Old Adult Reads Young Adult

Författare: Sandra Beijer

Beskrivning: ”Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls? En mästerlig skildring av den vilsenhet som kan uppstå i gränslandet mellan ungdom och vuxenhet.”

Omdöme:Egentligen har Sandra Beijer skrivit en countrylåt på 200 sidor. Så är det faktiskt. Det är hjärta och smärta filtrerad genom ett konstant alkoholrus på fler Stockholmsadresser än vad en genomsnittlig chaufför för Taxi Stockholm har i huvudet.

På ett sätt är jag otroligt glad att jag inte kan känna igen mig i bokens huvudperson Matilda. Hon mår helt enkelt så jävla dåligt efter att ha blivit dumpad av sin pojkvän. Så dåligt att hennes bästa kompis(?) Miron tar på sig att hjälpa henne bearbeta dumpningen genom att festa så hårt att allting annat försvinner. Alkohol. Knark. Springa tvärs över motorvägar. Ni vet, sånt man gör. Eller?

Och den är alltså brutalt deppig. När jag googlade lite på boken såg jag att Beijer själv fått höra att den borde trilla in i facket ”feel-bad” och det är inte helt fel resonerat. Jag köper det.

Men som sagt då: jag kan inte känna igen mig. Jag kan inte relatera till Matilda. (Ni som läste gårdagens blogginlägg kan nu börja ana vart det här är på väg). Jag har aldrig mått så dåligt som Matilda gör i hela mitt liv. Jag har väl haft tur. Det är egentligen inget större problem, man behöver nog inte kunna relatera till en karaktär för att kunna läsa en bok. Men det är ett större problem för mig personligen att jag inte kan sympatisera med henne.

Jag tycker liksom inte synd om henne. Inte tillräckligt i alla fall – jag landar nånstans i ett ”jaha, vad tråkigt då. Move along.”.

Det är egentligen inte så att jag tycker att ”Allt som blir kvar” är en dålig bok. Tvärtom. Dialoger flyter på som de ska, grammatik och stilistik är exakt så som jag förväntar mig av Sandra Beijer. Hon kan sina grejer. Omslaget är snyggt som attans. Bra disposition. Alltå sånt där tekniskt är på plats. Jag är bara på den platsen i mitt liv där jag inte längre automatiskt går upp i brygga så fort nån nämner smala handleder och puls som slår i takt med varandra men det är ju inget fel i det på nåt sätt heller. Jag har dessutom all respekt i världen för att man som författare vill gräva ner sig i ämnet uppbrott och sorg och för många läsare kommer den här boken också att kännas som att den är skriven just för dem. Och den kommer att älskas, det är jag säker på. Jag kommer garanterat att en av få som tycker så som jag gör om boken.

Men varför tycker jag inte synd om Matilda? Jag tror att det beror på att jag inte hittar några drag hos henne som jag tycker om (återigen, gårdagens inlägg. Den trogne läsaren får alltså sin belöning…) och därför blir resultatet därefter. Framför allt tror jag att det handlar om att jag upplever det som att hon blir ledd och REAGERAR och inte AGERAR självständigt under en stor del av boken. Det är en stor skillnad. Jag upplever egentligen inte att hon REFLEKTERAR tillräckligt, hon bedövar bara och flyr in i dimman. Och jag köper att man kan göra så, det är inte det. Det är bara inte min grej. Det är inte så jag jobbar.

Nån kommer säkert att högljutt argumentera ”Åh, du fattar ingenting! Du är för gammal, du är kille, varför läser du det här om du inte ens gillar Sandra?”.

Fast grejen är att det gör jag. Jag tyckte att ”Det handlar om dig” var svinbra. Kanske till och med en av de bästa böckerna jag läste det året. Kolla på min recension om ni inte tror mig. Jag vet att Sandra är skitduktig på det hon gör och framgångsrik som tusan och det är grymt på alla sätt. Jag ville jättegärna läsa den här boken. Jag vill tycka om den. Men det här handlar om att jag uppenbarligen ändå inte fastnade för den just här boken. Det här var helt enkelt inte min kopp. Inte just nu. Fast jag som bekant gillar country.

Tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris och Bokus

Jag brottas lite med ett problem. Jag försöker reda ut för mig själv hur jag förhåller mig till huvudpersoner som jag inte kan relatera till jämfört med huvudpersoner jag helt enkelt inte tycker om. Och nu pratar jag alltså inte om skurkar eller mindre älskvärda personer som Lucius Malfoy eller så.

Till viss del kan det hänga ihop – det är svårt att relatera till en karaktär där man inte har nåt gemensamt. Men samtidigt undrar jag om man måste? Vad har jag egentligen gemensamt med Katniss Everdeen även om jag gillar henne? Eller Frankie Landau-Banks?

Inte ett skit egentligen. Men där kan jag ändå hitta nåt sympatiskt, nåt karaktärsdrag som jag kan knyta an till. Det är väl så det funkar, att hittar man nåt sånt så kan man köpa resten? ”Hon är rolig och lojal, då kan jag köpa att hon bor i ett nedgånget ruckel och skjuter bävrar med armborst samtidigt som hon blir jagad av stormtrupper med lasergevär”. Typ så.

Då är det värre med de där andra figurerna, de där Adelina Amouteru-liknande typerna. De som ska vara huvudpersoner och som man kanske i bästa fall ska tycka lite synd om men som jag är helt likgiltig för. Sympatin är som bortblåst.

Men jag funderar lite på hur det där fungerar – varför finns det ingen sympati från min sida? Är det just för att det inte finns nåt drag jag uppskattar? ”Tycka-synd-om” fungerar tydligen riktigt dåligt för mig som nån sorts trigger. Eller är det för att jag inte håller med om de val som karaktären gör? För det är ju nånting jag tydligen kan acceptera hos andra karaktärer. Jag håller inte alltid med till 100% även när det gäller figurer som jag gillar.

Anledningen till den här förvirringen är huvudpersonen i den bok som kommer att recenseras imorgon. Just nu är klockan 10:15 och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om boken. Otroligt frustrerande!

Författare: Christoffer Carlsson

Beskrivning: ”Vega är sexton år och håller tyst när polisen frågar om hennes bror, om hans bil och om hagelgeväret. Om var han är, och vad som har hänt. Samtidigt vet hon alldeles för mycket och blir själv indragen.

Oktober är den kallaste månaden handlar om ett brott, och om en syster som söker efter sin bror. Det är berättelsen om en enslig bygd där någon ljuger, och om priset man betalar för att växa upp.”

Omdöme:Man kan tro att Varvet är en sån plats som bara finns i gamla Johnny Cash-låtar. Att såna platser inte finns i Sverige. Att hillbilly-noir i gamla bruksorter i Småland omöjligt kan funka för att det är så orealistiskt.

Det är naturligtvis helt fel. Utan att peka ut en specifik ort kan jag säga att jag stannat till i orten som lätt skulle kunna vara Varvet om de nånsin gör en film av boken. En sån plats där man åker en timme åt ena hållet för att handla och en timme åt andra hållet för att komma till jobbet. Där bussen går två gånger om dagen men ingen flyttar för de har ändå ingen annanstans att ta vägen.

I precis den miljön utspelar sig den prisbelönade ”Oktober är den kallaste månaden”. Här är outlaw country inte en musikstil. Det är livet så som det är. Det är liksom inget konstigt att Vegas storebror och hennes farbror livnär sig på att tillverka och sälja hembränt. Eller att man ärver husen och familjefejder pågått så länge att ingen kommer ihåg varför, bara att det är så det ska vara.

Vega blir därför en produkt av sin omgivning. Att som sextonåring röka och dricka whisky som om det var apelsinjuice och åka med på leveranserna av hembränt-dunkarna är kanske inte nåt man själv kan relatera till, men det vore konstigt om hon inte var färgad av livet i Varvet.

