Old Adult Reads Young Adult

…är att boken jag läser är bra, både på svenska och engelska. Det är inget fel på den svenska översättningen, tvärtom, men det passade bättre att läsa på engelska även om det just den här gången är lite svårare än vanligt. Mycket talspråk och slang och sånt som gör att det blir lite klurigare än vanligt faktiskt.

Dessutom så blir jag lite lätt distraherad och börjar leta efter musik som ”passar” (ja, det blir en jäkla massa Drake och Kendrick Lamar, dock ingen Tupac konstigt nog trots att han refereras i titeln på själva boken) eller försöker passa in skådespelarna i den kommande filmen med karaktärerna. Fast just där skulle jag egentligen vilja kasta om rollerna på en del av herrarna som borde spela X istället för Y, ja, ni fattar.

Vilken bok det är? Nästa vecka peeps, nästa vecka.

Författare: Tomi Adeyemi

Beskrivning: ”Zélie Adebola minns hur det var när Orïsha var ett land som sjöd av magi. Det fanns i varje träd, varje eldsflamma och varje våg. Så är det inte längre. Under en hänsynslös kungs styre har både magin och människorna som kunde kontrollera den utplånats. Det har lämnat Zélie föräldralös och hennes folk utan hopp.

Men Zélie har en chans att slå tillbaka mot monarkin och göra Orïsha till ett magiskt land igen. Tillsammans med den förrymda prinsessan Amari måste Zélie övervinna den lömska kronprinsen, som är fast besluten att förinta magin för gott. Men Zélie ställs inför oväntade svårigheter när hon kämpar för att ta kontroll över sina egna krafter – och över hur hon egentligen känner för fienden.”

Omdöme: ”Children of Blood and Bone” är unik. Så enkelt är det. Det finns helt enkelt inga andra böcker som ens påminner om en YA-fantasy baserat på afrikansk mytologi med färgade huvudpersoner och det finns egentligen ingen bättre tid än nu. Hela världen är redan hög på ”Black Panther” och det är helt enkelt lysande timing att den här boken kommer just nu. Man kan känna hur Adeyemi suttit och hamrat på tangenterna för att få ur sig boken som är första delen av en trilogi. Adeyemis roman känns nästan febrig, så stark är den ibland.

Och CoBoB är som tur är faktiskt bra som attans.

Adeyemi har skrivit en väldigt tight och driven berättelse och nåt som gör mig väldigt glad är hur mycket tyngd hon lägger på familjens betydelse. Arv, traditioner och familj är väldigt centrala teman i boken och påverkar de fyra huvudpersonerna enormt i de val de gör genom berättelsen. Jag förstår hela tiden varför de handlar som de gör även om jag kanske inte alltid håller med.

Lika viktig är vänskap – den finaste kärlekshistorien i boken är egentligen den vänskap som växer fram mellan Zélie och Amani som är så otroligt olika men som finner varandra på ett sätt som gör en varm inombords. Däremot kan jag väl känna att de andra kärlekshistorierna är lite mer ordinära. De imponerar inte alls på samma sätt som så mycket annat i CoBoB, och lite samma sak kan jag känna när det handlar om karaktärernas röster, åtminstone inledningsvis. Då har jag lite svårt att skilja dem åt men det släpper med tiden, inte minst på grund av det sätt karaktärerna växer under berättelsens gång.

Men det är också de svagheter jag hittar i boken. Istället så är det resten av hantverket som verkligen slår undan fötterna på mig och imponerar. Det här är en debut, men det märks verkligen inte – det är ett otroligt genomarbetat världsbygge och som har en intensitet som är väldigt spännande. ”Children of Blood and Bone: Solstenen” är obligatorisk fantasy-läsning 2018 helt enkelt. Såååå, när kommer nästa del?

Lavender Lit har bidragit med ett recensionsexemplar.

Adlibris / Bokus

Jag blev tipsad i kommentarsfältet till ett annat inlägg om en tävling som förlaget B. Wahlströms anordnade i samband med releasen av Anna Days ”Fandom”. Hela grejen med den boken handlar ju om att vara en megasuperüberfan av nåt, och en typisk sån yttring är fan fiction, dvs precis så som det låter – fans som skriver egna berättelser som baseras på exempelvis Harry Potter, Hunger Games eller nåt liknande.Det här är otroligt stort och det finns mängder av fanfic på nätet, inte minst på Wattpad som är ett stort community där man lägger upp sina texter.

Jag ska inte på nåt sätt låtsas som att jag läst nån fan fiction överhuvudtaget, men jag tycker att det är en helt lysande koppling som förlaget gjort när de anordnat en tävling med svenska fanfic-profiler som fått läsa boken i förväg och därefter skriva en fanfic som gick att koppla till boken. Dels är det ett spännande nytt sätt att hitta ut till bokens tänkta målgrupp och dels så passar det så himla bra med boken eftersom en av karaktärerna är just fanficförfattare. Vinnaren av tävlingen får sitta ned två timmar med en av förlagets redaktörer för att få tips och råd om sitt skrivande och det måste ju vara guld värt om man skriver mycket, eller hur?

Alla bidrag ligger redan ute på Wattpad och kan läsas här. Vinnaren koras redan i övermorgon och jag ska läsa alla bidragen. Jag tänker också recensera vinnarbidraget nästa vecka. Kul va?

Författare: Karl Modig

Beskrivning: ”Josef är nitton år och bor i en lägenhet ihop med sina storasyskon Natascha och Alexander. Fast nu är det bara han och Natascha kvar. Han ägnar dagarna åt att skriva skämt till sin stand-up-rutin, och nätterna åt att hamna i fel säng, och pratar om vad som helst utom om Alexander. Men hyran behöver betalas och hans syster ligger bara i sängen hela dagarna, så Josef börjar jobba som resurs i skolan. Sakta, steg för steg, tar han in det fruktansvärda som har hänt, trots att han hela tiden försöker skämta bort det.”

Omdöme: ”Döden är inget skämt” är en bok om sorg, och den beskriver på ett väldigt bra sätt hur det kan finnas lika många sätt att sörja som det finns personer. Alla sätt är kanske inte bra, vissa rent utav självdestruktiva och andra är en sorts förnekande av verkligheten. Men alla varianter finns.

Min upplevelse är att Karl Modig utvecklats ordentligt sedan debutromanen ”Superhjältar: på gott och ont”. Framför allt tycker jag att han träffar ännu mer mitt i prick när det gäller vardagsdetaljerna. Det känns trovärdigt hela vägen.

Nåt som också är fint beskrivet är Josefs relation till sin syster och senare i boken även till det barn som han ska jobba som assistent för i skolan, och det är i de delarna som Modig är som bäst, när han sätter Josef i situationer där han får betydelse för någon annan.

Det här är det spår som jag hoppas att Modig fortsätter på, samtidsromaner för unga vuxna. Det finns nåt intressant i Karl Modigs perspektiv och författande som jag hoppas att vi får se mycket mer av i fortsättningen. I expect good things.

Adlibris / Bokus

Ni får ursäkta stiltjen. Jag har faktiskt läst ut en bok och har påbörjat en väldigt efterlängtad bok så det är inte den biten som felar, det är det här med att faktiskt få tid att krafsa ner nåt vettigt.

Däremot pågår rekryteringen av ännu fler intervjuoffer till ”Så jobbar jag” som likt tacos återkommer varje fredag (jag skulle till och med vilja påstå att ”Så jobbar jag” är bättre än fredagstacos, men så är jag eventuellt en smula partisk i frågan). Jag tycker att de är väldigt intressanta och jag hoppas att ni gör det också. Har ni förslag, eller t o m vill nominera er själva så lägg gärna en kommentar. På fredag är det dags igen med allas vår favorithobbykulturtant. Vem kan det vara?

Författare: Camilla Linde

Beskrivning: ”Rymdpiraten Snack Parrow ger sig ännu en gång ut på äventyr med sitt risiga rymdskepp. Det har kommit ett nödrop från yttre rymden. Snack och hans besättning bestämmer sig för att rädda den som är i nöd.

Vi är många som älskar serier. Helst långa, tjocka EPISKA utdragna serier i så många volymer att de kräver ett eget hyllplan i Billy-hyllan. Ja G.R.R.R.R.R.R.R.R.R. Martin och Brandon Sanderson, jag tittar lite extra på er. ”Är det inte en trilogi är det inte på riktigt”.

Men skulle jag bara sitta och läsa sånt så skulle det här bli Sveriges absolut tråkigaste bokblogg (nu är väl oarya.se bara trea från slutet eller nåt, hehe). Nåt roligare ska ni väl ha än att få veta att jag är inne på volym 7 i serie X. Istället vill jag lyfta lite trevliga singlar! Vissa recensioner jag länkar är så gamla att jag nästan glömt att jag skrivit dem. Det finns så klart ännu fler, t ex favoriter som Christina Lindström och Anna Ahlund, men här kommer ett gäng andra författare:

Först några jag inte läst, så kan vi ta de jag redan varit och pillat på sen, ok?

”The Hate U Give” av Angie Thomas – den här är en sån jag faktiskt måste läsa ganska snart. Jag skäms lite över att jag inte redan gjort det.

”Kärlek, hat och andra filter” av Samira Ahmed – Lavender Lit kommer att släppa den här under våren, och den ska jag absolut ge mig på.

”Döden är inget skämt” av Karl Modig – Det jag hört om den här har varit väldigt lovande.

Och såna jag läst och fortfarande tycker att ni ska läsa om ni inte redan gjort det:

”Jag ger dig solen” av Jandy Nelson – Alltså, det är inget snack. Den här, ojojoj.

”Oktober är den kallaste månaden” av Christoffer Carlsson – den här är så underskattad och så bra.

”Tell me three things” av Julie Buxbaum – som en varm kopp te, myspys hela vägen.

Och så en bok som ni ska hålla er så långt ifrån som det bara går:

”Black Ice” – av Becca Fitzpatrick.

Ok, så jag kan erkänna det direkt. Jag har aldrig läst ”Röda rummet” av August Strindberg. Så i mellandagarna innan jobbet brakade lös igen och jag var mellan böcker (det är väl det mellandagarna avser?) tänkte jag att ”Jo, men nu gör vi ett försök. Det är ju en klassiker av rang, det sägs att man bör ha läst den som svensk medborgare, klassiker, litterär kanon blablabla”. Så jag tankade ner boken, den finns t o m gratis i iBooks, och började. Och maken till tvärstopp har jag nog aldrig råkat ut för tidigare. ”Att paddla kanot i gröt” är en underdrift. Det är förvisso vackert och målande men det är en meningsbyggnad och ett tempo som gör att jag måste ta Clarityn och injicera energidrycker med dropp för att överleva. Ni vet hur den börjar va?

”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal – och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.”

Och så håller det på i några stycken till. Som sagt, målande etc. Men sen kommer lite dialog:

”Herr Struve drog ut den högra polisongen, tryckte varsamt ner hatten och tackade för bjudningen, men var orolig.

– För det första, måste jag bedja er icke vidare titulera mig häradshövding, upptog den unge herren samtalet, ty det har jag aldrig varit, utan endast extra ordinarie notarie, och detta senare har jag med i dag upphört att vara och är endast Herr Falk.

– Vad för slag?

Herr Struve såg ut som om han förlorat en fin bekantskap, men förblev godmodig.

– Ni som är en man med liberala idéer …

Herr Struve försökte begära ordet för att utveckla sig, men Falk fortfor.

– I er egenskap av medarbetare i den frisinnade Rödluvan är det som jag sökt er.

– För all del, jag är en så obetydlig medarbetare …

– Jag har läst era ljungande artiklar i arbetarfrågan, och i alla andra frågor som ligga oss om hjärtat. Vi räkna nu vårt Anno III, med romerska siffror, ty det är nu tredje året som den nya representationen sammanträder och vi skola snart se våra förhoppningar förverkligade. Jag har läst era förträffliga biografier i Bondevännen över de ledande politiska männen, männen från folket, som slutligen fått framföra vad de så länge burit tungt på sina sinnen; ni är en framåtskridandets man och jag högaktar er!

Struve, vars blick slocknat i stället för att tändas vid det eldiga talet mottog med nöje det åskledande anbudet och grep med iver ordet!

– Jag får säga, att det är med en verklig glädje jag hör ett erkännande från en ung och, jag må säga det, utmärkt person som häradshövdingen, men å andra sidan, varför skola vi tala om saker som äro av alltför allvarlig, för att icke säga sorglig natur, här, då vi äro ute i naturens sköte, här på vårens första dag, då allting står i sin knoppning och solen sprider sin värme i hela naturen; låt oss vara sorglösa och dricka vårt glas i frid.

– Förlåt, men jag tror att jag är äldre student – och – vågar – kanske därför föreslå …

Falk vilken gått ut som en flinta för att söka stål kände att han huggit i trä. Han mottog anbudet utan någon värme. Och där suto nu de nya bröderna och hade intet att säga varann, annat än den missräkning som deras ansikten sade.

– Jag nämnde nyss för bror, upptog Falk samtalet, att jag i dag brutit med mitt förra och övergivit ämbetsmannabanan; nu vill jag blott tillägga att jag ämnar bli litteratör!

– Litteratör! Åh, kors, varför det då! Men det är ju synd.

– Det är icke synd; men nu har jag att fråga om bror vet vart jag skall gå för att få något arbete!”

Jag kollade lite, och jag behöver i runda slängar dubbelt så lång tid per sida för att läsa herr Strindberg jämfört med min vanliga läshastighet. Paddel + kanot + gröt som sagt.

Med andra ord får den här boken allt vänta lite till innan jag avverkat den.

Författare: Sara Bergmark Elfgren

Beskrivning: ”Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?”

Omdöme: ”Norra Latin” kan ha varit 2017 års mest efterlängtade ungdomsbok i Sverige, åtminstone om man ser till hur många som läst den och på nåt sätt uttalat sig om den i sociala medier. Nu senast såg jag att Kulturkollo konfererat om den, så frågan är vad jag kan tillföra till diskussionen?

Vi kan väl kanske prata om att Sara uppenbart blivit en riktigt vass författare rent tekniskt? Det har jag inte sett så många andra prata om i alla fall. Det finns nåt i ”Norra Latin” som visar på en författare som med väldigt små medel får nåt väldigt svårt att verka enkelt. Jag tänker till exempel mycket på just hur hon får de olika berättarrösterna att verkligen kännas som olika personligheter. För mig är det aldrig nån tvekan om vems kapitel jag läser även om jag hoppar över kapitelrubrikerna. Jag känner i texten om det är Tamar eller Clea som berättar, och det har inte bara med deras respektive berättelsebågar, utan det märks i de olika nyanserna i språket. Den aspekten av ”Norra Latin” imponerar enormt på mig eftersom det gör så väl.

Jag fascineras också över hur ”just nu” den är samtidigt som boken ändå kommer att kännas tidlös eftersom Sara skickligt undviker att vara för detaljerad. Man brukar prata om att det är detaljerna som gör skillnad, men det finns nåt väldigt klokt att inte gräva ner sig för mycket också. Det säger sig självt att det är betydligt smartare att säga ”mobil” än ”iPhone 8”, men det är så klart lätt och vanligt förekommande att trycka dit samtidsmarkörer som tyvärr alltför snabbt övergår till dåtidsmarkörer istället.

Sen måste jag ju säga att jag är väldigt glad över just ”En midsommarnattsdröm”. Det är nåt med den pjäsen som alltid kittlat mig lite extra, och att blanda in en trickster som Puck och en magisk mask och grejer är verkligen nåt som tilltalar mig. Jag har ju tidigare pratat om hur mycket jag tycker om episoden i Neil Gaimans ”Sandman”, mer specifikt från ”Dream Country”, där det berättas om uruppförandet av pjäsen och det gjorde mig väldigt glad att se att pjäsen dök upp även här.

Det jag däremot inte riktigt tar med mig är nån större skräckkänsla. Förvisso är det en spökhistoria i grunden, men som vanligt är det alltid människorna som är det riktigt obehagliga, vilket inte minst syns i de stycken där kändiskult och den genialiska kulturmannen som kommer undan med allt diskuteras. Där snackar vi läskiga grejer på riktigt.

Dessutom är det inte alls uppenbart för mig vad nästa bok i serien kommer att handla om. ”Norra Latin” i sig är en så komplett läsupplevelse att jag kände mig helnöjd när jag slog ihop boken. Om jag får spekulera och önska så hoppas jag på att uppföljaren helt byter huvudrollsinnehavare och att det bara är läroverket i sig som är den gemensamma nämnaren och att Clea och Tamar bara har biroller. Lite samma koncept som i en viss norsk TV-serie… Det ska bli väldigt spännande att se vart det här tar vägen härnäst.

Adlibris / Bokus

Adlibris / Bokus

Efter lite långledigt så är det ta mig tusan dags att skaka av sig julkilona och ta tag i livet igen med förnyade krafter. På måndag är det med andra ord dags igen för oarya.se att kasta in mysbyxorna i garderoben och ta på sig arbetskläderna igen.

För att göra saker enklare för mig själv så tänker jag försöka vara åtminstone semi-strukturerad i år med olika sorters inlägg på bestämda veckodagar och inte fullt lika styrd av spontanitet som under tidigare år. Vi får se om det funkar. Det blir hur som helst en hel del spännande saker där till och med några av er läsare är inblandade, bara en sån sak!

Plattan i mattan, nu kör vi så det ryker!

Ja som rubriken antyder.

Nu blir det lägre aktivitet än på länge. Dels för att det är dags för julledighet i allmänhet och för att inspirationen och läsningen inte är på topp. Att jag hade en liten beef med the influensa gjorde väl inte saker bättre.

Därför blir det lite jullov för min del i hopp om att överdriven konsumtion av allt som hör julen till kommer att leda till massor av bra saker för oarya.se.

God Jul på er kära medberoende!

Ibland är det rätt trevligt att läsa nåt lite kortare för att få lite omväxling från ens 600-sidiga supermegamammutfantasyroman som man har i väskan.

Hans Olsson som skrivit ”King’s Hope” som recenserats här på bloggen har nyligen publicerat tre noveller så jag tänkte att vi drar igenom dem lite snabbt här idag.

Ett steg åt sidan
”Att färdas mellan dimensioner är lika enkelt som att ta ett steg åt sidan. Men något har gått fel och människor försvinner spårlöst, trots att de följer tidtabeller och kartlagda rutter. Liio är en av de saknade. Finns hon där ute på någon okänd plats, eller är hon för evigt förlorad?”

Av de tre novellerna så är det solklart den här jag gillar mest. Den har nåt tilltalande obehagligt Interstellar möter Twilight Zone-aktigt över sig. Här tycker jag också att Olssons text är snäppet bättre så novellen ger ett väldigt bra intryck.  Riktigt bra helt enkelt.

Filmvisning på salong Rentzo
”På en exklusiv salong ligger ångan tät och ett högteknologiskt mutoskop erbjuder filmvisning utöver det vanliga. Men att se filmen är inte riskfritt och för den som vågar titta ner på de snurrande bilderna finns ingen återvändo.”

Den här novellen har en mer steampunkig ansats, och genrebytet i sig är rätt kul. Det är också ett rätt rolig premiss och jag hade nog inte haft något emot några sidor till för att bygga ut storyn bara aningen mer, det här den av novellerna som jag känner att jag vill ha mer av.

Papperssvalan
”Papperssvalan beställer hem piller från internet och får oväntat förmågan att flyga. Men hans superkraft är inte så bra som förväntat, och snart upptäcker han att han har en nemesis.”

”Papperssvalan” är ganska rolig. Jag gillar det här med att det inte är en så fantastisk superkraft trots allt och att huvudpersonen är lite skönt återhållsam. Han lägger ribban på att bli lokalhjälte snarare än medlem i Avengers. Jag kan tycka att själva nemesisen är lite blek men klart underhållande novell.

Mer om Hans finns på hans Facebooksida.

Jag trodde Robin var ganska akrobatisk av sig? Nu är han ju mer som en katt som vill välta granen.

Alltså jag vet inte jag…

”THE MOST REQUESTED VILLAIN OF ALL” Vem är det som önskar att tomten ska få spö av Hulken? WHO ARE YOU PEOPLE!?!? (och jo, Hulken är grå ibland. Fråga inte, det är så knöligt att förklara.)

Nu börjar jag bli lite orolig för tomten här. Han börjar tappa det.

Och vad i hela h-vete har hänt här när Frank Castle sitter där i tomteluva? Svar: Han har naturligtvis dragit hela ”Naughty or nice” alldeles för långt.

Författare: Josephine Almanakis

Beskrivning: ”Ben har klantat till det. Rejält. Efter en festlig kväll på stan lyckas han tappa bort bästa vännen Georges mest värdefulla ägodel, en blindklocka. Den trollbindande Emma, som han träffade under kvällen, kan sitta på svaret. Men, var är hon?

Ben tar hjälp av George som skrivs ut på helgpermission från psyket. Han knäcker koden om var Emma är och de två vännerna sätter kurs mot Spanien. När det mesta känns hopplöst och George beter sig oroväckande normalt, undrar Ben om det var så briljant att erkänna att han hade slarvat bort blindklockan.”

Omdöme: Om man sitter och åker tåg mellan två snöslaskiga orter på var sin sida gränsen mellan Småland och Västra Götaland i början av december så är det få saker som lyser upp mer än en knallgul bok om att harva runt på cykel i ett tokvarmt Spanien. ”Det man inte vet…” är Josephine Almanakis debutroman och dessutom en som hon ger ut på eget förlag, och det är faktiskt en av de egenutgivna böcker som hållit högst kvalitet rakt igenom som jag har läst som bokbloggare. Det som gjorts så bra är att alla enskilda delar håller både jämn och riktigt hög klass. Allt från de rent ytliga sakerna som en professionell formgivning till det språkliga som fungerar klanderfritt och har en väldigt trevlig ton visar på ett gediget hantverk och stor skicklighet. Jag har en teori om att det är nåt som har med alla de där som gått skrivarkursen på Fårö att göra, den verkar vara nåt utöver det vanliga… av de jag läst som gått kursen så har båda två gett ut ett par riktigt bra debutromaner. För den som undrar är alltså Anna Arvidsson den andra författaren, ni vet, ”Ordbrodösen”.

