Bokmässan

Det sista var tydligen inte sagt om Bokmässan. Idag 31/8 berättar Svensk Bokhandel att Bokmässan får göra en helomvändning när det gäller förlaget bakom Nya Tider, som nu alltså får ställa ut ändå, detta på grund av att man har ett juridiskt avtal med förlaget om att ställa ut och inte kan backa ur det och därmed måste låta dem ställa ut.

Hela den här röran angående Nya Tider och Bokmässan handlar egentligen om två saker – dels om huruvida de skulle få ställa ut överhuvudtaget och dels om hur Bokmässan hanterat det hela.

När det gäller själva utställandet så var min första reaktion ”nej, i helvete heller”, precis som många andras. Däremot gick jag aldrig så långt som till att på nåt sätt protestera mot det, och kanske är det bra. Det första reaktionen är ofta den riktiga, men det finns faktiskt tillfällen då man ska ta tio djupa andetag och försöka tänka två eller tre steg längre. Grejen är nämligen att jag numera är övertygad om att det allra bästa som nånsin hänt AlternaMedia och Nya Tider är just den här debatten om huruvida de ska få ställa ut och det efterföljande beslutet om att de inte skulle få det. Och så nu det här att de kommer att få det i alla fall.

Det här är inte bra alls utan faktiskt precis tvärtom. Det här martyrskapet som de lyckats förskansa sig på det här sättet och all publicitet är EXAKT det som de är ute efter. De är inte ute efter att sälja lite böcker eller bli en accepterad del av kulturetablissemanget, eller att etablera sig som seriösa förläggare genom Bokmässan.

Självklart inte.

Man skulle till och med kunna tänka sig att de rent av hoppats på den här typen av reflexmässiga bojkotter. Det som händer är nämligen att vi alla är så förbannat förutsägbara att vi precis som ungarna i knattefotbollen springer på varje boll och istället lämnar målet helt öppet så att de kan plocka onödigt enkla poäng. De må vara rasister, men alla är inte idioter.

Nya Tider har väl aldrig nämnts så många gånger i etablerad media som den senaste tiden, eller hur? Helt vansinnigt.

Och jag håller till stor del Bokmässan själva till svars för det här. Hanteringen både internt och i media har ärligt talat varit så dålig att Donald Trump känns som en lugn och sansad snubbe i jämförelse. Reaktivt så det visslar om det och inte proaktivt för fem öre.

Att låta dem ställa ut eller inte är naturligtvis inte ett lätt beslut, och jag är säker på att Bokmässan hade fått kritik oavsett. Just därför är ju hanteringen av situationen så otroligt viktig och där har Bokmässan brustit nåt så katastrofalt att de borde hamna i läroböcker som avskräckande exempel.

Hur kunde det bli så här? För det första så borde man redan från början bestämt sig för om de skulle få ställa ut eller inte och researchat lite. Google är din vän liksom. Hade man valt scenariot att inte låta dem ställa ut så skulle man ju kört på det från början: ”Vi har tyvärr inte plats/vi anser inte att ni motsvarar det här och det här kravet/värdegrund/tack men nej tack” eller vad man nu hade svarat. Det är och har aldrig varit en mänsklig rättighet att ställa ut på en privat arrangörs mässa. Kanske hade några brunskjortor suttit och bölat i sina facebook-grupper men mer än så hade det väl inte blivit.Långt ifrån den mediastorm som det faktiskt blivit.

Scenario två, där man låter dem ställa ut för att man har högt i tak och yttrandefrihet och allt det där – fine. Kör på det men ge dem en riktigt jäkla usel plats, eller en plats där de skulle vantrivas nåt otroligt. Låt dem få monterplats bredvid nåt new age-flum eller nån som tror att Gotland är den sista resten av Atlantis eller vad som helst som är så ointressant att inte en jävel går dit, bakom nåt hörn längst in längst bort. Låt dem ställa ut men gör det så obekvämt för dem att det blir ohållbart för dem.

