Att sätta sig i skolbänken

Man ska lära av de bästa, sägs det. Folk som kan sina saker, och som får nånting att verka enkelt fast det är supersvårt.

Därför är jag otroligt glad över annaskriverunder.se. Ja, jag vet att jag jämt tjatar om de här tre Annorna, och jag vet att jag kanske eventuellt möjligtvis inte har ett helt opartiskt förhållande till dem, men ni får bara lita på mig när det gäller det här.

Den här gången ska jag faktiskt inte prata nåt om deras böcker, utan mer om att de beskriver hur deras böcker kommer till, dvs precis det jag vill veta. Bland annat så vräker de på med riktigt bra skrivövningar som den här som jag faktiskt ska ta och göra så snart jag kan: annaskriverunder.se/mina-basta-karaktarstips/

Det finns mängder av andra bra tips på bloggen, så kolla in den!

En annan som jag lär mig massor av är Elin Säfström, inte minst så beskriver hon själva arbetet med sitt förlag på ett  väldigt roligt och ingående sätt (jag hade iofs inte förväntat mig nåt annat). Hennes författarskola är redan inne på inlägg nr 26, och jag har läst vartenda ett. Kolla in vad hon skriver på allabloggarutomjag.blogspot.se/

Nu kanske nån säger: ”Men Kim Kimselius blogg då, den ska ju också innehålla en massa skrivtips?”. Det gör den säkert, men jag kommer inte överens med layouten där så jag vet faktiskt inte.

Det finns mängder med fler sidor därute, tipsa gärna om ni har några favoriter!

Och varför vill jag tipsa om skrivövningar då? Ja, det är ju av helt egoistiska skäl.

Det långa inlägget med krångliga ord.

Jaha, tack för igår då. Det var trevligt att få flera hundra fler visningar än normalt. Hoppas nån stannar kvar och läser bloggen fler gånger!

Jag fick en kommentar ifrån bloggen Bokstund igår angående mitt inlägg om att recensera, och jag började fila på ett svar men tyckte att det var ett så intressant ämne att det får bli ett eget inlägg. Kika gärna på hennes blogg förresten, den är riktigt trevlig. Hon är ju för dessutom på väg att bli utbildad på det här med litteratur, inte som en annan som bara freestylar sig fram genom den här världen och mest famlar i mörkret och trampar på legobitarna längs vägen.

Så här skrev hon iaf:

”Jaa, det är svårt det där. När jag läste litteraturkritik lärde jag mig bland annat att skribenten antingen ska vara objektiv i sin recension, eller subjektiv. Ibland är man både och. Oftast är man ändå subjektiv av vana, typ. När man är objektiv skriver man ju mer som att *det är så*, att skribentens värderingar är allmängiltiga, medan den subjektiva skribenten är tydlig med att det den skriver är en personlig värdering. Det är väl en smaksak vad man gillar att läsa, helt enkelt 🙂 Sen kanske inte alla kommer undan med att skriva objektiva recensioner heller, hehe 😊 Och att skriva en helt objektiv recension är väldigt, väldigt svårt. Tycker iallafall jag ☺️

Och det här är nåt som jag ser ibland på olika ställen, den här diskussionen mellan en objektiv och en subjektiv recension. Och det är som sagt en superintressant diskussion som är värd att reflektera över.

Min personliga åsikt är att en recension till sin natur alltid måste vara subjektiv för att ge mig någonting, annars blir det bara ett knastertorrt referat. En artikel i ett uppslagsverk. Ett referat som väger och mäter boken/filmen/pjäsen eller vad det nu handlar om på ett nästan kvantitativt sätt. ”720 sidor, berättad i tredje person. 82 kapitel. Grönt omslag.”

Och jag håller med Bokstund – det är jättesvårt att vara objektiv, och framför allt är det otroligt tråkigt för mig personligen. Jag kan inte riktigt jobba på det sättet, även om jag jobbar betydligt mer på det sättet när jag läser manus för Det Stora Förlaget. Det ska dock sägas att även där ingår uppgiften att ge ett personligt omdöme utöver att beskriva själva manuset.

Subjektiviteten behöver dock vara underbyggd på ett ordentligt sätt för att ha ett värde, det är viktigt att lägga på minnet. Att säga att nåt är dåligt och bara backa upp det med ”för att det är det” är ju helt meningslöst och då kan man lika gärna låta bli. Samma sak gäller faktiskt även om man säger att nåt är bra, jag vill gärna ha nån sorts motivering till varför. Och det är väl här jag kan tycka det allra största värdet kan finnas i en recension – om det finns ett resonemang bakom som jag kan följa med i och matcha mot mina egna tankar och förväntningar. I nåt som är rent objektivt beskrivet finns det sällan något sådant, det är ju nästan ett rent motsatsförhållande egentligen.

