Om man skulle slaska lite vitt på väggarna kanske?

Jag satt och lekte lite med de olika mallar som finns i WordPress (gratisvarianterna då, tydligen smittar den småländska snålheten värre än vinterkräksjukan) men jag blir banne mig inte nöjd. Inte så att jag är vansinnigt trött på den layouten som är nu, men det är ju alltid roligt att förnya sig. Man kan liksom inte gå omkring i samma kläder hela tiden. Det är inget roligt varken för en själv eller andra.

Jag har tidigare nämnt att jag ofta dras till bloggar som har en liknande design som den här så oddsen är väl rätt låga att det skulle bli nåt liknande vitt om/när jag byter så ni kommer att känna igen er, det är inte så att det kommer att bli vansinnigt färgglatt.

Ni andra som bloggar, hur har ni tänkt med designer ni valt? Och ni som inte bloggar utan bara läser, vad gör att ni fastnar för en blogg rent designmässigt? Och vad stör ni er på?

Förresten, om nån tror att jag själv bor i ett hem som ser ut som om nån sprängt en snögubbe så har ni fel. En del syns på instagram så den nyfikne tjuvkikar givetvis där.

const

Som jag har saknat den här animeringen.

 

Annonser

Fantastic beasts och den jättelånga rubriken

fantaFöga förvånande så blev det ett biobesök i helgen för att dyka ner i J.K. Rowlings värld där alla har lustiga hattar och ännu konstigare efternamn. Det ska sägas att Tidaholms biograf är ruskigt vacker men har fåtöljer som är konstruerade av Djävulen själv, speciellt när en film passerat tvåtimmarsstrecket. Hur jag överlevde Batman v Superman där förstår jag knappt själv.

Jag tycker väldigt mycket om filmen. Så pass att jag verkligen vill äga filmen när den kommer, om inte annat så för att kunna se alla detaljer och alla fantasifulla saker som finns överallt i filmen. Framför allt gäller det så klart när Newt Scamander besöker alla magiska platser som visas i filmen, och absolut i en helt underbar sekvens där innehållet i Scamanders resväska visas upp. Arbetet med karaktärsdesign är helt sanslöst bra och jag gör min bästa professor Trelawney-imitation och förutspår att Funko kommer att sälja ungefär 40 000 miljarder Niffler-figurer till jul. Man vill bara flytta in i Scamanders resväska på heltid. Då kanske man inte ens skulle sakna wifi.

fb08

Kombinationen Rowling och Yates verkar också vara helt klockren. David Yates, som regisserat fyra Harry Potter-filmer får Rowlings allra första filmmanus att fungera väldigt väl och man har väldigt trevligt under tiden. Det märks också att det fungerat väldigt bra mellan skådespelarna, framför allt mellan ”the good guys”-kvartetten.

Men det finns också grejer som inte funkar riktigt lika bra. Johnny Depp? Allvarligt? För min del är han inte alls nån som höjer kvaliteten på en film och dessutom rätt uttjatad som skådespelare. Lägg dessutom till hans rätt smutsiga skilsmässa så kan jag tycka att man borde kunnat hitta nån annan – vem som helst – att spela hans roll.

Filmen lider också lite av samma problem som alla de senaste superhjältefilmerna. Det ska presenteras så mycket information på kort tid att det blir lite överlastat men ur perspektivet att det kommer fyra filmer till så är det inte konstigt egentligen men det blir mycket origin-story över alltihop.

Sen kan man allvarligt talat undra vad resterande fyra filmer ska vara bra för. Visst, redan från början kan man tycka att det är en onödig film och att det bara ska mjölkas mer pengar från Harry Potter men där håller jag inte med – en eller två filmer känns ändå rimligt men fem filmer? Speciellt som jag egentligen inte tycker att den har nån riktig cliffhanger utan hade funkat bra som en enskild film. Naturligtvis kommer jag att se de kommande filmerna ändå, det går inte att låta bli som Harry Potter-fan.

För självklart ska ni se den om ni är det minsta intresserade men det visste ni nog redan.

Halvtomt eller halvfullt?

Jag sitter och kikar på den där berömda högen. Den med en himla massa spännande böcker som bara väntar på uppmärksamhet. Jag tänker att det är så många spännande och intressanta böcker som jag bara vill sätta mig ner och läsa att jag nästan får beslutsångest på det bra sättet och det känns så förbannat lyxigt att kunna välja.

Om man bara hade tid det vill säga. Sanningen är ju den att det är väldigt mycket som konkurrerar om de där vakna timmarna – allt från matlagningen till djuren och att det just nu plötsligt är ovanligt roligt att plinka på gitarren. Ja, och så det där med att simulera arbete också för att få lön. Och just nu då, det här med försäkringsbolag och hantverkare. Jag kanske skulle blivit hantverkare förresten – de verkar ju ha all tid i världen.

Men vi ska inte prata om sånt tråkigt här. Just nu är det i alla fall den sista boken om Turid som gäller. Och att spela Tomas Andersson Wij och lära sig introt till Tennessee Whiskey så att det sitter i fingrarna. Och Westworld och… ja, ni fattar. Och att jag ska på jobbresa till Swansea och London och säkert kommer att nörda ner mig på Forbidden Planet eller valfri bokhandel! Och äta burgare på Shake Shack!

Så mycket roligt, så lite tid! Så ska vi se det. Som en korsning av Bridgeblandning och livspussel på det bra sättet.

 

Hör upp kamrater!

Likt Deadpool kan jag inte dö, bara bli ordentligt blåslagen så imorgon återgår vi till ordinarie djupdykning i den underliga värld som är mitt huvud. Jag tänker att vi mjukstartar med lite film och pratar lite om exakt varför man vill bo i en resväska och sen kanske vi kan prata lite om de döda träd som jag just nu hallucinerar med/till/om. Kanske tar vi nåt för öronen också om sånt som går på radio (nej, inte Danny Saucedo). Bra va?

Detta inlägg skulle kunna vara sponsrat av Länsförsäkringar men det är det inte.

deadpooltheater-01302016

 

Ursäkta oredan.

Det kan bli lite lägre aktivitet (jo, det går faktiskt!) på bloggen den här veckan, åtminstone i början. Detta på grund av extremt oförutsedda händelser utanför bloggens kontroll. Sånt som händer IRL som kidsen säger.

Jag är nämligen tvungen att fixa och dona lite mer på hemmaplan. Det här är ingen inredningsblogg så jag kommer inte att gå in på några detaljer, men tyvärr är det nåt i trakterna kring ”vattenskada” + ”försäkringsbolag” + ”hantverkare” som gör att jag inte riktigt är på samma ohemult glada humör som vanligt.

Tack för att ni väntar!

Elin Säfström – the intärvjuu

elin_safstrom_foto-ola-kjelbye_1-300x200 Som utlovat kommer här alltså en intervju med debuterande Elin Säfström. Elin hade vänligheten (eller sinnesförvirringen) att ställa upp på en intervju och jag måste själv säga att jag är väldigt glad över detta och framför allt de utförliga svaren. Enligt förlagets hemsida måste man också tala om vem som tagit fotot till vänster så därför gör jag det:  Ola Kjelbye!

Men nu över till det allra göttigaste, nämligen själva frågorna:

  • Vem är Elin Säfström egentligen?

Jag känner mig inte riktigt kvalificerad att svara på den frågan, men here goes: Jag är en ganska inåtvänd drömmare, med nästan enbart ensamvargiga intressen. Jag bodde en gång under min senare ungdom ensam mitt i skogen (i princip) med två kaniner som enda sällskap – stormtrivdes med det. Jag kan roa mig själv i det oändliga genom att plugga språk (är uppe i åtta stycken), spela musik (alltså instrument – inte bara klicka på play på Spotify) och skriva böcker. Mina vänner går förmodligen att räkna på ena handens fingrar (i alla fall om jag får låna några från den andra). Samtidigt kan jag när man träffar mig, fullständigt paradoxalt, upplevas som oerhört social – särskilt om jag fått lite champagne innanför västen. Jag får inte ens själv ihop dessa två sidor av mig.

  • Varför har vi så många böcker just nu om svensk folktro och oknytt? Har folk tröttat på vampyrer?

Vet du, jag hade ingen aning om att det var så. En sak jag är riktigt dålig på att hinna med är att läsa, så jag hade faktiskt ingen koll på vad andra människor skrev när jag satt hukad över mitt eget manus. Låt mig vara tydlig med att jag ÄLSKAR att läsa böcker, men jag är en extremt långsam läsare och jag måste dessutom på något sätt sprida ut den lilla, lilla tid jag har över mina åtta språk, fiolen och pianot, skrivandet, mitt lilla knippe vänner, samt min make och dotter. Och (host host) även jobbet då.

Men för min egen del är det i alla fall så att jag alltid gillat nordiska sagoväsen mer än de kontinentala/amerikaniserade blodsugarna. Jag är och förbli en Bauer-fan (”fan” som i ”beundrare”, inte ”satan”). För nästan tio år sedan skrev jag en annan bok som även den rörde sig i sagornas värld, men den var dessvärre det sämsta någon någonsin har skrivit, och dessutom på tok för lång. Jag har dock vaskat ut en del, i grunden sunda(?) idéer från det manuset och glatt återanvänt i En väktares bekännelser.

  • ”En väktares bekännelser” är väldigt rolig, och både din egen blogg och bloggen för boken är också humoristisk som attans. Vad gjorde att du valde den lite roligare vägen än den extrema diskbänksrealistiska fantasyn (som jag förvisso själv gillar) som vi sett i t ex Vattnet drar eller Engelsfors-trilogin?

Jag har inte valt någonting. Stilen – eller vad vi ska kalla det för någonting skitnödigt – valde mig, kan man väl säga. Jag skriver och så kommer det ut saker som jag har väldigt lite kontroll över. I alla fall vad gäller själva tonen. Möjligen försöker jag hålla viss distans till en hård och skrämmande värld genom att skruva till det och fokusera på det som ändå är lite lustigt. Jag gillar också diskbänksfantasy, men jag tror inte att jag kan skriva så. Det har i alla fall aldrig hänt hittills.

  • För mig som har utländsk bakgrund så är det här nåt som jag personligen tycker är väldigt intressant. Du har ovanligt många karaktärer i boken som inte är av svensk härkomst (Imane, Hakim osv), var det nåt som du tänkte på och såg som viktigt för dig att ha med?

Nu när du säger det så. Så var det nog. Jag vill inte fastna i någon sorts insnöad ärkesvenskhet – vilket jag nog alltför lätt gör, i och med att jag själv växte upp i Stockholms innerstad på 70- och 80-talet och knappt såg en enda människa med utländsk bakgrund under den tiden. Det är sant – det var faktiskt så. Men nu är detta inte längre fallet, och jag gör mitt bästa för att då och då kika ut ur min världsfrånvända tillvaro och försöka se hur läget är där ute. Och jag kan inte nog understryka hur viktigt jag tycker det är att människor får vara hur olika eller lika de vill, bara de inte plågar någon annan. Det är med stor, stor sorg jag ser hur SD vinner mark här hemma, och nu med Trump som president over there, så vill jag på sätt och vis bara gräva mig ett hål och försvinna ned i det för evigt.

Men, en sak som jag tänkte på mer än ”etnisk mångfald” när jag skrev – men som lustigt nog ingen kommenterat – var att jag ville att kvinnliga varelser skulle få ha en framträdande, drivande roll i handlingen. Det hör till det som gör mig rosenrasande, när fiktion (film, böcker, serietidningar) befolkas av idel män, och när man exempelvis på rutin utgår ifrån att ett djur är en ”han” (tänk efter själv – jag ser detta hela tiden, när folk pratar om min dotters gosedjur, hundar på stan, fiskar i akvarium och liknande). Som om det manliga könet vore något sorts grundkön. Jag har absolut ingenting emot män, men det finns ju ett till kön också. Minst.

  • Du har själv hört av dig till en hel del bloggare om att recensera boken. Hur tänkte du egentligen där, är det inte förlagets uppgift?

Jag har, mycket riktigt, snart mailat varenda bloggare i Sverige (och svensktalande Finland) och hade jag inte gjort det så hade jag fått … få se nu … tre recensioner. Tror jag. På fullt allvar. Nu är jag väl i alla fall uppe i ca femton stycken och jag vet att det är fler på väg. Förlaget gör säkert vad de kan, men shit, vad det är hopplöst att försöka synas i det ständigt susande bruset i media.

Så jag tänkte så här: När jag nu äntligen – efter tio års strävan – kommit så långt att jag fått en bok utgiven, så ska jag tamejfan ända in i kaklet, om jag så ska slå knogarna blodiga. Ja, eller åtminstone maila några bloggare.

  • What’s next? Uppföljare? Helt annan genre?

Håller precis på att avsluta manuset till uppföljaren till En väktares bekännelser. Det har varit tanken från början – även från förlagets sida – att det ska bli en serie. Jag har åtminstone vaga uppslag till handlingen fram till en del fem. Så får vi se sen. Kanske sätter förlaget p långt innan dess. Tiden får utvisa.

Men visst har jag andra planer också. Det är ju så att när man en gång blivit utgiven är chanserna plötsligt i jämförelse alldeles överväldigande att man kan bli det igen. Jag har en idé till en trilogi för en något äldre målgrupp. Hårt inspirerad av en japansk anime. Säger inte mer än så.

Sedan är jag ju en chicklittjej också. För mig är ”chicklit” inte något skällsord, utan en underbart befriande genre där man ohämmat kan frossa i ljuvligt banala små vardagskriser, eventuellt i kombination med problem av allvarligare karaktär – typ att man oroar sig för att det gått en maska på strumpbyxorna medan man ligger på golvet med en pistol mot tinningen under pågående bankrån.

I min privata idealvärld ligger jag på ”stora” Piratförlaget också inom några år, med ett gäng härliga chicklitböcker som i stort sett inte handlar om någonting annat än att få läsaren att må bra. I den världen är förresten någon annan president i USA också.

  • Hur många katter får man ha innan det blir konstigt?

Det beror väl på boytan. Jag hade under en period sju kaniner på trettionio kvadratmeter. Det är ju faktiskt drygt fem och en halv kvadrat per kanin, och det borde väl duga som riktlinjer även för katter? Men, det är klart, finns det hjärterum så är det väl bara att fylla på, liksom.

  • Vad borde jag ha frågat dig?

”Har du något bra julklappstips?” Då hade jag svarat: ”Ja, min bok, En väktares bekännelser. One size fits all!”
 

En väktares bekännelser

en-vaktares-bekannelserFörfattare: Elin Säfström

Beskrivning: ”Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra.

I vanliga fall delar Tilda jobbet som stans väktare med sin mormor, men eftersom hon är i Norrland på ett särskilt uppdrag, är allt upp till Tilda nu. Ett angrepp av jordvättar i skolans källare hade räckt gott, och när det börjar rapporteras i nyheterna om folk som försvinner är det verkligen för mycket för en femtonåring, med bara en skabbig gammal hund till hjälp (även om han kan lukta sig till magiska överträdelser). I skolan finns dessutom Hakim, killen med världens brunaste ögon. Om han bara inte var helt trollbunden av överjordiskt vackra Natta, som av någon outgrundlig anledning verkar vilja bli vän med Tilda.”

Omdöme: Jag kan förstå att man som författare kan känna ”frak, nu ska jag vara tvåa efter Backman”. Visst, hur kul kan det vara när jag nyligen postat hyllningarnas hyllning om Björnstad?

Rätt kul faktiskt. ”En väktares bekännelser” var precis den bok jag behövde just då.

Grejen är att jag som bekant gillar det här med tomtar och troll. Jag jobbar i John Bauers Jönköping så jag antar att det har nåt med dricksvattnet att göra. Det var faktiskt så att jag för ett par år sedan skissade lite på ett manus som nog egentligen kan jämföras med en mash-up av Martin Jerns ”Svensk Synd” och den här utan men att ha läst nån av dem (obviously). Det råkade bara vara på samma tema. Jag hade till och med börjat på prologen. Kanske tar jag upp den tråden igen, kanske inte. Tills dess fungerar ”En väktares bekännelser” alldeles utmärkt.

Jag gillar väldigt mycket med Elin Säfströms debut. Framför allt gillar jag att den har ett humoristiskt anslag som gör att den skiljer sig från den gravallvarliga diskbänksfantasy som vi är vana vid, framför allt i den svenska fantastiken. Inget fel i allvar, men ibland behöver man få fnissa lite också. Säfström lyckas väldigt bra med det utan att dra det till en sorts Terry Pratchett-kopia, snarare mer åt kärleksfull vinkning från andra sidan gatan. Bland annat är grejen med tomtarnas skäggväxt oavsett kön lite som en blinkning åt Skivvärldens dvärgar där ungefär samma sak gäller.

Jag gillar också huvudpersonen Tilda väldigt mycket och för en gångs skull tycker jag att hon faktiskt känns helt on point som femtonåring. Till skillnad från kidsen i exempelvis närbesläktade ”Djupgraven” så tycker jag att hon ”är sin ålder” och det verkar ju tydligen vara svårare att skriva än vad man tror. Det är helt seriöst en av de absolut största styrkorna med boken att Säfström är mitt i prick med sina karaktärer på den punkten. Persongalleriet i allmänhet är bra och varierat från hustome till bästa kompisen Imane, och som hundägare känner man ju lite extra för Dumpe, det gör man ju.

När det gäller intrigen har jag egentligen inga större klagomål heller- kanske är ”skurkens” motiv lite i tunnaste laget, men å andra sidan finns det betydligt sämre anledningar till att göra som hen gör trots allt. Det jag kan känna är dock att mysteriet i sig är lite för mycket i bakgrunden i första halvan av boken men å andra sidan har det en hel del att göra med att karaktärerna och världen ska introduceras så det kanske är ett övergående problem till kommande böcker. Världsbygget är för övrigt helt underbart – jag älskar alla tomtar och inte minst tomtarnas namn, uppenbarligen hade nån roligt i författarfåtöljen… och jag känner absolut att jag behöver en hustomte. Helst igår. Ingår det verkligen inte i hundraåriga torp?

Som sammanfattning är det här alltså en trevlig ny bekantskap som skiljer sig på ett positivt sätt genom sin humor och sina trevliga karaktärer. Den har inte marknadsförts jättemycket vad jag sett men är faktiskt en liten pärla väl värd att unna sig så här i höstmörkret!

Håll utkik efter en intervju med Elin här på bloggen inom kort.

Tack till Gilla Böcker/Lilla Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus och de andra vanliga ställena.

Det är mest misär alltihop.

Imorgon ska jag recensera en bok.

Idag ska jag mest tycka illa om saker. Världspolitiken. Vädret. Microsoft Office.

Det är mest skit alltihop.

Björnstad

bjornstadDet är rätt meningslöst att berätta om vad ”Björnstad” handlar om. Precis lika onödigt är det att introducera Fredrik Backman.

Varenda bloggande kollega har redan varit på den här boken och sagt sitt och det mesta har handlat om att ösa superlativ som om det vore gratisglassen på Pizza Hut. Så vad kan lilla jag ha att komma med då? Egentligen bara samma sak, men ur mitt huvud. Sen kanske det finns nån av er därute som litar på mitt omdöme. Bara en sån sak.

För det första så är det här en sån bok av Frdrik Backman som jag nog inte skulle köpa till min pappa i julklapp. Pappa tyckte ”Ove” var skitrolig, inte minst för att han kände igen sin bästa kompis Åke i Ove så pass mycket. ”Det är ju Åke som går och kollar garagedörrarna i bostadsföreningen, höhö”. Att jag och min sambo var en smula oroliga för att pappa skulle ta illa upp eftersom vi ser så mycket av honom i Ove är ju en annan sak.

Men när det gäller just den här vet jag inte om pappa skulle tycka att Björnstad var lika kul att läsa. för den är ju faktiskt inte det – kul alltså. Istället så har jag sällan varit så arg och frustrerad och gråtfärdig och varit tvungen att lägga ifrån mig boken och lyssna på ”My dad wrote a porno” som under läsningen av ”Björnstad”. Och samtidigt också varit helt förstummad över hur jävla duktig Fredrik Backman är som författare.

Bokuslingen är stundals rätt jäkla hemsk. Och då pratar jag inte bara om händelser i boken utan i ett mer övergripande perspektiv. Jag tvivlar inte en sekund på att det som vissa utländska pseudopolitiker kallar ”just locker-room talk” låter exakt så som i boken och antagligen rätt så mycket värre i verkligheten. Jag tvivlar inte heller på att vuxna annars rätt välanpassade människor kan förvandlas till de sämsta av människor av en så löjlig sak som att se andra människor jaga efter en boll eller puck eller rentav varandra. Eller gängmentaliteten bland så kallade fans. Eller hur olika man behandlas på grund av kön och klass. Bara det här gör att varenda människa som håller på med organiserad idrott borde få den här med medlemskortet. Och så kan vi väl byta ut nån av de klassiska klassrumsuppsättningarna till ett gäng med den här? Det kan knappast bli sämre.

Samtidigt kan jag också känna att kärleken till ett lag är nåt jag själv saknat utan att ha vetat om det. Jag är ingen sportkille. Har aldrig varit. Jag kan känna att jag aldrig kommer att känna den där hängivenheten  och galet fanatiska kärleken som på nåt sätt ändå verkar så otroligt härlig att vara en del av.

Mitt lag kommer aldrig att vinna en turnering, kommer aldrig att vinna en serie. Jag har ju inget.

Det kan jag sakna mitt i allt.

På samma sätt som jag inte alls kan sakna de hockeykillar som gick i mitt gymnasium och som jag läste en del kurser med då. Men jag känner igen dem i boken. Jag känner igen och kommer ihåg hur lärarna lät dem hållas för att de hade en viktig match bakom sig/framför sig och vilka låga krav de hade på sig. Samtidigt hade de enorma krav på sig som jag aldrig behövde bry mig om och det har jag aldrig tänkt på förrän nu.

En bok som får en att känna så här mycket på samma gång kan inte vara dålig. Björnstad är alltså precis så bra som alla säger. Även jag.

Jo förresten…

Det går lite trögt med läsningen just nu med ”Björnstad”. Dels för att det är en lite tjockare bok än vad jag brukar läsa och eftersom jag bara hinner läsa ungefär 50-60 sidor om dagen så rent praktiskt tar det längre tid. Och dels för att den är rätt tung, speciellt nu när jag kommit till den del av boken där det verkligen blir för jävligt på riktigt.

Därför finns risken att det blir lite mer annat tramsande här än bokrecensioner. Om det inte passar så kan ni kika förbi nästa vecka så hörs vi då, ok?

Konstigare saker.

Ah, ”Stranger Things”. Som jag tyckte om dig. Så mycket att varje liten sak som ens påminner om dig gör att jag blir lite till mig. Jag kunde knappt slita mig från E.T när den gick på TV för några dagar sen.

The weird shit in my head

Det här har egentligen inget med böcker att göra men det kanske kan ge en lite större förståelse för hur jag fungerar. Eller inte.

Jag drömde hursomhelt härom natten. Till saken hör att jag väldigt sällan kommer ihåg vad jag drömmer om, men då och då fastnar nåt. Som t ex den där gången jag drömde om att äta en helstekt dinosaurie.

Men den här gången drömde jag alltså om att jag och Justin Timberlake hängde på ett skitstort ICA Maxi i Köpenhamn. Vi satt mest i en soffa i glassavdelningen och spelade lite gitarr, snackade skit och lät folk ta en massa selfies med oss. Good times helt enkelt.

Som ni säkert förstår vid det här laget har det här ändå gett mig en hel del huvudbry. Det är så otroligt orealistiskt alltihop. Det är så svårt att förstå hur min hjärna fungerar ibland.

Det finns liksom inget ICA Maxi i Köpenhamn.

 

Kyrkogårdsboken

Finns det nåt som är mer passande så här i Halloween-tider och läslov och grejer än att läsa/lyssna på nåt mysrysligt? Just Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman är en sån bok som är ett liten glapp i min läsning – trots att jag läst en del av honom så har den här boken på nåt sätt trillat mellan de berömda stolarna (kan inte nån ställa dem lite närmare varandra?) så när jag såg den utmärkte och trevlige Alex Haridis inlägg på instagram om att han producerat en radioföljetong av just Kyrkogårdsboken så bestämde jag mig snabbt att haka på och lyssna och den gullar i bakgrunden just nu när jag skriver det här.

För er som också vill lyssna så har ni länken här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/394952?programid=3171

2016-10-31_08-12-28

En bild säger kanske lite mer och i alla fall nåt annat.

Jag har funderat lite på det här med min instagram. Som det är nu så är den som ni ser längst ner på sidan min ”vanliga” privata instagram. Den har egentligen väldigt lite med oarya.se att görai nuläget, men å andra sidan så blir det ju som en inblick i vad jag pysslar med på dagarna. Men är det bättre att ha ett separat konto som är oarya.se-specifikt och som verkligen handlar om böcker och det som avhandlas här på bloggen eller bara öka på bokeriet i det vanliga kontot? Jag vet att vissa har separata konton, men andra har det ungefär så som jag har det. Hur tänker ni om det här? Hur vill ni att jag ska ha det?

Jag tycker själv att det är väldigt roligt att kolla just instagram och kikar nog in där alldeles för ofta egentligen. Ibland känns det så att det känns som att det är där som man kan få lite snabbare och fler kommentarer än just på bloggen så av den anledningen så skulle det kunna vara en poäng med att anstränga sig lite mer där och inte bara fotografera katterna?

Scooby what?

Kära läsare, är det nån av er som läst relaunchen av Scooby Doo?

[…the Mystery. Inc. gang is transplanted to unfamiliar territory, a near-future where Daphne is a mystery-seeking TV show host and Fred her doting cameraman, Velma is a scientist involved in a top-secret project involving nanites and “smart-dog” experiments, with Scooby as one of her emoticon-emitting subjects and Shaggy as his hipster handler. As the key players come together in an underground laboratory complex, a nanite plague is unleashed, transforming humans into monsters.]

scooby-apocalypse1

Jag har alltså inte själv läst serien, och att säga att jag är skeptisk är nog bara förnamnet. Det kryper lite av obehag bara jag tittar på bilden. Men det KAN ju vara kul också? Eller? Trots att de inte ser ut så här?

scooby-and-the-gang-scooby-doo-73839_500_335

Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr

snack-parrows-intergalaktiska-rymdbyra-for-underliga-mysterier-och-piratbestyrFörfattare: Camilla Linde

Beskrivning: ”Rymdpiraten Snack Parrow har fått ge upp sitt piratande och startar istället en rymdbyrå för att lösa mysterier. Av en slemmig humfurk köper han ett rymdskepp med kristallkrona för att kunna resa mellan galaxerna. Ett skeppsspöke blir kapten eftersom han själv inte kan köra skeppet.Tillsammans med kompanjonen Flax drar de ut på äventyr. Men resan blir kort, för rymdbaljan går sönder. De måste till Skrotplaneten för att skaffa reservdelar. Men Skrotplaneten vaktas av universums farligaste varelser: Robotkaninerna.Ska de lyckas komma levande därifrån?”

Omdöme: Nio ord i titlen. You had me at nio ord. ”Snack…” är en barnbok för kids som gillar roliga och fantasifulla berättelser som är både roliga och spännande. Ganska brett tilltal alltså. Är det dessutom så att de kanske har nån liten dragning till rymden – ännu bättre. Det jag gillar är att Camilla Linde har ett trevligt sätt att skriva som gör att det dels funkar för barnen, men utan att för den delen tråka ut de vuxna som antagligen får läsa den här om och om igen – ni vet, lite som de bästa Pixar-filmerna. Eller som en litterär smörgåstårta med flera olika lager. Och om nån nu missat det så gillar jag smörgåstårta, både litterära och såna man äter. Rent åldermässigt kan den nog funka för 6-10 år, och kanske även som lättläst bok för ännu äldre barn. Det är inget onödigt svårt språk, men Linde har inte heller gjort det extremt förenklat för den sakens skull vilket jag upplever som något positivt.

Boken är en introduktion i det fullkomligt skruvade universum som Snack Parrow bor i, befolkat med mängder av konstiga varelser. Den uppenbara referensen är ju Douglas Adams och ”Liftarens guide till galaxen” eller för den delen Terry Pratchett och en sorts Firefly-möter-Tintin-grej. Det är helt enkelt i samma anda och det är verkligen inte fel i min bok.

Det jag skulle vilja ha mer av är illustrationer, ös på bara! Det är en av sakerna som jag tror att PAX-böckerna vinner mycket på och jag ser ingen anledning till att det inte skulle kunna funka även här. Det behöver inte vara serierutor, men gärna ännu fler illustrationer av de olika varelserna till exempel. För övrigt skulle jag vilja se merchandise med robotkaninerna. Jag behöver ett sånt mjukisdjur på mitt kontor som guldfiskar behöver vatten.

Tack till Whip Media för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus och de andra ställena.

 

 

Jag får såna skuldkänslor nu när jag ser trailern för Rockstars uppföljare till westernspelet Red Dead Redemption. Det är alltså ett jättestort open-worldspel som lite elakt kallades ponny-GTA när första spelet kom. Jag vill så klart spela det även om jag aldrig slutförde ettan, men det är ju ett helt år kvar… så om nån uppfinner en tidsmaskin så att man kan få lite extra tid så ska jag nog kunna hinna.

Hursomhelst är det hela tv-serien Westworlds fel. Självklart har det att göra med att Westworld på nåt sätt är RDR draget till extrema längder. Leka kopojke och göra lite vad man vill är ju liksom själva grejen i båda.

Men nu börjar jag ju sympatisera och TYCKA SYND OM bifigurerna i spelet pga vad de stackars ”hosts” blir utsatta för i Westworld. Damn it!