Det man absolut INTE gör är att först låta dem ställa ut, sen dra tillbaka det, för att sen missa den här lilla detaljen att I FÖRVÄG kolla igenom de avtal man skriver om man nu faktiskt skriver ett avtal. Det borde de så klart ha gjort redan innan de gick ut med att kasta ut Nya Tider av den enkla anledningen att man faktiskt ska ha lite koll på vad det är man själv ingår för avtal. Det är ta mig tusan helt bedrövligt dåligt att behöva backa på det man en gång bestämt sig för inte bara en utan TVÅ gånger bara för att man inte kopplade in juristen direkt.

Så känner jag. Med is i magen och vettigt långsiktigt tänkande kunde Bokmässan gått ur det här med stolthet på ett bra sätt och undvikt att göra bort sig.

Istället korkar brunskjortorna upp hembränt-dunkarna och firar. Igen.

Satan i gatan

Jag fastnade lite för Lucifer igår. Ingen fara, det låter värre än vad det är. Jag gillar liksom inte ens mer än ett par black metal-band.

Jag menar tv-serien Lucifer. Premissen är tillräckligt tramsig för att jag ska gilla den – Lucifer har tröttnat på sitt jobb som härskare över helvetet och tar helt enkelt och pressar några vita skjortor, måttbeställer några kostymer och flyttar till Los Angeles (var annars?) och öppnar nattklubb (såklart). Den är löst baserad på den Lucifer-karaktär som återfinns i Neil Gaimans ”Sandman” och som dessutom hade en fristående serietidning under en tid. TV-serien har dock troligen ganska få likheter med den tecknade versionen men det är vi ju vana vid, eller hur?

Så som serien är upplagd så landar den i någon sorts mix av Buffy, iZombie och valfri polisserie och som vanligt fullsmockad med löjligt vackra människor oavsett om de är poliser eller städare. Och en väldigt trevlig mix faktiskt!

Storheten ligger framförallt i huvudkaraktären som spelas av den brittiske skådespelaren Tom Ellis – han ser ut EXAKT så som åtminstone jag tänker mig att Lucifer skulle se ut i mänsklig skepnad. Alltid med en rolig replik på gång och en… eh… djävulskt lurig blick. Han ser ut att stortrivas på jobbet minst sagt.

200

Det finns en risk att det blir lite för mycket polisserie och för mycket oneliners, men serien har blivit förnyad så det finns uppenbarligen kvaliteter i den. Och i säsong två kommer ingen mindre än Charisma Carpenter från Buffy och Angel…

Skärvor av minnen

skarvor-av-minnenFörfattare: Laurie Halse Anderson

Beskrivning: ”De senaste fem åren har Hayley och hennes pappa Andy flyttat runt i USA, utan att någonsin stanna tillräckligt länge på en och samma plats för att Hayley ska hinna rota sig, gå i skolan eller skaffa vänner. Andy är gammal krigsveteran och varje dag försöker han fly minnena av krig, smärta och död som plågat honom ända sedan han återvände från Irak och Afghanistan.

Nu är de tillbaka i staden de en gång kallade sitt hem, för att Hayley ska kunna gå klart skolan. Där möter hon Finn, killen som vägrar låta henne vara i fred och som långsamt bryter igenom de skyddande murar hon byggt upp.”

Omdöme: Min familj på pappas sida bestod länge av två sorters familjer – antingen soldatfamiljer eller bondefamiljer. Det är först i efterkrigstid som vi lagt av med det militära och nu mest består av tjänstemän på alla möjliga olika ställen. Det här beror på av vi trots allt varit väldigt förskonade från krig i vårt land. Hade vi däremot varit amerikaner tror jag att det med största sannolikhet betytt att några av oss fortfarande varit inom det militära. Kanske hade det betytt att några av oss hade haft det som Hayley och Andy.

