Jag har ingen aning om hur det ser ut hos er.

Jag märkte en grej idag, när jag för första gången sen… längesen… gick in på nån av de bloggar jag följer via webbläsaren och inte via bloglovin-appen i telefonen:

Jag har ingen aning om hur andra bloggar ser ut längre. Layouter, bakgrunder, banners. Inte en aning. Not. At. All.

husesynTydligen är mitt beteende sådant att jag läser 99% av allting via appen som är betydligt mer sparsam på det sättet. Det här visste jag inte ens själv att jag gjorde, så mycket kör jag på vana och bristande självreflektion.

Så förlåt alla ni som sitter och sliter med hur fina era bloggar ska vara. Jag lovar att jag ska försöka titta in lite oftare via Google Chrome och ooha och aaaha och peka på saker och säga sånt som ”är den där ny?” och ”men guuuuud vad fint ni har det”. Låter det ok?

 

 

Förläggaren: ”Vox är tuffare, i tiden, modern och angelägen.”

Capture

Det är inte varje dag en ny utgivare dyker upp. Vox by Opal, som jag skrev om för någon dag sen, är det allra nyaste tillskottet i branschen. Jag passade på att fyra av några frågor till Melina Nordstrand, förläggare och marknadsansvarig:

Hur väljer ni författare – vad är det som gör att ”det här är en bok för ”Vox by Opal”?

Det ska kännas om det är en Vox-titel eller inte. Opal kommer fortsätta ge ut ungdomsböcker men generellt kommer böcker för ungavuxna hamna på Vox. Vox är tuffare, i tiden, modern och angelägen. Böckerna ska kunna läsas av både ungdomar och vuxna, det spelar ingen roll om du är 15 eller 35. Vi vill att man ska kunna känna att det är en Vox-bok, att man vet att Vox ger ut en viss typ av bok som kan passa en själv. Att varumärket blir viktigt och en kvalitetsstämpel. På Opal jobbar vi inte med varumärket, där belyser vi mer författarskapen, mycket eftersom Opal redan är etablerat och det inte känns viktigt att folk ska veta att det är en bok från just Opal. Där skiljer sig Vox åt, vi kommer satsa mycket på att skapa kännedom om Vox och dess titlar. Man ska vilja läsa en bok just för att den är från Vox. 

Hur tänker ni med mixen mellan debutanter och redan etablerade författare, svenska och utländska författare?

Vi vill ge ut både debutanter och etablerade författare, svenska och utländska. Av en slump råkar de två svenska författarna i höstens utgivning vara debutanter eftersom vi tyckte att deras böcker är så himla bra och har rätt känsla. Vi hoppas att vi kommer få passande manus från etablerade svenska författare som vi kan ge ut under 2018. Jag kan faktiskt meddela att vi redan fått pitchar mailade till oss vilket är kul. Men vi har också en massa utländska manus att gå igenom.

”Jag kan faktiskt meddela att vi redan fått pitchar mailade till oss”

Stephanie Tromly och Ursula Poznanski har tidigare getts ut av Opal, kommer fler författare att byta förlag? Jag tänker exempelvis på Staffan Cederborg och Charlotte Cederlund?

Staffan Cederborg och Charlotte Cederlund är absolut passande och tänkbara framtida Vox-författare. Men det kan hända att de kommer ge ut böcker på Opal också. Det beror helt på vilken typ av bok de skriver. Vi kommer göra ett avvägande för varje titel och se var den passar bäst.

Poznanski ville vi gärna ha in i Vox då hon blivit väldigt uppskattad även här i Sverige och det är kul att ha en stor internationell författare med från början. Hennes nya roman Layers är dock för målgruppen 12-15, men den kan även uppskattas av äldre (den liknar Erebos i stilen) vilket gjorde att vi valde att ge ut den hos Vox ändå. Annars kommer de flesta att kategoriseras som 15 +. Stephanie Tromlys bok är till och med en fortsättning av en bok som gavs ut på Opal 2015, men den är så mycket Vox att vi gjorde på detta sätt ändå. Dessutom har första delen tyvärr inte nått ut ordentligt, antagligen eftersom inköpare inte förväntar sig den stilen hos Opal, och det är just det vi vill ändra på med Vox!

Kommer ni att jobba på något annat sätt än tidigare med Vox jämfört med Opal? Andra kommunikationskanaler, sociala medier-strategi osv?

Angående kommunikationen kommer vi arbeta annorlunda än med Opal. Vi kommer inte annonsera alls genom traditionella medier utan bara digitalt och satsa mycket på sociala medier, influencers mm. Vi vll vara där målgruppen är och få dem att känna till oss helt enkelt. Det är så svårt att nå ut med ungdomsböcker idag och försäljningen av dessa gick ner i hela branschen under 2016, samtidigt finns det så många väldigt bra böcker så nåt måste man ju göra för att försöka nå ut!