Det jag vill komma till är att en sorts analytisk subjektivitet är det som funkar bäst för mig. Hur väl jag lyckas, det är en helt annan sak…

 

 

David – linslus extraordinaire

Ni vet hur det är: Man får ett mail, svarar på en fråga och BOOM! Statistiken går i taket. Bara för att man uppmärksammar nåt bra. Ibland är världen ganska fin ändå.

Blev så glada när vi såg detta i senaste numret av Svensk Bokhandel att vi pep rakt ut. #bladenbrinner

A post shared by Bladen brinner (@bladenbrinnerpodcast) on

Att ta ett steg tillbaka och rannsaka sig själv

Jag tänkte lite på det här med recensioner. Inte så mycket på själva recenserandet, det har jag prata om lite tidigare, utan mer om hur det landar hos er där ute. Jag kan ju inte annat än att bräka på i bästa/sämsta förmåga om hur JAG uppfattar och vad JAG tycker om en bok. Men jag sitter ju absolut inte på den absoluta sanningen, även om jag själv naturligtvis tycker att jag har helt rätt om exakt allt jag säger.

Sanningen är så klart att det bara handlar om mina åsikter. Jag tänker lite som så att antingen tycker ni som läsare att jag är hyfsat rätt på bollen, eller så tycker ni att jag är en komplett idiot eller eventuellt kanske nånstans mittemellan beroende på dagsformen. Sen får ni själva fundera på hur mina åsikter passar ihop med era egna.

Jag tycker till exempel att Petter på Gamereactor.se har ganska bra smak när det gäller hans spelrecensioner, men när han börjar prata film/TV/musik brukar jag i 97% av fallen tycka att han och jag inte är på samma planhalva. Inte ens samma sport ibland. På två olika kontinenter. Men jag gillar ändå att läsa vad han skriver, för jag får brottas lite med ett ”varför tänker han så?” som jag tycker är ganska intressant.

Och jag höll också på att åka dit på en annan grej häromdagen. Jag läste ett blogginlägg om varför nån inte gillade Netflix olika Marvelserier och höll inte med alls. Till exempel så skrev bloggaren om att hon dömde ut serien ”Luke Cage” efter 10 minuter, och där nånstans höll jag på att börja argumentera om att man inte kan döma en serie på drygt 13 timmar efter 10 minuter och allt sånt där. Men sen satt jag nån dag senare och kollade på ”Santa Clarita Diet” och nånstans efter 15 minuter och ett par upprepade skämt i serien om kaskadspyor så kände jag själv att ”nä, det här är inte min grej” alls.

Så självklart har den här personen rätt – för henne är Luke Cage skitdåligt och ointressant, och jag har rätt i min åsikt om ”Santa Clarita Diet”, men det betyder inte att det är så för dig som läser det här.Man får lov att tycka olika, och det är lika rätt oavsett. Det kan vara bra att vara lite ödmjuk för det här ibland. Inte minst för ens egen skull.

Logan

X-Men är en otroligt rörig serietidning. Dels så finns det en massa spin-offer i tid och otid och tidsresor och alternativa universum och folk är sina egna morföräldrar och gud vet vad. Om man ska säga nåt snällt om den soppa som är X-Men-filmerna så är det att de verkligen fångat rörigheten. Och missförstå mig rätt nu, jag har läst en massa tidningar och sett alla filmerna ändå, men på nåt sätt är de ju inte direkt den stora kärleken.

Senast ut i den X-Menrelaterade filmvärlden är då ”Logan”, som utspelar sig år 2029. Det är lite oklart hur den här hänger ihop med de andra X-Menfilmerna så som sagt, keeping up with tradition.

Logan är hur som helst så in i helsike sliten och trött, han är ärrad och gråhårig och om möjligt ännu vresigare  än nånsin. Lite som Leif GW med klor skulle man kunna säga.

Han, Caliban (spelad av Stephen Merchant av alla människor) och professor Xavier är i princip de enda kända mutanterna som är kvar och Logan försöker skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa en båt så att alla tre kan dra ifrån sitt lilla tillhåll ute i öknen. Just varför de vill ha en båt och inte en pensionärslägenhet i Spanien är dock inte helt uppenbart, åtminstone inte för mig. Ingen av herrarna slår mig som nån som är inne på havsfiske liksom.

