Recension – Kulta, den skitungen

Författare: Lars Carlberg

Beskrivning: ”Connys och Carinas kusin Kulta är försvunnen, liksom så många av byns barn. Mörkret krälar in från skogen. Monstren kommer allt närmare. I telefonväxeln hör Carina viskningar på de döda linjerna, röster som inte borde finnas. En dag hör hon något oväntat: Kulta kanske lever! Visst var han en skitunge, men om de kunde rädda ett enda barn så vore det ändå något. Beslutsamt ger de sig av i Connys gamla bil, längs de ensliga landsvägarna, mot Utkanten och det okända. ”

Omdöme: Ni vet den där genren ”Carlbergskt”? Nu är det dags igen. Lars Carlberg är tillbaka med ytterligare en novell där man sitter och undrar hur det står till mellan öronen på karln. Nog för att jag tycker att ”Rättvis sönderdelning av besten Skorm” är lysande och höll förstaplatsen länge så är det faktiskt så att ”Kulta, den skitungen” (för övrigt en replik som återkommer så många gånger i novellen att man undrar lite över vad den där Kulta faktiskt ställt till med) visar ytterligare en sida av Carlbergs författande som jag nog faktiskt tycker ännu bättre om. Här är det speciellt miljön som jag fastnar för. En sorts H.P. Lovecraft möter Simon Stålenhag möter ”Den sista färden” och det är precis så bra som det låter. Det är mycket banjo och Lantmännen-kepsar på soundtracket om man säger så.

Jag har både läst och lyssnat på novellen eftersom det är Simon Väderklint som än en gång läst in och för min del kunde herr Väderklint läsa in Biltema-katalogen och jag skulle ändå att sitta med lurarna limmade i örat.

”Kulta” känns alltså på nåt sätt färdigare än de andra två novellerna. Ett snäpp vassare och tydligt tecken på att Carlberg bara blir bättre och bättre hela iden. Här finns så mycket som jag skulle vilja att Carlberg återvände till i kommande material, nåt som jag inte riktigt känt i de andra novellerna. För min del får han gärna bygga ett helt universum om Conny och Carina, Mamma och Pappa och allt annat i novellen. Det låter sjukt, men jag längtar faktiskt tillbaka dit. Speciellt om det kanske finns lite jävla glass.

Novellen finns på Storytel och såna där moderna tjänster.

Nä, jag fattar inte riktigt grejen.

Ok, så jag var ändå rätt peppad på att läsa hela originaltrilogin om Lyra och Will och guldkompassen. Jag kom på mig själv att känna igen lite av början på första boken så jag har varit där och tassat tidigare, troligen nån gång ungefär samtida med att en fisk lät benen växa ut som nån sorts prehistorisk Pokémon och kravlade sig upp ur vattnet för att kolla läget lite längre upp på stranden. Ungefär så länge sen kändes det i alla fall.

Och jag gillar verkligen första boken. Så pass mycket att jag även tycker att det är väldigt spännande att kolla på HBO-serien för att matcha det med bilderna jag har i mitt huvud. Jag gillar dessutom hur de gjort lite avvikelser i serien och plockat in element från nästa bok redan här. Sen är det ju snyggt som tusan också.

Men nu var det ju böckerna jag ville skriva om. Tillbaka till dem.

Bok två däremot, då börjar det bli väldigt flummigt. Flummigt på det där sättet som jag inte riktigt gillar. Och jag kommer på mig själv med att inte riktigt gilla det jag tror kallas ”portal-fantasy” (ni får ursäkta min okunskap här, jag är ingen litteraturvetare. På sin höjd en litteraturtyckare och det är ta mig tusan inte samma sak). Men jag gillar tydligen inte fantasy i miljöer som mest liknar grekiska semesterorter och vita sandstränder och krafs.

Uppenbarligen är jag för hårt rotad i en fantasytradition som bygger på lera stövlar, svärd med fåniga namn och eviga novemberdagar utan sol. Dessutom – änglar och grejer? Nja…. Jag är också fullt och smärtsamt medveten om min egen inkonsekvens här, eftersom jag i skrivande stund läser en bok som är så flummig att man kan misstänka nån sorts lustiga svampar istället för lösgodis hemma hos författaren. Och jag gillar andra fantasyserier som bygger på portal-fantasykonceptet, som t ex Siri Pettersens böcker. De tycker jag är fantastiska.

Här nånstans börjar jag också googla rätt hårt på Philip Pullman och det känns som att han kom jäkligt lindrigt undan med hela sin ”de här böckerna handlar om att döda Gud” i jämförelse med Harry Potter-franchisen. Visst, han fick nog några slängar, men det är fasen inte ofta jag hör om nån stolle i amerikanska södern som vill slänga ut Pullmans böcker ur skolbiblioteken. Är jag förresten konstig om jag hoppas lite på mer sånt nu iom tv-serien?

Och bok tre? Äh, vad fasen. Där går han all in på pysslingar som flyger på trollsländor och olika änglar och nån sorts ryggradslösa elefanter som går på hjul och jag vete faaaan.

Jag läste färdigt alltihop, men jag vet ärligt talat inte vad som gör att den här serien är så omtyckt. Den sista biten läste jag nog mest för att ha läst ut den och för att ändå få veta hur Pullman knöt ihop säcken.

Det känns som att jag inte är inbjuden till partyt. Men ändå vill jag kolla på tv-serien. Vad är det för fel på mig??

Lyra GIF by His Dark Materials - Find & Share on GIPHY

Recension…ish av Slutet

Författare: Mats Strandberg

Beskrivning: ” Det är sommar i Mumindalen. Muminpappan sitter på verandan och Muminmamman ordnar snäckskal runt rabatterna. Allting är som vanligt, men en dag upptäcker familjen ett märkligt sken på himlen. Enligt Bisamråttan är det en komet som närmar sig jorden. Det röda ögat på himlen blir större för varje dag, och snart packar alla små knytt ihop sina saker och flyr. Men Mumintrollet och Sniff är nyfikna och beger sig istället rakt ut i farligheten för att ta reda på vad det är som händer. ”

Ok, det är inte handlingen till Slutet. Men det är rätt nära. Kometen kommer även i Strandbergs bok, men till skillnad från Mumintrollen så går det lite sämre i Slutet. Det är inte ens en spoiler.

Omdöme: Vänner, kamrater, kumpaner – det är jättesvårt att recensera en bok när man är typ sist på bollen av exakt alla. Och speciellt när man tycker samma sak. Man känner sig inte direkt unik.

För alla är ju i princip överens om att Slutet är bra grejer. Jag med, där sticker jag inte direkt ut. Så recensionen skulle kunna sluta där. ”Bra skit”.

Men nåt får jag väl försöka säga, och det jag kan säga är väl att det är en imponerande bok. Den är lite som Shrek säger i första filmen: ”I’m like an onion. Onions have layers.” Det finns nämligen rätt mycket i den. Det är en kärlekshistoria. Det är en domedagshistoria. Det är samtidskommentar. Det är en ungdomar-lägger-näsan-i-blöt-och-försöker-lösa-brott-berättelse. Och ännu mer. Jag var faktiskt först ganska mycket emot själva mysteriebiten, men sakta växer den och jag förstår poängen med att använda den som en röd tråd boken igenom och att hänga på de andra delarna för att bygga en komplett historia. Det är snyggt, mycket snyggt genomfört.

Jag har faktiskt inte läst Strandberg sen jag läste ut Engelsfors-trilogin, och det var ju inte igår. Men det är ju uppenbart efter att ha läst både Norra Latin och den här att det inte var nån tillfällighet att den trilogin blev bra, men samtidigt tycker jag att Slutet visar att herr Strandberg bara blivit bättre och bättre sen dess, vilket alltså resulterat i en rätt tjock bok där alla dör på slutet. Vilket alltså är bra.

Bra skit alltså.

Fast det visste ni ju som sagt redan, eftersom ni redan läst den. Oh well.

Anledningen till att det är tyst här…

…syns på instagram, och här nere. Han tar en hel del tid. Dessutom jobbar jag hemifrån mer just nu, vilket gör att jag inte läser på tåget. Och den senaste boken jag läste kommer inte ut förrän om ett tag. Den var bra, så ni ska läsa den när den kommer. Men det kommer mer kåntent så småningom.

Hoppas ni har det bra där ute så länge.

Lite tidigt kanske, men det ser faktiskt rätt mysigt ut

Jag har inte läst boken ”Let it snow” av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracleså jag kan inte bedöma nåt om hur filmen förhåller sig till originalet, men av trailern att döma så ser det ju alldeles för jäkla mysigt ut. Netflix har ju snöat (höhö haha) in sig på julfilmer av varierande kvalitet de senaste åren, men THIS, THIS I LIKE. Kanske är det äntligen så att det kommer ett värdigt komplement till ”Love Actually”? Men varför släpper de filmen redan 8:e november??

Bättre sent än aldrig i en liten by i norra Frankrike

När jag var liten läste jag enormt mycket serier som vi lånade hem från biblioteket i byn, däribland rätt många Asterix-album. Asterix ges faktiskt fortfarande ut, men det var rätt länge sen jag läste ett album. Nu läste jag i alla fall på Feber att det kommer ett nytt album med en kvinnlig huvudperson vid namn Adrenaline (älskar namnet!), och det är ta mig tusan på tiden.

Asterix tecknare Didier Conrad säger om Adrenaline:

”We didn’t want to develop a character who would be based on her seductive side as we usually do with female characters in Asterix. Most of the time they are young attractive women who seduce Obelix and their role stops there.”

Om albumet kommer på svenska har jag ingen aning om, men jag skulle vilja läsa det!

Fredagsfeeling #9

Sånt som gjort mig lite glad i veckan:

Lön idag! Det har varit väldigt mycket månad kvar i slutet av lönen den här senaste vändan…

Finkaffe från Kafferosteriet Koppar. I det här fallet ekologiska, nyrostade kaffebönor från småskaliga odlare som man maler själv precis innan bryggning. Det senaste jag köpte är ett prisbelönt kaffe från ett kooperativ i Uganda. Det är så typiskt mig att nörda in på nåt sånt här, men vad tusan, nåt ska man ju roa sig med.

Att jag och kollegorna ska testa ett nytt lunchställe här i Jönköping – Södra Strandgatan 12. För nån som mig som antingen äter mat eller tänker på mat jag vill äta så är Jönköping faktiskt helt fantastiskt. Det finns ett restaurangliv här som är otroligt trevligt och spännande. Och vem vill inte gå och luncha med trevliga människor? Därför har vi startat konceptet Lönelunch, dvs att man går ut och äter tillsammans fredagen närmast efter att man fått lön.

Är det dags igen?

Ja faktiskt. Det känns lite som att det än en gång är dags att signa upp sig på en streamingtjänst. Eller rättare sagt, återaktivera HBO-kontot. Det kommer nämligen två serier som är helt olika men ändå har en del gemensamt – baserade på omtyckt litteratur, stora luftskepp, läskiga typer i uniform och jättehög budget.

TV-serieversionen av ”Watchmen” har fått bra kritik, och för nån som läst originalet så många gånger att det föll sönder och jag var tvungen att köpa ett nytt exemplar, och som ändå gillade filmen rätt mycket så ska det bli jätteintressant att se hur den här versionen står sig. Den är ju inte boken rakt av, utan utspelar sig långt senare men i samma värld. Det ser bra ut ändå tycker jag, i sin mörka dystopiska setting, hur nu det kan gå ihop. Första avsnittet är redan ute om jag förstått det rätt.

Men det jag ser mest fram emot från HBO är ändå en serie med en stor pratande isbjörn. Jag håller på att plöja böckerna just nu och jag gillar verkligen vad jag ser i trailern. Serien börjar visas om ett par veckor!

Det där Goodreads

I’ve been doing this rätt länge, det här bokbloggeriet. Men jag har aldrig fattat nyttan med Goodreads som flera andra bloggande figurer pratat sig så varma om. Det har liksom inte tillfört nåt värde för mig, men så råkade jag prata med en kollega på senaste konferensen med jobbet, och han visade sig vara en megafantasyfantast vilket så klart gjorde att det fanns lite annat att prata om utanför de vanliga diskussionerna om excel-filer och diagram. Då slog det mig att det där Goodreads, det kan jag ju faktiskt använda för att göra en lista över allt som kan vara kul att läsa nån gång.

Inte för att jag egentligen lider nån brist på saker att läsa, men jag är in en period där jag försöker att få ner saker på listor istället för att ha saker i huvudet, och då kan det här vara ett bra sätt. Tror jag.

Har ni några andra bra tips på hur man kan använda Goodreads?

Recension – Farliga kretsar: en novellantologi om människans kamp med tekniken

Beskrivning: ” Vad händer när vardagliga tekniska föremål inte uppför sig som förväntat? När rakapparaten får smak på blod eller mobiltelefonen börjar skicka hemliga meddelanden till alla i din adressbok?

I denna novellantologi får du möta människor som på ett eller annat sätt har kommit på kant med tekniken. Bilar som tar kommandot, mystiska meddelanden från en gammal skrivare, hemsökta hushållsmaskiner, rulltrappor som vägrar släppa sitt grepp och mycket, mycket mer … ”

Omdöme: En novellantologi är alltid lite som att be nån annan att köpa en påse lösgodis åt en. Vad kommer den att innehålla, har hen plockat ihop bara goda grejer eller är det bara sånt där konstigt som ingen vettig människa väljer? (Jag hade en klasskompis som bara köpte äckligt godis för att slippa bjuda. Jag undrar fortfarande vem som egentligen vann mest på den strategin. Osäkert om det var han faktiskt.)

”Farliga kretsar” handlar som titeln antyder om teknik som går lite överstyr. Inte på ett Matrix eller Terminator-sätt, utan lite mer på individnivå. Det är robotgräsklipparen. Det är matberedaren. Det är (så klart) smartphonen.

Över lag tycker jag att alla författarna löser uppgiften på ett bra sätt. Självklart är det så att det finns noveller jag tycker bättre om än andra, men totalt sett finns det absolut inga bottennapp. Det jag däremot kan känna lite är att en del av novellerna på grund av sitt tema kanske blir lite väl lika varandra och största skillnaden är namnet på huvudpersonerna och vilken grunkamackapärmojäng som blir skogstokig. Å andra sidan så kan man se det som att det är då man verkligen ser vilka författare som har det lilla extra. Ett sätt att hantera det här är kanske också att inte göra som jag och plöja hela boken i ett svep utan istället plocka ut och läsa några noveller vid varje tillfälle, men så brukar jag ju göra saker svåra för mig…

Men om vi ska lyfta några av favoriterna så kan vi väl börja med Josef Lieberas ”Date night” som på ett härligt sätt matchar blodbad med Västra hamnen i Malmö. Den är elegant skriven på ett sätt som passar novellen och med en ton som gör att man faktiskt vill att huvudpersonerna ska råka illa ut i slutet på novellen. En av höjdarna i antologin!

Markus Åbergs ”elektroakustisk stimulering” är också ganska kul, kanske främst på grund av referenserna till en filmklassiker från min barndom men också överlag en av de mer rimliga förklaringarna till varför saker är som de är. Eller ja, rimlig och rimlig. En förklaring jag gillar i alla fall.

Sist men inte minst, den enormt flitiga Lovisa Wistrand har bidragit med ”Say cheese” och det är en novell som klockrent tolkar temat, och som gör det med lite bättre skärpa (förlåt, ofrivilligt kamera-skämt där).

Återigen, novellsamlingar är lite speciella. ”Farliga kretsar” är kanske inte min favoritantologi, men det är ett trevligt sätt att få lite smakprov på olika författare. Jag är inte helt såld på omslaget, det är nåt med valet av typsnitt som inte känns riktigt 2019, men som tur är så är det ju innehållet som räknas.

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

Kan vi prata om det här?

Ok, ett par saker om Netflix kommande serie baserad på Leigh Bardugos böcker.

Ett: Alina ska vara seriens huvudperson? Då får man verkligen hoppas att hon är roligare i serien än i boken, för där tillhör hon inte riktigt nån av de roligaste karaktärer jag nånsin läst om. Hon är nog typ näst längst ned på den listan.

Två: Jigsaw ska alltså spela onding igen? Ben Barnes menar jag alltså. Han var ju ond i både Westworld och Punisher, så han har ju övat. Och är rätt bra på kombinationen charmig+elak jävel. I like. Bra val!

Tre: var FAN är Nina och Matthias? Eller, Matthias bryr jag mig kanske inte så mycket om. Men Nina? Nån som kan häva ur sig ”One could plot violent espionage and still hope for dessert” kommer alltid att ligga bra till hos mig.

Fyra: På tal om efterrätt – tror ni att vi får se några semlor i serien? Och våffelhus?

Recension – Allt du gav mig var minnen

Författare: Adam Silvera

Beskrivning: ”När Griffins första kärlek och ex-pojkvän Theo dör i en drunkningsolycka är det som om hela världen imploderar. Trots att Theo flyttat till Kalifornien och börjat dejta Jackson hade Griffin aldrig tvivlat på att det skulle bli de två igen, när tiden var inne. Nu kommer det aldrig att bli så.

För att göra saker och ting ännu värre är Jackson den enda som förstår Griffins sorg och smärta. Men hur mycket de än öppnar sig för varandra fortsätter Griffin att famla allt djupare ner i den mörka avgrunden. Han förlorar sig själv i tvångstankar och destruktiva handlingar, och hemligheterna han bär på hotar att förgöra honom. Om Griffin någonsin ska lyckas ta sig upp över ytan igen måste han först konfrontera sina minnen, och lägga varenda hjärtskärande bit av pusslet som utgör hans liv.”

Omdöme: Har man lite koll på den här bloggen sedan tidigare vet man att jag gärna blandar böcker om svärdsviftande och dystopier med sånt som är väldigt jordnära. Några av mina allra största läsupplevelser sen jag startade den här bloggen har faktiskt varit den typen av böcker som trillar in under nåt ”contemporary YA”-paraply. Namedroppas dessutom favoriterna David Levithan, John Green, Rainbow Rowell och Becky Albertalli på omslaget är det liksom självskrivet att jag kastar mig över den som en sjuåring kastar sig över godisskålen en lördagskväll.

Den författare jag tänker mest på, förutom Silvera själv då, är faktiskt Jandy Nelson. Det finns ett släktskap med framförallt ”Jag ger dig solen” med dess uppmuppade kronologi, men även i tonläge och närhetskänsla. Jag blev varnad om att den var sorglig, och det är den, men inte på det sättet att den knäckte mig. Istället har den en ton som inte riktigt är sentimental, och inte heller vemodig men nånstans däremellan på det bra sättet. Nåt jag tycker väldigt mycket om med ”Allt du gav mig…” är just hur otroligt nära man som läsare känner sig i förhållande till Griffin. Jag får verkligen känslan av att det är en självbiografisk berättelse, så stark och välskriven är boken.

Som sagt, kronologin är skum. Vi får följa både början av förälskelsen och tiden efter att ex-pojkvännen Theo avlidit, och Griffin berättar stora delar av boken som en sorts monolog till Theo. Det ger en extra dimension till händelseförloppet och jag tycker att det funkar ypperligt, vilket visar på Silveras hantverksskicklighet utöver hans musikalitet i språket. Killen kan sina grejer. (Och nästa bok jag läser av Silvera kommer att vara på engelska, även om översättningen av ”Allt du gav mig…” är lysande.)

Jag är väldigt glad att ha läst ”Allt du gav mig var minnen.” Det är en riktigt välskriven och rörande bok om kärlek och sorg, och jag kommer utan tvekan att läsa mer av Adam Silvera. Och har ni inte läst honom överhuvudtaget, då kan ni klicka på länkarna nedan och köpa hem ett exemplar. Det tycker jag faktiskt att ni ska.

Recensionsexemplar från förlaget

Adlibris / Bokus

Bloggaren: ”Jag är fortfarande lite i chock”.

Om det är nån bokserie jag verkligen spytt galla över de senaste åren så är det den så kallade ”Juliette Chronicles” av Tahereh Mafi. Jag tycker verkligen att den är fylld av motbjudande karaktärer, unken moral och allmänt späckad med det absolut sämsta av YA-dystopins klichéer. Och därför har den märkligt nog sålt SOM FAN. Men visst, jag är ju hyfsat långt ifrån den delen av läsekretsen som blir till sig av en bad boy i tuff skinnjacka (fast nån måtta får det ändå vara…)

Så tro inget annat än att jag blev extremt förvånad när jag öppnade posten och hade fått ett recensionsexemplar av just Tahereh Mafis nya bok i serien, som alltså tar vid nånstans där förra trilogin slutade. Det har förvisso kommit lite andra böcker och noveller och grejer runt om, men det här är alltså en ny tjockis.

Och vet ni vad? Jag tänker ta mig tusan testa. Jag är inte sämre än att jag kan ge den en vända och se vad jag tycker. Visst, jag medger att förväntningarna är låga. Men lite kul kan det än då vara att utsätta sig för sånt här. Det är precis som när jag brukar prova att äta lite brysselkål var tredje jul eller så – man kan ju kanske ha ändrat sin smakpalett och det som en gång var äckligt kanske till och med är gott? Fortsättning följer. Både gällande Mafi och brysselkålen.

Måste erkänna att omslaget gjorde sig väldigt bra på bloggen rent estetiskt…

Recension – Konsten att rädda sitt skinn

Författare: Mattias Kuldkepp

Beskrivning: ”Den flytande staden Troglund har problem. Fast den vet inte om det än. Ett mystiskt sällskap ruvar på illasinnade planer, men in i dess väg stövlar helt aningslöst de goda vännerna Råttan och Oxen.
Kamraterna kastas i fängelse och träffar den tokige astrologen Günter samtidigt som de blir falskt anklagade för mord. Det är början på en hisnande resa för vännerna att rentvå sina namn och i förbifarten eventuellt rädda staden. En stad som bara tänker på en sak. Den stundande trippelbollsfinalen.”

Omdöme: Att recensera ”Konsten att rädda sitt skinn” har inneburit ett väldigt intressant problem för mig. Jag läste som bekant del två i serien innan jag läste den här, mycket beroende på att det faktiskt står att man ska kunna läsa dem fristående, men det innebär också att det är smått omöjligt att låta bli att jämföra dem med varandra. Så ni får stå ut med det helt enkelt.

Men om vi börjar så här då: Det finns en härligt konsekvent röd tråd igenom båda böckerna som Kuldkepp håller sig till. Han har pekat ut en riktning och håller sig till den genom båda böckerna och gillar man den ena kommer man att gilla den andra helt enkelt eftersom man man får mer av samma vara. Och ni vet, eftersom jag gillade del två så…

I ”Konsten…” så finns det verkligen ingen brist på idéer och fantasifulla inslag. Det är galna situationer och fyndiga skämt mest hela tiden vilket gör boken till något av det mest underhållande jag läst inom svensk fantasy om man håller sig till nån sorts flin per minut-ratio. Jag hade roligt mest hela tiden helt enkelt.

Men det som också blir tydligt för mig är att det märks att det här är en något mindre rutinerad Kuldkepp. Det är fortfarande bra och på en nivå långt över många andra, men jag kan känna det igenom hela boken. Det händer nästan lite för mycket hela tiden, så jag saknar lite andrum ibland. Det blir som att skämten och alla händelser inte riktigt hinner landa innan det är dags för nästa. Det blir lite som när Ranelid sa nåt om att: ”Numera är mitt tempo lugnare, och jag ger plats för in- och utandning. Jag håller igen mina hästar så att de inte skenar och stegrar sig. ” om sitt överanvändande av metaforer och jag får lite samma känsla ibland i ”Konsten…” Balansen sitter inte riktigt, Kuldkepp är inte riktigt i mål. Och det är ju egentligen bra, för jag vet ju att han blivit bättre och mer slipad i sitt författarskap så det blir bara ännu bättre för varje bok. Kuldkepp har med andra ord identifierat just den här delen i sitt skrivande och jobbat med den, det har jag ju liksom bevis på, för han sätter just de här punkterna på ett helt annat sätt redan i uppföljaren. Så gillar man den här, då kommer man VERKLIGEN att gilla allt karln skrivit sedan ”Konsten…” kom ut. Ranelid däremot, det vete fan. Strunta i honom.

Men hur var det här med att läsa böckerna i fel ordning? Allvarligt talat – för min del spelade det absolut ingen roll för att kunna förstå nåt, böckerna är så pass fristående. Men jag tycker nog att man kan börja med den här och sen ge sig på del två bara för att märka kvalitetshöjningen på ett trevligt sätt. Men läsa båda, det ska man göra. Dels för att det inte finns så mycket liknande inom svensk fantasy, men framför allt för att det är väldigt bra.

Recensionsexemplar från författaren.

Adlibris / Bokus

Goda nyheter! Röda nyheter!

Swedish Zombie teasade lite under förra veckan med ett riktigt läckert rött omslag. Och några dagar senare kom det mycket trevliga nyheten att Jonny kommer att ge ut en bok som jag märkt att jag verkligen längtat efter (och tänkt en hel del på eftersom jag har ett fält nära mig som de odlar nån sorts blå blommor på), nämligen uppföljaren till E.P. Ugglas förnämliga ”Första hösten – blå gryning”.

Omslaget ser ut så här:

Och så här skriver förlaget:

Swedish Zombie & E. P. Uggla presenterar: FÖRSTA HÖSTEN – RÖD SKYMNING

Ja, du läste rätt! Vi ska ge ut den efterlängtade efterföljaren till Första hösten – blå gryning. Vi kommer kickstarta den här boken inom en nära framtid. Alla de som läst den första boken och tålmodigt väntat på avslutningen kommer kunna köpa ett signerat ex till fint pris och dessutom få den med posten innan den går att hitta någon annanstans. Mer information kommer inom kort.

Ja men vad tusan, ta mina pengar säger jag. Ta dem nu.

Ja ja, jag med.

Det här är veckan då i princip hela boksverige håller på att packa sina väskor. Har man fått med sig fotriktiga skor? Check. Mässprogram? Check. Vattenflaska och dramaten-vagnen? Check och check.

Alla ska vi vallfärda till Meck…Göteborg. Och trängas. I öronbedövande volym och urusel luft och Jan Guillou som signerar en trave böcker medan Camilla Läckberg sitter i montern bredvid. Och dyrt kaffe och alldeles för mycket folk. Det finns nåt spännande att så många introverta vill samlas under samma tak.

Ja, jag ska också dit på lördag. Jag kommer iofs ha rätt schysta skor, men så ska jag också gå och kolla på indiepop på Pustervik på kvällen. Och då ska jag ta mig tusan inte släpa på för många kilon döda träd, nån måtta får det vara. Fast jag tar nog med mig en tygpåse ändå. Med OArYA.se-tryck på så att den som vill och vågar kan komma fram och säga hej.

Men jag hoppas på att träffa lite bekantingar. Jag var inte där förra året så det känns rätt schyst att springa på lite nya och gamla kompisar. Jag signade upp mig i en messenger-grupp så att man kan hålla lite koll.

Hoppas vi ses där ute!

Nej. Bara nej. Det spelar ingen roll om ni försöker göra en hipsterversion. jag vägrar.

Recension – Välj mig

Författare: Christina Lindström

Beskrivning: ” När Silje kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet är allt förändrat. Alla tittar på henne och tystnar när hon närmar sig. Och alla viskar om vad som hände under sommaren. Att Siljes pappa har drunknat och att alla tror att han har tagit livet av sig.

I centrum står Silje, som försöker navigera i denna nya tillvaro där hennes pappa inte längre finns, där hennes mamma och storebror försöker hantera sin egen sorg. Och samtidigt pågår livet som vanligt runt omkring henne. Siljes bästis umgås mer och mer med sina danskompisar och även om det hugger i Silje av ensamhet orkar hon inte riktigt bry sig. Hon orkar inte riktigt bry sig om något, förrän hon träffar Alvin. ”

Omdöme: 2015 läste jag en bok som hette ”Hälsningar från havets botten”. Jag tyckte väldigt mycket om den. Jag tycker nog ännu mer om den nu än då. 2016 läste jag ”Jack” av samma författare. Den gillade jag snäppet mer, tro det eller ej.

2018 läste jag ”Finns det björkar i Sarajevo?” Den är fortfarande en sån bok som jag tänker på som en av de bästa sakerna jag läst under min tid som bloggare. Jag blev golvad. Jag kunde inte sluta prata om den. Det gör jag fortfarande.

Man behöver inte vara särskilt skolad för att förstå att Christina Lindström bara blivit bättre och bättre i min bok.

Men det är slut nu.

Kurvan har planat ut.

Jag försökte läsa ”Välj mig” på tåget. Det gick skitdåligt.

Det är nämligen så förbannat oklädsamt när man sitter och snyftar över sin iPad. Och då är vi liksom på sista sidan av kapitel 4 i bokj-veln. Det är inte särskilt långt in i boken.

Och så håller det på så där i några hundra sidor till.

I kapitel 36 bryter jag nästan ihop totalt. Inte av sorg, utan för att det händer en grej där som är så himla fin. Samtidigt som det får mig att vilja trycka på ”delete” på ett visst dokument som jag duttar på ibland i min OneDrive. (Ok, lite inspirerande är det kanske också… så dokumentet är kvar. Än så länge.)

Egentligen kan jag citera mig själv från de andra recensionerna. ””Fantastisk röst”. ”Karaktärerna, trovärdigheten, språket”. Men det är så fantasilöst. Bla bla bla liksom.

Istället nöjer jag mig med att säga att det är en bok om sorg, saknad, förälskelse, liv och död som ni borde läsa. Nu.

Och det där med att kurvan planat ut förresten. Det är inte så konstigt som det låter. När man är uppe på toppen kan man liksom inte komma längre upp.

Adlibris / Bokus

#Fredagsfeeling 8

Jag tror att alla många kan känna igen sig i att ha haft en dinosaurieperiod när man var liten. I mitt fall yttrade det sig i ett antal små dinosauriefigurer och ett frekvent omlånande av alla böcker som handlade om jätteödlor på lokala biblioteket. Jag försökte faktiskt hitta omslaget inför det här inlägget men det är ta mig tusan helt omöjligt att hitta rätt på ”en bok om dinosaurier och den var typ lila med en T-rex på framsidan” när man googlar.

Det är kanske inte så att jag är lika frälst nu som vuxen, men det är fortfarande så att bland de mäktigaste bioupplevelser jag haft var att som 13-åring se Jurassic Park på Bio Röda Kvarn i Ängelholm. Den var (och är faktiskt fortfarande) helt fantastisk.

Alla uppföljarna har inte varit riktigt lika tuffa upplevelser, men när Jurassic World kom 2015 så var jag på tåget igen. Att sen uppföljaren till den var aningens svagare var ju tråkigt men väntat, men filmer med dinosaurier är som pizza. Även om det är dåligt är det ändå rätt bra jämfört med allt annat.

Roligt nog har regissören till de två senaste filmerna valt att göra en liten kortfilm i samma värld innan det blir dags för film nr 3, och ”Battle at Big Rock” är faktiskt nästan bättre än hela förra filmen så den får bli veckans fredagsunderhållning:

David blir digital.

Kors i taket och allt det där. Jag har tagit mig in i 2019. Eller nja, inte helt och hållet. Jag har fortfarande samma favoritband som när jag gick i gymnasiet.

Men jag har blivit med Storytel. I en månad i alla fall. Sen får vi se.

Jag blev nämligen helt tokig på att lokala biblioteket inte hade en viss bok. Den var förvisso ”under inköp” men ni vet. Vill man ha nåt vill man ha det NU.

Så efter att ha kollat med expertisen om boken fanns så skapade jag ett gratiskonto och började botanisera. Jag har kollat på den typen av tjänster tidigare, men då kändes det inte så nödvändigt. Det känns i ärlighetens namn inte extremt nödvändigt nu heller, men fy tusan vad bekvämt det är. Speciellt det här med att kunna hoppa mellan olika prylar (telefon och iPad i mitt fall) och ett schyst utbud med de flesta av de titlar jag är sugen på. Jag har redan bränt igenom boken som låg till grunden för det här, men det fanns ett par andra titlar som jag är sugen på och som inte finns på biblioteket. Dock fanns en titel som jag absolut vill läsa på engelska bara som ljudbok på engelska, och dit… dit går vi inte. Där räcker uppmärksamheten inte till hos mig.

Men hur känner ni? Har ni konverterat från döda träd till digitala tjänster? Är det fullt ut? Eller bara i vissa lägen? Vilka i så fall?

Recension – Katterna och Stora Djupets hemlighet

Författare: Hans Olsson

Beskrivning: ” Från portalerna i Stora Djupet forsar skräpfallen ner. Det finns ingen ände. Ingen vet hur djupt hålet faktiskt är, men något verkar ändå finnas där nere, ruvande. Ett hot rör sig uppåt och sprider sig genom landet. Men en dag öppnas oväntat en ny portal. Ut ur den kliver katterna Cid och Zelda. De har aldrig sett vare sig kvistkråkor eller det talande tåget Winston. Men ingen i landet Balambia har heller sett katter förut. ”

Omdöme: Vi har tre katter hemma. Alla tre får gå ut och in lite hur de vill och härja ute i skogen och kohagarna vi har runt omkring oss. Det är faktiskt rätt ofta jag undrar vad fasen de håller på med på dagarna och tänkt att det hade varit himla kul om de kunnat sätta sig ned och berätta om vad de gjort under dagen.

Hans Olsson har uppenbarligen också tänkt ungefär samma sak. Det är bara det att han skrivit en bok om det, där katterna Cid och Zelda spelar huvudrollen i en lite annorlunda portalfantasy. Balambia som landet heter där katterna hamnar är en minst sagt underlig plats, och jag får en del Miyazaki-vibbar, inte minst när det dyker upp ett tåg som påminner om kattbussen i ”Min granne Totoro”. Men överlag känns det lite drömskt och småflummigt på samma sätt som i de filmerna. Och det är bra flum, tro inget annat. Jag gillar Miyazaki. Vill man vara så så kan man tycka att miljö-temat påminner lite om ”Princes Mononoke” även om den är betydligt deppigare och mörkare. Dock extremt sevärd!