 

Bladen brinner-funderingar

Jag lyssnade på senaste avsnittet av Bladen brinner nyss och fastnade lite extra på punkten där de pratade om den där perfekta killkompisen som dyker upp i rätt många böcker. I det här fallet valde Lindbäck och Bjärbo att använda exempel från Johanna Thydells, Sandra Beijers och Sara Ohlssons senaste böcker. Alla tre har recenserats här på bloggen så jag har för en gångs skull hyfsad koll på vad de pratar om.

Det som avhandlas är alltså den där otroliga killkompisen som i princip är en tjejkompis eller i stort sett är en pojkvän fast utan allt hånglande (men dock med huvudet i knät eller kramande och pill-i-håret-situationer). Jag tror att ni läst om den här snubben rätt många gånger – det känns som att jag gjort det i alla fall.

Det roliga är att när jag kollade mitt instagramflöde lite senare igår kväll så hade Sara Ohlsson själv kommenterat podden. Hon höll inte riktigt med om den analys som gjorts i podden men det riktigt fina i kråksången är då att både Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck snabbt och nyfiket svarade i kommentarsfältet. Sånt gillar jag! Ödmjukhet och intelligent diskussion, sånt är man inte bortskämd med alla gånger.

Dels så ser jag fram emot en djupintervju med Sara (om ni kommer ihåg så tyckte jag hennes senaste var ruskigt bra) men framför allt så slås jag av hur roligt det är att vara en pytteliten del av den här litterära ankdammen här i Sverige. Det är ändå en så pass liten scen när det gäller barn- och ungdomslitteratur att man kan känna till eller var bekant väldigt många i branschen på ett eller annat sätt, även om man som jag sitter ute i skogen. Jag antar att de sociala medierna spelat en stor roll i detta.

För övrigt måste jag varmt rekommendera Bladen brinner, framför allt så lyser engagemanget och kärleken till litteraturen igenom i varje avsnitt vilket gör att jag lyssnar även om det handlar om bilderböcker eller böcker som jag egentligen inte haft nåt större intresse av tidigare. Och framför allt, vilket också är mitt allra högsta betyg när det gäller poddar, är att jag ofta kommer på mig själv med att argumentera och vilja kommentera allt som sägs och det händer bara när jag verkligen engagerar mig i en podd.

 

 

 

 

Avdelningen för konstig produktplacering

Ok, så Doctor Strange går snart upp på bio. Jag är pepp – trolleri möter Inception med Benedict Cumberbatch i huvudrollen passar ju som lillfingret i örat för mig. Tydligen är fler personer pepp, inte minst folket i General Hospital, vilket tydligen är den evighetssåpa som visats allra längst i Amärrka, 54 säsonger! Enligt CBR.com så ligger det tydligen till så här ungefär:

Ned och Olivia nosar lite lätt på varandra, så som man ofta gör när man hjälpt nån fejka sin nyfödde sons död. Att Ned dessutom inte kan hålla tassarna ifrån Olivia trots att han är ihop med Alexis är ju naturligtvis också ett sätt att ta saker till nästa nivå i bästa såpastyle. Och vilket sätt är bättre  för att komma ännu närmare varandra än att gå på bio och kika på the Sorcerer Supreme?

Måste erkänna att jag blir lite nyfiken på hur det här förhållandet utvecklas. God help me.

4-avsnittsregeln

Varje höst så vräker det ut nya TV-serier. Det är ju omöjligt att kunna se allt (även om man som jag dumt nog ändå hopplöst försöker) så därför måste man hitta nån sorts strategi.

Enter ”4-avsnittsregeln”.

Namnet är ju rätt självförklarande, men den funkar ändå som nån sorts riktmärke. Vissa serier behöver lite tid på sig att växa och blir inte nåt att ha förrän efter några avsnitt, men andra kan man kassera redan efter fem minuter in i första avsnittet.

Vad har passerat 55″:aren hittills då av de nya serierna?

”Conviction” med Hayley Atwell från Marvelfilmerna och ”Agent Carter”. Den fick två avsnitt. Det räcker inte att göra ett tråkigare ”Cold Case” med mer osympatiska karaktärer för att få mig att spendera dyrbar tid.

”Lethal Weapon”-remaken. Den har fått ett avsnitt hittills, och det avsnittet var ju i princip en sämre version av den majestätiska första filmen i serien. Är man en sån som växt upp med 80-talsaction så är man. Jag kan tänka mig att ge den ett par avsnitt till, men då måste den rycka upp sig ännu mer.

”Westworld”. Nu snackar vi! Det här gillar jag skarpt – smart, tankeväckande, ruskigt snyggt. Den lider lite av HBO-sjukan när det gäller nakenhet, men än så länge överväger resten till fördel för fortsatt tittande.

”Van Helsing” Det gick inte ens att se ett helt avsnitt. På pappret kändes det som min grej men nej.

”Luke Cage” visste jag på förhand att jag skulle gilla. Gangsters, hiphop, Marvel. Jag kan inte låta bli.

Nån som sett nåt annat som ni skulle vilja rekommendera? Håller ni med eller inte om ovanstående?

fyrkantigaogon

Djupgraven

djupgravenFörfattare: Camilla och Viveca Sten

Beskrivning: ”Även om tolvåriga Tuva inte har mycket gemensamt med sina klasskompisar och mest håller sig för sig själv har hon alltid känt sig hemma i skärgården och på Harö, där hon bor. Hon kan alla kobbar, skär och och grund utan och innantill. Men den här hösten har något förändrats. Människor försvinner spårlöst i havet, mörka skuggor böljar under vattenytan och övernaturliga väsen visar sig bland träden …”

Omdöme: Man kan lite slentrianmässigt kalla ”Djupgraven” en mash-up av två pågående trender inom svensk barn- och ungdomslitteratur: dels ”deckarförfattare goes 9-12” och dels ”nordisk oknyttsfantasy”. Men har David nåt problem med nåt av det?

Nä. Bara man gör det bra. Och allt som gör att vi slipper fler småstadsdeckare är av godo. Det jag kan tänka mig är det svåra när man år 2016 skriver för den här ålderskategorin och inom den här genren är att det är halvt omöjligt att inte bli jämförd med the almighty PAX.

Mor och dotter Sten löser det här på ett par olika sätt. Dels så är det miljön – för de som inte  känner till Viveca Sten sen tidigare så har hon valt att placera sina deckare i skärgårdsmiljö, och så är även fallet med ”Djupgraven”. Skärgården har i många andra böcker visat sig vara en alldeles utmärkt plats för övernaturliga och spännande berättelser och ”Djupgraven” är inget undantag. En annan sak som skiljer är texten i sig – den ställer helt enkelt lite mer krav på läsaren. Det är en traditionell kapitelbok och har ett språk inte är särskilt svårt men inte heller onödigt förenklat utan ligger på en nivå som känns passande för de som kanske ligger närmare 11-12 än 9-åringarna om man nu ska prata ”slukaråldern”. Det jag också tycker väldigt mycket om är att det väldigt elegant petas in lite miljömedvetenhet i alltihop. Det är klart att man tycker att det är hemskt att Havsfolket inte kan leva i Östersjön på grund av all förorening av havsbottnen, och så börjar man tänka lite och tjoff så finns det möjlighet för föräldrar och lärare att prata lite verklighet. Stor tumme upp för detta.

Det jag däremot inte riktigt känner är lika klockrent är att jag inte köper att huvudpersonerna Tuva och Rasmus är tolv år gamla. För mig känns det ändå som att de är några år äldre än så. Det är inget jätteproblem, men det var ändå nåt som jag tänkte på under berättelsens gång – de tolvåringar jag känner är inte i närheten av att vara så pass mogna som Tuva och Rasmus.

Men är det bra då? Ska man läsa boken?

Jag tycker absolut att det är bra grejer. Väldigt spännande och medryckande och jag gillar att författarna verkligen går all in med oknyttet. Här hymlas det inte. Vi pratar vättar, älvor, havsmonster, och vi är bara på första delen av en trilogi så det finns gott om fler skojiga figurer att peta in i kommande böcker. Jag tycker också att det märks att det är erfarna författare då såväl miljöbeskrivningar, tempo och dialoger känns genomarbetade och bra. Läsvärt både för den som läst PAX och vill ha mer och för ja… alla som tycker att havsmonster låter som en kul grej. Och vem gör inte det?

Adlibris, Bokus, lokala handlaren yadayadayada.

Svensk synd – the radio edition

Jag hade helt missat att Sveriges Radio dramatiserat ”Svensk synd” av Martin Jern. Jag har tidigare recenserat boken och ska absolut ta och lyssna. Lite kul att Martin själv har regisserat. Det är tydligen uppdelat på tre delar och första delen finns redan nu att lyssna på borta på P1:s sidor. Värt att kolla upp!

ludvigotto

Ludvig Särnklint som spelar Otto i ”Svensk synd”.

Ta en kaffepaus!

Eller lyssna på den. På mitt jobb har vi ett gäng duktiga studenter som läser Media och Kommunikationsvetenskap och som förutom att de bidrar till att jag får lön varje månad också driver en podd med namnet Kaffepaus JKPG. Podden handlar om precis sånt som både ni och jag gillar, dvs allt som är nördigt – böcker, film, TV, spel osv. Och jag gillar som närodlat.

Podden hittar ni på iTunes, och lite mer info om dem hittar ni på facebooksidan. Där finns också länkar till de äldre avsnitt som inte finns på iTunes eller om man inte vill använda iTunes när man lyssnar… För det är klart att ni ska lyssna, om inte annat för att höra Gabriellas klockrena Jönköpingsdialekt. (Om ni känner igen henne så är det för att hon skrivit ett gäng urban fantasyböcker, böckerna om Mellody Looh på Seraf Förlag).

kaffepaus

Jag tänker inte prata om Nobelpriset…

…för som Rhett Butler så magnifikt säger: ”Frankly my dear, I don’t give a damn.”

Jag har roligare saker för mig. Jag försöker pyssla lite här i bakgrunden. Dels styra upp en intervju utifrån de recensionsexemplar som ska trilla in och sen också försöka göra nån sorts ordning över vilka böcker som ska läsas. Jag har som bekant tänkt att dra ner på recensionsexemplaren till bara de som jag absolut vill läsa istället för ”jo, men den här verkar ju lite kul”men det blir ändå en del böcker. Och sen har vi ju alla de där böckerna som är på engelska som man är sugen på att läsa också.

Jag ska försöka läsa lite i helgen med andra ord. Jag har ett manus som ska lektörsläsas och analyseras utöver den vanliga läsningen.

Dessutom kallar Luke Cage på mig, och även de ”vanliga” serierna på TV. Och så ska hönsen få en värmelampa installerad. Det finns att göra alltså.

Vad ska ni göra i helgen? Berätta gärna!

 

Ingenting och allting

9789163889448_200x_ingenting-och-allting_haftadFörfattare: Nicola Yoon

Beskrivning: ”Maddy lider av en extremt ovanlig sjukdom som i princip innebär att hon är allergisk mot världen. På sjutton år har hon aldrig varit utanför huset. Hon fördriver sina dagar med att plugga på distans, umgås med sin mamma och sköterskan Carla och läser mängder av böcker.

Så en dag flyttar den jämnårige Olly in i huset bredvid – svartklädd, graciös som en katt och med ögon blåa som Atlanten. Fascinerade betraktar de varandra från varsitt fönster. Men när de börjar chatta och lär känna varandra på riktigt inser Maddy att hon måste få träffa honom, vilka riskerna än är. För vad är egentligen livet värt om man aldrig får veta hur det är att älska någon på riktigt?”

Omdöme: Jag ska inte gilla den här. Precis allting är fel. Den är så kopiöst förutsägbar  – jag kan räkna ut precis allting och ”twisten” är så uppenbar att de lika gärna kunde tryckt den på omslaget. Det är insta-love och brådmoget och kliché på kliché inslaget i ytterligare en kliché med rosa omslagspapper och ett färgglatt snöre om alltihop. Den är så…amerikansk. Jag tror ni fattar vad jag menar med det.

Men som ni vet är ju inte allting så där enkelt. För vem satt på tåget och oohade och aahade och tänkte menhurskadetgåärhoninteriktigtklok och åh nej och allt det där?  Rätt i fällan med andra ord. Jag åkte dit så det bara stänkte om det. Men jag står för det.

Sanningen är att det här är en kopiöst trevlig bok. Jag tycker allvarligt talat bättre om den än allt jag läst av John Green, Morgan Matson och Stephanie Perkins.

Ja, boken har problem, precis som jag skrev i första stycket. Framför allt är det det här med att det går så förbannat fort alltihop. ”På min tid osv…”

Men det är så charmigt alltihop, löjligt charmigt. Språket är väldigt välskrivet och bra formulerat och boken är riktigt trevligt illustrerad av Yoons make. En del av texten är email och chattloggar och ger en skön känsla av närhet till verkligheten. Jag tycker om Stina Wirséns omslag, men ärligt talat tycker jag nog ännu bättre om det amerikanska originalomslaget, jag tycker det är ruskigt snyggt. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att Yoon lyckas trots allt och tro mig när jag säger att jag försökt analysera mig fram till det. Jag vet bara att det funkade väldigt bra på mig.

Inte nödvändig läsning på nåt sätt, men är ni på humör för lättsmält myspys a lá ovanstående författare, då är det faktiskt bara för er att slanta upp. You’ll like.

Finns på Adlibris, Bokus, biblioteket. Ni vet.

Random funderingar

  1. Ibland undrar jag om jag siktar för högt med att hålla kurser i Skype eller IT-introduktioner för nya studenter. Det här med ”daaaaata” kanske är alldeles för avancerat. Speciellt när det största problemet verkar vara att förstå hur en vanlig klocka fungerar. Jag vet att jag inte alltid är jättepunktlig. Men jag är inte heller en sån som medvetet missbrukar eller misstolkar det här med stora och lilla visaren och hur det förhåller sig till ”att när klockan är en viss tid så ska jag vara på en viss plats”.
  2. Jag sprang på ett recept på makaronipudding där man rekommenderade lingonsylt som tillbehör? What? Nån annan som stött på det här?
  3. Jag gillar den här lilla trenden med att dra in mer tomtar och troll och annat oknytt i svensk fantasylitteratur. Vi behöver egentligen inte vampyrer och annat krafs när vi har så många spännande figurer själva i den svenska folktron. Se exempelvis ”Vattnet drar”, ”En väktares bekännelser”, ”Djupgraven” osv.
  4. Årets smak på Skumtomtar, ”Tomtegröt och kanel”? Är det bara en tidsfråga innan vi landar på senapssillen eller?
  5. Kanske har jag tur, men just nu känns det som ett rätt bra flow i läsandet. Kul böcker, bra tempo. Bäst att njuta så länge det varar.

Jaha, läget med er då? Imorgon kommer det förresten en recension igen.

Ingen normal står i regnet och sjunger

ingen-normal-star-i-regnet-och-sjungerFörfattare: Sara Ohlsson

Beskrivning: ”Varför finns det inga kvinnliga trubadurer? Varför är det alltid Ella som ska skriva när det är grupparbete? Varför förväntas tjejer vara på ett sätt och killar på ett annat, och hur gör en egentligen för att vara tvärtom? Och om kärleken är som ett elstängsel och elstängslet redan är ihop med någon och någon är ens bästa vän i hela världen. Hur gör en då?”

Omdöme: Sju ord är lagom långt för en titel, det har jag alltid tyckt. Det gör också att jag ställer högre krav på sånt som har långa titlar – om nån har haft den goda smaken att dra till med en löjligt lång titel måste hen vara en vettig person och därmed höjs ribban. Sån är jag.

”Ingen normal står i regnet och sjunger” fick faktiskt ligga till sig lite innan jag skrev recensionen. Den behövde mogna och landa lite i mitt huvud. Inte för att den är särskilt tung eller svårläst utan snarare för att jag behövde få rätt på mina funderingar kring den och hitta rätt ord.

Fast egentligen är det inga konstigheter. Jag överkomplicerar bara alltihop. Så här är det nämligen –  jag gillade boken. Som tusan. På sätt och vis påminner den en hel del om en viss Anna Ahlunds ”Du, bara” fast med ett annat anslag. Där Ahlund som bekant är jazz och duggregn mitt i sommaren är Ohlsson indiepop från Göteborg och orkaner och det fina är att båda gör det så himla bra när de i grunden berättar om liknande saker och med samma självklarhet.

Som jag skrev så är boken varken tung eller svårläst. Tvärtom så går det fruktansvärt fort att läsa boken och Ohlsson hinner samtidigt på ett elegant sätt väva in både samhällsfrågor, feminism och normkritik på ett sätt som gör att det aldrig känns forcerat eller föreläsande. Istället känns det både provocerande självklart och relevant i sammanhanget samtidigt som boken är riktigt underhållande samtidigt. Sånt är supersvårt men Ohlsson löser det utan att ens bli lite svettig i pannan. Hon skriver så som jag skulle vilja kunna skriva.

Jag hade faktiskt rätt höga förväntningar på den här eftersom jag gillade debuten ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag” (Se! Sketalång titel även där!) så mycket och jag blev inte besviken. Tvärtom. Det här är riktigt bra grejer, kanske en av höstens bästa.

Finns på Adlibris, Bokus, biblioteket och där ni vanligtvis brukar hitta döda träd.

Vattnet drar

vattnet-drarFörfattare: Madeleine Bäck

Beskrivning: ”Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.”

Omdöme: Vi lyckades köra vilse en gång i skogarna mellan Ockelbo och Gävle, det vill säga ungefär i de trakterna som ”Vattnet drar” utspelar sig i. Det är trakter som passar utmärkt för den här sortens berättelse (kan man säga urban fantasy om den utspelar sig utanför storstäder?) där Bäck korsar Engelsfors-trilogins diskbänksfantasy med tv-serien ”Jordskott”. Men det är samtidigt en rätt slentrianmässig jämförelse även om den funkar för att sätta in ”Vattnet drar” i nån sorts sammanhang.

Men ”Vattnet drar” är grisigare (på det bra sättet!), innehåller mer black metal-referenser och har en spännande intern mytologi som gör att den ändå känns väldigt tilltalande. Persongalleriet är brokigt med allt från den frånskilde småbarnspappan till den psykopatiske hembrännaren. Ganska snart så får ändå ett par personer lite större utrymme men det finns gott om utrymme för Bäck att göra karaktärerna lite mer flerdimensionella än vad det är nu. Jag tror att karaktärerna får stå tillbaka lite för att Bäck behöver etablera premisserna för berättelsen på ganska begränsat utrymme och då får persongalleriet helt enkelt vänta lite på att utvecklas. Eftersom det är en trilogi förutsätter jag att detta löser sig av sig självt med tiden. Jag är inte det minsta orolig för det.

Jag gillar verkligen de miljöer som Bäck beskriver. Det påminner lite om samma typ av miljö som i Christoffer Carlssons ”Oktober är den kallaste månaden” men i ”Vattnet drar” så är det inte riktigt så illa som i Carlssons bok även om det enligt Bäck är rätt nedgånget och sunkigt även i Gästrikland. Nån kallade det en sorts postapokalyps och det kanske inte helt fel ibland. Avfolkningen av landsbygden och de dåliga förutsättningarna känns kanske lite Distrikt 12? Eller så säger jag bara så för att jag själv bor vid en grusväg där tjälskotten verkar fridlysta.

Det som också särskiljer ”Vattnet drar” lite grann är hur mycket av magin är baserad på…eh… utbyte av kroppsvätskor. På nåt sätt så känns det ändå fullt rimligt att det är kopplat till nån sorts djurisk och primal urkraft och dessutom i förhållande till nåt som har med gammal folktro och magi att göra.Det ska bli spännande att se vart det här tar vägen i kommande böcker och få lite mer förklaringar till varför saker är som de är i boken.

Vi behöver dock fundera lite på just vilka som ska läsa boken. Det svåra är nämligen att säga var nånstans ni ska gå i butiken för att hitta boken. Den går säkert att hitta på fantasyhyllorna, men det är ju ingen ”vifta med svärd”-fantasy. Det är inte heller omöjligt att den står på nån sorts urban fantasy-hylla, men den innehåller inte glittrande vampyrer eller kittlande kärlekstrianglar. Kanske står den på ungdomshyllan, men den innehåller nästan ingen karaktär som är under 20?  Så ni har ett antal ställen att leta på, men leta för bövelen efter den gröna boken med de snygga gröna sidorna. Grymt snyggt formgivet!

Jag tycker att det här är riktigt kul läsning även om det finns saker som går att lyfta ännu högre. Jag saknar det där lilla extra än så länge. Men det är en bra debut och en trevlig ny bekantskap som bådar gott. Och alla böcker som namedroppar Watain och Behemoth förtjänar en extra stjärna i min bok. I skrivande stund (7/10 2016) kostar den dessutom under 100 bananer på Adlibris…

Tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret!

Finns på Bokus och Adlibris och de flesta handlare.

Författarintervju Anna Jakobsson Lund

Alla som följt den här bloggen ett tag vet att jag har ett väldigt gott öga när det gäller Systemet-trilogin av Anna Jakobsson Lund, det är bara att läsa gårdagens recension så vet ni. Jag hade också det stora nöjet att träffa Anna (och Anna och Anna) på Bokmässan. De här frågorna hade jag redan mailat över , men vi fick ändå tillfälle att prata lite om dem och en himla massa annat. håll tillgodo!

Den klassiska sportfrågan: Hur känns det? Det har blivit dags att lämna Levi, Ava och Leymah? Blev det nån separationsångest eller är det mest skönt att du är i mål?

Både och! Jag håller verkligen av mina karaktärer, och har haft svårt att släppa dem. Att jag har börjat stöka med Tredje principen igen i och med att den översätts till engelska har faktiskt funkat lite som en snuttefilt, eftersom jag inte behöver lämna dem riktigt lika snabbt.

Samtidigt känns det skönt att jag nu har gett dem ett slut som jag kan vara nöjd med. Nu vet jag hur det blev och jag har rott dem och mig själv i land. Många andra projekt ligger ju och väntar på min uppmärksamhet, så det är bra att få ur dem ur hjärnan.

Att skriva fristående noveller om sina karaktärer är ju annars populärt i dystopigenren, men det lovar jag att jag bara ska göra om jag kommer på någon riktigt, riktigt bra idé!

På bloggen annaskriverunder.se har du och dina två partners in crime Anna Ahlund och Anna Arvidsson skrivit en hel del om hur era böcker växer fram. Det jag tycker är intressant är hur ert samarbete ser ut och den feedback som ni vågar ge varandra. Hur stor påverkan tror du det har haft för ditt författarskap (och de andras också för den delen)? Hade ni varit där ni är annars?

Jag tror inte det kan förklaras riktigt, vad som hänt med mig sedan vi började hänga med varandra på nätet. De utmanat mig att skriva om ämnen jag inte trott att jag kunde, fått mig att tänka kring vad det är jag vill berätta och i allra högsta grad påverkat handlingen i trilogin om Systemet. Jag är en så mycket bättre skribent idag än jag någonsin hade varit utan dem. Vi har alla olika kompetenser, och genom deras feedback får jag tillgång till styrkor som jag inte har själv. Det känns nästan som doping!

Den verkliga skillnaden ligger dock inte där, utan i att jag hela tiden får stöd, uppmuntran, sparkar i arslet och hurrarop från dem. För mig har vårt samarbete inneburit att jag luftar något jag inte vågar göra (till exempel ge ut en bok på eget förlag igen) och Annorna ställer nyfikna frågor om varför, eller säger ”nä men, det är ju en jättebra idé” eller helt enkelt presenterar en lösning. Och så slutar det med att jag gör det där jag är rädd för. Skitläskigt och jättehärligt!

 Vad har du satt för spår i de andras böcker? Mer än ”stryk/gör om/gör rätt” eller ”bra, fortsätt så?”? Finns det några in-jokes eller andra hyss?

Alltså, jag är inte den hyssiga i vårt gäng. Mer den som strängt går fram med machete och säger ”stryk, stryk”. Jag brukar ge Anna Ahlunds karaktärer deras efternamn, det är på den nivån. De har däremot stoppat in massa saker i mina böcker. Karaktärer som får ta större plats, namn, händelser. Mycket sånt. I projektet jag arbetar med nu har jag faktiskt skrivit in oss alla tre i en cameo, som orkester. Vi får se om det blir kvar.

Vad har du lärt dig om dig själv som författare under tiden du skrivit? Vilka misstag kommer du aldrig att göra igen?

Jag har lärt mig hur mycket som helst om dramaturgi. All min utbildning inom kreativt skrivande har varit fokuserad på språk, och jag hade faktiskt ingen aning om vad jag höll på med när jag började skriva Tredje principen. Jag fick jobba jättemycket för att få till en handling som har rätt rytm, är tillräckligt spännande och där allt som händer känns naturligt och inte ”ditskrivet av författaren”.

Aldrig ensamma var på många sätt eldprovet, för där bet jag av ett så stort stycke när det gäller vad jag ville åstadkomma. Jag var tvungen att gå tillbaka till ritbordet minst tre gånger och brukar säga att bara tjugofem procent av det som var med i första manuset är med i boken, och det mesta inte på samma plats. Efter den ”roliga” upplevelsen har jag försökt att vara mer strukturerad kring handlingen, och jag har lärt mig lite mer om vilka typer av scener som passar ihop. Mina shitty first drafts är helt klart mindre dåliga nu än när jag började skriva trilogin.

Du har under senaste tiden jobbat mycket med att få ”Tredje principen” översatt till engelska. Hur känns det att lämna ifrån sig texten och se den omtolkad på ett annat språk?

Jag och översättaren har jobbat väldigt nära, så jag fick se en version av några kapitel i taget för att sedan ge input som hon tog vara på och gav mig en ny version. De första varven kändes texten helt främmande och det var nästan surrealistiskt att se sin egen handling med någon annans ord. Men ju längre vi kom i arbetet, desto mer känns det som min röst, bara på ett annat språk.

Sedan händer det roliga saker i ett sådant här samarbete. Jag frågade översättaren (den fantastiska Clare Barnes) om Ava kunde låta lite Londonsk, för att kompensera för att det är svårt att behålla Levis norrländska i översättningen. Jag hade kanske tänkt mig att hon skulle tänka ”cuppa” istället för ”cup of tea”. När texten kom tillbaka hade Ava fått en helt ny dialekt i sina repliker. Jag föll för det och vi vred det ännu mer, och nu pratar hon en väldigt fin cockney-dialekt.

Vad kan du berätta om ditt nya skrivprojekt? Vad har egentligen ”kemisk lunginflammation” med det hela att göra?

Mitt nya projekt är inte en trilogi, vilket är skönt! Det är en bok som går under arbetsnamnet Equilibrium och handlar om magi, illusionister, kön, eldslukare (därav den kemiska lunginflammationen) och att hitta sig själv. Vi får följa Ari, som tvingas fly sin hemstad och hamnar på restaurangen med ”stans bästa burlesk och trolleri”.

Om Systemet är skriven ganska kargt i en rejält karg värld så blir det här något helt annat. Miljön kan kanske beskrivas som New Orleans möter Moulin Rouge, mycket mer färgstark och intensiv än Systemets nedrasade ruiner. Jag vill använda historien för att säga något om könsroller och vilka vi kan välja att vara, så det kommer att finnas många olika typer av karaktärer i historien. Jag har redan några favoriter!

Hur många katter får man ha innan det börjar bli konstigt?

Jag hade en kompis som hade elva norska skogskatter hemma, det var ganska många. Men det finns mycket underligare saker folk kan syssla med, så jag tycker att massor av katter är helt okej.

Vad borde jag ha frågat dig?

Jag vet att du ville fråga något om country, eftersom vi båda är mycket förtjusta i den musiken. Och på ett vis tror jag att country och mina böcker om Systemet har stora likheter. Det finns ett vemod där, som det går att luta sig mot, och det går ofta illa för karaktärerna. Men jag är också noga med att låta det finnas kärlek runt dem jag skriver om. Lätt kärlek och svår kärlek, men tillräckligt mycket av den för att ge läsaren hopp. En välkomponerad text ska kännas på djupet, precis som en bra countrylåt gör, utan att vara för komplicerad och snygg. Att kunna skriva enkelt och samtidigt beröra är en utmaning jag tampas med ofta, och då får jag mycket inspiration från countrymusiken.

141209-annajakobssonlund-web-118

Enda vägen

enda-vagenFörfattare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”I sista delen av trilogin om Systemet får vi följa Ava, Levi och Leymah när de tar på sig sin största utmaning hittills – att försöka förändra samhället och göra sig av med förtrycket. Samtidigt kämpar de för att hålla ihop gruppen och förstå sig själva. Kampen mot Systemet är full av svåra val och det går inte att besegra makten utan att först ha bestämt sig för vilken väg som är den rätta.”

Omdöme: I januari 2015 fick jag ett mail om en ”punkig, normbrytande dystopi” på ett litet svenskt indie-förlag. När jag läste mailet tänkte jag nåt i stil med att det var en av de lökigaste beskrivningarna av en bok sen Eldkvarn brann. Punkig? Yeah right. Normbrytande? Snark. Samtidigt så var det nåt i följebrevet, det ovanligt snygga omslaget för ett indie-förlag och kanske framförallt en rekommendation från en av de vettigaste bokbloggarna jag stött på (Hej Katja!) som gjorde att jag tackade ja till ett recensionsexemplar. ”Är den kass kan den få vila sig i form i hyllan” tänkte jag.

Och nu sitter vi här, hösten 2016. ”Enda vägen” är utläst. Det blir inga fler böcker om Levi, Leymah, Ava och alla de andra bifigurerna med skojiga namn. Jag kommer kanske att spoila så smått, men det här är trots allt tredje boken i en trilogi. Har ni inte läst serien tidigare slutar ni här och så börjar ni på ”Tredje pricipen” omedelbums. OK? OK.

Alla ni andra som läst böckerna fattar nog att Systemet och TeBUS får mer däng än en MMA-fighter i sista ronden. Frågan är bara hur.

