Tillbaka i det gamla

Det blev så till slut. Jag sket i Levithan vilket alltså är nån sorts trendbrott, men det gick liksom inte att fortsätta läsa bokuschlingen. Nån gång måste man bita i den öronvaxsmakande brysselkålen och ge sig, så nu letade jag istället upp en bok som känns lite mer som hemma i genren ”romersk/arabisk fantasy featuring militärtränade barn med svärd”. En uppföljare förvisso, men förra var ju faktiskt rätt kul. Katja har redan läst och gillat, och det är alltid ett bra tecken.

Den sommaren

den-sommarenFörfattare: Jillian och Mariko Tamaki

BeskrivningRose och Windy är sommarlovsvänner och deras familjer har tillbringat loven på Awago Beach så länge de kan minnas. Den här sommaren står de på tröskeln till puberteten, och ser hur tyngdpunkter och perspektiv förskjuts när barndomsvärlden ger plats för något annat, okänt. Badlivet på stranden byts mot skräckfilmer och sexfunderingar. Samtidigt visar sig den trygga vuxenvärlden ha djupa hemligheter, och tonåringarna som de spionerar på och beundrar i smyg verkar inte vara bättre.

Omdöme: Förleds inte av omslaget – det här är inte en mysig sommarlovsberättelse som luktar Kalle och Hobbe. Det är betydligt mer lågmält och faktiskt till och med ganska dystert emellanåt, men absolut inte utan poänger. Vi har dessutom bråkande föräldrar å ena sidan, och de här lite läskiga men spännande tonåringarna å andra sidan. Hela boken har nån sorts ”Stand By Me”-känsla fast utan döda människor.

Jag älskar teckningsstilen som är nån sorts skissartad kol/blyertsteknik i blågrå toner, väldigt lång ifrån de hårt tuschade och knivskarpt tecknade serier jag brukar läsa. Här är några exempel som jag lånat från Jillian Tamakis hemsida:

tos1

tos2

Det är väl just lågmäldheten som kan vara lite av en vattendelare – jag kunde ibland känna att det verkligen inte hände nånting, men å andra sidan så kan det vara själva poängen med att spegla sommarloven som på den tiden kändes som evighetslånga (på ett bra sätt). Nu som vuxen är ju semestern över nästan innan den börjat så det finns nåt väldigt fint nostalgiskt över hela boken. Och om nån undrar – man får garanterat ut betydligt mer av boken som vuxen än som tonåring. Det är nåt med att se den tiden i backspegeln som är fångat på det där bitterljuva sättet som man inte riktigt kan förstå förrän efter ett visst antal år.

Finns på Bokus och Adlibris och så.

Det här har aldrig hänt förut.

Kära frågelådan.

Jag har ett problem.

Det känns jättekonstigt i kroppen.

Det här har faktiskt aldrig hänt förut. Jag har hört att det hänt andra, men aldrig mig.

Jag satt på tåget hem i förra veckan och plötsligt bara hände det.

Jag tappade all lust att läsa en bok.

David Levithan är ändå en sån författare som jag tycker väldigt mycket om. Jag tyckte väldigt mycket om första boken (och kanske är det just därför). Jag läser på engelska vilket alltid är att föredra när det gäller herrn.

Men jag kommer ta mig tusan inte in i ”Another day”. En anledning är så klart att det var ungefär tusen evigheter sedan jag läste ”Every day” och knappt kommer ihåg vad som hände i den mer än att den var bra, men allra mest är det känslan över att den känns så onödig.

Den behövs ju inte? Är det nån som läst boken och som kan berätta för mig om det är värt att läsa om första för att sen ge sig på den här igen? Eller ska jag bara lägga ner den och läsa nåt annat istället?

Vad ska jag göra?

Tacksam för svar.

 

Inte här men där

Förresten! Den här veckan tipsar jag om ryslig sommarläsning borta på den där andra bloggen där jag hänger ibland. Kika in vettja!

b14576164e899775c0ca1d42041b3b77_quotesgram-finger-pointing-person-pointing-finger-no-clipart_588-300

Det trodde du aldrig!

Den här veckan fortgår i omogenhetens tecken. Eller som min klasskompis Fredrik sa när vi var på klassresa till Prag i gymnasiet och han köpte ett tvåhandssvärd lika långt som han själv och som han sedan släpade hem på buss och tåg: ”man måste hålla barnasinnet vid liv”.

Carolina, denna briljanta bibliotekarie som recenserar romanceböcker på ett sätt som gör att jag till och med läser dem (recensionerna alltså, inte böckerna) tipsade mig igår om när tekniken havererat. Tydligen läser hon undertecknad genom Feedly, och ibland höftar Feedly lite väl mycket när det gäller text och bild. Så… låt mig presentera Madeleine Bäcks nya bok:

unnamed

Förlåt, men det ÄR faktiskt lite roligt. ”Jorden vaknar. Urgamla krafter har sluppit lösa i skog och vatten. Alla bajsar!”