Det finns mycket att tycka om med ”Katterna…”. Det är väldigt charmiga karaktärer, inte minst alla olika katter som medverkar och det märks återigen att Hans Olsson haft att göra med både en och två katter i sitt liv i hur han beskriver dem. Jag tycker också väldigt mycket om de kapitel som handlar om hur katternas ägare (en term Cid och Zelda knappast håller med om) oroar sig för var de håller hus när de inte kommer hem. De kapitlen ger en bra förankring i verkligheten som jag tycker att boken vinner mycket på. Sen finns det också nåt väldigt intressant i hela temat med miljötänkande, nedskräpning och slit-och slängmentalitet som Olsson slugt diskuterar och är en viktig del av berättelsen.

Jag har tidigare lovordat Hans Olsson och hans förmåga att kunna skriva i ganska vitt skilda genrer och jag tycker att det går ganska bra även den här gången. Det är verkligen inget fel på berättarglädje och fantasifulla inslag! Här finns många små guldkorn att hitta.

Den stora utmaningen för boken är nog främst när det gäller att träffa rätt med målgruppen, att hitta rätt läsare. För även om boken är rätt snäll i temat och är spännande och jag tycker att hantverket är bra, så är den ändå kanske aningen för tjock och lite för svår för de runt 9, och kanske lite för snäll för de runt 12. Men jag hoppas verkligen att jag har fel och att Hans marknadsför sig ordentligt för att få ut den till så många som möjligt. Och precis som vanligt när han är inblandad – undrar vad det blir för nåt härnäst?

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

Böcker jag skulle vilja se som film eller tävä.

Det filmas böcker mest hela tiden. Vissa blir rätt bra (Harry Potter-böckerna t ex), andra blir mest katastrof (Mortal Instruments, Mortal Engines, ja, allt som heter nåt med Mortal känns det som…). så det är klart, det kanske inte alltid är en hit när nåt man hallucinerat ihop i huvudet ska förvandlas till nåt som man kan se på platt-tv:n hemma. Men ändå, det finns grejer man skulle vilja se på riktigt bara för att det skulle vara tufft. Här kommer några som jag kom på.

Den första är rätt färsk. Från i tisdags t o m. ”Prästgårdens hemlighet” skulle kunna bli en rätt schyst mysryslig sak med rätt kids i huvudrollen. Bara man får till bra spökeffekter så att det känns mer The Conjuring än Mysteriet på Greveholm det vill säga.

Det hade också varit rätt kul med en tecknad (möjligtvis 3D-animerad, jag har inte riktigt bestämt mig) version av Camilla Lindes berättelser om rymdpiraten Snack Parrow. Jag älskar illustrationerna i de böckerna och det hade varit jättekul med nåt animerat. Camilla och David, you fix, ok? Recension av den senaste boken hittar ni om ni klickar på den här länken.

Förra året läste jag Patrick Ness ”The rest of us just live here”. Jag tyckte väldigt mycket om den, och den skulle bli helt fantastisk som film. Gärna lite storbolagsindie med fokus på karaktärerna och så lite fantasy i bakgrunden. Hade varit kanon med Joss Whedon eller nån av samma typ som regissör. Eller förresten, Olivia Wilde! Bara för att Booksmart är så löjligt bra.

Att Netflix inte köpt in och gjort film av Julie Buxbaums ”Tell me three things” förstår jag faktiskt inte. Nån borde maila dem och fråga. Den är fortfarande jättesöt och mysig och skulle bli perfekt där. Har bara inte klurat ut vilka som borde spela huvudrollerna. Men så länge våfflorna är med är jag nöjd.

Och så behöver man väl nåt med en JÄTTEDUNDERBUDGET på slutet. Jag har inte sett om nån ska göra nåt på Maggie Steifvaters böcker, men man skulle ju vilja att HBO eller Amazon Prime bara drar igång. Jag behöver lite Blue och Gansey. Eller mycket Blue och Gansey. Och Ronan. Herregud. Världen behöver se Ronan Lynch.

Recension – Prästgårdens hemlighet

Författare: Tobias Söderlund

Handling: ”Den ensliga prästgården i Borgvattnet sägs vara ett av världens mest hemsökta hus. Tolvåriga Vanessa tror inte på historierna om vad som finns där inne, men eftersom hon vill filma något läskigt till sin Youtube-kanal bestämmer hon sig för att dra dit med vännerna Abbe och Martin.

Besöket blir otäckare än hon väntat sig. De flyr det gamla huset och väl hemma upptäcker Vanessa att hon faktiskt har fångat ett spöke på film!

Dessutom börjar konstiga saker hända på nätterna. Kameran slås på av sig själv. Vanessas pappa beter sig ytterst märkligt. Och vem är det som har grävt en grop på gården och lagt ner en av Vanessas gamla dockor?

Vanessa inser att något måste göras för att bli av med spöket som följt med henne hem från prästgården.”

Omdöme: Mitt instagramflöde har bombarderats av bilder på den här boken den senaste tiden. Den är ÖVERALLT.

Och helt överraskande dök den upp i min brevlåda, helt oombedd. Nästan lite läskigt. Som om nån eller något övernaturligt ville mig något…

Jag kände inte till Borgvattnets prästgård. Därför var det lite spännande att få veta att den faktiskt finns på riktigt och att Tobias Söderlund faktiskt sovit över där i researchsyfte. Det höjer ju läskighetsfaktorn lite grann. (Ja inte att Tobias sovit där, men att det är ett riktigt ställe. Missförstå mig rätt om jag får be.) För den som är intresserad av att se hur det ser ut på riktigt så har jag länkat en liten video nedan.

Men själva boken då? Den är en riktig liten hit faktiskt. Jag tror att väldigt många av de i 9-12-spannet som går till bibliotekarien och frågar efter ”en läskig bok” kan bli väldigt nöjda med den här. Jag tycker inte att det märks att Tobias är debuterande författare, men det kanske förklaras av hans bakgrund som journalist. Det är tight och välskrivet, han har trimmat texten så att det inte finns några passager som känns tråkiga eller onödiga, och det finns ett bra driv som framkallar den där ”måste-läsa-lite-till”-psykosen som man så gärna vill ha. Sen att det kan vara läge för att ha nattlampan tänd efteråt, det är en annan sak… Hur ni förhåller er till det, det får ni själva bestämma. Min guddotter ville inte läsa den för sent på kvällen, så kan vi säga.

För boken är genuint läskig. Det finns stycken som står ut lite extra och är riktigt bra, exempelvis när Vanessas pappa börjar bete sig märkligare än vanligt. Sen finns det en underliggande ton av att pappan kanske inte är helt som han ska annars också, men ni som läst boken fattar vad jag menar med att han blir snäppet underligare. Grundtonen är liksom rätt obehaglig mest hela tiden, även om jag kan tycka att det allra läskigaste är några av Vanessas klasskamrater som inte är helt ok kompismaterial om man säger så.

Boken är första delen av en serie och jag ser verkligen fram emot de kommande delarna. Det här är riktigt bra grejer!

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

Vill du veta mer om Borgvattnets prästgård? SVT Play har en kort dokumentär om den som du kan kika på.

Några uppskattande ord om ”The Boys”.

2006. Jag läser de första numren av ”The Boys”. Jag tänker ”oj, det här var brutala grejer. Undrar vad folk kommer att tycka om den här superhjältetolkningen?”

2019. Jag ser den första säsongen av ”The Boys”. Jag tänker ”oj, det här var brutala grejer. Undrar vad folk kommer att tycka om den här superhjältetolkningen?”

För år 2019 är det betydligt fler människor som gillar superhjältar än för tretton år sen. Faktum är att en serie som ”The Boys” aldrig dykt upp på TV om inte Marvel lyckats med sina 20+ filmer. DC har väl kanske inte dragit ett lika stort strå till stacken om man säger så. Men Amazon hade ju aldrig vräkt in en massa pengar i en så skruvad tolkning om man inte på förhand misstänkte att det kollektiva medvetandet var redo för en serie som så totalt pekar långfingret åt allt som har med superhjältar att göra. För det är verkligen det ”The Boys” gör, och på ett helt underbart sätt. Framför allt det som har med kändisdyrkan, sociala medier, marknadsföring och kommersialisering att göra.

Världen i ”The Boys” är nämligen genomkommersialiserad ned i minsta atom. Där funkar verkligen satiren, men det är kanske inte så svårt med tanke på hur lätt det är att köpa Avengers-prylar i princip varsomhelst i verkligheten…

 Superhjältarna i ”The Boys” är så klart pastischer, framförallt på Justice League. De som verkligen står ut är ju Homelander som en riktigt störd Stålmannen-version, och The Deep som är en rätt grisig Aquaman-variant men det finns också en sorts Wonder Woman-figur, en The Flash osv. Ju mer man känner till om superhjältar, desto roligare, men även den som bekantat sig med superfigurer först på senare år har mycket att hämta ändå. Man får ut mycket i alla fall, det lovar jag.

Gillar man ”Supernatural” kanske man ska ta en liten extra titt, eftersom Eric Kripke som jobbat länge med ”Supernatural” även är inblandad i ”The Boys” och här får han kanske gå lite längre än på ungdomskanalen CW. Amazon har i princip godkänt varenda galen idé som finns med i serietidningen, så han hade nog kul på jobbet.

Jag tycker att det lyser igenom, och det är en serie som är av riktigt hög kvalitet rakt igenom och riktigt sevärd. Speciellt om man tycker att konceptet ”superhjältar som är rövhål och som får vad de förtjänar” känns kul.

Vad jag förstår så är säsong två redan på gång, så det är lika bra att hoppa på tåget redan nu!

Recension – Hej då, vi ses väl?

Författare: Linda Åkerström

Beskrivning: ”Nora scannar snabbt av Bergvik östras hemtjänstgrupp och rummet de befinner sig i. Allt är välkänt trots att hon inte har jobbat just här. Alltid samma slags människor, samma slags lukt, samma typ av lokal.

Klumpen i halsen växer, får det att bränna bakom ögonlocken.
Åtta långa jävla veckor.

Bergvik. Finns det något värre ställe? Nora tror inte det. Hon är född och uppvuxen här, och hennes största skräck är att bli kvar, fast. Att aldrig komma någon annanstans, få se något annat.

Trots den rädslan ska hon nu sommarjobba åtta veckor i hemtjänsten. Vad skulle hon annars göra, hon måste ju tjäna pengar? Och hon har ju faktiskt gått vårdprogrammet, fast hon egentligen ville gå estet. Men det tyckte inte mamma. Man kan väl inte jobba med att rita, heller! I alla fall inte i Bergvik.

Det enda bra med Bergvik är Leo, som har varit Noras bästa vän sen dagis. Men han verkar också ha grejer på gång, hemliga grejer. Kanske är han på väg bort, bort från Bergvik och bort från henne?”

Omdöme: ”Hej då, vi ses väl?” är farligt nära den bok jag själv skulle vilja skriva, nämligen den som känns som en popcountryballad. Faktum är att ”Hej då” påminner jättemycket om just en låt som heter ”Friends don’t” av duon Maddie & Tae.

Första delen av refrängen går så här:

” Friends don’t call you in the middle of the night
Couldn’t even tell you why, they just felt like saying ”hi”
Friends don’t stand around playing with their keys
Finding reasons not to leave, trying to hide the chemistry ”

Det är en svinbra låt. Som tur är så är boken alltså rätt bra också. Minst sagt. Det var ett tag sen jag läste nåt som kändes så autentiskt och trovärdigt. Noras sommarjobb inom hemvården och personerna hon träffar där känns extremt verklighetstrogna och Lina Åkerström beskriver sina karaktärer med en härlig värme (med ett eller två undantag. De karaktärerna är istället vidriga figurer.). Det vänskapsförhållande som växer fram under sommaren mellan henne och en av kollegorna och en av de hon besöker är fantastiskt fint beskrivet och känns i hjärtat.

Boken handlar alltså om olika sorters kärlek – den vänskapliga, den till konsten men som sagt främst den romantiska. Här gillar jag kluvenheten och hela ”ska de – ska de inte”-grejen, där det högsta betyget ett sånt förhållande kan få är att man vill ha ett enskilt samtal med dem och om det inte hjälper – drämma till dem med en foppatoffel tills de fattar. Och det är farligt nära tofflorna i det här fallet. För att återkoppla till låten så finns det ett antal såna tillfällen i boken där det kan kittla lite extra.

” I keep telling myself this might be nothing
But one look in your eyes and god, there’s something ”

Det här är bra grejer, så införskaffa den gula boken tycker jag. Den är ett jättefint tillskott till bokhyllan!

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

Recension – Den mörka portalen

Författare: Mattias Lönnqvist

Beskrivning: ”Tre personer söker sin framtid. Ella har alltid drömt om att lära sig magi och studerar nu hos de kvinnliga magikerna. Marmat vill bli soldat, men har tvingats till de manliga magikerna. Tirandim söker sig till kyrkan, i flykt från magikerna och familjens grymma öde.Det har nu gått femhundra år sedan magikerna splittrades och det inbördeskrig som följde. En skör fred råder sedan dess. Kommer freden att hålla? Vad hände med alla magiska föremål och underverk? Vad händer när nyfikenheten blir för stor?”

Omdöme: Det finns nåt väldigt lockande med ungdomar i yngre tonåren som börjar på magiskolor och dras in i händelser som är större än de själva. Och nåt väldigt bekant över det så klart, det är nästan en sub-genre i sig. Mattias Lönnqvists ”Oldenasagan” är en svensk fantasy på det här temat och ”Den mörka portalen” är alltså första delen.

En av de delar som jag tycker är intressantast med boken är den konflikt som finns mellan kyrkan och magikerna och som ger möjlighet till intressanta händelser i kommande delar, inte minst eftersom det innebär att vissa av seriens huvudpersoner kommer att ställas på var sin sida i kampen. Det är nästan så att jag är mer intresserad av Tirandims utveckling inom kyrkan än Ella och Marmats berättelsebågar när det gäller träningen till magiker. Därmed inte sagt att de är ointressant eftersom det också finns en splittring mellan de kvinnliga och manliga magikerna. Det finns alltså gott om teman för Lönnqvist att utveckla i de kommande delarna och det bådar gott för framtiden. Massor med intressanta trådar att ta tag i!

Jag tycker också att alla karaktärerna har en tydlig och naturlig karaktärsutveckling genom boken. Berättelsen rör sig framåt och lämnar alla karaktärer på en intressant plats vid bokens slut.

Men det finns också av saker i berättandets struktur som jag har lite tankar om. I viss mån så är karaktärernas berättelser lite för lika varandra, och när de dessutom vid vissa tillfällen beskriver samma händelse ur samma perspektiv blir det dessutom lite väl upprepande. Jag förstår tanken, men undrar om det inte hade gått att skruva till det där lite mer och disponera händelseförlopp annorlunda för att undvika känslan av ”men det här läste jag ju alldeles nyss”.

Inför uppföljaren skulle jag också gärna se att Lönnqvist lägger lite mer krut på omslaget – omslaget för ”Den mörka portalen”, även om det är gjort av en professionell formgivare, sticker inte direkt ut i konkurrensen och väcker inte mitt intresse i särskilt hög grad.

Här finns alltså bra potential för utveckling i kommande böcker, det är jag övertygad om, och ”Den mörka portalen” är absolut godkänd. Men jag tror att the best is yet to come från Mattias Lönnqvist!

Recensionsexemplar från författaren.

Adlibris / Bokus

Peak Nörd del två.

För ett tag sen skrev jag ett inlägg om vad som skulle hända nu efter att både Avengers: Endgame haft premiär och Game of Thrones gick i hamn. Det jag undrade var lite om vi kanske nått en sorts topp, ”Peak Nörd” i och med detta. På många sätt så har ju uppbyggnaden till dessa pågått i flera år och i Avengers fall gick det rätt bra, men för GoT – well, alla var väl inte jättenöjda om man säger så.

Kanske fick vi lite svar på frågan i och med San Diego Comic-Con som gick av stapeln alldeles nyss. (nåja). För de som inte följer sånt här så noga så är SDCC alltså en enorm mässa som fått allt större betydelse i samband med att vi som gillar nördigheter blivit allt fler och dessutom ekonomiskt starkare de senaste två decennierna. Det finns helt enkelt svi-hi-hi-hinmycket med pengar att tjäna. Dessutom så har ju just det här kundsegmentet en tendens till att gå fullkomligt bananer när det gäller att spendera pengar på just det man nördat in sig i… ”en ny utgåva av pryl X?? KLART JAG MÅSTE HA!!!! Det spelar ingen roll att jag har tio andra utgåvor, jag har ju inte den här!”

Nån som känner igen sig? Men om det ”sparks joy” osv som Marie Kondo hade sagt… så brukar jag tänka i alla fall.

Hur som helst. SDCC var åtminstone en tydlig vink till mig att 2020 definitivt blir ett år som kanske inte når över normaltemperatur. Samtidigt är det ju rätt skönt. Man kan nog behöva få tid att ladda om. Som den här:

Westworld säsong 3? Jo, jag ska se den, men är jag jättepepp? Nja. Att Netflix satsar på ”The Witcher” som nån sorts fantasy-gigant i kölvattnet av GoT? Ja, kanske. Vi kan väl hoppas på att den inte blir som Shannara. Det jag blev mest pepp på var faktiskt ”His Dark Materials”, men kommer den att samla folk i fikarummen så som GoT? I think not, oavsett hur bra den kommer att vara.

Men framför allt – Marvel. Jag tror i och för sig att det är rätt strategi att inte dra på för fullt igen. Det behövs en lugnare period efter Endgame. Men att just nu använda de inte riktigt lika coola reserv-spelarna från Avengers till att bygga upp Disneys nya streamingtjänst med hjälp av några miniserier… äh, jag vet inte. Och jag vet inte om jag kan känna jättepepp på Shang-Chi och The Eternals. Men så klart – jag hoppas på skitfeta grejer, det är ändå Marvel vi pratar om.

Så ja. Lite ljummet känns det nog. Åtminstone tills nästa SDCC.

Recension – En hjälte kommer sällan ensam

Författare: Mattias Kuldkepp

Beskrivning: ” Det är kaos i ödesväveriet. Prins Caspians och prinsessan Loreleis ödestrådar har inte flätats samman som de ska och tiden är knapp. En månad har ödesguden Raork på sig att rätta till missödet, men mycket kan hända på en månad. I synnerhet om det är virrpannorna Råttan, Oxen och Gabrielle som får uppdraget att föra prinsessan Lorelei till sin blivande make.

Hela prinsen och halva kungariket kommer för evigt att minnas dagen då de tre vännerna kliver i land i Swoosh, vindarnas stad, och finner ett samhälle i fullständig stiltje. För det dröjer inte länge innan de blåst liv i det. ”


Omdöme: Det här är alltså del, förlåt, LEKTION två i ”Den ofrivillige hjältens handbok”. Och jag har inte gjort läxan. Ja, visst är det konstigt? Men det står faktiskt att det går att läsa böckerna fristående på baksidan. ”Challenge accepted” tänkte jag.

Jag har redan hyllat Mattias Kuldkepp på bloggen i och med hans fantastiska ”Skärvor av en brusten värld” där jag fortfarande i denna stund håller på att längta mig blå som en smurf/avatar efter nästa del.

När jag sen fick möjlighet att läsa den här så var det inte svårt att bestämma sig. Mattias var dock lite ursäktande i sitt mail och skrev så här till mig:

” Eftersom du gillade ”Skärvor” så pass skarpt finns det ju på sätt och vis risk att du har rätt höga förväntningar som blir svåra att leva upp till, och att en mer ”knasig” fantasybok kommer kännas som ett nerköp, men vem vet, den kanske faller dig i smaken den med. ”

Ni som läser den här bloggen semi-regelbundet – vad tror ni? Kan jag hantera knasigt? Vill ni dela upp er i smågrupper och diskutera?

Nä, det behövs inte. Ja, jag hade rätt höga förväntningar. ”EHKSE” föll mig naturligtvis i smaken. Som tusan. För om nån har problem med att vara seriös så är det jag.

Men fine. Gillar man inte Terry Pratchett och/eller fantasy så kan man ju välja nåt annat att läsa, det är dagens sanning. Då blir det en viss uppförsbacke som man försöker ta sig uppför med fel skor, även om jag kan tycka att det kan vara värt att vidga sina vyer lite. Samtidigt så är det klart att man bör ha en viss förkunskap om fantasy för att uppskatta boken ordentligt, men så är det egentligen alltid när man är inne på nåt som är lite mer åt parodi eller satir – du måste ha lite förförståelse, annars faller 97% av skämten.

För så är det – den uppenbara jämförelsen blir så klart Terry Pratchett. Det blir liksom svårt att undvika om man skriver den här typen av tokrolig fantasy. Men Kuldkepp är så pass duktig att han står stadigt ändå och jag tänker mer ”om man gillar Pratchett, då gillar man det här” än ”blä, vilken taskig kopia av Pratchett”.

Dessutom är ju karln riktigt rolig på riktigt. Det är faktiskt bra skämt och roliga situationer mest hela tiden, vilket dessutom är väldigt intressant om man jämför med ”Skärvor” som är betydligt mer seriös fantasy vilket visar på att Kuldkepp har en imponerande bredd i sitt skrivande. Precis som jag skrev i recensionen om ”Skärvor” så är det handlaget som imponerar. Och humor, det är svåra grejer.

Summa summarum är alltså: Kuldkepp är en herre att hålla utkik efter och shoppa böcker av. Två så pass olika men ändå så konsekvent genomarbetade och välskrivna böcker är imponerande. Så pass imponerande att jag bestämde mig för att läsa Lektion ett redan efter de första hundra sidorna i Lektion två… tolka det hur ni vill.


Bokus / SF-bokhandeln

Recensionsexemplar från författaren.

Sakta, sakta.

Jag hade tänkt ut ett sommarprojekt. Jag skulle börja på en serie som alla vekar tokälska och som avslutas i höst. Det skulle bli så bra att dricka läsk och ta det lugnt. Umgås. Grilla. Ni vet, sånt där man ska göra på semestern.

Istället valde livet/universum/fanvetvad att kasta så mycket misär på mig och de jag håller närmast att det nästan låter otroligt när jag berättar om det.

Så jag låter bli.

Det räcker med att säga att jag aldrig haft en så dålig sommar i hela mitt liv. Och att allt annat har fått blivit därefter. Men jag hoppas att ingen av er ska behöva gå igenom nåt liknande.

Jag har alltså inte läst nåt alls. Inte böcker. Inte bloggar. Jag har inte ens postat bilder på instagram. Jag är kanske skyldig några författare en ursäkt. Men jag kommer att recensera er. Det kommer. Jag har t o m lite som ska skrivas färdigt från innan semestern. Och nån ytterligare idé eller två. Och bloggen har fått ett nytt utseende för första gången på flera år.

Men just nu. Baby steps.

Det här är det första.

Recension – Flickan i hörnet

Författare: Mårten Dahlrot

Illustratör: Joakim Hanner

Beskrivning: ”– Och så levde de lyckliga i alla sina dagar, säger mamma.
Men Liam vet att det inte gäller alla. Till exempel gäller det inte den döda flickan i Liams rum. Hon som står så stilla borta i hörnet. Och kanske gäller det inte Liam heller …

Flickan i hörnet är den första delen i bokserien Sagor för döda barn. Böcker som är fint illustrerade likt barnböcker, men som kanske inte lämpar sig för små barn att läsa.”

Omdöme: Som barnbok betraktat så är ”Flickan i hörnet” förmodligen helt värdelös. Det enda den kan resultera i är traumatiserade barn och ett rent helvete för föräldrarna och så många timmar i terapi att nån kommer att kunna köpa sig en riktigt fin bil för timpengen.

För oss andra däremot…

…så är det här ta mig tusan den finaste coffee table book för vuxna man kan tänka sig. En given snackis och en riktig fullträff. Jag var en av de som älskade ”De ögondöda” där Mårten Dahlrot var en av upphovsmännen, och bara tanken på att få läsa mer av honom gjorde att jag kastade mig över boken så fort den trillade ner i brevlådan. Och jag njöt i fulla drag, tro inget annat. Joakim Hanners illustrationer i svart/vitt är exakt så som jag vill ha dem och passar som (avhuggen) hand i handske.

Utgåvan är dessutom riktigt fin med riktigt påkostat papper och känns genomarbetad på alla håll. Jag hoppas verkligen på många fler böcker i serien ”Sagor för döda barn” för det här gav verkligen mersmak. ”Flickan i hörnet” är helt enkelt hur bra som helst. Se bara till så att de minsta kidsen inte får läsa den här. Eller?

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

Recension – Mitt hjärta borde slå någon annanstans

Författare: Mia Öström

Beskrivning: ” Det är första dagen på sommarlovet, och Madeleine vill bara bort. Bort från en landsbygd där ingenting händer, bort från Rune som hon kanske har legat med, bort från föräldrarna som ändå bara bryr sig om korna. Är de ens hennes riktiga föräldrar? Hon kan ju lika gärna ha blivit bortbytt på BB. Tillsammans med sin bästa vän åker hon till stan för att köpa akut p-piller. Och när de ändå är där, kan de väl lika gärna försöka ta reda på vilka som föddes samtidigt som Madeleine? ”

Omdöme: Mia Öström lyckas med nåt jag inte läst på länge – en ungdomsbok på svenska som både är allvarlig och fnissigt rolig samtidigt. Jag kan tycka att just humor och svenska ungdomsböcker inte kombineras tillräckligt mycket. Man hamnar ofta i ganska allvarliga teman och jag kan sakna det där befriande i att få dra på smilbanden när man läser, speciellt som det faktiskt kan hjälpa till att driva hem det allvarliga ännu bättre. Här finns också en hel del fantastiska one-liners som jag önskar att jag kommit på själv.

Jag har inte läst Öströms hyllade ”Vakuum”, men det får jag nog se till att göra så småningom, för jag gillar verkligen ”Mitt hjärta borde slå någon annanstans” och inte bara för att jag gillar långa boktitlar.

Det finns en värme och berättarglädje i boken som är väldigt trevlig, vilket inte minst syns i de delar som är skrivna som filmmanus. Jag gillar det verkligen, precis som språket har en speciell ton och melodi som helt enkelt svänger på ett sätt som gör mig glad när jag läser, även om det är en bok som handlar om så allvarliga saker som identitetssökande, vänskap och familjerelationer.

Nej, jag blir inte särskilt överraskad av handlingen. Ja, Madeleine fastnar i ett tankemönster och inser inte hur löjligt allting egentligen är. Men det gör inte så mycket. Ibland är det inte så viktigt vad som berättas, utan hur. Och där lyckas Öström fenomenalt bra.

Adlibris / Bokus

Andra som skrivit om boken: Agnes bokblogg, Bokkoll, Ylvas läsdagbok

Recension – Freak

Författare: Karina Berg Johansson

Beskrivning: ”Rakel, den duktiga flickan som har bäst betyg i alla ämnen, råkar ut för något fruktansvärt en sen kväll i en park, men räddas i sista stund. Hon är sönderriven och blodig, men såren börjar läka direkt och snart syns inga spår av skador. Vad är det som händer? Vem, eller vad, var det som räddade henne?

I skolan sprids nyheten om att en lärare har blivit mördad, just i den park Rakel befann sig. Nyinflyttade Daniel misstänks för mordet, men frågan är om läraren verkligen är död. Kan ryktet om en smitta som sprids i det lilla samhället vara förklaringen till allt mystiskt som händer? Och framför allt – kan Rakel ha blivit smittad? Håller hon sakta på att förvandlas till något som ingen vill kännas vid?”

Omdöme: I teorin borde jag gilla ”Freak”. Den påminner inte så lite om den där säsongen i Buffy när en militär organisation försöker bygga en supersoldat under Sunnydale High. Det går så klart inte jättebra, och antagligen har vissa av bokens karaktärer i Härnösand inte lärt sig nånting av det där (eller så har man missat den DVD-boxen). För självklart är det så att saker och ting går käpprätt åt helsike och bara ett gäng ungdomar kan på nåt sätt lösa den här röran.

Men Rakel är inte nån Buffy direkt, och Härnösand är långt ifrån Sunnydale på alla sätt man kan tänka sig (även om det hade varit rätt tufft, eller hur?).

Men jag har egentligen inga större problem med själva berättelsen. Snarare handlar min kritik mer om berättandet. Det största problemet är kanske att jag egentligen inte blir särskilt underhållen. Jag lyckas inte heller få någon större relation till karaktärerna och ärligt talat beter de sig ibland lite underligt mot varandra på ett sätt som jag inte riktigt tycker kan förklaras med ”men de är ju tonåringar”. Dels handlar det om episoder mellan ungdomarna och de vuxna men även mellan sådana karaktärer som ska vara antingen vänner eller kärleksintressen. Jag blir liksom inte klok på varför de gör som de gör. Eller om man uttrycker det så här: jag har lättare att köpa att det finns ett hemligt militärt labb under en statlig byggnad än att köpa hur karaktärerna reagerar i olika situationer. Man kan inte kyssas för att 20 sidor senare säga ”vadå, är hen intresserad av mig, nä, det tror jag inte för det har jag aldrig märkt”. Då behöver man uppsöka läkare för att undersöka vad det är för fel på ens korttidsminne.

Baksidestexten som citeras ovan är också lite märklig – dels det här stycket om att det pratas på stan om en smitta, vilket jag inte alls kan komma ihåg att det görs, och dels det här med att ingen vill kännas vid Rakel. Hon har i så fall ett rätt stort kompisgäng som inte fick det emailet.

Det är lite synd att jag känner så här, för jag hade tyckt att det var kul med lite mer ren popcornskräck i ungdomsbokform. Men om man står ut med en gammal TV-serie i 4:3-format från tiden jag gick i gymnasiet, dvs på järnåldern, tycker jag att man kan börja kolla på Buffy istället.

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

Andra som skrivit om boken: Boklunga, Tusen sidor

Recension – Skuggan

Författare: Helen Ekeroth

Beskrivning: ” Tolvåriga Nuwa börjar på kejsarens drakberidarskola för att lära sig att tämja drakar med hjälp av magi och silverklockor. Där går flickor som vill bli krigare i kejsarens styrka och konkurrensen är hård.
Men Nuwa är också på skolan för att ta reda på varför hennes nu döda mamma plötsligt och utan förklaring slutade som drakberidare. Det visar sig vara svårare än Nuwa anat, både att rida en drake och att få reda på sanningen om sin mamma. Samtidigt dras hon in i en hemlig motståndsrörelse på skolan, något som förändrar allt. Det finns hemligheter som är långt större än hennes egna och frågan är vem som kan lita på vem. ”

Omdöme: Ok, så om man vill smöra in sig hos mig så kan man göra sämre ifrån sig än så här.

  1. Signerad bok. Alltid trevligt. Om jag nu ska läsa ett fysiskt exemplar så får gärna författaren ha klottrat på försättsbladet.
  2. Drakar. Drakar är som dinosaurier med plusmeny. Jag gillar! (Vänta, frågade ni precis om jag gillar Godzilla och Jurassic Park-filmerna? Hallå, jag trodde vi kände varandra vid det här laget?)
  3. En miljö som blandar Kung Fu Panda och Drakryttarna!
  4. Man äter dumplings och bao i boken. Genvägen till mitt hjärta går genom magen, det vet ni. Och med riktig kinesisk mat, då tar man motorvägen.

Ok, så huvudpersonen Nuwa börjar alltså på en internatskola där man tränas i lite magi, får ett kompisgäng, äter lustig mat och börjar ana att allt inte står rätt till. Dessutom ska man lära sig flyga drakar och allt vad det innebär.

Det är ingen slump att jag nämner Kung Fu Panda och Drakryttarna här ovan. ”Skuggan” känns verkligen som en blandning av de två film-serierna, och på ett bra sätt, förutom att det inte är några pratande djur (än). Gillar man de premisserna så finns det mycket trevligt att hämta här. Det är ganska snäll fantasy för 9-12-gänget, och skulle man dessutom kanske gilla hästböcker men tycker att det är festligare med drakar än med gotlandsruss så kan det här absolut vara nåt.

Det som också är lite intressant är att man väver in lite kritiskt tänkande och källkritik, och faktiskt diskuterar lite om det här med att det alltid är vinnaren som får stå för historiebeskrivningen men utan att det för den sakens skull blir för torrt och tråkigt. Fokus ligger på ett spännande berättande snarare än samhällskritik.

Det jag saknar lite är aningen tydligare karaktärer, framför allt när det gäller Nuwas närmaste vänner. Det kan tyckas lite märkligt, men de känns lite oformliga för mig även efter att ha läst ut boken. Lite relaterat är att det gärna fått vara med nån namnlista och kanske även en liten ordlista/uppslagssida i slutet som kunde komplettera den fina kartan.

Men som helhet, en fullt godkänd och trevlig ingång till fantasyvärlden för unga läsare!

Recensionsexemplar från förlaget.

Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla, Barnboksfamiljen, Lacrimamens

Adlibris / Bokus

Ok, han har en poäng.

Det jag gör mest just nu är att gå omkring med lurar i öronen och lyssna på poddar om allt och inget, från New York Times ”The Daily” till Aftonbladets podd med ungefär samma namn och upplägg till Dagens Nyheters ”Kulturkommissionen” och P3 Historia. Vi har nu kommit till den tid på året då jag kanske måste låta mina Marshall-lurar vila lite och ta fram mina små Sennheiser-snäckor istället för att det helt enkelt blir för varmt med stora muffar på huvudet. Jag testade idag och det var inte helt angenämt när termometern på Juneporten här i Jönköping visar nånstans mellan +26 och alldeles för varmt.

På min dagliga lunchpromenad så fick dynamiska duon Billy Rimgard/Tobias Norström, podvärldens egna Bill och Bull, babbla lite om populärkultur som exempelvis The Fifth Season, kommande skräckfilmen Midsommar och finalen av Game of Thrones (och bergsbestigning, men det är en annan femma) och Billy outade att han läst en bok som han verkligen gillande, men samtidigt bestämt sig för att aldrig läsa eventuella uppföljare.

Här tar man sig ju nästan för pannan som nörd – hur kan man ens tänka en så HEDNISK tanke? Kan man ens göra så? Öppnas inte marken och sväljer en levande, som ett målsökande slukhål liksom?

