Nu börjar höstterminen!

Hej kära kamrater!

Nu är semestern över! No more mjukglass, grillspett och klagomål om ”vart tog sommarvädret vägen”. Istället kan vi gräva ner oss bland filtar, överdimensionerade koppar och en herrans massa böcker igen. Det blir väl ett besök i GBG under den där helgen ni vet (jag har nog samma t-shirt som förra året så att ni kan hitta mig och få autografer eller selfies). Och i november ska jag vara med i NaNoWriMo, men jag lovar redan nu att jag inte ska låta det ta över bloggen fullständigt. Pinky swear!

Höstterminen har väl egentligen redan börjat eftersom böcker börjar trilla in och jag har faktiskt redan läst två böcker som jag inte får prata om riktigt än så det känns som att det börjar bra tycker jag.

Och redan imorgon kör vi igång med recenserandet, den här gången av en riktigt gammal synd som äntligen får den uppmärksamhet den förtjänar. Den har fjärilar på omslaget ifall nån vill gissa sig till vad det kan vara.

Välkomna än en gång till höstterminen HT17, vi ska ha massor med roligt tillsammans!

3960395-schoolchildren-at-home-time.jpg

Spider-Man: Homecoming

spider-man-homecoming.jpgAlla som följer den här bloggen vet att superhjältar ligger mig varmt om hjärtat. Lika varmt som maträtter av typen bröd-kött-ost-bacon-bröd eller läskeblask, och den som suttit längst på tronen när det gäller superhjältar är Spindelmannen. Därför var det ju fantastiskt när Marvel lyckades deala med Sony om att få använda sin egen supersnubbe i sina egna filmer (det där med rättigheter alltså…) och den lille sprattlande figuren fick dyka upp i Captain America: Civil War. Jag såg om den för nån dag sen och det var precis lika bra som jag kom ihåg.

Som tur är har han också fått en egen film (och fler ska det bli, tjoho!) och det var så klart givet att jag skulle se den också.

Så jag ville bara säga några saker om filmen. Jag ska hålla det spoilerfritt, don’t worry.

Det första är att ni inte kommer att bli besvikna. Tom Holland gör en jättefin Peter Parker/Spindelmannen, om än den allra klantigaste av alla Spindelmän vi sett på film. Det är en väldigt bra superhjältefilm. Den är rolig och actionfylld och allt det där. Och de spelar The Ramones. Två gånger.

081108.86154741_620X620.jpgDet andra är att de lyckas göra en av de absolut fjöntigaste superskurkarna nånsin, nämligen Vulture/Gamen till en skurk som ändå funkar. Jag ska erkänna att jag var enormt skeptisk, men det gick.

För det tredje: om ni gillar den här filmen så är det inte bara övriga Marvel-filmer som ni ska kolla in. Nej, ni ska ut och kika efter filmer signerade John Hughes, och det är precis här vi kan separera er läsare i två grupper: antingen de som säger ”Öh, vem?” eller den andra som säger ”ÅÅÅH John Hughes” och nu ser ut som den där hjärt-emojin i ansiktet. Det kan eventuellt finnas en åldersfaktor som har betydelse där.

Det är nämligen så att den här filmen har minst lika mycket gemensamt med Breakfast Club och Fira med Ferris som med Captain America. Förmodigen mer med John Hughes-filmerna om jag tänker efter.

Kan det bli tydligare än så här?

Spider-Man-Homecoming-Breakfast-Club-Poster

Ni andra som sett Spider-Man: Homecoming, vad tyckte ni?

 

Han den däras Sommarprat

Ingen som läser böcker någorlunda regelbundet (och en del som inte gör det) uppmärksammade att en viss bästsäljande svensk författare sommarpratade för nån dag sen.

Det var så klart bra, det var väl ingen som förväntade sig nåt annat. Roligt blablabla inspirerande blablabla författartips blabla. Det var säkert många som slängde igång Word osv.

Men det tjatades en del, inte minst av honom själv, om hans usla musiksmak. Och kalla mig pucko, men så illa tyckte jag inte att det var. Han hade ju den goda smaken att spela en av världens absolut bästa countrylåtar, nej scratch that, en av världens bästa låtar PUNKT.

Det finns mycket fördomar om country. Väldigt många av dem är till och med sanna. Men så finns det artister som Kacey Musgraves som är så bra att det trotsar naturlagar.

Enjoy.

Gemina

geminaFörfattare: Amie Kaufman, Jay Kristoff

Beskrivning: ”Moving to a space station at the edge of the galaxy was always going to be the death of Hanna’s social life. Nobody said it might actually get her killed.
The sci-fi saga that began with the breakout bestseller Illuminae continues on board the Jump Station Heimdall, where two new characters will confront the next wave of the BeiTech assault.

