Boken alla pratar om

Ja, alltså, jag kommer inte att recensera den där gula boken alla pratar om. Inte för att den inte är bra, utan för att jag tycker att allt runt omkring är ännu mer intressant.

För det första är det ju lätt att tycka att varenda bokblogg härifrån till Katmandu recenserat den, och det är faktiskt nästan sant. Det intressanta är att eftersom det är en så ohemult älskad serie så bedöms den stenhårt av alla som läser den. Och roligt nog är vi inte överens, vilket faktiskt är ännu festligare än vanligt då vi bokbloggare annars är så löjligt överens om allting. Mer fighting och mer diskussion I say!

En sak som folk faktiskt haft olika åsikter om har varit varför boken överhuvudtaget ges ut. Vissa är själaglada över en fortsättning på hela Harry Potter-franchisen, medan andra helst hade sett att Rowling bara gav fan i alltihop. Jag landar väl… nånstans mittemellan.Jag förstår båda sidorna, och för min del så gillade jag boken väldigt mycket. När det dessutom är så att det inte finns en enda biljett till föreställningen under hela 2016 och 2017(!) så är boken allvarligt talat det enda sättet som man kan ta del av berättelsen överhuvudtaget, så bara av den anledningen så är den ju underbar.

Däremot känner jag inte nån dragning alls när det gäller att läsa manuset till ”Fantastic beasts…”, jag kommer ju inte ha några svårigheter att se filmen, så där köper jag absolut mjölkningsargumentet. När det gäller den här utgivningen av berättelser (”Pottermore Presents”) så är det väl ändå inte heller nåt att hetsa upp sig över. Pottermore-siten är ju inte något nytt och har funnits i flera år så hela nyheten i sig är ju lite av en icke-nyhet. Skillnaden är väl att man gör material tillgängligt på fler ställen, dvs utanför Pottermore.

Så tänker jag och nu ska jag läsa allas recensioner. Vi ses imorgon.

David pratar allvar

Har ni hört det senaste? Regeringen tycker att svenska grundskoleelever rider alldeles för lite. ”det är viktigare än nånsin att kunna sitta på en häst för att delta i det moderna samhället” säger statsministern. ”Därför har vi beslutat att döpa om höstlovet till HÄSTLOVET för att lyfta fram ridningen.”

Alla ridhus och liknande institutioner får därför dela på hela 5 miljoner kronor om året fram tills 2020. Med tanke på att det enligt Skolverket finns ca 985 000 elever i grundskolan innebär det här att det blir den svindlande summan 5 kr/elev och år! Tänk så mycket ridning man får för det! Speciellt utsatta områden, där ridningen är som allra minst kommer att få ytterligare 10 miljoner/år för att se till så att ännu fler barn får lära sig sitta på en häst och dessutom tycka om det.

Skämt åsido.

Det här handlar naturligtvis inte om en satsning på ridning. Däremot har ju faktiskt regeringen gått ut med en utökad satsning på barn och ungdomars läsning, inte minst med bakgrund av PISA-resultat och liknande. Det kommer att gå till ungefär som jag skrev ovan. Siffrorna stämmer t ex.

Det är jättebra att man uppmärksammar läsning för barn och ungdomar. Men räcker verkligen ett namnbyte från höstlov till läslov, en femma om året och en läsdelegation för detta?Jag är osäker, även om jag hoppas att jag har fel.

Jag vill också ta upp Gustav Fridolins uttalande lite snabbt. Han sa nämligen ”[…]biblioteken och våra kulturinstitutioner ska vända sig till barn med böcker som får upp läslusten hos dem.”. Min tanke är väl: GÖR inte bibliotek det redan?? Gustav, det är precis det de gör hela tiden redan nu.

Ett annat initiativ är att utöka Läslyftet till att även omfatta förskolor och skolbibliotek, och där drar man till med ytterligare 6 miljoner om året. Just skolbibliotek kan på många ställen verkligen behöva stöd, men redan på förhand känns det som alldeles för lite pengar fördelat på alla ställen som kan vara med att dela på det. Vill man få mer effekt måste man vräka in betydligt mer pengar och på ett intelligent sätt. Det behövs personal och kunskap – det går inte bara att få några tusenlappar för att köpa en Billy-bokhylla och en klassuppsättning böcker om resten av resurserna inte finns där.

Läs hela pressmeddelandet från regeringen.

 

Veckans meny v 34 2016

Den här veckan blir tung. Den här veckan kommer nämligen alla nya studenter och det är som allra körigast på jobbet – tänk mellandagsrea/Black Friday/tjurrusningen i Pamplona så är  ni nånstans i närheten. Men frukta icke kära läsare – självklar tlämnar jag inte er i sticket. Vi kör recensionerna som skulle varit förra veckan och så filosoferar jag lite om en gul bok. Funkar va?