Intressant, tänkte jag efter att den initiala chocken lagt sig. Hur motiverar han det här?

Som sagt, Billy hade verkligen gillat boken, och argumenterade att han var så nöjd med karaktärernas berättelsebågar och hur boken slutade att han inte kände att det behövdes nåt mer även om författaren tydligt lämnat dörrar öppna för att fortsätta sin berättelse. Han var 100% klar helt enkelt.

Nånstans där klickade det till i huvudet på mig, och så kom jag på att jag gjort exakt samma sak. I helgen dessutom.

Vi upptäckte nämligen att ”Good Girls” kommit med säsong två på Netflix. För de som inte känner till Good Girls så är den en dramakomedi om tre mammor som slår sig in på brottets bana och rånar en matbutik. Naturligtvis är det bara början på en väldans massa problem. Det är en kul och charmig serie med bra skådespelarinsatser från samtliga inblandade.

Men för mig kände jag efter bara ett eller två avsnitt att jag verkligen inte behövde se mer. Inte för att någonting var dåligt. Tvärtom, det var mer av samma av det jag verkligen gillade från första säsongen. Men jag hade faktiskt känt mig klar, antagligen på exakt samma sätt som Billy Rimgard. Plötsligt förstod jag honom och det är ju alltid skönt att känna att man för en gångs skull begriper hur nån annan resonerar.

Hur är det med er, har ni upplevt nåt liknande?

Har ni inte sett serien, ge den en chans!

Och en sak till: bildgoogla aldrig människorna bakom poddar. Det är precis som med människor som sänder radio – de ser aldrig ut som de låter. Jag har fortfarande inte hämtat mig från hur Michael Barbaro från The ”Daily” ser ut i förhållande till hans röst. Håll illusionerna vid liv i stället.

Hörru dystopin, vad gör du nuförti´n?

För ett tag sen så hittade jag på nedanstående som ett relativt tramsigt svar på en fråga i kommentarsfältet. Och med hittade på så menar jag verkligen ”svamla lika snabbt som jag skriver på tangentbordet”.

” Tänk dig det här: En fantasy, fast i framtiden. Tolkien möter Terminator liksom. Två stridande klaner som rider på cyborghästar, ett MEGAJÄTTEULTRAEPISKT triangeldrama där varje blick får kontinentalplattorna att byta plats med varandra.

En av snubbarna, Alpha, har en fruktansvärt cool skinnrock som alltid vajar i vinden, oavsett väder. Han är ond som faaaaaan (han har på egen hand dödat 77,2% av allt levande i det som en gång var Nordamerika men som nu bara kallas District NORAM.). Men han gjorde det för sin döende lillasysters skull så då är det ok och innerst inne finns det kanske ett datoriserat hjärta av guld/titan.

Tjejen är den gråaste lilla mus du kan tänka dig, men när hon hon tar av sig glasögonen, byter kläder och släpper ner håret, då jäklar blir hon hetare än solen.

Den tredje snubben, Beta, är snällare än snällast, är grym på att programmera hästarna, bakar de bästa surdegsbullarna i hela världen och skulle göra vad som helst för tjejen.

Nån profetia och nån sorts sorteringsgrej måste vara med, kanske nån skum algoritm de hittar i ett bergrum nånstans där man kan ana att det ligger under nån övergiven stad i nordvästra USA. Det måste förresten vara helt crazy stormar och muterade djur och grejer också.

De måste också ha oändligt med ammunition trots att inga såna fabriker finns längre och coola jackor som nästan ser ut som om de fanns på H&M idag men pyttelite mer futuristiska.

Ondingarna kommer från det megaonda EU-Chin-imperiet. Oklart varför de vill ta över världen dock, det kan du därför spara till en prequel-serie. ”

Fine, det är påhittat som en blandning av de mest överanvända och stereotypa YA-klichéerna,och jag mår faktiskt lite dåligt av att jag ens skrivit meningen ”Tolkien möter Terminator”, men jag började faktiskt fundera lite så då har väl svamlandet nån sorts existensberättigande.

Det var rätt länge sen jag läste nån sån här bok. Kommer det nya såna här? Jag vet att Tahereh Mafi är aktuell med fler delar i hennes serie som eventuellt inspirerat några passager i texten ovan, men är det mer sånt här på gång? Det kändes lite som att det dog åtminstone i Sverige efter att Divergent-serien gick i mål. Eller gick alla in i nån sorts mer hardcore-fantasy-bubbla med Throne of Glass och sånt där? Vart tog dystopin vägen? Det är inte så att jag saknar den men man undrar ju lite hur det gick. Lite som när man sitter på Facebook och söker på gamla klasskamrater man inte ens är vän med liksom.

Nån som vet? Och/eller läst nåt kul i genren på sistone?

Händer sånt här bara mig?

Igår kväll var jag ensam hemma. Ingen sambo, ingen hund. Katterna gjorde vad katter nu gör när de är ute.

Så jag tänkte: ”men jag kan ju skippa tv och playstation och youtube och istället läsa lite.” Bra plan, eller hur? Speciellt om man bloggar om böcker.

Dessutom har jag en bok som jag började läsa för ett tag sen men som fallit bort pga livet och Aurora Rising. Eftersom jag bara läst 58 sidor så tänkte jag att jag lika gärna kunde börja om, så det gjorde jag.

Och somnar.

Innan kl 21.

På sidan 42.

Min läsning har alltså gått baklänges. Försämrats.

Snälla, säg att sånt här händer er andra också?

Recension – Aurora Rising

Författare: Jay Kristoff, Amie Kaufman

Beskrivning: ”The year is 2380, and the graduating cadets of Aurora Academy are being assigned their first missions. Star pupil Tyler Jones is ready to recruit the squad of his dreams, but his own boneheaded heroism sees him stuck with the dregs nobody else in the academy would touch . . .

  • A cocky diplomat with a black belt in sarcasm
  • A sociopath scientist with a fondness for shooting her bunkmates 
  • A smart-ass tech whiz with the galaxy’s biggest chip on his shoulder
  • An alien warrior with anger-management issues
  • A tomboy pilot who’s totally not into him, in case you were wondering

And Ty’s squad isn’t even his biggest problem–that’d be Aurora Jie-Lin O’Malley, the girl he’s just rescued from interdimensional space. Trapped in cryo-sleep for two centuries, Auri is a girl out of time and out of her depth. But she could be the catalyst that starts a war millions of years in the making, and Tyler’s squad of losers, discipline cases, and misfits might just be the last hope for the entire galaxy.

NOBODY PANIC.”

Omdöme: Det är jäkligt svårt med kött och potatis ibland. Det vill säga recensioner. Det är ju ändå på nåt sätt en av hörnstenarna i en bokblogg, förutom läsandet, te-sörplandet och instagrammandet av böcker bredvid färgglada blommor och doftljus. Bokbloggandets fyra element liksom.

Men just nu får jag inte fram nåt vettigt. Och då har jag ändå läst en bra bok. Inte ”nu-har-vi-vunnit-vm-guld”-euforiskt, men verkligen inte ”jag-hade-fått-ut-mer-av-boken-om-jag-eldat-upp-den-i-kakelugnen”-uselt. Utan bra. Till och med riktigt bra i sina stunder.

Fyndigt, kul, fartfyllt. Så kan man säga också. Och det är väl självklart att jag ska gilla en X-Men möter Guardians of the Galaxy möter en pollen-allergikers värsta mardröm. Och den har dessutom både rymd-alver och chimpanser. I love me some space monkeys.

Boken är dessutom författad av två författare som utfört storverk med the Illuminae Files, och det är säkert en del av förklaringen. Hur mycket jag än försöker så blir det en jämförelse.

Men den är ta mig tusan ändå inte riktigt där den borde vara. Men samtidigt har jag svårt att sätta fingret på exakt vad det är som inte gör det till en fullpoängare. Samtidigt är det bland det bättre jag läst under 2019, så jag måste absolut läsa fortsättningen när den kommer. Men frågan för dagen är hur man recenserar en sån här bok. Så här kanske.

Adlibris / Bokus

Bland det bästa jag läst på länge.

Nu kanske nån tror att det handlar om en bok. Det gör det inte. Eller jo, det gör det. Det handlar mer om det här med debatten om lättlästa ungdomsböcker.

Jag är ju som bekant nån som bara larvar sig med det här lite vid sidan om. Jag jobbar inte med böcker eller barn- och ungdomar. Jag är inte bibliotekarie. Eller författare. Jag bara tycker lite som hobby.

Därför känns det viktigt att lyssna på de som verkligen kan sina grejer, som t ex Eli på ”Eli läser och skriver”. Hennes inlägg från igår, 12/5 är ett inlägg som jag läst med stor behållning. Jag tycker att ni ska göra det också.

Några highlights:

Vad skulle hända, Per Nilsson, om jag gav en av de komplexa, funderande, komplicerade ungdomsromanerna till en av mina nyanlända elever eller till någon som aldrig fått rätt stöd i sin läsning och därför tycker det är tråkigt att läsa? Tror du att de skulle plocka upp en bok igen, efter det?

Men det allra värsta är den elitism och nedlåtenhet som Per Nilsson, och andra med honom, ägnar sig åt i krönikor av den här typen. De ser ned på, inte bara lättläst, utan också de som behöver det.

Hela inlägget hittar du om du klickar här: Lättlästa böcker ÄR något mer.

Recension – Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå: Jakten på Spökskeppet

Författare: Camilla Linde

Beskrivning: ”Rymdpiraten, eller snarare den före detta rymdpiraten, Snack Parrow är desperat. Om han ska kunna ha kvar sin intergalaktiska rymdbyrå behöver han ett nytt uppdrag.

Tillsammans med sina vänner ger han sig av till Skuggplaneten, alla rymdpiraters hemmahamn. Där får han höra legenden om Spökskeppet. Enligt ryktet ska det finnas en skatt ombord. Men det sägs att skatten vaktas av spöken.

Vågar Snack och hans vänner verkligen åka dit?

Och vad väntar dem egentligen ombord på skeppet?”

Omdöme: När jag recenserat de andra delarna i serien om Snack Parrow har jag pratat om att det är att läsa sånt som är utanför min vanliga bekvämlighetszon. Det är vid närmare eftertanke rent trams. Det är tvärtom så att det handlar om att läsa humoristiska böcker som blandar det bästa av seriealbumen om Tintin eller Spirou och Nicke med all sci-fi jag läst sen jag lärde mig läsa, så det är väl snarare så att det handlar om nåt som åker på bredaste bekanta motorvägen med farthållaren inkopplad och Lane Assist och allt påslaget på en och samma gång. Så det så.

Egentligen skulle jag kunna göra det jättelätt för mig och säga att det är mer av samma sak jämfört med de två föregående delarna, men det är också det som är så bra. Det är ännu mer berättarglädje, ännu fler härliga illustrationer. Jag vill faktiskt ta och hylla David Teczely lite extra, hans illustrationer lyfter verkligen berättelsen till nåt över det vanliga.

Det som trots allt skiljer ut boken lite extra är att det finns lite mer djup i den än de föregående, och det är en bra väg att gå. Här pratas ändå lite grupptillhörighet och familj på ett sätt som fungerar fint i berättelsen men som också går lite möjligheter för samtal och reflektion tillsammans med barnen.

Hade jag haft kids i lämplig ålder, dvs 6-9-ish så hade jag med andra ord kunnat göra betydligt sämre val än att ge dem Snack Parrow-böckerna, det här är bra grejer. Och barnen ska ju trots allt fostras i den rätta läran…

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

#Fredagsfeeling 7: Country edition

Det är countrygala på MGM Grand Arena i Las Vegas. Det betyder glitter och paljetter utan dess like någon annanstans i världen. Bländvita perfekta tandrader och plastikopererade ansikten vart kameran än vänder sig. Boots och cowboyhattar som aldrig varit i närheten av den miljö multimiljonärerna som bär dem beskriver i sina texter. Tiotusentals människor i publiken, ända upp i ”the nose-bleed sections”., det vill säga de platser längst upp och längst bort där man egentligen hade sett bättre om man stannat hemma och sett alltihop på TV.

Prisutdelarna avlöser varandra. Det är sportstjärnor från NFL. Andra artister från andra genrer. Det är superstjärnor från TV. Nikolaj Coster-Waldau från Game of Thrones drar ett misslyckat skämt om att välja drottningar eller de nominerade i kategorin ”årets kvinnliga artist”.

Flera av de nominerade artisterna uppträder. Med dansare, med stora animationer som får scenerna att ena stunden se ut som en kyrka för att nästa gång en sylta som knappt nån av artisterna skulle kunna tänka sig att spela i på riktigt. Med gästartister som Khalid, som för att visa ”hej, vi hänger med, vi vill slåss på topplistorna bland dansmusiken och modern R n’ B.”

Men när Ashley McBryde ska spela, då händer något. Ensam, på en liten puck mitt ute i publiken står hon. I skinnjacka och bootcut-jeans. En enkel spotlight lyser upp henne där hon står med sin akustiska gitarr. Låten heter ”Girl Goin’ Nowhere”.

”Don’t waste your life behind that guitar
You may get gone, but you won’t get far
You’re not the first, you won’t be the last
And you can tell us all about it when you come crawling back
That road you’re on, just winds and winds
Your spinning your wheels and wasting you’re time”

Hon ser sig om, ut i publiken. Förmodligen ser hon inget mer än en svart massa, men kanske en del tända mobilskärmar. I stället fortsätter hon in i refrängen:

But when the lights come up
And I hear the band
And where they said I’d never be is exactly where I am
I hear the crowd
I look around
And I can’t find an empty chair

Not bad for a girl goin’ nowhere”

Publiken tjuter och applåderar efter EN refräng.

Man ser på henne hur stort det här är för henne. Det syns i hela hennes ansikte. Trots det är hon stadig på rösten och fingrarna när hon fortsätter sjunga och plocka sina ackord ända tills hon utbrister ett enkelt ”wow” efter det avslutande ”Not bad for a girl goin’ nowhere”. Där ser man hur mycket texten betyder för henne.

MGM Grand reser sig unisont och ger henne stående ovationer. Jag ser om klippet. Om och om igen.


Recension – Mantor

Författare: Karolina Bjällerstedt Mickos

Beskrivning: ”Vem är Esperani som alla på teatern Fågelgården pratar om? Och vilka är fritänkarna, vars torn bränns ned varje år på Vårfestens afton?

Mantor är en ung adelsman som flyr från ett krig som hans land utkämpat i generationer. Han byter identitet och blir flöjtist på en teater i det fjärran Pyros, ett kulturellt och religiöst centrum där teaterkonst och gudsdyrkan är intimt sammanflätade. Mantor har kommit undan kriget, men i Pyros lurar andra faror. Templet och Högsta prästinnan håller staden i ett järngrepp. På teatern kokar det av intriger och snart är Mantor indragen i jakten på en mördare. Men vem kan han egentligen lita på?”

Omdöme: ”Mantor” är en lite udda fågel. Nu snackar jag alltså om boken, inte huvudpersonen, även om han också är av det lite mer speciella slaget. Som vissa redan vet så är det här en nyutgivning av en serie som kom ut för snudd på 20 år sedan. Svensk fantasy var kanske inte riktigt det hetaste på den tiden (se föregående inlägg om ”peak nerd”) men nu är det väl hyfsat goda tider för sånt här, speciellt om man är ute efter fantasy som inte riktigt är stöpt i en blockbuster/Tolkien-mall.

”Mantor” rör sig istället i nån sorts mer religions- och samhällskritisk riktning samtidigt som den är lite inne och tassar på nån lätt deckarhistoria i en adels- och teatermiljö som känns mer Gustav III än Midgård. Det är också element som jag verkligen gillar, framför allt systemkritiken. Är man uppvuxen på Rage Against The Machine så är man.

Det jag däremot känner är att jag personligen inte blir så engagerad. Det är egentligen inget större fel på boken, tvärtom. Det hade ärligt talat varit lättare om det fanns nåt jag kunnat peka på. Istället retar det mig lite att jag inte kan sätta fingret på varför jag inte fastnar. Kanske är det så enkelt att vissa böcker helt enkelt inte klickar med en.

Förlaget har bidragit med elektroniskt recensionsexemplar.

Adlibris / Bokus

Vad händer sen?

2019 har otroligt stor potential till att bli ”peak nerd”. En sorts populärkulturell jätteexplosion där Marvels jätteprojekt med Marvel Cinematic Universe når höjder som inte många utanför deras konferensrum ens vågade drömma om i form av Avengers: Endgame. Det händer nästan samtidigt som den kanske mest omdiskuterade TV-serien någonsin avslutas i och med att Game of Thrones går i hamn. Om man så vill så kan man se det som en peak på nåt som sattes igång med Harry Potter, Peter Jacksons Sagan om ringen-trilogi, Twilight och Hunger Games – det har aldrig varit så härligt att vara en nörd som nu.

Vill man vara sån så kan man kanske se vecka 17 och 18 som den absoluta toppen. Vecka 17 eftersom Endgame slår vartenda rekord som man kan tänka sig och vecka 18 eftersom det är då det omtalade jätteslaget i GoT ska äga rum. Ni vet, det som alla sagt är det längsta nånsin och som krävde 55 dagars inspelning och allt sånt där.

Med andra ord betyder det att på tisdag… då vete tusan. Självklart ska det bli fruktansvärt spännande att se de resterande tre avsnitten av GoT. Självklart ska det bli jätteintressant att se hur effekterna av händelserna i Endgame behandlas i nästa Spider-Man-film. Och eftersom det också är en franchise jag älskat sedan jag såg en suddig videokopia av Star Wars: Episode IV, självklart vill jag se nästa Star Wars-film i december, speciellt som den ska avsluta den nuvarande trilogin.

Men sen då?

Vad ska vi se fram emot härnäst? Det är naturligtvis så att Marvel ska spotta ur sig en massa fler filmer, inte minst nu när de fått rättigheterna till ännu fler karaktärer, och även om Disney sagt att Star Wars ska ta en liten paus efter nästa film, så finns det ju inte en chans att de låter det varumärket vila. När det gäller GoT så ska det ju komma nån prequelserie, och Amazon har ju sin beryktade Tolkien-serie på gång.

När det gäller Disney så förutsätter jag att de kommer att pumpa in massor av resurser i sin kommande streaming-tjänst, och vi vet redan att det blir en hel del Marvel och Star Wars där.

Missförstå mig rätt, jag är som bekant otroligt frälst i allt ovanstående men på nåt sätt kan jag också känna att hur fasen ska de toppa 2019? Går det ens? Och borde de försöka? Hur kommer de att tänka?

Och när kommer allt nytt? Vad vi vet nu så ligger mycket åtminstone ett eller två år bort – är det bra eller dåligt?

Det kommer att bli otroligt intressant att följa.


Recension – Disekvilibrium

Författare: Oskar Källner

Beskrivning: ”Sju noveller som sträcker sig mot en avlägsen framtid, skär genom parallella dimensioner och landar i förunderliga verkligheter.”

Omdöme: Det är alltid en höjdpunkt på året när Oskar Källner släpper en ny novellsamling. Det är nämligen inte alltid jag har koll på alla möjliga ställen man kan publiceras i/på så även om jag har läst en del noveller är andra helt nya för mig.

Det jag alltid gillat med Källners noveller är att han är väldigt skicklig på att få varje novell att stå på sina egna ben samtidigt som de länkas ihop av ett riktigt skickligt hantverk. ”Diskevilibrium” är inget undantag, utan visar än en gång på Källners höga lägsta-nivå. Den inledande novellen ”Mama Sema” skiljer sig nåt enormt mot den avslutande ”Dödens ängel” på i princip varenda möjligt sätt, men de har ändå nåt gemensamt bakom kulisserna. Det ska också sägas att ”Mama Sema” är en av mina absoluta favoriter av det jag läst av Källner någonsin. Den har nåt i sin miljöbeskrivning och uppbyggnad som känns helt klockrent från första till sista stund.

Novellen som fått illustrera boken, ”Den ovana känslan av verklighet”, visar Källner på sitt allra knasigaste humör. Vi snackar en jäkligt skum myrslok, ”Små grodorna”, lite lätt kannibalism och en rätt bisarr men effektiv (och äcklig) metod för språkinlärning. Urkonstigt, men på nåt sätt ändå nåt jag vill läsa mer om. Jag gillar talande djur, det vet ni sen innan.

”Vägen mot stjärnorna” har en kul grundpremiss, och har en massa saker som jag gillar, men ett lite tvärt slut. Men dock – postapokalyps i Sverige är ungefär som pizza. Även när det är en lite tråkig pizza så är det ändå trots allt pizza, så det är fortfarande rätt bra.

För att summera så är ”Disekvilibrium” en novellsamling av riktigt hög kvalitet, precis som jag förväntade mig av Oskar Källner. Blixten kan tydligen slå ner mer än en gång på samma ställe!

Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Recension – Så jävla kallt

Författare: Lova Lakso

Beskrivning: ”Hur känns kyla? Som minus 38. Som nyårsafton när man väntar på bussen hem utan att det kommer någon, för det går inga bussar här på röda dagar. Som långpromenad i tunnstrumpor så att man måste lägga sig i badkaret för att tina blåådrorna över benen mitt i natten. Som att Hemingway ska dö.

Karla längtar bort. Söderut, till storstan eller vart som helst där det inte är mörkt och isande kallt. Till en plats där hunden Hemingway inte är sjuk och behöver avlivas. För att rädda sin hund rymmer Karla hemifrån tillsammans med två kompisar. De ska söderut. Helst till Medelhavet. Där väntar ett nytt liv för dem alla. Genom att lifta och åka buss tar de sig söderut i ett vintrigt Sverige. De sover i tält, går på galna fester hos okända människor och när pengarna är på väg att ta slut får de en briljant idé: De ska kapa en buss. ”

Omdöme: När jag satte mig i bilen idag för att köra till jobbet var det -11. Det tycker jag är så jävla kallt. Speciellt när man kommer fram till Jönköping och det blåser vindar som haft ändå från Vätterns norra spets på sig att få upp farten och kylan i sig. Så jag tycker att jag kan relatera till vårens bästa boktitel fast jag inte har rötterna i Norrbotten.

Den här veckan handlar tydligen om sjuka och gamla djur. Först herr Muffin och nu Hemingway, Blocket-hunden som nästan måste bäras över allt och knappt kan gå i trappor längre. Har man själv en hund som opererats i båda frambenen så gör det här lite extra ont i hjärtat.

Jag är ärligt talat jäkligt dålig på det här med sjuka djur. Klarar inte av det. Därför är det liksom korkat att jag läser nåt sånt här egentligen.

Men jag gör det ändå för att det är bra. Lakso debuterar med en ungdomsbok som är sprängfylld med energi och ironiskt nog – värme. Hon har ett tonläge som känns både autentiskt och nu, nu, nu och jag gillar tonen nåt enormt. Jag kanske inte gillar Karla särskilt mycket, men jag gillar hur hennes berättelse förmedlas.

Jag tycker också om hur boken verkligen känns NORRUT. Jag, som aldrig varit norr om Sälen kan knappast uttala mig om hur autentisk den är, men för mig känns det verkligen som ett porträtt av Norrbotten och hur det är att växa upp där. Samtidigt får sig faktiskt Katja en känga av sin kompis Kaja som har samiskt ursprung och kommer ännu längre norröver ifrån jämfört med Katja. ”Du bor ju söderut” ungefär.

Kanske är upplösningen lite väl förutsägbar på alla möjliga sätt, och det löser sig lite för enkelt kan jag tycka, men samtidigt är det i de scenerna det också svider till lite extra.

På det hela taget så blir det spännande att se vad Lakso kommer med härnäst. Det här var nämligen en trevlig debut! Eller trevlig och trevlig, sjuka hundar och svinkallt… men ni fattar.

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

Andra som skrivit om boken: Tusen sidor, Prickiga Paula

Det där marsvinet alltså.

I helgen råkade jag gå förbi en hylla på köpcentret, och kände mig tvungen att ta en bild och lägga upp på instagram. Det är alltså bilden på ”Adjö, herr Muffin” jag pratar om, en bok som jag utan problem klassar som en av de absolut sorgligaste böcker jag läst. Jag gjorde misstaget en gång att bläddra i den i en bokhandel, och ni som läst den, ni fattar att det inte var fantastiskt begåvat gjort av mig.

För de som inte läst den så är ”Adjö, herr Muffin” en barnbok om ett gammalt marsvins sista dagar och …jeez… om man inte är gjord av sten, då är den inte lätt att läsa. Samtidigt är den väldigt vacker i hur den tar upp döden och sorg och den är också prisbelönt och översatt till en lång rad olika språk. När jag googlade lite på den så visade det sig att den finns på Öppet Arkiv, så det får bli dagens rekommendation. Hämta näsdukar först bara.

https://www.oppetarkiv.se/video/3487640/sagoboken

Recension – King of Scars

Författare: Leigh Bardugo

Beskrivning: ”Face your demons…or feed them. The dashing young king, Nikolai Lantsov, has always had a gift for the impossible. No one knows what he endured in his country’s bloody civil war–and he intends to keep it that way. Now, as enemies gather at his weakened borders, Nikolai must find a way to refill Ravka’s coffers, forge new alliances, and stop a rising threat to the once-great Grisha Army.

Yet with every day a dark magic within him grows stronger, threatening to destroy all he has built. With the help of a young monk and a legendary Grisha general, Nikolai will journey to the places in Ravka where the deepest magic survives to vanquish the terrible legacy inside him. He will risk everything to save his country and himself. But some secrets aren’t meant to stay buried–and some wounds aren’t meant to heal.”

Omdöme: Leigh Bardugo är ett namn som dykt upp ett antal gånger här på bloggen. Sex gånger om man ska vara exakt, och med ganska varierade omdömen. Ett par av böckerna tycker jag är helt briljanta i genren, andra är lite småkul och tre av dem… de är mer ett nödvändigt ont än nåt jag verkligen rekommenderar.

”King of Scars” då? Alltså, jag vete f-n.

Bardugo ska ha lite beröm för att hon drar på direkt från start. Har du inte läst den ursprungliga Grisha-trilogin får du antingen googla eller snällt läsa de tre böckerna först. Det tråkiga är ju då att trilogin är de här ”nödvändiga onda” som jag pratade om nyss. Med andra ord är det no mercy för nya läsare. Jag får ändå lite samma känsla som när Daniel LaRusso går in på Cobra Kai-dojon i första Karate Kid-filmen.

Det är därför ett massa härjande om Ravkas plats i världen, nära förestående krig, komplotter och ubåtar. Och dessutom är Nikolai nån sorts demon/vampyr fortfarande (det här syftar alltså tillbaka på händelser i trilogin. Halv-kul. Nu är det ju lyckligtvis ett rätt trevligt persongalleri och att återse en hel del av dem är lite som att ta på sig favoritmjukisbyxorna och krypa upp i soffan, det erkänner jag.

Framför allt gäller det den parallella berättelsen, som handlar om Nina Zenik som vi känner igen från de två böckerna som jag tycker är svinbra, dvs ”Six of Crows” och ”Crooked Kingdom”. Det här är den storyn som jag varkligen gillar även den här gången och den tar vid lite efter händelserna i ”Crooked Kingdom”. Den har mer hjärta och smärta, är mer spännande och innehåller helt enkelt mer av det som jag gillar i Bardugos böcker.

Vi har alltså två parallella berättelser där den ena tilltalar mig ungefär 75% mer än den andra, och de har dessutom absolut nix-nada-nothing med varandra göra i den här boken. ”King of Scars” ska vara första delen i en tvådelad utgivning och i nuläget begriper jag inte det minsta varför Bardugo inte bara delat upp berättelserna på var sin bok. Jag anar affärstänkande snarare än litterärt och konstnärligt.

Det är alltså rätt blandade känslor jag har angående den här boken. Det finns grejer jag verkligen gillar. Tydligen har jag nån sorts crush på Nina när det gäller hennes mentalitet: ”one can plot violent espionage and still hope for dessert” är nog bland det bästa jag läst. Och jag gillar den delen av boken. Det är som sagt trevligt att kasta sig in i Grishaverse igen, speciellt som världsbygget fortfarande är väldigt gediget.

Det svåra är därför att vartannat kapitel handlar om Nikolai, inte minst när det blir VÄLDIGT flummigt och jag får nån sorts jobbig studio Ghibli-anime-vibbar av det hela. Och jag känner dessutom att jag är betydligt mindre intresserad av den delen av berättelsen.

Men visst, det är ordentliga cliffhangers i båda historierna och jag kommer att läsa nästa bok när den dyker upp. Men jag hoppas på en ordentlig uppryckning!

Adlibris / Bokus

Andra som tyckt saker om boken: Carolina Läser


På tal om datum.

Jag är inte sådär jätteduktig på aprilskämt. Eller alltså, jag är bra på att genomskåda dem, men usel på att hitta på egna. Google Nederländerna är lite roliga med deras videos, som t ex den i år med Google Tulip, eller den för nåt år sen med självkörande cyklar. (Alltså, den idén kittlar lite, men känns samtidigt fullständigt livsfarlig. Men ändå.) De finns på JoTjoob om man vill kolla på dem.

Men det finns ju andra datum. Som t ex det här:

Värt att tänka på. Och med tänka på menar jag ”köpa extra mycket snask och sätta sig bekvämt”.

EXTRA: Bloggare erkänner – ”det var tjänstefel”

Bloggen ”Old Adult reads Young Adult”, obetydligt mer känd som ”OArYA” erkände idag för första gången upprepade misstag i sitt tjänsteutövande. Dessa tjänstefel begicks enligt anonyma uppgiftslämnare första gången i mars 2018 och upprepades sedan igen under hösten samma år. Det misstänks även finnas ett större antal liknande förseelser både före och efter dessa datum.

Vad vi erfar handlar tjänstefelen om flera fall av negligering av trycksaker, främst i form av de avslutande delarna av omfattande litterära verk från författarna Charlotte Cederlund och Madeleine Bäck.

I en kommentar säger representater för ”OArYA” följande:

”Vi kan idag bekräfta uppgifterna som figurerat i media. Vi vet i nuläget inte exakt vad som hänt, men har omgående tillsatt en intern granskningskommitté för att utreda händelseförloppet in i minsta detalj. Sådant här ska inte kunna hända men vi inväntar kommitténs rapport innan vi kan besluta om nödvändiga åtgärder. Eftersom det är en pågående insats kan vi för närvarande inte kommentera ytterligare.”

Artikeln uppdateras fortlöpande.

Har du mer information? Var du där? TIPSA OSS!


Recension – Triangel

Författare: Nic Stone

Beskrivning: ”Courtney ”Coop” Cooper och Jupiter Charity-Sanchez har varit bästa vänner så länge de kan minnas. De gör det mesta tillsammans, och brukar till och med dela säng. Inget konstigt med det, Jupiter är lesbisk och Coop är helt okej med det. Inte. Han har varit hemligt kär i Jupiter i en halv evighet. Då kommer plötsligt Rae Evelyn Chin in i bilden. Hon är den nya tjejen, och hon blir snart kompis med både Jupiter och Coop. Coop förvånas över känslorna som plötsligt blossar upp för Rae, samtidigt som Jupiter och Rae börjar tillbringa allt mer tid tillsammans. Det hela resulterar i överraskande känslor, en kyss som hotar att förstöra allt, en plan som går åt skogen och total förvirring.”

Ja, jag vet. En YA-bok som BARA handlar om en kärlekstriangel? Inget pang-pang? Inte ens pyttelite dystopi? Inte ens en rivningskåk om man kisar och lutar på huvudet?

Det låter ju faktiskt helt vidrigt. ”Kärlekstriangel” brukar användas som en svordom i vissa grupper jag är med i på Facebook.

Jag hade faktiskt inte ens frågat om boken just med tanke på ovanstående, men så trillade den ändå ner i brevlådan med en liten lapp om att nån ändå chansade lite.

För det är ju det här med VEM som ger ut boken. Som ni ser på omslaget är det Lavender Lit. Ni som hängt med vet att jag gillar LL. Mycket. Om ni inte tror mig, läs min intervju med Sofia Ejheden. Så ok, ”chansar Sofia på mig så kan jag väl åtminstone knäcka pärmen” tänkte jag.

Och det var ju inte så dumt chansat kan jag säga. Det finns mycket jag gillar med boken. Jag gillar HBTQ-vinkeln. Jag gillar de få karaktärerna eftersom ja… tight ensembledrama är min grej. Jag gillar språket och att Stone är rätt duktig på att få till den där pirrande känslan i magen, ”swoon” som man jämt ser i amerikanska recensioner. ”Triangel” är en bok som bara väntar på att Netflix ska göra film av den. Jag skulle definitivt inte bli förvånad om den dyker upp där om nåt år.

Stone gör en grej också med att låta de tre huvudpersonerna få var sin tredjedel av boken så att man får gräva ner sig i huvudet på var och en av dem. Jag hade nog föredragit att hon hade växlat mer mellan dem hela tiden istället för att göra det i tredjedelar. Jag hade nog upplevt det intressantare att växla perspektiven oftare för att fördjupa berättelsen ytterligare.

Ni som gillat Anna Ahlunds böcker och vill ha lite mer av samma sak, om än med ett lite mer amerikanskt sockrat filter, ni kan med fördel ta en titt på den här. Stone gör lite samma saker som Anna, och har en hel del gemensamt rent tematiskt, så det är bra grejer det här. Trots att det handlar om en kärlekstriangel.

Adlibris / Bokus

Några andra som skrivit om ”Triangel”: Agnes bokblogg, Boktokig, Prickiga Paula, Romeoandjuliet


Helgfrågan v.12 eller det här med recensionsexemplar

Mia på Mias bokhörna ställer en fråga inför varje helg till oss andra bokbloggar som vi kan klura lite på på våra respektive kammare. Den här veckan handlar det om bokbloggarnas kött och potatis, nämligen böcker. Eller mer specifikt – recensionsexemplar. Så här frågar Mia:

” Förra året tyckte jag det formligen vällde in recensionsexemplar och då mest sådana jag inte önskat. Jag blev givetvis väldigt glad och hade fullt upp med att läsa alla, en del ligger tyvärr fortfarande i den olästa högen. (men det kommer) I år märker jag en skillnad, inte alls många överraskningsexemplar och svårt att få en bok man önskar.