Det finns ett talesätt som är nåt i stil med ”support the troops, not the war”. ”Skärvor av minnen” visar exakt varför. Det är en väldigt tung bok på det sättet – PTSD:n ligger som ett blytungt täcke över allting som händer, men Laurie Halse Anderson skriver trovärdigt och kraftfullt om hur livet som anhörig till en krigsveteran kan vara ett rent helvete. Hayley förstår liksom inte själv hur påverkad hon själv blivit rent psykiskt utan ser bara hur skadad hennes far är och hur mycket hon måste ta hand om honom. Titeln på boken syftar inte bara på Andys återupplevda trauman utan också hur Hayley omedvetet satt sitt eget liv på sparlåga och undantryckt sina egna minnen av en bättre tid. Det är vansinnigt tragisk men stark läsning. Ett stycke som verkligen fastnade är när Hayley pratar med en av hennes fars gamla armékompisar och hon berättar att pappan fortfarande hade svårt för att köra under broar eller nära soptunnor på grund av rädsla för krypskyttar eller improviserade bomber.

Balansen i boken kommer av hur Hayley sakta återetablerar vänskapen med en barndomsvän, men framför allt är det när Finn blir en del av hennes liv, vare sig hon vill eller inte. Kanske är han lite för over-the-top-mysig för att vara trovärdig, men jag väljer att fria istället för att fälla eftersom Finn är precis en sådan människa som Hayley behöver.

Det finns saker med boken jag tycker är lite för bekvämt lösta av författaren, men överlag tycker jag att det är en bok med ett starkt och angeläget tema som kanske inte uppmärksammats tillräckligt, varken här eller utomlands. En av de minst lättsmälta men en av de mest tänkvärda böckerna jag läst på länge.

Tack till Lavender Lit för recensionsexemplaret!

Finns numera i både pocket och inbunden på Adlibris och Bokus och välsorterade bokhandlare.

Team Thor!

Vi var nog några stycken som undrade var Thor och Hulken höll hus under Captain America: Civil War. Fick de inte vara med att leka? Var de på semester? Nu får vi äntligen svaret!

Veckans meny v. 35 2016

Det här med att hålla vad man lovar verkar ju vara svårare än vad man tror. De utlovade tre recensionerna förra veckan blev – en. Ok, det blev en liten utvikning om den senaste Harry Potter-boken men så mycket till recension var det ju inte. Bot och bättring således. Det kommer en recension redan imorgon bara för att få lite ordning på det här. Med lite tur kanske det rentav blir en till, men veckans intressantaste inlägg (speciellt för mig) blir en liten utredning av hur det ligger till med ljudböcker egentligen. Dels om hur det egentligen är med utbudet av YA-böcker i dem, men faktiskt också lite om hur pass trevliga och lättanvända de är. Det kan ju vara en yrkesskada, men  jag tycker sånt är rätt intressant, och då får ni också följa med. De två tjänsterna som  jag kommer att ge mig på är Storytel och Nextory. Jag vet att det finns fler, men nånstans får man avgränsa sig.

boy_in_headphones_by_mitchellf-d4ti4qs.png

Bilden är snodd från http://mitchellf.deviantart.com/art/

 

Den där Kaosutmaningen…

…som jag inte tittat på alls under flera månader. Den är tydligen avklarad i år igen tack vare Harry Potter. Ska man vara ärlig så var just punkten ”läs en bok på ett annat språk än svenska” nåt som jag helt enkelt låtit bli att fylla i. Jag hade ju kunnat använda andra böcker till den.

Frågan är nu snarare om jag kommer att lägga någon energi på att lösa de resterande punkterna eller försöka lösa dem lite oengagerat som jag gjort hittills? Jag brukar köra principen att det blir vad det blir och så kollar jag om det finns nåt som kan passa in i utmaningen. Just därför kommer väl inte punkten ”läs en lyriksamling” inte att bockas av, det är helt enkelt inte jag…

Hur går det för er andra som är med? Och ni som inte är med, ni hinner fortfarande om ni vill!