Det jag gillar så mycket är de val som Anna Jakobsson Lund gör i berättelsen. ”Enda vägen” är inte den enkla vägen, men det är den rätta vägen. Det skulle kunna gå att välja andra sätt att slutföra trilogin, men istället går berättelsen en väg som dels är mer vettig i förhållande till böckernas interna logik men också är nåt vi egentligen inte brukar se i den här typen av dystopier. Det är ett händelseförlopp som känns sant och rätt för power-trion Levi, Ava och Leymah. Lösningar som fungerar i andra böcker passar helt enkelt inte här. Hade jag tyckt att det var ok om nån av alla birollerna strök med längs vägen? Ja, men sån är jag. Det finns utrymme för det, men det är ok med mig. Jag är dock en blodtörstig figur, men det vet ni ju redan. Det där ”normbrytande” alltså? Jag får nog böja mig lite för den där till slut. Ta mig tusan om hon inte fick till det.

Om Levi och Leymah fick spela förstafiolerna i förra boken, så är det Ava som får stå för den största karaktärsutvecklingen, och det är ju också hon som haft mest lösa trådar som behövde knytas ihop. Här gäller det dock att hänga med i svängarna för lite lätt Game of Thrones-anda svävar det allt över familjeträdet. Gudar vad folk det är.

Jag har skrivit i tidigare recensioner av böckerna i trilogin att jag gillar språket i dem. Jag tilltalas verkligen av kylan och kargheten i språket, men också att man anar i de Inception-liknande avsnitten att det finns ett annat språk som bubblar där bakom och att det handlar om ett stilval snarare än en begränsning i författarskapet. (Därför blir det också så spännande att se varthän det tar vägen i framtiden för Anna Jakobsson Lund. Inte för att det hjälper er, men googla på kemisk lunginflammation så kanske det är en liten ledtråd. Eller inte.)

Vi kan också prata lite om drivet i boken, och för den delen i trilogin som helhet. Jag tänker som bekant ofta på böcker som musik, och kanske är det så att ”punkigt” kanske inte var en så dum beskrivning i alla fall. Det jag alltid älskat med punk och ännu hårdare musikaliska släktingar är hur det hela tiden finns en aggressiv och drivande framåtrörelse i musiken. Rytmen ligger liksom framtungt och ska kännas som en galopphäst som bara måste sätta iväg så fort det bara går. Och jag menar inte att man ska spela så snabbt som möjligt. Alla kan spela jättesnabbt med lite övning, men det är inte samma sak som bra. Den litterära motsvarigheten är att bara slänga in händelse på händelse utan att ha nån sorts styrsel på det hela. Nej, drivet handlar mer om en sorts attityd och sväng (jo, man kan visst det prata om sväng i punk och liknande. Men vi tar det en annan gång.) och kom igen katten, det svänger ju som tusan i Systemet-trilogin.

”Enda vägen” kommer inte göra någon besviken. Man kan inte bli besviken på ett perfekt avslut på en lysande dystopisk trilogi och som dessutom lämnar en med den värsta känsla man kan få som läsare, nämligen den där känslan av övergivenhet när man inser faktum: ”Är den verkligen redan slut?!?”

Tack till författaren för recensionsexemplaret.

Finns på Adlibris och Bokus och sånt där.

A day late

Den här helgen var så fullpackad med en massa saker, både bra och dåliga, så jag hann helt enkelt inte förbereda veckan så som jag brukar. Det har varit veterinärbesök, födelsedagar, sprängande huvudvärk och snabbvisiter till Göteborg om vartannat, så det är inte konstigt egentligen.

Den här veckan borde egentligen ha nån sorts superhjältetema eftersom Netflix lagt ut hela ”Luke Cage” (har ni sett nåt? Jag har sett första avsnittet och det ledde till intensivlyssning av Gang Starr och Raphael Saadiq.) och det dessutom är så att CW kör igång med alla sina serier, dvs Arrow, Flash, Legends of Tomorrow och nu även nytillskottet Supergirl som är lite lättsammare i sitt uttryck än tidigare nämnda serier men också charmig, i alla fall de avsnitt jag sett.

Bokmässigt så blir det recension av glesbygdsnoir i Gävleborgs län och en hyllning till en serie som nu gått hela (enda?) vägen in i mål.

 

Det här med att recensera.

Det är inte alltid så himla lätt. Det finns så många sätt att ta sig an en bok att det svåra ibland är att hitta ”rätt” ingång eller tråd att börja dra i. Hittar man en sådan brukar det oftast lösa resten av recensionen. Ibland är det nåt i handlingen, ibland huvudpersonen i sig eller så kan det vara en känsla eller nåt annat.

Ett sätt som ofta fungerar för mig är att fråga ”vad är det jag tyckte om?”och framför allt ”varför tyckte jag om det?” eller tvärtom. Jag känner att för min egen skull så behöver jag vrida och vända lite på texten och jag vill få fram det resonemanget i en recension. Jag vill undvika att bara rada upp ord utan motivering. Ni som läser ska helst förstå hur jag tänkt även om ni inte nödvändigtvis håller med.

Men nåt som jag tänker mer och mer på är just hur mycket eller lite jag håller igen med kritik med hänsyn till den som läser. Jag vet ju att den nyfikne författaren lätt kan googla på sitt namn och med lite tur så dyker nåt jag skrivit upp på en av de första sidorna i google. (Ni vet väl att allt efter sida 3 vid en googlesökning går att likställa med ett Mordor för webbsidor? Där dör de både plågsamt och ensamt.)

Jag går aldrig in med ambitionen att såga någon bok, varken utländska eller svenska. Däremot känner jag mer och mer att om jag på förhand tror att en bok inte kommer att passa eller vara tillräckligt bra, då låter jag bli att ta den. Jag avböjer fler och fler recensionsexemplar av exakt den här anledningen. Jag vill inte läsa sånt jag tror är ointressant. Jag vill inte ge nån en dålig recension i onödan. Därför kanske det bara blir så att det blir bra recensioner, men då får ni läsare tänka att jag bara plockar ut sånt som jag faktiskt tycker är läsvärt och vill rekommendera. Det är väl en bra grej för er? Eller?

Sen händer det ju naturligtvis att det dyker upp böcker som jag inte gillar, men då känner jag att det enda förhållningssätt som fungerar för mig är att vara ärlig men också konstruktiv i min kritik – sen får författare och förlag gnissla lite tänder i värsta fall. Det är lite svårt om man vet att författaren kanske läser recensionen när man är kritisk men så länge jag är saklig och kan redogöra för hur jag tänkt så tycker jag ändå att det är ok.

 

Men jag trodde ju att jag hade läget under kontroll.

Heh. För ett tag sen tyckte jag att det inte verkade dyka upp särskilt mycket spännande under hösten, att det kanske skulle bli lite lugnt.

Tji fick jag. Helt plötsligt är den där traven med böcker så hög att man behöver syrgas uppe på toppen och mail trillar ner från alla håll och kanter om böcker som kommer ut. Och då snackar vi ändå bara om den svenska utgivningen. Plötsligt upptäcker man att det är en massa spännande böcker som dyker upp där på andra sidan Atlanten också som man gärna vill läsa. Och sen börjar ju både filmhösten och TV-serierna dra igång på allvar och helt plötsligt finns ju ingen tid alls och vips är det dags att julhandla. Julmusten och skumtomtarna finns liksom redan i butikerna, jag har själv sett pallarna.

NÄR SKA MAN HINNA!?!?!?!

Allt som blir kvar

allt-som-blir-kvarFörfattare: Sandra Beijer

Beskrivning: ”Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls? En mästerlig skildring av den vilsenhet som kan uppstå i gränslandet mellan ungdom och vuxenhet.”

Omdöme:Egentligen har Sandra Beijer skrivit en countrylåt på 200 sidor. Så är det faktiskt. Det är hjärta och smärta filtrerad genom ett konstant alkoholrus på fler Stockholmsadresser än vad en genomsnittlig chaufför för Taxi Stockholm har i huvudet.

På ett sätt är jag otroligt glad att jag inte kan känna igen mig i bokens huvudperson Matilda. Hon mår helt enkelt så jävla dåligt efter att ha blivit dumpad av sin pojkvän. Så dåligt att hennes bästa kompis(?) Miron tar på sig att hjälpa henne bearbeta dumpningen genom att festa så hårt att allting annat försvinner. Alkohol. Knark. Springa tvärs över motorvägar. Ni vet, sånt man gör. Eller?

Och den är alltså brutalt deppig. När jag googlade lite på boken såg jag att Beijer själv fått höra att den borde trilla in i facket ”feel-bad” och det är inte helt fel resonerat. Jag köper det.

Men som sagt då: jag kan inte känna igen mig. Jag kan inte relatera till Matilda. (Ni som läste gårdagens blogginlägg kan nu börja ana vart det här är på väg). Jag har aldrig mått så dåligt som Matilda gör i hela mitt liv. Jag har väl haft tur. Det är egentligen inget större problem, man behöver nog inte kunna relatera till en karaktär för att kunna läsa en bok. Men det är ett större problem för mig personligen att jag inte kan sympatisera med henne.

Jag tycker liksom inte synd om henne. Inte tillräckligt i alla fall – jag landar nånstans i ett ”jaha, vad tråkigt då. Move along.”.

Det är egentligen inte så att jag tycker att ”Allt som blir kvar” är en dålig bok. Tvärtom. Dialoger flyter på som de ska, grammatik och stilistik är exakt så som jag förväntar mig av Sandra Beijer. Hon kan sina grejer. Omslaget är snyggt som attans. Bra disposition. Alltå sånt där tekniskt är på plats. Jag är bara på den platsen i mitt liv där jag inte längre automatiskt går upp i brygga så fort nån nämner smala handleder och puls som slår i takt med varandra men det är ju inget fel i det på nåt sätt heller. Jag har dessutom all respekt i världen för att man som författare vill gräva ner sig i ämnet uppbrott och sorg och för många läsare kommer den här boken också att kännas som att den är skriven just för dem. Och den kommer att älskas, det är jag säker på. Jag kommer garanterat att en av få som tycker så som jag gör om boken.

Men varför tycker jag inte synd om Matilda? Jag tror att det beror på att jag inte hittar några drag hos henne som jag tycker om (återigen, gårdagens inlägg. Den trogne läsaren får alltså sin belöning…) och därför blir resultatet därefter. Framför allt tror jag att det handlar om att jag upplever det som att hon blir ledd och REAGERAR och inte AGERAR självständigt under en stor del av boken. Det är en stor skillnad. Jag upplever egentligen inte att hon REFLEKTERAR tillräckligt, hon bedövar bara och flyr in i dimman. Och jag köper att man kan göra så, det är inte det. Det är bara inte min grej. Det är inte så jag jobbar.

Nån kommer säkert att högljutt argumentera ”Åh, du fattar ingenting! Du är för gammal, du är kille, varför läser du det här om du inte ens gillar Sandra?”.

Fast grejen är att det gör jag. Jag tyckte att ”Det handlar om dig” var svinbra. Kanske till och med en av de bästa böckerna jag läste det året. Kolla på min recension om ni inte tror mig. Jag vet att Sandra är skitduktig på det hon gör och framgångsrik som tusan och det är grymt på alla sätt. Jag ville jättegärna läsa den här boken. Jag vill tycka om den. Men det här handlar om att jag uppenbarligen ändå inte fastnade för den just här boken. Det här var helt enkelt inte min kopp. Inte just nu. Fast jag som bekant gillar country.

Tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris och Bokus

 

Varför tycker jag som jag gör?

Jag brottas lite med ett problem. Jag försöker reda ut för mig själv hur jag förhåller mig till huvudpersoner som jag inte kan relatera till jämfört med huvudpersoner jag helt enkelt inte tycker om. Och nu pratar jag alltså inte om skurkar eller mindre älskvärda personer som Lucius Malfoy eller så.

Till viss del kan det hänga ihop – det är svårt att relatera till en karaktär där man inte har nåt gemensamt. Men samtidigt undrar jag om man måste? Vad har jag egentligen gemensamt med Katniss Everdeen även om jag gillar henne? Eller Frankie Landau-Banks?

Inte ett skit egentligen. Men där kan jag ändå hitta nåt sympatiskt, nåt karaktärsdrag som jag kan knyta an till. Det är väl så det funkar, att hittar man nåt sånt så kan man köpa resten? ”Hon är rolig och lojal, då kan jag köpa att hon bor i ett nedgånget ruckel och skjuter bävrar med armborst samtidigt som hon blir jagad av stormtrupper med lasergevär”. Typ så.

Då är det värre med de där andra figurerna, de där Adelina Amouteru-liknande typerna. De som ska vara huvudpersoner och som man kanske i bästa fall ska tycka lite synd om men som jag är helt likgiltig för. Sympatin är som bortblåst.

Men jag funderar lite på hur det där fungerar – varför finns det ingen sympati från min sida? Är det just för att det inte finns nåt drag jag uppskattar? ”Tycka-synd-om” fungerar tydligen riktigt dåligt för mig som nån sorts trigger. Eller är det för att jag inte håller med om de val som karaktären gör? För det är ju nånting jag tydligen kan acceptera hos andra karaktärer. Jag håller inte alltid med till 100% även när det gäller figurer som jag gillar.

Anledningen till den här förvirringen är huvudpersonen i den bok som kommer att recenseras imorgon. Just nu är klockan 10:15 och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om boken. Otroligt frustrerande!

Oktober är den kallaste månaden

oktober-ar-den-kallaste-manadenFörfattare: Christoffer Carlsson

Beskrivning: ”Vega är sexton år och håller tyst när polisen frågar om hennes bror, om hans bil och om hagelgeväret. Om var han är, och vad som har hänt. Samtidigt vet hon alldeles för mycket och blir själv indragen.

Oktober är den kallaste månaden handlar om ett brott, och om en syster som söker efter sin bror. Det är berättelsen om en enslig bygd där någon ljuger, och om priset man betalar för att växa upp.”

Omdöme:Man kan tro att Varvet är en sån plats som bara finns i gamla Johnny Cash-låtar. Att såna platser inte finns i Sverige. Att hillbilly-noir i gamla bruksorter i Småland omöjligt kan funka för att det är så orealistiskt.

Det är naturligtvis helt fel. Utan att peka ut en specifik ort kan jag säga att jag stannat till i orten som lätt skulle kunna vara Varvet om de nånsin gör en film av boken. En sån plats där man åker en timme åt ena hållet för att handla och en timme åt andra hållet för att komma till jobbet. Där bussen går två gånger om dagen men ingen flyttar för de har ändå ingen annanstans att ta vägen.

I precis den miljön utspelar sig den prisbelönade ”Oktober är den kallaste månaden”. Här är outlaw country inte en musikstil. Det är livet så som det är. Det är liksom inget konstigt att Vegas storebror och hennes farbror livnär sig på att tillverka och sälja hembränt. Eller att man ärver husen och familjefejder pågått så länge att ingen kommer ihåg varför, bara att det är så det ska vara.

Vega blir därför en produkt av sin omgivning. Att som sextonåring röka och dricka whisky som om det var apelsinjuice och åka med på leveranserna av hembränt-dunkarna är kanske inte nåt man själv kan relatera till, men det vore konstigt om hon inte var färgad av livet i Varvet.

Jag gillar hur Carlsson sakta släpper pusselbit efter pusselbit i det mysterium som boken faktiskt är. Varför är brodern försvunnen? Vad är det som har hänt? Vems blod? Varför? Samtidigt betyder inte detta att handlingen går långsamt, snarare att det portioneras ut precis lagom information för att hela tiden hålla intresset uppe. Boken är dessutom under 200 sidor, men Carlsson får det att funka perfekt och det ligger på nåt sätt helt i linje med innehållet och berättelsen. Det behövs varken mer eller mindre. Less is more och allt det där.

”Oktober är den kallaste månaden” är en bok som ni absolut ska kika närmare på. Den är en frisk fläkt (eller nja, den luktar nog mer mäsk och blöta löv) mot alla långa 2000-sidiga fantasytrilogier, är elegant strukturerad och har en riktigt härligt sunkig höstig känsla över sig. Ni som gillade Salla Simukkas thriller-serie men tyckte att den var lite over-the-top bör verkligen kolla upp den här. Christoffer Carlsson är bättre.

Finns på Adlibris och Bokus och de vanliga langarna.

Det enda jag kommer att säga om årets bokmässa.

Jag kommer inte att göra nåt sorts sammandrag över vad jag gjorde eller vilka böcker jag fick med mig. Jag tycker inte att det är intressant varken för mig eller er. (Ni får väl fråga om ni är väldigt nyfikna).

Däremot är det intressantare att lägga ett par minuter på vad den betydde för mig även om jag bara var där några timmar.

För det första – otroligt trevligt att få hälsa och få ansikten på många av er som läser den här bloggen, vare sig ni är andra bloggare, författare eller förlagsrepresentanter på ett eller annat sätt! Det var utan tvekan den allra största behållningen. Att kändisspana Fredrik Backman eller Jan Guillou var ingenting mot att få byta några (eller många) ord med er, så stort tack för detta!

För det andra – vad korta alla är? Är alla kändisar så korta? Och nu pratar jag inte om andra bloggare utan om alla författare generellt. Jag trodde inte att jag var längre än Mons Kallentoft exempelvis.

För det tredje – nytändning. Ibland tryter inspirationen och allt känns som att det går på tomgång. Besöksstatistiken pekar nedåt och allt känns trögt. Men Bokmässan gjorde faktiskt att jag känner mig mer inspirerad och sugen att hålla på med det här än på flera månader!

Och för det fjärde – var faaaan var alla roliga Pokémons? Jag fick inte med mig en enda ny som jag inte redan plockat upp där jag vanligtvis befinner mig.

På tåget

Herrljunga ser precis så sömnigt ut som jag minns det. Dimman ligger i slöjor över Västgötaslätten. En stor upplyst skylt proklamerar stolt att här görs det minsann cider så det sprutar ur kranarna. Är Herrljunga känt för nåt mer?

Det är som att man i det bruna kommunhuset där glas och tegel slåss om att se så intetsägande ut som möjligt beslutat att man måste vara stolt över det lilla man har. Kommunens slogan? ”En plats i världen att bo på”. En slogan som är svår att argumentera mot, men också svår att hitta någon större entusiasm i. Lite som Herrljunga kanske. Jag vet inte

Jag sitter på ett grått SJ-tåg på väg genom Herrljunga mot Göteborg. Mot Bokmässan.

Denna pilgrimsvandring som förenar både den som älskar lättsmälta deckare av män i illasittande kavajer och de som bara läser de svåraste av författare (vars kavajer kan vara nog så illasittande, det har tydligen inte med varandra att göra).

Jag vet inte vad som väntar. Jag har aldrig varit där innan. Bokmässans omslagspapper är fortfarande skinande och blankt även om de senaste veckornas turer kanske stött till ett hörn och skavt sönder den fina ytan. Men förväntan finns fortfarande.

Och jag hoppas på att Bokmässan siktar högre än Herrljunga. Att mässan är mer än bara en plats att vara på. Om ett par timmar vet jag.

(M)ornitologen

mornitologenFörfattare: Johanna Thydell

Beskrivning: ”Moa har det utmärkt, tack så mycket. Hon bor med sin pappa, pappas fru Susanne och sin älskade lillebror Lucas. Sedan finns vapendragaren och bästa vännen Otto. Livet leker, himlen är blå. Moas mamma Hedvig försvann visserligen utan ett spår när Moa var två år gammal, men det är inte direkt något Moa går och grubblar över.

En dag berättar hennes pappa att Hedvig har hört av sig. Moas försvunna morsa vill hux flux träffa Moa, men aldrig i livet att hon tänker skutta in i en famn som försvann för fjorton år sedan. Det vore visserligen bra med en förklaring. Men Hedvig ska inte få inbilla sig att Moa vill ha något med henne att göra. Ett möte ska det bli, inget mer.”

Omdöme: Jag har följt Johanna Thydell på Twitter rätt länge, och där har hon visat sig vara betydligt roligare och fyndigare än vad jag trodde. Jag har inte heller läst nåt av henne i bokväg tidigare utan bara sett ”I taket lyser stjärnorna” och ska jag vara ärlig så var det inte nåt som jag tyckte var så intressant. Så återigen, Twitter är det som gjort mig mest intresserad av (M)ornitologen överhuvudtaget.

Som tur är går en hel del av humorn igen i boken, även om det är ett ganska så allvarligt ämne som boken handlar om – dvs när föräldrar sviker och lämnar. Nu är det ju så klart inte riktigt så enkelt och Moas mamma har ju så klart en anledning, även om man som läsare naturligtvis kan ha en hel del åsikter om detta.

För mig handlar en del i att växa upp att inse att ens föräldrar inte är de superhjältar man tror när man är liten. Att omvärdera sina hjältar är inte så lätt oavsett vilken ålder, men Moa får i den här boken göra det samtidigt som så mycket annat händer i hennes liv i förhållande till sin bästa vän och sin ex-pojkvän och familjen. Det gör henne både sympatisk och sårbar och väldigt lätt att tycka om. Dessutom är hon ju rolig, och det har ju aldrig varit nåt negativt i min bok. Fotnoterna med kvällstidningsrubriker om hennes liv är ett roligt grepp.

Det jag tycker är så intressant är temat om alla människor är lämpliga som föräldrar. Hedvig är ju uppenbart en förälder som inte passar in i den traditionella bilden, men kan det vara så att det mest kärleksfulla hon kunde göra var att lämna? Jag gillar (M)ornitologen väldigt mycket, just för att jag tvingas tänka och tycka, och Thydell lämnar ordentligt med utrymme för detta.

Jag kan tänka mig att folk kanske inte gillar hur boken slutar och normalt är jag inte en stor fan av öppna slut, men i (M)ornitologen så gillar jag det faktiskt.

Som ni förstår så är det här bra. Thydell är en duktig författare, det är inget snack om det och hon vet vad hon vill skriva om. Hon är också skicklig nog till att skruva till ämnet på ett sätt som gör det lättillgängligt och allvarligt på samma gång. Rekommenderas varmt och så kan ni skicka in max två A4-sidor om vad en bra förälder är efteråt. Ok? Ok.

Tack till Alfabeta för recensionsexemplaret!

Finns på Bokus och Adlibris och hos de vanliga langarna på stan.

 

King’s Hope

kings-hopeFörfattare: Hans Olsson

Beskrivning: ”Den stora torkan i Portugal fick oanade konsekvenser. Omvälvande reformer infördes, både globalt och lokalt, som förändrade världen i grunden. Ur dammet reste sig King’s Hope. Där hålls den årliga pokerturneringen som lockar deltagare från världens alla hörn. Löften om rikedomar erbjuds till de som ställer upp. Reglerna i turneringen är enkla. Texas hold’em no limit spelas under tio pokeromgångar. Men turneringen på King’s Hope är farlig och minsta misstag kan vara ödesdigert. Turneringens snabba utslagningstempo får de tiotusen deltagarna att ideligen ställas inför extremt svåra beslut. Ska de gå all-in med korten de fått, eller vänta och hoppas på en bättre hand? Peter Norrqvist ställer upp av personliga skäl. I världen utanför kasinots väggar glöms man lätt bort. Om han lyckas ta sig till toppen kan allt det ändras. Han kan bli odödlig. Hur skulle du spela, om ditt liv hängde på det?”

Omdöme: ”King’s Hope” är förmodligen den mest nischade bok jag nånsin läst utanför facklitteraturen på högskoleutbildningen. Här är det nämligen så att ju bättre koll du har på Texas Hold’em, desto mer behållning har du av boken. Dock är det så att det absolut går att läsa boken även om man som jag är rätt okunnig inom poker (allvarligt talat kommer jag inte ens ihåg reglerna till Skitgubbe, så kortspel är nog inte min starkaste sport öht) eftersom Olsson ändå gör sitt bästa för att förklara spelet. Det hade kanske inte skadat med en ordlista eller regelsammanfattning som appendix men som sagt – är man insatt sedan tidigare går det nog bra ändå.

Uppbyggnaden är rätt klassisk – den påminner om valfri sportfilm men med twisten att man dör om man åker ut. Lite mer hardcore än när de visade poker på TV för en massa år sedan om man säger så. Därför blir det också det som ger själva beskrivningen av pokerspelandet en extra dimension och mer intressant. Olsson har valt att låta i stort sett hela boken utspela sig inne på casinot vilket för med sig att beskrivningen om VARFÖR allt är som det är blir lite skissartad. Hur kan det vara ok att skjuta folk i huvudet för att de förlorar sina pengar? Det lämnar iofs utrymme för att skriva om annat i samma värld och bara referera till King’s Hope lite i bakgrunden, eller hur?

Olsson skriver på ett rappt och okomplicerat språk och driver berättelsen framåt på ett bra sätt. Tempoväxlingarna när han skiftar mellan kapitlen där spelandet äger rum och paustimmarna mellan fungerar bra och dispositionen och längden på kapitlen är väl avvägda. Jag gillar också de inledande styckena som expanderar världsbygget ur de olika deltagarnas perspektiv.

För min del var boken lite av ett experiment och rätt så mycket utanför min comfort zone vilket så klart är nåt som spelar in i bedömningen. Jag tycker ändå att Olsson lyckas rätt bra för att skriva om nåt så speciellt som temat i den här boken. Är du eller känner nån som har intresse för Texas Hold’em, gör en chansning på ”King’s hope”. Oavsett så slipper du ju en kula i pannan 🙂

 

Veckans matsedel v. 38

Det blir en lite kortare vecka än normalt pga det dära stora tabberaset i Katthu… Göteborg. OArYA åker alltså till storstan och jagar Pokémons och kändisspanar. Men den här veckan kommer också att bjuda på nischad indiedystopi och the return of bejublad författare (hennes mest kända bok rimmar på ”i knaket fryser tärnorna”). Häng med!

Vad har ni för planer i veckan?

Snart så.

Hör ni, om en vecka är det dags!

Då är det bokmässa på gång, och undertecknad kommer att vara där – kom gärna fram och säg hej, ni kommer att kunna känna igen mig, det lovar jag.

Planen är att jag kommer att vara där tidigt och käka frukost i Massolits monter, där ett gäng författare och bloggande kollegor kommer att glufsa i oss ofantliga mängder ost så att vi står oss under dagen. Sen kommer jag väl att kryssa runt och kika på vad som bjuds och kändisspana (vilka författare kommer att dyka i nästa Let’s Dance t ex, spekulationerna kan börja redan nu om ni vill). Och med kändisspana så tänker jag mig att kanske hinna springa förbi i Bokmässans eget Diagon Alley och snatta godis hos de som ställer ut och som jag redan läst lite böcker av och känner sedan tidigare. Kulturkollos bloggrum känns väl också som ett ställe som kommer att besökas både en och två gånger. Vi kanske ses där?

Men jag är ju nybörjare på Bokmässan. Vad är era bästa tips? Behöver man tandskydd och MMA-handskar? Ska man ha de snygga skorna eller de fotriktiga sneakerserna? Do tell!

The Raven Boys/Kretsen

the-raven-boysFörfattare: Maggie Steifvater

Beskrivning: ”Every year, Blue Sargent stands next to her clairvoyant mother as the soon-to-be dead walk past. Blue never sees them–until this year, when a boy emerges from the dark and speaks to her. His name is Gansey, a rich student at Aglionby, the local private school. Blue has a policy of staying away from Aglionby boys. Known as Raven Boys, they can only mean trouble. But Blue is drawn to Gansey, in a way she can’t entirely explain. He is on a quest that has encompassed three other Raven Boys: Adam, the scholarship student who resents the privilege around him; Ronan, the fierce soul whose emotions range from anger to despair; and Noah, the taciturn watcher who notices many things but says very little. For as long as she can remember, Blue has been warned that she will cause her true love to die. She doesn’t believe in true love, and never thought this would be a problem. But as her life becomes caught up in the strange and sinister world of the Raven Boys, she’s not so sure anymore.”

Omdöme: Jag måste börja med att bekänna en sak. Jag har haft den här boken i EVIGHETER. På svenska dock, inte den engelska versionen. Jag tror att den kan ha varit bland de allra första recensionsexemplar jag nånsin bad om, och sen har den bara legat och jäst i iPaden tills nu. Skitdåligt, eller hur?

Jag kan inte förklara riktigt varför jag väntat så pass länge – kanske för att det varit en sån bok som jag varit rätt säker på att jag skulle gilla, så då kan man vänta lite. Några av er borde känna igen det där korkade beteendet lite grann i alla fall.

Som tur är finns det en snudd på maffialiknande organisation där ute som till slut fått mig att läsa boken, och därför har jag nu blivit av med en gammal synd i alla fall.

Och det här var ju inte så dumt – alla böcker som får mig att googla på saker har på nåt sätt satt igång några tankar i huvudet och jag har väl sällan googlat på så skumma saker som efter den här boken (att jag dessutom blivit ÄNNU MER skeptisk mot new age-flum på kuppen är väl bara att betrakta som en bonus).

Jag tänker också på att jag började läsa på svenska, men sen gick över till engelska. Steifvater lägger så mycket tyngd och konnotationer i sitt språk att det helt enkelt faller lite platt i översättningen. Inte för att den är dålig, utan för att det helt enkelt inte går att få med alla dimensioner av texten. Att översätta skräp som Becca Fitzpatrick är en ljummen sommarbris i jämförelse skulle jag tro. Ta bara ”the raven boys” som exempel – där finns nåt i hela namnet som dryper av dyr internatskola och överklass och en hel aura av attityd och vi-och-dem och det blir bara inte samma sak på svenska. Eller när Ganseys språk beskrivs som ”old Virginia money” och man förstår precis hur mycket överklass och vilken uppfostran och typ av familj det handlar om. Med andra ord – läs på engelska om ni kan och vill, det blir nog en mycket rikare läsupplevelse. Och hon skriver så elegant dessutom!