Kul på vägen

Hörni, jag har funderat på en grej ett tag. Var är alla roliga böcker för alla som är över 11 men under 35? Vilka böcker är det jag missat?

Jag tänker lite så här. ”Dagbok för alla mina fans” och liknande. När jag var liten så var det Gummi-Tarzan och Bert-böckerna som gällde. Principen är dock densamma tror jag (i hopp om att bli motbevisad). Men för en hel åldersgrupp så är det som om de humoristiska böckerna helt försvinner. Jag menar, böcker med den roliga side-kicken som är lite humoristisk avlastning finns det ju hur många som helst av. Allt är så DRAMATISKT. Eller ÖDESMÄTTAT. EPISKT OCH STORT I TRILOGIER MED PREQUELS OCH SPIN-OFFER. Sen kommer väl roliga böcker igen när man blivit lite äldre, men inte vill man läsa Fredrik Backman och Erlend Loe som tonåring eller hur?

På rak arm kommer jag bara på ”Det är dags att inte freaka ut”, och den var ju ändå fylld med trasigheter, men det är ju å andra sidan ok – det är som att balansera salt med socker.Nån säger kanske ”Men David, Percy Jackson-böckerna då? De är ju roliga, det har du själv sagt.” Och det är helt korrekt, men de faller liksom ändå in i EPISKA kategorin, även om de är betydligt roligare än gravallvarliga Hungerspel och Divergentar och sånt där. Men jag undrar liksom var böckerna är som utspelar sig i mellanstora mellansvenska städer för att låna en titel från Tomas Andersson Wij (fantastisk låt förresten, kolla upp den) och som utgår ifrån att de ska vara roliga först och främst?

Jag gjorde en snabb googling och hittade en artikel där de nämnde några andra bekanta böcker som skulle få en att ”laugh out loud”, men där tror jag nog att nån rökte nåt konstigt på vägen hem? ”Fangirl” är väl inte direkt tokrolig? Eller ”Anna and the French Kiss”?

superbad_primary

Jag vill läsa om såna här nötter!

”Problemet” är väl just vart YA-motsvarigheterna till komedifilmer tagit vägen? Är det för att det är så svårt med humor i skriven form? Säljer det för dåligt? Finns det inga roliga författare? Eller marknadsförs de så dåligt att vi alla missar dem och istället väljer de färgglada böckerna med svärd och drakar på omslagen? Ni som är bibliotekarier, vilka böcker tipsar ni om för alla som är för gamla för

Dela upp er i smågrupper och diskutera så ses vi här om en stund, OK?

Run-run-run-run-run-aways

Förlåt, jag skulle uppdaterat med nåt roligare än att jag sliter med ett konstigt problem på jobbet. Jag skjuter på recensionerna till nästa vecka eftersom jag kom på ett roligare ämne till i morgon. Men dagens absolut överjäkligt bästa nyhet är ändå den här:

runaways

Jag har alltid tyckt att Runaways känns som en serie som har väldigt bra potential för TV. Ja, förutom att det var en himla trevlig serie överlag med härliga karaktärer. Att Josh Schwartz (O.C, Chuck, Gossip Girl, Hart of Dixie) är inblandad är som lönnsirap på pannkakor, dvs helt fantastiskt. Snacka om rätt person på rätt plats.

PEPP!

Snott från Comicbook.com

Börja om från början, börja om på nytt…

…varför ska man sörja tralalala.

Höstterminen drar alltså igång nu. Själv är jag lite orolig – kombinationen fullmåne och nya studenter känns lite som att nån duschat i bensin och sen börjat leka med tändstickor, men vi får väl hoppas på det bästa ändå. Nån gång ska väl en terminsstart gå som den är tänkt.

Hur som helst – många flyttar till en ny plats. Eller börjar i en ny klass. Ny skola. Allt är nytt.

Litteraturen ger oss mängder på exempel på det här. Allt från Janne Flanells ”Ondskan” till valfri Harry Potter-bok.

Oavsett så finns det nog en bok om det. Och eftersom det är mer regel än undantag att man ärver böcker i skolan numera så kan vi väl nämna lite äldre böcker idag?

Martin Jerns ”Svensk synd” ligger till exempel i min TBR-hög. När nån säger att den är som en blandning av Twin Peaks och Engelsforstrilogin så blir åtminstone jag lite sugen, och med P3 Dokumentärs Knutby-avsnitt färskt i minnet så känns en bok om att flytta till liten håla med med skumma typer och hemligheter som nåt väldigt intressant.

