väl säga. Jag skriver och så kommer det ut saker som jag har väldigt lite kontroll över. I alla fall vad gäller själva tonen. Möjligen försöker jag hålla viss distans till en hård och skrämmande värld genom att skruva till det och fokusera på det som ändå är lite lustigt. Jag gillar också diskbänksfantasy, men jag tror inte att jag kan skriva så. Det har i alla fall aldrig hänt hittills.

  • För mig som har utländsk bakgrund så är det här nåt som jag personligen tycker är väldigt intressant. Du har ovanligt många karaktärer i boken som inte är av svensk härkomst (Imane, Hakim osv), var det nåt som du tänkte på och såg som viktigt för dig att ha med?

Nu när du säger det så. Så var det nog. Jag vill inte fastna i någon sorts insnöad ärkesvenskhet – vilket jag nog alltför lätt gör, i och med att jag själv växte upp i Stockholms innerstad på 70- och 80-talet och knappt såg en enda människa med utländsk bakgrund under den tiden. Det är sant – det var faktiskt så. Men nu är detta inte längre fallet, och jag gör mitt bästa för att då och då kika ut ur min världsfrånvända tillvaro och försöka se hur läget är där ute. Och jag kan inte nog understryka hur viktigt jag tycker det är att människor får vara hur olika eller lika de vill, bara de inte plågar någon annan. Det är med stor, stor sorg jag ser hur SD vinner mark här hemma, och nu med Trump som president over there, så vill jag på sätt och vis bara gräva mig ett hål och försvinna ned i det för evigt.

Men, en sak som jag tänkte på mer än ”etnisk mångfald” när jag skrev – men som lustigt nog ingen kommenterat – var att jag ville att kvinnliga varelser skulle få ha en framträdande, drivande roll i handlingen. Det hör till det som gör mig rosenrasande, när fiktion (film, böcker, serietidningar) befolkas av idel män, och när man exempelvis på rutin utgår ifrån att ett djur är en ”han” (tänk efter själv – jag ser detta hela tiden, när folk pratar om min dotters gosedjur, hundar på stan, fiskar i akvarium och liknande). Som om det manliga könet vore något sorts grundkön. Jag har absolut ingenting emot män, men det finns ju ett till kön också. Minst.

  • Du har själv hört av dig till en hel del bloggare om att recensera boken. Hur tänkte du egentligen där, är det inte förlagets uppgift?

Jag har, mycket riktigt, snart mailat varenda bloggare i Sverige (och svensktalande Finland) och hade jag inte gjort det så hade jag fått … få se nu … tre recensioner. Tror jag. På fullt allvar. Nu är jag väl i alla fall uppe i ca femton stycken och jag vet att det är fler på väg. Förlaget gör säkert vad de kan, men shit, vad det är hopplöst att försöka synas i det ständigt susande bruset i media.

Så jag tänkte så här: När jag nu äntligen – efter tio års strävan – kommit så långt att jag fått en bok utgiven, så ska jag tamejfan ända in i kaklet, om jag så ska slå knogarna blodiga. Ja, eller åtminstone maila några bloggare.

  • What’s next? Uppföljare? Helt annan genre?

Håller precis på att avsluta manuset till uppföljaren till En väktares bekännelser. Det har varit tanken från början – även från förlagets sida – att det ska bli en serie. Jag har åtminstone vaga uppslag till handlingen fram till en del fem. Så får vi se sen. Kanske sätter förlaget p långt innan dess. Tiden får utvisa.

Men visst har jag andra planer också. Det är ju så att när man en gång blivit utgiven är chanserna plötsligt i jämförelse alldeles överväldigande att man kan bli det igen. Jag har en idé till en trilogi för en något äldre målgrupp. Hårt inspirerad av en japansk anime. Säger inte mer än så.

Sedan är jag ju en chicklittjej också. För mig är ”chicklit” inte något skällsord, utan en underbart befriande genre där man ohämmat kan frossa i ljuvligt banala små vardagskriser, eventuellt i kombination med problem av allvarligare karaktär – typ att man oroar sig för att det gått en maska på strumpbyxorna medan man ligger på golvet med en pistol mot tinningen under pågående bankrån.

I min privata idealvärld ligger jag på ”stora” Piratförlaget också inom några år, med ett gäng härliga chicklitböcker som i stort sett inte handlar om någonting annat än att få läsaren att må bra. I den världen är förresten någon annan president i USA också.

  • Hur många katter får man ha innan det blir konstigt?

Det beror väl på boytan. Jag hade under en period sju kaniner på trettionio kvadratmeter. Det är ju faktiskt drygt fem och en halv kvadrat per kanin, och det borde väl duga som riktlinjer även för katter? Men, det är klart, finns det hjärterum så är det väl bara att fylla på, liksom.

  • Vad borde jag ha frågat dig?

”Har du något bra julklappstips?” Då hade jag svarat: ”Ja, min bok, En väktares bekännelser. One size fits all!”