Hur sköter du ditt egentligen?

Varning för inlägg av bloggarteknisk karaktär. Om ni inte är intresserade så kan ni med fördel lyssna på senaste avsnittet av ”Bladen brinner” istället.

Jag har en tid slitit med att försöka bli bättre på att faktiskt komma ihåg vad jag läser. Ibland känns det lite som att min hjärna är täckt av ett tjock lager teflon vilket gör att jag är himla dålig på att komma ihåg saker, och kombinerar man det med att det tar lite längre tid för mig att få ihop recensioner nuförtiden så inser ni ju snabbt att den där matten inte riktigt går bra ihop.

Därför tänkte jag att jag skulle testa att slänga upp ”skalet” till en recension så fort jag satt tänderna i en ny bok så att det är klart redan från början, och sen fylla på med tankar och funderingar längs vägen istället. Jag har ju trots alltid telefon eller dator i närheten så de tekniska lösningarna finns ju alltid där. I teorin borde det här hjälpa till att få upp kvaliteten på recensionerna, eller åtminstone göra att det blir lättare för mig att skriva dem.

Ni andra som är lika nere i träsket som jag, vad har ni för strategier?

teflon

Everything, everything. Verkligen.

Trailern för filmen ”Everything, Everything” damp ner nyligen. Jag gillade boken och tyckte att det var himla trevlig myspysläsning, helt utan mobbade barn med automatvapen som omväxling.

Och det ser ju bra ut, det gör det. Karaktärerna ser ut som de ska, huset och allt ser fint ut. Och det verkar vara väldigt troget boken.

Jag har bara ett problem. Jag har redan sett hela filmen. Genom trailern.

Nån klåpare, hädanefter kallad ”praktikanten”, har ju klippt en trailer som är nästan två och en halv minut och då lyckas man faktiskt visa i princip ALLT.

Praktikanten tog alltså titeln bokstavligt när hen klippte trailern och det är ju förstås lite trist för de som inte läst boken och tänkt att se filmen.

Här får ni alltså snabbversionen istället för att plöja igenom ett par hundra sidor döda träd:

 

Amuletten från Samarkand

amuletten-fran-samarkandFörfattare: Jonathan Stroud

Beskrivning: ”Den femtusen år gamla djinnen Bartimaeus väcks plötsligt till liv av trollkarlseleven Nathaniel. Nathaniel är bara tolv år men tänker beordra Bartimaeus att stjäla Amuletten från Samarkand från den mäktige trollkarlen Lovelace. Snart inser han dock att han begått ett fruktansvärt misstag. Lovelace, som äger amuletten, smider sina egna fruktansvärda planer för att röja undan konkurrerande trollkarlar. Nathaniel blir tvungen att använda all sin list och alla de magiska kunskaper han har, men också hänsynslöst utnyttja Bartimaeus för att ta sig ur knipan han försatt dem båda i. ”

Omdöme: Oj oj oj vad den här boken har fått stryk i min väska. Jag har faktiskt aldrig utsatt en bok för så mycket under hela mitt vuxna liv. Den har liksom bott i en gymväska, doppats i schampo och slutligen dunkats i brunsås. Förlåt Bartimeus, det var verkligen inte meningen.

Om nån tycker att beskrivningen på boken känns bekant så beror det på att det här är en nyåtergivning, den gav faktiskt ut redan 2003 på annat förlag men jag gissar på att B. Wahlströms ger ut serien igen eftersom de även ger ut Strouds serie om Lockwood och Co.

I likhet med just Lockwood och Co. så utspelar sig även den här boken i ett alternativt England, eller mer specifikt London där magikerna tagit över och mugglarna, förlåt ”ofrälse” lever lite i skymundan. Det är magiker som sitter i parlamentet och styr alltihop och vi vanliga nämns knappt alls. Sånt är kul, Stroud har alltså redan från början hittat en variant i sitt världsbygge som går igen i båda serierna (nej, det är INTE menat som en ordvits som refererar till spökerierna i Lockwood-böckerna. Vad tror ni om mig egentligen?).