Har man flyttat för att läsa på högre utbildning kan man med fördel ge sig hän åt E. Lockharts ”The Disreputable History of Frankie Landau-Banks” (den engelska titeln är faktiskt nåt i hästväg). Jag tyckte väldigt mycket om boken när jag läste den för nåt år sen och den är fruktansvärt fyndig och smart på alla sätt.

En bok jag däremot inte gillade, men som är rätt intressant ur ett ”så-ska-man-inte-göra”-perspektiv är ”Fjärde riket” av Maria Nygren. Att ta inspiration från Nazi-Tyskland för att bli tuffast i skolan är kanske inte rätt väg att gå, men å andra sidan är det ju alltid trevligt med historieintresserade ungdomar. Eller?

När det gäller intresseväckande omslag så kan man inte direkt påstå att ”Flyga högt” av Katarina Bredow når några svindlande höjder (förlåt, jag kunde inte låta bli) men innehållet är dock mer intressant. Det här med att vara tyst och blyg och sen konfronteras med nån som är mer naturkraft än människa är ett otroligt tacksamt ämne.

Kommer ni på några fler spännande böcker? Det borde finnas massor därute!

 

 

 

 

Veckans meny v33 2016

Nu börjar det verkligen kännas att allt är på gång igen. Det känns som skolstart – allt är nytt och luften är fylld av förväntningar och man har nya skor på sig när klockan ringer in för första gången för terminen. Därför kör vi ett litet ”Back to school”-tema i veckan, och kör dessutom inte mindre än två recensioner som med lite god vilja och (extremt) flexibelt tänjande på reglerna också får passa in i temat.

Så packa ryggsäcken, vässa pennorna och sätt väckarklockan  för nu börjar HT-16 på riktigt på oarya.se!

education-school-apple-learn-ss-1920

David leker spågubbe

Myrna Loy vintagegal.tumblr.comSom jag sa i måndags, vi kan väl plocka fram spåkulan för att se vad det dyker upp för roligheter under höstterminen?

Jag ser till exempel att Wahlströms återsläpper Bartimaeus-trilogin av Jonathan Stroud – jag har inte läst den, men hört bra om den och med tanke på att jag verkligen gillat det jag läst tidigare av Stroud (Lockwood och Co.) så kan det här bli minst lika trevligt.

Modernista släpper nästa Brandon Sanderson på svenska, med titeln ”Uppstigandets brunn” och med tanke på hur bra förra boken var så är det glädjande att de fortsätter utgivningen.

Gilla Böcker är nog det förlag som intresserar mig mest i höst. De har ett par riktigt intressanta titlar på gång, dels Christoffer Carlssons första ungdomsbok ”Oktober är den kallaste månaden”, men också en ny Sara Ohlsson och debutanten Elin Säfström som kommer med en urban fantasy med nordisk folktro i botten. Jag gillar tomtar och troll. Det kan bero på att jag bor och jobbar i John Bauer-country.

På filmfronten är det som vanligt JÄTTEMEGAFRANCHISE-fest. Jag peppar stenhårt på ”Doctor Strange”, men kanske ännu mer på ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” och ”Rogue One: A Star Wars Story”. Däremot är jag lite mer skeptisk mot Tim Burtons filmatisering av ”Ms. Peregrines hem för besynnerliga barn”, dels för att Burton inte gjort en bra film på åratal men också för att de verkar ha ändrat en hel del från böckerna, men vi får väl se. Jag kommer att se den, det är liksom ingen tvekan.

Och just det, en sak till…

Vi ses väl på bokmässan? Jag åker dit för första gången i år och har redan bestämt mig för att hälsa på en del kändisar. Några ska jag till och med äta frukost med på fredagen…

Sommarens bok

Men du David, är det här inte en bokblogg? Du har pratat om film och TV, men inga böcker än så länge?

Nä, och det har lite att göra med att jag bara läst två böcker under semestern – dels den här jag tänker prata om nu och dels en som jag inte KAN prata om än.

Åh, och jag som gillar hemlisar…

Fast du vet ju redan? Du är ju jag osv.

Tänkte inte på det. Vilken bok är det som du kan prata om då?

”Pojken på bergets topp” av John Boyne. Pojken är den lille Pierrot som några år innan andra världskriget bryter ut blir föräldralös och får flytta från Paris till sin faster som är hushållerska åt en mäktig man i Tyskland.

”En mäktig man”?

Ja. en ledtråd är kanske att huset heter Berghof?