Så ni ska nog läsa det här – även om jag kan tycka att det är lite av ett långkok, så det får ni vara beredda på. Det går inte jättefort framåt i Rick Riordan-fart, men däremot så kokas allting ihop och blir jättemört och fint i grytan till slut. Och det smakar ruskigt bra! Ett exempel är väldigt snygga berättelsebågar där Steifvater inte bara jobbar internt i den här boken utan över hela serien. Ett annat är en färgstarkt (kryddigt?) persongalleri där så klart Gansey och Blue sticker mest ut men Ronan är en stark kandidat till prispallen.

Jag gillar verkligen hur hon knyter ihop det här anglofila new age-flummet om walesiska kungar och leylinjer med sömnig amerikansk småstad och magiska skogar som pratar latin och spöken och… det är så KREATIVT alltihop! Utan att bli spretigt dessutom, vilket det lätt skulle kunna blivit. Smakerna gifter sig, som de säger i matprogrammen.

Om man ska prata vilka som skulle kunna uppskatta den här så känns det väl ändå som att man verkligen ska gilla att läsa, och kanske dessutom gilla att läsa liiiite svårare saker än James Dashner eller Riordan (jag gillar båda gubbarna, bara så ni vet). Och sen ska man ha tid att gå all in på alla böckerna. För fastnar man, då fastnar man hårt.

Tack till Wahlströms för recensionsexemplaret!

 

Det högst ovetenskapliga testet om tjänsterna för ljudböcker i telefonen.

Jo, alltså. Jag har jättesvårt för ljudböcker. Dels så verkar jag alltid hitta på nåt annat att göra samtidigt som jag lyssnar på en bok och därför missar hälften eller så tycker jag att det går för långsamt. Jag vet att man kan skruva upp hastigheten, men uppläsaren kan ju inte låta som en heliumsniffande smurf, det går liksom inte.

Så why, oh why, skapade jag två testkonton på Nextory och Storytel? Man kan ju undra.

För er skull naturligtvis. Och min egen – man måste ompröva sina fördomar då och då. Det gäller allt, från om gröt är gott (nej) till färggladare kläder (ja) till… ljudböcker.

Så jag satte som sagt upp två konton, och bestämde mig för att kika utifrån ett par kriterier:

  • Hur trevlig är appen att använda? Är den snygg och/eller funktionell?
  • Hur ser det ut med utbudet? – Har de titel 1,2,3. Hur pass nya böcker har de?

Det jag var lite oförberedd på var hur pass stor slagsida det var åt ena hållet – jag tyckte nämligen att Storytel var fullkomligt förkrossande överlägsna, och då gör ändå inte Nextory nånting fel. Det är bara det att Storytel gör allt så mycket bättre.

img_1368Storytel-appen (bara testad till iOS) är väldigt mycket tilltalande rent utseendemässigt, men har också den trevliga funktionen att det finns en massa ”Vi rekommenderar”-inslag överallt, och som faktiskt är rätt snyggt genomförda. Det är enkelt att navigera runt och det är som sagt helt enkelt presenterat på ett sätt som känns modernt och användarfokuserat. Nextorys app är funktionell, men har ett mer avskalat standard-utseende, lite som iBooks i iOS. Det funkar och är logiskt, men utan fluff.

Det skiljer så klart en del när man går in och väljer en bok att lyssna på också. Även här tycker jag att Storytel väljer ett trevligare sätt att presentera boken och dess information. Det är lite snyggare och modernare presenterat och jag gillar att man tydligare ser relevant information om boken. Jämför själva, Nextory till vänster, Storytel till höger:

Jag kollade som sagt lite på innehållet också. Jag blev lite förvånad över att ingen av dem har Harry Potter-böckerna. Å andra sidan hade båda Djupgraven som är sprillans ny, och t ex Vattnet drar. Storytel sägs ha större utbud men Nextory verkar komma ikapp, och jag fick känslan av att de kanske var snäppet bättre på eböcker och fick in dem lite snabbare, men det är inget jag vill ta e

Jag hade alltså föredragit Storytel om jag var tvungen att välja – jag gillar den lite mer polerade ytan och presentationen som känns mer 2016 och mer användarvänlig.

Vad har ni för erfarenheter? Och hur står sig de andra tjänsterna, som t ex Bookbeat?

 

 

Vicious

vicious.jpgFörfattare: V.E. Schwab

Beskrivning: ”Victor and Eli started out as college roommates brilliant, arrogant, lonely boys who recognized the same sharpness and ambition in each other. In their senior year, a shared research interest in adrenaline, near-death experiences, and seemingly supernatural events reveals an intriguing possibility: that under the right conditions, someone could develop extraordinary abilities. But when their thesis moves from the academic to the experimental, things go horribly wrong.

Ten years later, Victor breaks out of prison, determined to catch up to his old friend (now foe), aided by a young girl whose reserved nature obscures a stunning ability. Meanwhile, Eli is on a mission to eradicate every other super-powered person that he can find aside from his sidekick, an enigmatic woman with an unbreakable will. Armed with terrible power on both sides, driven by the memory of betrayal and loss, the archnemeses have set a course for revenge but who will be left alive at the end?”

Omdöme: Jag hatar superhjältar i bokform. För mig ska superhjältar antingen synas i serietidningar eller på film eller TV. Jag kräver ett visuellt medium, kanske just för att det är så jag är van att ta mig an genren överhuvudtaget. Jag skyller på Tahereh Mafi.

Och så läser jag den här och får börja omvärdera alltihop. Åtminstone när nån så kompetent som Schwab ger sig in i leken. Schwab är nämligen både kirurgiskt skicklig i sin stilistik och sin berättarteknik och dessutom så insatt i genren att hon kan vända och bända på den nästan precis så som hon själv vill. Hon är rent ut sagt skitbra på sitt jobb.

Schwab jobbar i ”Vicious” enormt mycket med berättarstrukturen på ett sätt som nästan påminner om hur de allra klurigaste deckare/thrillers är berättade. Bruten kronologi är bara förnamnet – Schwab bollar mellan inte bara två utan flera tidslinjer samtidigt, och antagligen är hon och/eller redaktören helt bananer men som tur är på det bra sättet. Strukturen är faktiskt ruskigt bra genomförd, och balansen mellan de olika berättelsebågarna och perfekt avvägd på knarklangarnivå.

Men struktur är trots allt ingenting om inte innehållet är nåt att ha, eller hur? Som tur är håller ”Vicious” där också, både storymässigt och framför allt karaktärsmässigt. Schwab lyckas betydligt bättre än exempelvis Marie Lu att göra göra sina karaktärer flerdimensionella och har alltså betydligt mer nyanser i sina figurer än ”löjligt god” och ”jävligt ond”. Till skillnad från till exempel Adelina i Marie Lus ”The Young Elites” så sympatiserar jag mer med både Victor och Eli än med henne. Jag håller fullständigt med Victor om att Eli är galen, men samtidigt kan jag hålla med Eli om att det kanske ändå är så att nåt gått sönder i varje EO, dvs de som fått superkrafter. Det är så riktigt bra karaktärsbygge fungerar, när karaktärerna känns kompletta och genomarbetade.

Så för att sammanfatta – vansinnigt underhållande och nästan löjligt skickligt berättad. Och superskurkar. What’s not to like? Fet sträckläsningsvarning utfärdas!

Vad jobbigt det blev.

Det är faktiskt jättesvårt att vara rolig eller satirisk när verkligheten drar alla skämt åt en så att det inte blir nåt kvar. Skillnaden är bara att verkligheten menar allvar. 

SVT har mer och mer gått i fullständig barndom de senaste åren och hittar på realityserier om de konstigaste saker, men f-n vet om inte nästa års ”Det stora fågeläventyret” där olika kändisar tillsammans med olika ornitologer ska utföra ”fågelrelaterade uppdrag” är det konstigaste hittills. Ja det finns en litterär koppling – Martina Haag är med. Läs mer om det på svt.se. Eller låt bli, det är nog smartast.

Det kommer en recension lite senare förresten, ni kan vara lugna.

J-vla grupptryck.

Jag var uppe till alldeles för sent igår och läste färdigt en bok. En väldigt bra bok ska det sägas. Men anledningen till att jag är trött idag är bara för att läste ut den så att jag kan börja på en annan bok. En bok som för många andra tjatat om för att jag ska kunna ignorera det, speciellt när det droppas referenser till så mycket annat bra på en gång. Jag har tydligen gett upp det här med egen vilja och följer istället med strömmen som en död fisk.

imageedit_2_7833332166

 

Vi behöver ett nytt ord.

Att sitta och blogga är ofta ett ganska ensamt tragglande. Har man tur dyker det upp en kommentar nån gång i månaden, och kanske har man lite utbyte med nån på sociala medier men då är det ju ändå oftast andra bokbloggare man pratar med. Så är det i alla fall för mig.

Då är det ju roligt när författare och/eller förlag uppmärksammar en och kanske använder nån av ens omsorgsfullt ihoprafsade meningar på omslaget eller nån webbsida eller så. Jag har samlat de som jag har stött på under fliken ”wall of fame”.

Men kan vi prata om ordet ”blurb” som vi så gärna använder? Jag förstår ju att ”citat” kanske inte känns helt klockrent heller, men ”blurb” låter ju mer som ett ljud som kommer när man har problem med magen än nåt som är värt att lyfta fram.

Kan vi inte hitta på nåt bättre? Jag tycker verkligen att vi behöver ett nytt ord för det här.

Svensk synd

svensk-syndFörfattare: Martin Jern

Beskrivning:”Otto och hans mamma är ständigt på flykt och hamnar i Ryda – en skitig håla mitt ute i ingenstans. Här finns bara skog och risiga original som bränner hemma. Och kyrkan förstås, som typ 99 % av samhällets invånare tillhör. Kanske är Ryda the place to hide om man har en mörk hemlighet? Synd bara att Otto inte är den enda som har något att dölja. Jävligt synd. ”

Omdöme: Jag har tidigare talat mig varm om två saker som jag ofta saknar inom ungdomsböcker idag. Dels är det spännande böcker som är befriade från allt övernaturligt eller post-apokalyptiskt, dvs thrillers i nutida miljö, och dels är det böcker som utspelar sig i normaltråkiga städer med gult tegel och ett Konsum i en grå betonglåda från mitten av 1960-talet.

Och en tredje sak – jag vill att man ska kunna rekommendera dem till framför allt killar som säger ”alla böcker är skit, det händer ju ingenting”.

”Svensk synd” av Martin Jern är väldigt nära att passa in på de här kriterierna. Det den förlorar på är faktiskt bristen på ett grått Konsum. Byn som bokens huvudperson Otto och hans mamma flyttar till är helt enkelt inte stor nog att ha ett sådant. Däremot är byn fylld med skumma personer, original och religiösa fanatiker. Alltid nåt!

Det ska sägas att jag lyssnade på en P3-dokumentär om Knutby för nån vecka sen, så jag är troligen rätt färgad av den. Just därför är det kanske inte konstigt att jag tyckte att Svensk synd hade en hel poänger och var betydligt mer underhållande och spännande än vad jag trodde, den otroligt usla titeln till trots.

Det finns nåt väldigt kittlande i det här med religiösa fanatiker där religion bara blir en yta för något betydligt mer cyniskt och ondskefullt. Ottos möte med de vattenkammade och välklädda sektmedlemmarna som egentligen är skolans värsta mobbare gör nästan ont i magen.

På omslaget beskrivs boken som en blandning av Twin Peaks och Engelsforstrilogin, och det är väl kanske inte en helt korrekt jämförelse, men visst finns det nåt intressant i mötet mellan diskbänksrealism och sekter ute i den svenska obygden.

Det man däremot kan tycka är mindre lyckat är karaktärsbeskrivningarna, som aldrig blir så mycket än ganska tunna karaktärer med få utmärkande drag. Otto är naturligtvis den som läsaren för lära känna bäst eftersom boken berättas ur hans perspektiv, och där tycker jag att Jern lyckas rätt bra med gestaltningen av en fjortonårings tankeliv och syn på världen. Otto är kanske inte helt sympatisk alla gånger, men han är inte heller osympatisk. Han är en alltså en tonåring på alla sätt och vis…

Svensk synd är en bok som alltså förvånade mig med att vara mer spännande än vad jag trodde, men den är också en bok som inte lämnar något större avtryck mer än en stunds förströelse. Det är inte så dåligt det heller.

Finns på Adlibris, Bokus och de vanliga handlarna.

Bokmässan

Det sista var tydligen inte sagt om Bokmässan. Idag 31/8 berättar Svensk Bokhandel att Bokmässan får göra en helomvändning när det gäller förlaget bakom Nya Tider, som nu alltså får ställa ut ändå, detta på grund av att man har ett juridiskt avtal med förlaget om att ställa ut och inte kan backa ur det och därmed måste låta dem ställa ut.

Hela den här röran angående Nya Tider och Bokmässan handlar egentligen om två saker – dels om huruvida de skulle få ställa ut överhuvudtaget och dels om hur Bokmässan hanterat det hela.

När det gäller själva utställandet så var min första reaktion ”nej, i helvete heller”, precis som många andras. Däremot gick jag aldrig så långt som till att på nåt sätt protestera mot det, och kanske är det bra. Det första reaktionen är ofta den riktiga, men det finns faktiskt tillfällen då man ska ta tio djupa andetag och försöka tänka två eller tre steg längre. Grejen är nämligen att jag numera är övertygad om att det allra bästa som nånsin hänt AlternaMedia och Nya Tider är just den här debatten om huruvida de ska få ställa ut och det efterföljande beslutet om att de inte skulle få det. Och så nu det här att de kommer att få det i alla fall.

Det här är inte bra alls utan faktiskt precis tvärtom. Det här martyrskapet som de lyckats förskansa sig på det här sättet och all publicitet är EXAKT det som de är ute efter. De är inte ute efter att sälja lite böcker eller bli en accepterad del av kulturetablissemanget, eller att etablera sig som seriösa förläggare genom Bokmässan.

Självklart inte.

Man skulle till och med kunna tänka sig att de rent av hoppats på den här typen av reflexmässiga bojkotter. Det som händer är nämligen att vi alla är så förbannat förutsägbara att vi precis som ungarna i knattefotbollen springer på varje boll och istället lämnar målet helt öppet så att de kan plocka onödigt enkla poäng. De må vara rasister, men alla är inte idioter.

Nya Tider har väl aldrig nämnts så många gånger i etablerad media som den senaste tiden, eller hur? Helt vansinnigt.

Och jag håller till stor del Bokmässan själva till svars för det här. Hanteringen både internt och i media har ärligt talat varit så dålig att Donald Trump känns som en lugn och sansad snubbe i jämförelse. Reaktivt så det visslar om det och inte proaktivt för fem öre.

Att låta dem ställa ut eller inte är naturligtvis inte ett lätt beslut, och jag är säker på att Bokmässan hade fått kritik oavsett. Just därför är ju hanteringen av situationen så otroligt viktig och där har Bokmässan brustit nåt så katastrofalt att de borde hamna i läroböcker som avskräckande exempel.

Hur kunde det bli så här? För det första så borde man redan från början bestämt sig för om de skulle få ställa ut eller inte och researchat lite. Google är din vän liksom. Hade man valt scenariot att inte låta dem ställa ut så skulle man ju kört på det från början: ”Vi har tyvärr inte plats/vi anser inte att ni motsvarar det här och det här kravet/värdegrund/tack men nej tack” eller vad man nu hade svarat. Det är och har aldrig varit en mänsklig rättighet att ställa ut på en privat arrangörs mässa. Kanske hade några brunskjortor suttit och bölat i sina facebook-grupper men mer än så hade det väl inte blivit.Långt ifrån den mediastorm som det faktiskt blivit.

Scenario två, där man låter dem ställa ut för att man har högt i tak och yttrandefrihet och allt det där – fine. Kör på det men ge dem en riktigt jäkla usel plats, eller en plats där de skulle vantrivas nåt otroligt. Låt dem få monterplats bredvid nåt new age-flum eller nån som tror att Gotland är den sista resten av Atlantis eller vad som helst som är så ointressant att inte en jävel går dit, bakom nåt hörn längst in längst bort. Låt dem ställa ut men gör det så obekvämt för dem att det blir ohållbart för dem.

Det man absolut INTE gör är att först låta dem ställa ut, sen dra tillbaka det, för att sen missa den här lilla detaljen att I FÖRVÄG kolla igenom de avtal man skriver om man nu faktiskt skriver ett avtal. Det borde de så klart ha gjort redan innan de gick ut med att kasta ut Nya Tider av den enkla anledningen att man faktiskt ska ha lite koll på vad det är man själv ingår för avtal. Det är ta mig tusan helt bedrövligt dåligt att behöva backa på det man en gång bestämt sig för inte bara en utan TVÅ gånger bara för att man inte kopplade in juristen direkt.

Så känner jag. Med is i magen och vettigt långsiktigt tänkande kunde Bokmässan gått ur det här med stolthet på ett bra sätt och undvikt att göra bort sig.

Istället korkar brunskjortorna upp hembränt-dunkarna och firar. Igen.

Satan i gatan

Jag fastnade lite för Lucifer igår. Ingen fara, det låter värre än vad det är. Jag gillar liksom inte ens mer än ett par black metal-band.

Jag menar tv-serien Lucifer. Premissen är tillräckligt tramsig för att jag ska gilla den – Lucifer har tröttnat på sitt jobb som härskare över helvetet och tar helt enkelt och pressar några vita skjortor, måttbeställer några kostymer och flyttar till Los Angeles (var annars?) och öppnar nattklubb (såklart). Den är löst baserad på den Lucifer-karaktär som återfinns i Neil Gaimans ”Sandman” och som dessutom hade en fristående serietidning under en tid. TV-serien har dock troligen ganska få likheter med den tecknade versionen men det är vi ju vana vid, eller hur?

Så som serien är upplagd så landar den i någon sorts mix av Buffy, iZombie och valfri polisserie och som vanligt fullsmockad med löjligt vackra människor oavsett om de är poliser eller städare. Och en väldigt trevlig mix faktiskt!

Storheten ligger framförallt i huvudkaraktären som spelas av den brittiske skådespelaren Tom Ellis – han ser ut EXAKT så som åtminstone jag tänker mig att Lucifer skulle se ut i mänsklig skepnad. Alltid med en rolig replik på gång och en… eh… djävulskt lurig blick. Han ser ut att stortrivas på jobbet minst sagt.

200

Det finns en risk att det blir lite för mycket polisserie och för mycket oneliners, men serien har blivit förnyad så det finns uppenbarligen kvaliteter i den. Och i säsong två kommer ingen mindre än Charisma Carpenter från Buffy och Angel…

Skärvor av minnen

skarvor-av-minnenFörfattare: Laurie Halse Anderson

Beskrivning: ”De senaste fem åren har Hayley och hennes pappa Andy flyttat runt i USA, utan att någonsin stanna tillräckligt länge på en och samma plats för att Hayley ska hinna rota sig, gå i skolan eller skaffa vänner. Andy är gammal krigsveteran och varje dag försöker han fly minnena av krig, smärta och död som plågat honom ända sedan han återvände från Irak och Afghanistan.

Nu är de tillbaka i staden de en gång kallade sitt hem, för att Hayley ska kunna gå klart skolan. Där möter hon Finn, killen som vägrar låta henne vara i fred och som långsamt bryter igenom de skyddande murar hon byggt upp.”

Omdöme: Min familj på pappas sida bestod länge av två sorters familjer – antingen soldatfamiljer eller bondefamiljer. Det är först i efterkrigstid som vi lagt av med det militära och nu mest består av tjänstemän på alla möjliga olika ställen. Det här beror på att vi trots allt varit väldigt förskonade från krig i vårt land. Hade vi däremot varit amerikaner tror jag att det med största sannolikhet betytt att några av oss fortfarande varit verksamma inom det militära. Kanske hade det betytt att några av oss hade haft det som Hayley och Andy.

Det finns ett talesätt som är nåt i stil med ”support the troops, not the war”. ”Skärvor av minnen” visar exakt varför. Det är en väldigt tung bok på det sättet – PTSD:n ligger som ett blytungt täcke över allting som händer, men Laurie Halse Anderson skriver trovärdigt och kraftfullt om hur livet som anhörig till en krigsveteran kan vara ett rent helvete. Hayley förstår liksom inte själv hur påverkad hon själv blivit rent psykiskt utan ser bara hur skadad hennes far är och hur mycket hon måste ta hand om honom. Titeln på boken syftar inte bara på Andys återupplevda trauman utan också hur Hayley omedvetet satt sitt eget liv på sparlåga och undantryckt sina egna minnen av en bättre tid. Det är vansinnigt tragisk men stark läsning. Ett stycke som verkligen fastnade är när Hayley pratar med en av hennes fars gamla armékompisar och hon berättar att pappan fortfarande hade svårt för att köra under broar eller nära soptunnor på grund av rädsla för krypskyttar eller improviserade bomber.

Balansen i boken kommer av hur Hayley sakta återetablerar vänskapen med en barndomsvän, men framför allt är det när Finn blir en del av hennes liv, vare sig hon vill eller inte. Kanske är han lite för over-the-top-mysig för att vara trovärdig, men jag väljer att fria istället för att fälla eftersom Finn är precis en sådan människa som Hayley behöver.

Det finns saker med boken jag tycker är lite för bekvämt lösta av författaren, men överlag tycker jag att det är en bok med ett starkt och angeläget tema som kanske inte uppmärksammats tillräckligt, varken här eller utomlands. En av de minst lättsmälta men en av de mest tänkvärda böckerna jag läst på länge.

Tack till Lavender Lit för recensionsexemplaret!

Finns numera i både pocket och inbunden på Adlibris och Bokus och välsorterade bokhandlare.

Team Thor!

Vi var nog några stycken som undrade var Thor och Hulken höll hus under Captain America: Civil War. Fick de inte vara med att leka? Var de på semester? Nu får vi äntligen svaret!

Veckans meny v. 35 2016

Det här med att hålla vad man lovar verkar ju vara svårare än vad man tror. De utlovade tre recensionerna förra veckan blev – en. Ok, det blev en liten utvikning om den senaste Harry Potter-boken men så mycket till recension var det ju inte. Bot och bättring således. Det kommer en recension redan imorgon bara för att få lite ordning på det här. Med lite tur kanske det rentav blir en till, men veckans intressantaste inlägg (speciellt för mig) blir en liten utredning av hur det ligger till med ljudböcker egentligen. Dels om hur det egentligen är med utbudet av YA-böcker i dem, men faktiskt också lite om hur pass trevliga och lättanvända de är. Det kan ju vara en yrkesskada, men  jag tycker sånt är rätt intressant, och då får ni också följa med. De två tjänsterna som  jag kommer att ge mig på är Storytel och Nextory. Jag vet att det finns fler, men nånstans får man avgränsa sig.

boy_in_headphones_by_mitchellf-d4ti4qs.png

Bilden är snodd från http://mitchellf.deviantart.com/art/

 

Den där Kaosutmaningen…

…som jag inte tittat på alls under flera månader. Den är tydligen avklarad i år igen tack vare Harry Potter. Ska man vara ärlig så var just punkten ”läs en bok på ett annat språk än svenska” nåt som jag helt enkelt låtit bli att fylla i. Jag hade ju kunnat använda andra böcker till den.

Frågan är nu snarare om jag kommer att lägga någon energi på att lösa de resterande punkterna eller försöka lösa dem lite oengagerat som jag gjort hittills? Jag brukar köra principen att det blir vad det blir och så kollar jag om det finns nåt som kan passa in i utmaningen. Just därför kommer väl punkten ”läs en lyriksamling” inte att bockas av, det är helt enkelt inte jag…

Hur går det för er andra som är med? Och ni som inte är med, ni hinner fortfarande om ni vill!

Älvkorset

alvkorsetFörfattare: Jenny Töredal

Beskrivning: ”En ung kvinna ärver ett magiskt smycke. Ett smycke som tillverkades för länge, länge sedan, i en annan tidsålder än vår. Det magiska smycket tillverkades djupt inne i De otämjda bergen och fick bära namnet Älvkorset. Dess magiska egenskaper skulle ge beskydd emot onda krafter. Men vem som helst kunde inte använda smyckets krafter. Det måste vara rätt bärare, Älvkorsets bärare, och smycket kunde bara användas av den som knöts till dess kraft via blodsband. Den unga kvinnan blir Älvkorsets bärare och hon dras in i en kamp emot onda krafter. En kamp på liv och död.  ”

Omdöme: Jag fick frågan om att läsa ”Älvkorset” av bokens författare Jenny Töredal för ett tag sen. I sitt mail så skriver Jenny att boken är tänkt för tjejer från 13 år och uppåt men att hon ändå var nyfiken på vad jag skulle tycka om den. Och nåt tycker jag ju alltid, det vet ni ju.

För det första så tycker jag nog att 13 år kan vara lite i yngsta laget, boken är nog lite vuxnare än så ibland, men samtidigt tycker jag att bokens budskap om kvinnors rättigheter absolut är nåt som kan behöva ta upp i den åldern, om inte ännu tidigare. Men vad menar jag med att den är lite vuxnare ibland – jo, bland annat handlar det om en del händelser i boken, exempelvis ”Mannens mage var uppskuren. Tarmarna var söndertrasade och hängde ut, utanför kroppen. Blodet som flutit, hade bildat en delvis intorkad pöl på marken.” från bokens allra första stycke faktiskt.. Lite hardcore för vissa ungar, för andra är det lugna puckar. Man får helt enkelt göra en bedömning där om hur man tror boken landar.

Storymässigt så utspelar sig det mesta inne eller runt ett större slott med kringliggande områden även om Ella förflyttats från vår värld till den här medeltida fantasyvärlden. Inget fel i det, jag är som bekant en sucker för små ensembler och kammarspel, och det blir lite åt det hållet här. Nackdelen med att använda den formen är dock att så mycket av händelserna i boken antingen utspelar sig någon annanstans eller i annan tid. Ella förflyttas exempelvis till den här världen innan boken börjar, de stora slagen äger rum nån annanstans långt bort och så vidare. Jag tror att jag personligen hade föredragit att få läsa om sakerna när de händer, ”vara där” så att säga. Språkligt måste jag också anmärka på att jag tycker att lite väl många meningar börjar med bindeord och istället kunde skrivas i hop med den föregående meningen eller kanske bara utelämna orden. Jag vet att jag är petig nu, men jag har väldigt svårt för meningar som börjar med ”Men, Och” eller liknande. Återigen, petig. Jag vet.

Däremot kan vi väl prata lite om Ella, som verkligen är en huvudperson som är en positiv förebild. Hon tar ingen skit och säger vad hon tycker och tydliggör verkligen det för vissa människor så svårbegripliga att kvinnor också är människor. Bra där Jenny! På så vis är hon sympatisk och fungerar utmärkt som en karaktär som läsaren fattar tycke för och vill heja på. Jag gillar henne verkligen.

Den stora styrkan i boken är just diskussionen om kvinnosyn och hur Töredal petar ner allt i en fantasyförpackning där huvudpersonen verkligen står för sina åsikter. Töredal gör alltså detta på ett bra sätt och visar verkligen hur fantasy kan användas för att diskutera viktiga frågor från ”verkligheten”. Det ska bli spännande att se hur Töredal utvecklas som författare härifrån. Men till nästa bok kan vi väl dra ner lite på alla supervackra charmiga människor med bländande leenden som får knäna att skaka?

Finns på Adlibris och Bokus.

Tack till författaren och Visto förlag för recensionsexemplaret!

Boken alla pratar om

Ja, alltså, jag kommer inte att recensera den där gula boken alla pratar om. Inte för att den inte är bra, utan för att jag tycker att allt runt omkring är ännu mer intressant.

För det första är det ju lätt att tycka att varenda bokblogg härifrån till Katmandu recenserat den, och det är faktiskt nästan sant. Det intressanta är att eftersom det är en så ohemult älskad serie så bedöms den stenhårt av alla som läser den. Och roligt nog är vi inte överens, vilket faktiskt är ännu festligare än vanligt då vi bokbloggare annars är så löjligt överens om allting. Mer fighting och mer diskussion I say!

En sak som folk faktiskt haft olika åsikter om har varit varför boken överhuvudtaget ges ut. Vissa är själaglada över en fortsättning på hela Harry Potter-franchisen, medan andra helst hade sett att Rowling bara gav fan i alltihop. Jag landar väl… nånstans mittemellan.Jag förstår båda sidorna, och för min del så gillade jag boken väldigt mycket. När det dessutom är så att det inte finns en enda biljett till föreställningen under hela 2016 och 2017(!) så är boken allvarligt talat det enda sättet som man kan ta del av berättelsen överhuvudtaget, så bara av den anledningen så är den ju underbar.

Däremot känner jag inte nån dragning alls när det gäller att läsa manuset till ”Fantastic beasts…”, jag kommer ju inte ha några svårigheter att se filmen, så där köper jag absolut mjölkningsargumentet. När det gäller den här utgivningen av berättelser (”Pottermore Presents”) så är det väl ändå inte heller nåt att hetsa upp sig över. Pottermore-siten är ju inte något nytt och har funnits i flera år så hela nyheten i sig är ju lite av en icke-nyhet. Skillnaden är väl att man gör material tillgängligt på fler ställen, dvs utanför Pottermore.

Så tänker jag och nu ska jag läsa allas recensioner. Vi ses imorgon.

David pratar allvar

Har ni hört det senaste? Regeringen tycker att svenska grundskoleelever rider alldeles för lite. ”Det är viktigare än nånsin att kunna sitta på en häst för att delta i det moderna samhället” säger statsministern. ”Därför har vi beslutat att döpa om höstlovet till HÄSTLOVET för att lyfta fram ridningen.”

Alla ridhus och liknande institutioner får därför dela på hela 5 miljoner kronor om året fram tills 2020. Med tanke på att det enligt Skolverket finns ca 985 000 elever i grundskolan innebär det här att det blir den svindlande summan 5 kr/elev och år! Tänk så mycket ridning man får för det! Speciellt utsatta områden, där ridningen är som allra minst kommer att få ytterligare 10 miljoner/år för att se till så att ännu fler barn får lära sig sitta på en häst och dessutom tycka om det.