Men det blir ju ingen bra film av att kolla på när Logan kör taxi, så saker måste ju hända, och det gör det när Dayas mamma från ”Orange is the new black” dyker upp med en liten tjej och vill ha hjälp att få skuts upp mot Kanada-hållet.Trump-effekten håller alltså i sig tills 2029, så det känns ju lite deppigt. Och samtidigt kommer DET ONDA FÖRETAGET som har ett gäng cyborgs på lönelistan och vill ha tag på ungen. De skyr såklart inga medel, så som cyborgs med automatvapen och halstatueringar brukar göra.

Där nånstans lämnar jag er så att ni får se resten själv, för ”Logan” är faktiskt den tveklöst bästa filmen i franschisen. Den har en lite lägre tempo stundtals, men när den blir våldsam, då JÄKLAR. En favoritscen är nog när X-23 köttar gamle MMA-fightern Krzyszstof Sosynski (ja, jag fick googla stavningen). Sånt får man aldrig se i de andra filmerna med mer lycra i garderoben. Rent genremässigt så studsar den nånstans mellan road movie/superhjältedrama och framför allt westernfiln, vilket inte minst hamras in i filmen genom dialog och att de faktiskt tittar på en westernfilmen ”Shane”. Subtilt som en slägga, men det är helt logiskt i sammanhanget.

Det finns avslutligen nåt väldigt fint i Hugh Jackmans porträttering av Logan, inte minst i samspelet med Dafne Keen som alltså spelar X-23/Laura. Han har nog aldrig varit bättre, och det är verkligen ett värdigt farväl till den karaktär som han spelat i 17 år. Äntligen får den gamle järven den film han förtjänar.

Skitbra film helt enkelt.

logan

Riverdale

Jag har en gång sagt att jag inte har några guilty pleasures, jag har inte tid med att skämmas. Men om vi istället vänder på det och pratar om saker som man gillar oförskämt mycket, då kan vi prata lite om Riverdale, dvs den här CW-serien som precis som alla andra serier på den kanalen är smockfylld med karaktärer som är ”beautiful and sad”.

Och jag har aldrig läst Acke, som alltså är den svenska översättningen, så jag har ingen koll alls på hur den är. Däremot vet jag att den tecknade serien i USA faktiskt är rätt stor fortfarande, även om man nu också har två versioner, en mer traditionell Archie/Acke och ”New Riverdale”. Och sen TV-serien då.

Men jag är faktiskt rätt hooked på TV-serien, lite till min egen förvåning. Det kändes ju skitskumt att nåt som hade med Acke att göra skulle utgå från ett mord-mysterium, men faktiskt är att den där tonårs-Twin Peaks/Veronica Mars-mixen fungerar förvånansvärt bra. Nåt som är rätt spännande också är att det är väldigt lite rivalitet mellan ungdomarna, annars kunde man ju tänka sig att den skulle följa nån sorts klassisk mall där den blonda cheerleadern skulle ställas mot den bitchiga mörkhåriga tjejen, men så är det alltså inte. Istället är det ju så klart vuxensamhället som ställs emot kidsen, men jag gillar det, det är liksom så man vill att det ska vara i en sån här TV-serie. Och så får vi ju lite roliga gamlingar också. Luke Perry liksom, Skeet Ulrich, Mädchen Amick…

Det är ju glädjande att det blir minst en säsong till. Kolla på Netflix och kom tillbaka och diskutera, ska vi säga så?

Archie_Logo-1.jpg

Our chemical hearts

our-chemical-heartsFörfattare: Krystal Sutherland

Beskrivning: ”Henry Page, a hopeless romantic and film buff, is smitten as soon as Grace Town walks into his classroom. But Grace – who looks in need of a good bath, is dressed in guy’s clothing, and walks with a cane – is unlike any leading lady he’s ever obsessed over. And when Henry and Grace are both offered positions as editors of their high school newspaper, the mystery of Grace begins to captivate him. Why does she visit a graveyard every afternoon? What secret does she keep locked away in her bedroom? Above all, why is Grace Town so deeply sad? Before he knows it, Henry is sure that he is the one to unlock her happiness. But Grace is capricious, changeable, infuriating, and, above all, damaged. Henry will need to be the strongest he has ever been to survive this particular love story.”

Omdöme:  Jag gillar att läsa på engelska, så därför är det den utgåvan som recenseras, men vill ni läsa den på svenska så är den alldeles färskpressad i butikerna. Det svenska omslaget är snyggare, bara så ni vet. Den är dessutom översatt av Jessica Schiefauer, bara en sån sak.

Men det där är ju mer praktiska detaljer och så. Över till själva läsningen då.