Hur upplever du att det är? Något förlag som det är svårare att få recensionsexemplar ifrån?

Bonusfråga: Har du tänkt gå på något trevligt kulturevenemang i vår? ”

Jag har väldigt sällan fått överraskningsexemplar. Tvärtom har jag nästan alltid fått ett mail från författare eller förlag som undrat om jag vill läsa, och till min förvåning tycker jag att den typen av mail droppat in oftare på senare tid, det vill säga samtidigt som varit mindre aktiv med bloggen det senaste halvåret av olika anledningar. Det kom dock ett överraskningsexemplar för ett tag sen som recenseras nästa vecka, men där har jag en bra kontakt med förlaget så det var mer en kvalificerad gissning från deras håll att det skulle falla väl ut.

Rent allmänt skulle jag säga att mindre förlag är mer benägna att vilja skicka recensionsexemplar, och oftast fysiska även om jag för deras skull brukar säga att det går bra att skicka en pdf eller ebok så att de kan spara någon krona. Å andra sidan var de två senaste mailen ifrån Wahlströms och Rabén & Sjögren så de stora förlagen hör också av sig…

Bonusfrågan då? Förra veckan var jag på det som jag tror kan ha varit vårens stora kulturgrej för mig, nämligen Tomas Andersson Wij på Jönköpings Teater och det var sanslöst bra. Har ni möjlighet att se honom på det som är kvar på Sverigeturnén så rekommenderas det varmt.


ibland är instagram roligt.

Ibland när man scrollar igenom sitt flöde i instagram så dyker det upp nåt lite roligare än vanligt. Jag har rensat rätt hårt i mitt flöde så nu ska det i princip bara innehålla sånt som jag hittar nåt värde i och personer jag vill följa (nej, det här idén fick jag innan Marie Kondo dök upp på Netflix men pricipen är i stort sett densamma. Allt ska ”sparka joy”). Idag är det OArYA-favoriten Christina Lindström som står för det skojiga i form av en isländsk författarpresentation. Isländska är ett otroligt fascinerande språk tycker jag. Läser man nedan så fattar man ju i princip vad som står, men bryter man ut enskilda ord för sig så är man ju helt stekt.


Jag har för övrigt varit på Island i ett par timmar, på mellanlandningningar på väg till och från New York. Det bästa med att flyga med Iceland Air är att man får flyga över hela Island och se hur mycket landet ser ut som en främmande planet (vilket också använts i en del filmer, t ex Alien: Covenant). Landet ser helt enkelt skithäftigt ut från ovan.

Nackdelen med att flyga med Iceland Air är att man mellanlandar på Island. Om nu nån undrade.

Fredagsfeeling #6

Äntligen fredag igen! Det var dessutom väldigt länge sen det kom ett inlägg i serien ”Fredagsfeeling” så nu får det verkligen vara dags.

Nåt som gjort min vecka lite skojigare var att jag upptäckte en kille som heter Viktor Olsson, och hans senaste skiva, som fantasifullt nog också heter ”Viktor Olsson”.

Om ni gillar musik på svenska som tassar omkring i nån sorts Tomas Andersson Wij/Mauro Scocco/Peter LeMarc och ett stänk Håkan Hellström fast spelad av nån som inte fyllt 30, då tycker jag att ni ska lyssna lite på Viktor. I mina öron är han ruskigt underskattad och jag kommer att spela skivan en hel del framöver, och tror att den kan vara helt fantastisk varma sommarkvällar. Det känns så i alla fall. Han har fått svinbra recensioner i en massa tidningar, men när jag kollar YouTube så har han knappt några visningar på många av sina videos så jag fattar inte nånting. Killen är ju grym.


Recension – Skuggan i spelkoden

Författare: Eira A. Ekre

Beskrivning: ” Afias mamma jobbar ofta sent på sin spelstudio, så Afia lagar mat själv och tar hand om katten Carrie. En dag får Afia testa spelet som hennes mamma utvecklar, och hon inser att varelserna i spelet verkar kunna påverka den verkliga världen. Ett av spelets monster bråkar med Carrie och Afia försöker skriva om spelkoden. Samtidigt som hon lyckas få bort monstret låser hon upp något mycket större, något som kanske alltid funnits där. ”

Omdöme: Skuggan i spelkoden är väldigt intressant ur flera perspektiv. Dels så är det en bok som är både snäll och spännande för målgruppen (8-12-ish) och sen är det så tydligt hur mycket författarens bakgrund bidrar till att skapa en trovärdig bakgrund och göra berättelsen relevant för läsarna. Jag är en stor fan av att gräva där man står, speciellt om man har en bra spade, och det har Ekre uppenbarligen. I ”Skuggan i spelkoden” märks det bland annat i hur förståeligt programmering och speldesign förklaras. Att använda sig av AR (augmented reality) som i det här fallet för att se monstren känns också både träffsäkert och nåt som läsarna kan känna igen sig i så här post-Pokémon GO. (Face it, PoGo är nåt som bara vuxna spelar nu för tiden…)

Det är också lite spännande att läsa hur en författare ur skräckkollektivet Fruktan tar sig an nåt lite otippat som en kapitelbok för mellanstadiet. Jag tänker mig att det kan varit en liten spännande utmaning…

Men det riktigt roliga är också att det är så självklart i boken att tjejer är gamers och/eller är inne och kodar. Om det är nån industri som skulle behöva lite mer breddat perspektiv och dra nytta av kvinnor i alla möjliga funktioner så är det nog spelbranchen. Nu tror och hoppas jag att det faktiskt blir så i framtiden, men om ”Skuggan i spelkoden” kan hjälpa till bara några milligram så är det guld värt tycker jag.

Jag kan tycka att boken kanske är aningens för snäll ibland. Det är väl min lilla gnällkommentar om den här boken. Den behöver absolut inte vara mörk som PAX-böckerna, men kanske kunde spökerierna i början dragits ut ännu lite längre och känts lite läskigare för att sen ändå sluta på samma sätt? Jag tror att payoffen kanske blivit ännu större då.

Samtidigt tycker jag ändå att det allra finaste i boken är hur den skildrar vänskap -inte bara mellan klasskamrater utan också exempelvis Afias vänskap till… ja, vadå?

Har ni en spelande liten mini-me hemma så kan ni absolut införskaffa den här boken. Och precis som ni gör med spelandet, ta del av den själv och diskutera och engagera er! Allting blir så mycket roligare då!


Adlibris / Bokus

För att vetenskap.

Jag är en stor fan av vetenskap. Av kritiskt tänkande. Källkritik.

Inget gör mig mer mörkrädd än folks tendenser att basera all sin kunskap på vad som skrivs i forumen på diverse siter som börjar på bokstaven F och slutar på ”lashback” eller ”amiljeliv”.

Men samtidigt måste så klart inte allt vara 100% vetenskapligt alltid, men det blir ofta lite roligare om man åtminstone har ett litet lätt analyserande perspektiv. Jag blev dessutom påmind om ett inlägg jag tänkt att göra för länge sen i samband med att jag läste Boklungas recension på ”Mortal engines”. Hon hade vänligheten att referera till mig och eftersom min mamma uppfostrade mig till en artig pojk så gör jag detsamma.

Det jag hade tänkt att göra då, men alltså gör nu istället, är att länka till YouTube-kanalen ”Because Science” som på ett roligt och vettigt sätt diskuterar allehanda nördigheter ur ett mer vetenskapligt perspektiv. Typ som i ”Big Bang Theory” fast utan sexism eller ”skratta ÅT och inte MED nörden”-skämt.

Så Karolina och alla ni andra:

Och sen finns en jäkla massa andra festliga videos om till exempel Batmans svingande i den där gripklo-mojängen, hur Aquaman kan simma i överljudshastighet och alla andra saker som ni inte visste att ni egentligen undrade. Välkomna ner i träsket.

Oliver no more.

Jag är som bekant en superhjälte-fanatiker. Jag har sett det mesta i genren sen första Batman-filmen med Michael Keaton oavsett hur bra eller dåligt det varit (med ett par undantag – Green Lantern-filmen var så dålig att man får huvudvärk bara man tänker på den. Den stängde jag av efter en kvart.) och en av de många TV-serier om människor med lustiga plagg i garderoben jag följt med glädje har varit Arrow. Serien som så gärna vill vara en Batman-serie, men inte får.

Undrar om han har koll på sitt orangea kuvert?

Men nu har det i alla fall beslutats att Arrow läggs ner efter säsong 8, en säsong som dessutom bara blir 10 avsnitt. Det är verkligen inte illa att få göra åtta säsonger, och dessutom varit starten för ett antal spin-off-serier som Flash, Legends of Tomorrow och Supergirl. Många gånger har de serierna gjort bättre ifrån sig än DC:s egna blockbusterfilmer, men andra gånger har de också känts lite trötta.

Därför blir jag trots att det känns trist också glad över att de lägger ner, och får det beslutat i så god tid att de kan koncentrera sig på att göra en hejdundrande final. För det finns en läxa i det här – man ska lägga ner i rätt tid. Det finns en tid när ett koncept, oavsett hur bra det var i början, kommer att passera sitt bäst-före-datum. Och nu är det alltså snart dags för Oliver Queen att hänga upp sin gröna hoodie för gott. Glad pension!


Recension – Skärvor av en brusten värld

Författare: Mattias Kuldkepp

Beskrivning: ”Den söndertrasade världen Lyraak är blott en skärva av vad den en gång var. Sliten itu för trettio mansåldrar sedan svävar dess kontinenter i luften likt flytande öar över ett hav av ingenting. Och än är det inte över. Den blinde pojken Daewar, hans plikttrogna syster Adea, den tungsinta krigardottern Olem och den svårbegriplige opportunisten Spelemannen måste välja. Och valen i en värld där misstro och hunger är markens enda gödsel är aldrig självklara. Inte heller deras konsekvenser. Skärvor av en brusten värld är första delen i den episka fantasytrilogin Sönderfallets symfoni. Det är en mörk värld. En värld där hopp, vänskap och kärlek är svårfångade drömmar. Likt flämtande ljus i en avgrundslös natt.”

Omdöme: ”Sönderfallets symfoni Bok ett” står det på omslaget till den här tjocksmocken till bok. Jo, jag tackar jag. Som om 700 sidor inte räcker utan det behövs två säkerligen minst lika tjocka syskon för att berätta en historia.

Och som om det inte är nog så BÖRJAR Kuldkepp boken med en ordlista och en lista med karaktärer i boken. Vad fasen?

Så skulle man kunna tänka.

Men inte skulle väl jag vara en sån gnällig mupp?

Nä då. Inte jag inte. I would never.

Men visst, det var ett tag sen jag läste sån här fantasy. Ni vet, fantasy med jättestort F. Fantasy med svärd och alver och drakar. Klassisk old-school-power-metal-skivomslagsfantasy.

Och ärligt talat: f-n vet när jag läste så pass bra fantasy sist.

Mattias Kuldkepp visar sig nämligen vara en riktig förnämlig fantasyfarbror. (Troligen har han offrat nåt inre organ eller sin förstfödde eller nåt i den stilen till nån shady figur på andra sidan en dimensionsportal.) Vi snackar ”hade-han-varit-amerikan-då-jädrar”. Kuldkepp jobbar som sagt med väldigt klassiska ingredienser i sin fantasy, men handlaget… HANDLAGET! Det finns ohyggliga mängder fantasyromaner med alver och domedagsstämning och svärd och grejer, men det är otroligt få som håller hög klass. ”Skärvor” håller ärligt talat internationell toppklass. Jag är oerhört imponerad. Jag ska försöka förklara varför.

Jag gillar som bekant ensembledrama. Få, men välskrivna huvudkaraktärer i stället för historier med fler figurer än det finns kottar i skogen. Det är min grej. I ”Skärvor” får vi följa fyra huvudkaraktärer. Det är perfekt för min del. Jag gillar dem allihop. Där har Kuldkepp med andra ord lyckats väldigt bra. Fattas bara annat när de får så pass många sidor att bre ut sig på… Men de känns rejäla. De tvingas fatta svåra beslut, och de görs till komplexa karaktärer och jag förstår oftast deras drivkrafter och motivation. Däremot måste jag inte alltid hålla med dem, men det är en annan sak. Varje huvudperson får en ordentlig berättelsebåge och är grymt intressanta att följa.

En annan sak Kuldkepp excellerar i är världsbygget. Jag vet att andra recensenter har pratat om det, men det går liksom inte att hoppa över. Det är detaljrikt, genomarbetat och väldigt väl utfört ner på atomnivå. Från talesätt till de små citaten och utdragen ur krönikor som inleder varje kapitel. Återigen, det är inget som inte gjorts förr, men det är oerhört elegant utfört.

Jag är egentligen inte heller en stor vän av böcker som passerar 500-sidorsstrecket. Det kan ha att göra med att jag vill få saker berättat för mig i rätt högt tempo, och inte minst inom fantasy så tenderar det till att handla om att författaren vill vifta lite extra och peka på sitt fina världsbygge och skojiga magisystem eller nåt i den stilen på bekostnad av storyn. Kuldkepp lyckas nästan med att undvika det här, men jag tycker nog ändå att det händer lite för lite ungefär i mitten av boken och jag tror definitivt att det hade gått att gå fram lite hårdare med saxen, men till och med när det är långsamt så är det ändå väldigt bra. Fattar ni vad jag menar?

Men för att summera, om ni inte redan begripit det så tycker jag att det här är bra på riktigt. ”Skärvor” är bland det bästa jag läst inom fantasy på väldigt länge, ett lysande exempel på svensk fantasy som håller (minst) jämna steg med de stora amerikanska titlarna och faktiskt har potential att springa om dem. Den är dessutom provocerande billig på nätbokhandlarna så om ni ändå köper en massa böcker på bokrean som pågår just nu så måste ni nästan klicka hem ett exemplar. Den här tjockisen vill ni inte missa.

Adlibris / Bokus



Recension – Klockan och spegeln

Författare: Patrik Centerwall

Beskrivning: ”Borta! Klockan är borta! Utan den är Marcus fast i en främmande värld. Hur ska han nu komma hem?

Marcus föräldrar har inte vilket jobb som helst. De reser mellan dimensioner och samlar information om olika kulturer och civilisationer. Men de vet inte att Marcus ibland lånar fickuret som visar var och när portalerna öppnas och ger sig av själv.

Allt går bra tills han besöker den mytomspunna bergsstaden Gytet Malor, ett nästan ointagligt fäste i en värld med bara en spegel. En spegel han bara måste få blicka in i. Så händer det som inte får hända: Han blir bestulen på klockan.

Nu är han strandsatt på en plats där han inte vet hur något fungerar. Utan sina föräldrar och utan vänner, börjar han sitt sökande efter klockan. När får han reda på att en fientlig armé tågar mot staden förstår han att han har betydligt större problem än hur han ska komma hem. ”

Omdöme: ”Klockan och Spegeln” påminner mig en del om den sortens fantasy jag läste som barn, eller kanske framförallt såg på sommarlovsmorgnar på TV. Det är ganska lågmäld och intim fantasy, ganska långt ifrån sånt som blir filmat av HBO. Däremot är jag rätt säker på att jag sett liknande tv-serier och att de av nån anledning alltid producerades i Australien. Vi snackar alltså klassisk portalfantasy i bästa Narnia-stil, dock utan talande bävrar (tyvärr, eftersom jag har en soft spot för talande gnagare).

Boken har alltså ett sorts retro-anslag som gör att den känns väldigt annorlunda än all den amerikansk YA som finns i butikerna, men det är lite på gott och ont. Den påminner liksom om en värld där varken Harry Potter eller Katniss Everdeen gått holmgång i bokhandeln, en pre-YA-värld om man så vill. Den kanske just därför upplevs lite långsam och inte så actionfylld om man vant sig vid att läsa den typen av titlar. Samtidigt är det just det som särskiljer boken. Jag personligen uppskattar det, men det kan vara värt att tänka om man ska sätta ”Klockan och spegeln” i händerna på nån i den tänkta målgruppen, som främst borde vara runt 12-15 år.

Adlibris / Bokus


Att byta perspektiv på siffrorna.

Varje lunch på vardagarna brukar jag gå en sväng. Och med sväng menar jag ett varv runt Munksjön här i Jönköping, vilket innebär en liten runda på 5 km. Jag försöker gå den oavsett väder, för skulle man bara gå en runda när det är fint väder och vindstilla, då blir det minsann inte många promenader gjorda. OK, är det snöstorm eller hällregn kanske jag står över, men det är faktiskt förvånansvärt många dagar där det går jättebra att promenera.

Igår när jag var nånstans i höjd med den byggnad som fått ök/smeknamnet ”Toarullen” här i stan tänkte jag på statistiken på bloggen. Framförallt tänkte jag på att den gått ner en hel del.

Det finns säkert en massa olika anledningar till det. En stor anledning är säkert att jag inte spottar ur mig lika många inlägg som tidigare – då tappar man besökare, det är dagens sanning. En annan anledning är kanske att folk helt enkelt inte läser bloggar längre. Det känns lite så, och jag ser inte heller lika många inlägg i mitt flöde längre. Många kanske tröttnat att skriva till förmån för instagram eller vloggande. Bokbloggande kanske är på väg att bli lika kulturellt relevant som balett eller nyckelharpa? Det finns ett gäng entusiaster som håller på och älskar det, men i de stora massornas ögon är det inte intressant längre. Kanske är jag själv inte så kul att läsa längre?

Jag började tänka på hur min blogg står sig i förhållande till andras. Vad andra gör bättre. Eller varför bloggar jag själv inte tycker om eller ens begriper varför folk läser är mer populära.

Men nån kilometer längre bort och en hel del ältande i huvudet senare så kom jag fram till en sak. Ungefär samtidigt som jag fick medvind och solen dök upp. Det kanske fanns en mening med det.

Det borde inte handla om högre staplar i bloggverktyget. Strunt samma vad andra gör. Det borde handlar om vad JAG gör.

Jag ska helt enkelt inte sitta och stirra på siffrorna och titta på om det står 20 eller 45 eller 89 eller 312 och bara se det som grafer i ett diagram. Det jag ska göra är att tänka på alla er som läser som personer. Som om jag skulle fylla ett rum eller boka ett bord på restaurang för oss allihop. Då är det plötsligt nåt helt annat som händer. Då slutar det handla om ”ååååh, det är bara 20 personer som läst det här inlägget”. Istället handlar det om ”oj, det är hela 20 stycken som undrar hur det är med mig i dag och om jag har nåt spännande att säga”. Det är en jätteskillnad. Då är varje siffra betydelsefull.

Fattar ni hur mycket lugnare jag blev i tanken av det? Och hur mycket roligare bloggandet kommer att kännas?

Storviltsjägaren slår till igen!

Varje morgon när jag sätter mig på tåget till jobbet så sparkar jag igång podcast-appen i telefonen och ser vad som laddats ner sen sist. Idag blev det finbesök i appen då ett nytt avsnitt av Marcus Olaussons ”Ordbyting” fanns att lyssna på. Den här gången hade den erfarne jägaren dessutom fått med sig storvilt i form av ingen mindre än Mats Strandberg. Mats behöver knappast någon introduktion här, men lustigt nog är han en av de svenska författare som jag av nån anledning inte läst så mycket av. Jag har ärligt talat bara läst Engelsfors-trilogin!

Jag vet, jag borde läsa allt annat han skrivit också. Speciellt ”Slutet” eftersom den fått så grymt bra kritik och för att att vissa kollegor försöker knuffa mig i den riktningen. Jag skyller på att biblioteket ligger på fel sida stan och att den inte finns som e-bok.

Hur som helst så är det som vanligt ett väldigt lyssningsvärt avsnitt som avhandlar allt från manusförfattande till gymnasiefylla och pojkrum, så in och förkovra er!

Avsnittet finns på alla de ställen där poddar bor och förökar sig.

Recension – Slaget om Salajak

slaget-om-salajak.jpgFörfattare: Johan Theorin

Beskrivning: ”I fjällborgen Salajak vaknar det kungliga hwitergardet och sträcker ut sina lädervingar efter den långa vinterdvalan. Ristin och de andra i gardet flyger upp över Salajak för att välkomna de hundra hwiterkrigare som återvänder hem från människornas värld med kött. Färskt kött … Samtidigt rymmer de tre bröderna Egg från sin småländska gård för att ansluta sig till krigshären som ska stoppa hwitrernas illdåd. Mellanbrodern Niklis vill bli knekt och storebrodern Samuel, dråparen, har en dröm om att bli riddare. Lillebrodern Jöran vill mest att bröderna ska återvända hem, innan fru Död möter dem alla.

Runt krigshären som tågar mot fjällen i norr sammanflätas olika öden, och oundvikligen dras de mot den bottenlösa avgrund bortom Salajak där Hel härskar – Jarmaland. En värld av mörker och is.”

Omdöme: Johan Theorin är så klart mest mest känd för sina deckare för vuxna, men är nu aktuell med ett fantasyprojekt för mellanåldern kallat ”Krönikan om Jarmaland”. Jag har inte läst hans deckare, kanske främst för att jag alltid förväxlar honom med Mons Kallentoft som jag faktiskt läst och inte gillat. De har så klart inget med varandra att göra, men så fungerar min hjärna ibland och då blir det så här konstigt.

”Slaget om Salajak” är hur som helst första delen av fyra i serien (del två kommer ut under våren 2019) och utspelar sig i ett sorts alternativhistoriskt Sverige under medeltiden där det kryllar av övernaturligt oknytt ute i skogarna. Framför allt härjar de s k hwiterna, dvs troll (eller ”trôll” som infödingarna skulle säga här i Västergötland) uppe i norr där det är kallt och isigt och allmänt lägre partystämning. Det påminner så klart en hel del om en viss HBO-serie, men lyckligtvis med mycket mindre naket med tanke på målgruppen.

Det blir därför lite extra roligt med att det inte är några påhittade orter som nämns, utan vi snackar liksom Eksjö och Askersund och Huskvarna när bröderna Egg på klassiskt fantasymanér vandrar norrut. Om jag ska peka ut nåt extra kul så är det nog att Storsjöodjuret får vara med och leka. Lite som när en viss vitblond tös kelar med sina drakar i redan nämnda serie…

Jag tycker i alla fall att det här är hur kul som helst och riktigt underhållande. Jag tycker att tonen träffar rätt för målgruppen och det händer saker hela tiden. Nåt jag uppskattar är också att Theorin skiftar perspektiv och till och med har ett av trollen som en av karaktärerna man får följa, och helt plötsligt blir det inte riktigt lika svart-och-vitt om vem som är ond och god. Det medför i det här fallet dock en viss hoppighet i berättandet, speciellt som det ofta handlar om väldigt korta kapitel. Jag hade nog personligen föredragit lite längre kapitel, men det är nog en smaksak. Är man en yngre läsare kanske det räcker med 2-4 sidor långa kapitel.

”Slaget om Salajak” är alltså väl värd att kolla in på bokrean med andra ord (och när jag kollade på Adlibris idag så kostade e-boken futtiga 35 kr, så är man inne på det spåret och tycker att boken verkar det minsta festlig så tycker jag faktiskt inte att man har nån ursäkt).


Adlibris / Bokus

För en gångs skull har jag planerat.

Nåt jag ofta kämpar med angående bloggandet är planeringen. Jag har märkt att om jag försöker freestyla mig fram så funkar det rätt dåligt. Tyvärr är det så att det jag oftast faller tillbaka till är just att freestyla…

Men den senaste tiden, åtminstone det senaste halvåret, har handlat om att försöka styra upp saker och ting i mitt liv. Det har handlat mycket om struktur på olika sätt, både privat och i arbetslivet. Nåt som kanske förvånar många som känner mig och vet hur förvirrad jag kan vara är hur stenhårt jag kör med att ha ett rent skrivbord och en tom inkorg i mailen. Så småningom har det också börjat invadera andra delar av mitt liv med allt från att märka upp matlådor till att ta fram morgondagens kläder kvällen innan (ni fattar inte hur mycket tid jag sparar på morgonen genom den lilla grejen. Textraden ”I would go out tonight, but I haven’t got a stitch to wear” från ”This charming man” av The Smiths gick liksom rätt in i hjärtat på mig när jag hörde den första gången.).

Och nu är det faktiskt dags att ta tag i bloggen på samma sätt. Jag ska bli bättre på att sätta av tid för att skriva inlägg genom att helt enkelt schemalägga tid för det i kalendern. Nånstans på söndag em/kväll bör det finnas lämpliga luckor för det tänker jag. Jag har kört så förr, men tappat disciplinen, men nu får det banne mig vara dags.

Därför är jag faktiskt rätt stolt över att jag för en gångs skull planerat lite läsning. Jag har precis börjat på den kanske tjockaste bok som någonsin avhandlats på på oarya.se, men för att det ändå ska finnas nåt att läsa på så har jag med vilje läst ett gäng lite tunnare böcker som kommer att recenseras under tiden. Ibland tänker jag till!

 

6 saker som kanske inte är allmänt känt om mig.

Hon den där Boklunga hade den goda smaken att tagga mig på instagram om att dela med mig om sex saker som ni kanske inte vet om mig. Jag är inte den som är den, utan antar så klart utmaningen!

how-i-met-your-mother-challenge-accepted

1. Jag är helt värdelös på att fixa med Instagram-stories och rörliga bilder där. Det är därför jag svarar på utmaningen här istället för på instagram. Det är helt enkelt för komplicerat för mig. Vad jobbar jag med? IT-samordnare var det ja…

2. Jag får ofta en del pikar, inte minst från vissa närstående, om att jag gillar gubbiga saker. SO WHAT? jag råkar faktiskt tycka om mandelkubb, bridgeblandning och Trocadero på riktigt.

3. Den tv-seriefigur jag relaterar till mest i hela världen är Nick Miller i ”New Girl”. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag äger dock inte ens i närheten av lika många zip-hoodies som han.

4. Jag har aldrig varit längre norrut i Sverige än Sälen. Det var på en skolresa i nian där vi skulle åka skidor. Jag åkte väldigt lite skidor förresten. Jag åt mest glass och kollade på MTV.

5. Många tror att jag är adopterad. Det är jag inte. Min mamma är kines och min pappa är svensk.

6. Jag har en kusin som äger en restaurang i Bangkok. Det är därför fullt möjligt, för att inte säga troligt, att nästa resa dit nästan helt kommer att spenderas i ett restaurangkök.

 

Recension – Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande

sanningen-om-ester-grabergs-forsvinnandeFörfattare: Moa Eriksson Sandberg

Beskrivning: ”Sextonåriga Julia flyttar från Stockholm till en mindre stad och får börja i en ny klass mitt under terminen. Hon läser teater och den nya skolan är känd för att bara ta in de allra bästa eleverna. Redan under den första dagen inser Julia att ryktet stämmer både lärare och elever tar utbildningen på stort allvar.

När teaterläraren meddelar att de ska sätta upp Shakespeares Hamlet börjar klassen genast spekulera i vem som ska få spela Ofelia. De flesta verkar övertygade om att rollen ska tilldelas Ester, klassens stjärna. Istället blir det Julia som väljs ut och det gör Ester rasande. Hon stormar ut ur klassrummet och dagen efter kommer hon inte till skolan, hon är försvunnen. Ett intensivt sökande tar vid men polisen har inga spår. När Julia råkar ut för en rad märkliga händelser börjar hon själv nysta i vad som kan ha hänt, för att försöka ta reda på sanningen om Ester Gråbergs försvinnande,”

Omdöme: Om jag förstått det rätt så var den här boken ursprungligen skriven som en ljudbok för Storytel Original och har därefter även släppts som bok. Jag har inte lyssnat på ljudboken utan bedömer alltså endast den skrivna versionen.

Boken handlar alltså om Julia som alltså gör en omvänd ”Norra Latin” och flyttar från Stockholm till en mindre stad. Jag nämner ”Norra Latin” eftersom det är så lätt att gör jämförelsen på grund av det här med teater, gymnasieliv, Shakespeare etc, men ”Ester” är egentligen inte så lik när man kommer en bit in i boken. Men visst, det är säkert inte bekvämt med den ständiga jämförelsen. Jag skulle dock vilja påstå att ”Norra Latin” är lite mer komplex och lite tyngre läsning. De konkurrerar liksom inte riktigt.

Julia förresten. Det är svårt att missa, eftersom hennes namn upprepas om och om och om och om igen, sida upp och sida ner. Jag tror att det kan vara nånting som har med det här med ljudbok kontra fysisk bok att göra. Jag fick hursomhelst en hangup på det. Ljudboksformatet avslöjar sig lite också i att varje kapitel avslutas med en sorts cliffhanger. Inget fel i det egentligen, men det är bara så väldigt tydligt ibland. Dialogen kan också kännas lite väl teatralisk ibland och för mig känns den inte helt realistisk.

”Ester” är en bok för de som nördat ner sig i Pretty Little Liars och som kan ha lite överseende med lite väl osannolika vändningar och sammanträffanden i berättelsen. Jag personligen har lite svårt för det, men så kan jag verkligen inte med ”PLL” överhuvudtaget. Det är väldigt tydligt att att det här var en bok som inte klickade för mig på nåt sätt. Men är man en sån person och dessutom gillar teatermiljön, då kanske det här kan vara nåt.

 


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

 

David och omvärldsbevakningen.

Så det trillade ner ett mail från Goodreads i inkorgen. Nu använder jag knappt Goodreads längre, så att jag ens får mail därifrån var en överraskning. Hursomhelst så fick rubriken ”32 big books that YA fans can’t wait for in 2019” mig att klicka vidare (man får faktiskt klicka på länkar i email om det är kända avsändare).

Jag gick väl inte igång på alla böckerna, men nog fanns det en del som hamnade direkt på ”måste-läsa”-listan. Det här är alltså böcker på engelska. Det kommer ett inlägg om böcker på svenska också, just you wait.

Angie Thomas släpper en ny bok, och med tanke på hur monumentalt bra ”The Hate U Give” är så måste jag i princip läsa den. ”On the come up” släpps 5/2.

Alldeles strax kommer Leigh Bardugos nya, ”King of Scars”. Nu är kanske huvudkaraktären inte den jag var mest sugen att läsa mer om, men med tanke på hur jäkla bra ”Six of Crows” var så är jag ändå rätt pepp. Man kan ju dessutom hoppas på lite gästspel…

Lite senare under 2019 så kommer Tomi Adeyemi med nytt, precis som Samira Ahmed och Jay Kristoff x 3. Jäpp – tre gånger, dels med Deviate, uppföljaren till cyborg-actionrökaren Lifelike, dels med Darkdawn (vilket i sin tur betyder att jag kan börja läsa den där serien som ALLA verkar gilla) och kanske allra främst i det nya samarbetet med Amie Kaufman, AURORA RISING. Jag är alldeles till mig av förväntan. Den ska komma 7/5 enligt Amazon.

Och slutligen: Erin Morgenstern, författaren till ”The Night Circus” släpper nytt i november. Den verkar helt bananer när man läser beskrivningen, men den är ändå given läsning.

Recension – A Map of Days

Författare: Ransom Riggs

Beskrivning: ”Having defeated the monstrous threat that nearly destroyed the peculiar world, Jacob Portman is back where his story began, in Florida. Except now Miss Peregrine, Emma, and their peculiar friends are with him, and doing their best to blend in. But carefree days of beach visits and normalling lessons are soon interrupted by a discovery-a subterranean bunker that belonged to Jacob’s grandfather, Abe. 

Clues to Abe’s double-life as a peculiar operative start to emerge, secrets long hidden in plain sight. And Jacob begins to learn about the dangerous legacy he has inherited-truths that were part of him long before he walked into Miss Peregrine’s time loop.

Now, the stakes are higher than ever as Jacob and his friends are thrust into the untamed landscape of American peculiardom-a world with few ymbrynes, or rules-that none of them understand. New wonders, and dangers, await in this brilliant next chapter for Miss Peregrine’s peculiar children.”

Omdöme: Det är ganska illavarslande att det roligaste med den här boken är att jag hela tiden sitter och småfnissar åt tanken på att den borde heta ”A NAP of Days” för att den är så långsam.

På ett sätt så såg jag fram emot den här boken, samtidigt som jag som bekant ändå helt missade att den hade släpps. Den är dessutom fullständigt onödig, men det naturligtvis så att kommersiella krafter är ganska starka och då är det lätt att fortsätta på ett vinnande koncept. Jag gillade den första trilogin, men såg egentligen inte ett behov av att fortsätta. Uppenbarligen tyckte Ransom Riggs och/eller förlaget helt annorlunda och här är vi nu.

Kanske är det också därför jag inte fastnar lika hårt för den här? Eller nja, det kan ha att göra med att de första 400 sidorna känns lite som att äta gröt med sugrör. Det tar en EVIGHET innan det tar lite fart. Jag gillar egentligen konceptet med att resa runt i USA och leta konstigheter, det är nästan en drömresa egentligen, men det klickar inte i ”A Map of Days”.

Problemet är just det här. Riggs jobbar hårt för att beskriva ett USA vars ”peculiars” lever i en helt annan sorts verklighet än i Europa. Därför läggs mycket krut på att karaktärerna åker runt och tycker att allt är annorlunda hela tiden vilket naturligtvis behövs för narrativet, men ”Jaha, här är saker annorlunda” behöver inte upprepas särskilt många gånger innan det sjunker in. Det blir därför lite konstig balans när det verkligen hettar till först när man läst ca 80% av boken.

Jag är faktiskt besviken och inte alls säker på att jag kommer att fortsätta läsa serien. Om ni ändå tänkt läsa den här, skruva ner förväntningarna.

Adlibris

Bokus

Helgfrågan v 3 (17 – 20 januari)

Det var rätt länge sen jag hoppade på nån som här stafettgrej som bokbloggsjerkan (som tydligen är tillbaka) eller helgfrågan, men för att sparka lite liv i den här bloggen så känns det som en bra idé idag.

Veckans fråga är dessutom väldigt relevant:

Har du avslutat någon serie för att den blivit superdålig?