Skämt åsido.

Det här handlar naturligtvis inte om en satsning på ridning. Däremot har ju faktiskt regeringen gått ut med en utökad satsning på barn och ungdomars läsning, inte minst med bakgrund av PISA-resultat och liknande. Det kommer att gå till ungefär som jag skrev ovan. Siffrorna stämmer t ex.

Det är jättebra att man uppmärksammar läsning för barn och ungdomar. Men räcker verkligen ett namnbyte från höstlov till läslov, en femma om året och en läsdelegation för detta?Jag är osäker, även om jag hoppas att jag har fel.

Jag vill också ta upp Gustav Fridolins uttalande lite snabbt. Han sa nämligen ”[…]biblioteken och våra kulturinstitutioner ska vända sig till barn med böcker som får upp läslusten hos dem.”. Min tanke är väl: GÖR inte bibliotek det redan?? Gustav, det är precis det de gör hela tiden redan nu.

Ett annat initiativ är att utöka Läslyftet till att även omfatta förskolor och skolbibliotek, och där drar man till med ytterligare 6 miljoner om året. Just skolbibliotek kan på många ställen verkligen behöva stöd, men redan på förhand känns det som alldeles för lite pengar fördelat på alla ställen som kan vara med att dela på det. Vill man få mer effekt måste man vräka in betydligt mer pengar och på ett intelligent sätt. Det behövs personal och kunskap – det går inte bara att få några tusenlappar för att köpa en Billy-bokhylla och en klassuppsättning böcker om resten av resurserna inte finns där.

Läs hela pressmeddelandet från regeringen.

 

Veckans meny v 34 2016

Den här veckan blir tung. Den här veckan kommer nämligen alla nya studenter och det är som allra körigast på jobbet – tänk mellandagsrea/Black Friday/tjurrusningen i Pamplona så är  ni nånstans i närheten. Men frukta icke kära läsare – självklar tlämnar jag inte er i sticket. Vi kör recensionerna som skulle varit förra veckan och så filosoferar jag lite om en gul bok. Funkar va?

Kul på vägen

Hörni, jag har funderat på en grej ett tag. Var är alla roliga böcker för alla som är över 11 men under 35? Vilka böcker är det jag missat?

Jag tänker lite så här. ”Dagbok för alla mina fans” och liknande. När jag var liten så var det Gummi-Tarzan och Bert-böckerna som gällde. Principen är dock densamma tror jag (i hopp om att bli motbevisad). Men för en hel åldersgrupp så är det som om de humoristiska böckerna helt försvinner. Jag menar, böcker med den roliga side-kicken som är lite humoristisk avlastning finns det ju hur många som helst av. Allt är så DRAMATISKT. Eller ÖDESMÄTTAT. EPISKT OCH STORT I TRILOGIER MED PREQUELS OCH SPIN-OFFER. Sen kommer väl roliga böcker igen när man blivit lite äldre, men inte vill man läsa Fredrik Backman och Erlend Loe som tonåring eller hur?

På rak arm kommer jag bara på ”Det är dags att inte freaka ut”, och den var ju ändå fylld med trasigheter, men det är ju å andra sidan ok – det är som att balansera salt med socker.Nån säger kanske ”Men David, Percy Jackson-böckerna då? De är ju roliga, det har du själv sagt.” Och det är helt korrekt, men de faller liksom ändå in i EPISKA kategorin, även om de är betydligt roligare än gravallvarliga Hungerspel och Divergentar och sånt där. Men jag undrar liksom var böckerna är som utspelar sig i mellanstora mellansvenska städer för att låna en titel från Tomas Andersson Wij (fantastisk låt förresten, kolla upp den) och som utgår ifrån att de ska vara roliga först och främst?

Jag gjorde en snabb googling och hittade en artikel där de nämnde några andra bekanta böcker som skulle få en att ”laugh out loud”, men där tror jag nog att nån rökte nåt konstigt på vägen hem? ”Fangirl” är väl inte direkt tokrolig? Eller ”Anna and the French Kiss”?

superbad_primary

Jag vill läsa om såna här nötter!

”Problemet” är väl just vart YA-motsvarigheterna till komedifilmer tagit vägen? Är det för att det är så svårt med humor i skriven form? Säljer det för dåligt? Finns det inga roliga författare? Eller marknadsförs de så dåligt att vi alla missar dem och istället väljer de färgglada böckerna med svärd och drakar på omslagen? Ni som är bibliotekarier, vilka böcker tipsar ni om för alla som är för gamla för

Dela upp er i smågrupper och diskutera så ses vi här om en stund, OK?

Run-run-run-run-run-aways

Förlåt, jag skulle uppdaterat med nåt roligare än att jag sliter med ett konstigt problem på jobbet. Jag skjuter på recensionerna till nästa vecka eftersom jag kom på ett roligare ämne till i morgon. Men dagens absolut överjäkligt bästa nyhet är ändå den här:

runaways

Jag har alltid tyckt att Runaways känns som en serie som har väldigt bra potential för TV. Ja, förutom att det var en himla trevlig serie överlag med härliga karaktärer. Att Josh Schwartz (O.C, Chuck, Gossip Girl, Hart of Dixie) är inblandad är som lönnsirap på pannkakor, dvs helt fantastiskt. Snacka om rätt person på rätt plats.

PEPP!

Snott från Comicbook.com

Börja om från början, börja om på nytt…

…varför ska man sörja tralalala.

Höstterminen drar alltså igång nu. Själv är jag lite orolig – kombinationen fullmåne och nya studenter känns lite som att nån duschat i bensin och sen börjat leka med tändstickor, men vi får väl hoppas på det bästa ändå. Nån gång ska väl en terminsstart gå som den är tänkt.

Hur som helst – många flyttar till en ny plats. Eller börjar i en ny klass. Ny skola. Allt är nytt.

Litteraturen ger oss mängder på exempel på det här. Allt från Janne Flanells ”Ondskan” till valfri Harry Potter-bok.

Oavsett så finns det nog en bok om det. Och eftersom det är mer regel än undantag att man ärver böcker i skolan numera så kan vi väl nämna lite äldre böcker idag?

Martin Jerns ”Svensk synd” ligger till exempel i min TBR-hög. När nån säger att den är som en blandning av Twin Peaks och Engelsforstrilogin så blir åtminstone jag lite sugen, och med P3 Dokumentärs Knutby-avsnitt färskt i minnet så känns en bok om att flytta till liten håla med med skumma typer och hemligheter som nåt väldigt intressant.

Har man flyttat för att läsa på högre utbildning kan man med fördel ge sig hän åt E. Lockharts ”The Disreputable History of Frankie Landau-Banks” (den engelska titeln är faktiskt nåt i hästväg). Jag tyckte väldigt mycket om boken när jag läste den för nåt år sen och den är fruktansvärt fyndig och smart på alla sätt.

En bok jag däremot inte gillade, men som är rätt intressant ur ett ”så-ska-man-inte-göra”-perspektiv är ”Fjärde riket” av Maria Nygren. Att ta inspiration från Nazi-Tyskland för att bli tuffast i skolan är kanske inte rätt väg att gå, men å andra sidan är det ju alltid trevligt med historieintresserade ungdomar. Eller?

När det gäller intresseväckande omslag så kan man inte direkt påstå att ”Flyga högt” av Katarina Bredow når några svindlande höjder (förlåt, jag kunde inte låta bli) men innehållet är dock mer intressant. Det här med att vara tyst och blyg och sen konfronteras med nån som är mer naturkraft än människa är ett otroligt tacksamt ämne.

Kommer ni på några fler spännande böcker? Det borde finnas massor därute!

 

 

 

 

Veckans meny v33 2016

Nu börjar det verkligen kännas att allt är på gång igen. Det känns som skolstart – allt är nytt och luften är fylld av förväntningar och man har nya skor på sig när klockan ringer in för första gången för terminen. Därför kör vi ett litet ”Back to school”-tema i veckan, och kör dessutom inte mindre än två recensioner som med lite god vilja och (extremt) flexibelt tänjande på reglerna också får passa in i temat.

Så packa ryggsäcken, vässa pennorna och sätt väckarklockan  för nu börjar HT-16 på riktigt på oarya.se!

education-school-apple-learn-ss-1920

David leker spågubbe

Myrna Loy vintagegal.tumblr.comSom jag sa i måndags, vi kan väl plocka fram spåkulan för att se vad det dyker upp för roligheter under höstterminen?

Jag ser till exempel att Wahlströms återsläpper Bartimaeus-trilogin av Jonathan Stroud – jag har inte läst den, men hört bra om den och med tanke på att jag verkligen gillat det jag läst tidigare av Stroud (Lockwood och Co.) så kan det här bli minst lika trevligt.

Modernista släpper nästa Brandon Sanderson på svenska, med titeln ”Uppstigandets brunn” och med tanke på hur bra förra boken var så är det glädjande att de fortsätter utgivningen.

Gilla Böcker är nog det förlag som intresserar mig mest i höst. De har ett par riktigt intressanta titlar på gång, dels Christoffer Carlssons första ungdomsbok ”Oktober är den kallaste månaden”, men också en ny Sara Ohlsson och debutanten Elin Säfström som kommer med en urban fantasy med nordisk folktro i botten. Jag gillar tomtar och troll. Det kan bero på att jag bor och jobbar i John Bauer-country.

På filmfronten är det som vanligt JÄTTEMEGAFRANCHISE-fest. Jag peppar stenhårt på ”Doctor Strange”, men kanske ännu mer på ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” och ”Rogue One: A Star Wars Story”. Däremot är jag lite mer skeptisk mot Tim Burtons filmatisering av ”Ms. Peregrines hem för besynnerliga barn”, dels för att Burton inte gjort en bra film på åratal men också för att de verkar ha ändrat en hel del från böckerna, men vi får väl se. Jag kommer att se den, det är liksom ingen tvekan.

Och just det, en sak till…

Vi ses väl på bokmässan? Jag åker dit för första gången i år och har redan bestämt mig för att hälsa på en del kändisar. Några ska jag till och med äta frukost med på fredagen…

Sommarens bok

Men du David, är det här inte en bokblogg? Du har pratat om film och TV, men inga böcker än så länge?

Nä, och det har lite att göra med att jag bara läst två böcker under semestern – dels den här jag tänker prata om nu och dels en som jag inte KAN prata om än.

Åh, och jag som gillar hemlisar…

Fast du vet ju redan? Du är ju jag osv.

Tänkte inte på det. Vilken bok är det som du kan prata om då?

”Pojken på bergets topp” av John Boyne. Pojken är den lille Pierrot som några år innan andra världskriget bryter ut blir föräldralös och får flytta från Paris till sin faster som är hushållerska åt en mäktig man i Tyskland.

”En mäktig man”?

Ja. en ledtråd är kanske att huset heter Berghof?

Ah. Hon är hushållerska åt Hitler himself alltså. Nåt har ju fastnat från historielektionerna. Det här låter ju spännande!

pojken_abrgtscmy_12963

Ja, och det är det också. Boyne beskriver väldigt bra hur lille Pierrot (eller Pieter som han döps om till) blir omhändertagen av Adolf Hitler och hur han mer och mer indoktrineras till att bli fullfjädrad Hitlerjugend under sina år på Berghof.

Låter som ett typexempel på att man blir som man umgås?

Precis, och det är också där boken har sina största poänger – Boyne driver stenhårt tesen att miljö och umgänge i unga år har stora konsekvenser för individen. Genom att förlägga handlingen till just den här platsen med de här karaktärerna blir det extremt tydligt. Subtilt som en slägga, men det är inte heller poängen. Istället blir det en spännande historisk roman för unga och för den delen föräldrarna också. Det är inte direkt ett långskott att omsätta handlingen till nutid.

Vad tycker du om språk och layout då?

Alltså, där är jag lite kluven. Även om den inte är krånglig på något sätt så är det nåt i stilen som påminner lite om de gamla ärvda äventyrsböcker jag läste när jag var liten, och det kan ju vara både ett plus och ett minus beroende på vem som läser. Jag personligen gillade det. Boken är dessutom inte så tjock vilket säkert kan tilltala en del läsare.

Låter som att du gillade boken?

Absolut. Den är både spännande och intressant och för min del så tycker jag att alla kön och åldrar kan läsa den här med stor behållning. Och gärna prata med varandra efteråt om innehållet i boken!

Tack till Wahlströms för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus och de vanliga knallarna.

Sommarens bästa TV

Igår pratade vi film, idag blir det alltså TV.

Det stämmer, och den här gången så ska vi prata om nåt helt nytt men som känns tidigt 1980-tal.

Ah, du menar…

”Stranger things”.

stranger

Misstänkte att du skulle säga det. Vad är det för en tv-serie för de som inte vet?

”Stranger things” är den ultimata hyllningen till några av de bästa från 1980-talet. Det är en TV-serie från Netflix skapad av bröderna Duffer som gjort en del avsnitt av den underhållande ”Wayward Pines” som vi kan prata om en annan gång . ”Stranger things” handlar om ett kompisgäng där en av killarna mystiskt försvinner och ungefär samtidigt så hittar de en flicka i samma ålder ute i skogen. Hon visar sig ha superkrafter och har rymt från en forskningsanläggning som ägs av amerikanska regeringen.

Men vänta – det här låter ju som om man mosar ihop Stephen King och Steven Spielberg?

EXAKT. Och det är precis det som är så himla bra. Dufferbröderna hymlar inte heller med sina inspirationskällor – det hänger precis rätt planscher på väggarna, det finns scener och händelser som man direkt kan härleda till andra filmer hela tiden. Jag blev vansinnigt sugen på att se om en hel hög med gamla klassiker: ”Goonies”, ”Stand By Me”, ”Poltergeist”, Eldfödd”, ”E.T”… Introt är så våldsamt snyggt i sin enkelhet dessutom.

Jaha, men riskerar det inte att bara bli referensbingo av alltihop då?

Jo, det gör det ju absolut. Jaktscenen på cykel går liksom inte att känna annat än att jaha, ”E.T” men samtidigt så tycker jag att de håller det på en vettig nivå ändå. Ett kärleksbrev får innehålla lite smetiga klichéer tycker jag.

Jag förutsätter att det är ganska okända skådespelare i huvudrollerna?

Ja, den mest kända är väl Winona Ryder, och hon är väl inte direkt ett toppnamn år 2016. Annars är det en del stabila biroller, men de stora fynden är ju naturligtvis barnen och kanske speciellt Gaten Matarazzo som är så charmig och påminner så mycket om en ung Corey Feldman att han stjäl varenda sekund han är i bild. Älskar ungen.

Det är åtta avsnitt om jag förstår det rätt?

Det stämmer, och jag tycker att den har en rätt bra tempovariation längs hela serien. Det håller liksom hela vägen in i kaklet. Slutet öppnar dessutom för en fortsättning så vi får väl se om det blir av.

Finns det nåt som är mindre bra då?

Jag måste säga att jag kanske inte ser någon jättestor dragning för de lite yngre, säg 90-talisterna. Det är trots allt en 80-talsskildring som hyllar 30 år gamla filmer och jag vet inte om det är nåt jättespännande för dem, men man vet ju aldrig. Men för oss äldre är det bara att sätta sig och påminnas om en tid då man hade limpsadel på cykeln, inte hade internet och telefonen satt fast i väggen.

 

Sommarens biofilm

maxresdefault

Jaha David, sommarens biofilm? Är det verkligen ”Suicide Squad”?

Ja, om man är ute efter film som handlar om att koppla bort intellektet, mosa in popcorn i ansiktet och skratta åt knäppa one-liners från Harley Quinn så absolut. Lämnar den ett enormt intryck på dig rent filmhistoriskt? Innehåller den nån form av vettig story? Nej, det gör den inte.

För de som inte läst lika mycket serietidningar som du, vad handlar Suicide Squad om? Det låter lite som ett svindeppigt Manchesterband som tyckte Joy Division var för poppiga?

Det är exakt det den handlar om! Filmat i svart-vitt, bara gnisslande gitarrer och byggnadsställningar som rasar i 183 minuter. Nä, så är det faktiskt inte alls. ”Suicide Squad” är ett gäng skurkar i DC:s universum (Batman, Superman, Flash etc) som egentligen är mer på C-listan än de stora tuffingarna, även om skurkarnas skurk Jokern (spelad av Jared Leto) faktiskt är med ganska mycket i filmen. Pojkarna och töserna får ett uppdrag de inte kan säga nej till. Dvs om de inte vill att en pyttebomb inplanterad i nacken ska göra dem ett huvud kortare. Den i särklass mest kända skurken är som redan nämnts Harley Quinn, dvs Jokerns main squeeze (spelad av Margot Robbie). Resten är lite löst folk som vi t ex känner igen från tv-serierna ”Arrow” och ”Flash” och eventuellt ”Smallville” men den har jag så dålig koll på. Will Smith spelar exempelvis Deadshot, Joel Kinnaman spelar soldaten Rick Flag…

Soldat i amerikanska armén och heta ”Flag” i efternamn? Nådde man inte botten med ”Captain America”?

Jo, man kan ju tycka det.

Men ok, superskurkar och massa pangpang alltså. Och one-liners? Låter lite som ”Deadpool”?

Haha, exakt. Även om regissören David Ayers inte lånat hela bildspråket direkt (bara ca 67 %) från den känns en hel del av konceptet igen, ända ner till de blinkande introduktionerna av de olika karaktärerna.

Och det här med att samla ett gäng rätt okända figurer som ett team, det påminner en hel del om den här, vad heter den nu…

”Guardians of the Galaxy”. Helt riktigt. ”Suicide Squad” är på många sätt som en blandning av den och ”Deadpool” fast inte riktigt lika bra. Nu ska det sägas att jag tycker att både ”Deadpool” och ”GotG” är helt lysande superhjältefilmer så ”Suicide Squad” får det svårt att hävda sig mot dem.

Om man ska prata om vad som är bra med filmen då?

Jo, den ÄR faktiskt rätt underhållande. Det finns en bra kemi mellan flera av de olika karaktärerna där exempelvis Kinnaman och Smith verkligen får till det bra mellan varandra. Jag tycker att Robbie gör en väldigt bra Harley Quinn och hon får också väldigt mycket utrymme i filmen, inte minst eftersom det finns en sidoberättelse om henne och Jokern i filmen som säkerligen sätter upp den kommande Batman-filmen.

Han är väl med också? Många av skurkarna har ju anknytning till honom? Deadshot, Killer Croc osv.

Yes, precis som man kan se i trailern så är han med i ett par scener, och även en viss rödklädd supersnabb kille med blixtar vid öronen är med i en scen. Kan vi förresten prata om hur illa jag tycker om hans dräkt i de här filmerna?

Nej.

Snälla?

NEJ.

Nähä. Ok då.Får jag prata mer om vad som är bra då?

Kör på!

Jag gillar tempot i filmen och även längden. Det är faktiskt trevligt när man inte drar ut på nåt en halvtimme för länge utan istället tightar till det och håller sig till runt två-timmarsstrecket. Musiken är faktiskt också rätt kul, väldigt udda låtval men ändå väldigt passande. Att man kan få en av Eminems absolut sämsta låtar till att ändå funka är en bedrift i sig. Jag tycker att det är en kul och uppfriskande film, speciellt för DC vars DCEU-filmer varit rätt usla faktiskt. Här går det åt rätt håll.

Vad var mindre bra då, det låter ändå på dig om som att det finns sånt också?

Alltså, jag fattar inte varför ingen lyckas med att få till engagerande skurkar i nån av de nya superhjältefilmerna. Visst, Jokern är med som sagt men han är med på tok för lite och det är ändå inte han som är huvudskurken i den här filmen. Det är istället ett stort CGI-troll med sydamerikansk inspiration och hans lillasyster som mest får stå och dansa zumba på ett podium medan de återanvänder lite sunkiga datoranimationer från Mumien-filmerna med Brendan Fraser. Det är så oengagerande att man blir grinig. Storyn verkar dessutom vara ännu tunnare än vanligt i sådana här filmer, lite på utspätt vatten-nivå faktiskt..  Och allvarligt, Harley Quinns paljettshorts/trosor/skärp. Det vrålar ”nu ska vi ge tonårskillarna nåt att gå igång på”. Eller visst, äldre personer oavsett kön också. Men det är så dåligt. Ge mig inte nåt skitargument om att ”jo, det passar karaktären blablabla”. Ja, men vad fasen, hon är så labil att hon kan ha vad som helst på sig bara attityden stämmer. När tjejen i Dukes of Hazzard ser ut att ha vinterbyxor på sig i jämförelse, då är det faktiskt bara trams.

Dukes-of-Hazzard

Haha, ouch. Men om man ska sammanfatta då?

Sevärd om man gillar konceptet med superhjältar och skurkar iallmänhet och kan koppla bort hjärnan och uppskatta lite dum action, den är underhållande men det finns superhjältefilmer som gör allt bättre. Men i det stora hela, ett stort steg framåt för DC på film.

 

 

Nu är semestern slut!

Jajjebox, nu är semestern slut. Nu har ni haft semester från mig länge nog.

Har ni haft det bra? Bra.

Själv tänker jag inte tråka ut er med nån jättelång sommarsammanfattning, men vi kan väl säga så här: det har lästs enormt lite under min semester, och det har faktiskt varit helt ok. Jag har haft massor att göra. Kakor som skulle ätas, grillat som skulle ätas, glass i stora lass. Ni vet. Så precis som alla som nu måste krypa in i gymmet igen för att bli av med semesterkilona så ska oarya.se nu tillbaka till verkligheten och och bli större, bättre, starkare och snabbare än någonsin.

Vi kör väl lite back-to-school-tema den här veckan och redovisar sommarens höjdpunkter. En dag för böcker, en för TV, en för film och en dag ägnar vi åt att kika i kristallkulan och lista lite höjdpunkter under hösten och vintern. Känns det ok? Då ringer klockan in för första gången för hösten… NU!

o-BACK-TO-SCHOOL-facebook

 

 

Diagram, Kriss Kross och boktips, kan det bli roligare?

Ibland behöver man gå utanför sin egen komfortzon för att utvecklas. Det har Paolo Roberto sagt så det måste ju vara sant, eller hur?

Så istället för boktips från alla mina fina bloggande kollegor så kikade jag lite på vad tidningen Café tipsade om för böcker för läsning i hängmattan/beachen/altanen (eller om man ska vara realistisk, inomhus när det är 13 grader och regnigt. Svensk sommar yo.).

Vid en närmare studie så slås man av lite fascinerande saker. Dels så är väl de tipsande personerna inte riktigt vad man skulle kunna kalla ett representativt urval av befolkningen – det är ju av naturliga skäl mest journalister, redaktörer, art directors och så vidare vilket självklart färgar resultatet en smula, och dessutom är det troligen väldigt få under 18 och över 40. Könsfördelningen bland tipsarna ser ut som följer: 20 män, 9 kvinnor.

meta-chart

Hursomhelst så slås min inledande teori om att ”här blir det deckare” helt i spillror. Inte heller feelgood dominerar listan. Ska man säga nåt så är det mest biografier, även om jag kan tycka att det är snudd på fusk att nämna Knausgård samlade verk. Det är trots allt tegelstenar så att de räcker till att bygga ett trevåningshus och hela serien är i sex delar. Än så länge.

Över lag så är det vissa författare som återkommer hela tiden. Donna Tartt tar ledningen med både ”Steglitsan” och ”Den hemliga trädgården”, men följs av just Knasgården och därefter Roxane Gay och Chris Kraus (är det bara jag som  tänker ”Kriss Kross is gonna make you jump”? Det kan det väl inte vara?).

Tipsaren Andreas Modig gör för övrigt en liten fuling och tipsar om en bok som han själv varit redaktör för. Busigt!

meta-chart(1)

Ja, jag vet att jag stavade fel på Gays förnamn men jag orkar inte göra om diagrammet.

När det gäller böckerna som det tipsas om är det väldigt många säkra kort. Redan nämnda ”Steglitsan” återkommer, men även ”Konsten att höra hjärtslag”, ”Stoner”, ”Egenmäktigt förfarande” omnämns. Lite överraskande tipsas det dock även om Martin Kellermans ”Rocky”-album. Den riktiga outsidern är dock Kim Kardashian Wests ”Selfish”, som kanske inte kan räknas till den mest intellektuellt utmanande läsningen där ute. En av vårens stora snackisar, ”Min fantastiska väninna” lyser dock med sin frånvaro.

Ska man se det från mitt eget perspektiv så är det väldigt få böcker som jag läst eller ens tänkt att läsa – de enda två som jag faktiskt läst är ”Cirkeln” och ”Magikerna”.

Nån undrar kanske – men könsfördelningen av författarna då? Den ser ut så här:

meta-chart(2)

Och för att illustrera det ännu tydligare: 66,1% av författarna är män, 33,9% av författarna är kvinnor. Här är det ju intressant att undersöka korrelationen mellan könsfördelningen bland tipsarna jämfört med de föreslagna författarna, men det statistiska underlaget är lite för litet för att göra en utförlig analys.

Trevlig läsning!

Thunberg, Marcus.Bokälskare avslöjar sina favoriter till semestern. Café. 2016-07-08.http://www.cafe.se/boktips-sommar/ (Hämtad 2016-07-08)

 

 

Igår gick det undan

Det är roligt att lektörsläsa böcker, det är det faktiskt. Men ibland kan frustrationen bli stor som ett troll när man inte kan nöjesläsa det på samma sätt och texten kanske inte är på den nivå som den borde vara.

Igår kväll skickade jag in ett omdöme, och det var ta mig tusan ett rent nöje att få sätta sig ner med en ”riktig” bok efteråt. Nu kan ju även recensionsexemplar vara av skiftande läsbarhet, men den här gången satt boken faktiskt som lillfingret i örat och nästan halva boken flög förbi i en enda sittning. Kan man prata om ”reader’s high” på samma sätt som man pratar om ”runner’s high”? Det måste man väl?

LettercolFlash

Fight Club 2 (jo, det är säkert!)

fight-club-2Författare: Chuck Palahniuk, tecknad av Cameron Stewart

Beskrivning: ”Ten years after starting Project Mayhem, he lives a mundane life. A kid, a wife. Pills to keep his destiny at bay. But it won’t last long, the wife has seen to that. He’s back where he started, but this go-round he’s got more at stake than his own life.The time has arrived . . .Rize or Die. ”

Redan från början så kan vi väl etablera att jag egentligen inte tycker att Fight Club behöver en uppföljare. Den klarar sig bra ändå. Det ska också sägas att jag faktiskt inte läst boken utan bara sett filmen så därför utgår alla jämförelser från denna.

Däremot kan jag förstå att Palahniuk känt att ”ja, men vad fan, här finns ju pengar att tjäna” och jag och många andra går ju naturligtvis all in som ett blått monster på en kakbuffé.

Och stundtals är det väldigt bra – det är engagerande, roligt, fyndigt, våldsamt. Alla de beståndsdelar som gör första filmen så bra. Det finns exempelvis ett underbart elakt drag i att låta mer realistiskt tecknade piller ligga över vissa dialogrutor och pratbubblor för att  dölja texten som en sorts kommentar om medicinering och hur den påverkar ens världsuppfattning. Men det är också förbannat rörigt och plottrigt ibland och efter att ha läst sista numret var jag tvungen att ta några minuter och fundera på vad jag precis läst, men inte på det där bra sättet. Tvärtom. Speciellt sista numret är otroligt märkligt och det har mycket att göra med att Palahniuk skrivit in sig själv som en plot device i själva handlingen och det blir bara väldigt knepigt alltihop.

Men samtidigt, när satt jag och analyserade en serietidning på det här sättet sist? Det gör jag ju liksom inte med en X-Men-blaska.

Det är det som gör Fight Club 2 så intressant. I mitt tycke så har den absolut en poäng som social kommentar 17 år efter filmens premiär och Tyler Durden hade, precis som i boken, blivit ett fenomen som varit större än Kardashian-familjen. Det är jag övertygad om. Och den kräver något av läsaren. Man kanske inte gillar den – fan vet om jag ens själv uppskattar den som ren underhållningsläsning – men jag uppskattar att den provocerar läsaren och tvingar igång ett tänkande.

fightclub2_pages.0

Finns på Adlibris, Bokus och andra vettiga handlare.

Om den riktiga slagsmålsklubben, inte blippbloppbandet.

Visste ni att det finns en uppföljare till en av 1990-talets bästa filmer, nämligen Fight Club? Och den finns dessutom i serieform, ett medium som borde passa som hand i handske för just Fight Club. Jag läser färdigt den i kväll och så kan vi prata lite mer om den imorgon och om huruvida Chuck Palahniuk försöker satsa på nån sorts författarbingo i att få böcker, filmer och nu serier producerade. Flest medier vinner?

FightClub2_coverset1.0

Att veta hur man börjar men inte när man slutar

Jag har för länge sedan insett att jag inte ska skriva böcker. Jag har inte tålamodet eller självdisciplinen.

Det hindrar ju som bekant inte mig från att tycka saker om författande, det är liksom hela poängen med bloggen.

Nu i veckan har jag suttit och läst ett manus och det har fått mig att fundera på vissa saker om språkliga krumbukter.

Metaforer till exempel. Jag själv älskar metaforer, men inser ju att man kanske måste hålla igen lite. ”Numera är mitt tempo lugnare, och jag ger plats för in- och utandning. Jag håller igen mina hästar så att de inte skenar och stegrar sig. ” som Björn Ranelid sagt. Jag kan väl känna att ”litteraturens Zlatan” kanske inte var helt klockren i sin självrannsakan där…

Ibland funkar det – Jandy Nelson är mästerlig på det till exempel. Men man kan definitivt gå för långt, och nåt som jag också upptäckt är att motsatsen också är riktigt illa, dvs om man använder samma metafor om och om igen. Som läsare så blir det konstigt, speciellt som i ett fall jag läst nyligen där samma metafor dyker upp två gånger på samma uppslag. Osnyggt!