Hanna is the station captain’s pampered daughter; Nik the reluctant member of a notorious crime family. But while the pair are struggling with the realities of life aboard the galaxy’s most boring space station, little do they know that Kady Grant and the Hypatia are headed right toward Heimdall, carrying news of the Kerenza invasion.
When an elite BeiTech strike team invades the station, Hanna and Nik are thrown together to defend their home. But alien predators are picking off the station residents one by one, and a malfunction in the station’s wormhole means the space-time continuum might be ripped in two before dinner. Soon Hanna and Nik aren’t just fighting for their own survival; the fate of everyone on the Hypatia–and possibly the known universe–is in their hands.

But relax. They’ve totally got this. They hope.”

Omdöme: Ja, som bekant gillade jag Illuminae rätt mycket. Inte minst för att den är en sjuhelsikes åktur, dels intrigmässigt men även när det gäller layouten som är nånstans mellan helt bananer och några halsbloss för mycket från den roliga pipan. Därför tänkte jag att Gemina, ja då är jag ändå förberedd på att det här kommer att bli åka av.

Och det blir det. Dels så är det nya miljöer och nya huvudkaraktärer (även om det så klart knyts ihop med föregående bok) men nu också med manga-illustrationer av Marie Lu, ni vet hon som skrivit den jättebraiga Legend-trilogin och den där inte fullt lika skojiga trilogin om den Unga Eliten. Jag gillade illustrationerna, de blev ett jättefint sätt att ersätta inre monolog med teckningar som föreställde skisser från Hannas dagbok.

Nik är så klart den snygga tatuerade knarklangaren i den intergalaktiska rymdkartellen som har ett hjärta av guld av den typen som vanligtvis är så kliché att man vill kasta boken i väggen, men den här gången händer det inte. Det här är eskapism på sån löjligt kompetent nivå att det bara är att skjuta ut sina käpphästar genom luftslussen och åka med. Men fine, vill man vara så så är det väl inte några extremt unika figurer i boken.  Å andra sidan har jag många gånger sagt att skräpmat kan vara jättegott, bara den är lagad med kärlek.

Och det är precis som ni misstänkt, här finns det kärlek så att det räcker och blir över. De har inte övergett konceptet med knasigast layout i hela sci-fi-bokhyllan. Förutom att författarna inte bara tassar runt i rymdopera-möter-alien-YA-style så kastar de in parallella universum, och tack vare det så blir finalen nåt av det absolut knasigaste jag nånsin läst. Och då menar jag rent praktiskt, hur sidorna är tryckta. Ni fattar när ni kommer dit.

Ni ska nämligen dit. Ni är inte mina kompisar om ni inte köper de här böckerna så att vi kan sitta i grupp och längta till mars 2018 när den avslutande delen kommer.

NI SKA KÖPA PÅ Adlibris eller Bokus.

Everything leads to you

everything-leads-to-youFörfattare: Nina LaCour

Beskrivning: ”Just out of high school, Emi Price is a talented young set designer already beginning to thrive in the L.A. film scene. But her artistic eye has failed her in one key area: helping her to design a love life that’s more than make-believe. Then she finds a mysterious letter at an estate sale, and it sends her chasing down the loose ends of a movie icon’s hidden life. And along the way, she finds Ava, and at long last, Emi’s own hidden life begins to bloom.”

Omdöme: Det är ganska tvära kast här på bloggen. Förra boken som recenserades handlade om rymdskepp och galen AI och rymdzombies och grejer. Den här är en contemporary som grottar ner sig i gammal Hollywood och tjejer som gillar andra tjejer. Det är sånt ni får här, så enjoy. Man vet aldrig vad det blir, jag blir förvånad själv mest hela tiden.

OK, så ”Everything leads to you” då. Jag är som bekant en sucker för långa titlar. Tjugo bokstäver är därför helt godkänt. Jag är också rätt filmnördig av mig och har som jag nämnt flera gånger tidigare också läst ett par kurser filmvetenskap och filmhistoria (istället för programmeringskurser som jag ändå hade blivit underkänd i – jag och logiskt tänkande liksom, det är ju kört redan från start) och älskar gammal Hollywood. När jag skriver det här rullar ”The Big Sleep” från 1946 på Netflix liksom.

Och grejen är att jag tycker att den faktiskt är ganska trevlig. Den är egentligen ganska snäll och påminner lite om LaCours skrivkompis David Levithan och hans böcker, fast kanske utan riktigt samma språkliga finess som Levithan. Nu ska ni också veta att jag gillar honom rätt mycket så en jämförelse, det är inte illa. Därmed inte sagt att den inte är fint skriven, för det är den absolut. Jag gillar speciellt de delar som är skrivna för att efterlikna ett filmmanus.