Jag får rätt ordentliga Peter Magnusson/David Hellenius-romkom-vibbar av den här boken. Tycker man till exempel att den där filmen där Peter Magnusson åker till Phuket och försöker skriva en bok är det mysigaste sen filttofflorna uppfanns, då är det här definitivt en pocketbok att införskaffa.

Det är nämligen feelgood korsat med reseskildring och jag blir inte alls förvånad över att Josephine både cyklat och vandrat i de miljöer hon skrivit om i boken – det är snarare så att det hade varit himla märkligt om hon inte gjort det. Närvarokänslan är alltså på topp. Dessutom har hon förmodligen också ätit sig igenom Spanien för gudars vad det pratas mat i boken, nåt som faktiskt höll på att göra mig galen en frukostlös morgon härom veckan. Vi kan säga att det var tur för bokens betyg att studentfiket på jobbet var öppet när jag kom fram.

Ska man balansera upp allt beröm lite så kan jag känna att jag hade velat ha lite mer djup och dimensioner hos karaktärerna, och kanske framför allt i huvudpersonerna Ben och Emma. Det är nästan så att jag tycker att flera av bifigurerna är mer minnesvärda. Lite mer kontraster i personligheterna hade lyft boken ytterligare ett snäpp.

Jag ska erkänna att ”Det man inte vet…” är lite utanför det jag vanligtvis läser, men jag hade i alla fall väldigt trevligt när jag läste boken. Det är nästan ett år sedan jag och sambon åkte till Malaga och den här boken gör inte att det kliar mindre i fingrarna att boka nya flygbiljetter…

Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Ja, för den här veckan ska det recenseras både romaner och noveller och kanske t o m en graphic novel. Det blir som det allra göttigaste från julbordet kan man säga. Egentligen ska man gå sju varv för att få med sig allt det bästa från sillen till skumtomtarna (så säger etiketten) men eftersom vi är kompisar allihop så kan vi slå ihop det på lite färre tallrikar. Som tur är så är det faktiskt ganska trevliga saker som kommer att recenseras (ingen brysselkål här inte, jag befattar mig inte med såna hemskheter) så alla inblandade kan nog bli hyfsat glada hoppas jag. Häng med, vi börjar imorgon!

Det var rätt länge sedan jag lyssnade på ett avsnitt av Bladen brinner. Oklart varför eftersom jag egentligen gillar podcasten trots att de kanske tipsar lite för mycket om bilderböcker för min smak (inget fel på bilderböcker, jag är bara ointresserad av dem). Men idag på tåget in till jobbet så lyssnade jag på avsnitt #22, och där brände det till lite grann när de pratade om utgivningen av barnböcker och fick input både från ansvariga på Bonnier Carlsen och på Akademibokhandeln.

Man vill ju gärna tro att det bara är bra med att det ges ut en ohygglig mängd böcker, ”nåt för alla” och allt det där men som inslaget i podden tydligt beskriver så finns det ju en del problem förknippat med det där också – dels att nå ut i bruset bland alla andra titlar och dels så har vi ett rent fysiskt problem både i butiker och för den delen även på bibliotek. Hur ska alla böcker få plats?

Nåt som jag tyckte var extra intressant var det här behovet av att ha en ”backlist” med alla föregående böcker av en serie i lager kombinerat med det här med att många i hög grad tar det säkra före det osäkra och vill köpa klassikerna, dvs Astrid Lindgren, Alfons Åberg, Elsa Beskow-böcker etc. Det är ju självklart att det tar en jäkla plats från alla nyheter!

Det här är precis sånt jag tycker är den bästa sortens inslag, de där de dyker ner lite mer i branschen och vad som händer bakom kulisserna. Visst gillar jag bokrekommendationer men Bladen brinner har möjligheten att ta sig in lite längre in i bokvärlden och jag hoppas på fler inslag av den typen!

…och som vill köpa närproducerat, ni har väl upptäckt Fantastikbokklubben? Det är en nystartad webbshop där ett gäng svenska förläggare inom… eh… fantastik gått ihop för att sälja sina böcker. Deras mission statement ser ut så här:

”Gillar Du Fantasy, Science Fiction, Skräck och Magisk Mysticism? Tycker Du om spänningsrelaterade böcker, som beskriver en annan verklighet än vår egen? Saknar du ett lättillgängligt och överskådligt sortiment? Vill Du hitta de delar inom fantastiken som berör just Dig? Då hoppas vi att du ska tycka om vår webshop inom fantastikkonceptet!

Fantastikbokklubben är en gemensam grupp av förläggare, (förlag och författare), inom fantastikområdet. Våra böcker, berör fantastikens alla delar och riktar sig mot alla främst från de äldre tonåren och uppåt. Vårt mål och ambition är att Du ska hitta Ditt favoritsortiment inom fantastikgenren, Dina favoritförfattare och favoritböcker.”

Jag har kollat runt lite bland titlarna och det finns en del bekanta namn där. Vissa har till och med recenserats här som exempelvis Camilla Linde, Hans Olsson, A.R. Yngve, E.P. Uggla osv. Det kan väl vara värt att kolla in så här i näthandelstider?

Gillar Du Fantasy, Science Fiction, Skräck och Magisk Mysticism? Tycker Du om spänningsrelaterade böcker, som beskriver en annan verklighet än vår egen? Saknar du ett lättillgängligt och överskådligt sortiment? Vill Du hitta de delar inom fantastiken som berör just Dig? Då hoppas vi att du ska tycka om vår webshop inom fantastikkonceptet! www.fantastikbokklubben.se #fantasy #svenskfantasy #fantastik #scifi #magiskmystik #dystopi #skräck #bokklubb

A post shared by Fantastikbokklubben (@fantastikbokklubben) on Nov 13, 2017 at 1:16am PST

Författare: Eva Holmquist

Beskrivning: ”Noras mamma ligger för döden. Förblindad av sorg går Nora rakt ut i vägen, precis när Robin kommer cyklande, och de kolliderar våldsamt. Blödande hamnar de på marken och deras blod blandas.

Senare dyker Robin oväntat upp vid hennes mammas dödsbädd och Nora dras in i en främmande värld. Robin visar henne ett parallellt Jönköping som bebos av varelser hon inte hade kunnat drömma om. Själv är hon också förändrad, i hennes blod finns nu kraften att skifta hamn. Men denna nya värld är på väg att utplånas om inte hon och hennes nya vänner agerar snabbt.”

Omdöme: Det är lite speciellt att läsa en bok som utspelar sig runt och på ens egen arbetsplats. Det har jag nog inte råkat ut för innan och lär inte göra det igen på länge. ”Blodskifte” utspelar sig alltså i Jönköping där både jag och författaren Eva Holmquist arbetar, och många av händelserna i boken utspelar sig på eller runt campus på Jönköping University (ja, vi heter så, fråga inte…) där jag alltså sitter varje vardag. Det är en rätt trevlig tanke att i ett alternativt universum är ens kontor en del av ett småländskt Hogwarts!

Jag har för övrigt bara läst en annan bok av Holmquist, och den riktade sig till något yngre läsare än den här, ”Blodskifte” är lite mer YA även om huvudpersonerna gått ut både grundskola och högre utbildning.

Det är en bok med bra tempo och disposition, skriven med ett språk som borde passa bra för målgruppen. Jag reagerar dock på att det ibland upprepas vissa uttryck och meningar för ofta och i något fall redan på samma sida. En katt kan till exempel bara ”rulla ihop sig till en boll” ett visst antal gånger innan man bör leta efter synonymlexikonet.

Annars tycker jag att ”Blodskifte” är underhållande, men jag skulle vilja veta mer om Den Store Skurkens motiv och bakgrund för att förstärka karaktären ytterligare. Det gäller nog båda huvudpersonerna Nora och Robin med för den delen för att göra karaktärerna mer flerdimensionella. I nuläget är de ganska tomma blad för mig.

Holmquist lämnar dock lite trådar öppna för en uppföljare så en del av de frågor som jag har kanske får svar vid ett senare tillfälle. ”Blodskifte” är i varje fall ett kul inslag inom den svenska urban fantasyn, och speciellt om ni har lite koll på hur staden ser ut!

Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Vännerna på Kulturkollo har framtidstema den här veckan och frågar oss läsare om vad vi ser fram emot i framtiden. Visst ser jag fram emot saker som att få åka hem och äta kvällsmat, julledighet, nästa Star Wars-film och att Obsidio släpps, men ALLRA ALLRA ALLRA ALLRA MEST så ser jag fram emot den lilla film som kallas ”Avengers: Infinity War, och vars trailer as we speak håller på att välta internet.

Jösses Amalia vad jag är pepp!

Känner ni till Stora Ljudbokspriset? Det gjorde inte jag, så i så fall är ni mer allmänbildade än vad jag är.

Hur som helst så är syftet med priset att främja utvecklingen av ljudböcker och lyssnandet på dessa och belönar både författaren och inläsaren. Det känns ju för övrigt helt rätt i sammanhanget.

Det som gjorde mig lite extra glad när jag läste på om priset var att dels så är allas vår favorit Johanna Lundin ordförande för juryn för ungdomskategorin. Hon har bevisat gång på gång på sin blogg Sincerely Johanna att hon kan sina grejer och det är jätteroligt att hon får visa hur bra hon är i sådana här sammanhang. Sen är hon så klart himla trevlig också!

Det andra som gjorde mig glad var att det ens finns en både barn- och ungdomskategori, och dessutom att de innehåller så himla bra titlar, dessutom väldigt nya och fräscha sådana. Jag har bättre koll på ungdomsböckerna och där finns allt ifrån Alex Haridis ”Huset mittemot” till rykande färska ”Norra Latin” av Sara Bergmark Elfgren och senaste John Green.

Vill ni rösta så kan ni göra det här:

https://storaljudbokspriset.se/omrostning/basta-ungdom-2017/

Läste på Expressen av alla ställen att Viaplay kommer att göra tv-serie av thriller/urban fantasy-romanen ”Förstfödd” av Filip Alexandersson, dock kommer tv-serien att heta ”Eldmärkt” istället. I artikeln så citeras det ur pressmeddelandet:

”I grunden ligger en berättelse om sökandet efter sitt ursprung, en jakt som leder oss in en dold värld präglad av mörka hemligheter och okända krafter.”

I huvudrollerna ser vi Izabella Scorupco och August Wittgenstein, så här glada ser de ut över sitt nya jobb:

Är det nån av er där ute som läst böckerna? Är de nåt att ha? Jag måste erkänna att de här är helt utanför min radar så jag personligen har ingen koll.

TV-serien kommer nån gång nästa år på Viaplay och lite senare på TV 3, dvs samma upplägg som de hade med den senaste ”Hassel”-filmatiseringen med Ola Rapace.

Ja, det är faktiskt så ovanligt att jag köper böcker att det får bli ett inlägg om själva händelsen. Jag tycker som bekant inte om att köpa böcker. De tar plats, är tunga och finns att låna gratis på biblioteket. Oftast. (Dock inte alls den här gången.)

Självklart är det den dåliga kombinationen av dålig karaktär, reapriser och att ha precis fått lön som ställer till det, vad annars?

Alla som argumenterat med sig själv och sagt ”Men den är så billig att man nästan tjänar på att köpa den” räcker upp en hand.

Jag sörjde lite grann när beskedet kom, dvs dödsbeskedet om podden Farfarsparadoxen av allas favorit-tentakelfarbror Andreas Ljungström och Oskar Källner.

För min del så var Farfarsparadoxen en av de poddar, tillsammans med Obiter Dictum och My dad wrote a porno (kolla Andreas vilket sällskap du hamnat i), som hade absolut högst ”shoutability”-faktor, dvs engagerade mig mest som lyssnare genom att jag argumentade med, mot, tyckte nån var helt off eller skrattade högt av igenkänning och så vidare.

Se det var med stor glädje jag såg att Andreas och hans poddkollega Andreas Berg har begått podd igen, och den är precis det jag vill ha. Härligt jobbat grabbar!

Ni andra ska så klart lyssna också och det gör ni lämpligast via Tentakelmonster.se.

EDIT: Ni som lyssnat på avsnitt två har hört hur min historielöshet outades. Andreas Berg har varit med och gjort Farfarsparadoxen innan Oskar, men jag hade helt enkelt inte hört så långt bak att jag upptäckt detta. Där kids ser ni vikten av att göra sin research…

Jag hade lite planer på en lite jämförande studie av de två superhjältefilmerna som går på bio just nu, dvs Thor: Ragnarok vs. Justice League. Jag tänkte att det kunde vara lite småkul sådär som en sorts välvillig konsumentupplysning om vad ni ska spendera era surt förvärvade riksdaler på, så jag har i upplysningens anda tagit på mig det stora ansvaret att gå och se båda filmerna på bio. Jättejobbigt, jag vet. Ni ser vilka plågor jag går igenom för er skull, bokbloggarens lyxliv och allt det där. Jag betalade till och med själv, så det så.

Men det blev liksom inte så roligt.

Man skulle kunna prata om produktionsdesignen, men där vinner Thor med sin lustiga neon-palett och allmänt knasiga design på precis allt.

Man skulle kunna prata den ack så viktiga rymdskepp-per-capita-ration, men där vinner Thor också.

Eller varför inte vem som har bäst komisk timing av Chris Hemsworth eller Ben Affleck? *hint* Det är inte han som har dejtat Jennifer Lopez.

Kanske skulle man kunna prata om vem som lyckas bäst med sina datoranimeringar – vem vinner av stentrollet Korg eller Henry Cavills animerade överläpp (de fick cgi:a bort hans mustasch som han odlat ut till sin roll i nästa Mission Impossibe, enligt kontraktet fick han inte raka bort den. Sickna slavdrivare!). Svaret är att stentrollet ser mer realistiskt ut, men det visste ni så klart redan.

Nu börjar nån tänka att kategorin ”hjälmar med överdrivet stora horn”, där måste väl ändå Justice League vinna? Han den där Steppenwolf (kolla, jag undvek att dra ett ”born to be wild”-skämt”! Typ.) har ju JÄTTESTORA horn på huvudet? Men då kastar Thor in dels sin egen hjälm, men även Lokes, Helas och Surturs huvudbonader och så sket det sig igen för DC även om både Kung Arthur och Atlantisarna har tuffa kronor de också.

Men finns det verkligen inte nåt som ”Justice League” gör bättre? Jo då. Den är några minuter kortare. Fast den känns längre så det känns kanske inte som nåt man vill hänga i granen.

Och en sak till. Det dyker upp en enögd skäggig snubbe som är fruktansvärt cool i Justice League. Han är faktiskt coolare än Oden, I will give them that.

Kontentan? Den ena filmen är betydligt mer underhållande än den andra. Ni får själva gissa vilken.

Den här…

…eller den här?

I en av alla de otaliga facebook-grupper jag är med i så dök det upp ett spännande inlägg om det här med utskick av recensionsexemplar och presenter i utskicken. Hittills så har det varit inlägg av både positivt och negativt slag från både författare som tycker att det är helt horribelt och från författare som beskriver hur de tänkt när de gjort utskicken.

Vissa tycker exempelvis att bloggare borde bilda en branschförening för gemensamma pressetiska regler, andra tycker att ”det är väl bara trevligt” om man skickar med en chokladbit eller nåt (gör inte det, Postnord kommer bara att sno paketet och käka upp snasket, true story swear to God) och vissa tycker som sagt att det helt klart handlar om mutor och är helt förkastligt.

Jag tycker att det är intressant att följa diskussionen. Det ska sägas att jag inte funderat jättemycket över det eftersom jag inte tar emot jättemånga recensionsexemplar längre, men jag kan säga lite om hur jag känner från perspektivet som bloggare.

Jag tycker att det kan vara trevligt om författaren/förlaget skojar till det lite och skickar med nåt som känns relevant för boken och lägger ner lite tid på utskicken. Däremot är jag ärligt talat skeptisk till hur mycket det påverkar recensionen, i så fall skulle jag redan stå i tacksamhetsskuld bara genom recensionsexemplaret, eller hur? Tro mig, ett par Dumle-kolor och en reklampenna kommer inte att rädda en bok från en negativ recension om den förtjänar det och på samma sätt har det ingen påverkan på en positiv recension heller. Så pass mycket integritet har jag och det hoppas jag att ni läsare oavsett bakgrund också känner – att jag inte håller igen bara för att jag fått boken istället för att jag betalat för den eller lånat den på biblioteket.

Nåt jag däremot VILL ha med varje utskick och som inte alltid finns med är lite grundläggande info som recensionsdatum. Det kan göra mig tokig eftersom inte alla förlag är superduktiga på att posta sånt på sina hemsidor. Där ser jag uppenbara möjligheter till förbättring!

Eller ÄNTLIGEN skulle jag också kunna säga. För nu får jag läsa en bok jag själv valt av egen fri vilja. Det är ta mig tusan inte dumt.

Det är ju liksom inte alltid en bok är bra, det vet vi ju alla. Men om man får ett uppdrag att läsa en bok och dessutom får betalt för det, då måste man faktiskt ändå läsa hela och dessutom göra det noggrant. Sån är jag. I vanliga fall skulle man kunna lägga den åt sidan och säga ”tack men nej tack”.

Så tänk på det kära läsare, det är inte bara konfetti och stjärnglans i bokbloggarvärlden.

Fast jag ska inte prata om hans böcker. John Green är ju en sån där figur som jag har tyckt väldigt bra om, men på nåt sätt så har hans stjärna dalat betydligt med tiden. Han imponerar inte så mycket längre om man säger så, men å andra sidan så har jag inte läst hans senaste bok (än). Det kommer nog nån gång.

Däremot – nåt som jag tycker betydligt mer om än författaren John Green är John Green på YouTube (det är samma snubbe, tro inget annat). Hans Mental Floss-videos är hemskt underhållande men nu för någon kväll sedan upptäckte jag nedanstående lilla videoserie där de nu är upp i hela 35 avsnitt och det senaste publicerades för bara nån vecka sedan. Av naturliga skäl så är det så klart ett ganska amerikanskt perspektiv på det, men det finns nog en hel del godbitar där. Jag ska förkovra mig i alla fall!

Författare: Michaela von Kügelgen

Beskrivning: ”25-åriga Erika är nyutexaminerad jurist. Hon har allt hon någonsin önskat sig men är ändå inte nöjd. När Erikas långa förhållande havererar blir allt ett enda kaos och hon flyr till Ecuador för att samla ihop sig själv. Hemma väntar drömjobbet och en lysande framtid, men är det verkligen det hon vill med sitt liv?”

Omdöme: Det finns så lite i den här boken som jag kan relatera till men samtidigt så mycket som jag ändå kan känna ”jo, men det här känns himla bekant”.

Det finns nog nåt väldigt universellt i att ställa sig frågan ”vad ska jag bli när jag blir stor?”. De flesta av oss har gjort det och vissa vet svaret medan andra kommer aldrig att få veta. Alla kanske inte är så drastiska så att man hoppar på ett plan till Ecuador för att ta reda på svaret, men hey, whatever floats your boat liksom.

Nåt jag gillar med boken är att den verkligen lyckas förmedla Ecuador på ett väldigt tilltalande sätt. Värmen, svetten, maten, dansen. Kontrasten mellan det liv som Erika lyckas skapa för sig själv under några veckor jämfört med hemma i Finland kan nästan inte göras tydligare men jag gillar det.

Rent språkligt så tycker jag att det märks att von Kügelgen är journalist i grunden – det finns en skärpa rent stilistiskt som jag uppskattar väldigt mycket och som har ett trevligt anslag. Det gör boken väldigt trevlig att läsa. Jag hade förresten förmånen att lyssna lite på Michaela von Kügelgen på bokmässan och det gör ju att när jag läser boken så hör jag hennes röst i huvudet hela tiden som uppläsare, sånt är ju alltid lite festligt. Och så pratas det en massa om empanadas i boken. Jag ÄLSKAR empanadas.

Jag vet så klart att jag inte tillhör den primära målgruppen för boken, men jag tyckte ändå att den hade tillräckligt med poänger och saker jag kunde relatera till för att kunna uppskatta boken. Dessutom var det himla trevligt att läsa om ett varmt land nu när man halkar runt i kylan här i Jönköping.

Förlaget har bidragit med ett recensionsexemplar.

Adlibris / Bokus

Nej, det är inte nån sorts egotripp. I en av Facebook-grupperna jag följer så dök det här upp som tips och det vore väl tjänstefel om jag inte delade med mig till er också.

Det handlar alltså om berättelsen om stackars Adam Ellis och ”Dear David”, en berättelse som kanske eller kanske inte är sann, men som berättas via Twitter av alla ställen. Det finns alltså möjligheter att använda Twitter till annat än att häva ur sig dumheter, tro det eller ej. Och jag är hooked. Hela vägen in i kaklet.

Det här är så klart jätteintressant ur flera aspekter. Dels berättarformen via tweets som gör att man dels som läsare får så pass lite men ändå så pass mycket info att man vill veta mer, samtidigt som det också inbjuder till interaktion på ett fullkomligt fantastiskt sätt mellan alla som läser. Vi som läser är alltså med och skapar och förändrar berättelsen tillsammans. Vi lägger till och tar bort, teoretiserar och avslår varandras funderingar och allt det där är ju helt fantastiskt. Som författare måste det kännas helt fantastiskt.

Ja, jag säger författare eftersom jag är skeptiker från topp till tå. Men det här är ändå en av de skräckhistorier som fascinerat mig mest så jag tycker absolut att ni också ska ta en titt.

Lättaste sättet att följa alltihop är via den här Storify-länken:

https://storify.com/moby_dickhead/dear-david

Nu är jag så där tråkig igen. Läser sånt jag får betalt för. Då blir ju den här bloggen lite lidande tyvärr.

Därför får ni en fantastisk intervju med Taika Waititi som regisserat Thor: Ragnarok. Han är min nya hjälte. Ni ser ju redan på titeln att det här är ett klipp väl värt att kika på. Filmen är för övrigt helt underbar, spring och köp biljett!

Författare: A.R. Yngve

Beskrivning: ”David Archibald blir uppväckt ur en frusen sömn. Han befinner sig 900 år in i framtiden, i en värld ärrad av katastrofer och krig. Civilisationen har dragit sig tillbaka till befästa stadsstater, där feodalherrarna och deras riddare härskar. David finner sitt öde: att rubba denna medeltida framtid i sina grundvalar och starta en ny renässans. Han blir den osannolike hjälten kallad DARC.”