Ah. Hon är hushållerska åt Hitler himself alltså. Nåt har ju fastnat från historielektionerna. Det här låter ju spännande!

pojken_abrgtscmy_12963

Ja, och det är det också. Boyne beskriver väldigt bra hur lille Pierrot (eller Pieter som han döps om till) blir omhändertagen av Adolf Hitler och hur han mer och mer indoktrineras till att bli fullfjädrad Hitlerjugend under sina år på Berghof.

Låter som ett typexempel på att man blir som man umgås?

Precis, och det är också där boken har sina största poänger – Boyne driver stenhårt tesen att miljö och umgänge i unga år har stora konsekvenser för individen. Genom att förlägga handlingen till just den här platsen med de här karaktärerna blir det extremt tydligt. Subtilt som en slägga, men det är inte heller poängen. Istället blir det en spännande historisk roman för unga och för den delen föräldrarna också. Det är inte direkt ett långskott att omsätta handlingen till nutid.

Vad tycker du om språk och layout då?

Alltså, där är jag lite kluven. Även om den inte är krånglig på något sätt så är det nåt i stilen som påminner lite om de gamla ärvda äventyrsböcker jag läste när jag var liten, och det kan ju vara både ett plus och ett minus beroende på vem som läser. Jag personligen gillade det. Boken är dessutom inte så tjock vilket säkert kan tilltala en del läsare.

Låter som att du gillade boken?

Absolut. Den är både spännande och intressant och för min del så tycker jag att alla kön och åldrar kan läsa den här med stor behållning. Och gärna prata med varandra efteråt om innehållet i boken!

Tack till Wahlströms för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus och de vanliga knallarna.

Sommarens bästa TV

Igår pratade vi film, idag blir det alltså TV.

Det stämmer, och den här gången så ska vi prata om nåt helt nytt men som känns tidigt 1980-tal.

Ah, du menar…

”Stranger things”.

stranger

Misstänkte att du skulle säga det. Vad är det för en tv-serie för de som inte vet?

”Stranger things” är den ultimata hyllningen till några av de bästa från 1980-talet. Det är en TV-serie från Netflix skapad av bröderna Duffer som gjort en del avsnitt av den underhållande ”Wayward Pines” som vi kan prata om en annan gång . ”Stranger things” handlar om ett kompisgäng där en av killarna mystiskt försvinner och ungefär samtidigt så hittar de en flicka i samma ålder ute i skogen. Hon visar sig ha superkrafter och har rymt från en forskningsanläggning som ägs av amerikanska regeringen.

Men vänta – det här låter ju som om man mosar ihop Stephen King och Steven Spielberg?

EXAKT. Och det är precis det som är så himla bra. Dufferbröderna hymlar inte heller med sina inspirationskällor – det hänger precis rätt planscher på väggarna, det finns scener och händelser som man direkt kan härleda till andra filmer hela tiden. Jag blev vansinnigt sugen på att se om en hel hög med gamla klassiker: ”Goonies”, ”Stand By Me”, ”Poltergeist”, Eldfödd”, ”E.T”… Introt är så våldsamt snyggt i sin enkelhet dessutom.

Jaha, men riskerar det inte att bara bli referensbingo av alltihop då?

Jo, det gör det ju absolut. Jaktscenen på cykel går liksom inte att känna annat än att jaha, ”E.T” men samtidigt så tycker jag att de håller det på en vettig nivå ändå. Ett kärleksbrev får innehålla lite smetiga klichéer tycker jag.

Jag förutsätter att det är ganska okända skådespelare i huvudrollerna?

Ja, den mest kända är väl Winona Ryder, och hon är väl inte direkt ett toppnamn år 2016. Annars är det en del stabila biroller, men de stora fynden är ju naturligtvis barnen och kanske speciellt Gaten Matarazzo som är så charmig och påminner så mycket om en ung Corey Feldman att han stjäl varenda sekund han är i bild. Älskar ungen.

Det är åtta avsnitt om jag förstår det rätt?

Det stämmer, och jag tycker att den har en rätt bra tempovariation längs hela serien. Det håller liksom hela vägen in i kaklet. Slutet öppnar dessutom för en fortsättning så vi får väl se om det blir av.

Finns det nåt som är mindre bra då?

Jag måste säga att jag kanske inte ser någon jättestor dragning för de lite yngre, säg 90-talisterna. Det är trots allt en 80-talsskildring som hyllar 30 år gamla filmer och jag vet inte om det är nåt jättespännande för dem, men man vet ju aldrig. Men för oss äldre är det bara att sätta sig och påminnas om en tid då man hade limpsadel på cykeln, inte hade internet och telefonen satt fast i väggen.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 201 andra följare