Jag gillar hur Carlsson sakta släpper pusselbit efter pusselbit i det mysterium som boken faktiskt är. Varför är brodern försvunnen? Vad är det som har hänt? Vems blod? Varför? Samtidigt betyder inte detta att handlingen går långsamt, snarare att det portioneras ut precis lagom information för att hela tiden hålla intresset uppe. Boken är dessutom under 200 sidor, men Carlsson får det att funka perfekt och det ligger på nåt sätt helt i linje med innehållet och berättelsen. Det behövs varken mer eller mindre. Less is more och allt det där.

”Oktober är den kallaste månaden” är en bok som ni absolut ska kika närmare på. Den är en frisk fläkt (eller nja, den luktar nog mer mäsk och blöta löv) mot alla långa 2000-sidiga fantasytrilogier, är elegant strukturerad och har en riktigt härligt sunkig höstig känsla över sig. Ni som gillade Salla Simukkas thriller-serie men tyckte att den var lite over-the-top bör verkligen kolla upp den här. Christoffer Carlsson är bättre.

Finns på Adlibris och Bokus och de vanliga langarna.

Jag kommer inte att göra nåt sorts sammandrag över vad jag gjorde eller vilka böcker jag fick med mig. Jag tycker inte att det är intressant varken för mig eller er. (Ni får väl fråga om ni är väldigt nyfikna).

Däremot är det intressantare att lägga ett par minuter på vad den betydde för mig även om jag bara var där några timmar.

För det första – otroligt trevligt att få hälsa och få ansikten på många av er som läser den här bloggen, vare sig ni är andra bloggare, författare eller förlagsrepresentanter på ett eller annat sätt! Det var utan tvekan den allra största behållningen. Att kändisspana Fredrik Backman eller Jan Guillou var ingenting mot att få byta några (eller många) ord med er, så stort tack för detta!

För det andra – vad korta alla är? Är alla kändisar så korta? Och nu pratar jag inte om andra bloggare utan om alla författare generellt. Jag trodde inte att jag var längre än Mons Kallentoft exempelvis.

För det tredje – nytändning. Ibland tryter inspirationen och allt känns som att det går på tomgång. Besöksstatistiken pekar nedåt och allt känns trögt. Men Bokmässan gjorde faktiskt att jag känner mig mer inspirerad och sugen att hålla på med det här än på flera månader!

Och för det fjärde – var faaaan var alla roliga Pokémons? Jag fick inte med mig en enda ny som jag inte redan plockat upp där jag vanligtvis befinner mig.

Herrljunga ser precis så sömnigt ut som jag minns det. Dimman ligger i slöjor över Västgötaslätten. En stor upplyst skylt proklamerar stolt att här görs det minsann cider så det sprutar ur kranarna. Är Herrljunga känt för nåt mer?

Det är som att man i det bruna kommunhuset där glas och tegel slåss om att se så intetsägande ut som möjligt beslutat att man måste vara stolt över det lilla man har. Kommunens slogan? ”En plats i världen att bo på”. En slogan som är svår att argumentera mot, men också svår att hitta någon större entusiasm i. Lite som Herrljunga kanske. Jag vet inte

Jag sitter på ett grått SJ-tåg på väg genom Herrljunga mot Göteborg. Mot Bokmässan.

Denna pilgrimsvandring som förenar både den som älskar lättsmälta deckare av män i illasittande kavajer och de som bara läser de svåraste av författare (vars kavajer kan vara nog så illasittande, det har tydligen inte med varandra att göra).

Jag vet inte vad som väntar. Jag har aldrig varit där innan. Bokmässans omslagspapper är fortfarande skinande och blankt även om de senaste veckornas turer kanske stött till ett hörn och skavt sönder den fina ytan. Men förväntan finns fortfarande.

Och jag hoppas på att Bokmässan siktar högre än Herrljunga. Att mässan är mer än bara en plats att vara på. Om ett par timmar vet jag.

Författare: Johanna Thydell

Beskrivning: ”Moa har det utmärkt, tack så mycket. Hon bor med sin pappa, pappas fru Susanne och sin älskade lillebror Lucas. Sedan finns vapendragaren och bästa vännen Otto. Livet leker, himlen är blå. Moas mamma Hedvig försvann visserligen utan ett spår när Moa var två år gammal, men det är inte direkt något Moa går och grubblar över.