Omdöme: Jag har många gånger tänkt på hur det skulle vara om nån, efter de stora krigen och katastroferna, inte hittade nåt mer av vår civilisation förutom ett par slitna exemeplar av ”Sagan om ringen” och ”Pippi Långstrump”. Vad skulle hen dra för slutsatser om vår civilisation? Skulle de ens förstå att det handlar om fiktion eller hade det blivit heliga böcker i den nya världen? Tänk om man kunde få vara med och tjuvkika…

Ungefär samma tanke har A.R. Yngve lekt med i sin Darc Ages-serie så det är ju självklart att jag därför gillar premisserna, det finns ju alla möjligheter till att skoja till det. Det gör författaren också i form av referenserna till alla möjliga personer och företeelser från 1900-talet och som läsare drar man såklart lite på munnen över hur karaktärerna i boken missförstått saker som vi tar som självklara. (Att vi själva kanske inte har full koll på 1100-talets kändisar kan vi naturligtvis glatt ignorera, eller hur?).

”Darc Ages” har också drag av nån sorts äldre pulp/kiosk-litteratur i SF-genren som tilltalar mig, dvs en rätt skön B-känsla som påminner lite om när man ser skräck- eller SF-filmer från 1950-talet. De är inte alltid det bästa man sett, men det är ofta rätt kul längs vägen.

Lite så funkar ”Darc Ages” för mig också. Det är rätt kul, men jag känner att det korta formatet och raska händelseförloppet gör att karaktärsutvecklingen fick stå tillbaka lite vilket skapar en liten obalans i själva berättandet som stör mig i läsandet. Saker händer, men jag förstår inte alltid varför karaktärerna agerar som de gör. Ett exempel på det är en kärleksaffär i slutet av boken som dyker upp från ingenstans och därför inte får mig som läsare att känna särskilt mycket för karaktärerna och deras förhållande till varandra.

Men ändå – är man ute efter lite lättsammare SF på svenska så kan ni göra betydligt sämre val än att kolla upp det här.

Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Bokus

Anta att Apollo eller Ving eller vad de nu heter kunde anordna resor till lite skojiga resmål lite utanför de vanliga charter-ställena. Och då menar jag inte Sunne. Vart skulle man kunna hamna då? Jag tog fram min inre reseledare och funderade lite på lämpliga semestermål – ett lite soligare och varmare alternativ, ett för storstadsfantasten och ett för den som gillar shopping. Håll tillgodo och glöm inte att skicka ett vykort!

För den solsugne:

Porto du Luando, reseledare: Anna Jakobsson Lund.

För det första så kan man gå på trolleri-shower där, bara en sån sak. Porto du Luando bjuder på ett jämnt och varmt klimat året om utan allt för långa regnperioder. Det finns gott om promenadstråk och pittoreska kvarter, och restauranger, fruktstånd och konditorier finns i så gott som varje gathörn. Det ryktas också om spännande båtfärder ut i vildmarken för den äventyrlige. Missa inte heller karnevalen som verkligen är en upplevelse för alla sinnen! OArYA Travels rekommenderar minst en vecka för att till fullo utforska allt som staden och dess omgivningar har att erbjuda.

För den som vill känna city-pulsen:

Ketterdam, reseledare: Leigh Bardugo

Ketterdam är staden som har allt. Låt er inte luras av stadens oförtjänt dåliga rykte som tillhåll för tjuvar och banditer, Ketterdam är mycket mer än så. Stadens eklektiska mix av influenser från alla världens hörn har gett staden dess unika blandning av arkitektur och för den matintresserade finns oändliga möjligheter att avnjuta läckerheter från när och fjärran. Missa till exempel inte universitetet med dess majestätiska byggnader. Varför inte passa på att klä ut er till någon av karaktärerna från Komedie Brute när ni besöker nöjesdistrikten? Ketterdam är perfekt för en lång-weekend!

För den shoppingsugne:

Hogsmeade, reseledare J.K. Rowling

Inför jul finns det inte mycket som slår Hogsmeade och dess små butiker. Vem har inte önskat sig någonting från Dervish & Bangers eller Zonkos? För de som älskar sötsaker finns nästan inte en bättre butik än Honeydukes! Möjligheterna till att hitta alla sina julklappar i Hogsmeade är i princip oändliga, och när fötterna tröttnat rekommenderar OArYA Travels afternoon tea på anrika Madam Puddifoot’s eller en traditionell pub-middag på klassiska puben Svinhuvudet. Båda etablissemangen är oerhört populära bland unga kändisar så möjligheten att träffa på någon sådan är stor, speciellt så här års.

”Ja tack” säger jag och tar en näve godis från barnen som ringer på. Klart jag väljer godis och inte bus om de bjuder?

Eller skulle göra om de kom förbi. När man bor så som jag gör kommer det inte nån och knackar på, och kommer nån så får man en mindre hjärtattack av förvåning.

Halloween och allt det där är ju lite skräckligt i sitt tema, men jag är URUSEL på sånt. Jag gillar inte skräckfilm, läser väldigt lite skräcklitteratur. Det är inte min grej helt enkelt. Jag har exempelvis fått för mig att jag i fortsättningen bara ska se filmer som har över 7,0 på IMDB och antalet skräckfilmer som kvalar in där går att räkna på en enarmad persons fingrar. Det är väl typ ”The Shining” och ett par till ungefär.

Så därför tänkte jag vara busig och INTE köra nåt sånt tema den här veckan.

Istället blir det, inte minst för att jag nästan börjar gråta bara jag tittar ut genom fönstret och för att jag läser en bok med en ananas på omslaget – resetema. Vi ska prata resmål, drömsemestrar och kanske kröna alltihop med en recension av redan nämnda bok. Bra va? Häng med!

Ananasen på bilden har ingenting med ananasen i texten att göra. Den är bara rolig.

Jaså, ni förväntade er nåt om Augustpriset? Nä, nåt sånt blir det inte. Jag har inte läst nån av böckerna i nån av kategorierna så det blir inte mycket med den saken. Mitt förhållande till priset är väl… svalt kan vi väl säga.

Jag har läst en bok under tiden, men den får ni som bekant inte veta nåt om eftersom det är sånt som bara Stora Förlaget får läsa. Men snart så kommer lite recensioner igen, ingen fara.

Jo, jag har förresten läst en helt annan bok – nämligen den här:

Kanske inte oarya.se-material, men något mer relevant för mitt vanliga arbete. Av nån anledning är det mesta av den övriga kunskap jag har lagrad mellan mina öron inte helt möjlig att tillämpa mellan 07:30-16 måndag till fredag.

Som några kanske redan känner till så har Fafner Förlag gjort en satsning på ljudnoveller som finns tillgängliga på både bibliotek och streamingtjänster och internetbokhandlar.

Jag är som bekant inte direkt en storkonsument av ljudböcker men det kortare formatet tilltalade mig. Jag har bara lyssnat på två stycken än så länge – dels ”Skördad” för att, ni vet, Anna Jakobsson Lund står alltid högt i kurs på oarya.se, och dels ”Rättvis sönderdelning av besten Skorm” av Lars Carlberg och det är den vi ska uppehålla oss lite vid idag eftersom den är det ABSOLUT KNASIGASTE jag hört undantaget sånt som den arga apelsinen i Vita Huset säger.

För med ”Skorm” så kan jag förstå vad som är bra med ljudböcker, och det är väl främst inläsaren Simon Väderklints förtjänst. Jag vet inte vad han blandar för mediciner men jag vill ha recepten. Det samma gäller så klart även Lars Carlberg för själva texten är både otroligt rolig och knasig på samma gång. Simon jonglerar i alla fall ett antal dialekter och karaktärer på ett alldeles fantastiskt sätt och även om han kanske tappar bort sig lite här och där är det faktiskt petitesser i sammanhanget. Om jag skulle släppa en ljudbok så skulle jag vilja ha honom till att läsa in den.

Storyn är också helt i min smak – jag gillar hela konceptet med att den börjar EFTER att hjälten haft ihjäl det stora monstret och ridit in i solnedgången som Lucky Luke. Det påminner lite om de här serietidningarna som handlar om försäkringsbolagen som måste städa upp efter att superhjältarna fightat sönder både hus och bilar i sina strider mot Den Stora Elakingen.

Novellen innehåller dessutom såna fantastiska karaktärer som verkligen kommer till liv i ljudboks-formatet. Jag är faktiskt osäker på om jag tyckt om den riktigt lika mycket i tryckt form men ljudnovellen, den har jag lyssnat på två gånger så det får bli mitt lilla fredagstips idag!

Författare: Emanuel Blume

Beskrivning: ”Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.”

Omdöme: Vi kastar in filmreferenserna direkt eftersom jag inte är tillräckligt inläst på den här typen av scifi i bokform. Istället drämmer vi till med Robert Zemeckis ”Contact”, Stanley Kubricks ”2001: A Space Odyssey” och Andrey Tarkovskys ”Solaris”. Tänk lite Andy Weirs ”The Martian” också förresten. Om ni har koll på de filmerna så vet ni vartåt det är på väg. Här är det inga laserkanoner eller rymdvarelser som spottar frätande syra som har huvudrollen. Istället är ”Nomadplaneten” en scifi som har ett betydligt mer vetenskapligt och lågmält anslag innan den tassar in på psykologisk nästan skräckartad mark.

Grejen med ”Nomadplaneten” är att den funkar otroligt bra, avsaknaden av intergalaktiska federationer till trots. Man skulle kunna göra misstaget att tro att det här blir en otroligt seg och händelsefattig historia, men det är precis tvärtom. Blume lyckas hålla spänningen på en ständigt stigande nivå och gör det med ett språk som är oerhört välskrivet – jag skulle vilja påstå att det är en av de mest välskrivna böcker jag läst på svenska på länge. Blumes research och noggrannhet lyser också igenom och gör att ”Nomadplaneten” känns precis så gedigen och genomarbetad som man önskar och hoppas på. Kan man kalla det diskbänksrealism i rymden? I så fall gör jag det.

Om man ska gräva ner sig en smula i de få brister som finns så handlar det mesta egentligen om bokens huvudperson Jonathan. Han är lite för tillbakadragen och passiv, snudd på initiativlös på ett sätt som gör att han blir en aning svår att känna för och relatera till som läsare. Jag menar inte att han ska vara nån actionhjälte, men snarare att jag skulle vilja att han på något sätt visade varför han ens varit påtänkt som deltagare i expeditionen. Det är dock ett ganska litet problem i förhållande till hur bra allt övrigt är.

Jag har egentligen inte mer att säga om ”Nomadplaneten” än att ge den mina varmaste rekommendationer. Emanuel Blume är en författare jag absolut ska hålla koll på i fortsättningen. Det bör ni andra också göra!

Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus eller köp den av författaren själv!

Ni får ursäkta om det inte blir så mycket skoj den här veckan. Jag ska tydligen gå lite utbildningar i veckan och nu märks det ta mig tusan att det var några år sedan jag satt i skolbänken, för en hel dags lyssnande gör mig vansinnigt trött på ett sätt som jag aldrig blev varken i grundskola, gymnasiet eller på högskolenivå. Kaffe funkar dessutom otroligt dåligt på mig så där får man ingen hjälp heller. Sen måste jag måste jobba lite också. Och med jobba menar jag läsa ett manus och få betalt för det, men det kommer en recension lite senare i veckan. Jag kastar om lite i schemat för er skull.

Närmaste tiden blir det dessutom ett litet avsteg från YA-världen, jag ska läsa böcker som har lite mer feelgood och annan målgrupp. Det ska bli himla spännande men var inte oroliga, det är inga småstadsdeckare det handlar om. Några principer får man ju ha.

Författare: Pernilla Gesén

Beskrivning: ”Noomi bor i Lindsborg, en mellanstor stad i Nordland. Hon går i gymnasiet och är en del av en trygg familj med god ekonomi fram till nu. Hyllorna i mataffären gapar tomma. Noomi är van att kunna köpa vad hon vill, men butik efter butik stänger ner. 

Efter att Noomi rånats av ett gäng invandrartjejer finns inte längre några tvivel om vad som håller på att hända i landet, så hon gör gemensam sak med sin storebror, aktiv inom det främlingsfientliga parti som växer i raketfart inför valet. Men Noomis klasskompis Zahra kommer i vägen. Zahra, som alltid sticker ut hakan och käftar emot. Som liten flydde hon från krig och förödelse till Nordland, men bara halva familjen nådde säker mark. Zahra söker trygghet i en allt mer skrämmande tid av kaos och utanförskap men på fel ställen. 

Zahra inte bara ifrågasätter allt som Noomi tror på, hon stjäl också hennes barndomsvän. Till en början vill Noomi bara att Zahra ska försvinna, men snart händer något inom dem båda. Det blir ett möte som förändrar de båda för alltid. ”

Omdöme: Tyvärr är det få böcker som känns så 2017 som ”Det här kalla landet”. Det är en bok som gav mig starka obehagskänslor just av den anledningen. Jag vill inte att boken ska kännas så nära verkligheten som den gör, även om författaren själv tänker sig boken som en dystopi, men tyvärr är den farligt nära verkliga livet.

Av den anledningen är det verkligen en bok som kan och bör användas på högstadiet och kanske även gymnasiet för att arbeta med frågor om identitet, främlingsfientlighet, grupptryck och självkänsla. Jag tycker speciellt om hur Gesén diskuterar livet efter att ha flytt någonstans, exempelvis genom Zahras pappas posttraumatiska stress. Det är ett typexempel på sådant som ofta glöms bort i diskussioner.

Gesén har valt att låta handlingen utspela sig i ett fiktivt nordiskt land, och även byta ut ord som ”rasism” och ”nyanlända” och jag har fått det förklarat för mig att det beror på att författaren ville få mer kreativ frihet under skrivandet. Det är mycket möjligt att det blev så, men jag är inte helt säker på hur det landar hos läsaren alla gånger.

Jag tycker egentligen också om Geséns tanke om att kärleken är den starkaste kraften och slutligen är den som kan få människor att förändras, men för att verkligen driva igenom den poängen helt och hållet så hade jag gärna sett kärlekselementet tidigare och kraftfullare i texten. Den blir lite av ”too little, too late” för att riktigt fungera fullt ut.

Men faktum är ändå att jag rekommenderar boken för sina många poänger som diskussionsunderlag. Den är bra, inget snack om saken. Kanske inte alltid enkel eller underhållande läsning, men däremot viktig sådan.

—-

Recensionsexemplar i samband med Bokmässan.

Adlibris / Bokus

Författare: Johanna Olsson

Beskrivning: ”När Heddas mamma återigen blir misshandlad av sambon flyr de till mormor som bor i den avlägsna byn Glömskan i Norrlands inland. Bara efter ett par dagar försvinner Heddas lillebror spårlöst. Har någon rövat bort honom? I sin jakt på svar möter hon de mest märkliga och mytomspunna varelser och väsen.”

Omdöme:Jag är väldigt svag för det mesta som har nåt med svensk folktro att göra. Det gör sig väldigt bra kombinerat med urban fantasy vilket bevisats om och om igen i allt från PAX-böckerna till Elin Säfströms böcker om väktaren Tilda.

Glömskan sällar sig till det gänget och placerar sig lite mellan nämnda exempel. Lite mer krävande än PAX, lite allvarligare än Elins böcker.

Olsson gör egentligen inga fel med sin debut. Den är tillräckligt spännande för att man ska läsa vidare, den är inte särskilt svår att förstå och känns väl avvägd i nivå för målgruppen 9-12, kanske med tonvikt på de som fyllt tvåsiffrigt. Det finns en sorts kylighet och lugn som känns lite som den miljö som boken utspelar sig i, och det jag tycker mest om är de moderniserade tolkningarna av alla väsen som dyker upp och hur de anpassat sig till moderna tider, framförallt Näcken.

Lovande debut helt enkelt!

Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret inför Bokmässan.

Adlibris / Bokus

Författare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”Equilibrium är berättelsen om Ari, som tvingas fly till rövarstaden Porto du Luando och söka skydd bland smugglare, nickelskojare och illusionister.”

Omdöme: Det tar inte lång stund innan jag blir hungrig. ”Boken kräva dessa kakor” för att parafrasera Albert Engströms berömda affisch. Det pratas nämligen mat och sötsaker och söta frukter sida upp och sida ner och till slut har man inget annat val än att leta igenom skafferiet efter kakor, både stora och små och några med socker på.

Så ladda upp innan ni läser den här boken. Ni kommer att tacka mig.

Equilibrium då. Det är Anna Jakobssons Lunds helomvändning från blågrå betongdystopi till nåt betydligt mer färgglatt och kryddstarkt. (Ni kommer inte undan matrefererenser i den här texten heller. Beklagar. Det är dock precis som all mat i boken veganskt om det hjälper.)

Equilibrium utspelar sig istället i en värld som för tankarna till en sorts blandning av Moulin Rouge-möter-Mördarens-apa-i-New-Orleans-under-Mardi-Gras. Där nånstans. Det är en miljö som verkligen känns som om den varit med i den där hinduiska högtiden då man kastar färgpulver på varandra, och man kan nästan känna alla dofter, smaker och ljud varje gång man bläddrar. Om det fanns semesterlägenheter i Porto du Luando skulle jag vilja prata med en mäklare.

Miljöerna är alltså helt fantastiskt beskrivna, och den uppenbara jämförelsen är så klart Leigh Bardugos Ketterdam från Six of Crows-böckerna. Det är samma typ av noggrant konstruerande och detaljrikedom, och om det inte tagits inspiration därifrån, då vet jag inte. Då är det lustiga pipan som varit framme.

En annan sak som givetvis står ut i Equilibrium är det här med kön, identitet och sexualitet och hur det skrivs om det i boken. Equilibrium tänjer inte på gränserna – den suddar ut dem. Normbrytande är bara förnamnet. Det är ett lysande exempel på hur man kan använda fantastik för att diskutera verkligheten och få möjligheter att se saker ur nya perspektiv. Vissa hyperkonservativa människor kommer att behöva hjärtstartare men för andra kommer hjärtat att slå lite extra för den här boken.

Men…

Sätt er ner nu kompisar, för nu kommer nåt som nog inte dykt upp på oarya.se tidigare: kritik mot en författare som heter Anna i förnamn.

Equilibrium känns ibland lite som en gryta som bara står och puttrar (told you, matreferenser) men som inte blir riktigt varm förrän efter rätt lång tid. Eller om vi säger så här: jag känner inte det yttre hotet tillräckligt starkt. Utan att spoila för mycket så känner jag att Ari borde känna ett större överhängande hot över sig under en större del av boken än vad det gör. Känslan finns där absolut i början av boken, men den avtar efter första tredjedelen och tar rätt lång tid på sig att komma tillbaka. Det blir alltså nåt med själva tempot som inte klickar för mig hela vägen. Equilibrium hamnar lite on the slow side.

Det andra är väl också att jag inte hört nåt om en uppföljare. Det går väl inte att hitta på sånt här och bara skriva om det i en enda bok? Va? Va?

Men kritiken till trots, jag gillar boken väldigt mycket. Inte minst för hur genomarbetad den känns i sina miljöer och alla tankar som den framkallar. Fyra raka, det är inte dåligt det!

–

Författaren har bidragit med ett recensionsexemplar i utbyte mot en ärlig recension.

Adlibris / Bokus

Som jag nördat i helgen. Mer än vanligt alltså. Jag gick helt bananer på YouTube-kanalen Cinefix och kollat otaliga klipp där de listat bästa fotografer, scener, dialoger och en himla massa annat. Jag läste faktiskt ett par kurser i filmhistoria och filmvetenskap när mina kära klasskamrater läste programmering, inte minst för att min hjärna inte är byggd för att förstå och skapa kod. Sitta i ett mörkt rum och stirra på en skärm, det är den däremot helt med på. Därför blir dagens inlägg inspirerat av helgens övningar. I give you – fem fantastiska filmer.

1. Casablanca

2. Amélie (originaltitel Le fabuleux destin d’Amélie Poulain men det kan man ju inte gå omkring och säga)

3. The Big Lebowski

4. Hero (originaltitel Ying xiong men det går ju verkligen inte att gå omkring och säga)

5. Annie Hall

Vad har alla de här filmerna gemensamt? Framförallt är alla helt fantastiska och är filmer där jag har suttit och sagt ”det här är så jäkla bra ungefär var tredje minut” i soffan.

Det är också filmer som på något sätt gör nåt mer än bara underhåller för stunden. Casablanca är nåt av det elegantaste jag vet i filmväg, Amélie något av det charmigaste. Hero är fantastisk rent visuellt. Annie Hall har så förbannat välskriven dialog och när det gäller The Big Lebowski… The Dude abides.

Vad har ni för favoriter, vilka filmer får er att sitta och och säga ”det här är helt otroligt” i soffan?

Författare: E. Lockhart

Beskrivning: ”Imogen är karismatisk, föräldralös och på rymmen från sitt arv.

Jule är en fighter, en kameleont och en atlet.

En intensiv vänskap. Ett försvinnande. Ett mord, eller kanske två. En farlig romans, eller kanske tre. Lögner och lojalitet, förklädnader och svek. Den amerikanska drömmen, superhjältar, förövare och offer.

En tjej som vägrar ge folk vad de begär av henne.

En tjej som vägrar vara den hon en gång var.”

Omdöme: Det här är alltså boken som fick mig att fundera på om jag inte skulle sjukskriva mig så att jag kunde läsa färdigt, alternativt sitta kvar i bilen på parkeringen i ett par timmar för att bli klar. Bara en sån sak.

Det intressantaste med ”Fejk” är att den egentligen inte är särskilt märkvärdig. Ur ett perspektiv är den till och med ganska stereotyp och verkligen inte något nytt under solen. Men det är som jag sagt många gånger tidigare – man måste inte komma med något nytt, men man måste komma med något bra, och där levererar E. Lockhart med råge.

E. Lockhart hymlar inte med inspirationen – det pratas viktorianska romaner om och om igen i boken, framförallt ”Lysande utsikter” av Charles Dickens. Vill man vara lite mer modern så kastar vi in en rejäl näve ”The Talented Mr. Ripley” och en inte så liten släng av tv-serien ”Revenge” och filmen ”Memento” när vi ändå håller på. Där nånstans kan vi börja ringa in ”Fejk”.