Det korta svaret är ”naturligtvis”. Jag har iofs mängder med oavslutade serier, men vissa är oavslutade för att jag är slö, inte för att de är dåliga. Men det finns självklart serier som jag aldrig kommer att läsa färdigt.

Innan jag började blogga så läste jag mycket Camilla Läckberg, det var lättläst och lagom spännande. Men ju fler böcker, desto tråkigare tyckte jag att de blev så det finns mängder med Fjällbacka-centrerade böcker som jag aldrig någonsin kommer att läsa. Jag är inte det minsta sugen faktiskt.

En av de absolut största YA-författarna på andra sidan Atlanten är Cassandra Clare. Jag gjorde ett försök på hennes ”Mortal Instruments” och var initialt faktiskt rätt pepp på serien, men det svalnade nånstans under läsandet av andra boken. Nu finns det dessutom ungefär lika många böcker av Cassandra Clare som det finns sandkorn på stranden så det drar faktiskt ner intresset ännu mer.

Det är inte heller nån större chans att jag kommer att läsa mer av Veronica Roth och hennes ”Dödens märken”-serie (nja, två böcker, är det en serie då?). Första boken jämförde jag med färdiglagad mikromat, mättande men inte mer liksom, och då är det fasen inte värt min tid att fortsätta.

Marie Lu har jag också hyllat här på bloggen, men jag är inte det minsta sugen på att avsluta serien om Adelina Amouteru, dvs ”The Young Elite”. Intresset finns inte där.

Hur har ni det, finns det serier som ni inte orkar med längre?

Recension – Enola Holmes och kidnappningsmysteriet

Författare: Nancy Springer

Beskrivning: ”Enola Holmes mamma är spårlöst försvunnen, Enola själv är förkrossad av sorg och nu vill hennes två äldre bröder, Sherlock och Mycroft, skicka henne till en internatskola. Enola flyr till London och maskerar sig till en ung änka, fast besluten om hitta sin mamma. Inte ens efternamnet Holmes kan förbereda Enola på vad som väntar i de skumma Londonkvarteren. Plötsligt är Enola indragen i ett livsfarligt fall – en ung adelsman har kidnappats.

Omdöme: Man lägger ribban rätt högt när man INLEDER boken med en ordlista. Det är då man vet att den här boken inte lägger fingrarna emellan utan kräver sin läsare. Tvärtom, här får läsaren nåt att bita i rent språkmässigt. Och jag kan faktiskt ha respekt för det. Det behövs böcker även för de som är ganska duktiga på att läsa och som behöver en utmaning. Vi pratar ofta om att det ska vara lättillgängligt, men ibland tycker jag faktiskt att det ska vara lite svårt. Det finns såna läsare också och det måste finnas böcker för dem utan att de ska behöva läsa vuxenlitteratur. Jag hade definitivt varit en sån unge när jag var liten. Och ”Enola” är till för de ungarna, inget snack om saken.

Det är så klart trevligt med en bra huvudperson, och det har Springer i Enola Holmes. Det är en tjej som har alla de bra egenskaper som man hoppas på i en sån här bok och som känns sympatisk och trevlig att följa.
Jag har googlat mig fram till att Millie Bobby Brown, ni, vet Eleven i ”Stranger Things” ska spela Enola Holmes i en kommande filmatisering. Det kan säkert bli kul om man gör det med tillräckligt hög budget och engagemang. Och en bra story.

Problemet är nämligen lite att det här ”kidnappningsmysteriet” som bokens titel syftar på inte är särskilt spännande, och i ärlighetens namn, ganska intetsägande som storyline. Boken blir istället en lite längre introduktion till Enola, världen, och den övergripande ramberättelsen, vilket är en betydligt mer spännande historia. Jag hoppas därför att det tänder till lite mer i nästa bok. Just nu är det en lite ljummen inledning, men potentialen finns där.

Bokus

Adlibris

Det är inte jag, det är YOU.

Under julledigheten passade vi på att plöja serien ”You” på Netflix. Den är baserad på Caroline Kepnes bok med samma namn. Egentligen är nog inte psykologisk thriller min hemmaplan, men det är alltid spännande att testa nåt nytt.

Det trevliga med ”You” är till att börja med att den är 10 avsnitt lång, vilket innebär att man faktiskt inte kan ägna sig åt särskilt mycket ”filler”-avsnitt där ingenting händer, utan här ångas det på i full fart.

Faktum är att jag tyckte ”You” var riktigt hyggligt. Lättsmält, men ändå tillräckligt spännande för att man ska vilja se mer. En av styrkorna är att man får ta del av huvudpersonen Joes inre monologer och hur han motiverar sitt stalkande. ”Jag är ju snäll när jag gör det här” som nån sorts ursäkt för att slå nån i huvudet med en sten.

Säsong två är redan beställd men inget datum är satt för premiär.

Nån som läst boken? Hur förhåller den sig till serien? Vad tyckte ni?

KETTERDAM!!!!!!

OK, så om man inte redan tyckte att det finns alldeles för mycket bra på TV och dessutom är i nån sorts semi-hype för att det kommer en ny bok av Leigh Bardugo till månadsskiftet, så har Netflix alltså beställt en adaption av hennes ”Shadow and Bone” OCH ”Six of Crows” i nån sorts mashup. Men folket som är inblandade är väldigt kompetent folk som gjort en massa bra grejer tidigare så det känns lovande minst sagt.

Jag är till mig på ett sätt som nästan är ohälsosamt redan nu.

Jag ska få se Ketterdam. KETTERDAM!

Ni som läst den här bloggen vet att jag håller ”Six of Crows” otroligt högt, faktum är att det är nåt av det mest underhållande jag läst på länge. ”Shadow of Bone”… not so much. Den är ok, kanske främst på grund av att huvudpersonerna är VANSINNIGT okarismatiska. Det finns pappkartonger med mer utstrålning.

Men med rätt skådespelare och manus kan det här bli väldigt intressant. Jag hoppas bara på att semlorna kommer att vara med åtminstone en gång.

https://bookriot.com/2019/01/10/netflix-series-based-on-leigh-bardugo-books/

Blogstafett – The Soundtrack of OArYA.se

När Kulturkollo hojtade om att köra en stafett om soundtracket till ens blogg var jag inte sen att haka på. Jag, och i förlängningen OArYA.se, är lite smått besatt av musik. Jag har nämligen i mina både bästa och sämsta stunder varit farligt nära att lajva Rob i Nick Hornbys ”High Fidelity”. Jag har köpt skivor som varit creddiga men i ärlighetens namn inte spelats särskilt många gånger. Jag har köpt alldeles för tighta skinnjackor för att nån i ett visst band sett sjukt cool ut i för tight skinnjacka. Jag har haft alldeles för stora kläder för att banden jag lyssnade på vid den tiden hade alldeles för stora kläder. Jag har svettats längst fram på konserter. Jag har stått längst bak med korsade armar. Jag har stått på scen med eget band och skrikit punkare i ansiktet (han tackade faktiskt efteråt). Jag har stått i en studio och spelat samma sak om och om igen. Jag har sett så fruktansvärt många bra band. Jag har sett så många fruktansvärt usla band också. Jag har stått i baren på svartklubbar på båda sidorna om disken. Jag har alltså gjort nästan allt som har med musik att göra.

Jag tror och hoppas att jag lugnat ner mig. Och att jag köper kläder i rätt storlek.

Men jo, musik är en stor grej för mig ända sen högstadiet. Så vilken musik är egentligen soundtracket till den här bloggen? Om man vill hitta kärnan i OArYA.se?

Då får man vara beredd på tvära kast. Whiplash-skadesnabba kast. Jag har inga problem med att byta från Ariana Grande till Behemoth till Wu-Tang Clan på tre hopp.

Jag tänker att min smak när det gäller böcker är lite samma sak som min musiksmak, eller vilken mat jag tycker om. Jag är både löjligt petig och öppen för allt.

Ibland när jag recenserar så använder jag musik som en metafor, det kanske vissa har märkt. Några exempel: Anna Ahlund fick en släng av jazz för ”Du, bara” för att jag fick samma känsla som att lyssna på Chet Baker sjunga av att läsa hennes bok. Att hon sen använde ”In a sentimental mood”, en av världens absolut mest fantastiska jazzlåtar, i sin nästa bok gjorde det bara ännu bättre.

En annan Anna som nämns väldigt ofta här, Anna Jakobsson Lund, utnämnde sin Systemet-trilogi som punkig, men när det gäller Anna tänker jag främst på Tracy Chapman. Och det är fasiken inte dåligt det heller.

Eller för den delen, när böcker själva ger sig själva ett soundtrack som i ”The Hate U Give”, en bok som förutom att vara helt fantastisk även svänger rent musikaliskt. Min kärlek till hiphop har faktiskt funnits sen 90-talet, men den har verkligen blommat ut på senare år, och då går jag gärna lite bakåt och plockar upp 80- och 90-talsrapparna. Boom-bap snarare än mumble rap liksom. Nas skiva ”Illmatic” från 1994 är kanske en av de allra bästa hiphop-skivorna nånsin och texterna hakar klockrent in i ”The Hate U give” som kom ut betydligt senare.

Men de som läser den här bloggen kanske mest känner till min stora fäbless för country. Country i sig är också väldigt brett när man bryter ner den, vi snackar liksom allt ifrån banjodueller i Appalacherna till paljetter och popcountry som tidig Taylor Swift och skäggiga gubbar som druckit alldeles för mycket whiskey. Och jag gillar nästan alla varianter, bara det finns en antydan till cowboyhatt nånstans. Nån klok människa jag läst nån gång sa ungefär att det finns en countrysång för varje händelse i livet, från låtar om att få barn till låtar om ens sjuka hund. Det är faktiskt sant och det är nog det jag älskar allra mest med den genren. Och framför allt smälter jag om det finns en riktigt bra text, som i ”Whiskey and you”, framför allt om det är Chris Stapleton som sjunger den.

Det är alltså här nånstans i mitten som man hittar OArYA.se, bland jazzen, hiphopen och countryn. Och då har vi ändå inte pratat om dödsmetallen. Eller skatepunken. Eller operan. Eller. Eller. Eller. Men jag är där också. Jag sa ju det. Whiplash. Precis som det ska vara.

Lyssna på Oktagonen.

För ett bra tag sedan läste jag, och blev enormt imponerad av, en debutroman som hette ”Nomadplaneten” av Emanuel Blume. Jag lovade då dyrt och heligt att hålla utkik efter vad herrn skulle hitta på härnäst.

Det behövde jag inte, eftersom han kontaktade mig istället. Otroligt bekvämt, eller hur?

Den här gången får man höra Emanuel själv, eftersom det handlar om en poddföljetong i åtta delar men nu mer åt skräckhållet än filosofisk sci-fi.

I ett hemligt rum i källaren under ett sjukhus träffas varje vecka åtta personer, varav en berättar en spökhistoria. Det är som en hemlig klubb kan man säga, och i varje avsnitt får vi höra en ny berättelse. Men vart tar folk vägen efter att de har berättat? Vad är det egentligen för en klubb? Och vem är kvinnan med den märkliga dialekten som leder alltihop?

Den går att lyssna på via bland annat Storytel och Spotify, men finns också på en massa andra ställen där poddar brukar bo och förlusta sig. Det roliga är att den utspelar sig i ”realtid” eftersom gruppen samlas varje onsdag och varje nytt avsnitt kommer på onsdagar.

Jag gillar verkligen det jag hört hittills och tror nog att många av er som läser den här bloggen också kommer att göra det.

Då öppnar vi för säsongen.

Jaha, hur mår vi idag då? Var det jobbigt att gå upp flera timmar tidigare än vanligt? Ta på sig riktiga kläder? Kanske åka kollektivt till skola/jobb?

Jag ska inte ljuga. Det var inte nån fest för mig heller när klockan ringde.

Men årets första arbetsdag för mig innebär också att OArYA.se öppnar igen efter vinterledigheten. Jag önskar att jag kunde säga att det kommer att välla ut recensioner så här efter ledigheten, men jag trooooor att jag kanske läst… 150 sidor totalt under julen? Så läsningen gick käpprätt åt skogen. Det fanns ju annat som tog fokus. Lussekatter skulle ätas. Paket skulle slås in. Paket skulle öppnas. Paket skulle bytas. Ni vet. Det vanliga. Jag jobbar dock på det, det ska nog gå att få åtminstone en bok utläst i veckan.

På torsdag blir det dock ett litet extrainlägg tack vare Kulturkollo och en liten bloggstafett som passande nog handlar lite om musik, och musik är ju som bekant nåt jag gillar ganska mycket.

Men nu drar vi igång va? Det är väl lika bra?

Böckerna som inte hanns med.

Det kommer att drälla av listor så här års. Antingen är det önskelistor eller så är det års-bästa-listor eller nåt annat. Jag kan väl inte vara sämre men tänkte att köra en lista på temat ”de här har jag missat 2018”. Orsakerna varierar, men av olika anledningar så har de helt enkelt inte fått nån uppmärksamhet och kärlek från mig i år.

Den första och kanske mest uppenbara är Mats Strandbergs ”Slutet”. Exakt alla som jag tycker har nåt vettigt mellan öronen har höjt den till skyarna, men har David läst den? Nej, det har han inte. Jag skyller på att den jämt varit utlånad på biblioteket och att de inte haft nån e-bok.

Lite på samma tema, dvs slut, är den röda boken AKA ”Berget offrar” av Madeleine Bäck. Varför jag inte läst den här, det vete fasen, eftersom jag läst de andra två böckerna i serien och tokälskat dem båda två. Jag har ingen bra förklaring.

Många har också hyllat ”Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse”, och på pappret känns det som en sån jag verkligen skulle kunna gilla. Jag behöver nog bara läsa den på engelska för att verkligen uppskatta den.


Nåt som är ännu värre är de böcker som ligger och väntar på mig hemma. Förlåt Patrik Centerwall! Jag har fortfarande ”Klockan och spegeln” i läshögen. Jag har inte glömt den, jag ska ta tag i den! Jag lovar!

Ska, ska inte?

Det bästa med att läsa ”Mortal Engines” var nog att jag blev väldigt sugen på att ge mig på ”His Dark Materials”-serien av Philip Pullman. Igen. Jag har nämligen faktiskt börjat läsa serien en gång i tiden, men av nån anledning som jag inte kommer ihåg så lade jag ner den. Jag är dock rätt säker på att jag läste den på svenska, och det är ofta en anledning till att jag lägger av om det råkar vara en översatt bok. Det hände nu senast med ”Moxie” som förvisso är en bok i en helt annan genre, men det var nåt som inte klickade med att läsa den på svenska. Så nån gång får ni kanske läsa en recension även av den, men då måste jag ha tag på ett exemplar på originalspråket.

Anyway… jag kommer så klart inte ihåg ett endaste dugg av själva ”His Dark Materials” så jag måste nog börja om från början. Men borde jag? Är den värd besväret? Jag kommer liksom inte ens ihåg vad jag tyckte. Är det den serie jag ska plöja under julledigheten? Hjälp mig bestämma!

Recension – Mortal Engines: De vandrande städerna

Författare: Philip Reeve

Beskrivning: ”Föreställ dig att du bor i flygande stad som drivs framåt av stora motorer. Tänk dig att du faller av din stad och ser den försvinna i fjärran. Det är vad som händer Tom. Han är övergiven och förrådd, nu helt strandsatt i ödemarken tillsammans med flickan Hester, som bara tänker på en enda sak: hämnd. Tillsammans tvingas de fly genom ödemarken, förföljda av en jägare som egentligen är död …”

Omdöme: Det är lika bra att börja i rätt ände och få det undanstökat direkt: premissen för den här serien är helt vansinnig. Den är egentligen så fullkomligt orealistisk att Harry Potter känns som en dokumentär från Utbildningsradion i jämförelse. Det får man helt enkelt tugga i sig. Bara tanken på hur man skulle kunna få en hel stad att sättas på hjul/larvfötter och driva fram den i motorvägsfart, det finns så många problem med det att man kan få huvudvärk för mindre. Så mitt råd – släpp det. Släpp realismen som om den är en ugnsvarm plåt och du glömt ugnsvantarna så går det mycket bättre.

Förlaget vill förstås knyta boksläppet av den här serien från tidigt 2000-tal till filmen som har premiär nu i dagarna. Det är både klokt och lite vanskligt. Jag tror nämligen att filmen kommer att floppa nåt vansinnigt. (Nähä, visste ni inte att det skulle komma en film? Just det. Där har ni problemet i ett nötskal.) Samtidigt är det så klart nu man ska göra det, nån annan hjälper ju till att marknadsföra boken åt en.

OK, boken då? Alltså, jag har några funderingar om den. Det första är tonen. Den är väldigt engelsk. Jag kan inte beskriva det bättre, men det är nåt lite småmysigt och puttrigt som påminner om Philip Pullman och J.K. Rowling (speciellt de tidiga HP-böckerna) som gör att man vill äta scones med marmelad och dricka te när man läser. På nåt sätt gör det också att man får känslan av att boken tonmässigt riktar sig till läsare runt 10-årsstrecket samtidigt som innehållet är sådant att man kanske ska vara nåt år äldre, inte minst eftersom folk dör som flugor i boken. Det gör mig lite kluven kan vi väl säga.

Nästa grej är kanske en petitess, men för det mesta är boken skriven i preteritum, vilket inte är nåt konstigt alls, det är fullt normalt. Men så dyker det upp vissa stycken som är i presens, och det begriper jag inte alls. Jag fattar inte riktigt poängen varför, hittar inte riktigt mönstret. Hur skumt som helst (det kan också vara jag som är trög, men ändå.)

Men om man vänder på det då – det är en otroligt fantasifull och fartfylld historia. Det är verkligen inte postapokalyps 1A eller typisk steampunk som man läst om en massa gånger tidigare även om det kanske inte är svårt att dra vissa paralleller till både Star Wars och Mad Max. Det är verkligen ett helt eget världsbygge även om man som sagt måste svälja ett urknasigt koncept från start.

Nåt jag faktiskt uppskattar lite extra är att karaktärerna är lite mer komplexa än vanligt. Huvudpersonen Tom stretar faktiskt emot lite mer än vanligt när det gäller att tro på vem som är ond och god, och det är inte alltid så att de övriga karaktärerna agerar så som man förväntar sig. Tredje akten i boken överraskar faktiskt flera gånger och bjuder på ett par twister som jag absolut inte såg komma.

Kontentan är till slut: inte alls tokig om man är på rätt humör eftersom det finns en hel del att tycka om, men samtidigt saknar jag det där lilla sista som får boken att skina ordentligt. Det är svårt att säga exakt vad det är, men det är en sån där sak som man liksom känner när det saknas. Men boken är absolut fullt godkänd.


Bokus

Adlibris


Det vore tjänstefel att låta bli.

Jag var tvungen att göra av med pengarna på presentkortet på nåt, och även om jag verkligen inte behöver köpa fler böcker för att jag har brist på saker att läsa så blev jag liksom tvungen. 

Dessutom visade det sig att jag hade fantastiskt dålig omvärldskoll eftersom jag inte ens visste att boken kommit ut så då blev det ju som det blev. Vips ned i väskan.

Recension – Sex, lögner och radband

Författare: Lars Carlberg

Beskrivning: ””Veronique är en av Benedettaordens bästa skarpskyttar. Natt efter natt sitter hon i klostertornet uppe på berget och håller vakt mot helvetets makter. En natt anfaller ett flygande odjur klostret och en av helvetets överdemoner råkar krascha på Veroniques tak. Snart är Veronique och hennes medsystrar indragna i en desperat kamp mot klockan. Men vem kan de egentligen lita på? Och hur mycket eldkraft kan en nunna egentligen bära med sig?

Omdöme: Ok, lika bra att säga det direkt: Jag fastnar inte riktigt lika hårt för den här som för Carlbergs ”Skorm”. Kanske är det för att jag är lite mer hemma i fantasy än i vad-det-nu-är-för-genre som den här novellen skulle klassificeras som, men det betyder inte att den här novellen är dålig. Tvärtom. Den är som en orgie av dålig smak, från vapenfetischism till porriga demoner och svärande nunnor och göra narr av religion och allt sånt där som gör att jag inte vet om jag vill bli bästa kompis med Lars eller om jag ska ringa nån som borde hämta honom.

För det är otroligt rubbat alltihop. Jag tycker mig höra hur Carlberg suttit och fnissat för sig själv på sin kammare för att få ihop novellen och han har mängder av bra idéer. I den här kanske t o m för många, för jag kan känna att den känns lite för lång för att vara en novell, men för kort för att vara nåt annat.  Lite mer trimmande hade nog fått fram ett vassare resultat tror jag.

Samtidigt uppskattar jag verkligen ambitionen. Carlberg har på två noveller fått mig att hålla utkik efter hans namn och bara det är imponerande i sig. Han håller liksom på att börja karva ut en alldeles egen nisch som jag i nuläget inte kan kalla nåt annat än Carlbergskt. Jag ser fram emot mer i den genren!

Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris

Bokus

Och de där streamingtjänsterna som jag inte använder.


Snack Parrow igen!

Jag har en bekant i Alingsås. Det är inte alltid nåt att imponera med, men i det här fallet så är det faktiskt det, eftersom det är Camilla Linde vi pratar om. Hon är äntligen aktuell igen med tredje delen i serien om rymdpiraten Snack Parrow och som bekant är det bland de få barnböcker som recenserats här på OArYA. Så nu lagom till jul, 19:e december om man ska vara noggrann, så släpps alltså ”Jakten på spökskeppet”. Så här ser omslaget ut:

De andra böckerna har varit hur kul som helst, så jag förväntar mig exakt samma sak även den här gången.

Recension – Tankar mellan sött och salt

Författare: Marta Söderberg

Beskrivning: ”Måndag, första dagen på högstadiet. Moa vet inte hur hon ska överleva tre år av fångenskap, tillsammans med alla idioter. Efter det som hände i somras pratar ingen i klassen med henne. Utom för att säga hur mycket de hatar henne. Tur att det finns annat i livet än den grå verkligheten i Hellnäs. Som Edward, till exempel.”

Omdöme: Det händer inte ofta att jag sträckläser en bok från pärm till pärm. Det händer inte heller särskilt ofta att jag sitter och mumlar ”fy fan vad bra” ungefär en gång per uppslag.

Men så ibland trillar det ner en sån bok i brevlådan, och den här gången var det Marta Söderbergs nya ”Tankar mellan sött och salt”. Jag recenserade hennes dystopi ”Athena” för ett par sådan, men den nya boken är i en helt annan genre, och if I may say so, och det får jag för det är min blogg, så är den här mycket bättre.

Titeln ”Tankar mellan sött och salt” kan lätt få en att tro att det är nån sorts feelgood-bok med mycket bakning i nån mysig stad på västkusten, men så är det inte. Tvärtom handlarboken om en massa tunga ämnen som mobbing, utanförskap, ätstörningar, men också mod, civilkurage och vänskap och en huvudperson som jag hade varit löjligt stolt över att ha hittat på. Själva texten är utmärkt disponerad med sina korta kapitel och välskrivna dialog, och jag gillar verkligen hur vi som läsare inte får reda på allt som händer direkt, utan får information utportionerad på det där skönt frustrerande sättet som gör att man bara måste läsa lite till.    

Så om ni inte redan förstått: ni kan skriva upp ”Tankar mellan sött och salt” på önskelistan och hoppas på att farbror tomten sett att ni ätit er spenat var dag. Eller köpa den själv, det går också bra. Men gör nåt av det, för det här är nog en av mina favoriter från 2018.


Författaren har skickat boken i utbyte mot recension.

Adlibris

Bokus

Alltså, det kliar en hel del just nu.

Jag hörde nånstans om en teori om att man hela tiden ska äta det man är mest sugen på. Är man sugen på nåt salt, då ska man äta nåt salt. Kroppen signalerar liksom, och man ska lyssna på kroppen. Jag vete tusan om jag tror på den teorin, men jag kan faktiskt relatera lite, det kan jag.

Under en tid nu har det nämligen kliat lite i mig att jag skulle vilja läsa nåt utanför det som vanligtvis brukar skrivas om på den här bloggen (hey, inget snack om den usla uppdateringsfrekvensen nu tack) och jag tror att jag snart måste bejaka den impulsen. Jag är lite sugen på nån bok i genren ”böcker för pretentiösa pendlare”. Vet ni inte vad det är för genre? Hittar ni inte just den hyllan på Akademibokhandeln?

Det är böcker som alltså bland annat genom sin titel signalerar ”hej jag är svår”. Jag är som bekant stundtals ganska ytlig, men jag vill nog ändå att det ska vara nån sorts vettigt innehåll, det kan inte bara vara svårt, det måste gå att läsa och gärna vara bra på riktigt. Så vi snackar nog trots allt böcker i klassikerfacket men som kanske klickar bättre med mig än Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”. Den och jag passar lika bra ihop som lakritssnören på pizza.

 Så jag har nog landat i att det borde vara så att det blir nån bok av typ Steinbeck eller nån sån figur. Kanske är det slutligen dags att läsa ”To kill a Mockingbird” av Harper Lee? Eller borde jag läsa om ”Räddaren i nöden”? Eller nåt annat av nån död människa som handlar om nåt utan svärd eller automatvapen?

Hjälp! Vilken bok tycker ni ska bli mitt Salubrin mot den här klådan? Så jag kan återgå till den vanliga verksamheten?

Recension – Comedy Queen

Författare: Jenny Jägerfeld

Beskrivning: ”Sasha har just fyllt tolv år. Atomnumret för magnesium. Hennes mamma brukade säga att en del människor har funny bones. De är liksom roliga ända in till skelettet. Sen finns det de som kan lära sig att bli roliga, om de övar. Det finns också en tredje sort som inte är roliga alls, hur mycket de än försöker (troligen är Cecilia, Sashas lärare, en sån). Tyvärr misstänker Sasha att hon inte har funny bones, men hon har en plan: Hon SKA bli en riktig comedy queen! Och hon tänker öva tills vartenda halvtrist ben i kroppen är roligt. Om hon bara lyckas få folk att skratta kanske det andra försvinner. Det som ligger bakom ögonen och bränner och hotar att trilla ner för kinderna i form av – jo faktiskt – livsfarlig gråt.”

Omdöme: Efter att dels fått den rekommenderad av ett flertal intelligenta läsare av den här bloggen samt eventuellt en nominering till ett sånt där litteraturpris så vandrade jag ner till det lokala biblioteket och lånade hem ”Comedy Queen”. Egentligen är det lite slött av mig att inte läst den tidigare, jag gillar ju både stand-up och välskrivna barn- och ungdomsböcker. Och ”Comedy Queen” är faktiskt jäkligt bra, och lever roligt nog upp till mina förväntningar. Jag har gillat allt jag läst av Jägerfeld och den här är alltså inget undantag. Det jag framförallt känner är att den är den som griper tag i mig starkast av de böcker jag läst av henne, här drar det roligt nog (ja, jag vet, jag är konstig) lite mer i hjärtsträngarna än de föregående gångerna.


Adlibris

Bokus

Fredagsfeeling #6

Ok, den här helgen är det ganska enkelt. Det blir bio, eftersom nästa del av ”Fantastic Beasts” har haft premiär. Jag gillar vår lokala bio, som är en liten independentbio och alltså inte tillhör Filmstaden. Det känns bra att lägga lite pengar där så att de kan få fortsätta överleva. Sen ska jag tydligen vänja mig vid att WordPress ändrat utseende och alla nya roliga funktioner som finns där nu. Risken finns att det kanske blir lite labbande och nån utseendeförändring av bloggen så småningom.

Riverdale möter Beverly Hills möter Breakfast Club.

En av världens bästa filmer är ”The Breakfast Club”. Det är inte en åsikt, det är ren fakta. Imorgon kommer ett avsnitt av Riverdale som jag verkligen längtat efter ända sedan jag hörde om det, och det är flashback-avsnittet där vi gör ett hopp i tiden tillbaka till när alla Riverdale-kidsens föräldrar gick i skolan, mid-90’s-ish. De olika skådespelarna ska spela yngre versioner av sina föräldrar, så KJ Apa som annars spelar Archie kommer att spela Fred istället, Lili Reinhart kommer att spela sin mamma Alice istället för Betty etc.

TVLine har publicerat några bilder från avsnittet och vilka Breakfast Club möter Beverly Hills 90210-vibbar jag fick, ojoj.

riverdale-season-3-photos-41

riverdale-season-3-photos-51

Han ser ta mig tusan precis ut som Dylan i Beverly Hills 90210…

Riverdale har ju länge spelat lite på Breakfast Club-temat, inte minst genom att Archies mamma spelas av just Molly Ringwald, men nu toppar man det med att kalla in ännu en veteran. Anthony Michael Hall ska nämligen spela rektor i flashback-avsnittet. Det är han som sitter längst ut till höger på bilden nedanför.

lead_720_405

Både Riverdale och Breakfast Club finns på Netflix, så in och kika med er.

 

 

Recension – När kastanjer spricker

nar-kastanjer-sprickerFörfattare: Camilla Lagerqvist

Beskrivning: ”Femtonåriga Majken har blivit placerad på ett hem för vanartiga flickor. Hon mottas inte direkt med öppna armar på hemmet och inte blir det bättre av de återkommande ångestattackerna och mardrömmarna som hon har. Vad var det egentligen som hände med hennes föräldrar och hur har hon fått det där otäcka ärret på överarmen? Minnena från de första, fyra åren av hennes liv är utsuddade, men kanske finns det något som kan få henne att minnas.”

Omdöme: Camilla Lagerqvist skriver överlag mest ungdomsböcker i historiska kontexter, och ”När kastanjer spricker” är den senaste i raden. Den utspelar sig på 1950-talet och visar upp bilden av en tid som inte är så där himla pastellfärgad och trevlig som man kan tro. Tvärtom är det så att det här med jämlikhet tar ett ganska rejält steg bakåt efter andra världskriget och kvinnor förväntas gå tillbaka och ställa sig vid spisen och vara hemmafruar efter att i många fall varit ute och arbetat under kriget eftersom männen låg i det militära. Det är också den tid då man faktiskt börjar prata om tonåringar för första gången och det är precis i allt det här som Camilla Lagerqvist placerar Majken och de andra flickorna på hemmet. De lever nämligen inte upp till de förväntningar som ställs på dem från samhällets sida och vill kanske inte alltid själva ställa upp på förväntningarna. Samtidigt är det så att många av de saker som flickorna råkat ut för är snudd på lika illa ansedda även idag, så i vissa avseenden spelar ett antal årtionden ingen större roll. Det ska dock sägas att jag inte visste om att det var en historisk ungdomsbok när jag började läsa, och omslaget ger inte direkt nån ledtråd om detta.

Ur ett historiskt perspektiv tycker jag ändå att boken fungerar väldigt bra, och jag tycker också att kastanjmetaforen som Lagerqvist använder är ett bra sätt att förmedla Majkens känslor.

Det jag funderar lite på är dock hur den ska hitta ut till sina läsare. Lagerqvist har skrivit ett antal böcker som utspelar sig under eller nära andra världskriget, och det kan nog kännas lite mer spännande och lockande för målgruppen än den här. Därför får man hoppas att mysteriet med ärret och minnesförlusten ska räcka för att fånga läsarna, och det är kanske att gambla lite för mycket? Men jag hoppas så klart att jag har fel 🙂


Boken är ett recensionsexemplar från förlaget (Jag hade dock inte bett om det, det trillade ner i lådan ändå. Sånt händer ibland.)

Adlibris

Bokus

Fredagsfeeling #5

Ok, idag är jag lite mindre glad. Det kommer nämligen att göra ont både fysiskt och psykiskt eftersom jag ska till tandläkaren. Och framförallt gör det alltid ont i plånboken.

Därför behöver jag gotta mig i nån som har det ännu sämre, nämligen Jon Arbuckle i katten Gustaf. Det finns en sida på nätet (och en bok) som heter ”Garfield minus Garfield” där man helt enkelt photoshoppat bort alla djur så att det bara är stackars Jon och hans monologer kvar. Han känns då lite… well… inte riktigt frisk. Och ganska ensam. Och eftersom jag är en ohemult ond person ibland tycker jag att det är fantastiskt roligt.

fSymsOGXO5htp62pKSm4fu5j_500

fSymsOGXO6afm9hm0WjqNs1K_500

fSymsOGXO6c4d0zr8ptyUoTE_500

tumblr_oqqfm2RX6z1qz8z2ro1_500

Den enes död, den andres fredagsfeeling ni vet.

Recension – Vi kommer snart hem igen

vi-kommer-snart-hem-igen.jpgFörfattare: Jessica Bab Bonde, tecknad av Peter Bergting

Beskrivning: ”I serieform gestaltas sex människors vittnesmål om Förintelsen. Några av dem som var barn då lever ännu och kan berätta om hur det var. Vad som hände dem och deras familjer. Vad de kände. Hur de överlevde. Vad de förlorade. De berättar om undernäring, missad skolgång, familjer som slits isär och första mötet med Sverige och hur man fortsätter leva, trots allt. ”

Omdöme:För ca 30 år sen så kom en serieroman vid namn ”Maus” ut på svenska. Den är skriven och tecknad av Art Spiegelman och handlar om hur hans far överlevde Förintelsen och till slut hamnar i USA. Det är fantastisk läsning och är fortfarande bland det bästa man kan läsa i serieväg.

”Vi kommer snart hem igen” är på många vis en likadan bok, och är också en bok som förtjänar att läsas av alla som kan läsa en bok. De berättelser som författarna samlat in och tolkat i serieform är berättelser som tyvärr är mer aktuella än nånsin att lyfta fram, och det görs allvarligt talat på ett helt lysande sätt samtidigt som man ryser under läsningen. Det är också berättelser som inte får sluta berättas.

Jag tror att en av de absolut största styrkorna med att berätta i serieform är att man tillför den extra visuella delen som både gör det mer lättillgängligt men också mer skrämmande. Bergting är helt enkelt i högform i sitt tecknande, och det märks verkligen hur. Texten är sparsmakad, men det är text som går rätt in i hjärtat, så både bild och text är av högsta klass. Augustnomineringen förvånar mig inte ett dugg.