Det man kan tänka sig är ett problem med boken är just de grejer som jag gillar lite extra med boken. Om man kanske inte är så värst intresserad av vad som händer bakom kulisserna på en film så skulle jag inte bli förvånad om man tyckte att det pratades lite väl mycket om sådant, men samtidigt är det en så central del av vad huvudpersonen Emi gör så det är lite svårt att undvika och det har faktiskt kopplingar till själva huvudstoryn i boken.

Det här känns väldigt mycket som en bok för de som gillar redan nämnde Levithan, men kanske också Stephanie Perkins och Morgan Matson, speciellt om man tilltalas av att kidsen faktiskt fyllt 18 och jobbar snarare än går i gymnasiet. Så jo, inte så pjåkigt alls.

Finns på Adlibris och Bokus osv.

Seemästä.

Det är faktiskt möjligt att uppdatera mindre än vad jag gör just nu, för nu har nämligen min semester börjat. Inte från er då, utan från det där ”vanliga” jobbet där jag tjänar pengar (nåja, vi ska väl inte överdriva) men det innebär hursomhelst lite mindre tid framför datorn och därmed inte riktigt lika frekvent bloggande. Om det inte regnar dårå. Eller man råkar vara vaken sent. Eller har nåt annat att komma med.

Men det kommer lite inlägg då och då, så håll koll will ya? Det kommer faktiskt en recension även denna vecka till exempel, och kanske nån sorts fundering om senaste Spindelmannen-filmen också. We will see.

Joina den andra sidan.

Det är inte så att jag har dåligt samvete, så illa är det inte. Men att sätta sig ner och försöka krysta ur sig nån sorts sammanhängande berättelse är rätt krångligt ibland. Jag är en sån som alltid haft lättare för att utgå från nån annans verk och sen lägga till eller vara konstruktiv runt det snarare än att hitta på från grunden. Så var det till exempel när jag var med i olika band – jag var oftast inte killen som kom på riffen, men jag kunde ofta vara den som sa ”det där är grymt, men vi kan testa att göra så här ibland”.

Så att försöka skriva själv medför på nåt sätt en större respekt för alla de författare som kommit så mycket längre än vad jag gjort och faktiskt lyckats få ur sig en eller flera böcker. Vilket jäkla jobb!

Å andra sidan innebär det också att jag blivit ännu gnälligare, nu när jag ännu bättre vet vad jag ska leta efter. Det märkte jag senast igår när jag läste en bok på vägen hem. ”Men varför gör du så? Du borde ju…” Så kanske kommer det att bli ännu värre att läsa en recension om sin bok här framöver. Vi får väl se…

Men David, hur går det då egentligen med det där egna skrivandet?

På det får jag väl svara – i vågor. Jag är inte alls så disciplinerad som jag borde vara, det kan jag erkänna direkt. Det finns så många ”jag borde” inblandat i det här att det både räcker och blir över.

Men jag har lärt mig en del bra grejer faktiskt. En grej är till exempel att jag verkligen inte kan skriva kronologiskt. Det kanske inte är så många som gör, men jag vet att det finns såna författare. Det tog totalt tvärstopp att börja med första ordet i kapitel ett och tro att det skulle gå bra. Anledningen till att jag gjorde så är att det var den metod som funkade för mig att skriva akademiskt och därför var den metod som låg närmast till hands. Det var värt ett försök även om det nu är uppenbart att det var rätt dödfött redan från start.

En annan grej jag däremot begriper är min grej är punktlistor, och punktlistor i flera nivåer. De hjälper mig nåt otroligt och just nu är det där jag sitter mest och försöker bygga en så spännande berättelse som möjligt. Det är lite som att bygga en berg- och dalbana med alla svängar och loopar och grejer. Det ska kittla i magen, men det måste finnas återhämtningspartier innan allt vänds uppochner igen. Så det är där mycket av magin händer just nu.

Därmed inte sagt att jag inte skrivit sammanhängande textpartier. Det har jag så klart. Inte jättemånga men några kapitel. De i sin tur är också utsatta för en hel del experimenterande, och framför allt en scen jag jobbat med nu är en sån som jag använder för att verkligen sätta formen rent språkmässigt och den börjar faktiskt ta sig, med lite hjälpsamt coachande från olika håll. Jag börjar fatta hur det ska se ut i allmänhet och vad jag ska tänka på. Tror jag i alla fall.

Jag inser också hur ovärderligt det är att ha folk omkring sig som har en vettig distans till en och som kan ge konstruktiv kritik (och gärna pepp också för den delen). Så är det nån som har nåt projekt i nån mapp på datorn och som känner att man både kan ge och ta så droppa ett mail eller en kommentar så kan vi kanske styra upp nåt? Jag tror att jag har hyfsad koll på det mesta inom ungdomsböcker, från contemporary till sånt med drakar i så jag kan ha åsikter om rätt mycket.