Det här är inte en bok för de som bara vill koppla av med sin läsning. Den kräver sin läsare, och man ska minsann vara både utvilad och uppmärksam när man läser för att hänga med i svängarna. Det är här ”Memento”-referensen kommer in. Likt Christopher Nolans mästerliga film berättas boken alltså baklänges, och nystar därmed upp händelseförloppet från nuläget bakåt i tiden. Det i sin tur gör att varje föregående kapitel ställs i nytt ljus.

Funkar det då? Ja, det gör det. Men som sagt, som läsare får man ha en hel del i huvudet. Det är också det som är lite härligt, att få utmana den där grå massan mellan öronen ibland. Ju färre uppehåll ni gör i läsningen desto bättre, Men det ska erkännas, ibland kan det kännas lite så här:

Jag tycker  väldigt mycket om det här med att att man får jobba en hel del med att tycka om Jule. Frågan är kanske till och med om man egentligen gör det, vilket i sin tur blir Lockharts sätt att diskutera den klassiska protagonisten och bilden av den. Vad är egentligen en hjälte? Eller antihjälte? Jule är otroligt spännande på det sättet. Är hon iskallt kalkylerande eller är hon en opportunist? Vad är sant och falskt i det hon berättar om sig själv? Vad är det hon undanhåller?

Det avspeglas också lite i själva språket. Lockhart anlägger en sorts kylig distans i sitt berättande men är samtidigt väldigt detaljerad och vacker i sitt bildspråk på samma gång. Har ni sett Tom Fords fantastiska ”Nocturnal Animals” från förra året? Tänker er det bildspråket fast i bokform ungefär.

Som ni förstår så är det jag fastnar när det gäller ”Fejk” mer ”hur” än ”vad”. Det är själva berättandet som är grejen mer än själva händelseförloppet. Men bara så att ni inte missförstår mig – den ÄR förbannat spännande. Helt klart en av höstens absolut mest intressanta böcker!

Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Foto: Marcus Stenberg

Helena Dahlgren är bloggaren som blev författare. I lokaltidningen beskrivs hon som en ”fruktans fanatiker” och den som ”sprider skräck i Tyresö”. Hur kan man inte vilja intervjua en sådan person?

Orkidépojken är bara lite drygt 150 sidor. Var det ett medvetet val att hålla den så pass kort och varför?

Fram tills Orkidépojken har jag först och främst sett mig själv som en novellförfattare (och bloggare), så bara tanken på att skriva en roman över huvud taget var något jättestort för mig. Sedan är jag personligen mycket förtjust i korta, täta berättelser – jag tänker t ex på Joyce Carol Oates kortromaner där en hel värld ryms på kanske 140 sidor. Så det kändes naturligt att använda det formatet. Många romaner är på tok för långa, det blir lätt utspätt och idisslat. Jag vill att Orkidépojken ska kännas som motsatsen till det utspädda. 100% koncentrerat, från början till slut.

Miljövalet är alldeles uppenbart viktigt i boken. Hur var det att klä omgivningar som var så pass bekanta för dig i en annorlunda version? Hur gick dina tankar angående det?

Det var aldrig en självklarhet att använda Tyresö, där jag själv är uppväxt och fortfarande bor, som yttre miljö. Till en början lekte jag med tanken på att bara skildra Orkidépojkens värld, som ju är oerhört instängd. Jag gillade tanken på att min berättelsen kunde utspela sig precis var som helst. Det universella i det. Sedan blev jag klaustrofobisk och deprimerad av att tillbringa så mycket tid inuti Orkidépojkens huvud (förlåt, kära romankaraktär!), så jag lade till ramberättelsen om Hanna, Zeb och Lina. När jag på allvar började skriva på de bitarna av boken var det fullständigt självklart att de bodde i Tyresö. Man får så mycket gratis genom att använda miljöer man är väl förtrogen med. Det är så intressant med Stockholmsförorter eftersom de så tydligt är ett slags gränsland. Man bor i Stockholm, fast ändå inte. Och väldigt mycket av småstadsmentaliteten finns och gror där. Jag ville att Hanna skulle bo på en plats hon vill bryta sig fri från, men samtidigt känner sig hemtam i.

Nu känns det extremt coolt att ha klätt min hemkommun i en lätt skräckig och Twin Peaksig dräkt. Jag kan blicka ut över skogarna när jag går för att slänga soporna och väldigt mycket känna att jag är en del av en mytologi jag skapat. Haha, är det såhär storhetsvansinne låter…? Nejmen, allvarligt talat: jag har kommit att tycka väldigt mycket om Tyresö. Det är här jag bor med mina döttrar, här hittar jag överallt, känner mig trygg. Jag tror att allt det där är bra förutsättningar för att sedan ta de elementen, vrida till och skapa något otryggt och lite hotfullt.

Hur ser din skrivprocess ut? Är du en sån där som har ett väldigt tydligt synopsis och har bra koll redan från start, eller är du en sån som har en betydligt mindre uppstyrd process där det handlar om att ösa in idéer och sen se vad som funkar?

Jag är SÅ inte en synopsisförfattare! Känner mig strypt av synopsis och för mycket handling, men så är jag också nästan uteslutande intresserad av språk, stämning och miljö. Jag brukar börja med att bara skriva på, för att hitta tonen och platsen. Sedan fortsätter jag så, stuvar kanske runt delar så att strukturen ska bli bättre. Och så promenerar jag mycket och ”skriver i huvudet”. Uppskattningsvis 50% av Orkidépojken är sådant jag gått runt och tänkt på utan papper, penna eller mobiltelefon. När jag sedan sätter mig vid datorn, öppnar upp Word och börjar skriva kommer orden snabbt till mig. Jag älskar att redigera och putsa till också.

Du har skrivit 100 hemskaste innan Orkidépojken – upplevde du att sättet att arbeta som författare skiljde sig på något sätt?

Lustigt nog började båda skrivprocessen på ett liknande sätt: genom bloggtexter! I fallet med 100 hemskaste i form av en inläggsserie på Dark Places (sedan hörde Modernista av sig och ville ge ut som bok) och med Orkidépojken en hemlig blogg som min pojkvän skapade åt mig så att jag kunde fila på Orkidépojkens blogginlägg i vad som kändes som en autentisk miljö. Därefter blev skrivprocesserna rätt olika, förstås. Fast jag tänker ändå att 100 hemskaste och Orkidépojken är tvillingböcker: båda handlar till väldigt hög grad om att spegla sig själv i fiktioner.

Det har ju dykt upp ett par nya inlägg på Dark Places, innebär det att vi kan hoppas på fler, eller är det lite mer LL Cool J ”Don’t call it a comeback” över det?

Det bästa sättet att garantera nya blogginlägg, har jag märkt, är att lova att aldrig blogga igen, så jag svarar ”pass” på den. Men jo, en liten comeback är det nog… Jag älskar ju att blogga och det är ett självklart sätt för mig att uttrycka mig på. Egentligen vill jag ha en egen kultursida att bre ut mig på, men i väntan på det är ju bloggen toppen.

Med tanke på din mailadress – hur många gånger har du stått framför garderoben och sagt ”I would go out tonight, but I haven’t got a stitch to wear?”

Alldeles för många gånger. (Min mailadress, för er som undrar, är morrisseygroupie@gmail.com. Jag skaffade den i tjugoårsåldern, när The Smiths var mitt liv. Älskar fortfarande the songs that saved your life, men måste erkänna att jag drar efter andan varje gång gubbjäveln gör något kontroversiellt uttalande nu för tiden. Fatta vad jobbigt att behöva byta mailadress NU!)

Hur många katter får man ha innan det blir konstigt?

Jag tycker att tre är en fullkomligt rimlig siffra om man bor i lägenhet. Bor man i hus tycker jag minst fem. Man måste ju hinna gosa med och ta hand om alla på bästa sätt, och gärna ha en kattlåda per katt (ett tips jag lärt mig från min guru, kattpsykologen Jackson Galaxy). Just nu har jag en katt som bor hos mig varannan vecka, och så min särbos katt som jag skämmer bort när jag är uppe i Norrbotten. Det är för lite, va?

Vad borde jag ha frågat dig?

Asbra frågor ju! Jag saknar ingenting. Men hmm, kanske hur det kändes när jag frågade min största litterära idol Christine Falkenland om hon ville blurba Orkidépojken och hon sa ja, och läste och återkom med helt sjukt fina ord?! Hint: hashtag #helenapeakar.

Idag ville jag nästan sjukskriva mig.

Inte för att jag är särskilt sjuk eller så förutom lite träningsvärk efter måndagens crossfit-pass, utan för att boken jag började läsa på tåget hem igår är SÅ PASS SPÄNNANDE. Jag funderade flera minuter på om jag kunde sitta kvar i bilen och läsa färdigt boken, men att sitta på parkeringen i ett par timmar kändes lite väl överdrivet. Sen var jag iofs hungrig också och jag tänker mig att min sambo skulle tycka att det inte var helt rimligt heller. Men ändå.

Idag blir en himla lång arbetsdag tror jag.

Författare: Helena Dahlgren

Beskrivning: ”När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg. Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.

Sen går det mesta åt helvete.”

Omdöme: Orkidépojken tar mig väldigt mycket tillbaka till en tid i mitt liv då jag lyssnade oerhört intensivt på ledsna svenska band från Göteborg och Eskilstuna och ännu ledsnare band från Manchester, bara gick till dramahyllan i video-butiken och spenderade alldeles för mycket tid på att leta efter Per Hagmans debutroman på antikvariat.  Om inte håret redan varit svart så hade jag färgat det. Sån var jag. Det var också en tid då jag längtade bort, men inte hade nåt aning om vad jag längtade till.

Nånstans där slår Orkidépojken alltså an en hel massa strängar i hjärttrakten, dessutom på bara lite drygt 150 sidor. Just därför är det inte konstigt att jag går igång så pass mycket på boken, just för att så många saker refererar till sånt jag själv tycker/tyckt om. Det medför att jag njuter mer av resan än själva målet, men även om man inte plockar varenda populärkulturell referens så lyckas Helena Dahlgren med nåt som inte bara tilltalar ens inre indiepoppare – hon lyckas skapa en känsla som ligger helt i linje med den allra största inspirationskällan till boken, nämligen Twin Peaks.

Det vilar absolut en känsla av David Lynch över hela berättelsen, precis som jag hoppades på när jag läste om boken första gången. En sorts hotfullhet som inte går att ta på men som finns där hela tiden. Jag älskar känslan som kommer över en när man läser och det är också här Helena Dahlgren lyckas allra bäst, i själva stämningsskapandet.

Men ska vi analysera texten lite då? Det är inte så mycket av den varan , bara runt 150 sidor. Det är faktiskt också en sak som tilltalar mig, ibland måste inte en berättelse vara längre. Den kan till och med vara kortare. Det är lite som med musik – de allra bästa låtarna är inte nödvändigtvis de som är längst eller är mest komplicerade. De bästa kan istället vara två minuter långa men där man skrivit låten på exakt rätt sätt.

På samma sätt fungerar Orkidépojken. Den är välskriven ända ner till det sista kommatecknet men på ett sätt som passar berättelsen. Jag tror säkert att Helena kunde skrivit 300 sidor till, men det behövs inte. Jag är så himla nöjd med berättelsen, och skulle hemskt gärna återvända till Helenas Tyresö igen. I bokform alltså, jag vågar inte åka dit i verkligheten. Då skulle jag väl aldrig komma hem igen.

——-

Adlibris / Bokus

… så det får väl jag göra också. Lite kort bara, sen återgår vi till ordinarie verksamhet redan imorgon.

Det jag tar med mig från Bokmässan i år är alla trevliga människor. Om förra året handlade om att inte känna en enda människa, så handlade 2017 mer om att äntligen få återse ett gäng härliga människor – allt från välbekanta författare som flitigt nämns här (Anna, Anna, Anna, Christina, Alex) till bloggande kollegor (Carolina, Frida, Siri exempelvis) och förlagsfolk från olika håll.

Och allt NYTT folk – Elin, Michaela, Josephine! Så himla roligt! Speciellt Elin, det här måste vi göra om!

Det är ju fruktansvärt roligt att prata med folk på riktigt. Messenger och kommentarsfält i all ära, men fasen vad kul det är att få HÖRA och SE. Det är vad Bokmässan handlar om mest för mig – andra åker tydligen dit för att köpa böcker. Det gjorde jag inte i år heller. Jag köpte lunch och en kylskåpsmagnet. Lunchen förresten – Holy Smoke BBQ, jag tror att jag förälskade mig i er pulled pork sandwich – hade jag orkat trycka i mig mer mat hade jag köpt två.

Så Bokmässan alltså. Böcker är tydligen sekundärt för mig. Jag vill bara hänga med bra människor. Vi ses väl där nästa år?

Författare: Malin Stehn

Beskrivning: ”Casper och hans pappa, den berömde deckarförfattaren Paolo Bolander, är på väg till släktens torp. Det regnar och Casper är sur. Vad ska han göra en hel höstlovsvecka när pappa bara skriver på sin nya bok? Torpet ligger mitt i skogen där händer ingenting så här års! Men så träffar Casper Klara och livet vänds helt upp och ner. Kanske är det också Klara som gör att Casper inte inser vad som håller på att hända…”

Omdöme: Malin Stehn är en ny bekantskap för mig, även om hon verkar ha släppt en hel del. Troligen beror det på att de andra böckerna riktar sig till en ännu yngre målgrupp än vad ”Spökskrivaren” gör. Den här är nog mer tänkt åt det rätt diffusa målgruppen 9-12. Boken är avsedd som en spännande och lite nervkittlande blandvändare och ur det perspektivet tycker jag att den fungerar faktiskt rätt bra.

En av de saker jag gillar mest med boken är Casper, själva huvudpersonen. Han är lätt att sympatisera med och tycka om. Han är inte världens smidigaste kille alla gånger men har ett trevligt tilltal som jag verkligen uppskattar. Jag tycker för övrigt alltid att det är väldigt kul när någon porträtterar killar med ett rikt känsloliv, och det får läsaren verkligen ta del av i den här boken.

Stehn driver på berättelsen med ett bra tempo och håller spänningen uppe hela vägen. När man skriver för den här åldersgruppen är det viktigt att hålla mystiken på en lämplig nivå – man ska liksom satsa på gammal Scooby Doo så hamnar man ganska rätt i nivå tycker jag och författaren gör bra ifrån sig på den fronten. Då kan man lyckas få till precis den där känslan där läsaren känner sig duktig och tror att hen har rätt, och sen visar det sig att det var fel och att hen blivit fintad hela vägen upp på läktaren och jag tror att Stehn lyckats med det i ”Spökskrivaren”.

Ska man vara lite kritisk, och det ska man, så är kanske en del bitar som Caspers pappa står för om författarskapets svårigheter och problem sådant som nog var roligt att skriva som ett sorts in-joke som luttrad författare, men för den tänkta läsargruppen så är det ju saker som kanske inte riktigt är fullt så roliga eller relevanta som för den vuxna läsaren (och/eller bokbloggaren).

Men allt som allt, absolut nåt för de där kidsen som alltid frågar om ”en spännande bok men inte svår att läsa”.

Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret i samband med Bokmässan.

Adlibris / Bokus

Författare: Anders Jacobsson

Beskrivning: ”Mica Kroon är nitton år och går sista året på gymnasiet. Hon är duktig i skolan, är stark och självständig och har flyt i livet. Tills hon en dag, under ett anfall av smärta, upptäcker något som förändrar allt hon känner till. En parallell, mörk och äventyrlig värld öppnar sig och vänder upp och ner på hennes liv.

Inget eller ingen är vad det verkat vara, vare sig hon själv, barndomskompisen Saga, pojkvännen Petrus eller föräldrarna. En skoningslös kamp mellan mörker och ljus tar sin början, samtidigt som Mica envist försöker hålla fast vid sitt gamla liv. Det hon upptäckt kommer att ändra hennes liv för alltid och hon tvingas inse att hon har en viktig roll att fylla i striden som pågår mellan gott och ont.”

Omdöme: Anders Jacobsson och hans partner in crime Sören Olsson var en stor del av min barndom. Precis som alla andra ungar på den tiden slukade jag Sune och Bert-böckerna. Jag kommer ihåg att det jämt var kö för att låna just Bert-böckerna på både skolbiblioteket och det riktiga biblioteket i byn.

Det var tider det.

Nu är det år 2017, jag recenserar böcker på min fritid och Anders Jacobsson släpper första delen av en paranormal YA-fantasyhistoria. Det är klart att jag blir nyfiken. Jag får positiva känslor i magen så som man får när man blir påmind om glada minnen från förr.

Men tyvärr blir den här recensionen inte särskilt rolig läsning. Känsliga läsare varnas.

Jag ska försöka formulera varför jag tycker som jag gör. Kritik måste alltid motiveras, både bra och dålig. Men så här ser jag det – boken lider av ett antal allvarliga problem, allra främst i sin struktur.

För det första vräker Jacobsson på med allt som har med mytologin i boken att göra – det är negationskrafter och sfärer, änglahierarkier och magi om vartannat. Jag förstår absolut ambitionen med ett intrikat världsbygge men det blir helt enkelt överlastat på ett sätt som tynger ner boken på enormt stor bekostnad av själva berättelsen.

Samma sak gäller antalet karaktärer och bifigurer i boken – det är närmare 60 olika karaktärer i en ungdomsbok på strax över 300 sidor. Överbefolkat är en underdrift. Jag känner att Jacobsson är alldeles för överladdad och vill alldeles för mycket med både världsbygge och karaktärer, och i det här fallet får det tyvärr allvarliga konsekvenser. Kul dock med sammanblandning av kristendom, Lovecraft och gamla greker bland referenserna! Men man kunde gott och väl strukit två tredjedelar av bifigurerna och lyft fram de som som var kvar för att faktiskt visa varför de är så farliga.

Mitt andra stora problem är Mica själv, kanske framför allt hennes karaktärsutveckling. Jag tycker egentligen att det är generellt sett är bra att med en karaktär som är kaxig och vill gå sin egen väg, men ofta tenderar det att korsa över till att hon blir osympatisk. Å andra sidan, den tonåring som inte är osympatisk ibland finns nog inte…  Men det jag verkligen har problem med angående Micas utveckling är hennes förmågor/superkrafter som är på tok för överdrivet kraftfulla redan från start. Hon har ingen utvecklingskurva, hon är redan på topp känns det som redan halvvägs in i boken. Allting är därför så enkelt för henne i varje stund hon behöver använda sina förmågor att hon aldrig egentligen känns hotad. Inte ens när hon tar sig an hela arméer eller de figurer som ska föreställa de mäktigaste av demoner och helvetets härskare och allt det där. Och eftersom birollerna alltså inte är tillräckligt underbyggda gör det också att poängen med att Mica konfronterar dem faller bort. Det gör att spänningen uteblir totalt även i de mest actionfyllda scenerna där den istället ska vara som störst eftersom så mycket borde stå på spel.

Mitt tredje stora problem är den språkliga tonen i boken, alltså själva formen. Den pendlar väldigt – mellan hyfsat trovärdiga dialoger till fullkomligt underliga och smått ålderdomliga ordval som känns helt fel för sitt sammanhang. Lägg dessutom till att det faktiskt finns stycken som jag fick läsa om flera gånger för att förstå vad det handlade om så gör det att språket i sig blir en stor irritationsfaktor. Här hade jag verkligen önskat ett mycket hårdare redigering och bearbetning av texten av författare och lektör för att hitta en lämplig röd tråd i texten.

Som ni förstår tycker jag att ”Mica – dotter av solfolket” har så pass stora brister att jag tyvärr inte vill läsa fortsättningen som tydligen är under arbete. För min del så lämnar boken inte alls det intryck jag hoppats på, och jag gick ändå in i läsningen med positiva förväntningar. Jag hade förväntat mig en helt annan bok, inte minst kvalitetsmässigt med tanke på den rutin som författare och förlag har och jag är uppriktigt sagt både förvånad och besviken över nivån på slutprodukten.

Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris /Bokus

Jag borde läsa. Jag borde skriva. Fast på sätt och vis gör jag det.

Speldjävulen har slagit klorna i mig.

Jag har fastnat i spelet Choices till mobilen. Men grejen är ändå att Choices är lite litterärt så jag tycker (nästan) att det är ok. Det är nämligen som de där böckerna som dyker upp med jämna mellanrum där man får välja vilket kapitel man ska hoppa till. Jag hade ett gäng såna när jag var liten (föga förvånande gillade jag den med ninjas bäst).

Tonvikten verkar ligga på YA Romance-hållet, men det finns också lite fantasy där jag spelat igenom första ”boken” i en trilogi. Och jag måste säga att jag trillat dit rejält – jag tycker storyn är riktigt spännande! Det hade varit roligt att få veta lite mer om författarna till de olika berättelserna egentligen.

Det finns en jäkla massa böcker så gillar man konceptet så kan man nog sitta länge med spelet. Det bådar ju inte gott. Det är gratis att spela men det går så klart att spendera sina riktiga pengar om man är sån. Jag försöker så klart att undvika det – så bra betalt har jag inte på jobbet…

Men det här är som socker och chips och kakor och läsk på en gång. Det är himla onödigt och onyttigt men det går fasen inte att bara ta en bit och sen låta bli resten. F*n ta mig och min dåliga karaktär.

Jag vet, det är nästan lika spännande som en Idol-final, eller hur?

Jag vill börja med att tacka alla som varit med och tävlat, det har varit helt fantastiskt att höra att det plingat till i mobilen och så har man fått kattbilder mailade till sig, det borde alla få vara med om nån gång. Jag hoppas att ni som deltagit haft roligt när ni letade bilder, men allra roligast har nog jag haft det.

Men hursomhelst, det här ska ju inte handla om mig. Det handlar om den lyckliga vinnare som alltså vinner ett signerat exemplar av ”Saker ingen ser”,

Och den lyckliga vinnaren har skickat in följande bild:

Vinnaren är med andra ord Emma Johansson! Grattis! Boken kommer med posten så fort det bara går!

Mias fråga den här veckan gäller *surprise surprise* Bokmässan:

”Vilken författare skulle ni vilja träffa på bokmässan och varför?”

Asså, jag har ett par jag SKA träffa. De är nämligen skyldiga mig godis. Anna Arvidsson är exempelvis skyldig mig två kolor. Jag förutsätter att jag kommer att springa på Elin Säfström.