Älvkorset

alvkorsetFörfattare: Jenny Töredal

Beskrivning: ”En ung kvinna ärver ett magiskt smycke. Ett smycke som tillverkades för länge, länge sedan, i en annan tidsålder än vår. Det magiska smycket tillverkades djupt inne i De otämjda bergen och fick bära namnet Älvkorset. Dess magiska egenskaper skulle ge beskydd emot onda krafter. Men vem som helst kunde inte använda smyckets krafter. Det måste vara rätt bärare, Älvkorsets bärare, och smycket kunde bara användas av den som knöts till dess kraft via blodsband. Den unga kvinnan blir Älvkorsets bärare och hon dras in i en kamp emot onda krafter. En kamp på liv och död.  ”

Omdöme: Jag fick frågan om att läsa ”Älvkorset” av bokens författare Jenny Töredal för ett tag sen. I sitt mail så skriver Jenny att boken är tänkt för tjejer från 13 år och uppåt men att hon ändå var nyfiken på vad jag skulle tycka om den. Och nåt tycker jag ju alltid, det vet ni ju.

För det första så tycker jag nog att 13 år kan vara lite i yngsta laget, boken är nog lite vuxnare än så ibland, men samtidigt tycker jag att bokens budskap om kvinnors rättigheter absolut är nåt som kan behöva ta upp i den åldern, om inte ännu tidigare. Men vad menar jag med att den är lite vuxnare ibland – jo, bland annat handlar det om en del händelser i boken, exempelvis ”Mannens mage var uppskuren. Tarmarna var söndertrasade och hängde ut, utanför kroppen. Blodet som flutit, hade bildat en delvis intorkad pöl på marken.” från bokens allra första stycke faktiskt.. Lite hardcore för vissa ungar, för andra är det lugna puckar. Man får helt enkelt göra en bedömning där om hur man tror boken landar.

Storymässigt så utspelar sig det mesta inne eller runt ett större slott med kringliggande områden även om Ella förflyttats från vår värld till den här medeltida fantasyvärlden. Inget fel i det, jag är som bekant en sucker för små ensembler och kammarspel, och det blir lite åt det hållet här. Nackdelen med att använda den formen är dock att så mycket av händelserna i boken antingen utspelar sig någon annanstans eller i annan tid. Ella förflyttas exempelvis till den här världen innan boken börjar, de stora slagen äger rum nån annanstans långt bort och så vidare. Jag tror att jag personligen hade föredragit att få läsa om sakerna när de händer, ”vara där” så att säga. Språkligt måste jag också anmärka på att jag tycker att lite väl många meningar börjar med bindeord och istället kunde skrivas i hop med den föregående meningen eller kanske bara utelämna orden. Jag vet att jag är petig nu, men jag har väldigt svårt för meningar som börjar med ”Men, Och” eller liknande. Återigen, petig. Jag vet.

Däremot kan vi väl prata lite om Ella, som verkligen är en huvudperson som är en positiv förebild. Hon tar ingen skit och säger vad hon tycker och tydliggör verkligen det för vissa människor så svårbegripliga att kvinnor också är människor. Bra där Jenny! På så vis är hon sympatisk och fungerar utmärkt som en karaktär som läsaren fattar tycke för och vill heja på. Jag gillar henne verkligen.

Den stora styrkan i boken är just diskussionen om kvinnosyn och hur Töredal petar ner allt i en fantasyförpackning där huvudpersonen verkligen står för sina åsikter. Töredal gör alltså detta på ett bra sätt och visar verkligen hur fantasy kan användas för att diskutera viktiga frågor från ”verkligheten”. Det ska bli spännande att se hur Töredal utvecklas som författare härifrån. Men till nästa bok kan vi väl dra ner lite på alla supervackra charmiga människor med bländande leenden som får knäna att skaka?

Finns på Adlibris och Bokus.

Tack till författaren och Visto förlag för recensionsexemplaret!

Boken alla pratar om

Ja, alltså, jag kommer inte att recensera den där gula boken alla pratar om. Inte för att den inte är bra, utan för att jag tycker att allt runt omkring är ännu mer intressant.

För det första är det ju lätt att tycka att varenda bokblogg härifrån till Katmandu recenserat den, och det är faktiskt nästan sant. Det intressanta är att eftersom det är en så ohemult älskad serie så bedöms den stenhårt av alla som läser den. Och roligt nog är vi inte överens, vilket faktiskt är ännu festligare än vanligt då vi bokbloggare annars är så löjligt överens om allting. Mer fighting och mer diskussion I say!