Boken berättas ur både första- och tredjepersonsperspektiv, vilket ibland kan kännas lite konstigt. Kapitlen där man följer Bartimeus är i första person, medan Nathaniel-kapitlen alltså är i tredje. Det skapar en distans till Nathaniel som jag inte riktigt vet om jag tycker är så bra. Stroud klarar det ju så klart rent tekniskt av att hoppa mellan ”jag” och ”han”, men jag vet inte om berättandet stärks av formen. Tål att funderas på i alla fall.

Bartimeus är i alla fall en rejält sarkastisk och babblig liten djinn – tänk anden i Aladdin om han växt upp på Nilecity och doppats i ironi när han döptes så har ni honom ungefär. Han vill också förklara sig väldigt ofta och bryta fjärde väggen genom alla de fotnoter som finns på var och varannan sida i boken. Det här med fotnoter är en berättarteknisk grej som jag har ett lite kluvet förhållande till, speciellt när de är så pass återkommande som de är i den här boken.

Med det sagt så vrålar storyn förbi i full fart från början till slut.Fans av författare som exempelvis Rick Riordan kan med fördel ge sig på Stroud för mer av samma vara. Dock tycker jag nog att Strouds senare böcker och redan nämnde Rick Riordan är strået vassare, men Amuletten av Samarkand är inte på nåt sätt dålig. Den är inte alls tokig, men läs Strouds nyare böcker först.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus und so weiter.

Hjälp sökes

Förra året tyckte jag att jag hade hyfsad koll på vad som kom ut, vilka böcker om verkade intressanta och vilka som kändes som att man kunde prioritera ner.

Men i år är det precis tvärtom. Jag har skitdålig koll rent ut sagt. Det är en handfull böcker som jag känt till, men resten dyker liksom bara upp. ”Oj, är den ute?”

Till stor del handlar det ju om att jag inte lusläst katalogerna för våren, det har liksom inte blivit av.

Så nu frågar jag er kära läsare – vilka är vårens måsten i utgivningen, både svenska och engelska?

”Äh, det är väl inte så svårt.”

Jag lyssnade på senaste avsnittet av ”Bladen brinner” igår. Det bör nog de flesta som läser den här bloggen också göra, men om ni inte gör det så är det en väldigt bra podd av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo om barn- och ungdomslitteratur. Ibland kan jag tycka att det handlar lite för mycket om böcker för mindre barn och inte så mycket om de böcker jag är intresserad av, men det är på petitessnivå.

Hursomhelst, det intressantaste inslaget för min del i senaste avsnittet handlade om översättning av böcker. Helena Hansson, som översatt den helt briljanta ”Världens viktigaste kyss” blev intervjuad och fick berätta lite om hur det går till.

I mitt dagliga jobb, ni vet, verkligheten, så ingår det att skriva en hel del material och instruktioner på svenska, och sen översätter jag det själv till engelska. Nu handlar det förvisso om ganska teknisk text, men samtidigt så måste det ändå vara både korrekt och framför allt professionellt och det är faktiskt rätt svårt. Jag har själv satt upp som mål att det måste ligga på samma nivå som utländska motsvarigheter (och som folk som följer mig på instagram har sett så har jag också börjat plugga engelsk grammatik igen).

Grejen är att det är skitsvårt ibland. Jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på engelska, men jag får slita rätt hårt ibland för att få till det så att det blir bra. Man kan inte översätta rakt av eller bara köra Google Translate på hela texten. Det funkar liksom inte. Samtidigt måste texten betyda samma sak och innehålla samma information även om man inte kan använda samma ord eller ens meningsbyggnad. Jag skulle få panik av att översätta en hel bok.

Därför tyckte jag att det här var väldigt intressant att höra lite mer om, eftersom jag många gånger tycker att översättarna är de okända hjältarna när det gäller de böcker som vi alla älskar. De ska göra ett så bra jobb att de inte själva märks. Otacksamt, eller hur? I exempelvis Helena Hanssons fall så har David Levithan en lite speciell ton som jag tycker att hon lyckas väldigt bra med att få fram i sina översättningar.

Jag har också en tanke om att läsa om Jandy Nelsons ”Jag ger dig solen” fast på engelska just på grund av det här med översättningen. Den är helt fantastisk på svenska i Emö Malmbergs översättning, men jag är ändå otroligt nyfiken på hur originaltexten är. Har nån läst båda och vill kommentera?