Men andra som jag skulle vilja träffa? Jonas Cramby for sure. Bara han lagar mat och låter mig äta av den. Samma gäller Niklas Ekstedt.

Annars vill jag nog hänga lite med andra bloggande figurer, det brukar vara väldigt trevligt att träffa folk ”i 3D” som nån sa förra året.

Och nåt helt annat! Idag är sista dagen att vara med i utlottningen av ett signerat exemplar av Anna Ahlunds fantastiska ”Saker ingen ser”. Deadline är 23:59 ikväll, vinnaren utannonseras på lördag 12:00 här.

De busenkla reglerna hittar ni här.

Jag har sen en tid haft ett problem med att mina recensioner inte synts på exempelvis Bokus eller Adlibris och det har varit minst sagt irriterande.

Jag jobbar ändå med datorer det verkliga livet, så då vill jag ju inte ge mig hur lätt som helst. Jag har lusläst inställningarna i WordPress. Testat alla möjliga och omöjliga varianter för manuella ping via Twingly. Men mest har jag sagt fula ord.

Men så tröttnade jag till slut, för jag kunde verkligen inte fatta var felet låg. Jag hoppades lite på att det var ett generellt fel, för delad olycka är är alltid lite lättare att stå ut med. Sån är jag – liberal. Så jag mailade Twingly.

Och idag fick jag ett superlångt och informativt svar från Twingly och hör och häpna, det löste sig. Trevliga var de också, de rackarna.

Och lösningen var faktiskt inte så lätt att hitta. Den handlar om att man tydligen inte får låta sina RSS-flöden bara visa summeringar utan måste visa all text. Dessutom fick jag ändra hur långt bak i tiden RSS-flödet skulle visa för att få med så många recensioner som möjligt, men nu har jag kontrollerat de senaste böckerna och nu funkar det som det ska.

Helt uppenbart, eller hur?

Ibland hatar jag allt som har med datorer att göra.

Man inser att man är lite lätt skadad när man upptäcker att man inte fått med sig sin bok i väskan och därför kastar sig in på bibliotekets hemsida och tankar ner en e-bok till telefonen.

Förvånansvärt nog var det inte alls så jobbigt som jag trodde att sitta och läsa i luren. Kanske är det Bluefire Reader som är ovanligt trevlig att läsa i, eller så är det desperationen som överkompenserar, vad vet jag. Å andra sidan har jag väl läst spaltkilometer Aftonblad och andra tidningar på telefonen, så helt ovan vid konceptet är jag ju egentligen inte.

Var vill jag komma? Vet inte egentligen. Kanske att det är bra att veta att man alltid kan tanka ner en bok om det kniper. Eller att det inte var så jobbigt som jag trodde att läsa i luren.

Eller kanske framför allt – skicka in kattbilder vinn ett signerat exemplar av ”Saker ingen ser”!

Författare: Elin Säfström

Beskrivning: ”Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. Det är svårt nog i vanliga fall, utan att trollen springer omkring på stan och beter sig som huliganer. Det visar sig att deras stora högtid, Vishetens dag, närmar sig och det går rykten om att den innefattar en förfärlig rit. Tilda måste se till att ingen skadas samtidigt som hon försöker få ordning på känslorna för Hakim och rädda sin vänskap med Imane. Ingenting blir lättare av att en attraktiv vittra behöver Tildas hjälp och att relationen till Natta börjar bli oväntat komplicerad.”

Omdöme: Jag har som ni kanske vet haft ganska höga förväntningar på den här. Första boken ”En väktares bekännelser” var en väldigt positiv överraskning och jag har hyllat den vid flera tillfällen på alla möjliga ställen. Den är helt enkelt en sån jag inte förstår hur nån inte skulle kunna tycka om.

Men så är det ju så här med favorittryck. Vissa hanterar det som nåt som sporrar till storverk. Andra knäcks.

Enter ”Visheten vaknar”.

Vi kan säga så här.

Steven Ekholm i DN har fel. Jag håller inte med honom.

Jag tycker inte alls att kapitlen som handlar om fjällvandringen är det roligaste i hela boken.

Istället är det så mycket annat som jag antingen skrattar högt åt, flinar nöjt åt, måste kväva ett skratt på tåget för att den där scenen bara blir en av många som visar vilken otroligt rolig bok det här är – kanske till och med ännu roligare än den första?

Ta bara det här med att högsta titeln för ett troll är Största Bästa Jättetrollet. Det är så RÄTT. Så självklart. Troll ska ju så klart vara som mindre intellektuella sexåringar och med ännu tveksammare matvanor. (Frolic? Really? Och till och med äta upp påsen? Blä.)

Det är faktiskt vansinnigt trevligt att nån äntligen skriver urban fantasy som inte bara är gravallvarlig hela tiden. Jag gillar allvar, men det blir gråare och tråkigare än Twilight om man inte har roligt ens en enda gång.

Och Elin Säfström gör det här hur bra som helst, det här med att balansera vardaglighet och övernaturlighet och filtrera det genom Tildas sarkastiska världsåskådning samtidigt som hon skapat ett persongalleri fyllt av karaktärer som var och en faktiskt är minnesvärda. OK, Hakim är väl inte nån jag personligen skulle skriva fan fiction om, men här finns en annan bra poäng – mångfaldheten! People of colour! På ett avspänt och naturligt sätt, så som det ska vara. Vi finns liksom.

Ibland önskar jag också att det här skulle vara illustrerade böcker. Det hade varit fantastiskt roligt att precis som Felicia eller Imane få sitta och glatt tjuta: ”Titta! En tomte! Gud så söööt” och se ut som en hjärt-emoji i ansiktet. Fantasifullheten är det verkligen inget fel på, jag skulle önska att jag hade hälften av den själv.

Som ni fattar – den här höll för trycket. Men det finns en sak som är skitdålig.

Och det är så klart den långa väntan på nästa bok.

Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Och glöm inte utlottningen av ”Saker ingen ser”!

A.R.Yngve medverkar på årets Bokmässa i Göteborg, i Monter A01:52 i Fantastikgränden.
I år släpps hans nya SF-roman ”Darc Ages – De mörka tidevarven – Fjärde boken: Maskernas stad” på Wela Förlag. Jag frågade lite om hur han tänker som utställare och författare från ett litet förlag.

Vad kännetecknar en bra utställare? Hur fångar du besökarnas uppmärksamhet, du kommer ju inte direkt vara den enda utställaren i Fantastikgränden?

Det gäller att vara intressant och sticka ut. Jag har förberett en mycket visuellt betonad presentation med starka färger och ”slående” bilder.

Det är också väldigt viktigt att vara trevlig, inte för blyg — och inte ha dålig andedräkt! Många som skriver är ”introverta” personer som hellre sitter hemma och jobbar… men jag gillar faktiskt att vara med och möta folk, och jag hoppas att det kommer att märkas.

Hur ser förberedelserna ut för dig? Jag antar att det blir mycket fokus på senaste Darc Ages-boken?

Jag har förberett mycket PR och marknadsföring av den fjärde DARC AGES-boken ”Maskernas stad”. Jag ritade tio illustrationer till den boken.

Det blir också fokus på en ny bok av KG Johansson som jag har illustrerat: STADEN UNDER JORDEN. Bägge böckerna kommer att presenteras och säljas på mässan. Jag är tyvärr där bara på lördag och söndag.

”Maskernas stad” är lite speciell för mig. I de tidigare böckerna i serien har HBTQ-personer bara förekommit som bifigurer — läsarna får själva klura ut vilka — men i den här boken hamnar ämnet i fokus: hur det kunde vara att vara homosexuell i den ”nya medeltid” som bokserien utspelar sig i.

Jag gör mig inte till språkrör för någon minoritet här — som medelålders, aningen pryd heterosexuell man har jag knappast rätt till det — men just i den här boken passade temat in i handlingen. Och jag insåg att med ett så stort galleri av huvudpersoner som den här bokserien har, måste ju NÅGON av dem vara en HBTQ-person.

”Staden under jorden” var ett stort jobb att illustrera — mer än 45 bilder, även i färg! Det är en ”lättläst mellanåldersbok” med ett aktuellt tema: Ekologi. Biblioteken köpte in många exemplar, så jag tror boken fyller en nisch.

Vad har du för förväntningar i år, vad ser du själv fram emot på Bokmässan?

Fantastikgränden blir extra spännande i år — jag delar monter med flera andra författare, och vi har samarbetat för att få till särskilda evenemang och överraskningar. Jag får inte avslöja för mycket… 😉

Vad händer härnäst, dvs efter Bokmässan?

Oj, det har jag knappt hunnit tänka på. Fast… jag ska göra omslaget till KG Johanssons nästa ungdomsbok, uppföljaren till NIVÅ 1000.

På sistone har jag besökt flera science fiction-kongresser — ConGräs, SteamCon och Kontur 2017 — och jag trivdes så bra där, att jag säkert kommer att fortsätta med det.

Till årets Bokmässa gjorde jag flera bokomslag åt andra författare som också ska medverka — t.ex. Tora Greve och Eva Holmquist — och de blev lyckade, så jag hoppas få flera illustrationsjobb i den nära framtiden.

Jag har förstås också ett antal pågående skrivprojekt — för många! — en författare tar inte ledigt. De får ni läsa om på min författarblogg…
Den officiella Darc Ages-sajten:
http://darcages.com
A.R.Yngves författarblogg:
http://www.aryngve.blogspot.com
PS. Glöm inte utlottningen av ”Saker ingen ser”! DS.

Ok, det är rätt tidigt på morgonen, men idag satsar vi på att få lite schyst fredagsfeeling va? Kanske lite discodans och till och med tacos i kväll? Eller en kopp med nåt varmt och en bok, det är helt ok det med.

Och på tal om böcker så råkar jag ha en bok över.

Många av er har säkert läst recensioner och hyllningar av Anna Ahlunds ”Saker ingen ser”. Ni kanske till och med läst min recension.

Nu är det som så här att jag har ett extra signerat exemplar av boken (signerat av Anna alltså, inte mig, men det går så klart att ordna det också), och eftersom delad glädje är dubbel glädje tänkte jag lotta ut den!

Reglerna är så enkla att till och med jag förstår dem:

Ni har en vecka på er (utlottningen stänger alltså 22/9 23:59) på att maila mig på theoaryablog@gmail.com med er postadress. Mailet skall också innehålla den sötaste kattbilden ni hittar på hela internet. Skriv rubriken ”Cutelottning” så blir det lättare för mig. That’s it.

Vinnaren kommer att meddelas genom att bilden publiceras här på bloggen på lördagen 23/9 12:00. Funkar va?

Lycka till!

Ut ur kallduschen in i värmen. Hoppas jag i alla fall. Igår läste jag ut en bok som gett mig mer huvudbry än matteboken i gymnasiet (och jag är D-Å-L-I-G på matte. Rentav usel. Eller ärligt talat – sämst.) och inte på det där där mysiga kluriga sättet. Men å andra sidan så hade jag glädjen att få hem en av de böcker jag sett fram emot mest under hela hösten så förhoppningsvis blir det betydligt trevligare läsning fr o m kvällens hemresa. Den är så pass efterlängtad att jag kastar om lite i läsordningen. Bara en sån sak.

Det finns för övrigt en läxa där också för Rabén och Sjögren jämfört med Lilla Piratförlaget om hur man skickar paket…

Jag som inte ens lyssnar på U2. Förlåt.

Men tanken var i alla fall att prata lite om hur länge man kan leva på gamla meriter. Det finns alltid författare som man har ett sorts auto-läs-förhållande till, dvs ”jaha, hen har släppt en ny bok, den måste jag så klart läsa” och det är så klart inget fel i det.

Men hur länge håller det i sig om man upprepade gånger blir besviken. Hur lång är en godkänd svacka?

I mitt fall handlar det om David Levithan, en författare som jag nämnt flera gånger på bloggen och som jag tyckt otroligt mycket om. Problemet är att jag dels inte orkade läsa färdigt hans ”En annan”, dvs uppföljaren till ”Jag, en” för att den var både tråkig och fullkomligt onödig. Vi var dessutom tvungna att stänga av ”Naomi och Ely’s no kiss list” när vi försökte kolla på den på Netflix – den var helt enkelt så fruktansvärt usel i sin totala ocharmighet att det bara inte gick att fortsätta. Man ville nästan tvätta ögonen med Sri Racha-sås efteråt.

Så jag sätter verkligen allt mitt hopp till ”Du känner mig så väl” som han skrivit ihop med en av mina nya bekantskaper från i somras, Nina LaCour. Jag hoppas att den kan återställa mitt fina förhållande till mannen med de fina initialerna.

När brukar ni ge upp? Hur länge håller gamla meriter?

Efter ett låååååååångt uppehåll så annonserade John Green ut sin nya bok för ett tag sen: ”Turtles all the way down”.

Och vad i hela friden betyder det?

Inskränkt som jag är så tänkte jag först att det var nån sorts Discworld-referens , vem vet, Green kanske är en jättestor Terry Patchett-fan? Och sen tänkte jag att ”nä, men han gillar så klart psykedelisk country” och alltså syftade på den fantastiske Sturgill Simpson (känn på det namnet, om det inte ger er associationer till hästskit och tuggtobak, då vet jag inte vilka ni är).

Och så är det kanske, det ena utesluter liksom inte det andra. Men troligen syftar han på:

”The expression is an illustration of the concept of Anavastha in Indian philosophy, and refers to the defect of infinite regress in any philosophical argument. Contrary to most extant western references, it is not a popular Hindu belief. Rather, it is a widely accepted principle in Indian philosophy, commonly used to reject arguments for a creator God or ”unmoved mover”.”

Så står det på Wikipedia i alla fall. Jag begriper ingenting. Hur det hänger ihop med en YA-roman, det har jag ingen aning om, men vi får väl hoppas att det ger sig när man läst boken.

Men vart ville jag komma med det här svamlet? Jo, att man kan lyssna på när herrn själv läser första kapitlet i boken på Youtube:

Tro det eller ej, men det finns bokbloggare som har andra intressen också i livet än böcker. En sådan är Litteraturmagazinets egen Daniel Gunnarsson, tillika anställd på samma arbetsplats som jag fast på en annan avdelning. Han jobbar till och med med böcker – det gör ju inte jag.

Men Daniel har också en annan karriär: Internet-kändis! Eller fakir. Eller lite av båda.

Se själva nedan. Och jag skojar inte med rubriken, jag gjorde väldigt många ”ooh”, ”aah” ”usch” och ”nej fy” under de ca 2 minuterna.

https://www.jp.se/article/tv-har-spetsar-kroken-daniels-finger-ta-den-innan-jag-svimmar/

Vad hittar ni andra på när ni inte bloggar?

I bloggens ungdom var jag ung och dum. (Nu är jag bara dum.)

Jag blev fullkomlig fartblind och alldeles överrumplad och glad över att det faktiskt finns förlag som vill skicka böcker till en helt gratis i utbyte mot lite mer eller mindre intelligent svammel om böckerna ifråga.

Eftersom jag har mindre självbehärskning än… ja… en unge som får välja helt fritt bland lösgodiset på Hemmakväll eller liknande sockermånglare så gick det här lite överstyr.

Jag blev lite påmind om det nu eftersom det börjar trilla in lite böcker, dels spontanutskick men även utskick inför bokmässan och ett eller annat exemplar som jag faktiskt frågat efter själv.

Men läxan är denna, kära medbloggare – var restriktiv som tusan! Gå inte på den lätte att fråga om exakt varenda bok som verkar det minsta intressant. Om ni är lika odisciplinerade som jag så kommer det att sluta med högar av böcker som bara ger er dåligt samvete.

Nyttja istället the local library! Då kan ni ju åtminstone i teorin bara plocka de böcker som ska läsas just nu. Om inte annat så måste ni lämna tillbaka böckerna nån gång och slipper i alla fall skämshögarna.

Undertecknad är intervjuad! Visst är det härligt? För den som vill veta mer om mig så får ni titta in hos Andreas på Tentakelmonster.se. Det är med glädje som jag ser att han börjar trappa upp sitt bloggande igen och det är ett rent nöje att kunna bidra på ett litet hörn.

Författare: Maggie Stiefvater

Beskrivning: ”All her life, Blue has been warned that she will cause her true love’s death. She doesn’t believe in true love and never thought this would be a problem, but as her life becomes caught up in the strange and sinister world of the Raven Boys, she’s not so sure any more. ”

Omdöme: Om nån inte känner till det sedan innan, det här är fjärde och avslutande delen av den så kallade ”Raven Cycle”. Har man alltså inte läst de andra tre böckerna innan så kan man med fördel hoppa över den här recensionen om man råkar ha nåt bättre för sig.

Men för er andra då: hoppla vilken resa den här serien har varit. Den börjar knasigt, ökar med knasigheterna i kubik för varje bok och avslutar med att slå knut på sig själv i nån sorts knasighetscrescendo. Men…

Jag kan tyvärr känna att Stiefvater inte riktigt avslutar på topp med ”The Raven King”. Det finns ett bra ord på engelska som ibland översätts som ”besviken” men det är inte riktigt rätt betydelse  – ordet jag tänker på är ”underwhelmed”.

Dels så handlar det om stegrade förväntningar. När man har så pass hög lägstanivå så gör ju det att ribban höjs betydligt mer än vanligt. Men lite handlar det kanske om att när allting är supertokigt så blir det tokiga det nya normala. Eller så tycker jag bara att slutet inte imponerade på mig så som jag hade hoppats. Men dock. Vilken jäkla serie! Vilka karaktärer! Och vilket språk!

Så skruva bara ner förväntningarna lite inför sista boken så kommer det att gå bra för er. Det är fortfarande bland det bättre ni hittar i hyllorna i butiken.

Adlibris / Bokus

Författare: Anna Ahlund

Beskrivning: ”Det händer mycket i korridorerna på Sibylla allmänestetiska läroverk. Där finns Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Yodit som målar och försöker ta plats i gänget. Johannes som läser Karin Boye och försöker få plats i livet. Aron, vars tvillingsyster Linn fick all talang. Och Linn, som undrar vad hon ska göra med den. Och så är det Sebastian, han som ska kyssa en ny person varje månad. Ett nyårslöfte som trasslar till saker för fler än honom själv.”

Omdöme: Full disclosure: jag vet att Anna läser bloggen. Jag är kompis med henne på Facebook och Instagram och har pratat med henne en del om skrivande och annat. Därför tänkte jag mycket på hur det skulle påverka läsningen och vad jag tycker om boken under tiden jag läste boken. ”Hade jag gillat det här om det var nån helt ny bekantskap eller är det bara för att det är nån som jag har skakat hand med?”

Och jag tror faktiskt inte att det spelat nån roll, helt ärligt. De grejer jag gillat hade jag gillat ändå. Man kan liksom inte name-droppa ”Jag ger dig solen” eller ”Grand Budapest Hotel” eller lägga så mycket tid på att jobba in en av världens bästa jazz-låtar i sin text utan att jag ska tycka om det. När dessutom resten är av allra högsta klass så vill jag påstå att det inte haft nån betydelse alls. Jag hade gillat oavsett.

Jag är fortfarande en väldigt stor fan av hur hon skriver, själva språket. Det finns ett fåtal svenska ungdomsboksförfattare som står ut lite extra när det gäller språket och Anna Ahlund är absolut bland de främsta i den gruppen. Hon är en språklig konsertpianist medan man själv mest bara sitter och trycker på knappar på måfå.

Det finns ett antal olika huvudpersoner i boken – vissa tycker jag mer om, andra får jag inte riktigt samma feeling för, men det gör också att många kommer att hitta någon som de själva gillar och kanske känner igen sig själva i. Kanske gillar man att måla och fastnar för Johannes eller Yodit, eller så gillar man Håkan Hellström och identifierar sig med t ex Sebastian. Eller varför inte Fride, den första icke-binära huvudpersonen vad jag vet i en svensk ungdomsbok (ok, jag har läst en till med en icke-binär huvudperson, men den boken är inte släppt än…). Otroligt spännande och helt i linje med den väg som Anna slog in på redan med ”Du, bara” och som känns väldigt David Levithan-vacker.

Jag tycker att de olika berättelsebågarna väver in och ut i varandra på ett bra sätt, alla får ta plats vid olika tillfällen och glider in och ur själva ramberättelsen då och då (att jag sen hade velat att just mina favoriter fått ännu mer plats, det är väl så alla kommer att känna gissar jag.) Det är en rätt jobbig grej rent strukturmässigt att få till den där balansen och lär ha tagit sin lilla tid att få till. Och ensembledrama, äh, ni vet. Jag gillar sånt.

Jag har fått anledning att fundera lite på just det här i veckan – varför jag läser YA. Och svaret jag kom fram till: det är i den litteraturen jag hittar mest böcker där jag känner saker, där nånting händer i både hjärta och hjärna. Böcker man blir glad, ledsen, arg, hoppfull, förälskad och förstörd av och ibland allt på samma gång.

Och jag kan inte tänka mig ett så mycket bättre exempel än ”Saker ingen ser” just nu.

—–

Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Mia som har Mias Bokhörna frågar den här veckan: ”Hur går det med läsningen/bloggandet?”

Därför känns det ju kul att kunna säga ”jo, tack, bra!” som svar. Jag är ledig idag vilket innebär att jag kan läsa ut en extremt efterlängtad bok som redan innan den ens trillade ner i brevlådan fått mig att pendla mellan hopp och förtvivlan, helt på grund av Postnord som visat en ovanligt stor motvilja till att leverera den till mig. Räkningar och adresserad reklam däremot…

Jag vill inte säga mer om vad jag tycker om det jag hittills läst om den, men det namedroppas saker som Duke Ellington och Grand Budapest Hotel i den och såna referenser, såna tycker David väldigt mycket om.

Jag har dessutom hunnit läsa ut en riktig tjockis till bok och därmed lyckats avsluta en serie så det ska krafsas ihop en recension av den också. Så läsandet och bloggandet går som sagt ganska bra just nu. Alltså ska ni nog få nåt att läsa även nästa vecka. Och om allt går rätt till så gör jag ett litet gästspel på en annan blogg inom kort. Watch this space!