Ni som hängt på den här bloggen vet ungefär vad jag gillar när det kommer till den här typen av böcker. Ska vi kolla hur den här boken ligger till på den listan?

Manlig huvudperson – check.

Förstapersonsperspektiv – check

Högvis med popkulturreferenser – check.

Liten ensemble – check.

High school-miljö – check.

Allmän nördighet – check.

Jämförelser med John Green och Rainbow Rowell på omslaget – check.

På pappret är det alltså som gjort för mig, och det finns mycket riktigt en hel del som jag gillar av allt ovanstående. Sutherland kan skriva och lyckas göra nåt eget av nåt som skulle kunna vara riktigt icke-originellt. Samtidigt är det nåt som retar mig nästan hela boken. Det är inte förrän jag kommit halvvägs genom boken som jag kommer på vad det är – det är dialogerna. Och det är för att alla är så där förbannat amerikansk YA-rappa i käften och ironiska och sarkastiska hela tiden och i 87% av alla meningsutbyten inte kan svara seriöst. Det är som en häxblandning där en John Green-bok marinerats i Gilmore Girls, och exakt där förstår minst två av den här bloggens läsare att det där, det är INTE Davids kopp torkade blad i varmvatten.

Samtidigt var det otroligt förlösande att förstå vad det var som skavde, för det värsta som finns är att veta att nåt är fel, men inte exakt vad. Lite som stackars Henry har det i boken.

Och det är där nånstans det lossnar lite. Kanske är det också för att det putslustiga får ge vika för lite mer allvar nånstans där och det är faktiskt det jag föredrar i den här boken, trots att jag annars älskar tramsighet och ironi.

Framför allt är det så att jag gillar det Sutherland vill säga med boken, även om jag kanske inte är helt nöjd med hur hon tar sig fram till slutpoängen.

Så boken är inte alls tokig, och jag vet att många därute kommer att gilla den. Råkar ni dessutom älska de dära Gilmorarna som bor i Stars Hollow, då kommer ni att tycka om den hör boken betydligt mer än vad jag gör. Jag är lite mer ljummen.

Finns på Adlibris, Bokus och de där.

En sån där dag där David känner sig gammal. Igen.

10 mars 1997. Då visades det första avsnittet på amerikansk TV om en tjej med ett töntigt förnamn som flyttade till en liten stad i Kalifornien tillsammans med sin mamma. Hon hade haft lite… problem… på sin förra skola och flytten var alltså tänkt som en nystart.

Kruxet var bara att den här nya staden var byggd ovanpå en så kallad ”Hellmouth” så all möjlig och omöjlig hemskhet drog sig dit. Lite som Ullared ungefär. Med ett extra IKEA på toppen. Med andra ord blev det inte riktigt lugnt och skönt för cheerleadern med högsta betyg i träslöjd.

Serien gick i sju säsonger, Joss Whedon som skapade serien gick vidare till att till slut göra riktigt fina grejer för Marvel och Buffy, Willow, Spike och de andra är rätt älskade fortfarande, även om de olika skådespelarnas karriärer kanske inte gått spikrakt uppåt sen dess.

Men alltså…

20 år.

Det är faktiskt inte alls rimligt. Jag tänker liksom inte på ”Buffy the Vampire  Slayer” som en gammal serie. Jag bortser naturligtvis från det faktum att det betyder att jag gick i GYMNASIET när jag såg de första avsnitten på dansk TV (som alltid låg före svensk och som faktiskt inte klippte bort slagsmålen. Danskar = hårdingar.). Gymnasiet är väldigt länge sen.

Men grattis på tjugoårsdagen då! Jag kanske borde se färdigt hela serien nån gång när jag bearbetat min åldersångest?

buffy-the-vampire-slayer-main-characters-wallpaper-5903.jpg

 

Det är så knäppt, och samtidigt himla roligt tänkt. Serietecknaren Robert Sikoryak har ritat en serieroman baserat på nåt så träigt och trist som iTunes användaravtal. Jag, vet det låter ju helsjukt. Men det är faktiskt väldigt fyndigt och snyggt gjort, och förutom att läsa avtalet igen (ni läser väl alla avtal?) så får man en liten snabbguidning i amerikansk serietecknarhistoria. Sikoryak är väldigt duktig på att härma andra tecknare så bara för dens sakens skull så är det kul läsning. Den tryckta och färglagda versionen kommer ut nu i veckan, men för den som vill kika kan man läsa hela här i svart/vit version. Här ser ni några exempel:

234

Bonuspoäng till de som kan berätta vad originaltecknarna heter!