Vad skiljer Vox från ”vanliga” Opal? Vad innebär det rent praktiskt att vara ett imprint?

Rent praktiskt innebär det att  vi har Opal i ryggen. Opal är trots allt ett framgångsrikt förlag med ekonomisk stabilitet och stor kunskap inom branschen, samt att vi redan har ett kontaktnät med författare, utländska förlag och inköpare. Men som sagt, när vi lyfter ut vissa titlar från Opal kan vi differentiera oss bättre. Vox identitet är modern, angelägen. Vox ger ut böcker som stannar kvar i läsarens minne, böcker som känns, som både ungdomar och vuxna gillar att läsa. Vox betyder röst på latin och med denna satsning vill vi ge dessa böcker en egen röst.

”Vox ger ut böcker som stannar kvar i läsarens minne, böcker som känns, som både ungdomar och vuxna gillar att läsa.”

Vilka är ni som jobbar på Vox? Vad har ni för bakgrund?kontaktbild

Vi som jobbar med Vox är mestadels jag och Anja Eriksson. Vi arbetar även på Opal och våra kollegor på Opal arbetar jämsides oss med Vox-titlarna, men vi försöker separera dessa två förlag så att Vox ska bli ett så självständigt varumärke som möjligt. Jag är förläggare och marknadsansvarig på Vox men vid sidan om det är jag säljansvarig på Opal. Anja är redaktör på Vox och Opal och det är vi två som arbetar med utlandsförsäljningen av Opals (och nu även Voxs) titlar.

 

 

 

 

 

 

 

Jaja, nån annan blir väl glad i alla fall.

Det finns en sak som är viktigare att veta än vilka böcker man vill läsa.

Det är att veta vilka böcker man ska hålla sig så långt ifrån det bara går. Såna böcker som man inte ens vill peta på med en pinne.

Så när jag läser att Tahereh Mafi ska släppa inte mindre än tre böcker till i Shatter Me-serien så tänker jag precis som rubriken säger: ”jaja, nån annan blir väl glad.”

Men ni kommer inte att få läsa om dem här i alla fall.

Credit till instagramkontot Läslusten där jag såg nyheten först.

1a7wgk.jpg

Vita tigern

vita-tigernFörfattare: Christin Ljungqvist

Beskrivning: ”Till hotell Vita Tigern i Göteborg kommer människor från hela världen, på flykt undan krig eller för att skapa ett bättre liv för sina barn. Avalon har vuxit upp här, lekt i lobbyn, hjälpt till i köket, hämtat resande från luftskeppen.På nyårsnatten brakar en svävare ner i isen vid Götaälvbron, och tillsammans med sina vänner börjar Avalon leta efter föraren. Men under sökandet snubblar hon över en familjehemlighet som visar sig större än hon ens kunnat föreställa sig.”

Omdöme: ”Vita tigern” har väldigt mycket intressant och bra som talar för boken. Ljungqvist använder dystopi-möter-steampunk-möter-världskrigsmixen till att säga väldigt relevanta saker om vår tid och integration, flyktingmottagande och mänskliga rättigheter och det är där nånstans jag tycker att ”Vita tigern” fungerar som allra bäst – som allegori. Fantastik kan i sina bästa stunder inte bara vara välbehövlig verklighetsflykt utan också ett verktyg för att diskutera nåt verkligt och det tar Ljungqvist verkligen fasta på. Det är ett spännande sätt att väcka tankar om Sverige 2017 om inget annat. På så sätt påminner den om Melina Marchettas bok ”Ett folk utan land” som kom ut på samma förlag för nåt år sedan.

Nåt jag också tycker väldigt mycket om med boken är miljöbeskrivningarna. Det finns nåt väldigt kittlande med ett futurisktiskt Göteborg där välkända landmärken och gator finns kvar, men teknologin är helt annorlunda. Steampunk 2.0, eller ”gaspunk” som författaren själv kallar det.

Jag hade dock, som jag nämnt i tidigare inlägg, lite svårt att komma in i boken. En stor del av det är mitt eget fel, eftersom jag förväntade mig en bok med ett lite annat tilltal och för en äldre målgrupp så jag behövde lite tid på mig för att justera ansatsen. Jag saknade lite av den atmosfär och språk som finns i exempelvis ”Kaninhjärta” och det beror just på att den här boken är för en helt annan målgrupp. Ingen skuld på varken förlag eller författare, det är jag som missuppfattat. Men visst, ska man börja läsa Ljungvist, då skulle jag börja med ”Kaninhjärta”, det är ingen snack om saken.