Inte nog med att det trillar ner böcker i brevlådan och i inkorgen, tydligen borde jag läsa Ola Larsmos ”Swede Hollow” också nån dag när jag får tid över. Why? För att en av karaktärerna heter David Lundgren så klart. Jag fick den här bilden från en kollega:

En av höstens absolut viktigaste böcker är faktiskt en seriebok. Jag pratar om ”Ordet är fritt men behöver du säga allt du tänker” som är en serieantologi som ges ut som ett samarbete mellan Kartago Förlag och Statens medieråd. Den innehåller texter och serier av personer som Nina Hemmingsson, Johan Unenge, Elin Lucassi, Martin Kellerman, Lina Neidenstam med flera. Den är dessutom gratis och kan hämtas på Statens medieråds hemsida.

Jag tycker verkligen att ni ska göra det. Och vi borde alla tipsa om den till både barn, ungdomar och vuxna.

För det första är den skitbra. Det är smart, fyndig, rolig, tankeväckande och gör en otroligt förbannad på samma gång.

För det andra är den som sagt otroligt viktig. Precis som titeln antyder så handlar den om all den skit som folk häver ur sig på vårt älskade internet. Internet som är så fantastiskt och så vidrigt på samma gång – eller rättare sagt. Det är inte internet i sig, det är människorna som använder det. Alla författarna angriper ämnet på olika sätt, från Johan Unenges serie som handlar om den fantastiska Linnea Claesson, till Elin Lucassis självbiografiska serie. Frida Malmgren gör en helt briljant dissekering angående psykologin hos ett nättroll (och om man ska vara helt ärlig så finns det en hel del att känna igen sig i även hos oss som har lite folkvett men som ändå älskar att få likes på sina instagrambilder). Alexandra Pascalidou gör en rent kallsvettig av ilska när hon beskriver dels den främlingsfientlighet hon utsatts för, men också flatheten från arbetsgivare när hon berättat vad hon utsatts för.

Som sagt, läs den. Gärna idag. Och prata om den!

Jag pratade lite med min kära kollega Bokhuset härom veckan angående lite böcker som hon läst men inte jag, däribland den här på bloggen flitigt omnämnde Rick Riordan.

Av nån anledning har det blivit så att jag har en hel hög av Riordans böcker här hemma som alla är olästa – trots att jag älskat vartenda ord av de böcker jag hittills läst av honom. Jag är till och med en sån som försvarar första Percy Jackson-filmen (den andra kan jag däremot inte ens i mitt allra vänligaste tillstånd säga så mycket snällt om).

Till en stor del så tror jag att det helt enkelt beror på att jag vet att det är bra. Jag vet vad jag kommer att få och jag vet i princip vad jag kommer att tycka när jag är klar. Därför blir det ganska ofta så att jag kanske väljer nån annat lite mer obekant författare eftersom herr Riordan istället får bli nån sorts skyddsnät, eller snuttefilt, om man så vill. ”Om den här inte är så kul så kan jag ju alltid läsa nästa Olympens hjältar efteråt så blir jag glad igen” ungefär. PAX-böckerna har av nån anledning också trillat in i samma kategori.

Och det är så klart både bra och dåligt. Det är ju alltid skönt att ha nåt tryggt att luta sig emot, men å andra sidan tar det en himla tid (uppenbarligen) innan man kommer till skott och faktiskt läser de där böckerna. Och nu pratar jag ändå om böcker som jag förutsätter är bra.

Är det nån annan som känner igen sig det här? Eller är ni så där superdisciplinerade så att ni inte har olästa böcker av era favoritförfattare i hyllan? Hur blir man det i så fall?

Författare: E. P. Uggla

Beskrivning: ”När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.”

Omdöme: Vi avslutar arbetsveckan på nästa samma sätt som den började – med apokalyps och domedag. ”Första hösten” är Ugglas debutroman (även om jag hittade en ”ännu ej utkommen” från 2014 på Adlibris, vad hände där?) och hon bjuder upp till dans direkt. Det är rätt lustigt egentligen – från att inte ha läst särskilt mycket skräck läser jag två relativt lika böcker tätt inpå varandra.

Jag tänker på ”Första hösten” lite i samma banor som ett TV-spel i romanform. Kanske är det för att det finns en hel del mer eller mindre avsiktliga likheter med ”The Last of Us” till Playstation 3/4. Från den likartade infektionen till hur monstren ser ut till förhållandet mellan huvudpersonerna. Till att det nästan blir en stor jäkla boss-fight i slutet.

Och jag ÄLSKAR ”The Last of Us”. Det är ett helt fantastiskt spel. Kanske bland mina absolut bästa spelupplevelser nånsin.

Så om nån vill skriva en liknande historia och placera den i Sverige, inte minst Malmö, så finns det absolut sämre saker att jämföras med. Speciellt om man lyckas. Och den här gången?

Jo då.

Jag gillar intensiteten som finns i boken. Det är rätt högt tempo rakt igenom, och det jag verkligen gillar är att det här inte handlar om postapokalyps – vi läsare är med under tiden allt går åt skogen. Vi är med när folk fastnar för att allmänna kommunikationsmedel bryter ihop. När mobilnätet kraschar. Vi är med från första början. Ni vet, mer ”Fear the Walking Dead” än åtta säsonger in av den vanliga ”Walking Dead”. Det finns så många smågrejer som jag verkligen tycker om. Det här med den blå mjölken är faktiskt helt underbart. Jag gillar också vetenskapligheten som känns både trovärdig och väl beskriven. Och precis som när det gäller Lova Lovéns ”Trojanerna” så finns här också en tilltalande grisighet i beskrivningen av hur monstren ser ut och genomgår förändringar som jag tycker är oroväckande underhållande. Vad säger det om mig egentligen?

Uggla jonglerar mellan tre olika huvudpersoner och gör det bra med lagom långa kapitel och bra cliffhangers mellan kapitlen, och framför allt så kastar hon ut lite roliga kurvbollar, speciellt i slutet av boken. Jag skulle gärna se mer personlig utveckling och lite fler olika sidor av karaktärerna för att verkligen se dem som människor av kött och blod, men förhoppningsvis kommer det i uppföljande böcker. För vem vill inte ha mer dystopisk skräck i svenska miljöer? Speciellt när det är så här lyckat. Fast skräck förresten, den är ju inte så creepy om man ska vara ärlig. Tyngden ligger nog på ”nu-går-allt-åt-helvete” snarare än ”Bu!”, bara så ni vet.

Gör er själva en tjänst och kolla in den här. Men gör det snabbt, för de blå blommorna förändras i slutet av augusti och snart är vi döda allihop. Det är sant. Jag har läst det i en bok och då är det så.

Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Varför inte ge sig in på Kulturkollos veckoutmaning? Inte minst eftersom det var mindre än en vecka som jag och sambon förgyllde huvudstaden med vår närvaro (och för att jag och en kollega precis bokat hotell och resa för en utbildning senare i höst. ”Utbildning för utbildare”, det ni!).

Mitt Stockholmstips är egentligen ett tips om att åka tunnelbana, och kanske åka lite till andra ställen än bara från punkt A till B. Det finns nämligen massor med konst och fina grejer att titta på där nere. Mina farföräldrar bodde i Sundbyberg och när jag var liten brukade jag och farfar åka och titta, bland annat på den uppstoppade älgen som finns i Solna Centrum.

När det gäller Stockholmsskildringar så är det lite klurigt. Jag är nämligen en sån där som inte läst Östergren eller Fogelström. Jag har knappt läst nåt av Strindberg. Jag är med andra ord otroligt dåligt inläst på klassikerna.

Däremot – jag är lite mer inkörd på såna där böcker med mer bilder än text. Så mina favoritskildringar är sådana med lite mer övernaturligheter och med färgglada teckningar. Har ni inte läst böckerna om Theo och hans ockulta äventyr i Stockholm så bör ni göra det, de är helt briljanta. Samma gäller Peter Bergtings ”Domovoi”. Mer Stockholmsserier åt folket!

Författare: Lova Lovén

Beskrivning: ”300 elever dödas i en massaker på en högstadieskola i Malmö. Händelsen är startskottet på en rad liknande katastrofer runtom i världen. Trojanerna är en berättelse ur tre kvinnors perspektiv, om relationer i en modern apokalyps, ett samhälle som smulas sönder av paranoia och en odefinierbar fiende som vi inte kan skydda oss emot.”

Omdöme: First things first: den här boken har tyvärr haft längre handläggningstid än en ansökan hos valfritt statligt verk. Man kan bygga tunnlar genom saker på kortare tid. Jag ber om ursäkt för detta. Men precis som lagrad julmust har boken inte blivit dålig, bara bättre. Hoppas jag i alla fall.

Jag har förresten bott i Malmö i flera år, så precis som när jag läst Nene Ormes böcker så har jag kunnat känna igen mig i miljöer och adresser vilket naturligtvis bidrar till ett positivt intryck. Vi kan kalla fenomenet ”Lex Småstadsdeckare”.

Det jag verkligen gillar med boken är perspektivet, som trots att det handlar om en skräckinjagande katastrof ändå grundar sig i en sorts småskalighet utifrån de tre kvinnor som har huvudrollerna. Valet av personer är också väldigt genomtänkt – en präst, en kommunikatör och en larmoperatör. Alla tre personer som fullt naturligt blir påverkade av händelserna och bidrar med olika perspektiv. Jag kanske hade önskat lite mer interagerande mellan dem för att knyta ihop berättelsebågarna ännu mer, men samtidigt är det bra att det inte blir forcerat vilket annars kunde varit ett problem.

En annan positiv aspekt är vad man skulle kunna kalla ”den långsamma undergången”.  Allting går ju naturligtvis åt helvete, apokalyps eller undergång eller domedag eller vad ni vill, men på nåt härligt svenskt sätt så går det ändå till på nån sorts ordnad väg. Som om domedagen hade nummerlappar och ett kösystem liksom.  Lite långsam takt, men dagisen är öppna och man kan handla på ICA även på söndagen. Det är på nåt sätt väldigt roligt och samtidigt träffande.

Jag gillar också ”köttigheten” i själva skräckligheten. Det finns en scen som utspelar sig i ett badhus som jag tycker är smått fantastisk i beskrivningen. SÅ. SJUKT. GRISIGT. Jag älskar det!

Språkmässigt flyter allting på bra, jag tycker att dialoger och miljöbeskrivningar fungerar och känns ruskigt trovärdiga. Det enda jag inte begriper i boken är datumen? Vad var poängen med dem?

Jag är som bekant ingen stor skräckfantast (jag TÅL INTE skräckfilm) men än en gång så lyckas skräck i bokform underhålla mig mer än nån filmad Hollywood-skräck nånsin gjort. Rekommenderas!

Förlaget Swedish Zombie har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Hej kära kamrater!

Nu är semestern över! No more mjukglass, grillspett och klagomål om ”vart tog sommarvädret vägen”. Istället kan vi gräva ner oss bland filtar, överdimensionerade koppar och en herrans massa böcker igen. Det blir väl ett besök i GBG under den där helgen ni vet (jag har nog samma t-shirt som förra året så att ni kan hitta mig och få autografer eller selfies). Och i november ska jag vara med i NaNoWriMo, men jag lovar redan nu att jag inte ska låta det ta över bloggen fullständigt. Pinky swear!

Höstterminen har väl egentligen redan börjat eftersom böcker börjar trilla in och jag har faktiskt redan läst två böcker som jag inte får prata om riktigt än så det känns som att det börjar bra tycker jag.

Och redan imorgon kör vi igång med recenserandet, den här gången av en riktigt gammal synd som äntligen får den uppmärksamhet den förtjänar. Den har fjärilar på omslaget ifall nån vill gissa sig till vad det kan vara.

Välkomna än en gång till höstterminen HT17, vi ska ha massor med roligt tillsammans!

Alla som följer den här bloggen vet att superhjältar ligger mig varmt om hjärtat. Lika varmt som maträtter av typen bröd-kött-ost-bacon-bröd eller läskeblask, och den som suttit längst på tronen när det gäller superhjältar är Spindelmannen. Därför var det ju fantastiskt när Marvel lyckades deala med Sony om att få använda sin egen supersnubbe i sina egna filmer (det där med rättigheter alltså…) och den lille sprattlande figuren fick dyka upp i Captain America: Civil War. Jag såg om den för nån dag sen och det var precis lika bra som jag kom ihåg.

Som tur är har han också fått en egen film (och fler ska det bli, tjoho!) och det var så klart givet att jag skulle se den också.

Så jag ville bara säga några saker om filmen. Jag ska hålla det spoilerfritt, don’t worry.

Det första är att ni inte kommer att bli besvikna. Tom Holland gör en jättefin Peter Parker/Spindelmannen, om än den allra klantigaste av alla Spindelmän vi sett på film. Det är en väldigt bra superhjältefilm. Den är rolig och actionfylld och allt det där. Och de spelar The Ramones. Två gånger.

Det andra är att de lyckas göra en av de absolut fjöntigaste superskurkarna nånsin, nämligen Vulture/Gamen till en skurk som ändå funkar. Jag ska erkänna att jag var enormt skeptisk, men det gick.

För det tredje: om ni gillar den här filmen så är det inte bara övriga Marvel-filmer som ni ska kolla in. Nej, ni ska ut och kika efter filmer signerade John Hughes, och det är precis här vi kan separera er läsare i två grupper: antingen de som säger ”Öh, vem?” eller den andra som säger ”ÅÅÅH John Hughes” och nu ser ut som den där hjärt-emojin i ansiktet. Det kan eventuellt finnas en åldersfaktor som har betydelse där.

Det är nämligen så att den här filmen har minst lika mycket gemensamt med Breakfast Club och Fira med Ferris som med Captain America. Förmodigen mer med John Hughes-filmerna om jag tänker efter.

Kan det bli tydligare än så här?

Ni andra som sett Spider-Man: Homecoming, vad tyckte ni?

Ingen som läser böcker någorlunda regelbundet (och en del som inte gör det) uppmärksammade att en viss bästsäljande svensk författare sommarpratade för nån dag sen.

Det var så klart bra, det var väl ingen som förväntade sig nåt annat. Roligt blablabla inspirerande blablabla författartips blabla. Det var säkert många som slängde igång Word osv.

Men det tjatades en del, inte minst av honom själv, om hans usla musiksmak. Och kalla mig pucko, men så illa tyckte jag inte att det var. Han hade ju den goda smaken att spela en av världens absolut bästa countrylåtar, nej scratch that, en av världens bästa låtar PUNKT.

Det finns mycket fördomar om country. Väldigt många av dem är till och med sanna. Men så finns det artister som Kacey Musgraves som är så bra att det trotsar naturlagar.

Enjoy.

Författare: Amie Kaufman, Jay Kristoff

Beskrivning: ”Moving to a space station at the edge of the galaxy was always going to be the death of Hanna’s social life. Nobody said it might actually get her killed.
The sci-fi saga that began with the breakout bestseller Illuminae continues on board the Jump Station Heimdall, where two new characters will confront the next wave of the BeiTech assault.

Hanna is the station captain’s pampered daughter; Nik the reluctant member of a notorious crime family. But while the pair are struggling with the realities of life aboard the galaxy’s most boring space station, little do they know that Kady Grant and the Hypatia are headed right toward Heimdall, carrying news of the Kerenza invasion.
When an elite BeiTech strike team invades the station, Hanna and Nik are thrown together to defend their home. But alien predators are picking off the station residents one by one, and a malfunction in the station’s wormhole means the space-time continuum might be ripped in two before dinner. Soon Hanna and Nik aren’t just fighting for their own survival; the fate of everyone on the Hypatia–and possibly the known universe–is in their hands.

But relax. They’ve totally got this. They hope.”

Omdöme: Ja, som bekant gillade jag Illuminae rätt mycket. Inte minst för att den är en sjuhelsikes åktur, dels intrigmässigt men även när det gäller layouten som är nånstans mellan helt bananer och några halsbloss för mycket från den roliga pipan. Därför tänkte jag att Gemina, ja då är jag ändå förberedd på att det här kommer att bli åka av.

Och det blir det. Dels så är det nya miljöer och nya huvudkaraktärer (även om det så klart knyts ihop med föregående bok) men nu också med manga-illustrationer av Marie Lu, ni vet hon som skrivit den jättebraiga Legend-trilogin och den där inte fullt lika skojiga trilogin om den Unga Eliten. Jag gillade illustrationerna, de blev ett jättefint sätt att ersätta inre monolog med teckningar som föreställde skisser från Hannas dagbok.

Nik är så klart den snygga tatuerade knarklangaren i den intergalaktiska rymdkartellen som har ett hjärta av guld av den typen som vanligtvis är så kliché att man vill kasta boken i väggen, men den här gången händer det inte. Det här är eskapism på sån löjligt kompetent nivå att det bara är att skjuta ut sina käpphästar genom luftslussen och åka med. Men fine, vill man vara så så är det väl inte några extremt unika figurer i boken.  Å andra sidan har jag många gånger sagt att skräpmat kan vara jättegott, bara den är lagad med kärlek.

Och det är precis som ni misstänkt, här finns det kärlek så att det räcker och blir över. De har inte övergett konceptet med knasigast layout i hela sci-fi-bokhyllan. Förutom att författarna inte bara tassar runt i rymdopera-möter-alien-YA-style så kastar de in parallella universum, och tack vare det så blir finalen nåt av det absolut knasigaste jag nånsin läst. Och då menar jag rent praktiskt, hur sidorna är tryckta. Ni fattar när ni kommer dit.

Ni ska nämligen dit. Ni är inte mina kompisar om ni inte köper de här böckerna så att vi kan sitta i grupp och längta till mars 2018 när den avslutande delen kommer.

NI SKA KÖPA PÅ Adlibris eller Bokus.

Författare: Nina LaCour

Beskrivning: ”Just out of high school, Emi Price is a talented young set designer already beginning to thrive in the L.A. film scene. But her artistic eye has failed her in one key area: helping her to design a love life that’s more than make-believe. Then she finds a mysterious letter at an estate sale, and it sends her chasing down the loose ends of a movie icon’s hidden life. And along the way, she finds Ava, and at long last, Emi’s own hidden life begins to bloom.”

Omdöme: Det är ganska tvära kast här på bloggen. Förra boken som recenserades handlade om rymdskepp och galen AI och rymdzombies och grejer. Den här är en contemporary som grottar ner sig i gammal Hollywood och tjejer som gillar andra tjejer. Det är sånt ni får här, så enjoy. Man vet aldrig vad det blir, jag blir förvånad själv mest hela tiden.

OK, så ”Everything leads to you” då. Jag är som bekant en sucker för långa titlar. Tjugo bokstäver är därför helt godkänt. Jag är också rätt filmnördig av mig och har som jag nämnt flera gånger tidigare också läst ett par kurser filmvetenskap och filmhistoria (istället för programmeringskurser som jag ändå hade blivit underkänd i – jag och logiskt tänkande liksom, det är ju kört redan från start) och älskar gammal Hollywood. När jag skriver det här rullar ”The Big Sleep” från 1946 på Netflix liksom.

Och grejen är att jag tycker att den faktiskt är ganska trevlig. Den är egentligen ganska snäll och påminner lite om LaCours skrivkompis David Levithan och hans böcker, fast kanske utan riktigt samma språkliga finess som Levithan. Nu ska ni också veta att jag gillar honom rätt mycket så en jämförelse, det är inte illa. Därmed inte sagt att den inte är fint skriven, för det är den absolut. Jag gillar speciellt de delar som är skrivna för att efterlikna ett filmmanus.

Det man kan tänka sig är ett problem med boken är just de grejer som jag gillar lite extra med boken. Om man kanske inte är så värst intresserad av vad som händer bakom kulisserna på en film så skulle jag inte bli förvånad om man tyckte att det pratades lite väl mycket om sådant, men samtidigt är det en så central del av vad huvudpersonen Emi gör så det är lite svårt att undvika och det har faktiskt kopplingar till själva huvudstoryn i boken.

Det här känns väldigt mycket som en bok för de som gillar redan nämnde Levithan, men kanske också Stephanie Perkins och Morgan Matson, speciellt om man tilltalas av att kidsen faktiskt fyllt 18 och jobbar snarare än går i gymnasiet. Så jo, inte så pjåkigt alls.

Finns på Adlibris och Bokus osv.

Det är faktiskt möjligt att uppdatera mindre än vad jag gör just nu, för nu har nämligen min semester börjat. Inte från er då, utan från det där ”vanliga” jobbet där jag tjänar pengar (nåja, vi ska väl inte överdriva) men det innebär hursomhelst lite mindre tid framför datorn och därmed inte riktigt lika frekvent bloggande. Om det inte regnar dårå. Eller man råkar vara vaken sent. Eller har nåt annat att komma med.

Men det kommer lite inlägg då och då, så håll koll will ya? Det kommer faktiskt en recension även denna vecka till exempel, och kanske nån sorts fundering om senaste Spindelmannen-filmen också. We will see.

Det är inte så att jag har dåligt samvete, så illa är det inte. Men att sätta sig ner och försöka krysta ur sig nån sorts sammanhängande berättelse är rätt krångligt ibland. Jag är en sån som alltid haft lättare för att utgå från nån annans verk och sen lägga till eller vara konstruktiv runt det snarare än att hitta på från grunden. Så var det till exempel när jag var med i olika band – jag var oftast inte killen som kom på riffen, men jag kunde ofta vara den som sa ”det där är grymt, men vi kan testa att göra så här ibland”.

Så att försöka skriva själv medför på nåt sätt en större respekt för alla de författare som kommit så mycket längre än vad jag gjort och faktiskt lyckats få ur sig en eller flera böcker. Vilket jäkla jobb!

Å andra sidan innebär det också att jag blivit ännu gnälligare, nu när jag ännu bättre vet vad jag ska leta efter. Det märkte jag senast igår när jag läste en bok på vägen hem. ”Men varför gör du så? Du borde ju…” Så kanske kommer det att bli ännu värre att läsa en recension om sin bok här framöver. Vi får väl se…

Men David, hur går det då egentligen med det där egna skrivandet?

På det får jag väl svara – i vågor. Jag är inte alls så disciplinerad som jag borde vara, det kan jag erkänna direkt. Det finns så många ”jag borde” inblandat i det här att det både räcker och blir över.