En dag berättar hennes pappa att Hedvig har hört av sig. Moas försvunna morsa vill hux flux träffa Moa, men aldrig i livet att hon tänker skutta in i en famn som försvann för fjorton år sedan. Det vore visserligen bra med en förklaring. Men Hedvig ska inte få inbilla sig att Moa vill ha något med henne att göra. Ett möte ska det bli, inget mer.”

Omdöme: Jag har följt Johanna Thydell på Twitter rätt länge, och där har hon visat sig vara betydligt roligare och fyndigare än vad jag trodde. Jag har inte heller läst nåt av henne i bokväg tidigare utan bara sett ”I taket lyser stjärnorna” och ska jag vara ärlig så var det inte nåt som jag tyckte var så intressant. Så återigen, Twitter är det som gjort mig mest intresserad av (M)ornitologen överhuvudtaget.

Som tur är går en hel del av humorn igen i boken, även om det är ett ganska så allvarligt ämne som boken handlar om – dvs när föräldrar sviker och lämnar. Nu är det ju så klart inte riktigt så enkelt och Moas mamma har ju så klart en anledning, även om man som läsare naturligtvis kan ha en hel del åsikter om detta.

För mig handlar en del i att växa upp att inse att ens föräldrar inte är de superhjältar man tror när man är liten. Att omvärdera sina hjältar är inte så lätt oavsett vilken ålder, men Moa får i den här boken göra det samtidigt som så mycket annat händer i hennes liv i förhållande till sin bästa vän och sin ex-pojkvän och familjen. Det gör henne både sympatisk och sårbar och väldigt lätt att tycka om. Dessutom är hon ju rolig, och det har ju aldrig varit nåt negativt i min bok. Fotnoterna med kvällstidningsrubriker om hennes liv är ett roligt grepp.

Det jag tycker är så intressant är temat om alla människor är lämpliga som föräldrar. Hedvig är ju uppenbart en förälder som inte passar in i den traditionella bilden, men kan det vara så att det mest kärleksfulla hon kunde göra var att lämna? Jag gillar (M)ornitologen väldigt mycket, just för att jag tvingas tänka och tycka, och Thydell lämnar ordentligt med utrymme för detta.

Jag kan tänka mig att folk kanske inte gillar hur boken slutar och normalt är jag inte en stor fan av öppna slut, men i (M)ornitologen så gillar jag det faktiskt.

Som ni förstår så är det här bra. Thydell är en duktig författare, det är inget snack om det och hon vet vad hon vill skriva om. Hon är också skicklig nog till att skruva till ämnet på ett sätt som gör det lättillgängligt och allvarligt på samma gång. Rekommenderas varmt och så kan ni skicka in max två A4-sidor om vad en bra förälder är efteråt. Ok? Ok.

Tack till Alfabeta för recensionsexemplaret!

Finns på Bokus och Adlibris och hos de vanliga langarna på stan.

Författare: Hans Olsson

Beskrivning: ”Den stora torkan i Portugal fick oanade konsekvenser. Omvälvande reformer infördes, både globalt och lokalt, som förändrade världen i grunden. Ur dammet reste sig King’s Hope. Där hålls den årliga pokerturneringen som lockar deltagare från världens alla hörn. Löften om rikedomar erbjuds till de som ställer upp. Reglerna i turneringen är enkla. Texas hold’em no limit spelas under tio pokeromgångar. Men turneringen på King’s Hope är farlig och minsta misstag kan vara ödesdigert. Turneringens snabba utslagningstempo får de tiotusen deltagarna att ideligen ställas inför extremt svåra beslut. Ska de gå all-in med korten de fått, eller vänta och hoppas på en bättre hand? Peter Norrqvist ställer upp av personliga skäl. I världen utanför kasinots väggar glöms man lätt bort. Om han lyckas ta sig till toppen kan allt det ändras. Han kan bli odödlig. Hur skulle du spela, om ditt liv hängde på det?”