Det ska också sägas att ”Vita tigern” inte direkt spurtar iväg direkt från start. Istället är den lite mer lågmäld och tar en rätt rejäl stund på sig att komma upp i marschfart och den skiljer sig därför rätt ordentligt jämfört med många av de amerikanska dystopier som kommit de senaste åren. För min del blir det lite segt stundtals, det måste jag faktiskt erkänna. Samtidigt finns det ett intressant hantverk bakom och goda möjligheter att kunna fördjupa sig mer i själva storyn i kommande böcker nu när ramverket är fastställt, speciellt som det finns ett helt garnnystan med spännande trådar som inte får svar när boken är slut.

Det är lite så man får se ”Vita tigern” – en tänkvärd början på en längre resa.

Finns på Adlibris och Bokus eller lokala biblioteket osv.

De stjäl min tid.

Jag håller på att gå ner mig i poddträsket rejält. Är det inte Kalle Linds ”Snedtänkt” så är det ”Vetandets värld” och nu senast ypperliga ”P3 Historia” som ställer till det. Helgens avsnitt om Bonne och Clyde gjorde ju att jag var tvungen att googla lite och därefter blev det rätt in på Netflix och titta på filmen från 1967 med Warren Beatty och Faye Dunaway (för den yngre publiken så var det de två som hade oturen att läsa upp fel vinnare på årets Oscarsgala – ett YouTube-moment om något).

Filmen i sig har iofs ett ganska avslappnat förhållande till vad som verkligen hände, men fy tusan vad snygg den är. Lägg dessutom till knasig klippning i stil med franska nya vågen-filmer, kläderna, banjomusiken. It’s so good.

Jag hoppas bara att detta i sin tur inte innebär att jag fastnar i true crime också. Jag har liksom annat att göra på dagarna. Typ skriva saker, både här och där.

giphy.gif

 

 

 

Vox by Opal

…låter som nåt man kan läsa om i de där svindyra tidningarna med lite finare papper, men det är faktiskt bokförlaget Opals nya imprint. De beskriver det så här:

”Vox ger ut böcker som i första hand riktar sig till ungdomar och unga vuxna. Men egentligen är våra böcker till för alla som någon gång haft kroppen så full av känslor att hjärtat vill sprängas. Vi ger ut böcker som känns, som stannar kvar hos läsaren, som gör att den som läser mår bra. Helt enkelt böcker som förtjänar att höras och synas.

Vox by Opal är ett imprint till Bokförlaget Opal. Vi startade hösten 2017 med syfte att ge våra böcker för unga vuxna större möjlighet att nå ut i bruset. För att ge dem en egen röst.”

Hemsida och instagram finns naturligtvis, och jag gillar det jag ser. Cleant, modernt och snyggt. Och kollar man titlarna som ska komma så är exakt alla böcker som verkar väldigt intressanta och en bra blandning mellan genrer och svenskt/utländskt. Det är inte varje dag nåt sånt här händer så det känns kul att uppmärksamma det!

Capture

Hallo Anna Ahlund, wie geht es dir heute?

Nä, jag bara skojade. Mer tyska än så blir det inte på den här bloggen, så långt sträcker sig mina kunskaper efter sex års studier i tyska på högstadie- och gymnasienivå. Däremot så ville jag ha en liten nulägesrapport av Alingsås-aktuella Anna Ahlund om hur det går dels med ”Du, bara” men också ”Saker ingen ser” så jag fyrade av ett gäng frågor till henne:

1.       En liten pappertrana har viskat om ”Du, bara” och film? Care to elaborate?

Ja, det stämmer! För en tid sen fick jag ett telefonsamtal från en väldigt trevlig regissör och producent som heter David Färdmar, som hade läst Du, bara. Jag tittade på hans tidigare filmer, och förälskade mig i känslan (kolla in novellfilmen Getingdans, den är så vacker!) Sen träffades vi och pratade vision, och nu har vi skrivit optionsavtal. Det är mycket pengar som ska sökas från olika håll och många delmål som ska nås innan det är säkert att det faktiskt blir en film, men jag håller tummarna. Jag ska skriva manuset, och ser så mycket fram emot vad David ska göra av det. Vi är överens om att sexscenerna ska få ta plats, och att filmen ska få vara HET.

2.       Jag läste nånstans om att ni jobbar lite på att få ut ”Du, bara” på flera utländska marknader? Hur går det med det?