En sak som folk faktiskt haft olika åsikter om har varit varför boken överhuvudtaget ges ut. Vissa är själaglada över en fortsättning på hela Harry Potter-franchisen, medan andra helst hade sett att Rowling bara gav fan i alltihop. Jag landar väl… nånstans mittemellan.Jag förstår båda sidorna, och för min del så gillade jag boken väldigt mycket. När det dessutom är så att det inte finns en enda biljett till föreställningen under hela 2016 och 2017(!) så är boken allvarligt talat det enda sättet som man kan ta del av berättelsen överhuvudtaget, så bara av den anledningen så är den ju underbar.

Däremot känner jag inte nån dragning alls när det gäller att läsa manuset till ”Fantastic beasts…”, jag kommer ju inte ha några svårigheter att se filmen, så där köper jag absolut mjölkningsargumentet. När det gäller den här utgivningen av berättelser (”Pottermore Presents”) så är det väl ändå inte heller nåt att hetsa upp sig över. Pottermore-siten är ju inte något nytt och har funnits i flera år så hela nyheten i sig är ju lite av en icke-nyhet. Skillnaden är väl att man gör material tillgängligt på fler ställen, dvs utanför Pottermore.

Så tänker jag och nu ska jag läsa allas recensioner. Vi ses imorgon.

David pratar allvar

Har ni hört det senaste? Regeringen tycker att svenska grundskoleelever rider alldeles för lite. ”Det är viktigare än nånsin att kunna sitta på en häst för att delta i det moderna samhället” säger statsministern. ”Därför har vi beslutat att döpa om höstlovet till HÄSTLOVET för att lyfta fram ridningen.”

Alla ridhus och liknande institutioner får därför dela på hela 5 miljoner kronor om året fram tills 2020. Med tanke på att det enligt Skolverket finns ca 985 000 elever i grundskolan innebär det här att det blir den svindlande summan 5 kr/elev och år! Tänk så mycket ridning man får för det! Speciellt utsatta områden, där ridningen är som allra minst kommer att få ytterligare 10 miljoner/år för att se till så att ännu fler barn får lära sig sitta på en häst och dessutom tycka om det.

Skämt åsido.

Det här handlar naturligtvis inte om en satsning på ridning. Däremot har ju faktiskt regeringen gått ut med en utökad satsning på barn och ungdomars läsning, inte minst med bakgrund av PISA-resultat och liknande. Det kommer att gå till ungefär som jag skrev ovan. Siffrorna stämmer t ex.

Det är jättebra att man uppmärksammar läsning för barn och ungdomar. Men räcker verkligen ett namnbyte från höstlov till läslov, en femma om året och en läsdelegation för detta?Jag är osäker, även om jag hoppas att jag har fel.

Jag vill också ta upp Gustav Fridolins uttalande lite snabbt. Han sa nämligen ”[…]biblioteken och våra kulturinstitutioner ska vända sig till barn med böcker som får upp läslusten hos dem.”. Min tanke är väl: GÖR inte bibliotek det redan?? Gustav, det är precis det de gör hela tiden redan nu.

Ett annat initiativ är att utöka Läslyftet till att även omfatta förskolor och skolbibliotek, och där drar man till med ytterligare 6 miljoner om året. Just skolbibliotek kan på många ställen verkligen behöva stöd, men redan på förhand känns det som alldeles för lite pengar fördelat på alla ställen som kan vara med att dela på det. Vill man få mer effekt måste man vräka in betydligt mer pengar och på ett intelligent sätt. Det behövs personal och kunskap – det går inte bara att få några tusenlappar för att köpa en Billy-bokhylla och en klassuppsättning böcker om resten av resurserna inte finns där.

Läs hela pressmeddelandet från regeringen.

 

Veckans meny v 34 2016

Den här veckan blir tung. Den här veckan kommer nämligen alla nya studenter och det är som allra körigast på jobbet – tänk mellandagsrea/Black Friday/tjurrusningen i Pamplona så är  ni nånstans i närheten. Men frukta icke kära läsare – självklar tlämnar jag inte er i sticket. Vi kör recensionerna som skulle varit förra veckan och så filosoferar jag lite om en gul bok. Funkar va?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 203 andra följare