(För övrigt finns det en två-stjärnorsrecension på den boken på Adlibris. Jag har nog aldrig  varit så oförstående till en recension nånsin.)

Det blir faktiskt bättre.

Jag vill prata om en sak. En av de saker som gör ”The Edge of Seventeen” till en så in i helvetes bra film. Den är förvisso himla bra på alla sätt, från manus och regi till hur bra skådespelarna är, men det finns en grej som verkligen gör mig extra glad.

Det är Hayden Szeto.

Det är för att han är kines.

Och för att han inte är med i egenskap av att vara just asiat.

Han ska alltså hör och häpna inte vara med som rolig sidekick till den riktiga huvudrollen som spelas av nån klassisk amerikansk ”jock”-snubbe.

Han ska inte heller vara med som kung fu-expert.

Eller nån sorts teknisk snubbe – bilmekaniker, hacker. Ni vet.

Han ska ”bara” vara den manliga huvudrollen. The love interest. Ingen big deal.

Men för nån som växt upp med att de enda filmer där asiatiska killar överhuvutaget är med är ”karatefilmer” är det faktiskt en big deal. Jag ska förresten vara tydlig med att när jag pratar om asiater så är jag medveten om att jag är rätt hårt vinklad mot ostasiater, eftersom det är där jag själv har mina rötter. Jag tänker mig iofs att har man indiskt eller pakistanskt ursprung eller liknande så har man inte direkt mängder av tuffa förebilder i Hollywood att kika på då heller.

Jag är hur som helst väldigt glad att serier som ”Crazy Ex-Girlfriend” och ”The Walking Dead” äntligen kommit på att asiatiska killar kan vara just killar. De kan vara precis som vem som helst. Sjukt revolutionerande eller hur? Ni vet det. Jag vet det. Nu verkar det som att en eller två i Hollywood börjar fatta. Cynikern i mig tänker att det kanske beror lite på att Kina växer som ekonomisk maktfaktor och helt enkelt tvingar till sig plats. I det här fallet är jag i så fall all for it. Mer diversifiering, ja tack.

Sen finns det ju naturligtvis fullkomligt idiotiska karaktärer också – vad i HELVETE håller de till exempel på med i den där förbannade ”Two broke girls”?

Men på det stora hela verkar det alltså gå framåt. Baby steps. Och nu alltså, äntligen som huvudperson i en ungdomsfilm. Jag tycker faktiskt att det är rätt stort, för jag kommer inte på ett enda ytterligare exempel på det här i just ungdomsfilm så det är så skönt när det äntligen dyker upp.

Vet ni? Vissa saker blir faktiskt bättre i världen. Kan vara rätt gött att tänka på, eller hur?

Gåtan om Gotham

Det är nåt konstigt med Gotham. TV-serien alltså, inte den påhittade staden. Att staden aldrig kommer att vara med på Aftonbladets resebilagor är liksom självklart.

För de som inte vet så är själva poängen med Gotham att berätta om James Gordon och många av de karaktärer som kommer att bli skurkar i Batman-världen innan Bruce Wayne hunnit bli så pass gammal och vältränad att han drar på sig den berömda dräkten för första gången. Det finns gott om superhjälteserier på TV nuförtiden, men Gotham är lite som den där släktingen som man bara pratar lite viskande om eftersom ”hen mår inte riktigt bra just nu”. Det är mycket mörkare och konstigare. Som om manusförfattarna och showrunnern en dag sa ”fuck it” och sen freestylade sig fram mellan 8-17 med paus för lunch och kaffe med finska pinnar.

Mitt förhållande till Gotham är ändå ganska bra tycker jag. Jag gillar det trots (eller kanske just på grund av) att serien har en rätt avspänd attityd till ”det riktiga Batman”. Det är inte mycket som känns bekant från serietidningarna så man får ta det för vad det är. Just nu håller de på att köra en grej med karaktären Jerome som kanske eller kanske inte är Jokern. Jag vet inte riktigt. För problemet är att jag hela tiden somnar när jag kollar på serien – oavsett tid på dygnet.