Positivt är också att det finns en lärarhandledning till boken, då det verkligen är en bok som kan och bör användas i skolan. Men missförstå mig inte, ALLA borde läsa den här boken. Vissa mer än andra.


Adlibris

Bokus

 

Fredagsfeeling #4

Jag har nog sagt det tidigare, men jag hoppade av programmeringskurser för att läsa filmvetenskap istället. Det kanske är ett lite märkligt drag för nån som sen spenderat hela sitt yrkesverksamma liv med att jobba med datorer, men vissa saker passar liksom inte mig.

Som programmering. Eller matte. Eller allvar.

Nåt som hände då i alla fall, i högskolans biosalong, var att jag började tänka betydligt mer på hantverket och en av mina absoluta favoriter när det gäller film är den ”långa tagningen”, dvs när man låter bli att klippa utan följer en scen så länge att det blir nåt utöver det vanliga. Och lustigt nog är det två Netflix-produktioner nu på sistone som  hoppar på stället och ropar ”pick me! pick me” som åsnan i Shrek.

giphy.gif

Nya braiga skräckserien ”The Haunting of Hill House” har ett avsnitt som består av bara en handfull klipp och den längsta scenen är ca 17 minuter lång. Det är helt galet och fru-hu-hu-hu-uktanstvärt snyggt. Vissa kanske tycker att det är ett lite småsegt avsnitt, men jag tycker att det är helt fantastiskt.

Och sen har vi så klart Daredevil. Om det är nåt som de faktiskt lyckats med i Netflix Marvelserier så är det fight-scenerna i Daredevil, och in senaste säsongen så har de klämt in en 11 minuter lång fight-scen, med dialog och pauser och allt möjligt. Den är helt sanslös, speciellt med tanke på att de gjort liknande grejer i de tidigare säsongerna, men den här är liksom som de förra fast med extra grädde och strössel på toppen.

Det här är sånt som förgyllt min vecka lite extra, tanken på att nån stackars kameraman får jogga lite extra på jobbet.

Nä, som vanligt har jag ingen koll.

En massa andra bokbloggar där ute kommenterar Augustpriset betydligt noggrannare än vad jag gör och följer det som om de vore CNN. Jag å andra sidan, jag får Akademibokhandelns email ibland, och har sett vilka som blivit nominerade vilket på nåt sätt är ovanligt bra för att vara mig.

Jag har förstått att Comedy Queen är ganska bra, så den kanske man borde läsa? Eller? Annars borde jag nog läsa ”Vi kommer snart hem igen”, för den har av nån anledning passerat obemärkt förbi mig och verkar vara lika viktig som bra. Att jag missat den kan iofs bero på att jag varit djupt nere i ett visst fantastik-träsk ett tag…

Vuxen- och fackböckerna däremot, de får som vanligt vara. Så vuxen är jag inte, oavsett vad som står i passet.

 

Allting bara börjar. Ingenting slutar.

Förra veckan läste jag nästan ingenting. Eller nja. Jag läste inte FÄRDIGT nånting. Jag har börjat på minst tre böcker och en ljudnovell. Problemet är att ingenting fastnar. Det är lite som att försöka få ett bra grepp om en ål doppad i smält smör eller nåt. Jag har kommit så långt som att fatta att jag nog behöver läsa ljudnovellen i pappersform istället. Och att minst en av böckerna jag börjat på nog måste läsas på engelska för att jag ska gilla den.

För grejen är att jag har en shitload av spännande böcker i hyllan. Nya, färska, fina böcker som jag faktiskt vill sätta tänderna i.

Så ikväll gör vi ett nytt försök. Håll tummarna.

Fredagsmys!

Helgen är räddad. Djävulen från Hell’s Kitchen är tillbaka. Den Netflix-serie som hela tiden lyst starkast och varit konsekvent bäst har varit Daredevil, och nu är den tillbaka med säsong tre. Eftersom den är inspirerad av den smått briljanta ”Born Again”-serien från 1986 och dessutom innehåller inte bara Bullseye utan också den bästa skurken i allt Marvel hittills producerat i film och tv-serieväg, nämligen Vincent D’Onofrios Kingpin så känns det här otroligt lovande. Mörkt, dystert och våldsamt men ojoj vad jag är pepp!

13f2fbb9e3166c52171bf2af20a5ddfd.jpg

Recension – I huvudet är jag kul

inuti-huvudet-ar-jag-kul.jpgFörfattare: Lisa Bjärbo

Beskrivning: ”Liv har levt hela sitt liv i en hyresrätt på Södermalm i Stockholm, men nu har hennes pappa plötsligt bestämt att de ska flytta ut på landet.

Så här är hon nu. I ett fallfärdigt ruckel i Småland, mitt ute i ingenstans. Busshållplatsen där hon står och väntar på skolbussen är omgiven av skog och skog och inget mer.

Att börja i en ny gymnasieskola kan vara jobbigt för vem som helst. För Liv blir det nästan katastrof. Utan något bekant att hålla sig i förvandlas hon från rätt blyg till ett fullfjädrat freak. I alla fall är det så hon beskriver sig själv. Hur vågar man säga hej till sina nya klasskompisar? Hur vågar man ens titta upp och möta någons blick?

Var normal. Tänk på Hannah i Girls. Få det här att funka.

Oftast kan Liv gömma sig och försvinna i mängden, men när de ska jobba två och två på franskan går det inte längre. Herregud, Gunnar kommer ju att få panik och sucka djupt redan efter fem minuter. Han kan ju inte veta att Liv faktiskt är jättekul, inuti huvudet.”

Omdöme: ”I huvudet är jag kul” är en bok jag fick kämpa en hel del med inledningsvis. Sällan har jag behövt att tampas med en huvudperson som jag haft så svårt att relatera till som Liv. Inte på nivån att jag inte tycker om henne eller tycker att hon är sympatisk, snarare tvärtom. Jag tycker väldigt mycket om henne och vill helst bara krama henne och säga att det finns hjälp där ute. Men hon är så otroligt olik mig att stora delar av läsningen för mig har gått ut på att försöka sätta mig in i hur det är att fungera för en sån som Liv.

Och det är också det som tilltalar mig mest med boken, hur mycket jag får brottas med det. För andra som läser boken så kan det säkert vara så att man snarare hittar en huvudperson som man kan verkligen identifiera sig med och för de läsarna är nog Liv en helt fantastisk person att läsa om. Det tecknas ändå ett väldigt fint och komplext porträtt av Liv som jag tror att många skulle ha glädje av. Uppenbarligen fick jag det trots att jag nog är mer åt Livs pappas håll än som Liv själv.

Bjärbo skriver också inlevelsefullt och trovärdigt, så uppenbarligen har researchen varit väldigt grundlig. Bjärbo har utvecklat en imponerande fingertoppskänsla för hur man skriver den här typen av ungdomsböcker. Jag tycker väldigt mycket om hennes sätt att skriva om sina karaktärer och framförallt tycker jag om Livs förhållande till sin pappa och nya vännen Alia. Såna personer förtjänar alla att ha i sin närhet.

För mig är det här en väldigt välskriven bok som trots att den behandlar så många olika ämnen som vänskap, psykisk ohälsa, livsomvälvande flyttar, kärlek och saknad ändå lyckas sy ihop allt på slutet i ett väldigt fint paket. Rekommenderas!


 

Adlibris

Bokus

 

Fredagsfeeling #3

Man kan säga vad man vill om Ben Afflecks Batman. Eller för den delen Christian Bales eller Adam Wests versioner.

Den Batman jag lagt mest tid på är ändå den tecknade i Batman: The Animated Series. Och även om jag inte gillar att köpa dyra Blu-Ray-boxar så kliar det nåt ofantligt i fingrarna just när man ser hur fint ompysslad serien har blivit inför att släppas på blåstråleskiva. Kolla!

Ännu mer svärdviftande på tv.

Alla vill vara med och få nästa fantasy-hit verkar det som nu när Game of Thrones är på väg ut. Netflix har precis fått rättigheterna till allt som har med Narnia att göra och ska snickra tv-serie av alltihop, så det är väl dags att se Aslan bli offrad än en gång tänker jag. Amazon har sedan tidigare gått ut med att de ska göra sviiiiiiiindyr tv av Sagan om Ringen, och i dagarna bekräftade de också att de ska göra samma sak med Wheel of Time, dvs Robert Jordans mega-serie. HBO ska ju dessutom köra nån sorts prequel till Game of Thrones också, så de ger ju inte upp sin bäbis helt.

Man får bara hoppas att alla gör sin läxa ordentligt. Om man kollar på Shannara-serien som kom för nåt år sen så höll den ju så låg kvalitet att den inte funkade ens om man var på sitt allra allra snällaste humör med extra socker och grädde på toppen och hade en bra dag. Jag såg faktiskt hela första säsongen men fick ge mig två avsnitt in i säsong två, och det gjorde nog de flesta andra också eftersom den försvann in i dimman därefter.

Vad tror ni? Hiss eller diss?

Recension – Sömnernas sömn

somnernas-somnFörfattare: Elin Säfström

Beskrivning: ”Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, älvor och andra väsen, men de flesta människor ser dem inte. Och det är Tildas jobb att se till att det fortsätter så. Men det är inte så lätt, när det är dags för tomteting, och stan svämmar över av berusade tomtar. En morgon hittas flera ihjälbitna getter på Skansen. Både Tilda och de trollfientliga tomtarna är övertygade om att det är ett troll som varit framme. Tomtar och troll ställs mot varandra och konflikten trappas upp, samtidigt som fler döda djur dyker upp, i oväntade konstellationer. Vem är det som dödar djuren och varför?”

Omdöme: ”Sömnernas sömn” gör mig mest ledsen.

Inte för att den är dålig, eller för att den är tråkig, eller tramsig eller nåt annat.

Den gör mig ledsen för att det är slut.

Ska jag vara ärlig kanske jag gillar föregående boken snäppet mer. Den är komiskt guld i sina bästa stunder. ”Sömnernas sömn” är liksom lite mörkare, lite dystrare. Normalt sett är jag en stor fan av mörkt och dystert, jag tycker ju som bekant att Batman är den bästa av de bästa men just den här trilogin har inte haft just den USP:en. Men vad fasen, alla har sin indie/goth/emo-period. Eller så kan det vara så att det är min egna tidigare nämnda deppighet som slår igenom och färgar läsupplevelsen. Måhända. Eventuellt. Kanske.

För samtidigt är det faktiskt så att ”Sömnernas sömn” innehåller alla de beståndsdelarna som gjort de övriga två böckerna så bra så den som är frälst sedan tidigare gör sig en ohygglig otjänst att hoppa över den här. Har man inte läst föregående titlar alls och dessutom aktivt läser den här bloggen, då är det minsann dags att ställa sig i skamvrån och efteråt tar vi ett enskilt samtal för så kan vi faktiskt inte ha det.

Det är liksom självklart att ni ska läsa den här eftersom det är den Största Bästa Jättetrilogin om väsen i Stockholm nånsin, och efter att vi kollektivt snyftat färdigt över att vi inte får träffa Tilda, Knappeman, Dumpe, Jeanette (gudars vad jag gillar Jeanette!) och de andra så tjatar vi allihop på Elin att få ur sig nåt nytt och fint omedelbums, OK? Jag har hennes mailadress om ni behöver den.


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris

Bokus

Recension – Czentes Omega

39094967_282685048994633_6938553592634671104_nFörfattare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”Är du beredd att offra din sista chans för att rädda någon annan? På Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik får unga tjuvar, mordbrännare och bedragare möjlighet att komma tillbaka till samhället. För att klara sig måste de visa att de har lämnat sitt gamla liv. Men när fem elever upptäcker ett hot på akademin tvingas de in i en kamp där de inte kan lita på någon. Deras enda alternativ är att använda kunskaper som de gjort allt för att glömma. ”

Omdöme: Det verkar vara nån liten dragning ut i rymden just nu inom svensk fantastik. Jag verkar alltså inte vara ensam om att tycka att det är himla roligt med böcker där huvudpersonerna åker rymdskepp som vi andra åker buss, jag recenserade ju ”Luna Olympia” för en kort tid sedan till exempel.

”Czentes Omega” är en helt annan sorts rymdopera dock. Den är kanske inte lika actionfylld. Det är inte explosioner och laserpistoler på samma sätt. Oh no. Istället är det en bok som tar upp så många intressanta saker och ämnen på en gång, men som ändå sätter själva berättandet i centrum. En annan sorts best som sagt, men inte mindre intressant för det. Tvärtom. Nu börjar hyllningarna.

Anna är nämligen vansinnigt duktig på många saker i sitt författarskap, men det är två saker som där hon… ja jag vet inte. Är rent övernaturlig. At one with the force. Uppnått nirvana. Nåt sånt.

Det ena är karaktärer. Hon har en förmåga att skapa levande, komplexa och kompletta karaktärer på ett sätt som få andra kan. ”Czentes Omega” är proppfull med sådana figurer. En sak som jag verkligen gillar är att de inte alla bara är rymdvarelser av typen ”människa med smurfblå hudfärg” utan verkligen är annorlunda. Pi är ett ypperligt sådant exempel. Men de är så välskrivna allihop. Det är galet.

Den andra saken är världsbygge, och där är Anna i absolut toppklass. Och då menar jag inte toppklass i genren ”svensk fantastik som blandar internatskola med rymdresor och har lila omslag”. Nä, jag skulle säga så här: att läsa ”Czentes Omega” är att se en mästare jobba. Det är så detaljrikt och genomtänkt och samtidigt verkar det så lätt och elegant. Har ni sett youtube-videos nån gång när serietecknare ritar en figur? Det är ungefär den känslan – jag kan också dra streck på ett papper, men det blir aldrig en Batman-teckning för det, det blir bara kludd som inte ens en mamma kan tycka är fint ens om hon kisar och är på bra humör. Anna däremot, hon kan rama in och sätta varenda sida av ”Czentes Omega” på kylskåpet om hon vill.

”Czentes Omega” är nämligen det absolut bästa jag läst av Anna Jakobsson Lund. Den är så vansinnigt bra på varenda sätt jag kan komma på och antagligen några till. Så det så.


Ja, jag har fått boken från förlaget. Det har inte spelat nån roll. Jag hade tokhyllat den här oavsett.

Adlibris

Bokus

 

Recension: Stockholmspesten

stockholmspestenFörfattare: Sofia Albertsson

Beskrivning: ”Stockholm plågas av ständiga strömavbrott, vattnet har surnat och lokaltrafiken är utslagen. Det ryktas om att något finns nere i tunnelbanesystemets svarta gångar som sträcker sig under hela staden, och i jorden under stockholmarnas fötter gror något fruktansvärt. Det ryktas om en smitta som har börjat infektera människorna. Om nätterna sänder en okänd radiostation kodade meddelanden. I ett surrealistiskt rum i berget under Södersjukhuset fraktar mystiska väsen hundratals döda människor – de ska få ett nytt syfte i Stockholm. Långsamt börjar staden förlora sitt grepp om en vardag som blir allt mer skrämmande och mardrömslik. Elin, Martin och Annelie hör till de tusentals som bestämmer sig för att stanna kvar i den angripna staden, ett beslut de flesta kommer att ångra innan vintern är över.”

Omdöme: Jag lyckades läsa färdigt den i samband med en Stockholmsresa där röda linjen hade råkat ut för massiva trafikstörningar. Det var skitmycket folk på alla stationer, ingen visste nåt och det var ärligt talat inte alls roligt. Hemma i skogen var det samtidigt fuktigt och massor av svampar poppade upp överallt. Det är också obehagligt på sitt eget lilla sätt.

Nånstans där kommer alltså Sofia Albertssons ”Stockholmspesten” in. Och den är ärligt talat så j-vla äcklig ibland. En så där blöt och krypande stämning som bara tar sig in och ger lika delar yrsel och illamående. Jag gillar framförallt det gradvisa förfallet av Stockholm, samtidigt som folk ändå försöker hanka sig fram och få nån sorts vardag. Kanske saknar jag lite mer omvärldsperspektiv, att folk försöker få information, men samtidigt är det väl kanske så att man bara koncentrerar sig på att överleva dagen och inte dyker ner i surfplattan och hoppas på ett hyggligt wifi för att läsa nättidningar.

Det är hur mycket som helst som är konstigt och obehagligt på ett smått febrigt och mardrömslikt sätt i ”Stockholmspesten”. Från händelser till sånt som har med lukt och hygien och liknande att göra. Det kliar ta mig tusan obehagligt i hårbotten ibland. Det här är ju inte min genre normalt sett, men Albertsson får mig ändå att vilja fortsätta ännu djupare ner i mörkret. Det är inte illa det, att aktivt vilja plåga sig själv bara för att få veta lite mer.

Kanske är jag lite småtrög men vissa saker fattar jag ändå inte riktigt, eller så är det lite lösa trådar – nåt av det är det i alla fall, men över lag är ”Stockholmspesten” en trevlig liten sjuk sak. Men jag är faktiskt glad att jag bor på landet efter att ha läst den här.


Recensionsexemplar från förlaget

Adlibris

Bokus

Marcus Olausson: ”Jag har mognat som författare!”

file-3

Det är få författare som får möjligheten att remixa sina verk, men en som faktiskt fått göra det är Marcus Olausson. Jag är en nyfiken människa, så jag slängde över några frågor till honom:

Refresh my memory – var det förlagsbytet som var anledningen till de uppfräschade versionerna? Eller varför föddes idén öht? Är det inte lite George Lucas över alltihop?

Tanken har allt funnits där sedan tidigare men förlagsbytet blev den drivande händelsen. Visst har jag varit rädd att göra en George Lukas så det behövdes göras av rätt skäl och på ett taktfullt sätt. George Lukas verkade mest drivas av viljan att fläska på med nya scener för att testa den nya digitaltekniken. Min drivkraft var snarare att jag såg ett tillfälle att skära bort infodumpar, men även att fördjupa karaktärer. Jag läste igenom böckerna med rödpenna och nu när jag fått distans till texten var det lättare att se var jag kunde förbättra (och det blev många röda streck). Med debuten 2014 gick allt väldigt fort och så här i efterhand hade jag hoppats på mer av det redaktionella arbetet. Men det är tufft för de små förlagen. Antingen måste man vara proffs på allt (orimligt) eller anlita proffs (dyrt). Jag hade själv tagit manuset så långt jag kunde då. Nu har jag varit verksam i branschen några år, lärt känna skrivande människor och förkovrat mig mer inom skrivandets konst. Jag har mognat som författare och då kunde jag bara inte missa en sådan här chans. Jag tror att många författare önskar att de kunde fixa till sina debuter. I det här fallet har De rotlösa inte  precis sålt i sådana mängder att det skulle lamslå hela Sverige om jag gjorde ändringar. 🙂

Hur kändes det egentligen att gå tillbaka till den förstfödda och börja fixa och dona? Var det enkelt eller sved det i hjärtat och varför?

Det var blandade känslor men övervägande lustfyllt. Min nuvarande redaktör ville stryka delar som redan är etablerade, men där sade jag ifrån. Min grundtanke har varit att inget ska förändras i stort. Har man läst de gamla böckerna hänger man med och kan plocka upp tråden när nästa bok i den nya utgåvan kommer. Så jag har inte skrivit om allt. Snarare har jag skurit ner och slipat fram. Polerat. De rotlösa hade en lång prolog och det är där jag har gjort mest förändringar. Inte av handlingen men av texten. En del tog jag helt enkelt bort då det inte tillförde något, en del skrev jag om och sedan har jag kastat om ordningen på en del scener och kapitel för att få ett bättre flöde. Nu kommer man rakt in i handlingen. Dialoger (och monologer för den delen) har kortats ner och infodumparna har bantats rejält. Jag har även förtydligat delar av intrigen vilket är en balansgång, jag vill plantera men inte skriva på näsan, samtidigt som läsaren inte får känna sig lurad.

Vad har känts bäst med redigeringen? Är det nåt speciellt som du är riktigt nöjd med? Och på samma tema, kändes nåt riktigt risigt tidigare som nu äntligen blivit justerat?

Inte risigt, men ofärdigt. Det här blev en mycket bättre bok och jag är jättenöjd. Både Eleanor och Belmonne har fått varsitt nytt kapitel som visserligen inte påverkar handlingen men fördjupar dem som karaktärer. Det ger dessutom bättre balans till boken som annars i mångt och mycket är en bromance. Belmonne har blivit mångas favorit och här får vi se lite av vad som händer henne innan hon dyker upp som gubben/tjejen i lådan igen senare. Och jag hoppas att jag lyckas ge lite djup till Eleanor som kan synas vara lite av en argbigga i originalet men har en uppväxt fylld av besvikelser som förklaring till varför hon beter sig som hon gör. Och man får en glimt av hennes stora hemlighet och egentligen rätt varma personlighet. Sedan fick jag en chans att berätta skapelsemyten på ett, vad jag hoppas, mer fängslande sätt och samtidigt ge guden Elaris mer djup. I De rotlösa berättar skogsherden Arinja skapelsemyten som en lång monolog och det blir ärligt talat rätt tradigt. Här har jag brutit upp och kortat ner och fördelat myten på olika scener och olika berättarröster. Även slutet och epilogen har fått en omarbetning som bättre öppnar upp för nästa bok i nyutgåvan. Jag är faktiskt riktigt mallig över det här. 🙂

Omslagen har ju också fått sig en omgång. Du har sagt till mig att Lupina Ojala gillar lite mer minimalistiska omslag och du är lite mer plusmeny med extra allt över hela grejen, så hur har ni dealat er fram till de här omslagen egentligen?

MO: Jag började måla långt innan jag blev författare så jag har en stark artistisk bild av Serahema. Däremot är jag inte någon professionell formgivare, men det är Lupina. Jag vill påstå att vi kompletterar varandra riktigt bra där. I min skrivbordslåda har jag ett omslag jag målade själv en gång och det ser rent ut sagt skit ut. Man behöver inse sina svagheter och svälja sitt ego för att få fram en bra produkt och jag tänker alltid på produkten i första hand. Den färdiga boken. Då är det mindre viktigt vem som har gjort vad. Men visst har det inneburit en hel del kompromissande. Jag gillar mer rått och opolerat medan Lupina drar åt det rena, estetiska hållet. Först och främst måste man tänka på målgruppen. Kommer rätt person plocka upp den här boken? Alltså en person som gillar, eller kan komma att gilla, den typen av fantasy? Om omslaget signalerar romance kommer köparen känna sig lurad. Så vi kom fram till några centrala teman som enkelt signalerar episk fantasy men tillät oss stilrena omslag. Framsidor som sticker ut i mängden men dessutom är estetiskt tilltalande. Jag satt och letade bilder som jag visade Lupina som satte ihop omslag. Vi tog ju fram alla tre omslagen samtidigt för att dels signalera att vi har en plan för hela bokserien, men även för att bättre kunna hitta en enhetlighet och låta teman gå igenom. Den uppmärksamme ser att vi får en glimt av omslaget till bok två – Vingar av rök – redan på baksidan av När gudar dör. Och som du märker har vi även nya titlar på böckerna för att visa att det är en ny paketering som trilogi. När gudar dör (De rotlösa och Bäraren), Vingar av rök (Nattlöpare och den ej publicerade bok 4 i originalutgåvan) och avslutande Till hjärtats sista slag. Det är otroligt spännande nu att se hur allt tas emot men omslagen har fått mycket uppskattning och jag hoppas att även innehållet får det. Bara att få se sin bok inbunden är en jäkligt skön känsla. Den kommer att göra sig fint i bokhyllorna.

Recension – Luna Olympia

luna-olympiaFörfattare: Ulrika Fjellborg

Beskrivning: ”Chris är en klon, skapad ur en fulländad genpool. Han sänds till federationens huvudstad, den enorma rymdstationen Tellus, för att arbeta inom politiken. På vägen träffar han Rebecca från Perth. Hon är prisjägaren som hela den undre världen fruktar. Nu har hon ställt in siktet på det farligaste villebrådet av dem alla, piratkungen Dawn. Men han kommer inte att ge sig utan strid, vilket passar Rebecca utmärkt. Hon vill döda honom med sina bara händer.

Snart är Chris indragen i en malström av intriger och tvingas kämpa, inte bara för sitt eget liv, utan för hela federationens framtid. 

Luna Olympia är en science fiction med snabbkäftade prisjägare, svampknarkande smugglare, ilskna cyborgs och enorma explosioner. ”

Omdöme: Temat i fantastiksverige hösten 2018 verkar vara rymden. Dels Luna Olympia, men också en filmatisering av Harry Martinssons ”Aniara” och Anna Jakobsson Lunds ”Czentes Omega” och det finns nog ännu fler exempel där ute. En relativt väl underbyggd gissning är att Ulrika Fjellborgs rymdopera är den som är mest actionbetonad av de ovan nämnda. Och inte mig emot, jag gillar rymdskepp och laserkanoner nästan lika mycket som jag gillar kakor, och det är inte lite det.

Fjellborg har redan från start byggt en komplex och intrikat värld, och jag upplever det som att hon suttit ganska länge på sin kammare och konstruerat världen. Den känns gedigen och genomarbetad men utan att bli så där jobbigt Tolkien-detaljerad vilket bara resulterar i infodumpar i storlek med den där fettklumpen som korkade igen avloppet i London för nåt år sen. Ni vet, sånt som bara är svårt att ta sig igenom och som luktar himla illa under tiden. Men Fjellborg är skicklig nog att navigera runt såna saker och bygga nåt eget som har drag av allt vi gillar i rymdgenren men ändå känns fräscht.

Nä, istället lägger Fjellborg krutet på framåtrörelse och ett högt tempo genom boken så det gäller att hänga med i svängarna ibland. När man skriver på det sättet så gäller det få med sig läsaren på ett bra sätt, och det gör man bland annat genom att skapa intresse för karaktärerna. Rebecca är egentligen inte bokens huvudperson, men jag får såna feta Samus Aran-vibbar av henne både i förhållande till det här med fet rustning och prisjägare, men även lite till sättet. Och att de flyger omkring i lite lätt buckliga och rostiga rymdskepp ekar ju både Millenium Falcon och Serenity och sånt värmer ju nördhjärtat lite extra. Chris är kanske lite blek som huvudperson i förhållande, men det finns utrymme för honom att växa i kommande uppföljare. Jag hoppas nämligen på uppföljare, inte minst eftersom det känns som att det finns mycket mer att berätta. Så självklart ska ni kika på den här om ni gillar pangpang i rymden – det är lika delar Firefly och Metroid och precis så bra som det låter!

 


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris

Bokus

Fredagsfeeling #2

Ja, se där! Redan inne på andra veckan med lite fredagsfeeling!

Idag blir det nåt helt annat än sist, det är liksom tanken med det här inslaget. Idag tar vi bussen till Greendale. Jag vet egentligen inte varför, för original-tvserien var ju ärligt talat fruktansvärd, men som ni vet har jag fått nån sorts hangup på rebooten av ”Sabrina”, inte minst för att den går i samma mörka klang (tritonus såklart!)  som ”Riverdale”.

Jag tycker det ser hur kul ut som helst, massor med hornprydda figurer och pentagram och grejer. Det är helt upp i min allé.

Och för att få upp fredagsfeelingen ännu mer, varför inte lite Slayer när man ändå håller på och hänger de uppochnervända korsen rätt?

Mer lokalproducerat än så här blir det inte.

Det dyker upp en hel del nyheter angående bokmässan just nu, men det är inte ofta man ser grannen (nåja, nån kilometer bort men i alla fall) nämnas i just de sammanhangen. Så är det i alla fall, och eftersom de flesta av er kanske inte läser Västgötabladet normalt sett så får ni nu för första gången möjligheten att läsa om Sara Dalengren och hennes paranormal romance. Jag har inte själv läst böckerna och jag har inte heller träffat Sara (teoretiskt sett kan vi nog ha varit på ICA eller liknande samtidigt) men det är väl klart att man ska uppmärksamma de lokala förmågorna, eller hur?

Foto: Gabriella P. Kjeilen

Vargblod är Dalengrens nya – släpps på bokmässa

Hem

Alla gillar väl skvaller?

Den här lilla eriksgatan jag varit ute på i början av veckan har verkligen skadat min planering som ni kanske har märkt. Dagens tips blir därför att hänvisa till någon annan, nämligen Marcus Olausson. Han har tagit fram podd-motsvarigheten till en fredagsbilaga, nämligen Skvallerbyting som ett litet glättigt komplement till den lite mer allvarliga Ordbyting-podden. I premiäravsnittet avhandlas både kändisbeefs, trendspaningar och reklam. Med andra ord, EXAKT som en fredagsbilaga. Och alla gillar väl skvaller?

Avsnittet hittar ni bland annat här, det är väl bara att prenumerera direkt tänker jag.

Specialavsnitt – Skvallerbytting #01

Fredagsfeeling #1

Vi testar ett litet nytt inslag här på bloggen. Under rubriken ”Fredagsfeeling” så kommer jag att lista nån sorts festlig kulturyttring jag dykt på under veckan och som jag vill dela med mig av till er. Det kan vara en film, en podd, en skiva eller nåt annat festligt som kanske inte passar in i det vanliga utbudet här på bloggen, men eftersom det är min blogg så knölas det in ändå.

Den här veckan så är ämnet en tjomme som kanske inte är partykillen nummer ett, men herreminskapare vad han är bra så idag pratar vi om honom. John Moreland heter han. Han är som om Bruce Springsteen och Ryan Adams satt sig i en bar och beställt ett antal Jack Daniels och pratat om känslor. Jag har lyssnat igenom karlns diskografi och kan konstatera att i princip varenda låt där han har en akustisk gitarr i nävarna är fantastiska, men så fort han tar fram elgitarren så blir det… inte riktigt lika kul. Inte för mig i alla fall. Jag är inte en sån som lyssnar så mycket på texter förutom när det gäller sån här musik, och Moreland är en helt briljant textförfattare. Jag skulle utan tvekan köpa en bok av honom.

 

 

Att behålla eller inte?

Kompisar!

Jag har en fråga – hur brukar ni göra med såna där böcker som ni äger, men som egentligen inte är så bra att ni vill läsa dem igen och som ändå står kvar i hyllan? Innerst inne vet ni att ni aldrig kommer att ta i boken igen om ni inte råkar byta boende nån gång i framtiden.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden, framför allt i termer om vilket värde den här typen av böcker har för mig (ska jag vara ärlig så gäller det här egentligen inte bara böcker utan allt man kan tänkas äga, från köksredskap till stickade tröjor etc). Om jag inte blir glad av det jag äger, eller om jag inte behöver dem, vad ska jag då med dem till?

Om ni gör er av med dem, brukar ni skänka dem till loppisar, försöker ni sälja dem eller hur gör ni?

Och om ni ändå behåller dem, varför gör ni det? Jag är jättenyfiken på era svar.

book hoarder 3.jpg

Ser det ut så här hos er?

 

Recension – Friskyttarna

Friskyttarna framsida-1507896650946Författare: Ewa Broberg

Beskrivning: ”Edens murar restes för att skydda folket från den kalla, ofruktbara värld som återstod efter det sista stora kriget. Lilia, en ung ingenjör, flyr tillsammans med helarlärlingen Tristan, då Edens premiärminister vill se henne död. Utanför murarna möter hon överlevare som för hennes liv i en ny riktning. Snart får hon anledning att fråga sig vem som är vän och vem som är fiende.”

Omdöme: Den minnesgode läsaren av den här bloggen kanske minns att jag intervjuade Ewa Broberg lite tidigare i år. Då hade jag inte hunnit läsa Ewas egenutgivna YA/dystopi-roman ”Friskyttarna” men nu gör jag mig åtminstone skuldfri på den fronten.

Som omslaget antyder så utspelar sig ”Friskyttarna” i ett framtida Sverige, och sånt går alltid hem hos mig. Öresundsbron i Anna Jakobsson Lunds ”Tredje principen” är ett typiskt sådant exempel, och i ”Friskyttarna” utspelar sig till stor del i och runt staden där Folke Filbyter står som staty på torget (googla om ni inte fattar den referensen).

”Friskyttarna” är på många sätt en lättillgänglig bok. Den har en tydlig och enkel struktur med ett rakt kronologiskt berättande, ett bra språk som är väl avvägt och känns naturligt och ett antal vändpunkter som gör att berättelsen tar vändningar som man inte alltid förutsett som läsare, även en sån som jag som är rätt luttrad när det gäller genren. Bra hantverk helt enkelt, inte minst som debutroman betraktat!

Min främsta kritik angående ”Friskyttarna” är dock att allting går vansinnigt fort. Folk hinner bli kära, bli tillsammans och göra slut på bara nåt kapitel. För mig innebär det att vad som händer ibland tappar sin tyngd eftersom det omkullkastas av nånting annat nästan omedelbart därefter. Framför allt kan jag känna att det här oftast händer i relationerna mellan vissa karaktärer. Hade Broberg istället stannat kvar lite längre i känslan vid vissa händelser så tror jag att de hade sjunkit in betydligt djupare och bidragit till en starkare upplevelse av händelseförloppet.

Slutklämmen då? Inte illa alls, och förutsättningarna finns för att uppföljarna håller ännu högre kvalitet.


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris

Bokus

 

Tidsväktarna: Häxan och liljan

haxan-och-liljanFörfattare: Leif Jacobsen, Mats Lerneby

Beskrivning: ”Tidsväktarna – Häxan och liljan är en spännande ungdomsroman där tvillingarna Max och Marie söker efter den försvunna Amanda. De upptäcker att de kan resa i tiden och hamnar i 1500-talets Florens. Snabbt inser de att tidsresan bara är början på någonting större som de inte riktigt förstår. Berättelsen kombinerar historiska platser och personer med action och dramatiska tidsvändningar för att de ska kunna möta alla motgångar och lösa problemen som dyker upp. Under äventyrets gång förstår de att resan till Florens bara är en pusselbit av många som de måste hitta och som ligger gömda i världshistorien.”