Det andra otyget som jag retat mig mycket på är de alldeles för långa meningarna. De som aldrig tar slut. För lite punkt, för mycket kommatecken. Utan att hänga ut nån vill jag dra exemplet ”Nånting händer, miljöbeskrivning, huvudkaraktären minns en händelse, miljöbeskrivning av denna händelse, jämförelse av händelserna”. I samma mening. Det hade fungerat oändligt mycket bättre att dela upp meningen i flera delar, inte minst för att slippa en mening som tar mer än tre rader på en sida. Jag förstår att avsikten kan vara att skriva i nån sorts ”stream of consciousness”-anda men då krävs en enorm fingertoppskänsla. Det lämpar sig kanske inte lika bra i fantasy som i andra genrer alla gånger exempelvis.

Vad har ni för litterära företeelser som ni retar er på?

 

 

Så. Meta.

cmjkkgbwiaqnlfg-188077

Från Spider-Man/Deadpool #6.

Ursäkta, men vad var det jag nyss läste??

Det kanske är en liten skada jag har, men jag gillar att läsa recensioner på böcker som jag själv läst. Å ena sidan kan det bli en bekräftelse på vad man själv tycker (kolla, nån annan tyckte också så, alltså har jag rätt!) eller så kan det vara så att andra recensenter tycker nåt helt annat och är man på bra humör och ätit en stabil frukust så kan man tycka ”jaha, hen tycker så, vad spännande” eller så sitter man med kurrande mage och är lite mer ”hen är ju helt dum i huvudet”. Jag och mat ni vet.

Jag jobbade som några kanske vet flera år i Borås. Lokaltidningen där, Borås Tidning, har sedan flera år ett debutantpris som delas ut och har då också på nåt sätt visat en ambition att vara lite bättre än andra i sin litteraturbevakning. Därför kikar jag inte minst av nostalgiska skäl ibland i tidningen (fördelen med att ha ett bibliotek på jobbet med Starbucks-kaffemaskin betyder ju också att man kan kika in i tidningsrummet ibland) för att se vad de skriver om.

Och där kommer vi alltså till veckans absolut konstigaste inslag. Sitt ner, för nu blir det intressant.

Jag gillade boken, och nästan varenda recension av den har varit lyrisk. Jag pratar naturligtvis om ”Du, bara” av Anna Ahlund.

Och när jag läser recensionen i BT fattar jag INGENTING. Jag känner ta mig tusan inte igen boken. Det är nämligen bortom allt rimligt tvivel att recensenten möjligtvis läst tre-fyra kapitel och en pressrelease men aldrig läste mer än så utan bara svamlade ihop resten på en kafferast. Det här är ju iofs någorlunda rätt:

”Ramhandlingen är ett sommarlov i Uppsala. Mamma och pappa är på landet. Kvar i stan är John som just slutat nian. Han går och väntar på brevet som ska meddela om han kommit in på fotbollsgymnasiet eller inte. Men när brevet äntligen kommer öppnar han det inte. När man inte vet måste man inte välja och riskera att välja fel.”

Därefter… not so much. För då är vi förbi de första kapitlen i boken.

Tro mig, jag är fullt medveten om att man tar med sig olika saker när man läser en bok. Det handlar om perspektiv och personliga erfarenheter och intresse och så. När ni läser en bok och jag läser en bok läser vi inte riktigt samma bok ändå. Jag tror ni fattar. End of filosofilektion.

Men det kan faktiskt omöjligt vara förklaringen här. Jag håller med om omdömet ”välskriven och tankeväckande” men sen tar det tvärstopp. Jag menar, ni andra som läst boken, håller ni med om att det är det här som är bokens kärna?

” Det övergripande temat är normbrytande och om hur samhällets och kulturens normskapande styr våra liv och vägval. Hur man ser på den andre påverkar också hur man ser på sig själv. Om du får vara du, bara du, kanske jag får vara jag bara jag?”

Eller:

”Över detta, eller kanske är det snarare ett underliggande skikt, svävar J.D. Salingers ”Räddaren i nöden”. Kultboken som Mark Chapman, John Lennons mördare, lär ha haft i sin ficka när han dödade Lennon. John och Frank letar efter någon sorts ledtråd, finns det något i boken som fick Chapman att begå sitt illdåd? Snarare tvärtom tänker de, att vilja rädda ett barn, att vara den som offrar sig torde inte framkalla någon inneboende dräpare. ”

Nä, jag tänkte väl det.

Inte ett ord i hela recensionen handlar om någonting som i princip alla andra nämnt om boken: den spirande förälskelsen mellan två killar, sexskildringarna, vänskapen mellan John och Elli.

Inte. Ett. Enda. Ord.

Jag tycker att det här är otroligt slappt och tråkigt. Jag kan inte på nåt vis tolka det som något annat än lathet och dåligt omdöme av recensenten ifråga och allt förtroende är ju som bortblåst för henne.

Jag vet att man ibland ser ner på bloggare som en sorts lägre stående litteraturkritiker, inte minst kan ”riktiga” kritiker och författare tycka att vi kanske inte ska prata om sånt vi inte vet nåt om. Vi är bara nån sorts outbildade bokmalar med bekräftelsebehov. Och självklart vill vi synas och få uppmärksamhet. Och visst, många av oss har ingen litteraturvetarutbildning. Jag har absolut inte det till exempel. Men vi gör det för att vi älskar böcker och vill dela med oss om det vi tycker är bra och det vi tycker är dåligt. Kanske är vi lite för positiva ibland, det medger jag. Vi är inte perfekta.

Men vi har ta mig fan respekt nog att läsa mer än de första 50 sidorna i en bok innan vi recenserar den.

 

Fotnot: Recensionen publicerades i BT 25/6.

 

”Jag vill bara se snygg ut naken”

Vi kan väl stanna lite där. Vi pratar alltså inte funktionell styrka. Vi pratar inte flexibilitet. Inte uthållighet. Vi pratar Beach 2016 och inte ”Gömma-sig-i-vassen” 2016.

Vi pratar tight.

I princip body paint.

Anatomi som är en korsning mellan yogamästare och  en plastikkirurgs Best Of-album.

Vi pratar naturligtvis superhjältar, och i synnerhet kvinnliga sådana. Det är dock exakt samma sak som gäller i princip all populärkultur och kanske framför allt inom gaming-världen. Sen finns det ju också en del korsbefruktning och fans som har fötterna i båda världarna (jag själv är ju en sån).

Jag vill nämligen ägna lite tid åt världens tröttaste argument ”men öööööh, kolla på de manliga figurerna då, de är också superöverdrivna så det är lika synd om killar” så då kan vi väl ta den punkten.

JA, de är också överdrivna. Ja, det är förbannat svårt att ha samma fysik som Batman. Men, och det här är ett men som är stort som Gotland, DET SKER INTE PÅ BEKOSTNAD AV KARAKTÄREN. Snarare tvärtom. Sexualiseringen av den manliga superhjälten finns absolut, men vänd på tanken och tänk: när är den kvinnliga superhjälten/superskurken INTE sexualiserad? Hur många bilder får ni upp i huvudet då?

Hur många bilder på Catwoman eller Harley Quinn där rumpa och bröst inte står i fokus dyker upp? Den riktiga självplågaren kan bildgoogla Starfire eller Red Sonja och sucka djupt.

”Hur kan du gilla serietidningar då?” tänker nån. Ja, alltså, det är inte på nåt sätt omöjligt att tycka om en kulturell företeelse och ändå förhålla sig kritisk till den. Genom att stanna i kulturen och stödja och prata om det man inte tycker är förenligt med post-neandertalnivå så kan man ju ändå kanske komma nånstans. Jag tror också att vi som är lite äldre faktiskt får ta vårt ansvar och hjälpa till att problematisera det här för den yngre publiken. I serietidningsvärlden så har ju bättre exempel kommit som exempelvis Ms. Marvel om en muslimsk tonårstjej där fokus ligger på berättandet och inte så mycket på urringning och rumpa. Inte en dag för tidigt.

main-qimg-25a61a59b52665a19a62d537b7dd9dbf

Veckans matsedel v.26

Hörni, era solbadande små rackare! Vad gör ni?

Jag sitter på ett kontor där luftkonditioneringen inte riktigt funkar. Det är ungefär som att luften är som en pannacotta där nån haft i lite för mycket gelatin. Den typ dallrar och går att skära i med kniv om man vill.

Många verkar ha sommarstängt på sina bloggar och besöksstatistiken droppar snabbare mjukglassen i solen men jag kör på lite till, åtminstone i ett par veckor fram tills jag har semester.

Imorgon ska vi prata superhjältetjejer med och utan kläder. Jag tänker också att vi i veckan kan uppehålla oss lite vid ämnet ”författare-som-kan-börja-en-mening-men-inte-vet-när-den-ska-sluta”. Och troligen lite Tronspel eftersom det sista avsnittet är på gång.

 

 

Att gå pyttelite i barndom

Jag hade inte förstått det riktigt själv, men jag känner mig löjligt peppad på att mina gamla hjältar Blink-182 kommer med ny skiva 1 juli. Tom DeLonge är inte längre med och har ersatts av Matt Skiba från Alkaline Trio (har ni inte koll på dem så in och lyssna, ruskigt bra!) och där förra skivan ”Neighborhoods” från 2011 faktiskt var lite av en besvikelse känns den kommande ”California” som en efterlängtad återgång till det som gjorde Blink-182 till soundtracket de där somrarna från 1999 och framåt. Det är nåt med skatepunk, sol, nervevade rutor och smältande mjukglass som bara känns 120% rätt.

 

Bonusvideo (NOSTALGIVARNING!!!!):

 

Bloggandets smör och bröd

Jag gillar recensioner, även om de kan vara ett rent helvete ibland att skriva. Ibland får man ändå till det tycker jag, som i recensionen av ”Du, bara”. Den är jag väldigt nöjd med.

”Vad är det jag tycker om?” ”Varför?” ”Varför inte?” Det är de viktiga frågorna för mig. Det är därför jag aldrig vill skriva recensioner som bara är några få ord utan motivering. Jag vill själv veta VARFÖR nån tycker som de gör, inte bara ATT de tycker. Det är också därför jag aldrig kommer att ha sifferbetyg, jag tycker helt enkelt inte om det.

Jag har lärt mig läsa böcker på ett annat sätt än tidigare sen jag började med det här. Jag har lärt mig att sluta läsa böckerna på det sättet också. Att analysera en bok behöver inte stå i direkt motsättning till att ge sig hän och bli helt uppslukad, men jag vill återigen kunna förklara varför jag tycker som jag gör och förstå varför för min egen skull. Det här kunde jag inte riktigt förhålla mig till under en lång tid, men jag tror att det börja sitta nu.

Hur tycker ni att en bra recension ska vara?

 

Det litterära landslaget, YA-style.

Det hör ju liksom till vid stora sportevenemang att man ska ta ut sitt eget drömlag. För att överbrygga den annars så traditionella klyftan mellan de som sportar och vi som.., äh, ni vet… inte direkt fått så många tacklingar så tänkte jag så här dagen innan ÖDESMATCHEN mellan oss och de där från landet där man har majonäs på pommesen ta ut en startelva jag också. Fast med böcker. Det här är ju ändå en blogg om sånt. Ibland.

Jag tänker mig en 4-4-2-taktik. Klassiskt, men ändå effektivt.

Som målvakt behöver vi någon lugn och sansad, men samtidigt reptilsnabb när det gäller. Legend United håller fortfarande ställningarna och är en given placering i målet.

Backlinjen måste kunna jobba koordinerat och kunna täppa till när motståndarlaget anfaller, kunna rensa undan och både ge och ta smällar. Samtidigt måste de kunna skicka upp bollen snabbt till både mittfält och anfallare. En riktigt tung backlinje skulle kunna bestå av norska Korpringarna, Engelsfors BK, Hogwarts Castle och Twilight Sparkles ute på vänsterkanten. Twilight har förvisso några år på nacken och gör förmodligen sin sista match i karriären men kan fortfarande överraska, man vet aldrig. Lite samma gäller för Hogwarts, medan Engelsfors och framför allt nykomlingen Korpringarna kan ha mer spring i benen.

Mittfältet måste jobba hårt åt båda hållen, och vill man vara riktigt effektiv så kan både en och två mittfältare gå upp och stödja anfallet, speciellt på de så viktiga kanterna. Här snackar vi alltså löpstarka spelare, och ingen är väl mer löpstark ute på flanken än Maze Runner FF? På motsatt sida hittar vi det engelskegyptiska Kane Chronicles – de är verkligen överallt hela tiden och helt omöjliga att gissa sig till var de kommer att vara härnäst. Med andra ord en ren mardröm för motståndarlaget. Inre mittfält består av rutinerade IFK Hungerspelen och något otippade PAX IK som har visat en starkt uppåtgående formkurva.

Slutligen har vi ju anfallet – de som är själva spjutspetsen i laget. Här vill vi ha folk som är kreativa, ser öppna ytor, är tekniska och går all in. Vi har ett i mitt tycke väldigt starkt anfallspar i form av Percy Jackson Villa och Peregrines FC.

Vad tror ni? EM-guld eller tre raka förluster?

 

Du, bara

9789129699517_200x_du-bara_haftadFörfattare: Anna Ahlund

Beskrivning: ”Du, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker.

Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex.

Du, bara är en smärtsamt ärlig och vacker debut om hur kärleken alltid gör som den vill.”

Omdöme: Gå och hämta fika med er, det här kommer att ta en stund.

Är ni klara?

Sitter ni bekvämt?

Bra. Då kör vi.

Vi kan börja lite lätt – jag tål inte författare som är yngre än jag själv och som dessutom lyckas göra nånting riktigt bra. Damn you and the horse you rode in on. Hej mindervärdeskomplex, vi delar tydligen tandborste. Det är inte du, det är jag och allt det där. Så var det sagt, och därmed är det elakaste jag har att säga om ”Du, bara” och Anna Ahlund avklarat. Det var väl inte så himla farligt, eller hur?

”Du bara” är kanske en av de allra intressantaste svenska ungdomsböckerna i år och på så många olika sätt. I vår tragiska värld där man blir nedskjuten på klubben för att man råkar vara intresserad av någon av samma kön så behövs verkligen en bok som den här. Vad jag känner till så finns det väldigt få böcker på det här temat av svenska författare som utgår från ett YA-perspektiv. Nej, jag har inte läst Gardell, men jag tänker mig att Ahlund kommer från ett annat håll ändå. Och det är förresten skit samma, det finns gott om utrymme oavsett.

För det som är så spännande är just att den värld som ”Du, bara” utspelar sig i är så väldigt lik vår egen, förutom en enda sak – den dömer inte. Två killar får bli kära i varandra och ha sex med varandra utan att någon dömer eller tycker att det är konstigt. Det bara ÄR, så som det borde vara. För kids, om det är någon livsvisdom jag kan erbjuda från den här  bloggen så är det den här: Man ska skita fullkomligt i vilken kön det är på den personen som nån vill rulla runt i sänghalmen med. Det enda man ska bry sig om är om den är snäll och inte dum i huvudet. Så enkelt är det egentligen. Men där är vi inte än. Tyvärr.

Förlåt, det var ett litet sidospår.

Tematiskt sett så är det egentligen inte, bortsett från att huvudpersonerna är två killar då, superunikt. Två syskon, en ny flirt, triangeldrama, kriser osv. Men det är ju inget problem så länge man inte landar i nån sunkig telenovela-grej eller amerikanska böcker om där världen gått åt skogen och bara tonåringarna kan ställa allt tillrätta om de får tre böcker på sig, för det är då det kan bli skitdåligt.

Och här skiner faktiskt Ahlund istället som en jäkla billboard på Times Square och gör precis allting rätt. Det är så snyggt, så smidigt och så elegant hela tiden. Rätt ton, rätt handlag, rätt timing. Ska man prata om språket så handlar det hela tiden om en hantering av svenska språket som är just elegant utan att vara tillkrånglat. Det droppas musikreferenser till Nick Drake i boken, men jag vill faktiskt hellre prata jazz än singer/songwriter. Det är imponerande att en debutant kommer in och skriver på ett sätt som känns som när Chet Baker sjunger ”My Funny Valentine”. Ett fjäderlätt tilltal hela tiden men hela tiden perfekt avvägt. Inte för mycket, inte för lite. Läs boken, lyssna på låten. Ni kommer att fatta.

Jag fick rådet av min kära kollega Bokhuset att kanske inte läsa boken om det satt nån bredvid mig på bussen. Jag är ju själv en sån som gärna sneglar för att se vad nån läser så jag förstår precis. Till skillnad från många andra så går Ahlund verkligen hela vägen. Och då menar jag verkligen hela. Nånstans innan jag fick boken så läste jag nåt om ”för de som tycker att David Levithan inte går tillräckligt långt”. Nåt sånt. För här sexas det. Inte bara en gång, utan flera. Och dessutom detaljerat ända ner på biologilektionsnivå.

Det är djärvt som attans och ett jättespännande val. Men ärligt talat, varför inte? Inte för att jag därmed vill att varenda ungdomsbok måste innehålla detaljerade sexscener (tvärtom faktiskt – en kass sexscen kan ju snarare stjälpa), men det är ju en stor del av hur det faktiskt är i verkligheten, och vill man som författare spegla verkligheten trovärdigt så varför inte? Vissa kommer att reagera negativt, men det kommer att finnas en publik som kommer att älska att John och Frank faktiskt får ta i varandra på ett annat sätt än ”och så vaknade de upp efteråt”. Men det blir aldrig ”Fråga Olle”-snaskigt och det är värt applåder. Återigen, det handlar om handlaget.

Jag är, som trogna läsare av den här bloggen redan vet, en stor vän av tighta ensembledraman (hur i helvete jag kan älska superhjälteserier som X-Men vet jag faktiskt inte) och i ”Du, bara” så är det precis så tight som jag vill. I stort sett handlar boken om fyra personer och det gör att Ahlund kan ägna sig åt att ge allihop ordentligt med utrymme att bli komplexa personer. Ska jag vara helt ärlig är jag faktiskt inte helt såld på Frank, men så är det ju inte jag som vill bli ihop med honom heller, men som ensemble betraktat så lyckas Ahlund skapa personer, inte bara halvtaskiga potatistryck. Vem vill inte ha en sån syster som Caroline? Eller en kompis som Elli?

Hursomhelst så finns det garanterat en massa personer därute som längtat efter en bok som ”Du, bara”. En massa personer som kommer att kunna relatera fullständigt till det Anna Ahlund vill berätta om John och Frank. Och det är en debutroman som dessutom är förbannat bra.

Och vet ni vad det betyder? Precis, att det är en bok för oss allihop.

Tack till Rabén och Sjögren för recensionsexemplaret, och extra mycket till Anna för att du orkade vika så himla många fåglar. Du är tydligen knäpp, men på det bra sättet.

Finns på Adlibris, Bokus, biblioteket och i handelsboden. Go get it.

Historiens berså

Det här med att jag nu lyssnat på alla avsnitt av ”Historiens berså”. Fan också.

Å andra sidan kan jag nu allt som är värt att veta om toapapper, varför Nederländerna finns, helvetets historia och Sveriges regentlängd från Gustav Vasa och framåt och några ämnen till. Alltid nåt antar jag.

Från rymdnasse till mysnalle

En av de jobbigaste sakerna med Star Wars: The Force Awakens förutom emo-Kylo Ren var ju att myspyskillen Domhnall Gleeson var fullkomligt psykotisk rymdnazist. Han som är så mysig som Bill Weasley i Harry Potter.

Nu får han i alla fall chansen att dra på sig en lite mysigare kofta eftersom han ska spela huvudrollen i en kommande film om A.A. Milne med titeln ”Goodbye Christopher Robin” (nej, han ska inte spela Nalle Puh. Vad tror ni egentligen??).

Dessutom spelas hans fru av Harley Quinn herself, dvs Margot Robbie.

Jag har inte nån större relation till Nalle Puh egentligen mer än mottot ”Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre.”. Fast jag byter nog ut honung mot hamburgare, det passar liksom bättre i min värld.

Hursomhelst blir jag nyfiken, jag ska bara komma över det här först:

nasse

Linslusar är vi allihopa!

I gott sällskap med några av mina absoluta favoriter där ute i bloggvärlden så har jag fått det fantastiskt roliga nöjet att få tipsa om sommarläsning –  i en artikel i inget mindre än Svenska Dagbladet! Kolla in artikeln här!

svd

Krigstid

sagan-om-turid-krigstidFörfattare: Elisabeth Östnäs

Beskrivning: ”Turid reser tillsammans med sin träl Unna genom ett krigshärjat land. Livet är hårt, och helt på männens villkor. Turid vet inte vart hon är på väg. Hon vet bara att hon måste fortsätta framåt. Det hon bär med sig är det enda hon har, tillsammans med alla minnen. De manar henne vidare, rakt in i krigets skugga.”

Omdöme: Ser ni? Helt nytt koncept när det gäller omslaget jämfört med förra boken? Jag gillar!

Nu hoppas jag att fler upptäcker ”Sagan om Turid”, för det här vill ni faktiskt inte missa. Visst, jag var rätt hård i kritiken när det gäller inledande boken ”Kungadottern” men faktum är att ”Krigstid” går holmgång med mig. Rejält, och på ett riktigt bra sätt! Jag skulle vilja gå så långt att det här faktiskt var en av de största överraskningarna hittills i år.

”Krigstid” tar nämligen ett stenhårt grepp från första sidan och släpper inte taget en endaste sekund.  Turid är så välskriven som karaktär och hennes personliga utveckling och komplexitet gör henne till en ny favorit bland huvudpersonerna inom YA – inte bara i svensk sådan, utan totalt sett. Katniss, kan du flytta på dig? Och Tris, du kan gå och byta om, du kunde gått hem för länge sen.

Turid kommer liksom ur ett rätt taskigt läge när boken börjar och det enda hon har egentligen är hennes träl Unna. Sakta men säkert växer vänskapen fram och tvingar också Turid att ifrågasätta sina värderingar och det är väldigt fint skildrat utan att kännas forcerat och stressat. Turids inre resa är minst lika viktig som den fysiska vandringen och Östnäs lyckas väldigt väl med att göra Turid till en karaktär som verkligen känns på riktigt.

På samma sätt är realismen och den genomarbetade världen i boken ytterligare faktorer som gör att boken känns gedigen och äkta i sin framtoning.

Tempomässigt så växlar också Östnäs upp både en och tre växlar och sidorna blåser verkligen förbi, och för den som undrar över hur mycket action boken innehåller? Tänk det där avsnittet i varje säsong av Game of Thrones där DET STORA SLAGET är med, det brukar vara typ avsnitt 9 ungefär. Där nånstans kan ni lägga förväntningarna. Awesome!

Jag är faktiskt rätt blown away. Jag hoppades på en spännande utveckling, men inte på det här sättet – det här är långt bättre än vad jag förväntade mig!

Tack till Berghs förlag för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus, biblioteket och de vanliga handlarna.

 

Tomorrow, tomorrow…

Tjena monsterdiggare!

Imorgon är det dags. Då gör jag storstilad comeback igen med en recension av en grön bok där en viss huvudperson växt till att bli en riktig favorit i gänget. Det ni!

146597343884973

Det är mycket nu.

Ni får ursäkta den alldeles förfärligt låga uppdateringsfrekvensen här.

Det är bara det att den här och nästa vecka är galet intensiva på jobbet så jag hinner helt enkelt inte vara på alla ställen samtidigt.

Jag tycker att ni tröstäter glass så länge så hör vi snart igen. Ok? Ok.

Hemsökta

9789163888496_200x_hemsoktaTitel: Hemsökta

Författare: Magnus Nordin

Beskrivning: ”När Elin och Denise stiger i land på ön glittrar solen över öppet hav. Det är för bra för att vara sant.

Sommarjobbet som de har sökt tillsammans är rena jackpoten, allt de behöver göra är att klippa lite gräs och hålla efter huset på udden medan ägaren är bortrest. Men paradistillvaron blir inte långvarig.

Ön ute i havsbandet har ett mörkt förflutet. En gammal sägen berättar om hemsökelse, och oron växer när oförklarliga saker börjar hända.

Utan tillgång till båt, långt från civilisationen, ska den lysande drömmen om en skärgårdssommar snart blekna.”

Omdöme: Timingen är allt. Det är klart förlaget släpper en 169 sidor tjock spökhistoria som utspelar sig under sommaren precis lagom till att lovet börjar. Perfekt lättsam läsning för varma sommarkvällar. Bra tänkt där!

Men är ”Hemsökta” den där iskalla glassen när man är som varmast eller är den solvarm och avslagen hallonsoda?

Vi kan väl börja med att Nordin är skicklig. Hans långsamma men krypande stegring av händelseförloppet är tonsäkert som få andra. Det påminner lite om den här japanska skräckvågen som kom för 10-15 år sedan om än något snällare, men visst känns det lite som att ”Hemsökta” har en kusin från andra sidan jordklotet som heter ”The Grudge”. Nordin håller det dock som på en snäppet mindre skrämmande nivå ändå. På ett schyst sätt dock, tro inget annat. Som helhet är själva skräckligheterna väldigt väl utfört allt händer precis som det ska och när det ska. Det är ju ändå på nåt sätt en del av tjusningen med skräck – att veta att nåt händer, men förhoppningsvis bli skrämd ändå.

Nåt jag också gillar är miljön och miljöbeskrivningarna. Hur rubbat den än låter skulle jag kunna tänka mig att bo på ett sånt ställe, bara jag fick ringa Ghostbusters först. Men huset och miljön är ju på nåt sätt ändå en viktig huvudperson i en sådan här historia, och jag hittar inget att klaga på när det gäller detta i ”Hemsökta”.

Karaktärerna är dock lite blekare – förvisso är det ju lite omväxlande att tjejerna är nyförälskade i varandra och därmed skiljer sig från många andra böcker i genren, men de är inte extremt spännande som karaktärer. Vi får inte veta så ofantligt mycket om dem heller, och det vi faktiskt får veta kastar inte direkt nåt anmärkningsvärt ljus över nån av dem.

Så boken är väl lite mer som den där isglassen – man blir inte särskilt mätt, men det är rätt gott för stunden. Ibland är det bra nog, eller hur?

 Finns på Adlibris, Bokus och andra ställen.

Och vet ni! Det här inlägget finns även på nubb.no, bloggen som samlar ungdomsböcker från hela Norden. Ta en titt!

Svart vatten

Omslagsbild-Camilla-Jönsson-Författare: Camilla Jönsson

Beskrivning: ”Hon såg något i ena hörnet av bilrutan, en svag suddig kontur, som imma. Det var en hand. En fuktig hand som trycktes mot glaset. Bara det att det inte stod någon på andra sidan.Ingen jämnårig skulle bli avundsjuk på Agnes sommarlov. Hon badar inte, för hon är rädd för vatten. Hon är ensam mest hela tiden, för hennes bästis är i Grekland och svarar inte ens på sms. Sedan träffar hon Noel. Precis som Agnes gillar han egentligen inte ens sommargrejer som att bada och vara utomhus. Men han blir ändå nyfiken när Agnes berättar om den gamla stengången som döljer sig under ytan i Vallerbosjön och tillsammans bestämmer de sig för att utforska den. Ungefär samtidigt börjar Agnes känna sig förföljd. Hon är säker på att hon ser någon stå i mörkret utanför fönstret. Hon upptäcker blöta fotspår bakom sig, trots att hennes egna skor är torra. Och sent en kväll är golvet i Agnes rum täckt av vatten.”

Omdöme: För mig är sommarlov synonymt med spökhistorier. Jag kommer ihåg varma sommarlovsmorgnar när man lyssnade på nån radioföljetong med lite övernaturligt tema och hur spännande det var att sitta där vid radion i farmor och farfars sommarstuga med utsikt över sjön. Tänk om det fanns nåt nere i sjön? Eller i skogen?

Camilla Jönssons ”Svart vatten” hade kunnat utspela sig i Uttran där jag spenderade många sommarlov när jag var liten. Det är en spökhistoria i nutid för 9-12 och för ovanlighetens skull tycker jag att den är spot-on i ålderskategoriseringen. Det finns också något väldigt fint i att Noel och Agnes får vara 11-åringar och inget annat. De får vara barn helt enkelt.

Jag gillar också hur Jönsson porträtterar det vardagliga i att gamla kompisar försvinner och nya kommer till. Och namedroppingen av böckerna som Agnes läser! Jag älskar namedropping.

Hur är spökhistorian då? Tämligen klassisk. Den påminner lite om Petrus Dahlins bok ”Kurragömma”som jag läste för ett tag sen, men där den är betydligt mörkare är ”Svart vatten” mycket snällare och alltså betydligt mer passande för åldersgruppen.

”Svart vatten” är alltså en rätt trevlig liten bok att plocka upp under sommarlovet för den som gillar lite lätta rysningar. Och glöm inte att hålla koll på vattenpölarna.

Tack till Bröderna Wahlströms för recensionsexemplaret.

Finns på Adlibris, CDON, Bokus och där böcker växer.

 

 

En annan sak jag upptäckt om mig själv.

Jag är tydligen väldigt svag för dedikationer. Om ett recensionsexemplar har en trevlig dedikering till mig eller bara ett väldigt fint följebrev (ett sånt trillade nämligen ner i lådan igår, ett med en vikt fågel fastklistrad på pappret) så blir jag lite extra till mig i trasorna.

Billig man kan vara då.

 

Som om jag inte hade tillräckligt med böcker redan.