Hur löser man sånt här? Jag vill ju kolla men det är rätt svårt när man stämplat ut i soffan. Jag försökte i går igen så nu har jag nog rätt bra koll på de första 10 minuterna, men sen… kaffe is not an option förresten. Det funkar inte så bra på mig, dvs inte alls. Jag bränner mig mest på tungan och blir inte det minsta piggare.

Om du vill ja oxå

0000197_om-du-vill-ja-oxa_420Författare: Maj Lundgren

BeskrivningCaroline är femton år och tillbringar helst sin tid med bästa kompisen Alice. En kväll när Caroline sitter ensam på bussen händer någonting obehagligt. Ett gäng äldre killar gör otäcka närmanden och Caroline flyr gråtandes därifrån. Några dagar senare stöter hon på en av killarna i gänget, Alex, av en slump. Vad gör man om man tycker om någon som man egentligen borde avsky? Ibland är det bara helt omöjligt att kontrollera sina känslor. När det känns som om någonting sliter och drar ens hjärta i två delar, hur ska man då kunna fatta rätt beslut?

Omdöme: Ni vet den där norska TV-serien som alla sett och som fått alla att prata låtsasnorska? Om man sett vartenda avsnitt och vill ha mer och kanske skulle få för sig att kanske läsa en bok i ungefär samma stil och innehåll och som dessutom är skriven av nån som är i samma ålder som huvudpersonerna, vad finns det då?

Maj Lundgren och hennes ”Om du vill ja oxå”.

Det är vansinnigt imponerande att nån som precis fått börja övningsköra släppt inte bara en utan två böcker, och dessutom har uppenbar talang. Ingen avundsjuka här inte. Nej då.

Det gör också att det känns som en väldigt närhet mellan författaren och texten, det hela känns väldigt trovärdigt och realistiskt, vilket också är en av de stora styrkorna med boken. Läsare i samma ålder borde därför lätt kunna identifiera sig med Caroline och hur hon känner sig. Tyvärr är det väl också så att speciellt tjejer kan känna igen sig i den typ av trakasserier som Caroline utsätts för och som är en av de centrala händelserna i boken. Här tycker jag att Lundgren på ett riktigt bra sätt beskriver hur Caroline påverkas rent psykiskt av det här. Lundgren är även väldigt duktig i allmänhet på att hantera språket både i dialog och miljöbeskrivningar och även detta bidrar till den här ”Skam-i-bokform”-känslan jag pratade om i inledningen.

Det jag har lite svårare för är det här triangeldramat som finns i boken. Dels för att jag upplever att Alex är lite för mycket av en efterhängsen douche för att man ens ska heja på dem men även att den delen som handlar om Alice haltar ordentligt. Den här kärlekstriangeln är inte direkt liksidig om man säger så. Jag engagerar mig helt enkelt inte så mycket som jag skulle vilja. Den kommer också lite för sent i boken för att det ska bli särskilt mycket av det, så dispositionen blir tyvärr lite som att snubbla på sina egna skosnören.

Nu låter jag rätt kritisk, men grejen är ändå så här: jag tror att det finns mycket som unga läsare kommer att känna igen sig i, jag tror att det är ett stort plus att den är skriven av någon i samma ålder och jag är ÖVERTYGAD om att Maj Lundgren bara kommer att bli bättre och bättre hela tiden. Det ska bli väldigt spännande att se hur det går.

Finns på Adlibris, Bokus och de vanliga ställena. Ni vet var.

Tack till Bokförlaget Langenskiöld för recensionsexemplaret!

Det skulle vara så trevligt om något hängde ihop för en gångs skull.

Sååå…. jag är inte den som är den. Jag tycker att man ska lite då och då ska testa saker som man inte gillat tidigare. Saker kan ju ändra sig. Man blir äldre. Smartare. Smaklökarna förändras.

Så därför läste jag Alice’s Adventures in Wonderland (på engelska alltså) i helgen.

Jag vet inte om jag pratat om det här innan, men Alice och jag har inget bra förhållande till varandra. Jag har väl mest betraktat oss som lakrits och pizza – det funkar bra var för sig, men man ska inte blanda. Vem som är vem i den analogin kan ni själva få fundera på, jag ska inte komma här och bestämma hela tiden.