Omdöme: ”King’s Hope” är förmodligen den mest nischade bok jag nånsin läst utanför facklitteraturen på högskoleutbildningen. Här är det nämligen så att ju bättre koll du har på Texas Hold’em, desto mer behållning har du av boken. Dock är det så att det absolut går att läsa boken även om man som jag är rätt okunnig inom poker (allvarligt talat kommer jag inte ens ihåg reglerna till Skitgubbe, så kortspel är nog inte min starkaste sport öht) eftersom Olsson ändå gör sitt bästa för att förklara spelet. Det hade kanske inte skadat med en ordlista eller regelsammanfattning som appendix men som sagt – är man insatt sedan tidigare går det nog bra ändå.

Uppbyggnaden är rätt klassisk – den påminner om valfri sportfilm men med twisten att man dör om man åker ut. Lite mer hardcore än när de visade poker på TV för en massa år sedan om man säger så. Därför blir det också det som ger själva beskrivningen av pokerspelandet en extra dimension och mer intressant. Olsson har valt att låta i stort sett hela boken utspela sig inne på casinot vilket för med sig att beskrivningen om VARFÖR allt är som det är blir lite skissartad. Hur kan det vara ok att skjuta folk i huvudet för att de förlorar sina pengar? Det lämnar iofs utrymme för att skriva om annat i samma värld och bara referera till King’s Hope lite i bakgrunden, eller hur?

Olsson skriver på ett rappt och okomplicerat språk och driver berättelsen framåt på ett bra sätt. Tempoväxlingarna när han skiftar mellan kapitlen där spelandet äger rum och paustimmarna mellan fungerar bra och dispositionen och längden på kapitlen är väl avvägda. Jag gillar också de inledande styckena som expanderar världsbygget ur de olika deltagarnas perspektiv.

För min del var boken lite av ett experiment och rätt så mycket utanför min comfort zone vilket så klart är nåt som spelar in i bedömningen. Jag tycker ändå att Olsson lyckas rätt bra för att skriva om nåt så speciellt som temat i den här boken. Är du eller känner nån som har intresse för Texas Hold’em, gör en chansning på ”King’s hope”. Oavsett så slipper du ju en kula i pannan🙂

Det blir en lite kortare vecka än normalt pga det dära stora tabberaset i Katthu… Göteborg. OArYA åker alltså till storstan och jagar Pokémons och kändisspanar. Men den här veckan kommer också att bjuda på nischad indiedystopi och the return of bejublad författare (hennes mest kända bok rimmar på ”i knaket fryser tärnorna”). Häng med!

Vad har ni för planer i veckan?

Hör ni, om en vecka är det dags!

Då är det bokmässa på gång, och undertecknad kommer att vara där – kom gärna fram och säg hej, ni kommer att kunna känna igen mig, det lovar jag.

Planen är att jag kommer att vara där tidigt och käka frukost i Massolits monter, där ett gäng författare och bloggande kollegor kommer att glufsa i oss ofantliga mängder ost så att vi står oss under dagen. Sen kommer jag väl att kryssa runt och kika på vad som bjuds och kändisspana (vilka författare kommer att dyka i nästa Let’s Dance t ex, spekulationerna kan börja redan nu om ni vill). Och med kändisspana så tänker jag mig att kanske hinna springa förbi i Bokmässans eget Diagon Alley och snatta godis hos de som ställer ut och som jag redan läst lite böcker av och känner sedan tidigare. Kulturkollos bloggrum känns väl också som ett ställe som kommer att besökas både en och två gånger. Vi kanske ses där?

Men jag är ju nybörjare på Bokmässan. Vad är era bästa tips? Behöver man tandskydd och MMA-handskar? Ska man ha de snygga skorna eller de fotriktiga sneakerserna? Do tell!