Vi fick en liten present av chefen nu inför sommaren (och delvis för att vi slitit hårt med ett gigantomegaenormt projekt) och gåvan var en valfri pocketbok eller ett par nummer av en tidning. Eftersom Readly-appen redan ger mig tillgång till fler tidningar än vad jag trodde publicerades så kollade jag istället igenom utbudet av böcker. I ett snudd på oändligt hav av feelgoodromaner och svenska deckare landade jag till slut på klassikernas klassiker – ”Brott och straff”. Det var otroligt länge sedan jag hade min mest pretentiösa period men jag läste aldrig boken då så sommaren 2016 är det väl dags. Om jag nu bara kan få skruvat ihop utemöblerna från helvetet.

brott-straff

Vilse

vilseFörfattare: Karina Berg Johansson

Beskrivning: ”De ska inte vara här. Varje minut de stannar är en för mycket. Där nedanför glöder deras eld i den grå skymningen. Inkräktar. Stör. Hotar. De borde ge sig av nu. Han borde inte behöva tvinga dem.

Det är sensommar och i de jämtländska fjällen ger sig en grupp på trettio ungdomar ut på en kanotfärd. Till en början hänger alla ihop, men så hamnar ett par kanoter på efterkälken. Närälven delar på sig paddlar sex personer inte mot det väntande lägret och tryggheten, istället väljer de fåran som leder rakt ut i ingenstans.”

Omdöme: Ibland är det väldigt trevligt att läsa nåt som handlar om nåt spännande i nutid. Nåt som utspelar sig här och nu (nåja, Jämtland) och inte innehåller draker eller laserkanoner. Det finns inte jättemånga svenska thrillers bland ungdomsböckerna som fungerar på det här sättet och själva konceptet med kanotpaddling och konfirmandläger lite längre upp i Sverige fungerar jättebra och är lätt att relatera till för de allra flesta i den avsedda målgruppen. Och omslaget, visst är blir man nyfiken? Gillar verkligen typografin och den röda himlen – det är ju uppenbart att det här kommer att gå *höhö* åt skogen!

Författaren låter berättelsen byta perspektiv mellan fyra av de sex personerna i gruppen som alltså hamnar i ett sorts ”Sista färden” möter ”Järngänget”-liknande händelseförlopp. Där i ligger både en del av de goda och de dåliga sidorna med boken. Att byta mellan karaktärer skapar en naturlig framåtrörelse i berättandet och kopplar man dessutom ihop det med korta kapitel så gör det att läsaren gärna läser lite till av bara farten. Det lyckas författaren väldigt bra med.

Risken blir bara att berättandet stundtals blir ganska splittrat och i just det här fallet kan jag känna att det kanske blev lite för många karaktärer som skulle samsas om utrymmet. Sådant leder ofta till att läsaren inte får någon djupare relation till någon av karaktärerna och därmed betydligt mindre känslomässig kontakt. Förutom de här fyra så ska även den namnlöse skogstoken också vara med och då blir det lite för många trådar. Jag hade gärna sett att ett par av karaktärerna pekats ut mer som huvudpersoner.

Jag skulle nog också sett att ungdomarna kanske varit några år äldre – så som de agerar och uppför sig så känns de mer som 17-18 än 14-15, och det är faktiskt rätt stor skillnad. Klassresa innan studenten snarare än konfirmandläger hade nog passat bättre, inte minst på grund av den rätt detaljerade sexscenen… Dock kan jag gilla den snudd på klassiska ”den-som-har-sex-blir-mördad-post-coitus”-grejen. Det känns riktigt old-schoolskräckfilm à la tidigt 1980-tal. Hyllning? Kliché? Välj själv.

Jag vill inte heller spoila slutet, men det kommer väldigt hastigt och tvärt, en 10-15 sidor till hade absolut inte skadat, både under själva finalen men även efterspelet.

Så för att sammanfatta – vissa saker är bra, vissa hade kunnat slipats mer på. Jag hoppas dock på fler thrillers i ungdomsbokskategorin, inte bara från Karina Berg Johansson!

Finns på Adlibris, Bokus, CDON och de andra ställena.

Veckans matsedel vecka 22

Snart är det sommar, så vad passar bättre än att servera några svenskodlade vårprimörer den här veckan? Inte bara en, utan två anrättningar slängs på OArYA-grillen. Gissa vilka!

Vår första anrättning är vedeldsgrillad lämmel a la Jämtland. Serveras med knaperstekt ungdomsdrama och ”Deliverance”-emulsion toppad med granris.

Den andra är en klassisk svensk sommarconsommé på insjövatten och riven spökhistoria med inspiration från Österlen.

Låter det som nåt som kan smaka?

 

Prästen

Jag är omåttligt sugen på att kika på AMC:s tv-serieversion av serietidningen ”Preacher”. Jag har läst lite av serien, men jag har så svårt för Steve Dillons teckningsstil att det tog stopp ganska snart. Ja, jag är omotiverat ytlig, och ja, det är därför jag inte riktigt fastnar för Locke & Key heller. Gillarjag inte teckningsstilen är det OTROLIGT svårt för mig att läsa vidare. Däremot är jag stor fan av Garth Ennis som författare, främst hans ”Punisher” men också ”The Authority”. Alla serierna har våld och svart humor som gemensam nämnare och är allvarligt talat skamligt underhållande.

AMCh har ju sedan tidigare den otroligt framgångsrika ”The Walking Dead” som sitt flaggskepp när det gäller tv-serier, och just därför har jag ju stora förhoppningar om att de kan förvalta ”Preacher” på ett ypperligt sätt. Första avsnittet har visats i USA och har fått ruskigt bra recensioner, och om jag förstått det rätt så har Viaplay plockat upp de svenska rättigheterna. Kolla här på de första minuterna så märker ni om det är nåt för er också.

Vad jag gör när jag inte läser böcker?

Det här är ju ingen livsstilsblogg det här.

Vi pratar inte träningstips eller inredning eller surdegsbröd. Inte heller att brygga sin egen öl eller snickra på sin egen Ark.

Faktum är att vi egentligen inte pratat särskilt mycket alls om vad jag gör övriga timmar på dygnet när jag inte nördar med och om böcker.

Så jag tänkte: vad vill ni veta? Deadline på söndag 29/5 23:59. Skriv i kommentarsfältet.

IMG_0870

Vill ni veta nåt om den här filuren?

 

Ursäkta men sånt här är jätteroligt.

Man kan ju undra hur folk hamnar här. Rekommendationer? Länkar från bokhandlarna? Spontangooglande? Oavsett så blir jag ju glad över besöken, men jag kan ju aldrig veta om ni är nöjda med mig.

Fast den här sökningen som nån har gjort hade jag nog inte kunnat hjälpa till med:

catfish

Hoppas att det löser sig ändå. Jag är förresten oskyldig.

Som stjärnor i natten

som-stjarnor-i-nattenFörfattare: Jennifer Niven

Beskrivning: ”Alla är övertygade om att populära Violet Markey räddar skolans ”freak”, Theodore Finch, från att hoppa, den där dagen uppe i skolans klocktorn – men sanningen är egentligen en annan.

Ända sedan hennes syster dog i en trafikolycka har Violets liv varit skevt. När hon lär känna Finch öppnas dörren till något nytt. En tillvaro där allt är möjligt – som rymmer den djupaste sorgen och den största kärleken.

Men samtidigt som Violets värld växer, börjar Finchs värld krympa.”

Omdöme: Jäpp, projekt Skämshögen fortsätter. ”Som stjärnor i natten” är nästa bok att recensera, och det är också en bok som fått väldigt bra kritik på alla möjliga håll. Jag gör som en död fisk och följer strömmen, för det här är väldigt bra. Inte fanihelvetevilketjäklamästerverkbra, men ändå mycket bra. Den har så många kvaliteter, och är väldigt välskriven. Framförallt tycker jag att beskrivningen av Finch är otroligt skickligt gjord och trovärdig.  Båda huvudkaraktärerna porträtteras nyanserat och varsamt, och när man läser Nivens avslutande ord är det tydligt hur nära relation hon har till ämnet.

Fick jag en tår i ögat? Nej, eftersom jag var 102% säker på hur allt skulle gå redan innan jag läst första sidan. Det hindrar ändå inte från att uppskatta hantverket och varmt rekommendera boken, speciellt för att den så ingående tar upp psykisk ohälsa och även hur det kan vara som närstående.

Finns på CDON, Bokus, Adlibris och de vanliga ställena.

Tack till Lilla Piratförlaget för recensionsexemplaret.

Kraften

kraftenFörfattare: Siri Pettersen

Beskrivning: ”Alla i Ginnungad visste vem hon var, eftersom hon till synes var själva symbolen för allt de hatade. Hon var Dreyris stora hopp. Beviset på att de alltid skulle styra enväldigt.

Dreysil, det första landet, är en kall värld där svaghet föraktas. Det är också en del av Hirkasarv, hennes fars hemland, dit hon har återvänt för att rädda Ymslanden och Rime. Men de likföddas törst efter Kraften är enorm och Hirka inser att krigen som hon vill stoppa är oundvikliga.”

Omdöme: Det här är den lättaste recension jag någonsin skrivit. Ni vet redan.

Har ni läst de andra två? KÖP KRAFTEN.

Har ni inte läst serien än? För det första: varför läser ni då recensionen? För det andra: KÖP ALLA TRE BÖCKERNA! Helst igår. Det här håller hela vägen in i kaklet.

Jag är dessutom lite avundsjuk på er. Jag måste hitta en ny serie att förälska mig i. Ni har allt det trevliga framför er.

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, och överallt där böcker kan adopteras.

Mannen som sköt Lucky Luke

mannen-som-skot-lucky-lukeFörfattare: Matthieu Bonhomme

Beskrivning: ”Lucky Luke söker skydd från stormen i den lilla guldgrävarstaden Froggy Town. Allt han önskar sig innan han rider vidare är en bit mat, en säng för natten samt att fylla på sitt tobaksförråd. Men snart blir Lucky indragen i ett drama kring en stulen kista med guld. På uppdrag av stadens affärsmän åtar han sig att tillsammans med revolvermannen Doc Wednesday försöka hitta både den mystiske indianen som rånade diligensen en vecka tidigare och det bortrövade guldet. Men starka krafter i Froggy Town är beredda att gå hur långt som helst för att hindra sanningen att komma i dager.”

Omdöme: Jag tror att många av oss lite äldre har ett ganska nära förhållande till Lucky Luke. Vi har plöjt mängder om seriealbum om cowboyen som drar snabbare än sin egen skugga i äventyr tillsammans med Jolly Jumper, den urkorkade hunden Ratata och den eviga jakten på bröderna Dalton.

Eftersom serien firar 70-årsjubileum i år (sug på den!) så kommer alltså den här omtolkningen av Lucky Luke som en hyllning till en riktig europeisk serieklassiker.

Och det här är bra. Annorlunda och bra.

Det här är nämligen en Lucky Luke som korsats med TV-serien Deadwood och därför (något) mer realistisk och med en lite deppigare och mer hårdkokt ton. Western-thriller i gul skjorta liksom. Teckningsstilen är annorlunda, men ändå tydligt Lucky Luke vilket är helt korrekt i sammanhangt. Skittufft. Det visar sig dessutom att Lucky Luke kanske inte är riktigt så sorglös som man tror och att ”I’m a poor lonesome cowboy, a long long way from home” kanske är mer sant än vad man tänkt tidigare.

Jag blev i alla fall väldigt glad av att läsa den här och få göra ett återbesök hos Lucky Luke. Jag tyckte väldigt mycket om serien och hela konceptet. Tydligen finns det ett par Spirou-album i samma stil. Gissa vem som är sugen på dem?

Finns på Adlibris, CDON, Bokus och kanske hos den lokala handlaren och biblioteket.

Maskinblod 3

maskinblod3_omslag_stor-185x300Maskinblod 3 är en novellsamling utgiven av förlaget Affront. Jag skäms lite över hur jäkla länge den legat och väntat på uppmärksamhet. Bättre sent än aldrig kanske? Vi säger väl så.

Det roliga med den här är att den är så otroligt spretig. Vi snackar zombies, änglar, jordens undergång och en stor padda mitt i alltihop. Det är precis det som är charmen med en novellsamling – bredden. Visst är det så att vissa  noveller faller mig mer i smaken än andra. Det är liksom så det funkar.

Ska man lyfta fram några som jag speciellt gillar så är det återigen Oskar Källner och novellen ”Pancasila” som står ut lite extra, jag gillar verkligen temat och har varit nyfiken på novellen ända sedan jag hörde om den i Farfarsparadoxen. Anna Jakobsson Lunds ”Doften av mango” har en så himla bra titel och dessutom står ut lite genom att inte innehålla ett enda rymdskepp men ändå klarar sig rätt bra i boken. Sofie Berthets novell är också lite speciell. Den tyckte jag inte alls om till en början, men så sakta men säkert så fattade jag, och då blev den helt plötsligt en av favoriterna i boken.

Extra kul också med Harald Wägners novell ”Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf” från 1913 men som ändå känns klockren idag, inte minst på grund av temat.

Tack till Affront förlag för recensionsexemplaret!

Shoppa den direkt från förlaget!

sparkstarta det här!

De flesta som läser här har väl redan hört det, men Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck vill starta en podd. Det är väl inte så märkvärdigt, men det är en himla bra tanke med den:

””Bladen brinner” ska bestå av halvtimmeslånga avsnitt, om allt från pekböcker till ungdomsromaner. Vi vill prata med barn- och ungdomsförfattare om innehållet i deras böcker. Vi vill höra hur författarna tänkt kring ämnen som sorg, kärlek, politik, eller vad de nu skrivit om. Vi vill stå bakom ryggen på illustratörer när de målar och prata om färgkombinationer och bildkomposition. Vi vill lyfta fram titlar och författare som inte redan syns. Och så vill vi ge boktips. Lite som om teveprogrammet ”Babel” gått och blivit ett program man lyssnade på i en hörlur? Och bara handlade om böcker för barn och unga.”

bladenNu har jag ju börjat snöa in lite på just poddar, så jag har för första gången pytsat in lite pengar i en Kickstarter och hoppas verkligen att det här blir av. Kom igen nu kära läsare, gör detsamma ni med – klicka bara på bilden ovan så kommer ni rätt in på sidan. För ni vill väl också ha det här?

Capture

Den här veckan ska vi verkligen prata böcker

Den här veckan tar vi fram stora rödpennan och ANALYSERAR! Det blir nämligen recensionsvecka med inte mindre än TRE recensioner. Det är faktiskt rekord för den här bloggen. Tror jag. Det blir i alla fall recensioner av en efterlängtad avslutning på en trilogi (gissa vilken), ett seriealbum med en riktigt elak titel och en antologi som jag haft så länge i hyllan att det börjat växa mossa på den. Ok, kanske inte, men den var faktiskt rätt dammig bokstavligt talat. Vilka kan det vara?

Imorgon börjar vi!

 

 

Eldtronen

eldtronenFörfattare: Rick Riordan

Beskrivning: ”Ända sedan de egyptiska gudarna släpptes lösa i vår moderna värld har syskonen Carter och Sadie Kane haft problem. Som arvtagare till Livets hus besitter de magiska förmågor, men nu är deras hittills farligaste fiende ormguden Apep på väg att ta över världen. Om de inte lyckas stoppa honom på bara några få dagar kommer det att innebära slutet för jorden och hela mänskligheten.

För att kunna besegra Apep är Carter och Sadie tvungna att återuppliva solguden Ra en utmaning ingen magiker lyckats med tidigare. Men först av allt måste de leta upp de tre delarna av Ras bok och uttala den magiska formel som krävs. Sökandet tar dem från New York till London, via S:t Petersburg och slutligen till den egyptiska öknen…Ska de hinna förgöra Apep innan han sväljer solen och låter jorden gå under?”

Omdöme: Det är inte det att boken är dålig. Tvärtom, Riordan levererar på samma sätt som alltid och på samma sätt som jag vant mig vid. Men ändå är det här den bok av honom jag tycker minst om.

Det kan vara för att jag inte gillar och connectar till de egyptiska gudarna på samma sätt som de grekiska i Percy Jackson-böckerna. Jag har ju helt enkelt bättre koll på grund av böckerna om grekisk mytologi jag slukade när jag var lite. Det kan också vara att jag gillar Percy, Annabeth och Grover bättre än Carter och Sadie.

Eller, det mest troliga, att jag är så bortskämd med att Riordan alltid underhåller mig att jag helt enkelt blivit lite onödigt kräsen. Snacka om lyxproblem?

Finns på Adlibris, Bokus, CDON och biblioteket och handlaren på stan.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

”Stay gold, Ponyboy”.

Jag tycker ändå att jag har rätt bra koll på film, har pluggat filmvetenskap och filmhistoria och allt. Därför kan man ju undra hur Francis Ford Coppolas ”The Outsiders” från 1983 passerat helt under radarn. Jag gillar ju karln, han har för guds skull regisserat Gudfadern-filmerna. Frågan är också hur mycket jag hade älskat filmen om jag sett den i högstadiet eller gymnasiet.

Boken som filmen är baserad på är ju en av de första, om inte den allra första, som har ett så starkt fokus på tonåringar och kom ut redan 1967. Filmen är som sagt från 1983 och JÄRNSPIKAR vad den skriker Rainbow Rowell eller David Levithan. Klart att de sett filmen. Ni fattar när ni ser den.

Och visst ekar berättelsen om Ponyboy och Sodapop (jo de heter så!) av både ”Ung rebell” och ”West Side Story” men den är också en av de finaste skildringar av vänskap mellan bröder och killkompisar jag nånsin råkat på. Klassaspekten finns där och är väldigt tydlig, men det stora är skildringen av vänskapen.

Rollbesättningen är också helt sjuk. Speciellt om man som jag växte upp på 1980-talet. Vi snackar Tom Cruise. Patrick Swayze. Emilio Estevez. Rob Lowe i hans första roll. Ralph Macchio (jag har sett första Karate Kid tvåsiffrigt antal gånger.) Matt Dillon. Diane Lane. Till och med mannen som gett rosslandet ett ansikte, Tom Waits, är med på ett hörn.

Den stora guldstjärnan går dock till C. Thomas Howell som spelar huvudrollen Ponyboy. Det finns en scen när han reciterar Robert Frosts ”Nothing Gold can stay” som bränner sig fast på näthinnan.

Ni som läser den här bloggen – klart ni ska se den här.

outsiders

We interrupt this programming with a special broadcast

Så var det dags igen. Det pratas censur, bokbål och allmän kulturskymning i Sverige. Why? För att Bonnier Carlsen och Jan Lööf hamnat i dispyt angående att kanske jobba om ett par av hans böcker. Och som vi alla vet – när det handlar om att gå in och mixtra i sånt som är avsett för barn, då blir det RIOT! Utan att lägga någon värdering i rätt och fel vänder oarya.se sig till en aldrig sinande källa till livsvisdom för att få lite mer förståelse för vad som hänt hittills. Lauren, Heidi och Audrina med vänner, take it away!

Detta har alltså hänt. Dagens Nyheter publicerade i helgen en artikel om att Jan Lööfs böcker kan stoppas eftersom man ”anser att böckerna innehåller stereotypa skildringar av andra kulturer”. Till våra yngsta läsare: Dagens Nyheter är alltså en tidning. Lite som instagram fast mindre selfies och mer långa svåra ord.

Jan Lööf säger att han ställts för ett ultimatum – rita om, annars slutar BC publicera. Janne blir så klart inte solsken och regnbågar.

gif2.gif

Samtidigt, i en annan del av internet, exploderar massorna så fort DN tryckt på ”Publicera”. Ramaskri! Hur vågar man? Debattens svallvågor går höga, inte minst i bokforumen på Facebook. Här finns alla sorters människor representerade. Det går uppenbarligen inte att reagera på ett sansat sätt -det är allt eller inget som gäller.

giphy1.gif

De som argumenterar flitigast är de som enligt dem själva minsann inte tagit nån skada av varken Pippi, Kalle Anka på Julafton eller Jan Lööfs böcker:

gif3.gif

Och såna som komplett idiotförklarar alla som tycker att ”Ja, men om BC inte vill trycka böckerna i fortsättningen får de väl göra som de vill”.

gif4

Debattklimatet är hätskt. Trådar öppnas och stängs snabbare än det postas katt-videos på YouTube.

giphy10.gif

Inte jättelätt det här. Och så klart händer det här inte bara på sociala medier, även om de som skriver där verkar tro det. Nej då! Varje kulturredaktion med självaktning inklusive Jonas Gardell skriver om det här. Det hamnar till och med på ledarsidorna. (Ledarsidorna är alltså de här allra tråkigaste sidorna i en tidning, de som är längst bort från tv-programmen och serierna. Bara så att ni kids hänger med.)

Men lättast är att sammanfatta det så här:

gif9.gif

Men om man ska vara ärlig – har nånting egentligen hänt? Svaret är faktiskt nej. Inga böcker har slutat tryckas. Inget har bestämts. Det enda som har hänt är att folk har bråkat på internet. Igen.

gif8

 

 

Återfall

Jag hade ju lovat mig själv att inte trilla dit. Jag var ju så trött på skiten förra året. Ändlöst tragglande, tråkiga storylines, inget av det som kändes kul överhuvudtaget. När Shannara Chronicles dök upp och hade tempo, spetsiga öron och roligare på jobbet, då kändes det ju som att det inte längre fanns nån endaste lite anledning till att ta upp tråden nu igen.

Men ni vet hur det är.

Grupptrycket.

Nån börjar prata om det i lunchrummet. Det tisslas och tasslas på stan. Rubriker över allt.

Så sitter man där igen: ”Daa-da-dadada-da-dadadada-daaa-da-daaa-da-daa-daa-daa”

Jävla Game of Thrones.

2207

Veckans matsedel igen

Ok, jag inser också ironin i att skriva ett inlägg om att det är tråkigt med återkommande inlägg och sen börja med en sån serie själv, men äh. Det här gör ju nån nytta i alla fall.

Förra veckans recension uteblev, det märkte ni kanske, men den kommer den här veckan i stället. Sen blir det också lite prat om återfall (låter allvarligare än det är. Precis som allt annat på den här bloggen), lite filmtips om en av de bästa ungdomsfilmerna ni inte sett och slutligen kanske ytterligare en recension? Eller är ni sugna på nåt annat? Your wish is my förslagslåda.

Röda pillret eller blå pillret?

Visst är det en intressant fråga? Ganska svår dessutom. Det röda pillret känns ju kul, men kan man ladda iPhonen nånstans i Midgård till exempel? Och kan man styra det så att man får åka dit när det är lite lugnt och Sauron inte ska kriga med allt och alla? Jag kan nämligen tänka mig att äta en eller två måltider tillsammans med hobbitarna. Det kan ju funka. Eller ska man häcka lite i Narnia? Ymslanden? Mumindalen? Eller på Hogwarts? Återigen, det måste ju vara lugnt. Typ EFTER allt som händer i respektive bok. För övrigt så vill jag ju också kunna trolla om jag åker till Hogwarts. Det måste ingå i det röda all-inclusivepaketet.

Och släpa hit nån då? För det första måste det ju vara frivilligt, så det skulle väl vara schyst om de kan åka hem när de vill. Man vill ju inte vara creepy.

Men vore det inte roligt att hänga lite med Harry Potter och de andra? Eller kidsen från Percy Jackson. Det skulle ju vara helt galet. De skulle ju dessutom inte bli helt förvirrade av världen, inte som om jag exempelvis släpade hit Frodo (och ärligt talat, varför skulle jag? Han är väl inte särskilt rolig?). Det är ju helt klart lättare på det sättet. Å andra sidan är det ju roligt med utflykter. Så blått eller rött? Jag lutar kanske åt rött ändå. Idag. Imorgon kanske jag tänker annorlunda.

Hur känner ni? Vem eller vart? Blått eller rött?

Så går det till

Så här är det.

Sen i oktober tjänar jag faktiskt pengar tack vare bloggen. Inte direkt så att jag köpt en egen ö eller flyger helikopter till jobbet, men tillräckligt för att kunna köpa lite finare glass till helgen. Typ så.

Jag fick nämligen en fråga från ett av de större förlagen i Sverige om att frilansa som lektör, och efter lite betänketid så tackade jag ja. Mest för att det var en rolig grej, men också den lite känslan av att kanske vara med att upptäcka nästa svenska YA-stjärna eller liknande. Kittlande, eller hur?

Rent praktiskt så går det till så att jag får ett manus tilldelat mig som ska läsas och därefter lämnas in feedback på, betydligt noggrannare och djupare än mina vanliga recensioner här på bloggen.

Vi kan väl säga så här att de manus jag läst skiftat en hel del i kvalitet. Vissa har varit ganska mediokra. Till exempel har språket kanske varit väldigt märkligt och behövt bearbetas väldigt mycket, medan andra har varit helt ok men inget märkvärdigt. Och sen har jag sprungit på ett par som jag gillat väldigt mycket, och framför allt ett manus som jag tyckte var helt lysande.

Just det är den mest frustrerande delen med det här jobbet – att inte kunna prata om det jag läst. Framför allt när det gäller det här manuset som jag är säker på att många av er som läser det här skulle tycka om! Men också exempelvis det senaste manuset som jag läste och som jag också gillade väldigt mycket – där vill jag ju veta hur det går?

Men jag tycker att det är roligt att hålla på med det här. Att ens bli tillfrågad kändes faktiskt väldigt stort. Jag är ju inte utbildad litteraturvetare eller nåt sånt utan bara en amatör som tror att jag har nåt att komma med. Därför är jag ju evigt tacksam att ni som läser det här kikar in och kommenterar och tydligen kan det ha andra positiva effekter också 🙂

 

stethoscope and medical report

 

Den sjätte vågen är att bli dränkt av dåliga filmatiseringar

Rymdvarelser är ena riktiga illbattingar tydligen. Förutom E.T. verkar varenda liten grå eller grön figur med rymdskepp vilja ta över världen, och då finns det oftast inte särskilt mycket plats för oss andra. Så även i Rick Yanceys ”Femte vågen” eller ”the 5th Wave” som den heter på originalspråk. Vi såg filmen i helgen och den lämnade spår. Inte på det bra sättet dock utan snarare mer som när man äter alldeles för stark mat. Ni fattar.

Det ska sägas att jag inte läst boken, jag har bara läst en annan bok av Yancey och jag var väl inte jätteförtjust i den heller om jag ska vara ärlig. Inte usel, men långt ifrån fantastisk.

Filmatiseringen av ”the 5th Wave” lämnar dock väldigt mycket att önska. Jag önskar till exempel att de inte gör en uppföljare.

Varför det?

Filmen börjar ju egentligen ok. Det första som händer är ju att Chloe Moretz går full Walking Dead på en skadad snubbe i en bensinstation och har ihjäl honom för att hon tror att han är beväpnad men egentligen bara hade ett krucifix i handen. Shit happens liksom.

Tillbakablicken som följer efteråt är också egentligen helt ok – den visar livet pre-Independence Day med lägre budget fram tills att rymdvarelserna drar strömmen bokstavligt talat och det är ju då allt går åt helvete. Man vet ju att när man inte längre kan ladda iPhonen, då börjar det. Sen kommer tsunamis, fågelinfluensa med extra allt och sen fjärde vågen: att rymdvarelserna maskerar sig som människor.

Vi får alltså en film om rymdvarelser där man inte får se en enda rymdvarelse. Det finns knappt ord för hur mycket jag hatar sånt.”Contact” all over again. F*ck.

Femte vågen är då att rymdvarelserna, fyndigt döpta till ”The Others” samlar in barnsoldater, tränar upp dem på militärbaser och sen skickar ut dem för att ha ihjäl resten av befolkningen.

Det är ett så himla dumt koncept att jag blir helt trött.

De kan väl skjuta folk själva för fasen? Eller? Motiveras det här bättre i boken?

Oh well, tillbaka till Chloe Moretz.

Föräldrarna dör ju till slut vilket måste kännas som en sweet relief för skådespelarna själva eftersom de slipper vara med mer i skiten, och lillebrorsan blir alltså ofrivilligt värvad till barnsoldat vilket betyder att huvudpersonen Cassie då måste ta sig till militärbasen för att försöka hjälpa honom. På väg dit blir hon skjuten i benet och vaknar därefter upp hos Zac Efrons hunkige storebrorsa som både kan sy ihop lår, hugga ved och bada naken i svinkalla sjöar i Ohio. Multibegåvad snubbe det där. Att han stalkat henne sen en tid tillbaka är ju eventuellt lite jobbigt, men han är ju så söööööt så strunt samma. Skiten träffar inte fläkten förrän hon upptäcker att han läst hennes dagbok, för då JÄVLAR! Och möjligtvis för att han gömt hennes pistol. Sånt kan ju skjuta upp hånglandet en stund.

Nånstans i den här härvan så visar det sig att den här snubben, Evan, faktiskt är en alien men att han vill bejaka sin mänskliga sida (läs: hångla i en övergiven bil) så basically är han Edward Cullen utan paljetter. Superkrafter och allt, men mindre sugen på blodpudding. Och bättre solbränna, eventuellt kopplat till nakenbadandet.

Brorsan har alltså tränats av militären/aliens i förklädnad under tiden men kommer inte iväg på sitt första uppdrag då de andra barnsoldaterna kommer på att rymdvarelserna ljuger och utnyttjar dem för att slippa skjuta själva. Duh. Det hela slutar i att Cassie, Evan och hennes crush från skolan lyckas spränga militärbasen. Eventuellt dör Evan. Jag bryr mig inte. Troligen ingen annan heller. Min teori är för övrigt att han tog livet av sig för att slippa vara med mer i filmen.

Förutom att premisserna är rätt dåliga egentligen så är de otroligt dåligt underbyggda i filmen. Jag fattar aldrig varför folk gör som de gör. Framför allt varför rymdvarelserna gör som de gör. Om de nu har superkrafter, varför inte bara gå bananer? Vem skulle hindra dem? Istället är det bättre att låta 9-åringar springa hinderbana? Jag fattar fortfarande inte.