Omdöme: Egentligen är det rätt lätt att få mig att fastna. Samma sak gällde när jag var tolv som idag – viska ordet ”tidsresa” så är jag där som flugor på läskeblask. Speciellt om man gör en ”Assassin’s Creed” och blandar in historiska figurer som huvudpersonerna interagerar med på samma sätt som i ”Häxan och liljan”. Jag tänkte en hel del på just ”AC” under läsningen eftersom den utspelar sig i Florens och snubbar som Machiavelli, Michelangelo och Leonardo da Vinci är med i boken precis som i mitt favoritspel i serien.

Hursomhelst, tidsresor är väldigt tacksamt för att bygga en spännande bakgrund där man kanske till och med lär sig nåt av bara farten. Kim Kimselius har publicerat runt 50 böcker på det konceptet. Jacobsen och Lerneby slår in på samma väg då ”Häxan och liljan” är första delen i en serie där vi alltså får följa syskonen Max och Marie genom historien. Jag gillar att de jobbar med två karaktärer som kompletterar varandra men också gnabbas på syskonvis. Det handlar naturligtvis om en berättelse med högt tempo där både den enskilda bokens historia och berättelsetrådar för kommande böcker ska betas av och för min del så funkar det väldigt bra. Jag föreställer mig att bok två, som faktiskt är på gång ganska snart, blir snäppet vassare eftersom man då fått upp farten ännu mer, så det här blir en serie att följa med intresse!


Recensionsexemplar från Hoi Förlag

Adlibris / Bokus

Några frågor till Malin Stehn

malinsitterwebb-210x315

Foto: Camilla Gewing-Stålhane

Som bekant gillade jag Malin Stehns ”Inte din bror” väldigt mycket. Och om jag gillar nåt, då brukar jag nörda ner mig lite extra. Och det bästa med svenska författare är att man kan få tag på dem och fråga om sånt man vill veta.

Varför kändes det så viktigt att skriva ”Inte din bror”?

Rasism har alltid upprört mig och i samband med flyktingvågen 2015 upplevde jag att fler människor, även vänner och bekanta, öppet började uttrycka rasistiska åsikter. Tonen på nätet blev hårdare och jag kände många gånger en vanmakt: Om vuxna uttrycker sig så här – hur spiller det över på våra barn och ungdomar? Mycket som spreds på nätet saknade helt och hållet faktaunderlag.

Jag skrev några insändare som jag aldrig skickade in. Jag var själv rädd för att bli föremål för en massa näthat och hade ingen lust att hamna mitt i ett drev. Sen kom jag på att jag istället kunde skriva en bok som tar upp främlingsfientlighet och fördomar. Att skriva böcker är ju mitt yrke – och genom att skriva en ungdomsbok skulle jag förhoppningsvis också få möjlighet att diskutera rasism med ungdomar som jag möter.

Hur har din research sett ut för den här boken? Jag tänker mig att den kanske varit lite djupare än för t ex ”Spökskrivaren”? Fick du några aha-upplevelser under skrivandet och researchen?

Egentligen har jag inte behövt göra så mycket research. Bokens berättare, Abbe, är en helt vanlig, svensk tonårskille som bor i ett litet samhälle utanför en större stad. Jag beskriver hans oro när familjen bestämmer sig för att ta hand om en afghansk flyktingpojke. Att sätta sig in i Abbes oro var inte så svårt. Det hade ju varit en annan sak om jag skulle skriva ur den afghanske pojkens perspektiv. Men en del research har jag naturligtvis gjort: Jag har läst mycket om ensamkommandes situation, jag har vänner som arbetar på HBV-hem och som gjorde det i samband med flyktingvågen. Jag har också en vän vars familj varit (och fortfarande är) familjehem. Dessutom träffade jag en kille från Afghanistan som berättade om sitt liv före, under och efter flykten.

Boken har varit ute ett tag, hur har responsen varit? T ex när du haft författarsamtal och bokprat om ”Inte din bror”? Har responsen varit annorlunda mellan barn/ungdomar och vuxna?

”Inte din bror” släpptes i slutet av maj så än har jag knappt hunnit få någon respons från målgruppen. Men när jag berättade om boken under vårens författarbesök upplevde jag stor nyfikenhet, både från elever och lärare. Bloggare, recensenter och vänner som läst har hittills varit väldigt positiva – vilket så klart är jättekul! En glad nyhet är att det snart kommer att finnas en lärarhandledning kopplad till boken. Det är en god vän (som är lärare och numera arbetar på lärarutbildningen) som har fått uppdraget och det kommer att bli ett jättebra stöd för alla lärare som vill arbeta med ”Inte din bror” i klassrummet. Lärarhandledningen kommer att finnas tillgänglig (gratis) på nätet för alla som är intresserade, vi räknar med att den är klar till Bokmässan.

Du har skrivit ett ganska stort antal böcker – vad har du lärt dig om dig själv som författare under den här tiden, från första boken till nu?

Jag har lärt mig att ingen bok skriver sig själv och att det periodvis går ganska trögt. Det är sällan jag drabbas av det är euforiska skrivflytet som många pratar om. Ingen bok har varit lätt att skriva, i alla fall inte hela vägen. För min del handlar det om att jobba på – även de tröga dagarna. Jag vet ju att om jag bara fortsätter och är envis så blir det en bok till slut 🙂

Hur ser egentligen din skrivprocess ut? Funkar det att sätta sig ute i ett torp ute i bushen?

Jag får en idé, gör ett synopsis och sätter igång! (Låter ju enkelt, eller hur?) Jag jobbar mest hemifrån men ibland på kafé eller på tåg. Att åka ut i skogen och skriva några dagar är perfekt om jag känner att jag behöver extra fokus. Det är lätt att bli avbruten vid fel tillfällen när jag jobbar hemma. Jag skriver alltid berättelsen från A–Ö, dvs börjar med kapitel 1 och jobbar mig framåt. Den delen av arbetet tycker jag helt ärligt är ganska tråkig (beror nog på att det är den svåra biten). Det roliga är när det finns ett råmanus att leka med! Jag skriver om, ändrar, pillar, stryker och lägger till i all oändlighet – fråga min redaktör 😉

Om jag gjorde sånt jag inte gör.

Det finns alltid nåt nytt runt hörnet.

Därför blickar jag inte tillbaka. I’m not going that way liksom.

Jag söker nya bekantskaper. Nya överraskningar. Kanske till och med nya besvikelser (utan motgångar vet man inte när det går bra för en, så tänker jag i nån sorts Emil Jensen/Kay Pollak-anda).

Jag var inte alltid sån här. När jag var yngre hade jag inga problem med det här. Tänkte inte ens på det. Jag bara gjorde.

Läste om saker alltså. Jag har läst David Eddings ”Sagan om Belgarion” tvåsiffrigt antal gånger mellan mellanstadiet och gymnasiet. Det fanns en trygghet. Det var lite som att komma hem varje omläsning.

Men jag har inte läst om en bokserie sen dess.

Jag kan känna att det kanske är dags. Jag har till och med ett par kandidater, men kanske framförallt en bokserie. Den om ”The Boy Who Lived.” Jag har liksom bara läst den serien i sin helhet en enda gång. EN. GÅNG. Det är nästan knäppt.

Sen finns det ett gäng till som är heta kandidater och som också skulle kunna funka.. Det är Engelsfors-trilogin. Det är Legend-trilogin. Det är Korpringarna. Och kanske, kanske till och med Sagan om Belgarion.

Om jag nu skulle läsa om nånting det vill säga. Jag ska bara läsa ett par andra böcker först. Och sen…

 

Recension – Museion

Framsida-Museion-Hans OlssonFörfattare: Hans Olsson

Beskrivning: ”Programmerarna John och Mikagi har fått i uppdrag att utveckla en AI för informationsinhämtning. De har utvecklat något som överträffar all befintlig teknologi och dess kunskapstörst verkar omättlig. De kallar den för Museion efter lärosätet i Alexandria. Men säkerhetschefen Telomaril har oväntade planer för deras arbete.

IT-arkeologen Erik råkar på ett märkligt fynd som snart leder honom in i en härva med militära hemligheter. Det är farligt att snoka där man inte hör hemma och snart inser Erik att han befinner sig i en svårare situation än han kunnat förutse.

Antikvariehandlaren Rut får en mystisk förfrågan angående en märklig bok. Nyfiken börjar hon söka efter boken, och mysteriet tätnar då hon försöker få kontakt med ett okänt förlag som kanske har boken i sin ägo.

Deras öden är på väg att flätas samman på ett överraskande sätt.”

Omdöme: Hans Olsson har dykt upp ett antal gånger här på bloggen med både romaner och noveller i väldigt olika genrer. Den här gången är Hans tillbaka med vad jag skulle beskriva som en SF-teknothriller med lite mer avancerad berättarstruktur än vad jag läst av honom tidigare. Som beskrivningen antyder så är det tre berättelsebågar som jongleras tills de flätas samman på ett för mig väldigt oväntat och skickligt sätt.

”Museion” är det hittills bästa jag läst från Hans Olsson. Han hanterar skickligt balansen mellan de tre historierna och alla tre historierna håller även var för sig, och Olsson håller också spänningen uppe hela boken igenom genom kombinationen av science fiction och pusseldeckare på ett väldigt förtjänstfullt sätt.

Just 2018 är också året då jag verkligen snöat in på det här med artificiell intelligens till den grad att jag får nåt konstigt i blicken om nån säger ”singulariteten”. Det gör att ”Museion” passar mig som hand i handske, speciellt som Olsson lägger ett svenskt perspektiv på det. Jag tror till och med att den här skulle kunna hitta många läsare även utanför fantastiken, ni vet, såna där som bara läser verklighetstrogna böcker AKA svenska deckare.

Det här var helt enkelt väldigt kul att få läsa och rekommendera. ”Museion” är ett utmärkt ett exempel på vilken hög kvalitet som finns inom svensk fantastik.


Adlibris

Bokus

Jag är ett avskräckande exempel.

Egentligen hade jag tänkt att köra ett inlägg om termen ”rymdopera”, men den planen stektes rätt hårt när Anna Jakobsson Lund postade om just det på instagram och man vill ju inte verka som nån som snor idéer.

View this post on Instagram

Folk har undrat lite kring det där begreppet jag slänger mig med kring Czentes Omega: rymdopera. Det finns säkert många definitioner av det, men ett är säkert, det har inget med musik att göra. Det kommer snarare från såpopera, fast det låter ju inte direkt som något en vill förknippas med. För mig är rymdopera science fiction i rymden, med fokus på karaktärerna och deras relationer, snarare än stora slag och världarnas krig mot varandra. I Czentes Omega försöker Leonide, Pi, Alysia, Bellix och Maczek få ordning på sina liv på Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik. Sedan kommer större problem och stökar till det, men svek, vänskap och kanske lite kärlek som fortsätter ändå att vara det viktiga.

A post shared by Anna Jakobsson Lund (@annorlundaforlag) on

Istället kunde jag dragit fram nåt annat skojigt. Nån sån där idé som man kommit på och tänkt att, ”jodå, den kommer jag ihåg tills nästa gång.”

Det är där jag kommer in som ett avskräckande exempel. Jag borde nämligen anteckna mer, vilket jag alltså inte gör. (Vänner, anteckna! ANTECKNA!). På så sätt skulle jag kunna haft en hel bank med bra inlägg färdiga att publicera, men nä. Så jobbar tydligen inte jag.

Egentligen borde jag anteckna mer om böcker också, speciellt om det går ett tag tills recenserandet blir av, men jag är om möjligt ännu sämre där. Och det får jag betala för nu ikväll. Attans.

 

Nu blir det nästan lite religiöst.

Under semestern snöade jag som bekant in rätt hårt på grekiska och romerska gudar. Eftersom jag är som jag är så blev det en hel del googlande på namn och myter och det gjorde att jag så småningom landade i en del lyssnande på podden ”Myths and Legends” samt youtube-kanalen ”Mythology and Fiction explained”. Jag ska inte säga att de är helt perfekta, inte minst så är M & L-snubben lite sävlig i sitt berättande och M & F-snubben är lite väl förälskad i häftiga fantasymålningar med svällande kroppsdelar på både män och kvinnor och allt däremellan, men för att få lite inblick i vilka personer och berättelser som Riordan refererar till så funkar de faktiskt rätt bra. ””M & L” är rätt bra lyssning för de som undrar över sånt om Neil Gaiman brukar skriva om också.

När det gäller Magnus Chase så har jag dock lite andra att luta mig mot – Johan Egerkrans ”Nordiska gudar” känns klockren att nämna i sammanhanget, och i min hylla finns även redan nämnda Neil Gaimans ”Nordiska myter: från Yggdrasil till Ragnarök”.

parthenon_acropolis_athens_greece_ancient_travel_europe_greek-1211285 (1)

Jag har alltid undrar hur de undvek drag i de där husen.

Titta, ännu fler omslag!

I onsdags körde vi en så kallad Cover Reveal på Anna Jakobsson Lunds ”Czentes Omega” och där var man ju verkligen i gott sällskap om man ska döma av ens instagram- och bloglovinflöde. Det var så pass roligt att vi kör en runda även för mannen jag en gång kallat FantasyFarbror, nämligen Marcus Olausson. Han är aktuell med nyutgivning av Serahema Saporium-serien och serien får därför nya och fräsigare omslag och nya titlar. De är gjorda av Lupina Ojala som också ligger bakom Catoplebas Förlag som ger ut böckerna.

Första boken ”När gudar dör” kommer ut redan 28 september och jag kan intyga att de som redan läst den gamla versionen som då hette ”De rotlösa” kommer att få sätta tänderna i en rejält omarbetad version. Mer om det kommer faktiskt så småningom här på oarya.se, just you wait.

Med tanke på hur oarya.se ser ut så är det kanske inte förvånande att jag går igång rätt ordentligt på de avskalade vita omslagen, och mitt favoritomslag är nog det för ”Till hjärtats sista slag” som ger rätt feta metal-vibbar. Blod och ormar, vad kan gå fel liksom? Framför allt gillar jag nog enhetligheten. Man ser verkligen att böckerna hör ihop, nåt som jag inte riktigt kände med de gamla omslagen.

Plain_Serahema_1

Plain_Serahema_2Plain_Serahema_3

Utgivningsdatumen för övriga böcker är:

Vingar av rök – 27 september 2019

Till hjärtats sista slag – 25 september 2020

Men vad handlar böckerna om då, för de som inte känner till serien?

Så här står det på baksidan av ”När gudar dör”:

”Du är inte ond, Elderim. Glöm aldrig det. Vad de än påstår.

Elderim sägs vara utvald att kämpa mot den grymme guden Naemin, men varför är det då så svårt att lära sig magierna? Profetiorna är tvetydiga och Elderim fylls av tvivel. Vem är det egentligen som har valt ut honom? Och till vad? Följ Elderim på en storslagen resa genom en skoningslös värld där gudarna dragit sig undan. En värld där onda människor kan bära spår av godhet och hjältar begå avskyvärda brott. Vistas bland svärande tjuvar, galna magiker och skrävlande svärdsmästare. Möt villrådiga gudar, motsträvig magi och fasansfulla vidunder.

Välkommen till Serahema.”

Kolla, ett omslag!

Det är lite av en tradition här på blåggen att fira Anna Jakobsson Lunds omslag till kommande böcker, inte minst eftersom hon är en av de egenutgivare som lägger lite extra omph när det gäller omslaget. Den här gången är det till kommande rymdoperan ”Czentes Omega” (oj vad jag har kollat stavningen) som kommer ut om ganska exakt en månad och eftersom jag har andra saker för mig än att sköta mitt riktiga jobb så måste jag tvångsmässigt babbla lite om vad jag tycker.

39094967_282685048994633_6938553592634671104_nLila känns väldigt rymdigt, varför vet jag inte, men det gör det i min värld så jag gillar färgskalan. Uppenbarligen är kedjor och tuffa skinnjackor the shit även på andra sidan solsystemet vilket gör att jag hoppas på att hen kanske har Ghost Rider som stilideal. Typ så här:

ghost-rider-featured

Annars gillar jag att illustratören Andreas Raninger fått till en riktigt cool rymdvarelse på omslaget som både känns lite nyskapande men ändå följer det klassiska ”Utomjordingar-har-konstiga-näsor”-temat. De där fransarna kallas tydligen ”frills” och byter färg efter sinnesstämning. Jag var tvungen att fråga.

Överlag gillar jag verkligen layouten på omslaget som gjorts av Katharina Vittenlind, jag gillar att titeln placerats lodrätt och även själva typsnittet i sig. Om boken bara är hälften så tuff som omslaget och baksidestexten lovar så kan det här kan bli en riktig höjdare.

Är du beredd att offra din sista chans för att rädda någon annan?

På Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik får unga tjuvar,
mordbrännare och bedragare möjlighet att komma tillbaka till samhället. För att klara sig måste de visa att de har lämnat sitt gamla liv.

Men när fem elever upptäcker ett hot på akademin tvingas de in i en kamp där de inte kan lita på någon. Deras enda alternativ är att använda kunskaper som de har gjort allt för att glömma.

Czentes Omega är första delen i serien om Intergalaktiska akademin.

 

Recension – Inte din bror

inte-din-brorFörfattare: Malin Stehn

Beskrivning: ”En lördagsmorgon meddelar Abbes föräldrar att familjen ska ta hand om en ensamkommande flyktingpojke från Afghanistan. Abbe får panik. Varför var det ingen som frågade honom? Och vem vill  på allvar ha en helt okänd människa boende i sitt hus? Det kommer aldrig att funka!   Men det som Abbe fruktar allra mest är vad Rasmus och hans gäng ska tycka. Rasmus har starka åsikter om killarna på flyktingboendet och Abbe, som inte har så många kompisar, står inte ut med tanken på ännu en ensam sommar. Lösningen blir att välja bort Hossein. Den nya familjemedlemmen får helt enkelt bli föräldrarnas problem.”

Omdöme: Jag tänkte lite grann på Angie Thomas ”The Hate U Give” när jag läste ”Inte din bror”. Tematiskt så handlar de om helt olika saker och platser och Starr och Abbe är ungefär så olika man kan bli, men det både Thomas och Stehn gör är att ta ett komplext ämne och lägga perspektivet på gatunivå. På så vis upplever iallafall jag att det blir lättare att ta till sig ämnet.

Jag tycker att Stehn gör ett utmärkt jobb att porträttera Abbe och hur han slits mellan kompislojalitet, sitt eget samvete och hur han ska förhålla sig till både Hossein och klasskamraten Rebecka som han börjat få känslor för. Det är en väldigt svår period får många och här kan jag få lite lätta Christina Lindström-vibbar i hur väl Stehn lyckas förmedla känslorna hos en helt vanlig tonårskille. (Och påminner man om Christina, då är det bra i min värld, det vet ni.) Igenkänningen är stor!

Jag tycker också att det är föredömligt att berättelsen är ganska kompakt och tight (e-boken jag lånade på biblioteket var på 177 sidor) och jag tror att det kan vara en nyckel för att få de som behöver läsa den här boken mest, dvs alla som är som Abbe eller Rasmus, att plocka upp boken. Därmed inte sagt att inte andra kan ha glädje av boken – tvärtom. Om det är någon av Malin Stehns böcker som jag skulle vilja rekommendera vuxna att läsa så är det den här, inte minst med tanke på stundande val om ca en månad. Med tanke på hur diskussioner brukar låta på sociala medier och i fikarum finns det definitivt nåt av värde även för en läsekrets som gått ut högstadiet.

Ska jag vara lite kritisk så kan jag dock känna att det Kalle Blomkvist-doftande inslaget om den fifflande arbetsgivaren och hur han avslöjas inte tillför särskilt mycket för den övergripande berättelsen, så för min del hade jag klarat mig bra med en annan lösning för just den delen. Istället hade jag gärna sett mer av kombinationen Rebecka och Abbe och hur deras förhållande växer fram!

Sammanfattningsvis tycker jag alltså att ”inte din bror” är en bok jag starkt kan rekommendera. Det här är den tredje boken av Stehn som jag läser och det är den helt klart starkaste av dem, inte minst för att det är ett ämne som berör väldigt mycket och som Stehn behandlar på ett elegant sätt.


Adlibris

Bokus

Klart man vill ha mer tomtar och troll.

Lite oväntat var en av de grejer jag tyckte var mest spännande av allt som kom från senaste San Diego Comic Con var trailern för Matt Groening (The Simpsons, Futurama)

Jag visste faktiskt inte om att det skulle komma nåt sånt här från Groening och Netflix, men det här ser ut att vara helt i min smak (och antagligen gäller det samma för er som läser den här bloggen). Och 17 augusti är ju inte långt bort!

”From the mind of Matt Groening, comes the 10-episode adult animated comedy fantasy series, Disenchantment, launching on Netflix, August 17, 2018. In Disenchantment, viewers will be whisked away to the crumbling medieval kingdom of Dreamland, where they will follow the misadventures of hard-drinking young princess Bean, her feisty elf companion Elfo, and her personal demon Luci. Along the way, the oddball trio will encounter ogres, sprites, harpies, imps, trolls, walruses, and lots of human fools.”

Den där Riordan, är han fortfarande nåt bra?

Heroes-of-Olympus-Banner-resized

Det här är alltså Jason Grace från ”Heroes of Olympus” och Percy Jackson som slåss på varsin övernaturlig häst. Det är jäkligt fett, det fattar ni va?

Så en av de grejer jag gjorde under semestern var att gå in i nån sorts bubbla och i princip bara läsa Rick Riordan. Jag har tjatat om karlns förträfflighet tidigare på den här bloggen och där har väl ingenting ändrats, men av nån outgrundlig anledning så har jag haft ett gäng med hans böcker i serien ”Heroes of Olympus” liggande på vårt loft och det är nästan nån sorts tjänstefel som bokbloggare. Å andra sidan har jag tidigare babblat om just Riordan som en sorts boklig snuttefilt, alltså nåt som man vet är bra så därför väntar man med den för att alltid ha nåt säkert kort. Problemet med det är därför att en sån bok aldrig blir läst. Sån är jag.

Därför tänkte jag det obeskrivligt kloka tanken (för att vara mig alltså) att ge blanka fasen i det där och bara plöja. Och som jag plöjde.

Istället för att tjata om att bok 1 är bra, bok 2 är lite bättre, bok 3… ja, ni fattar, så tänkte jag ge mig på att pladdra lite om serien som helhet i stället.

Och det första karln gör är alltså att introducera tre nya figurer och knappt prata om Percy Jackson, Annabeth, Tyson och de andra från den ack så trevliga serien om Percy. Istället börjar han pladdra om romerska gudar?!?  Turligt nog för mig och min sinnesförvirring visar det sig snart att de romerska gudarna och de grekiska (som alltså är typ samma gudar fast med andra namn) har en gemensam fiende och därför behöver totalt sju halvgudar med rötterna runt Medelhavet samarbeta för att sparka stjärt. Det blir alltså ännu fler karaktärer att hålla reda på än nånsin.

Här kan man då tro att det kommer att gå helt åt skogen om man som jag har ett attention span som en kattunge, men se, herr Riordan reder faktiskt ut det alldeles förnämligt. Märkligt nog tycker jag istället att ”Heroes of Olympus” är ännu mer karaktärsdriven än hans föregående böcker trots att det är fler figurer att hålla reda på. Hur han gör? Det vete tusan. Och de nya karaktärerna är lika lätta att tycka om och lika sympatiska som man förväntar sig och jag personligen uppskattar perspektivbytena som uppstår när berättandet flyttas mellan dem.

Självklart håller Riordan sig till ett vinnande och beprövat koncept, och det är lika delar berg-och dalbaneaction som det är geografilektion, och är man lika hopplöst nördig som jag så sitter man där och googlar namn och leker ”Finns det där på riktigt?” så att det står härliga till. Men det är samtidigt exakt det jag vill ha från Riordan. Det och en flygbiljett till Nashville så att jag får se Parthenon-kopian på riktigt. (OK, det finns fler anledningar till att jag vill åka till Nashville, men det vet trogna läsare om sen länge.)

Dessutom var det länge sen jag kunde läsa en hel serie i ett svep. Det är ju annars lätt att hamna i den där fällan att man köper det senaste av det senaste och sen får vänta 18 månader på uppföljaren och därför glömmer bort det mesta så det var fantastiskt skönt att kunna plocka upp nästa bok från högen och fortsätta med nästa bok efter att ha gått på toa och sen till köket för kakor.

Så funkade konceptet i fem böcker till? Ja, det gjorde ju faktiskt det. Jag hade riktigt trevligt hela vägen precis som jag hoppades på. Så pass trevligt faktiskt att jag började på högen bredvid om en viss Magnus Chase så fort jag kunde…

Nu får det vara nog.

Nä, vad säger ni, ska vi damma av den här gamla bloggen och ta bort ”semesterstängt”-lappen?

Tycka lite omotiverade saker om böcker och sånt där igen?

Dra dåliga skämt och konstatera hur hopplöst efter man (fortfarande) är i sin TBR-hög?

Intervjua en och annan på sitt mest oförskämda sätt?

Klart vi ska, eller hur?

Därför recenserar vi den här veckan fem böcker i ett enda svep och pratar om sånt vi sett på TV. Och kanske nåt annat roligt.

Så: Om ni inte redan gjort det, placera ert handbagage antingen under ert säte eller förvaringsutrymmena ovanför er. Fäll upp era säten och spänn fast säkerhetsbältet samt placera bordet i dess uppfällda och låsta läge.

För nu åker vi!

Hej på er!

Det har varit lite dålig aktivitet här det senaste och det beror på flera saker.

Dels så har jag läst ett outgivet manus (det kommer i tryckt form till hösten) men framför allt så har verkligheten gjort sig påmind. Jag har helt enkelt varit i en jobbsökarprocess och det har varit en hel del att göra med intervjuer och annat som gjort att jag inte helt kunnat slappna av och läsa som jag brukat.

Men nu.. har jag äntligen fått och tackat ja till ett nytt jobb, anställningsavtal och uppsägningspapper är inskickade så nu lägger sig lugnet lite. Jag har dessutom semester snart (ska bara jobba färdigt den här veckan) och sen kan vi ha näsan i en bok eller mot en iPad och bara plöja.

Så det kommer. Ha förtröstan.

Jimmy Fallon Summer Book Club

Det ni. Talk shows och läsning är inte direkt synonymt i min värld, oftast känns det som att programmen handlar om lustiga tävlingar som ska generera massor av visningar på YouTube och där är Fallon definitivt skyldig. Men så såg jag ändå nåt som kittlade lite extra, och det var som rubriken antyder, en omröstning om vilken bok man ska läsa tillsammans i juli. Extra roligt är att ”Children of Blood and Bone” är en av de fem böckerna man kan rösta på, men jag tyckte att ett par av de andra verkade rätt festliga också. Här kan ni läsa mer om böckerna:

https://www.nbc.com/the-tonight-show/exclusives/summer-reads

Kul grej tycker jag!

Äntligen är den här!

Äntligen har trailern för ”The Hate U Give” dykt upp, och jag måste säga att jag tycker att det ser väldigt bra ut. Bilderna stämmer väldigt bra överens med de bilder jag fick upp i huvudet när jag läste boken och det känns som att det kan bli en ordentlig snackis när den går upp på bio i höst:

Precinct 20: Dead Strange

PRECINCT 20 2018 book cover smallFörfattare: A.R. Yngve

Beskrivning: ”In the oldest part of the City lies the 20th Precinct. It’s a strange place… dead strange. All murders in Precinct 20 are weird. The area seems to exist on top of a crack in reality, where nightmares seep out… and people fall in. In this unsettling, slowly decaying district, nicknamed ”the place where careers go to die,” Innis Garris is the one detective on the Precinct 20 Homicide squad who tries to solve any murder mystery… no matter how impossible or insane.”

Omdöme:

”Precinct 20: Dead Strange” är pulp/noir filtrerat genom en mix av Frank Millers svartvita serie ”Sin City”, ett Gotham City där Batman kastat in handduken och de bästa X-Files-avsnitten (dock utan konspirationsteorierna). Det finns en rätt rejäl släng av samhällskritik och uppgivenhet över samhällsutvecklingen, men också en svart humor och cynism som jag tycker är vansinnigt underhållande. Ett exempel på detta är novellen ”Killed in the ratings” om ett mord på en deltagare i reality-showen ”America’s Contender” där man tävlar om en kandidatur för att bli kongressledamot i nästa val.

Boken är en samling med noveller men som ändå har en övergripande berättelsebåge och samma huvudkaraktärer, lite som en typisk ”murder-of-the-week”-tvserie som ”Chicago P.D.” eller liknande, om än med betydligt mer fantastiska inslag. Jag har faktiskt svårt att plocka ut några favoriter eftersom jag tycker väldigt mycket om alla novellerna, men som kattägare känns ”Natural enemy” lite mer obehaglig än andra, och kanske är Mr. Ngolo min absoluta favoritkaraktär. Så fort han är med tassar Yngve in på nåt Neil Gaiman-skriver-deckare-aktigt område och det blir faktiskt hur bra som helst. Jag skulle älska en uppföljare som baseras på vad som händer på och runt ”The Voodoo Inn Hotel & Bar”!

Förutom den höga nivån på novellerna så är det faktiskt A.R. Yngves språk som slår mig mest. Jag anser mig själv vara rätt duktig på engelska men här får jag verkligen storstryk. Det är helt enkelt ypperligt skrivet med en ton och ett flyt som imponerar nåt otroligt på mig.

”Precinct 20: Dead Strange” är som ni märker en novellsamling som faller mig väldigt mycket i smaken. Det känns jätteroligt att få lyfta svensk fantastisk som håller så hög klass som den här och det är högst troligt en kandidat till topp tio (fem?) när året ska summeras.

Smakprov från boken: Hela första novellen ”Sniper, Viper” och lite till.

Boken finns på Amazon eller om man råkar springa på författaren på nåt konvent eller liknande.


PS: Vad ska man lyssna på när man ligger i hängmattan och läser den här då undrar ni? Jag skulle skölja ner den med lite urgammal Tom Waits, typ från ”The Heart of Saturday Night” och gammal blues som Blind Willie Johnson med så raspig inspelning som möjligt. DS.

 

 

 

 

Jag har gått ner mig i ett androidträsk. Och jag älskar det.

Det är nog inte så att det är nån egentlig trend på gång, men det har helt enkelt blivit så för mig just nu.

Jag läste som bekant Jay Kristoffs senaste alldeles nyss, recensionen publicerades i måndags. Samtidigt har Westworld säsong två snurrat på HBO, jag har sett halva Blade Runner 2049 och till och med i mitt Playstation 4 så har androiderna tagit över i form av ”Detroit: Beyond Human”. Jag har dessutom ett förhandsexemplar från en svensk författare som också är inne och tassar runt i det här.

Alla ovanstående exempel är hur bra som helst, men det finns givetvis fler. Star Wars har ju sina robotar, Alien-filmerna har Bishop, och nu senast även David (whoop whoop!) i Prometheus-filmerna. Ex Machina med Alicia Vikander i huvudrollen är vansinnigt bra, och vi ska så klart inte glömma Terminator. Man ska ALDRIG glömma Terminator 1 och 2. Gillar man lite mer lågmält dramakomiskt måste jag rekommendera ”Robot and Frank”, den är helt underbar och lite underskattad.

Det är rätt spännande att nästan all populärkultur utgår ifrån att det kommer att gå käpprätt åt helvete med androider. Alla exempel ovan förutom ”Robot and Frank” har en världsbild där androiderna till slut innebär mer problem än nytta. De löser alltså ingenting utan blir en del av själva problemet. Undrar varför det är så? Man kanske borde läsa in sig på lite mer filosofi om det här för att förstå bättre? Varför denna dysterhet?

detroit-connor-2.jpg

Bilden är från spelet ”Detroit: Beyond Human”. Bra grejer.

Recension – Lifel1k3

lifelike.jpgFörfattare: Jay Kristoff

Beskriving: ”On an island junkyard beneath a sky that glows with radiation, a deadly secret lies buried in the scrap. Seventeen-year-old Eve isn’t looking for trouble–she’s too busy looking over her shoulder. The robot gladiator she spent months building has been reduced to a smoking wreck, she’s on the local gangster’s wanted list, and the only thing keeping her grandpa alive is the money she just lost to the bookies. Worst of all, she’s discovered she can somehow destroy machines with the power of her mind, and a bunch of puritanical fanatics are building a coffin her size because of it. If she’s ever had a worse day, Eve can’t remember it. The problem is, Eve has had a worse day–one that lingers in her nightmares and the cybernetic implant where her memories used to be. Her discovery of a handsome android named Ezekiel–called a ”Lifelike” because they resemble humans–will bring her world crashing down and make her question whether her entire life is a lie. With her best friend Lemon Fresh and her robotic sidekick Cricket in tow, Eve will trek across deserts of glass, battle unkillable bots, and infiltrate towering megacities to save the ones she loves…and learn the truth about the bloody secrets of her past.  ”

Omdöme: Det är så jäkla korkat egentligen – att köpa första delen av en serie precis när den är släppt. Det är att sätta sig själv i en riktigt usel situation om man nu råkar gilla boken. Men… ja, jag gjorde det i alla fall, inte minst baserat på Kristoffs delaktighet i Illuminae Files.

Lifelike (nej, jag orkar inte hålla på med 1:or och 3:or i titeln, till och med jag har gränser) golvar mig inte riktigt lika mycket som Illuminae Files. Jag säger det direkt så att ni vet. Grejen är bara att Illuminae Files spelar i en så egen liga att det bara blir löjligt att jämföra.

Däremot, om man är intresserad av Mad Max möter Westworld möter Blade Runner med extra stark sri racha-sås, då är det fritt fram att läsa vidare.

Den är nämligen helt galen. På det bra sättet.

Jag ska erkänna att det tog lite tid för mig att komma in i boken, men det hade nog mer att göra med att läsningen blev så uppstyckad av olika anledningar att det bara blev några sidor åt gången än boken i sig, samt att jag la lite tid på att göra en Dobby och stryka mina fingrar för att jag inte direkt plockade upp att det är en himla knasig plot inspirerad av avrättningen av tsarfamiljen Romanov för nästan exakt 100 år sedan (17 juli 1918 om man ska vara sådan). Det är vansinnigt uppenbart när man tänker efter, men jag behövde få det berättat för mig. Oh well.