Författare: Maggie Steifvater

Beskrivning: ”Every year, Blue Sargent stands next to her clairvoyant mother as the soon-to-be dead walk past. Blue never sees them–until this year, when a boy emerges from the dark and speaks to her. His name is Gansey, a rich student at Aglionby, the local private school. Blue has a policy of staying away from Aglionby boys. Known as Raven Boys, they can only mean trouble. But Blue is drawn to Gansey, in a way she can’t entirely explain. He is on a quest that has encompassed three other Raven Boys: Adam, the scholarship student who resents the privilege around him; Ronan, the fierce soul whose emotions range from anger to despair; and Noah, the taciturn watcher who notices many things but says very little. For as long as she can remember, Blue has been warned that she will cause her true love to die. She doesn’t believe in true love, and never thought this would be a problem. But as her life becomes caught up in the strange and sinister world of the Raven Boys, she’s not so sure anymore.”

Omdöme: Jag måste börja med att bekänna en sak. Jag har haft den här boken i EVIGHETER. På svenska dock, inte den engelska versionen. Jag tror att den kan ha varit bland de allra första recensionsexemplar jag nånsin bad om, och sen har den bara legat och jäst i iPaden tills nu. Skitdåligt, eller hur?

Jag kan inte förklara riktigt varför jag väntat så pass länge – kanske för att det varit en sån bok som jag varit rätt säker på att jag skulle gilla, så då kan man vänta lite. Några av er borde känna igen det där korkade beteendet lite grann i alla fall.

Som tur är finns det en snudd på maffialiknande organisation där ute som till slut fått mig att läsa boken, och därför har jag nu blivit av med en gammal synd i alla fall.

Och det här var ju inte så dumt – alla böcker som får mig att googla på saker har på nåt sätt satt igång några tankar i huvudet och jag har väl sällan googlat på så skumma saker som efter den här boken (att jag dessutom blivit ÄNNU MER skeptisk mot new age-flum på kuppen är väl bara att betrakta som en bonus).

Jag tänker också på att jag började läsa på svenska, men sen gick över till engelska. Steifvater lägger så mycket tyngd och konnotationer i sitt språk att det helt enkelt faller lite platt i översättningen. Inte för att den är dålig, utan för att det helt enkelt inte går att få med alla dimensioner av texten. Att översätta skräp som Becca Fitzpatrick är en ljummen sommarbris i jämförelse skulle jag tro. Ta bara ”the raven boys” som exempel – där finns nåt i hela namnet som dryper av dyr internatskola och överklass och en hel aura av attityd och vi-och-dem och det blir bara inte samma sak på svenska. Eller när Ganseys språk beskrivs som ”old Virginia money” och man förstår precis hur mycket överklass och vilken uppfostran och typ av familj det handlar om. Med andra ord – läs på engelska om ni kan och vill, det blir nog en mycket rikare läsupplevelse. Och hon skriver så elegant dessutom!

Så ni ska nog läsa det här – även om jag kan tycka att det är lite av ett långkok, så det får ni vara beredda på. Det går inte jättefort framåt i Rick Riordan-fart, men däremot så kokas allting ihop och blir jättemört och fint i grytan till slut. Och det smakar ruskigt bra! Ett exempel är väldigt snygga berättelsebågar där Steifvater inte bara jobbar internt i den här boken utan över hela serien. Ett annat är en färgstarkt (kryddigt?) persongalleri där så klart Gansey och Blue sticker mest ut men Ronan är en stark kandidat till prispallen.

Jag gillar verkligen hur hon knyter ihop det här anglofila new age-flummet om walesiska kungar och leylinjer med sömnig amerikansk småstad och magiska skogar som pratar latin och spöken och… det är så KREATIVT alltihop! Utan att bli spretigt dessutom, vilket det lätt skulle kunna blivit. Smakerna gifter sig, som de säger i matprogrammen.

Om man ska prata vilka som skulle kunna uppskatta den här så känns det väl ändå som att man verkligen ska gilla att läsa, och kanske dessutom gilla att läsa liiiite svårare saker än James Dashner eller Riordan (jag gillar båda gubbarna, bara så ni vet). Och sen ska man ha tid att gå all in på alla böckerna. För fastnar man, då fastnar man hårt.

Tack till Wahlströms för recensionsexemplaret!