Men jag har lärt mig en del bra grejer faktiskt. En grej är till exempel att jag verkligen inte kan skriva kronologiskt. Det kanske inte är så många som gör, men jag vet att det finns såna författare. Det tog totalt tvärstopp att börja med första ordet i kapitel ett och tro att det skulle gå bra. Anledningen till att jag gjorde så är att det var den metod som funkade för mig att skriva akademiskt och därför var den metod som låg närmast till hands. Det var värt ett försök även om det nu är uppenbart att det var rätt dödfött redan från start.

En annan grej jag däremot begriper är min grej är punktlistor, och punktlistor i flera nivåer. De hjälper mig nåt otroligt och just nu är det där jag sitter mest och försöker bygga en så spännande berättelse som möjligt. Det är lite som att bygga en berg- och dalbana med alla svängar och loopar och grejer. Det ska kittla i magen, men det måste finnas återhämtningspartier innan allt vänds uppochner igen. Så det är där mycket av magin händer just nu.

Därmed inte sagt att jag inte skrivit sammanhängande textpartier. Det har jag så klart. Inte jättemånga men några kapitel. De i sin tur är också utsatta för en hel del experimenterande, och framför allt en scen jag jobbat med nu är en sån som jag använder för att verkligen sätta formen rent språkmässigt och den börjar faktiskt ta sig, med lite hjälpsamt coachande från olika håll. Jag börjar fatta hur det ska se ut i allmänhet och vad jag ska tänka på. Tror jag i alla fall.

Jag inser också hur ovärderligt det är att ha folk omkring sig som har en vettig distans till en och som kan ge konstruktiv kritik (och gärna pepp också för den delen). Så är det nån som har nåt projekt i nån mapp på datorn och som känner att man både kan ge och ta så droppa ett mail eller en kommentar så kan vi kanske styra upp nåt? Jag tror att jag har hyfsad koll på det mesta inom ungdomsböcker, från contemporary till sånt med drakar i så jag kan ha åsikter om rätt mycket.

Vad the story handlar om? Kolla under fliken ”Det egna skrivandet” där uppe så får ni en hint. Det är de trakterna fast med mindre cameos från andra böcker. Och helt utan svärd och sånt. Det blir nog bäst så.

Ja, det är kanske dags att ta upp den där serien om The Doctor i den blå telefonkiosken. Om nån har missat det så har BBC alltså berättat vem som ska spela den trettonde doktorn… och det är en kvinna. Jodie Whittaker närmare bestämt. Jag har ingen vidare relation till Doctor Who, men varför inte liksom?

Men ni behöver marginellt mindre fantasi än en gråsugga för att gissa hur detta mottogs i vissa läger, nämligen så här:

Och då tänker jag i mitt stilla sinne att jag skulle vilja förstå.

Det är alltså inga problem med att köpa konceptet ”tidsresande rymdvarelse med två hjärtan som bor i en flygande telefonkiosk som är större på insidan än utsidan och som återföds med jämna mellanrum”, men ”kvinnlig doktor” är helt omöjligt?

Jag begriper’t inte.

Jag trodde i min enfald att science fiction och det nördiga i allmänhet kunde vara en plats där man kunde vara lite mer öppen för förändring och nytänkande. Tänja på gränser, utforska saker. För tusan, ”to boldly go…” och allt det där. Om det är nånstans där man kan hitta acceptans för nåt så är det här.

Men gång på gång så springer man rätt in i en ärkekonservatism som mest påminner om den där jädra isväggen i Game of Thrones och det är så förbannat tråkigt. I spel, i film, i serietidningar, i böcker. Det är så förutsägbart och så

Nä, jag fattar verkligen inte.

Kan nån förklara?

Författare: Amie Kaufman, Jay Kristoff

Beskrivning: ”This morning, Kady thought breaking up with Ezra was the hardest thing she’d have to do. This afternoon, her planet was invaded.

The year is 2575, and two rival megacorporations are at war over a planet that’s little more than a speck at the edge of the universe. Now with enemy fire raining down on them, Kady and Ezra–who are barely even talking to each other–are forced to evacuate with a hostile warship in hot pursuit.
But their problems are just getting started. A plague has broken out and is mutating with terrifying results; the fleet’s AI may actually be their enemy; and nobody in charge will say what’s really going on. As Kady hacks into a web of data to find the truth, it’s clear the only person who can help her is the ex-boyfriend she swore she’d never speak to again.”

Omdöme: Här var jag ganska sen på bollen, det erkänner jag. Men bättre sent än aldrig och allt det där, för JÄDRAR.

Illuminae är nämligen precis lika bra som den är konstig. Den är ett flera hundra sidor långt formexperiment som gör att man får vända boken uppochner och snurra på den och det är labbrapporter och chattloggar och ascii-konst och fler OMG WTF-moment än en hel säsong av Game of Thrones. Och det funkar, tro det eller ej. Och speciellt när ”den tredje huvudpersonen” gör entré, då blir det dessutom knasigt men samtidigt… vackert.

Det är så löjligt snyggt och skickligt gjort, men det bästa är att formen ändå på nåt lustigt sätt ändå inte står i vägen för att berätta en förbannat spännande historia vilket annars är den stora faran med nåt sånt här. Det är den eviga frågan om form före funktion ni vet. Och jag vet att boken är tjock, men jag lovar, det märker ni inte när ni börjat läsa. Det går fortare än fortast.

Jag är som ni förstår orimligt pepp på del två som borde dunsa ner i brevlådan idag eller imorgon.

In och köp på Bokus eller Adlibris eller var ni vill.

Jag har alltså läst ut vad jag tror är en av de böcker som kommer att stå på pallplats när året summeras. Jag gillar som bekant inte att vara utan bok, så redan samma kväll plockade jag upp en ny. Glad i hågen satte jag mig i soffan och började läsa, och såg uppskattande att ”jo, men den här är ju ganska tunn så det kommer att gå fort.”

Näpp. Så enkelt blev det inte.

Det var lite som att springa med full fart rätt in i en vägg med huvudet före. ”Vilken jädra smäll!” som Dynamit-Harry hade sagt.

Jag anser mig vara ganska bra på engelska. Jag läser mycket på engelska, skriver mycket på engelska i mitt jobb och pratar mycket engelska på jobbet.

Då tycker jag att det inte ska vara nåt konstigt med att läsa ”Heart of Darkness” på originalspråk.

Återigen – Näpp.

Det är nåt med Conrads språk som får det att kännas som att äta gröt med sugrör. Det tar sån TID. Jag begriper’t inte.

Is this the ”boksmälla” ni pratar om?

Alltså, man kan väl inte vara så godtrogen? Eller kan man? Eller är det fejk alltihop? Ärligt talat så bryr jag mig inte eftersom det är för roligt för att jag ska kunna låta bli att prata om det.

Jag läste en artikel på io9.com om en kompis till twittraren och bloggaren Shelley Zhang som upptäcker att han på nåt sätt misstagit Harry Potter-fanfiction för ”the real thing”. Nä, jag begriper inte heller hur man lyckas.

Hursomhelst så postar Zhang ett gäng iMessage-konversationer på sin twitter och det är ju allvarligt talat fruktansvärt roligt. Det finns mer på twittern, bara så ni vet.

Författare: Daniel Clowes

Beskrivning: ”Det är här historien börjar, med att Patience ligger död på golvet. Hon var plågad av minnen och gick i terapi. De hade dålig ekonomi, men hon och Jack var unga, nygifta och väntade sitt första barn. Förstörd av sorg ägnar Jack de kommande åren åt att söka efter den som mördade Patience och deras ofödda barn. När han oväntat kommer i kontakt med en kufisk man som påstår sig ha uppfunnit en tidsmaskin väcks ett nytt hopp: att resa tillbaka i tiden för att hindra mordet från att äga rum.Utrustad med en tidsmaskin han knappt kan använda och 2029 års version av en smartphone reser Jack tillbaka till Patiences ungdom för att skriva om historien, men fastnar i den härva av lögner hon skapat för att skydda sitt förflutna, sitt förnuft och inte minst Jack själv.”

Omdöme: Daniel Clowes är en av de stora indie-serieförfattarna och troligen mest känd för ”Ghost World”, vars filmmanus också Oscarsnominerades. Indie är ju som bekant inte riktigt min hemmaplan när det gäller serier, men det är kanske ok den här gången eftersom Clowes också är ute på lite otrampad mark när han tar sig an sci-fi och tidsresor.

Det här med tidsresor är ju som bekant ganska kluriga saker, och det blir det även den här gången fast med lite extra flum på toppen. Det här är liksom en ganska mörk noir-berättelse fast i psykedeliska färgtoner. 

Det som slog mig mest är att berättelsen är så himla vuxen i sitt ämne, och kanske framförallt hur den behandlar sitt ämne. Det finns ganska många lager vuxenångest och relationsdrama under den färgglada ytan och därmed en hel del att hämta vid omläsning och efter lite fundering. Det är definitivt en bok som växer ju mer man tänker på den. Ta en titt om ni känner er lite äventyrliga. Det kan vara värt att prova nåt nytt!

Finns på Adlibris och Bokus och så.

”Harley Quinn co-creator Paul Dini will collaborate with writer Marc Andreyko and artist Laura Braga on the miniseries, which sees the fan-favorite antiheroine and her pal Poison Ivy team up against Betty Cooper and and Veronica Lodge when a new proposal looks to drain the wetlands between Gotham and Riverdale. The nature lover that she is, Ivy comes up with the idea to kidnap Riverdale’s resident heiress Veronica and her best friend Betty.”

Nån har ju överdoserat på nåt här. Piller, hostmedicin, socker. Nåt konstigt i alla fall. Men jag måste ju läsa, det känner jag direkt.

Bild och citat lånat från cbr.com.

Titta! En Throwback Thursday! Det var minsann inte igår. Eller ja, igår var onsdag så då blir det ju aldrig en #TBT men ni fattar ändå.

När jag skummade igenom instagramflödet för nån dag sen såg jag ett bekant bokomslag:

Eftersom jag ligger lite efter med recenserandet så tänkte jag nu börja på en bok jag inte läser ut i en handvändning: en tusen sidor tjock japansk klassiker. #läserjustnu #currentlyreading #musashi #eijiyoshikawa #bookstagram #booksofinstagram

A post shared by C.R.M. Nilsson (@crmnilsson) on Jul 4, 2017 at 11:11am PDT

Det är en bok jag inte tänkt på under de senaste 20 åren, men jag har faktiskt läst den i typ mellanstadiet eller så. Grejen med den här boken är att den är ENORMT tjock. Speciellt för nån i den åldern, men jag tror faktiskt att den fortfarande är den tjockaste bok jag nånsin läst.

Varför läste jag den då? Eh, kolla omslaget. Det är ju sketatufft. En arg samuraj med inte bara ett utan två svärd och eld eller nåt bakom. Dessutom hade jag ju redan då nördat ner mig i allt vad ninjor och samurajer heter (i min värld var feodala Japan ett fullkomligt krig med ninjor på ena sidan och samurajer i lustiga frisyrer på andra. Tyvärr var det inte riktigt så.) så det var väl en logisk konsekvens av att gå till den snälla bibliotekarien och fråga ”ursäkta, vad har ni för böcker om samurajer?”. Det bör ha tagit en stund att läsa igenom den, men jag är rätt säker på att de fick tillbaka den innan lånetiden gått ut.

Är det nån annan som läst den här kolossen? Och kanske till och med kommer ihåg vad den handlade om?

Författare: Ransom Riggs

Beskrivning: ”Kära läsare,

Den bok som du håller i din hand är endast avsedd att ses av besynnerliga ögon. Om det skulle falla sig så att du inte tillhör de förunderligas skara med andra ord, om du inte ibland råkar sväva ur sängen mitt i natten för att du har glömt att förtöja dig vid madrassen, drabbas av att eldslågor slår upp ur dina handflator vid olämpliga tillfällen eller tuggar din mat med munnen som du har i nacken så vill jag be dig att genast lägga tillbaka den här boken där du hittade den och glömma att det här någonsin har hänt. Var inte orolig, du kommer inte att missa någonting. Jag är övertygad om att du bara skulle tycka att de här historierna är konstiga, oroväckande och inte alls i din smak. Och dessutom har du inget med dem att göra.”

Omdöme: Det första vi kan säga är att om man inte läst Riggs övriga böcker så lägger man den här åt sidan och tar sig igenom originaltrilogin först, annars får man helt enkelt inte ut lika mycket av boken. Då tycker man nog mest att den är rätt konstig. Det lär man kanske göra ändå, men ni fattar nog poängen.

Till skillnad från trilogin är det här alltså en samling av kortare sagor eller berättelser som handlar om besynnerliga för besynnerliga. Vissa är bättre än andra men överlag är de faktiskt ganska småtrevliga och kul. Jag gillar framför allt den första med kannibalerna och de besynnerliga vars armar och ben kan växa ut om de huggs av – ni kan ju gissa vartåt det barkar…

Den är inte heller illustrerad på samma sätt som böckerna, inga konstiga foton här inte. I stället är den illustrerad med kopparsticksliknande teckningar och det funkar nästan ännu bättre.

Det är så klart en bok som är helt onödig och mest känns som ett enkelt sätt att casha in lite extra pengar på de redan frälsta men samtidigt är den som sagt ganska småmysig och snabbläst så har ni tid och pengar över så är den inte alls ett dumt val.

Finns på Adlibris och Bokus etc.

Ja, jag ska blogga mer.

Jag vet.

Men jag skyller på att jag varit tvungen att lektörsläsa ett manus, och sen har det varit födelsedagar och annat familjerelaterat av både bra och dåligt slag, och dessutom började jag titta på ”The 100” igen och fastnade hårdare än tuggummi under skosulan.

Men det ska komma recensioner, jag lovar.

Under tiden kan ni kika in hos Johanna och läsa ett superbra inlägg (och mängder med kommentarer) angående bokbloggens eventuella död. Jag tror personligen att det är lite som med punken – den är inte död, den luktar bara så ibland.

Om man får lov att vara lite nördig, och det får man ju – herregud, det är faktiskt just det den här bloggen är till för – så är det faktiskt en historisk dag i dag. Inte bara för att Elof och Leif har namnsdag, eller att Tower Bridge invigdes på det här datumet för en massa år sen.

Nej, det är mycket mer spännande än så, och dessutom något som faktiskt har en liten koppling till den typ av finkultur som den här bloggen snöat in på.

Det är nämligen så att på denna dagen 1908 så smällde det så in i bängen i Tunguska i Ryssland. Eftersom ingen som läser den här bloggen var på plats just då så kör vi en liten recap med hjälp av Wikipedia:

”Tunguska-händelsen anses vara den största kända kollisionen mellan jorden och en annan himlakropp under de senaste 100 000 åren. Händelsen ägde rum den 30 juni 1908 (17 juni enligt den Julianska kalendern som användes lokalt på den tiden) klockan 07:15 över taigan vid floden Steniga Tunguska i guvernementet Jenisejsk i Ryssland då troligen en meteorit – en asteroid eller en komet – med en diameter på någonstans mellan 60 och 1200 meter, ödelade drygt 2 000 km² skogsmark.”

En jäkla smäll alltså.

Ryskt plockepinn.

Men varför är det här intressant? Har bloggen blivit konspirationsteoretiker helt plötsligt? Är det dags att ta fram foliehatten?

Nej då. (Även om jag personligen gillar exploderande UFO-teorin. Jag tror bara inte på den.) Det är för att det står om den i Ransom Riggs böcker!

Där beskrivs orsaken till explosionen i Tunguska som att de lite elakare besynnerliga experimenterat lite väl mycket och därmed fick det att säga poff. I samband med detta förvandlades de också till de allmänt äckliga tomgastarna, eller ”hollows” om ni precis som undertecknad mest läst de engelska böckerna.

Därför är den här dagen lite extra festlig.

Och förresten blir det mer Ransom Riggs nästa vecka. Vi ses väl då?

Författare: Jennifer Niven

Beskrivning: ”Alla tror att de känner Libby, hon som en gång utnämndes till Amerikas fetaste tonåring. Men har någon sett förbi hennes kropp till personen inuti? När hon nu börjar skolan igen efter år av hemundervisning, ska hon visa alla vem hon är – någon som gör precis vad hon vill. Alla tror att de känner Jack också. Kaxiga Jack, som ändå alltid håller sig väl med alla. Det ingen vet är att Jack är ansiktsblind, han känner inte ens igen sina egna bröder. Och han intalar sig att ingen behöver veta hans hemlighet-bara han håller alla på avstånd. Sedan träffar han Libby. ”

Omdöme: I grunden finns det en otroligt enkel och traditionell kärlekshistoria. En historia som egentligen är helt utan överraskningar, åtminstone för mig. Det finns en Radiohead-låt som heter ”No Surprises” och det är väl ungefär så jag känner om den delen av boken. Och den är dessutom så där otroligt amerikansk på det där sättet att exakt alla har problem så att det räcker till en egen bok – det räcker liksom inte med en ansiktsblindhet och nån som varit så överviktig att hon behövde lyftas ut med kran rån sitt hus. Man måste lägga till döda föräldrar, otrohet, skilsmässor och mobbade småsyskon, annars är det ingen riktig YA-bok. Eller det känns i alla fall så i bland, och i en mindre skicklig författares händer så hade det antagligen gått helt åt skogen. Jag är helt medveten om behovet av att karaktärer måste göras intressanta, men jag är inte fullt lika övertygad om att man nödvändigtvis måste tatuera in TRAUMA i pannan på minsta biroll.

MEN!

Och det är ett stort MEN…

Hon lyckas ta mig tusan ändå att skriva en bok som är både intressant och tänkvärd, och trots att den är tjock som ett vedträ så är boken förvånansvärt snabbläst.

Det jag tar med mig från den här boken är i princip det som Noora har på en lapp på väggen i SKAM (ni trodde väl inte att ni skulle slippa SKAM-referenser här va?) – alla kämpar med nånting och som inte andra vet om. Så ni vet, be kind, always. Det är liksom det bärande temat i boken, och att få ta del av händelserna ur både Libbys och Jacks perspektiv, dvs ”mobbad” och ”mobbare” gör att läsaren faktiskt får se saker och motiv ur flera olika perspektiv. Sen hjälper det ju att Niven lyckas med sina karaktärer. Jag använder citattecken just för att det inte är så enkelt som det låter.

Det här är riktigt bra grejer. Låt inte sidantalet skrämma er. Ni kommer inte ens att märka av det. Och läs ”Som stjärnor i natten” av Niven sen också. Hon kan sina saker.

Finns på Adlibris och Bokus.

F

Författare: Cyril Hellman, illustrerad av Peter Bergting

Beskriving: ”Patrik Obilic är i 30-årsåldern och så kallad firmakille i AIK. Det är en ålder då man brukar välja bana och karriär i livet. Men Patrik är nöjd med sin tillvaro som kretsar kring jobbet som servitör på en populär restaurang, fotbollsmatcher och om kvällarna gå ut på krogen och ragga brudar med polarna.”

Omdöme: Omslaget till vänster säger en hel del. Vi pratar män, supporterkultur, våld men samtidigt nån sorts märklig stolthet. Det här är så otroligt svårt för mig att känna igen mig i eftersom jag aldrig varit särskilt intresserad av sport eller den kultur som finns kring speciellt fotboll. Däremot har jag ju så klart ”sett på stan” när det är matcher och läst i tidningar och hört i lunchrummen och allt sånt där.

Därför är det så intressant att läsa den här serieromanen som baserats på ett antal djupintervjuer med killar av just den typ som huvudpersonen Patrik är. Killar som verkligen ser fram emot och vars liv i stor utsträckning kretsar kring nästa ”box” som det kallas. Killar som samtidigt tvärtemot vad man fördomsfullt kan tro har bra jobb och familjer men som ändå inte kan eller ens vill vara en del av det mer traditionella Svensson-livet. Just den saken var nåt jag aldrig ens reflekterat över, precis som jag aldrig riktigt trott att de faktiskt gillar fotboll vilket de faktiskt kan vara otroligt insatta och kunniga i. Det här är nåt som Hellman och Bergting tydligt lyfter fram och det bidrar till en mer nyanserad bild av människorna det handlar om. Man får aldrig sympatier, men kanske lite mer förståelse. Hur tänker de egentligen? Vad har de för motivation? Vad är det som gör att de vill slå varandra i småbitar? För nån som inte har en insyn så är det många gånger som man får sina fördomar satta på skam. Och så många nya tankar som boken sätter igång!

Jag påminns ofta om Jens Lapidus under läsningen – det är nåt med Stockholm som bakgrund, hårdheten, machokulturen och ett filmiskt berättande (boken var ursprungligen tänkt som en långfilm) som gör det, och till viss del är det kanske dessutom ett eko av Bergtings samarbete med just Lapidus i ”Gängkrig 145”.

Bergtings illustrationer är som vanligt väldigt kraftfulla och dynamiska, men den här gången är de lite mer skissartade och inger en mer hektisk känsla än andra verk jag läst av honom. Det är nåt som passar bra ihop med Hellmans text och visar än en gång hur effektfulla serier kan vara som berättarform.

Finns på Adlibris och Bokus. You know the drill.

Jag gillar omslag, det vet ni. Jag gjorde ju till och med en intervju med en sån där människa som gör omslag för ett tag sen.

Sen råkar jag gilla serietidningar också. Och musik.

Så nåt som verkligen fick mig att gå i spinn var när Marvel gjorde lite variantomslag (ett finare ord för ”nu-kränger-vi-samma-tidning-flera-gånger-om”) baserade på gamla hiphopskivor. Tydligen gick det rätt bra så nu drämmer de till med en omgång med gamla hederliga rockplattor istället. Här är några av mina favoriter. Det är pluspoäng om ni vet vilka originalskivor som det handlar om, och ännu fler poäng om ni känner igen alla figurer också:

Anta att man har en kille med alla förutsättningar för att vara en läsare. Läsande föräldrar, både mamman och pappan, gott om böcker i huset och en lillebror som alltid har en bok i väskan. Han är duktig i skolan, får bra betyg och allt sånt där.

Men den här killen VILL VERKLIGEN INTE LÄSA.

Anta att han ändå får en bok i present, exempelvis ”En i laget” som är en samling med noveller av bland annat Patrik Lundberg, Johanna Nilsson, Gunnar Ardelius med flera. Duktiga författare allihop.

Han är nämligen en sportig kille. Älskar fotboll. Spelat sen knattefotbollen och varit med i hur många turneringar som helst.