Lifelike kanske inte får dig att tänka (obviously…) kloka tankar. Den är inte djup. Du lär dig inget nytt om världen. Den påminner dessutom som sagt om en himla massa annat som du läst och sett tidigare. Men den är en skamligt underhållande och fantasifylld bok med ett par twister som ger dig nackskador så att lägga en hundring och lite till på den här kan vara bland det roligaste du gör det här sommarlovet/semestern.


Adlibris / Bokus

Är det inte semester snart? Näe.

Jag har alldeles för mycket böcker jag vill läsa på en och samma gång just nu, men som bekant slalomläser David inte av princip. Jag fick en bok igår som jag varit väldigt nyfiken på och som jag vill kasta mig över samtidigt som jag började på en annan som imponerade stort både språkligt och i sin allmänna underlighet.

Sen har jag en hel hög andra väldigt intressanta recensionsexemplar  som ligger och väntar, dels från författare jag inte läst och även från gamla bekantingar här på bloggen.

Gemensamt för allihop är att de faktiskt allihop tillhör den svenska fantastiken och det känns jätteroligt att kunna ta del och vara med av den scenen, speciellt som jag känner att den bara blir bättre och bättre för varje dag.

Så jag behöver definitivt semester för att läsa, men det är några veckor kvar tills dess. Hur har ni det med läsningen i sommar?

img_1880.gif

Bäst just nu. Eller i år. Hittills alltså.

Den här bloggen blir allt mer reaktiv känner jag. Jag ser nåt nånstans som triggar nåt. I det här fallet var det en fråga ifrån FantasyFarbror Marcus Olausson i den smått underbara facebookgruppen ”Boknördar som diggar fantasy & Sci/fi”.  Man måste liksom gilla en grupp med programförklaringen:

”Samlingsplatsen för oss som tröttnat på att varenda svensk bokgrupp har drabbats av sjukdomen deckarsyndrom. Här ägnar vi oss istället åt viktiga saker (drakar, orcher, rymdskepp m.m.) och struntar i oviktiga saker (förutsägbara mördare på Gotland och sällan något m.m.).”

Är ni inte med redan så måste ni helt enkelt gå med. Vi är supersnälla.

Marcus fråga var helt enkelt vilken som var den absolut bästa respektive sämsta boken under första halvan av 2018. Nu är det i skrivande stund 12/6 så vi är kanske inte exakt i mitten av året, men hyfsat nära för att jag ska kunna svara.

Jag är faktiskt rätt glad över att jag inte kan kora någon som varit sämst. Allt jag har trillat över i år har varit rätt hyggligt faktiskt som sämst, ingen har varit så att jag velat sätta eld på boken eller kasta den i ån.

Bäst hittills i år då? I ovan nämnda grupp så passade ”Obisidio” bäst och det är en jäkla bra bok, men om man ska ta den totala läsningen i år så tar föga förvånande Christina Lindström hem priset med ”Finns det björkar i Sarajevo?”. Men konkurrensen har varit stenhård – ”Obisidio” och ”The Hate U Give” har varit riktiga fullträffar.

Vad har ni tyckt varit bäst hittills i år av det ni läst?

Tryck här för att uppdatera

Nu blir det lite Kanye West här igen, men det kommer en koppling till böcker snart, så häng kvar även om ni inte gillar karln (det gör knappt jag heller som bekant). Grejen var att när han släppte sitt förra album ”The life of Pablo” så deklarerade han lite kaxigt att albumet som fenomen var dött. Han hade nämligen inga som helst problem med att fixa och trixa med låtarna efter att de var släppta på olika streaming-plattformar. En textrad här, en alternativ mixning där. På nån låt klippte han till och med bort gästsångare. Med hans egna ord blev allt ”a living, breathing, changing, creative expression” och det är här man kan börja dra paralleller med bokerier och litteratur så fort det handlar om elektroniska versioner.

Vi har ju alla till exempel stört oss på dåligt korrekturlästa böcker, och här finns en fantastisk möjlighet egentligen att bli av med det problemet. Förlaget/författaren kan ladda upp en ny version och trycka på publicera och sen är problemet borta. Men det behöver inte stanna där – vad är det egentligen som säger att boken nånsin är klar precis som i Kanyes musikaliska exempel? Om man som författare känner att man inte är nöjd kan man ju enkelt skriva om eller lägga till/ta bort. Tekniskt sett är det enklare än nånsin – ingen behöver hugga ner träd och trycka nya böcker längre.

Den stora frågan är så klart om det är ok? Varför? Varför inte? Vad tycker vi?

GboxUpdate-e1444225911797

 

 

Vilken dörr skulle du öppna?

34176305_1932570073453537_476240636798828544_n

Jag såg den här på Facebook för ett tag sen och började fundera. Det finns ju onekligen ett par dörrar som är lite mer spännande än andra, men också några som är av typen ”NEJFÖRIHELVETEALDRIGILIVET!!!!”.

Westeros till exempel är totalt livsfarligt. Med största sannolikhet skulle man bli av med huvudet så fort man klivit över tröskeln, så den glömmer vi direkt.

Middleearth kan vara lite roligare, men det beror på när man hamnar där. Är det ungefär när Bilbo är på picknick så är det väl hyggligt, men är det när Frodo och kamrater är på hajk så glömmer vi bort den också. Detsamma gäller Narnia – jag är inte sugen på att knalla in i ett fullskaligt krig mellan söta pratande djur.

Mushroom Kingdom då? Herregud, jag tror att det är som en färgglad mardröm med extra socker på toppen. Och militanta sköldpaddor.

Men vet ni vilken som jag tycker verkar absolut hemskast och vidrigast? Den som gör att jag faktiskt hellre skulle stoppa in huvudet i Westeros trots allt?

WONDERLAND.

JAG. TÅL. INTE. UNDERLANDET.

Det kryper i kroppen på värsta tänkbara sätt bara jag tänker på att spendera en endaste sekund där. Det är alldeles för konstigt och äckligt på ett rent fysiskt plan. Nä, hellre av med huve’t på mig i så fall.

För mig finns bara ett val av de här dörrarna. Man kan tro att det är Hogwarts, men faktiskt inte. Nähä du, jag hoppar in i den blå telefonkiosken!

Vilken dörr hade ni valt?

Recension – The Umbrella Academy Vol. 1

the-umbrella-academy-1Författare: Gerard Way, tecknad av Gabriel Bá

Beskrivning: ”In an inexplicable, worldwide event, forty-seven extraordinary children were spontaneously born by women who’d previously shown no signs of pregnancy. Millionaire inventor Reginald Hargreeves adopted seven of the children; when asked why, his only explanation was, ”To save the world.” These seven children form The Umbrella Academy, a dysfunctional family of superheroes with bizarre powers. Their first adventure at the age of ten pits them against an erratic and deadly Eiffel Tower, piloted by the fearsome zombie-robot Gustave Eiffel. Nearly a decade later, the team disbands, but when Hargreeves unexpectedly dies, these disgruntled siblings reunite just in time to save the world once again.”

Omdöme: Strax innan jul 2008 var jag och min sambo i New York. Bland annat så besökte vi ”Forbidden Planet”-butiken vid Union Square och där köpte jag ”The Umbrella Academy  Vol. 1”. Jag läste samlingsvolymen på ett av New Yorks sämsta hotellrum, men jag har faktiskt inte läst den sen dess.

Den är skriven av Gerard Way, och om ni är tillräckligt gamla för att minnas bandet ”My Chemical Romance” så kanske ni känner igen namnet. Den här serie samlingen är på nåt sätt en logisk utveckling av bandet. Det är nån sorts hysterisk stilblandning med många svartklädda figurer med superkrafter och allt är allmänt knasigt.

Gillar David sånt? Självklart.

Men varför drar han upp en sån här gammal serie? Ingen bryr väl sig om sånt här 10 år senare?

Joho!

NETFLIX GÖR DET!

Så därför håller de på att göra tv-serie av hela grejen, och det blir så klart nåt jag måste kolla på när det blir dags.

lfv1qvvr3rbvdvhgyqvi

Serien är genomgående ganska mörkt illustrerad med mängdrabatt på det svarta bläcket, precis som bilden ovan antyder, och Bá har en läcker stil som påminner lite om Mike Mignola (Hellboy).

Vad är det som Netflix gillar då som gör att de vill kasta lite pengar på det? Ja, troligen är det just det här med superhjältar med en twist, och där funkar paraply-akademin alldeles ypperligt. Det är tillräckligt knasigt för att det ska bli spännande rent visuellt bara det sitter rätt personer i regissörsstolen så jag hoppas som vanligt på det bästa. Absolut värt att läsa om man är sugen på nåt lite eget i superhjältesvängen!


Adlibris / Bokus

 

Vill du se en stjärna?

Jag vet att nåt av det mest nervösa för en författare är att läsa recensioner på det man själv skrivit. Det sitter ju folk därute som undertecknad som är oförskämda nog att inte bara tycka saker utan dessutom tycker att omvärlden behöver veta det.

Man ska därför som författare beväpna sig med ganska tjockt skinn, men det kan vara skönt att veta att alla får en släng av skopan då och då, oavsett om man förtjänar det eller ej. Och i så fall kan man hamna i ganska fint sällskap. Här kommer ett gäng en-stjärne-omdömen från olika sajter på hyfsat kända och uppskattade böcker:

”Räddaren i nöden” av J.D. Salinger: ”I would rather read the dictionary.”

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald: ”Weird plotless story whose main character has no life but to be the gateway to that of others. Everyone cheats on everyone and in the end nobody ends up happy and the audience doesn’t even end up with a moral to hold on to and justify they waste of time and money they just spent.”

”Bilbo” av J.R.R. Tolkien: ”Biblo[sic] use your brain, I don’t care if you have to build a plane, blimp, submarine or whatever. But really, don’t you have a better way of transportation?”

”Hamlet” av William Shakespeare: ”Hamlet! More like Spamlet! I don’t know what Willy Shakespeare was thinking when he wrote this one play tragedy, but I thought this sure was boring! Hamlet does too much talking and not enough stuff. He needs to shape up and show them who’s boss. Maybe Shakespeare fans of Hamlet should take a rest on the book tragedy! Ha ha!”

Och min absoluta favorit – omdömet om Anne Franks dagbok: ”A real downer”.

1star

 

 

”Det är ju ingen musik, de pratar ju bara”

Jag såg ett citat från Kanye West häromdagen där han stolt proklamerade sig som ”non-book-reader”. Nu är ju karln som bekant precis lika dum i huvudet som hans två första skivor är bra (alltså, ohyggligt bra) men såna dumheter får så klart inte stå emotsagda.

Det känns nämligen lite korkat att som rappare inte gilla böcker eftersom det är en musikstil som så pass mycket förlitar sig på sin text i förhållande till musiken. Klart att ett bra beat är viktigt, men det måste ändå vara texterna, raderna, rimmen som är det allra viktigaste och man kan i min mening egentligen inte bli bra på text om man inte konsumerar mycket text på olika sätt. ”Det finns inga genvägar till det perfekta rimmet” för att parafrasera Farbror Barbro.

 

Jag googlade därför lite på andra hiphopare för att se vad de läser. Och det gör de, tro det eller ej.

En av världens just nu mest omtalade hiphop-singlar är Childish Gambinos ”This is America”, inte minst på grund av videon, men det visar sig att Donald Glover som han egentligen heter, och som är aktuell i senaste Star Wars-filmen exempelvis gillar ”The Curious Incident Of The Dog In The Night-Time” av Mark Haddon, och nämner även Jonathan Safran Foers ”Extremely Loud And Incredibly Close” som en favoritbok.

Childish-Gambino-GQ-28July15_rex_b

A$AP Rocky släppte sitt nya album förra veckan, och han visar sig vara en stor Harry Potter-fan enligt en intervju i GQ från 2015.

ASAP2_GQ_13Apr12_pr_b

Vår svenska hiphop-gigant Petter har till och med skrivit en bok (”16 rader”) där han skriver om sin egen läsning och hans textförfattande.

Petter

Timbuktu eller Jason Diakité har översatt boken ungdomsboken ”Crossover”. Jag har inte läst den men är väldigt nyfiken på den.

crossover

Så visst finns det bevis på motsatsen, och tur är väl det?

 

Listornas lista

På omvägar hörde jag om en gymnasielärare som undrade över klassuppsättningar för användning i sin undervisning. Det fanns då önskemål om författare som Väinö Linna och Miguel de Cervantes…

I mitt stilla sinne så tänkte jag att inte ens jag läst de böckerna, varken i gymnasiet eller senare, men spontant känner jag att de kanske känns lite… gamla? Det finns ändå klassiker som känns mer relevanta och framförallt intressanta för 2018 (vi minns ju alla mitt försök att läsa ”Röda rummet” som slutade i ett totalhaveri).

Jag skulle därför vilja slå ett slag för Enligt O:s inspirerande lista ”Klassiker att läsa på gymnasiet”. Det jag tycker är extra roligt med just den listan är att många av böckerna är sådana som Linda och hennes elever själva tyckt om och därför vill rekommendera, samt att den ligger tillgänglig även för såna som mig som kanske vill bättra på allmänbildningen lite grann.

800px-Cervantes_Jáuregui.jpg

Vill du läsa en bok av den här mannen?

Återvinning är den bästa vinningen.

Det är lite sådana tider nu att tv-kanalerna i Amärrka börjar berätta om vad de ska visa framöver. Förutom dödsbesked för serier som Lucifer och att iZombie får en sista säsong innan den får ge sig så verkar en väldigt stor trend vara att lite miljömedvetet återvinna gamla klassiker.

Jag har ju babblat en massa om Sabrina, så den kan vi hoppa över, men ungdomliga kanalen CW går ut hårt och bootar om både häxeriserien”Charmed” (Förhäxad när den gick på svenska kanaler) och ufo-myspyset ”Roswell”. ”Charmed” såg jag inte jättemycket av, vi hade inte de kanalerna så det har jag mest sett lite ströavsnitt av genom åren och där kan jag inte hetsa upp mig allt för mycket, men ”Roswell” däremot, det gick på dansk TV så där har jag sett massor. Tyvärr finns ingen trailer än, men så fort den kommer…

Det finns en trailer för Charmed i alla fall. Jag känner mig extremt skeptisk.

Dessutom bootar man om en riktig 80-talsklassiker, och även om jag inser att flera som läser den här bloggen just nu inte har en aning om vad jag pratar om så tar vi det ändå: DE BOOTAR OM MAGNUM P.I.!!!! Här snackar vi klassiker!

Fast utan hawaii-skjortor och mustacher, men de är åtminstone på Hawaii och han kör Ferrari. Jag måste se den hursomhelst.

 

 

 

Recension – Bortom portalen 2 : en novellantologi från Fantastikportalen

bortom-portalen-2-en-novellantologi-fran-fantastikportalenFörfattare:  Oskar Källner, Jenny Green, Anna Jakobsson Lund, Christian Gripenvik, Gabriella Kjeilen, KG Johansson, Hans Olsson, Camilla Olsson, Eva Holmquist, Didrik Ojala, Lupina Ojala

Beskrivning: ”Mystisk örtmagi, interdimensionella brottsutredare, religiösa cyborger och isögda helveteshundar. Fantastikportalen presenterar stolt sin andra antologi med tio noveller från några av Sverige vassaste fantastikförfattare.

Omdöme: Min vän Katja på Bokhuset har skrivit om den här boken i termer som en ask eller påse med fin-choklad. Jag är lite inne på samma spår men jag gillar mat mer än godis så vi kör väl på metaforen smörgåsbord istället.

För det första är varenda novell av väldigt hög klass. Allt är gott! Med ett undantag så är allting dessutom nyskrivet och behöver alltså inte tinas i mikron först så även om man är bekant med de flesta författarna så får man ändå nåt nytt. Den novell som publicerats tidigare är dock en väldigt bra novell så det gör absolut inget, men jag gillar ändå att det är nya grejer.

För det andra så lyckas de tre vinnarna av Fantastiskportalens novelltävlingen inte bara hålla jämna steg med de mer etablerade författarna, i vissa fall slår de till och med dem på fingrarna. Christian Gripenviks och Camilla Olssons noveller är helt enkelt svinbra.

Om vi dessutom ska fortsätta den här smörgåsbordsanalogin så är det ändå så att efter att man smakat på allting så finns det ändå alltid ett par grejer som man vill ta mer av bara för att det var så gott. Det finns så klart några sådana även här. Didrik och Lupina Ojalas novell ”Jazztimmen” är en sådan för mig – jag älskar världsbygget med en totalitär stat a lá forna Östeuropa fast befolkat av pälsdjur. Den står verkligen ut för mig som nåt av det bästa jag läst av svenska fantastiknoveller. Ge mig mer i samma stil! KG Johansson kittlar också extra mycket med sin norrländska skräcknovell och är en favorit i antologin.

Jag kan alltså inte annat än att rekommendera Bortom Portalen II å det varmaste, det är alldeles för mycket bra för att låta bli.


Recensionsexemplar från Fafner Förlag.

Adlibris / Bokus

Det kom en grej eller två emellan.

Jag skulle skrivit en recension igår.

Jag skulle bara klippa gräset.

Och sen skruva ihop en grill.

Och äta.

Sen skulle vi bara kika på ett avsnitt av danska ”The Rain” på Netflix. Det råkade bli några fler.

Och nu på morgonen var jag tvungen att googla på om det heter ”emellan” eller ”imellan” eller båda två. Sen råkade jag klicka vidare på artiklar om ”mittimellan”, ”mittemellan” eller ”mitt i mellan”.

Det är mycket nu, OK?

#lifeofabloggare

Det är nästan som jul.

I min mailbox alltså. Det är uppenbart att många författare och förlag försöker planera sin höst, och det trillar ner väldigt många mail om kommande böcker och tips om recensionsexemplar. OK, i ärlighetens namn så trillar det ner ännu fler mail om ”snälla, på grund av GDPR måste vi fråga om lov innan vi skickar spam nyhetsbrev”, men ändå.

Jag tackar så klart för uppmärksamheten från er författare och förlag, för nånstans betyder det ju att ni bemödat sig om att klicka fram ens e-postadress. Om jag tackar ja så ska jag göra mitt bästa för att försöka hinna med er lite snabbare än tidigare, vilket alltså betyder att jag tyvärr inte kan ta emot alla böcker – bara så ni vet.

På tal om roliga saker som kommer så är jag på gång att klicka hem en bok som faktiskt kommer att få VIP-behandling hela vägen fram. Det är den här:

lifel1k3-lifelike

”From the coauthor of the New York Times bestselling Illuminae Files comes the first book in a new series that’s part Romeo and Juliet, part Terminator, and all adrenaline.” 

Eller:

”IT’S ROMEO AND JULIET MEETS MAD MAX MEETS X-MEN, WITH A LITTLE BIT OF BLADE RUNNER CHEERING FROM THE SIDELINES”

De här två meningarna är som målsökande missiler in i mitt hjärta. Herre min skapare.

Så min fråga till er kära läsare: Vad är ni peppade på för sommar/höstläsning? Tipsa loss i kommentarsfältet!

Rocken är kanske inte död?

Man ska akta sig för skådespelare som vill leka musiker, det blir sällan bra. Visst finns det undantag som Jared Leto och hans ”30 Seconds to Mars” som släppte en del bra skivor (nya är dock FRUKTANSVÄRT USEL på ett hellre-borra-sig-i-trumhinnan-aktigt sätt, och nu är jag faktiskt snäll i mitt omdöme) men oftast blir det bara Kevin Costner av alltihop.

Därför blev jag så himla överraskad av att se ett klipp med Dylan Minnette från filmatiseringen av Jay Ashers ”13 Reasons Why” och höra en riktigt trevlig liten indiedänga i form av ”Pictures of Girls”. Låten är en ca tre och en halv minut lång The Cure-möter-Joy Division genom ett H&M-sommarkollektionsfilter, men det funkar förvånansvärt bra. Jag är förälskad i gitarrljudet framförallt och blev lite småsugen på att se om ”The O.C”, även om jag har hört att den inte åldrats med värdighet.

Alla gillar paket. Speciellt såna här.

Jag fick ett paket igår med en bok i. Det är kanske inte jätteovanligt om man bloggar om böcker, men jag hade inte beställt nåt och mig veterligen hade jag inte heller några recensionsexemplar på ingående så jag vart lite brydd.

Ännu konstigare blev det när jag slet upp paketet i hallen (till och med innan jag fått av mig skorna, sån är jag) eftersom det var en bok jag redan fått, läst och recenserat, nämligen den ypperliga ”Allt det vackra är inte förstört” av Danielle Younge-Ullman.

Men så konstigt var det egentligen inte – det handlade om pocketversionen, och det visade sig att undertecknad numera är med på ett hörn, så det var bara trevligt att förlaget skickade ett exemplar och matade mitt lilla ego:

Capture

Bilden är snodd från lika braiga Carroreadbooks instagram.

Recension – Pojken under bron

pojken-under-bronFörfattare: Katarina Wennstam

Beskrivning: ”Att vara nykär är inte alltid helt lätt. Alex finner sig, bokstavligt talat, dragen ifrån två håll av sin nya pojkvän Noah och bästa vän Charlie. På en fest på väg att spåra ur eskalerar svartsjukan och Alex vill bara komma därifrån. Hon går utan att säga hej då till Charlie. Ett beslut hon kommer att ångra. Dagen efter nås hon av ett chockbesked. Efter festen har en kille blivit misshandlad till döds i Rålambshovsparken. Samtidigt får hon inte tag i Charlie …”
Omdöme: I princip så skulle jag kunna kopiera recensionen på första boken om Alex Skarp – samma saker gäller fortfarande. Det är vansinnigt trevligt med nåt åt deckar/thrillerhållet i ungdomsbokform, och Wennstam fortsätter med att blanda underhållning med sociala kommentarer och det funkar absolut väldigt bra även den här gången. Det sociala engagemanget lyser starkt och Wennstam har ett bra driv i sitt skrivande.

Det jag kan känna med ”Pojken under bron” är att den inte riktigt känns lika spännande, det är mindre klurande och pusslande om vem gärningsmannen är. Däremot är det ett annat sorts obehag när det gäller hur brottsfallet hanteras som jag tycker ger väldigt mycket utrymme för diskussion i klassrum och liknande, så jag skulle återigen vilja slå ett slag för klassrumsuppsättningar av den här och föregående bok – inte minst på grund av att Wennstam lyckas hålla farten uppe under alla bokens drygt 250 sidor.


Adlibris / Bokus

Musik till boken? Jag tänker lite svensk hiphop/pop av det lite snällare slaget typ Hov1 och sånt. Det ska vara nåt som låter modernt och väldigt Stockholm, så kan vi säga. Det refereras förresten i boken till Despacito också, men den kommer ALDRIG att dyka upp på nån av mina listor.

Öronen ska ha sitt.

Jag lyssnar oftast på musik när jag läser böcker. Till stor del handlar det om att skärma av sig från resten av världen eftersom jag mest läser när pendlar hem från jobbet. Jag har nämligen stora problem med att inte tjuvlyssna/störas av andra medresenärer på tåget och det funkar dåligt med att läsa samtidigt.

Jag har testat en massa olika lurar, från Koss Porta Pro (skitbra ljud, fulsnygg design, men läcker som en roddbåt gjord av schweizerost ) till iPhonens egna (de trillar bara ur öronen och släpper in alldeles för mycket av omvärlden) till mina älskade Sennheiser CX-300 II som jag alltid återkommer till eftersom de ger mig bäst pris/prestanda-förhållande och dessutom låter skitbra för all typ av musik och dämpar omvärlden alldeles utmärkt. Win!

Men prylnörderi i all ära, man måste ju ha nåt vettigt att lyssna på också. Ibland när jag läser så har jag försökt att para boken med musik som nämns i boken eller som känns rätt. Typiska exempel på det har varit ”Allt det vackra är inte förstört” som nästan krävde opera eftersom det var en så viktig del av boken, eller ”The Hate U Give” där det fanns en spellista av författaren med mängder av mer eller mindre politisk hiphop och soul som behandlade bokens tema. När jag läste Elisabeth Östnäs böcker om Turid lyssnade jag mycket på post-metalbandet Cult of Luna eftersom det fanns en känsla i deras musik som jag tyckte passade.

Andra gånger så spelar det absolut ingen roll, och då kan jag lyssna på nästan precis vad som helst som inte har ett dugg med boken att göra.

Det jag vill komma till är att jag i fortsättningen ibland kommer att komma med lite förslag på passande musik och kommer att lägga upp en spellista i Spotify som har med min läsning att göra. Det kommer att vara den mest splittrade listan nånsin, men kanske kan ni som läser den här hitta ett eller annat guldkorn ni med. Jag hoppas det i alla fall!

Sony,_walkman,_1979

 

Konstiga kanadensare med svärd.

Det finns marknadsföring och det finns marknadsföring. När det gäller hur man gjort inför filmen Deadpool 2 så verkar inga idéer vara för konstiga. Varje trailer har varit knasigare än den förra, och affischerna, ja, se själva.

deadchib1deadpool2-poster-flash-xxl

Men frågan är om inte musikvideon med Celine Dion tar priset. Ja, hon Titanic-tanten.

Man måste faktiskt se videon åtminstone en gång.

Recension – Kärlek, hat och andra filter

karlek-hat-och-andra-filterFörfattare: Samira Ahmed

Beskrivning: ”Maya Aziz är sjutton år och född i USA, men det känns som att hon lever i två världar. Hon slits mellan att följa sina indiska föräldrars önskan – att börja på college i närheten av deras hem i Chicago och så småningom gifta sig med en trevlig, muslimsk kille – och att göra det hon själv drömmer om. För hon vill inget hellre än att flytta till New York och gå en filmutbildning, stå på egna ben och klara sig själv.

Men just som hon trodde att saker inte kunde bli mer komplicerade sker en terrorattack i närheten av hennes hem, och det visar sig snart att den huvudmisstänkta delar efternamn med Maya. Grannar, klasskamrater och andra människor i Mayas närhet blir plötsligt fyllda av fruktan och hat, och hennes liv förändras till oigenkännlighet.”

Omdöme: Det går nästan inte att göra ett bokomslag som känns så 2018 som omslaget till ”Kärlek, hat och andra filter”. Färgstarkt, fluffigt och stor typografi – jag gillar det! Det funkar också som en sorts metafor för hela romanen som sådan. Det kanske är lite för uppenbart att prata färgstarkt och kryddigt när man pratar om nåt som tar avstamp i Indien att göra, men vad tusan, funkar matmetaforerna så funkar matmetaforerna, så har jag alltid sagt. För det är minsann himla sockersött ibland, som asiatiska efterrätter ofta är. Under en stor del av läsningen så störde jag mig lite på det och tyckte att det här med terrorattacken fick för lite plats. Det kändes som att den kom lite väl sent i berättandet för att egentligen få någon större betydelse, men sen slog nånting mig i samband med att jag såg en trailer för den romantiska komedin ”Crazy Rich Asians”.

Det jag insåg och som ställde delar av ”Kärlek, hat och andra filter” i lite annat ljus var det här – det är nåt fantastiskt med att få känna sig representerad i den kultur man konsumerar. Och med det menar jag att det inte direkt dräller av YA i butiken om muslimska huvudpersoner och som berättas utifrån deras perspektiv, och jag kommer inte på en enda som i några hundra sidor handlar om kärlekslivet hos en 17-årig muslimsk tjej i en amerikansk förort! Det är den stora USP:en för den här boken och det är en jäkligt bra sådan. Här märks det att Ahmeds egen bakgrund spelar in, för det känns insatt och trovärdigt hela vägen.

Men som jag sa, det här med terrorangreppet tycker jag fortfarande inte får tillräckligt stark betydelse och det ger inte boken den fulla tyngd jag hoppades på. Om man jämför den med t ex ”The Hate U Give” så har den i sin tur en helt annan pondus. Jag tror att det beror lite på tempo och disposition av de två olika delarna av berättelsen. För lite chili, för mycket socker helt enkelt.

Därmed inte sagt att boken är dålig på något sätt, tvärtom. Men även om ”Kärlek, hat och andra filter” är en god och trevlig maträtt så hade jag önskat att kocken vågat krydda till den lite till.


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

om ni undrar…

…så är jag inte död. Bloggen är inte nedlagd.

Jag är bara lite trött + att den här veckan varit lite överjävlig på jobbet.

Men vad görs i helgen då? Borde inte David vila i så fall? Nej, han åker istället till Malmö och springer hinderlopp!

Så nånstans runt 10:00 imorgon lördag när ni sätter er och börjar lösa melodikrysset och äter frukost, då har jag precis börjat springa runt på ett fält för att klättra och krypa och svettas.

Men på måndag återgår allt till det vanliga. (Om inget är brutet dvs.)

Linda Odén – Så jobbar jag

 

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

När jag frågat lite blandade personer om vem de gärna skulle se som gäst i den här intervjuserien så är det ett namn som stått ut, nämligen Linda Odén som bloggar på Enligt O. Jag är själv otroligt imponerad av Linda, både när det gäller frekvens och kvalitet på hennes blogginlägg. Framför allt uppskattar jag de inlägg som tar avstamp i hennes vardag som lärare och mötet med ungdomar. Hon är grym helt enkelt och om ni inte har koll på henne sedan tidigare så bör ni läsa henne framöver.

25022646_306514079859990_1544287458718384128_nLinda, vad gör du på dagarna?
Jag undervisar gymnasieelever i främst svenska, men också historia och engelska. Mycket litteraturläsning blir det för de små stackarna. Jag skriver också läromedel för Liber, främst i engelska.

Ett ord som beskriver ditt sätt att arbeta:

Luststyrt beskriver det mest, men med en stor dos tvång och envishet. Det
är få dagar jag inte publicerar ett nytt inlägg på bloggen.

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Jag bloggar helst på min dator, men när jag live-bloggar från litteraturevenemang
är det min iPad som gäller. Det är också den jag läser de flesta recex på numera, jag börjat föredra e-böcker framför pappersböcker. SvB:s kataloger över förlagens utgivning är också superviktiga för att jag ska få koll på vilka böcker jag ska läsa.

Hur ser din arbetsplats ut för det du gör med bloggen?

Jag sitter främst i vardagsrummet i min ”kontorsfåtölj”, som ofta har en del bokhögar på armstöden. Ibland bloggar jag på jobbet om jag får en idé som jag verkligen måste skriva ner direkt, men oftast skriver jag en stund på kvällen.

Hur ser en typisk ”jobbdag” ut för dig?

En typisk dag börjar med att jag snoozar för många gånger, väcker trötta barn, ofta kör dem till skolan för att vi är sena och sedan trillar in på jobbet (inte sällan med blött hår) och häller i mig dagens första kopp kaffe.
Jag jobbar 100% som gymnasielärare i svenska, historia och engelska och dessutom skriver jag läromedel så det är fullt upp. Det som är bra med att vara lärare i svenska är att jag har litteratur omkring med större delen av dagarna och även om jag inte hinner läsa på jobbet är en del av jobbet faktiskt att läsa. Jag vill att mina elever ska möta bra böcker och då behöver jag också läsa mycket själv.
Bloggen är ett fritidsintresse, men den får en del omvårdnad ändå . Jag försöker göra ett ryck under helgen och förbereda veckan, men annars blir det något inlägg skrivet på kvällen. Helst vill jag ha några tidsinställda inlägg att laborera med ifall jag inte får till någon skrivtid, men oftast blir det ett inlägg skrivet på kvällen.


Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Att göra en ordentlig lista med kommande böcker när jag går igenom SvB:s katalog och sedan låta den bli flera inlägg. Under påskveckan var jag bortrest och snodde jag faktiskt några gamla inlägg från Kulturkollo och publicerade dem på min egen blogg.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker som bloggare?

När det gäller enligt O planerar jag väldigt lite, förutom min utmaning på torsdagar. Jag försöker också hålla lite koll på recensionsdagar och aktuella händelser, t.ex. olika litteraturprisers långa och korta listor. Ofta blir det dock ganska spontana inlägg på gott och ont. För att ha koll på vilka böcker som ska läsas härnäst är det bokhögar som gäller och många, många läslistor (som jag aldrig följer) för att få ordning. Min datorskärm är fylld av post-its med böcker och inläggsidéer.

På Kulturkollo planerar vi dock väldigt mycket, vilket krävs när 8 skribenter ska enas. Jag har post-its på datorn med framtida teman och inlägg.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Jag vill ha det tyst, eller så har jag möjligen något tv-program på i bakgrunden, men då krävs det att det inte är något som kräver hela min uppmärksamhet.

Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Bloggen är ju ett intresse och att läsa är det definitivt. Genom bloggen har jag också lärt känna väldigt många trevliga människor och att umgås med dem ger energi. Annars är det promenader, yoga och ensamtid i tystnad som är det bästa sättet att ladda batterierna.

Vad läser du just idag?

Just nu läser jag Starlings av Erinna Metler som vi ska bokcirkla under bokresan till Brighton som Breakfast Bookclub ordnar. Sedan är jag en slalomläsare av rang så jag läser också Jaga vatten av Ellen Strömberg och Älska dig till döds av Peter James också den med Brighton-koppling.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Lina Nordstrand som är förläggare på Vilja förlag. Jag tycker att de gör ett riktigt viktigt jobb.

Det är inte jag, det är du.

Oftast pratar jag om böcker som jag vill läsa eller har läst. Det är liksom roligast så. Men det finns faktiskt böcker som jag aldrig nånsin kommer att läsa färdigt, som exempelvis den tegelstenstjocka ”Jonathan Strange och Mr. Norrell”. Egentligen borde den passa mig som hand i handske, men jag kommer inte överens med den. Jag vet inte om det är de evighetslånga och extremt vanligt förekommande fotnoterna, eller om det är tempot, eller om det bara är för att den är tjock som tusan. Det går inte. Jag såg ärligt talat inte färdigt tv-serien heller, så kanske är det nåt som inte funkar. Jag hade faktiskt pocketboken först men bytte till en inbunden och jag tror att jag även bytte språk från engelska till svenska men det hjälpte inte.

Så det här blir faktiskt en bok som rensas ut ur hyllan. Böcker man inte är kompis med behöver man inte behålla.

file-1

Så här kände jag mig varje gång jag försökte läsa boken.