Jorden vaknar

9789127144781_200x_jorden-vaknarFörfattare: Madeleine Bäck

Beskrivning: ”I ett litet samhälle i Gästrikland har ett kyrkoinbrott gått snett. Urgamla krafter har sluppit lösa i skog och vatten. Gränsen mellan levande och döda har suddats ut. Bara Gunhild, kvinnan i skogen, verkar veta vad det handlar om. Till sin hjälp behöver hon katter, blod, järn och två ovilliga och rädda ungdomar. Beata, som förlorat sin vän till de mörka krafterna, och Krister, barnbarnet som hon inte haft kontakt med. Han som verkar dela hennes syner och som plågas av sin länk till det som vaknat.”

Omdöme: Nu snackar vi! Madeleine Bäck kastar av sig allt det där med att etablera miljöer och karaktärer som man måste dras med i en förstabok i en trilogi och kan istället gräva ner sig i att bara låta själva berättelsen vräka sig framåt  i minst sagt olagligt hög fart.

Jag gillade första boken men hade lite reservationer. De kan jag lugnt bocka av och packa ihop nånstans för trots att jag förmodligen är den som tycker sämst om skräck söder om polcirkeln så tycker jag att det här är riktigt bra och engagerande läsning. Det är faktiskt sällan som jag läst en uppföljare som levererar så pass bra som ”Jorden vaknar”. Det jag speciellt gillar är hur Bäck lyckas med att blanda formen för en riktigt vass spänningsroman med de övernaturliga elementen på ett sätt som känns fullkomligt naturligt och självklart, och det kommer fram ännu mer i den här boken än i första. Kanske ska vi kalla böckerna för ”skräckare”? Eller kanske ännu bättre: ”Bäckare”?

Det här är helt enkelt jäkligt bra. Intensivt, brutalt, köttigt. Som  den bästa dödsmetallen helt enkelt.

Finns på Adlibris, Bokus och sånt där. Läs, köp och titta lite skeptiskt omkring er på skogspromenaderna. Det gör jag numera. Är inte den där mossan lite skum?

 

 

 

Snilleblixtar

Idéer kan komma när man minst anar det. Idag damp det ner en skitbra intervjuidé när jag stod i duschen, och det fina är att det gick alldeles utmärkt att gå vidare med idén, så inom kort får ni läsa en intervju om nåt jag inte sett nån annan bloggare skriva så värst mycket om sen jag började med det här. Kul va?

En annan grej som dök upp i huvudet och som kändes alldeles självklar för det där andra projektet jag har kokande i bakgrunden kom från Spotify av alla ställen. Den var alldeles klockren och kan ha lite bra Anna Ahlund-feeling känner jag.

Ja, det var väl det? Vad gör ni idag då förutom att ni gratulerar alla Esbjörn och Styrbjörn ni känner på deras namnsdag?

Poddar vidare in på Darknet

Jens Lapidus, Henrik Schyffert, mord, död, mörka delar av internet. Det kan med andra ord inte vara nåt annat än måste-lyssning för min del. Som i princip allt från P3 Serie så är det välgjort och spännande som attans.

darknett

P3 Serien Darknet handlar om den grävande journalisten Tove som driver podden ”Darknet”. Darknet är också en dold del av internet, dit inga Google-sökningar når. Via darknet får Tove anonyma tips som ger henne scoop som ingen annan kan få. Tove är en ung och extremt målmedveten missbrukare. Hon lever för journalistiken och ser ingen skillnad på privatliv och jobb – alla gränser får passeras, bara sanningen kommer fram.

I sin podd gräver Tove vidare i ett uppmärksammat mordfall, där en ung kvinna hittats död i en lägenhet i Linköping och en 19-årig kille har erkänt och dömts för mordet. När Tove blir kontaktad av killens advokat som hävdar att det är ett falskt erkännande tar hon hjälp av darknet för att ta reda på vem eller vilka som faktiskt ligger bakom mordet. Men ju närmare svaret hon kommer, desto djupare dras hon in i fallet och desto mer förändras hennes eget liv.”

Första avsnittet hittar ni här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4947&artikel=6691559

Superkrafter: på gott och ont

superkrafter-pa-gott-och-ontFörfattare: Karl Modig

Beskrivning: ”Oscar och Klara är två rätt vanliga 17-åringar i Stockholmsförorten Spånga. Men på väg hem från en fest träffas de av blixten och när de vaknar nästa dag kan Oscar plötsligt kontrollera eld och Klara kan framkalla smärta hos andra. De har fått superkrafter.