Fotbollstemat är ju egentligen vettigt, eller hur?

Kanske tänker vi vuxna ”men vad bra, en bok om fotboll, och korta berättelser så att man inte hinner tröttna!” och försöker uppmuntra läsandet.

Men ändå – det går inte att få honom att läsa.

Jag har tänkt en hel del på det här och jag vill minnas att jag nån gång läst om att det inte spelar nån roll hur bra förutsättningar man har om man ändå inte vill själv. Man kan bara leda nån till vattenhålet men inte få dem att dricka eller hur talesättet nu går.

Det går kanske inte att tvinga killen att läsa heller – är det inte lustfyllt att läsa skönlitteratur så blir det definitivt inte roligare och mer intressant om det är ett tvång? Går det att tvinga tonåringar att läsa? Och är fotbollsböcker rätt väg?

Författare: Katarina Wennstam

Beskrivning: ”En sjuttonårig flicka har blivit mördad på ett hotellrum i centrala Stockholm. När sextonåriga Alexandra Skarp får höra det kan hon inte låta bli att tillsammans med sina bästa kompisar, Charlie och Bianca, börja nysta i fallet. Det leder dem rakt till hotellet där flickan hittades död och snart är de djupt indragna och kanske närmare förövaren än de önskat.”

Omdöme: Katarina Wennstam är en väldigt etablerad författare, både när det gäller spänningsromaner för vuxna men även reportageböcker och krönikor. Den som läst henne innan kommer att känna igen tematiken om hur tjejer behandlas i dagens samhälle – skillnaden är att det den här gången är en ungdomsroman.

Det märks väldigt tydligt att Wennstam är en författare som kan sitt hantverk och sitt ämne. Den här boken gissar jag har sitt ursprung i ett uppmärksammat rättsfall som Wennstam också skrivit krönikor om och det är faktiskt riktigt obehagligt hur mycket av boken som påminner om sådant man ser och läser om på TV och i dagstidningar. Visst kan jag känna att de tre huvudpersonerna nästan är lite väl duktiga hobbydetektiver i förhållande till polisen ibland, men för det mesta fungerar det ändå väldigt väl och det är karaktärer man gärna vill läsa mer om.

Jag har verkligen saknat böcker i den här genren – deckare och spänningsromaner för vuxna är inte svårt att hitta, men motsvarande böcker för ungdomar är betydligt mer ovanligt så därför gläder det mig att författare som Christoffer Carlsson och Katarina Wennstam levererar så pass bra böcker i genren.

Jag gillar också hur Wennstam slugt använder Alex mormor för att förklara för läsaren hur rättssystemet i Sverige fungerar – förutom att hon skildrar en väldigt fint skildrad relation lyckas Wennstam samtidigt vara pedagogisk och förklarande utan att vara föreläsande. På samma sätt bakas mysteriet och den sociala kommentaren skickligt ihop på ett sätt som aldrig känns forcerat men som däremot väcker både tankar och känslor under läsningen. Och j*vlar vad arg man kan bli ibland.

Boken är på lite drygt 250 sidor och jag kan känna att det är både för kort och samtidigt helt lagom – för kort för att jag vill läsa mer och helt lagom för att jag verkligen uppskattar att det finns böcker som inte behöver 500 sidor på sig.

Jag tycker verkligen att det här är riktigt bra och rekommenderar boken varmt. Jag ser väldigt mycket fram emot de kommande två böckerna i trilogin!

Finns på Adlibris och Bokus och så vidare.

För ett tag sen så snubblade jag över instagramkontot Stålbjörnen. Mannen bakom kontot heter Stefan Johansson och han har skapat en helt underbart charmig mash-up mellan Bamse och superhjälteserier, främst DC och nu senast har han gjort en liten avstickare och gjort en ankifierad X-Men-serie. Vi pratar liksom Lille Blixt (The Flash obviously), Filuren (Jokern), Farliga Flisan (Harley Quinn) och så vidare. Det är så himla fyndigt och samtidigt så initierat och nördigt! För mig som lärde mig läsa genom Bamse och sen gick vidare till Spindelmannen så är det här verkligen nåt som går rätt in i hjärtat på mig. Jag är helt såld!

Om man inte vill följa serien via instagram, eller helt enkelt vill ha en mer lättläst version så kan man med fördel kika in på stalbjornen.wordpress.com.

Författare: Sabaa Tahir

Beskrivning: ”Laia och Elias är på flykt genom öknen, på väg mot det ökända fängelset Kauf för att frita Laias bror. Efter sig har de Kommendantens trupper, beordrade att döda eller fånga dem. 

Helene är kvar i huvudstaden, för evigt bunden av eden hon svurit till den nye kejsaren. Hon försöker desperat glömma sin kärlek till Elias, eftersom han numera är Imperiets, och därmed även hennes, största fiende. 

När Helenes vägar korsas med Elias och Laias, tvingas Helene till omöjligt val. Elias, eller Imperiet?”

Omdöme: Dags igen för lite sandal-fantasy med hjärtan som står i brand samtidigt som svärden svingas och mystiska varelser med talfel härjar runt. Boken finns för övrigt på svenska med titeln ”Eldmärkt”.

Visst är det en fin blandning? Både supertraditionellt och eget på samma gång. YA fantasy med klassiska beståndsdelar fast med lite ny kryddning.

Eftersom det här är en uppföljare (bok två av fyra tydligen) så trampar Tahir på med lite raskare steg än i första boken. Nytt för den här gången är att Helene blir den tredje huvudpersonen och får egna kapitel. Det var nåt jag faktiskt saknade i första boken, så det var ett välkommet inslag. Jag känner dock inte att hennes egna röst är riktigt så tydlig som jag skulle önska.

Fantasy-inslaget blir också allt mer närvarande och det spännande är väl just att det inte är de vanliga tomtar och trollen utan varelser hämtade från den arabiska sagovärlden.

Man kan också läsa in en hyfsat stor dos verklighet i boken i de inslag som behandlar krig, folkmord, förföljelse och massgravar och annat sånt som kanske inte är fullt så verklighetsfrämmande. Det är de inslagen som också medför att vi kanske får höja målgruppens ålder en smula.

Finns det saker att irritera sig på då? SJÄLVKLART.

Två tredjedelar av boken lusas ner av ”men jag är ju kär i X men Y är så söt bakom den långa luggen” blandat med ”jag är ju inte kär i X men jag är ändå kär i X”. Som tur är förändras den här dynamiken hyfsat i sista tredjedelen så man behöver till slut inte skrika sig blå av frustration.

Det är trots allt en rätt kul serie, om än stundtals lite nedtyngd av genreklichéer. Högt tempo och brutalt så det förslår väger upp, och storyn engagerar. David gillar!

Finns på Adlibris och Bokus. (Länkar till svenska översättningen).

Jag skrev ett litet inlägg för några dagar sedan om böcker jag var sugen på – om ni kanaliserade er inre Veronica Mars så såg ni att det bara var böcker av svenska författare. Nu är det ju så att det skrivs en och annan bok utanför Svea rikes gränser och de är så klart nåt att se fram emot de också. Här är några som jag blir sugen på i alla fall:

Wonder Woman: Warbringer – Leigh Bardugo (2017-08-31)

Innan jag läst ”Six of Crows” hade det här inte varit särskilt intressant. Men nu känns kombinationen Bardugo och Wonder Woman plötsligt otroligt 2017 och spännande. Så kan det gå om man gör bra ifrån sig.

Warcross – Marie Lu (2017-09-14)

Ok, omslaget är så fult att man måste kisa lite när man tittar på det men jag är lite svag för Marie Lu, även om hennes senaste trilogi inte riktigt funkat för mig.

All the Crooked Saints – Maggie Stiefvater (2017-10-10)

Jag har inte läst sista boken i ”the Raven Cycle”, men det jag läst hittills av Stiefvater är tillräckligt. Jag är pepp. Löjligt pepp.

Artemis – Andy Weir (2017-11-14)

Andy, du hade mig vid ”a heist story set on the moon”.

What To Say Next – Julie Buxbaum (2017-07-11)

Upphovskvinnan bakom boken som orsakade ”Wafflegate” är tillbaka med en ny YA-bok som antagligen kommer att vara så söt att den borde ha en varningstext. Men ojojoj vad jag gillar sötsaker.

Jag är för övrigt fullt medveten om att ovanstående uteslutande är gamla bekantskaper.

Och slutligen såg jag på instagram att Rainbow Rowell ska skriva serietidningen Runaways för Marvel. Tjoho!

I bokvärlden pratar vi alltid väldigt mycket om språk och vackra formuleringar och författaren i allmänhet. Men det finns fler inblandade när det gäller böcker. En person i sammanhanget som inte får så mycket uppmärksamhet är faktiskt människan som formger omslaget. Om man tänker sig att man är i bokhandeln och inte riktigt vet vad man är ute efter, då är som bekant omslaget hur viktigt som helst. Jag frågade Sanna Sporrong som bland annat formgett några av mina favoritomslag hos Lavender Lit  lite grann om hennes arbete. 

Hur får du inspiration till omslagen? Får du läsa böckerna först eller hur går det till när du börjar ta fram ett förslag?

I en perfekt värld skulle jag vilja hinna med att läsa alla manus jag får. Det ger så mycket inspiration och kunskap för mig även privat. Men numera läser jag oftast bara en synopsis av manuset. Jag försöker också få så mycket input från förlaget och författaren som möjligt. Efter det skriver jag ner beskrivande ord och ledtrådar ur handlingen som kan användas som element på omslaget.

Sen börjar jag leta inspirationsmaterial vilket jag ofta hittar på Pinterest. Jag gör en moodboard vad gäller vilken stämning, stil, form, färg och typografi jag tycker passar boken. Jag försöker också skapa tid till att läsa inspirerande bloggar, böcker, magasin och betrakta min omgivning i mitt dagliga liv. Nästa steg är att börja skissa framsidorna på böckerna. Oftast lämnar jag tre ganska olika förslag till förlaget, som sen väljer att gå vidare med en utav dem. Eller så får man börja om helt från början.

Du har ju formgivit en lång rad väldigt olika omslag, från kokböcker till böcker för unga vuxna –  Ser arbetsprocessen annorlunda ut för olika typer av böcker eller jobbar du ungefär likadant oavsett?

Ja det skiljer sig ganska mycket åt. När man arbetar med fackböcker är jag oftast involverad väldigt tidigt i processen. Jag är med vid startmöten tillsammans med förlaget, författare, fotograf, stylist och redaktör och diskuterar stil och upplägg. En väldigt rolig process som skapar ett bra helhetstänk för titeln. Ibland är jag även med vid fotografering för att ge en grafisk synvinkel på hur bilderna kan användas tillsammans med text.

När det kommer till exempelvis romanomslag så ser arbetet mycket mer ensamt ut. Jag får chans att i lugn och ro ”spåna idéer mer på min kammare”. Jag gillar kontrasten i det olika uppdragen på det viset.

Mitt absoluta favoritomslag som du har gjort är ”Min bästa väns fru” för Lavender Lit. Kan du berätta lite om hur tankarna gick just med den boken?

För den titeln ville jag få fram en lite ”ruffig” känsla där mannens skäggutväxt tillsammans med trädet är tänkt att ge associationer till de primitiva känslor vi alla har inom oss. Jag gillar även mannens uttryck väldigt mycket. En utstrålar en uppgivenhet samtidigt som beslutsamhet.

Hur yrkesskadad blir man, hur mycket tittar man på andras arbete?

Jag är absolut yrkesskadad! 🙂 När jag själv väljer titlar jag ska köpa spelar omslaget en stor roll. Men jag går ofta in i bokhandlar bara för att titta på alla nya omslag. Speciellt när jag är utomlands. Jag gillar att känna på böckerna och se detaljlösningar i material. Jag jobbar ju så digitalt så fysiska bokhandlar är ett bra ställa för att få den taktila känslan lite mer i designprocessen.

Det finns många svenska formgivare i Sverige jag ser upp till och vars arbeten jag följer. Men det är lätt att bli nedslagen också om man jämför sig för mycket. Som formgivare är det lätt att tycka att alla andra verkar mer kunniga än en själv. Men så känner nog alla, oavsett yrke tror jag.

I din uppfattning, vad kännetecknar ett bra formgivet omslag? När känner du dig nöjd?

Riktigt bra typografi är otroligt viktigt och det är betydligt mer komplext än många tror. Jag tycker fortfarande att det är den svåraste biten med formgivning och det utmanar mig varje dag. Hur bokstäverna och orden placeras gentemot varandra, vilka typsnittskombinationer som fungerar bäst ihop, hur ordbilderna blir tillsammans gentemot ex proportionerna i en bild eller illustration.

Synlighet väger också tungt för den kommersiella aspekten. En bok ska fungera visuellt i väldigt många sammanhang. Man kan tänka att den ska kunna vara så liten som 15 mm för att synas vid exempelvis en recension i DN.

När jag känner mig som mest nöjd med ett omslag är vid de projekt där jag lyckats få fram exakt den känsla som författaren och förlaget vill förmedla, samtidigt som jag själv är väldigt nöjd med resultatet. Men det allra viktigaste är att beställaren är nöjd. Man måste vara prestigelös där!

Hur ser trenderna ut inom bokformgivningen ut just nu? Vad kännetecknar ett 2016-2017-omslag? Och hur förhåller du dig till det?

Den handskrivna trenden som funnits ett tag håller i sig fortfarande. En stil som länge funnits i USA, med avskalat typografiskt/illustrativa framsidor med en twist blir allt vanligare och många väljer att gå ifrån bilder. Sen tycker jag mig se en högre artistisk nivå ifrån många duktiga bokformgivare i Sverige. Förlagen vågar lita mer på formgivaren och ger friare tyglar, vilket ger en mer unik prägel på omslagen. Jag kan också se att bokformgivare i sig blir trendiga och kända för sitt arbete mer idag än tidigare.

Vill ni se mer av Sannas arbete kan ni med fördel kika på hennes hemsida eller på instagram. Alla bilder tagna från Lavender Lit eller Sannas hemsida.

Det hör till ovanligheterna att jag begår blogg på en söndag.

Men så är det inte vilken söndag som helst – idag får nämligen omslaget till household name Anna Jakobsson Lunds nya bok visas upp:

Jag såg ett annat omslagsförslag tidigare som förvisso var snyggt, men som inte kändes helt rätt. Det här däremot harmonierar väldigt bra med hur jag uppfattar vad boken handlar om. Baksidestexten lyder nämligen:

”Midnattsklockan slår medan jag springer genom Kintoros sluttande gränder. Jag skulle ha varit på scenen nu, tagit emot de andra kemisternas applåder. Ingen hade vågat neka mig ett forskningsprojekt efter det här.

Jag borde ha stannat i bankettsalen, kontrollerat den skärande smärtan. Bröt den sig ut ur mig? Hur kunde den göra det?

Klackarna slinter mot gatstenarna och jag drar av skorna. Fötterna domnar bort, men jag stannar inte. Jag måste härifrån, måste byta om innan någon ser mig. Klänningen är kladdig av blod.

Equilibrium är berättelsen om Ari, som tvingas fly till rövarstaden Porto du Luando och söka skydd bland smugglare, nickelskojare och illusionister. Det är en roman om identitet och kön, vänskap och magi av författaren till den rosade trilogin om Systemet.”

Låter inte alls tokigt, eller hur? Boken kommer i oktober.

Christina Lindström postade en intressant grej på instagram idag som handlar om förhållandet mellan recensent och författare, inte minst inom bloggvärlden (vi har lagt ner begreppet bloggosfären va? Bra.).

Och det är fan så svårt ibland. Faktiskt.

Ju längre tid man håller på med det här, ju fler författare kommer man att springa på och prata med på ett eller annat sätt, antingen via sociala medier eller på Bokmässan eller på nåt annat sätt. Telegram, brevduva, röksignaler, vad vet jag.

Eftersom bokpölen trots allt är ganska liten i Sverige är det här nästan oundvikligt, speciellt om man får för sig att nischa sig på nåt sätt – det spelar nog ingen roll om man bara läser deckare, feelgood, ungdomsböcker eller nåt annat, det är säkert likadant oavsett. Då finns det bara ett visst antal spelare och vägarna kommer att korsas förr eller senare.

Jag sitter ju själv här och har en handfull författare som jag har ett bra förhållande till på olika sätt.

Och det är här Christinas funderingar kommer in, och det är bra och relevanta funderingar.

Hur stå det egentligen till med objektiviteten då? Hur blir det när jag ger mig på nån av de här personernas böcker? Hur tänker jag?

Som jag ser det finns det i huvudsak två vägar jag kan gå. Antingen låter jag bli att recensera deras böcker överhuvudtaget, och undviker på så sätt alla såna här problem. Jag kan fortfarande läsa böckerna, jag får bara inte prata om dem. Kanske betyder det att det i längden bara blir utländska författare och svenska debutanter som recenseras, men då är åtminstone det här med integriteten utom tvivel. Så fort jag pratat med nån så åker hen ut i kylan för säkerhets skull liksom. Lite hårddraget, men ni fattar.

Eller så läser jag dem och gör mitt allra bästa för att vara precis likadan i mitt förhållande till dem som om jag läser valfri amerikan eller dansk eller var nu författaren kommer ifrån och som jag ändå aldrig kommer att träffa. Eller för den delen svensk författare som jag aldrig pratat med.

Fattar ni? Det här ÄR snårigt.

Just nu, och det här är naturligtvis inte hugget i sten på nåt sätt, så tänker jag att jag läser böckerna och är det så att jag tycker att nåt är bra så skriver jag det, och är det dåligt så skriver jag det, men nyckeln är att det måste vara väl underbyggda åsikter och konstruktivt på samma sätt som jag alltid tycker att en recension ska vara skriven. När det nu blir så att det handlar om böcker av de här författarna, då får jag helt enkelt vara extra noga och fundera på varför jag tycker som jag gör? Tycker jag att det är bra bara för att jag gillar personen, eller hade det varit lika bra om det var Okänd Författare X som skrivit det? Och ska jag ta hänsyn till författaren när det är nåt jag inte gillar bara för att hen är trevlig i kommentarsfältet? (Svaret på just den frågan är så klart ”I HELVETE HELLER”.) Och i sådana fall får faktiskt författaren snällt tugga i sig att man inte kan få kompisbehandling.

Nu har jag tänkt högt igen och vi vet ju alla att det inte nödvändigtvis är jättelyckat alla gånger, men jag skulle verkligen älska att få höra lite kommentarer på det här i kommentarsfältet. Pliiz?

Ni vet senare i höst? Den där tiden efter att man bränt sig i nacken, fått mjukglass på favvo-tröjan, varit lite för generös med tändvätskan i klotgrillen och sagt ”varför åker man utomlands mitt i sommaren, vi har det ju så hääääärligt här i Sverige”, då kommer det ut en massa böcker. Vissa böcker är man till och med sugen på att läsa. Här är några som jag ser fram emot:

(Jo, just det. Alla utgivningsdatum är de som finns på Bokus, så stämmer de inte så är det deras fel, OK? OK.)

• Saker ingen ser – Anna Ahlund (2017-08-17)

Alla som blir förvånade över att den här är med på listan räcker upp en hand. Efter att ha sett hennes instagram i månader är det ta mig f*n dags att få läsa boken till slut.

• Orkidépojken – Helena Dahlgren (2017-08-29)

Det är nåt med den här som kittlar nåt otroligt när jag läser beskrivningen. Jag vill läsa NU.

• Karta för förälskade och andra vilsna – Johanna Lindbäck (2017-09-06)

Det här ska faktiskt bli intressant. Jag har nämligen inte läst nåt jag gillat av Lindbäck tidigare. Jag hade rätt svårt för hennes och Lisa Bjärbos ”Vi måste sluta ses på det här sättet”, så intresset här är mer baserat på Bladen brinner än nånting annat.

• Visheten vaknar – Elin Säfström (2017-09-06)

Men Johanna får faktiskt stå tillbaka för den andra boken som kommer ut samma dag. Det här är en av de böcker jag är mest pepp på under hela 2017, bara så ni vet. Pallar den favorittrycket?

• Mica – Dotter av Solfolket (2017-09-20)

hur blir det när Anders Jacobsson (ja, DEN Anders Jacobsson, ni vet, Bert och Sune-snubben) skriver urban fantasy? We will soon find out.

• Fejk – E. Lockhart (2017-10-03)

Här kör vi lite på gamla meriter. Lockhart – bra. Lavender Lit – bra. Och den här gången lite mer thriller-aktigt verkar det som. I like.

• Equilibrium – Anna Jakobsson Lund (2017-10-05)

Anna den Första är tillbaka i helt nytt universum, nytt alltihop. Om jag ska läsa? OM JAG SKA LÄSA?!?!? SOM JAG SKA LÄSA!!!!

• Allt det vackra är inte förstört – Danielle Younge-Ullman (2017-10-23)

Omslaget! Omslaget! Herregud! Omslaget! Jag vill ha det i A3 och rama in. Ja just det, boken låter bra också. Kolla förlagets instagram om ni inte tror mig. Vilket förlag? Lavender Lit så klart.

Honorable mentions eftersom jag redan pladdrat om dem = alla böcker på Vox by Opal i höst. Alla fyra, I kid you not. Och så Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren. Och Michaela Von Kügelgens ”Vad heter ångest på spanska?” som får pluspoäng för både knasig titel och tilltalande omslag, och inte minst för att hon har den goda smaken och självförtroendet att tipsa om sig själv i kommentarsfältet 🙂

Har ni fler tips? Gör som Michaela och kommentera på bara!

Nu var det rätt många år sen jag läste Da Vinci-koden men jag kan inte riktigt komma på hur man kan snickra och fixa för att göra om den till en YA-version?

Är det nån som läst den engelska versionen och kan berätta om skillnaderna? Jag är faktiskt nyfiken på riktigt.

Det blev så till slut. Jag sket i Levithan vilket alltså är nån sorts trendbrott, men det gick liksom inte att fortsätta läsa bokuschlingen. Nån gång måste man bita i den öronvaxsmakande brysselkålen och ge sig, så nu letade jag istället upp en bok som känns lite mer som hemma i genren ”romersk/arabisk fantasy featuring militärtränade barn med svärd”. En uppföljare förvisso, men förra var ju faktiskt rätt kul. Katja har redan läst och gillat, och det är alltid ett bra tecken.