Vad the story handlar om? Kolla under fliken ”Det egna skrivandet” där uppe så får ni en hint. Det är de trakterna fast med mindre cameos från andra böcker. Och helt utan svärd och sånt. Det blir nog bäst så.

Det kanske är dags att börja.

Ja, det är kanske dags att ta upp den där serien om The Doctor i den blå telefonkiosken. Om nån har missat det så har BBC alltså berättat vem som ska spela den trettonde doktorn… och det är en kvinna. Jodie Whittaker närmare bestämt. Jag har ingen vidare relation till Doctor Who, men varför inte liksom?

Men ni behöver marginellt mindre fantasi än en gråsugga för att gissa hur detta mottogs i vissa läger, nämligen så här:

giphy1.gif

Och då tänker jag i mitt stilla sinne att jag skulle vilja förstå.

Det är alltså inga problem med att köpa konceptet ”tidsresande rymdvarelse med två hjärtan som bor i en flygande telefonkiosk som är större på insidan än utsidan och som återföds med jämna mellanrum”, men ”kvinnlig doktor” är helt omöjligt?

giphy2

Jag begriper’t inte.

Jag trodde i min enfald att science fiction och det nördiga i allmänhet kunde vara en plats där man kunde vara lite mer öppen för förändring och nytänkande. Tänja på gränser, utforska saker. För tusan, ”to boldly go…” och allt det där. Om det är nånstans där man kan hitta acceptans för nåt så är det här.

Men gång på gång så springer man rätt in i en ärkekonservatism som mest påminner om den där jädra isväggen i Game of Thrones och det är så förbannat tråkigt. I spel, i film, i serietidningar, i böcker. Det är så förutsägbart och så

Nä, jag fattar verkligen inte.

giphy3.gif

Kan nån förklara?

 

Illuminae

illuminaeFörfattare: Amie Kaufman, Jay Kristoff

Beskrivning: ”This morning, Kady thought breaking up with Ezra was the hardest thing she’d have to do. This afternoon, her planet was invaded.

The year is 2575, and two rival megacorporations are at war over a planet that’s little more than a speck at the edge of the universe. Now with enemy fire raining down on them, Kady and Ezra–who are barely even talking to each other–are forced to evacuate with a hostile warship in hot pursuit.
But their problems are just getting started. A plague has broken out and is mutating with terrifying results; the fleet’s AI may actually be their enemy; and nobody in charge will say what’s really going on. As Kady hacks into a web of data to find the truth, it’s clear the only person who can help her is the ex-boyfriend she swore she’d never speak to again.”

Omdöme: Här var jag ganska sen på bollen, det erkänner jag. Men bättre sent än aldrig och allt det där, för JÄDRAR.

Illuminae är nämligen precis lika bra som den är konstig. Den är ett flera hundra sidor långt formexperiment som gör att man får vända boken uppochner och snurra på den och det är labbrapporter och chattloggar och ascii-konst och fler OMG WTF-moment än en hel säsong av Game of Thrones. Och det funkar, tro det eller ej. Och speciellt när ”den tredje huvudpersonen” gör entré, då blir det dessutom knasigt men samtidigt… vackert.

Det är så löjligt snyggt och skickligt gjort, men det bästa är att formen ändå på nåt lustigt sätt ändå inte står i vägen för att berätta en förbannat spännande historia vilket annars är den stora faran med nåt sånt här. Det är den eviga frågan om form före funktion ni vet. Och jag vet att boken är tjock, men jag lovar, det märker ni inte när ni börjat läsa. Det går fortare än fortast.

Jag är som ni förstår orimligt pepp på del två som borde dunsa ner i brevlådan idag eller imorgon.

In och köp på Bokus eller Adlibris eller var ni vill.

Gröt. Sugrör. Tvärstopp.

Jag har alltså läst ut vad jag tror är en av de böcker som kommer att stå på pallplats när året summeras. Jag gillar som bekant inte att vara utan bok, så redan samma kväll plockade jag upp en ny. Glad i hågen satte jag mig i soffan och började läsa, och såg uppskattande att ”jo, men den här är ju ganska tunn så det kommer att gå fort.”

Näpp. Så enkelt blev det inte.

Det var lite som att springa med full fart rätt in i en vägg med huvudet före. ”Vilken jädra smäll!” som Dynamit-Harry hade sagt.

Jag anser mig vara ganska bra på engelska. Jag läser mycket på engelska, skriver mycket på engelska i mitt jobb och pratar mycket engelska på jobbet.

Då tycker jag att det inte ska vara nåt konstigt med att läsa ”Heart of Darkness” på originalspråk.

Återigen – Näpp.

Det är nåt med Conrads språk som får det att kännas som att äta gröt med sugrör. Det tar sån TID. Jag begriper’t inte.

Is this the ”boksmälla” ni pratar om?