Men vad gör man med sina superkrafter? Ska man bli superhjälte? Hur blir man det? Och var hittar man egentligen ett brott att stoppa? Klara och Oscar letar efter det bästa sättet att använda sina krafter, men dras in i något mycket större och allvarligare.”

Omdöme: Många som läst superhjälteserier i sin ungdom har säkert tänkt ungefär samma tankar som som Karl Modig tar upp i den här boken – vad gör man egentligen sen? Det svåra är kanske inte att få superkrafter utan att lära sig hantera dem. Om det finns nån bok som hade kunnat ha ett sånt där härligt träningsmontage som man hade i karatefilmer på 80-talet så är det väl den här. Överlag gillar jag fumligheten hos Oscar och Klara i hur de försöker hantera sina nya förmågor. Det är lite så som jag förväntar mig att man själv skulle fungera. Man kan liksom inte bli Captain America över en natt och alltid fånga sköld-frisbeen perfekt, då och då måste man tappa den eller få en smäll på fingrarna. Jag gillar också hur olika Oscar och Klara tar sig an sina förmågor, en drar lite mer åt det goda hållet direkt, den andra mot the dark side. Jag gillar Karl Modig av just den här anledningen, han fångar genren på ett fräscht och initierat sätt i sin debut.

Nåt jag också gillar är just att huvudpersonerna trampar runt i en svensk förort med allt vad det innebär. Det gör att allt känns lite mer nära och bekant. Igenkänningsfaktor och allt det där. Speciellt så känns den väldigt nu och i tiden, och det är så klart en styrka, och det om något är just gott och ont.

Det jag däremot känner är lite att boken trillar ner i samma hål som alldeles för många superhjältefilmer nuförti’n, nämligen: the bad guy! Nynazister i all sin elakhet liksom, de är tvyärr på samma låga nivå som zombiesarna i The Walking Dead. Ja, de är läskiga, men det behövs faktiskt en The Governor eller Negan att känna sig hotad av på riktigt och tycka illa om, inte bara random fotfolk med samma intelligens som en påse nötter. Jag har många gånger tidigare pratat om hur viktigt det är med en bra skurk, och det saknas i alldeles för hög grad i den här boken. Men för all del, ska man trilla ner i ett hål kan man ju lika gärna välja ett välbefolkat sådant.

Nåt annat som Karl Modig kan behöva jobba lite mer på är nog disposition och framför allt tempo. Det finns en ojämnhet i bokens interna rytm som stör mig som läsare, och framför allt blir det tydligt i de avslutande 50 sidorna där upplösningen inte kommer till sin rätt och därför inte blir särskilt tillfredställande och det är också där jag har mitt allra största problem med boken, nämligen flytet. Jag har inte problem med tempoväxlingar i sig, jag är trots allt fostrad inom hardcorepunken där man byter takt nästan lika ofta som man byter ackord, men det måste finnas en mening med varför ett parti eller kapitel har ett visst tempo, och jag hittar inte alltid den anledningen här.

Så, slutklämmen då? Den blir så här: ”Superhjältar: På gott och ont” är en debut som har en hel del positiva poänger, inte minst i sin ämneskunskap och verklighetsförankring, men som också visar på en del utvecklingsområden för den debuterande författaren.

 

 

 

Jag har väldigt dålig koll på Stephen King.

Det är mycket Stephen King just nu. Först kom ju trailern till nya versionen av ”Det”, ni vet den med den läskigaste clownen sen nån kom på hela konceptet med clowner överhuvudtaget, och nu damp det ner en trailer för ”The Dark Tower”. Jag har läst väldigt lite av herrn, i princip bara ”Pestens tid” och sett några filmer. Själv är jag ju av den åsikten att de allra bästa Stephen King-filmatiseringarna är de som har så lite som möjligt med övernaturligheter att göra som exempelvis ”Nyckeln till frihet” eller ”Stand By Me”. Sån är jag – pretentiös. Men det vet ni ju säkert redan.

Det allra tuffaste med trailern för ”The Dark Tower” är varken Matthew McConaugheys snitsiga kostym, inte heller hur Idris Elba laddar sina revolvrar snabbare än Lucky Luke. I stället är det det här som flashar förbi i ett par sekunder i trailern, nåt som uppmärksammades av bland annat Gamereactor:

shining

Hotellet från ”The Shining”!

dark-tower-pennywise

Ballonger! Pennywise!

Himla fint, eller hur?

På tal om skräck läser jag förresten ”Jorden vaknar” av Madeleine Bäck just nu. Den är SKITÄCKLIG, fast på det bra sättet.