Hur som helst, jag läste boken. Det hör till saken att alla mina fördomar om Alice i Underlandet är helt och hållet baserat på snuttar här och var från både text, Disneyfilmen och den där hemska Tim Burton-filmen som jag stängde av efter en kvart. Jag hade alltså inte läst boken i sin helhet innan helgen.

Och här ska man väl krypa till det berömda korset och säga, ”jo, men nu fattar jag! det är ju jättebra”. Men det blir alltså inte så.

Jag kan däremot glatt erkänna att jag numera inte har några fördomar om Alice i Underlandet. Det är nämligen inga fördomar om nånting är sant.

Den är nämligen ALLDELES för konstig för min smak, och det här säger jag alltså som killen som en gång drömde om att äta helstekt dinosaurie och därefter rida ut som riddare tillsammans med Kung Arthur. Jag blir liksom åksjuk av alla konstigheter och alla underliga figurer och repliker. Fantasifullt -JA. Hanterbart för undertecknad? – NEJ.

Ur ett mer intellektuellt och resonerande perspektiv så kan jag ju se hur betydelsefull den är för engelsk litteratur, och det populärkulturella avtrycket är ju enormt, om inte annat så är ju den vita kaninen, Cheshire-katten, den galne hattmakaren och Hjärter dam väl etablerade figurer. Det finns enstaka citat som jag tycker är helt fantastiska, det kan jag absout erkänna.

Men skulle jag tänka mig att läsa boken igen om jag släpper på den här pretentiösa intellektualiseringen? Bar för att bli underhållen liksom?

ICKE.

down_the_rabbit_hole

Den här killen gillar jag av nån anledning. Oklart varför.

 

Crooked kingdom

crooked-kingdom-a-sequel-to-six-of-crowsFörfattare: Leigh Bardugo

Beskrivning: ”Kaz Brekker and his crew have just pulled off a heist so daring even they didn’t think they’d survive. But instead of divvying up a fat reward, they’re right back to fighting for their lives. Double-crossed and badly weakened, the crew is low on resources, allies, and hope. As powerful forces from around the world descend on Ketterdam to root out the secrets of the dangerous drug known as jurda parem, old rivals and new enemies emerge to challenge Kaz’s cunning and test the team’s fragile loyalties. A war will be waged on the city’s dark and twisting streets a battle for revenge and redemption that will decide the fate of the Grisha world”

Omdöme: Som jag var inne på i recensionen på den föregående delen av serien (nej, jag kommer fortfarande inte att kalla det en duologi. Det ordet är fult. Så det så.) så måste det ha hänt nåt hemma hos Leigh Bardugo mellan de här böckerna och de första Grisha-böckerna. Kanske bytte de vattenfilter eller fick en ny spis, för det här är så enormt mycket bättre på exakt vartenda plan. Boken tar vid ganska snabbt efter cliffhangern i ”Six of Crows” och Bardugo vrider upp temperaturen till kokpunkten. Allt blir mer intensivt och hetsigt, lite som när Lars Ulrich i Metallica får feeling och spelar 1,5 gång snabbare än han borde. Till skillnad mot den glade dansken dock så är Bardugo tight och rätt även i högre tempo.

Den här genren, ”det-stora-brottet”-genren kräver egentligen två riktigt viktiga saker för att funka. Det handlar om karaktärer som man gillar, och om en sjuhelsikes avslutning. Har ”Crooked Kingdom” och ”Six of Crows” det då? Vi kan börja med karaktärerna.

Och svaret är: SÅ IN I. Alla som läser lär väl hitta sin favorit/er, om det nu är Jesper, Kaz, Inej, Nina eller Mattias osv är nog mer en fråga om personlig preferens, men gudars skymning vad man tycker om dem allihop. Jag personligen gillade Nina/Mattias-dynamiken mest.

Det här med avslutningen då? Som sagt, Man vill ju att slutet ska kännas mer Ocean’s 11 än Ocean’s 13 om man säger så och ”Crooked Kingdom” levererar även där på precis den nivå man förväntar sig. Och så klart på ett sätt som man inte förväntar sig.

Grymt bra, och återigen, extremt överraskande beroende på de låga förväntningarna jag hade efter de tre första böckerna. Skam den som ger sig med andra ord.

Köp på Adlibris, Bokus eller var ni vill. Men köp båda två på en gång, det är lättast så.