Det går bra tack! Nu i dagarna kommer ”Bare du” ut i Skam-land, det glädjer jag mig mycket åt. Jag skulle gärna få ut den på den engelsk/amerikanska marknaden också, och vi jobbar på det. Den amerikanska YA-utgivningen är ju all about ”clean teen”, där folk knappt får kyssas i skrift, så jag tror att det handlar om att hitta en modig förläggare som vågar satsa på lite unclean teen. Personligen tror jag att många skulle må bra av att läsa den typen av historia.

3.       Kan du berätta nåt spännande om nästa bok? Senast igår såg jag på instagram att du hade stora saxen framme i manuset?

Ja, nu är stora saxen framme. Jag har testat många idéer och olika trådar, och nu är det dags att rensa upp och städa bort det som inte riktigt funkar. Jag klippte just bort en anonym brevväxling mellan två karaktärer, vilket först kändes förbjudet eftersom den tråden varit en ganska stor grej i manuset, men nu i efterhand känns det bara skönt. Det var några riktigt fina mail, men ett par praktiska detaljer kärvade lite, och jag drog mig hela tiden för att skriva just de scenerna. Så när jag kom på att jag kunde få fram det jag ville säga på ett annat sätt blev det chop-chop. Jag gillar den här fasen, för det som blir kvar efter en riktig klippvända blir skarpare, och saker kommer fram tydligare. Sen är nästa steg att slipa till det som är kvar så att det funkar, håller ihop och blir snyggt, det är ännu roligare.

Om min nya bok Saker ingen ser kan sägas detta: Den som alltid drömt om att läsa en riktigt smaskig hångelscen i ett överdådigt kostymförråd kanske får sina drömmar uppfyllda! Boken följer sex artonåringar på ett estetgymnasium under ett år. Den handlar mycket om hur vi ser på varandra, och de sidor av oss själva som vi inte visar upp för andra direkt.

4.       På tal om instagram – allvarligt Anna, hur många muminmuggar har du egentligen?

Haha! Jag har 28 muminmuggar. De flesta har jag fått i present av min man på födelsedagar och jular. I sommar fyller jag trettio, så om jag har tur kanske jag får två.

Vei

vei-bok-1Författare: Sara Bergmark Elfgren, Karl Johansson

Beskrivning: ”En kvinna flyter medvetslös i havet. Hon hittas av vikingar på jakt efter Jotunheim, jättarnas rike. Kvinnan heter Vei och hon blir snart indragen i ett blodigt spel mellan jättar, asagudar och människor.”

Omdöme: Det är få serier som gjort mig så glad som Vei. Det finns en handfull, men det här är faktiskt bland det bästa jag läst på länge. Vei hamnar i den där fina samlingen av serier som påfallande ofta har det gemensamt att författaren heter Brian K. Vaughan. I just det här fallet med Vei känns det alldeles självklart att referera till hans och Fiona Staples fantastiska serie Saga, både i kreativitet och i fantasifullhet och berättarglädje. Det finns även nåt lite likt i Karl Johnssons teckningsstil utan att för den delen vara nån sorts efterapning. Med andra ord är det alltså både rusktigt bra skrivet och tecknat på samma gång, nåt som inte alltid hänger ihop.

Jag gillar speciellt den tolkning av nordisk mytologi som görs i Vei. Vi är nog många som har en bild av hur det kan se ut som är dels baserad på det vi själva fått läsa i skolan men även en hel del av Marvel-filmerna med Thor i huvudrollen. Vei navigerar snyggt däremellan och går en lite egen väg (även om det lustigt nog såg rätt likartat ut i de arena-fighter som visas upp i trailern för Thor: Ragnarok och de som återfinns i Vei). Loke! Freja! Jättarna! Det finns så mycket att tycka om och dröja sig kvar vid, och det är väl en himla tur eftersom det är ett och ett halvt jäkla år tills del två kommer ut!

Finns snorbilligt på både Adlibris och Bokus, så ni borde köpa ett ex omedelbums. Så det så.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Jag hade så stora planer för påsken och långledigheten.

Jag skulle recensera en bok. Läsa ut en annan. Börja på en tredje. Fixa med nubb.no.

Jag skulle springa. Kolla på Rogue One igen. Spela mer TV-spel. Kolla ikapp en massa TV-serier.

Men nu är det arbetsdag igen och jag har inte gjort nåt av det. Ok, jag sprang en trekilometersrunda, men det är inte det samma som de två sju-kilometersrundor jag tänkt mig.

Jag vete fan van som hände. Jag kommer knappt ihåg vad jag gjort den här helgen, så alltså finns det bara en förklaring.

Jag måste ha blivit kidnappad av rymdvarelser under påsken.

Aliens.jpg