Sen är ju faktiskt karaktärerna riktigt dåligt uppbyggda. Hela romansgrejen är så ospännande att man undrar om de inte förstod det själva och bara struntade i att göra den bra.

Nä usch. Se inte filmen. Se nåt bra med rymdvarelser istället. Som Star Wars, ELLER HUR BOKHUSET!?!?!?

 

 

Veckans matsedel

Hörni, veckans program dårå! Jag var och såg ”Captain America: Civil War” (Spindelmannen! Black Panther! Yay!) igår med sambon och hann därför inte preparera nåt spännande tills idag, så ni får hålla tillgodo med det här så länge. Men det här kommer att dyka upp i veckan. Jag avslöjar inte vilken dag, det blir roligare så.

Det blir i alla fall en recension på ”Eldtronen” av Rick Riordan. Kanske något kortare än vanligt. Vi får se.

Sen måste vi prata lite om filmatiseringen av ”The 5th Wave”. Jag måste få älta den lite.

Vi ska också prata lite om vilket som vore bäst: att själv flytta till en värld i nån bok, eller att släpa hit valda delar av litteraturen hem till torpet. Blå pillret vs. röda pillret så att säga.

Och slutligen kanske några rader om hur det funkar med mitt frilansande som lektör.

Kan det vara nåt?

13139004_525933174245965_4835168263793052666_n

 

 

Oväntade chockbeskedet om bloggens framtid

Alltså, tanken är ju god.

Nån lägger ut ett ämne nån dag i veckan. Alla hakar på. Enkelt och bekvämt, lite som en bloggmotsvarighet till en Gorby’s. Inte skitäckligt, men inte särskilt mättande heller.

Men på sistone har jag tappat intresset lite. Bokbloggsjerkan. Smakebit på söndag. Waiting for Wednesday. Veckans bokbloggsfråga.

För min egen del har en del frågeställningarna varit ungefär lika roliga som att sörpla kallt kaffe. Vissa andra har jag aldrig hängt på – ”Waiting for Wednesday” är ett exempel.

Och jag märker ju själv hur ointressanta den typen av inlägg är för mig. Jag läsmarkerar i princip alla inlägg av den här typen utan att ens öppna dem i Bloglovin.

Visst kan det vara ett bra sätt att få upp antalet visningar. I won’t lie, det funkar. Men det är inte roligt, speciellt inte för mig själv.

Och om nåt inte är roligt, varför lägga energi på det?

Naming your baby

Vi kan ju spinna vidare på inlägget från igår eftersom det var så roligt.

Om vi nu återigen antar att jag skrivit en ungdomsbok som är både allvarlig och rolig och helt jäkla förträfflig och fenomenal på alla sätt – vad skulle då bokuslingen få för titel?

Här kan vi gå tillbaka till ett tidigare liv, där jag var textförfattare och vrålade i metal/hardcoreband. Där hade jag en period då jag tyckte att det var jättekul med antingen skitkorta titlar som ”Wolves” till låtar som jag döpte efter obskyra seriefigurer/superhjältar, t ex ”Doom patrol”. Nörd, till och med då alltså.

Men nåt som jag också alltid gillat är löjligt långa titlar. Det gäller film, musik, böcker. Jag har nog tidigare nämnt att jag skulle älska att spela i punkband med namnet ”Ni kan fan dra åt helvete!”. Det är en dröm som troligen aldrig kommer att bli av. Jag har också gått och vårdat ”If latex is wrong, I don’t want to be right” väldigt länge i mitt huvud utan att ha nåt vettigt användningsområde för den titeln.

Så troligen skulle det bli en obscent lång titel på min bok också. Jag dras ju som sagt själv till den typen av böcker där nästan hela framsidan täcks av en enda lång mening. Här är några exempel som jag recenserat här på bloggen.

Hur tänker ni själva? Vad är en bra titel för er? Och om ni skulle döpa en bok, vad skulle en vettig titel kunna vara då?

”Du som läser så mycket, ska du inte skriva en bok?”

Eller hur, alla vi som läser mer än Aftonbladet i smartphonen har väl fått den där frågan.

Jag är egentligen inte sugen på att skriva en bok. Inte alls. Det känns så himla jobbigt. Man ska skriva utkast och kleta upp post-it-lappar och ställa skumma frågor om hur man smälter människor på bästa sätt i olika författarforum på Facebook (seriöst, ni skulle se vissa frågor. Visste man inte bättre skulle man tro att det är forum för seriemördare. Dexter ain’t got shit on blivande krim-författare). Researcha sig gammal och grå. Låter urtråkigt.

Och jag skulle nog inte heller ge mig in på nåt övernaturligt eller fantasyaktigt heller. Inte för att jag inte gillar att läsa sånt, men snarare för att jag inte känner att jag vill lägga så himla mycket tid på att fundera ut nåt enormt världsbygge eller komplicerat magisystem eller namn på småfolk med eller utan spetsiga öron och håriga tassar i storlek 47.

Men om man nu leker med tanken ändå? Om jag nu skulle skriva en bok skulle jag nog hellre gräva där jag står. Eller stod. Whatever.

Så:

  • Nutid.
  • Ungdomsbok
  • Kille i huvudrollen.
  • Ganska allvarlig, men också mycket humor. För sån är jag. Jag vill inte gå full Gunnar Ardelius eller Per Hagman.
  • Jag vill inte heller gräva ner mig alltför mycket i misär och socialrealism. Jag vet liksom inte ett skit om sånt och jag tycker att man måste ha nån form av trovärdighet.

Jag gillar liksom tanken på mer John Green-liknande böcker av svenska författare. Det finns ett par författare som gör det här på svenska, och gör det ganska bra, men det finns alltid plats för fler bredvid Christina Lindström och Mattias Edvardsson. Tipsa mig förresten gärna, för här känner jag faktiskt att jag har ett litet kunskapsglapp.

Jag vet att en del av er som läser det här skriver själva – vad skriver ni och kanske änni viktigare, varför just i den genren?

 

Bortom portalen

bortom-portalenFörfattare: Oskar Källner mfl.

Beskrivning: ”Tondöda zombier, dunkla speglar, dränkta världar och en ondska bortom tid och rum. Fantastikportalen presenterar stolt elva noveller från några av Sveriges vassaste fantastikförfattare.”

Omdöme:Jag är dåligt inläst på svenska författare, det måste jag erkänna. Jag borde ha bättre koll på den inhemska scenen och inte bara på amerikaner. Antologin ”Bortom portalen” är därför en rätt bra introduktion för mig till ett antal svenska författare, och ta mig tusan om inte ett par av dem klättrade ett antal steg på listan efteråt.

Jag måste exempelvis hylla Marcus Olaussons ”Sjung, kära syster”. Den novellen är förbannat kreativ i sitt världsbygge att jag blir ruskigt imponerad. Jag vill ha mer!

Lupina Ojala har jag faktiskt läst innan, men det här är första gången jag läser nåt av henne i den här formen. Den steampunkiga novellen ”En hemlighet i öknen dold” träffar helt rätt i ton och språk och jag ser gärna en längre serie – jag älskade konceptet!

Ida Tellerstedts novell ”Väskan” är egentligen lite utanför min comfort zone, men slutet! OJOJ, slutet!

Och sist men inte minst, ”Jormungand” av Oskar Källner som är lika delar Lovecraft och Kafka, den kombinationen är ju jätterolig.

Därmed inte sagt att de andra novellerna är dåliga. Faktum är att alla är rätt bra, men det var ovanstående som stod ut mest för mig. Som helhet är ”Bortom portalen” alltså en bra nutidsorientering och underhållande läsning. Alla gillar väl närodlat?

Tack till Fafner förlag för recensionsexemplaret!

Boken finns på Adlibris, CDON, Bokus eller så går ni och vrålar på de vanliga ställena där de langar böcker.

Bokbloggsjerka 22-25 april

Ujujuj, känns som att jag inte varit med i bokbloggsjerkan på länge. Det kan ju bero på att… jag inte varit med på länge. Veckans fråga tilltalade i alla fall. Annika frågar helt enkelt:

Vad är du mest sugen på att läsa just nu (oavsett om du har boken/novellen/dikten/etc. i din ägo eller ej).

Jag, och många med mig om jag ska döma av både instagramflödet och blogginlägg, kommer eller har redan börjat läsa ”Kraften”av Siri Pettersen. Det är den avslutande delen av den smått lysande fantasyserien ”Korpringarna” och när den trillade ner i brevlådan i torsdags pep jag som ett barn på julafton. Boken är helt ny och för den som är intresserad av vad jag tyckte om de föregående böckerna (bortsett från att de är så bra att jag alltså redan plöjt ca 1000 sidor i form av bok ett och två) så kan ni ju kika på recensionerna här och här.

Capture

Påddkästs

Jag har snöat in lite på poddar nu på senare tid. Från att ha varit helt ointresserad så har jag mer och mer börjat lyssna på såna på morgonen in till jobbet. Och när jag lagar mat. Eller diskar. Eller plockar fram frukost. Man kan ju inte bara lyssna på gammal hardcore eller hästjazz, man vill ju allmänbilda sig lite.

Allmänbilda sig som i ”nu lyssnar jag på übernördar nörda loss”.

Därför har jag t ex både börjat och slutat lyssna på Creepypodden. Skräckhistorier i all ära, men det blev liksom aldrig riktigt kul. Det kan ju så klart ha att göra med att skräck som sådant aldrig riktigt varit min grej.

De poddar jag däremot går igång på har för övrigt nix-nada-nothing med litteratur att göra. Jag har inte kommit dit än. Det är roligare att lyssna på folk som pratar om andra saker. Ibland kör jag P3-dokumentärer eller true crime. Men oftast handlar det om sånt som ligger mig ännu närmare om hjärtat.

Exempelvis har jag fastnat rätt hårt för Stiljournalen. Jag gillar kläder och stil, vett och etikett och Fredrik och Filip (nej, inte DE Filip och Fredrik) är väldigt underhållande och trevliga att lyssna på.

Ingen som känner mig blir väl förvånad över att Burgarpodden också snurrar rätt flitigt. Fine, det är McDonalds som ligger bakom den, men podden har faktiskt ett bra innehåll ändå med allt från trendspaning till historia och bra gäster. Och fan vet om inte Christoffer har mitt drömjobb: produktutvecklare på Donken.

Den podd jag ändå uppskattar allra mest, och där jag kommer på mig själv att hela tiden sitta och argumentera med de som pratar i podden är ändå Farfarsparadoxen. ”Men Andreas!” ”Oskar, men vet du inte…” ”Yes, där har du helt rätt.” Det jag gillar bäst är bredden, att podden gör nedslag i så gott som varje del av den populärkultur som jag själv älskar och är uppvuxen med.

EDIT: Jag glömnde nämna Historiepodden. En av grabbarna, Daniel, pratar riktigt grov östgötska. Som alla vet är östgötska min kryptonit och jag kan alltså inte sluta lyssna.

Vilka är era favoriter därute?

Top Ten Tuesday 19/4 2016 – *Tihi*

Jag läser nog för lite roliga böcker tror jag. Åtminstone såna som man skrattar eller fnissar eller ens drar lite på munnen åt. Kanske får göra nåt åt detta vid tillfälle.

Dagens tema är alltså:

Ten Books That Will Make You Laugh (or at least chuckle)

Jag gillade Jag och Earl och tjejen som dör, kanske just för att det är ganska grov i tonen. Jag gillar sånt. Jag älskar t ex Superbad. Grejen med både boken och Superbad är att de har en rå ton, men ändå så pass mycket hjärta att det blir en fin blandning till slut ändå.

Rick Riordan är faktiskt ganska rolig. Det finns ens sorts trevlig humor både i Percy Jackson-serien och i Kane-krönikorna som kanske inte är ”skratta-käken-ur-led”-rolig, men lite småputtrigt kul.

Ensam på Mars av Andy Weir är också förvånansvärt rolig. Det tror man ju inte, men så är det faktiskt. Och en jäkla bra bok i allmänhet också.

Och senaste bekantskapen ska vi inte glömma: Ivy Pocket!

why_so_serious-wide

Litium

När jag hör ordet ”Litium” tänker jag mest på en Nirvana-låt, men nu kan man alltså också associera det med en ny svensk serietidning. Egmont har dessutom testat ett lite nytt roligt koncept med att man förutom seriestället på Pressbyrån dessutom kan köpa alla tidningarna på en gång via deras hemsida. Jag gjorde naturligtvis detta så fort jag hörde talas om det och fick hem ett fint paket i slutet av förra veckan.

De fyra tidningarna på 100-116 sidor innehåller tre olika serier: Constantine (Jeff Lemire Ray Fawkes, Renato Guedes), The Wake (Scott Snyder, Sean Murphy) och American Vampire (Scott Snyder, Stephen King, Rafael Albuquerque).

Lustigt nog var ”Constantine”, den enda serie jag var bekant med och som handlar om magikern John Constantine som trampar runt i DC:s superhjälteuniversum, den jag minst tyckte om. Och då gillade jag ändå den. Istället var det de båda andra serierna de som verkligen gav mersmak, och jag känner verkligen att jag behöver kolla upp båda titlarna mycket mer. ”The Wake” blandar sci-fi och mytologi med skräck i bästa ”The Blob”-klass och ”American Vampire” är precis som det låter, en vampyrserie med lite tillspetsad (förlåt) mytologi och kanske världens bästa namn på en mordisk vilda västern-bandit turned vampire: Skinner Sweet.

Jag applåderar initiativet och rekommenderar faktiskt tidningen. Jag själv är inte duktig på att läsa serier utanför superhjältegenren så jag är mycket positivt överraskad. Jag hoppas verkligen på att tillräckligt många slantar in pengar så att det här kan få upprepas!

20160417_174544556_iOS

Debutanten: ”Det kändes snorläskigt!”

Ni läste recensionen igår. Ni vet vad jag tycker.

Men blev ni inte också lite nyfikna på Christine? Det blev jag, så jag hade fräckheten att slänga iväg ett par frågor till damen med världens finaste efternamn. (Vi är dock inte släkt, nån måtta får det vara på inaveln inom bloggvärlden).

lundgren_christine_1-300x200Är det inte lite hybris att gå från bloggare till författare? Får du inte oss andra bloggande slöfockar att verka lata nu? Var är empatin?

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt! Borde givetvis tänkt på det … Fast när jag bestämde mig för att bli författare så fanns faktiskt varken internet eller bloggar (ja, jag är så gammal), så jag skyller på det.

Här skulle jag vilja inflika att det är synnerligen emot Magdalena Ribbings etikettregler att kalla sig själv gammal inför nån som är äldre än en själv. /Gammelsmurf

På tal om det, borde du inte blogga lite oftare?

Jag borde väl egentligen det, va? Jag lovar bättring (fast jag vet inte riktigt när den kommer.)

Hur många gånger har du fått frågan om boken är självbiografisk? Varför tror du folk tycker att det är så intressant? Är man mer eller mindre trovärdig som författare då?

Cirka 54289342543 gånger. 🙂 Jag vet inte??? Kanske tycker folk att man blir mer trovärdig då, eller så tror de att man ofta skriver om sådant som man själv har varit med om? Jag tycker inte man är mer eller mindre trovärdig; jag brukar säga att man skriver om det som man kan och känner till, och när det tar slut, då får man göra research. (Trivia: Jag tycker research är bland det tråkigaste som finns, medan andra skrivande vänner jag har gladeligen spenderar timmar med att researcha.)

Exakt hur läskigt var det att googla dig själv på recensionsdagen? Hur kändes det att vara ”på andra sidan” och bli recenserad?

 Snorläskigt. Man kan ju också fråga sig varför någon som hela livet kämpat med ett ganska dåligt självförtroende valt ett yrke där man plötsligt blir bedömd av andra människor. Men också lite skönt att kunna tänka ”Jag gillar ju inte allt jag läser, så alla kommer ju inte gilla min bok heller”. Och det är okej.

Vad har du lärt dig inför skrivandet av nästa bok?

 Att det är väldigt bra att bjuda in andra i processen; att ha människor som läser och får komma med åsikter och tankar under tiden som man skriver. Och att ibland är det faktiskt okej att spela tv-spel en hel dag istället för att skriva.

Jag vet att du nån gång skrivit att du mest skrivit i andra genrer som t ex fantasy tidigare, men att allt föll på plats med ”jag lever, tror jag”. Vad tror du detta berodde på?

Jättebra fråga! Jag tror att när jag skrev fantasy fokuserade jag väldigt mycket på världsbygget och hur magin fungerade osv, men jag glömde lite bort karaktärerna och deras känslor. När jag tog bort själva fantasy-elementet blev jag istället ”tvungen” att fokusera på karaktärerna och vad de tänkte och kände, vilket nog var något som hade saknats lite i mitt skrivande tidigare.

Hur många katter får man egentligen ha innan det blir konstigt?

Det beror ju lite på, typ hur stort hus man har. Om man bor på en bondgård kan man ju egentligen ha hur många som helst. När jag växte upp hade min bästa kompis mamma kattuppfödning och det var alltid katter överallt hemma hos dem. Vilket var jättebra, för det fanns alltid gulliga kattungar där som man kunde titta och klappa på. Åhhhh, kattungar … Förlåt, vad var frågan?

Vilken fråga glömde jag att fråga dig?

Glad jag är att du frågade! ”Vilket är det roligaste ordet du vet?” – Pultifag. Det betyder ’grötätare’.

Christine Lundgren är aktuell med debutromanen ”Jag lever, tror jag”. Hennes blogg finns på http://www.christinel.nu

Jag lever, tror jag

jag-lever-tror-jagFörfattare: Christine Lundgren

Beskrivning: ”Det är tisdag när det händer.

Jag har alltid tänkt att man kommer få någon slags förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar. Jag hade aldrig trott att det skulle vara en dag som alla andra. Fast det är klart, jag borde ha anat. Tisdagar är alltid jävliga dagar.

Det är våren i trean och Kims bästa vän Moa är död. Hon har kört ihjäl sig. Och hela Kims tillvaro rasar samman. Hur kunde det hända? Var det verkligen en olycka, eller gjorde hon det med flit? Kim kan inte gå till kyrkogården på dagarna, hon går dit på natten istället. Hon försöker få ordning på sina känslor, allt det där som bara bubblar och gnager. Hon försöker låtsas som att allt är som vanligt, alla andra verkar ju lyckas med det, men ingenting kommer någonsin bli som förut igen.

När boken är slut har det gått 218 dagar sen Moa dog, och Kim börjar långsamt att lära sig hantera sin nya tillvaro. Hon är ju faktiskt kvar.”

Omdöme:Det kommer att låta hårt, men jag trodde inte att Christine hade det här i sig. Jag har följt hennes blogg nästan sen jag själv började och där har i alla fall jag inte märkt av att den här Sasuke-dyrkande tjejen som avslutar alla sina inlägg med ”tack och hej leverpastej” skulle kunna skriva nåt sånt här.

Så här bra alltså.

Förlåt Christine.

Jag är MYCKET imponerad.

Det är nämligen så här:

”Jag lever, tror jag” är en grymt bra debut.

Ni vet hur man alltid får höra om de stora svenska ungdomsböckerna? ”I taket lyser stjärnorna”. ”Vinterviken”. ”Sandor slash Ida”. ”Jag saknar dig, jag saknar dig”.

Problemet med dem är inte att de inte är bra böcker. Problemet är att de inte känns jättefräscha längre. Det blir svårare för varje år att relatera till dem.

Det är där ”Jag lever, tror jag” kommer in. Den skriker 2016 för full hals. Den handlar om ett universellt ämne, nämligen sorg, och att försöka förstå nåt som inte går att förstå eller få svar på. Men den är inte tjugo år gammal, så helt plötsligt går den att relatera till för de som aldrig levt i en värld där man inte kunde swipa höger.

Christine Lundgren har inte uppfunnit något nytt. Det måste man inte om man bara gör nåt bra istället. Så därför är det så skönt att Christine tar det som känns nära och verklighetstroget och berättar med stor skicklighet och varsam hand på ett sätt som gör att man helt glömmer bort att det handlar om en debutant som skriver.

”Jag lever, tror jag” är en av vårens svenska höjdare helt enkelt.

Tack till Rabén och Sjögren för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren eller biblioteket.

Missa inte intervjun med Christine imorgon!

Jack

jackFörfattare: Christina Lindström

Beskrivning”Vi spelar Counterstrike och skrattar, och resten av natten ligger vi under Frejas rödprickiga, svala påslakan och kysser varandra. Hennes haka blir öm av min skäggstubb.

Jack är den snygga och coola killen, som är grym på innebandy och får alla tjejer han vill ha. Freja har en lite för stor näsa, en rosa stickad mössa och tycker om att titta på sälar. De är ett omaka par på papperet, men när de träffas i ett badrum på en fest kan ingen av dem värja sig. De faller handlöst för varandra och allt känns helt rätt.

Men så hinner Jacks historia ikapp dem. I grundskolan var han en mobbare och han har ett förflutet inom nazistiska rörelser. Jack har förändrats, men för Freja blir det snart obehagligt uppenbart att Jack inte är den hon trodde att han var. ”

Omdöme: Det finns en scen i ”Jack” som gör att man får en så iskall klump i magen att det  borde finnas en varningstext på omslaget. Där i exakt det ögonblicket vänds allting upp och ner och in och ut och fram och tillbaka utan återvändo. Jag vill inte kalla det en twist så som vi brukar tänka på sådana, utan snarare nåt i storyn som är oundvikligt  men som ändå överraskar när det kommer.

Jag borde inte gilla Jack som person. En grabbig sportkille med brat-tendenser och förflutet som både mobbare och nynazist. Såna är svåra att gilla minst sagt.

Men det jag tycker så mycket om är just hur Christina Lindström ändå lyckas porträttera honom som sympatisk. Att han ändå vet om hur han burit sig åt. Att han gjort fel. Att han kanske inte riktigt vågat ta tag i det utan mest sopat det under mattan men ändå innerst inne skäms hur mycket han än försöker bortförklara det han gjort för sig själv. ”Det var inte så himla farligt”. ”Det var så länge sen”. Det är nåt vi alla kan känna igen, det finns alltid nåt som man själv rationaliserar för sig själv p g a skam.

Lindström visade i ”Hälsningar från havets botten” att hon har en förmåga att skriva på ett sätt som känns levande och trovärdigt, jag tror på det som skrivs. Jag tror på karaktärerna och hur levande de känns. Det är klart att Jack finns. Att Freja finns. Att de äter glass i Slottskogen.

Det som gör att jag personligen ramlar ur berättelsen en smula är delarna om Jacks frånvarande pappa och hans mindre lagliga förehavanden. Den där väskan alltså, den kunde gott fått stannat på idéstadiet. Det behövs inte, att han är frånvarande både nu och då känns som ett tillräckligt stabilt ben att stå på utan att behöva dra in väskan från Pulp Fiction.

Styrkorna i ”Jack” är nämligen många. Lindströms språk och välskrivna karaktärer är bara två av dem. Den fina skildringen av förälskelsen är en annan. Och återigen, att få läsa om hur allt känns ur en 18-årig svensk killes perspektiv och så bra genomfört dessutom, bara det gör boken läsvärd. Men framför allt måste man som läsare bara veta hur det går.

Därför kan jag inte ge någon annan rekommendation än att se till att införskaffa! Det är en order.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret!

Boken finns på Adlibris, Bokus, CDON, lokala handlaren och på ett bibliotek nära dig. Gör det inte det är det helt ok om ni går bärsärkagång. Hälsa från mig.

 

Batman v Superman, nu jäklar.

OK, så om ni inte har sett Batman v Superman: Dawn of Justice och tänkt se den, då kan ni vända här och göra nåt annat. Äta glass eller hacka lök eller vad ni nu vill. Kom tillbaka när ni sett filmen. Om ni däremot vill veta vad jag tyckte… enjoy.

xpkpmbwhnjnnaxv0zqrt

Så, då kör vi då. Hämta snask, det här kommer att ta ett tag.

Jag älskar ju premissen. Jag har varit Team Batman sen första stund, och tanken på att se Batman puckla på tråkmånsen Stålmannen på film har ju varit en våt dröm sen länge. Det finns naturligtvis massor av serier som tar upp detta, bland annat Frank Millers magnifika ”Dark Knight Returns” som ligger till grund för mycket av BvS story. Men det har aldrig gjorts på ett snyggt sätt på film tidigare. Och hela temat om att superpersoner kanske borde hållas ansvariga för sina handlingar är ju jätteintressant, och tas också upp i ”Captain America: Civil War” som kommer om ett par veckor.

DC gör nu alltså sitt första försök att komma ikapp största (ok, enda) konkurrenten Marvel som lyckats enormt med hela sitt Marvel Cinematic Universe. Därför kommer alltså även Suicide Squad senare i år och filmer med Flash ochWonder Woman och Aquaman och två Justice League-filmer och en massa mer de närmaste åren. För oss som går igång på detta finns det liksom ingen bättre tid än nu.

Meeeeeeeeeen…

BvS är inte riktigt det perfekta avstampet. Inte ens i närheten faktiskt. Jag skulle nog vilja påstå att den snubblar på sina egna skosnören nästan direkt.

Och sen snubblar den på i 2 och en halv timme till.

Det blir liksom mer och mer klart för mig att regissören Zach Snyder inte kan göra en film om han inte har en förlaga som han kan kopiera rakt av ner på bildrutenivå. Det funkade i ”300”. Det funkade i ”Watchmen”. Det funkar i sekvenser i ”BvS”, men när nåt unikt ska göras, då misslyckas han värre än en unge som pillar snorkråkor med tumvantar på sig.

Visst får han till en del snygga scener och en del grymt snygga bilder, men eftersom han inte ens kan stava till ”subtil” och dessutom förälskat sig i onödiga slow-motionsekvenser så blir han mer och mer av en one-trick-pony för varje dag. När Michael Bay känns som en dämpad och eftertänksam snubbe i jämförelse då vete tusan om man är på rätt spår som regissör.

Ben Affleck är hör och häpna en av de stora behållningarna med filmen. Jag gillar faktiskt hans stenansiktes-Batman, och jag gillar dräkten med de korta öronen och allt. Däremot, när han kränger på sig sin rustning för att börja banka Stålis är det HELT OMÖJLIGT att inte se Lego Batman framför sig. Förlåt, men det går bara inte. Once you’ve seen it, you cannot unsee it. Så förlåt om ni inte tänkt på det här innan. Nu förstörde jag för er också.

index

Lego Batman till vänster. Eller höger. Eller på båda sidorna. Fan vet.

Men vad värre är, i Snyders händer blir Batman en mördarmaskin som kastar handgranater som om det är ett godisregn, kraschar bilar och skjuter folk med automatvapen. Kort sagt, han blir the Punisher i konstigare kläder. Jag har sett att Snyder förklarat det med att ”joho, han har visst dödat folk, t ex i Nolans filmer men även i serietidningarna så då kan han göra det här”. Ursäkta, men det är ett jäkla skitargument. Den gängse bilden av Batman sen tja… 80 år tillbaka är ju trots allt att han INTE har ihjäl folk. I så fall skulle Jokern och co varit maskmat sedan åratal tillbaka. Om man så totalt misstolkar en karaktär på det här sättet så blir det inte bra. Det är inte nyskapande. Det är bara konstigt. För övrigt verkar Batman dessutom vara synsk i den här filmen. WTF?

Stålis då? Alltså, han ÄR så tråkig. Det har han alltid varit, men Henry Cavill spelar honom så förbannat tråkigt också att det blir dubbelt trist. ”Man of Steel” är en av de sämsta superhjältefilmer jag sett. Det är nog bara ”Elektra” och ”Green lantern” som är sämre. Att Metropolis byggt ett monument åt honom när han och Zod förvandlade hela stan till USA:s största grustag i ”Man of Steel” känns också lite… eh. Nej.

Faktum är att Wonder Woman är den som kommer undan lindrigast. Hon är inte så tokig, men är med på tok för lite för att man ska börja bry sig om karaktären. Men hon är bad ass. Så mycket får man lära sig.

Det absolut största problemet är dock exakt hur otroligt larviga vissa saker är. Det finns så mycket som makes no sense men rent spontant fem skumma grejer (utöver det som redan nämnts):

  • att Batman inte dödar(!) Stålis för att deras mammor båda råkar heta Martha.
  • Lex Luthors bisarra plan att låta Batman döda Stålis hur nu han kunde veta det och ändå släppa loss grottrollet från Sagan om Ringen, numera Doomsday, för att döda Stålmannen. Hur han nu skulle stoppa Doomsday om Batman lyckats, det förtäljer inte historien.
  • de otroligt uselt inklämda youtubeliknande klippen på Flash, Aquaman och Cyborg som bara knölats in med samma finess som en slägga. Det går att sätta upp Justice League på ett snyggare sätt, det är jag övertygad om. Men pluspoäng till Lex för att han designat allas logotyper åt dem. Alltid nåt.
  • Återigen, Batmans synska drömsekvenser. Jag kan inte släppa dem. Och Flash verkar ha snott en Iron Man-dräkt i drömmen.
  • varför i hela h-vete Stålis måste spetsa Doomsday med Batmans kryptonitspjut är beyond me. Varför kunde inte Wonder Woman gjort det som inte påverkas av kryptonit? Eller Batman kunde avfyrat det från sitt flygplan? Svaret är ju så klart att Stålis ska ”dö”. Men från ett situationsbaserat perspektiv… nä, jag fattar inte.

Nu kommer nån att säga: Men det har ju vräkt in biljettintäkter? Och den har 7,3 på IMDB?

Och då säger jag: Det är klart som korvspad att folk kommer att se filmen. Det har aldrig varit problemet. Men den ÄR INTE BRA. De där 7,3 är ju stort sett beroende på att mindre nogräknade fans smäller upp 10 som betyg på denna utan någon form av kritiskt tänkande. De slutade tänka så fort de såg namnet på filmen.

Ni som har sett filmen, vad tyckte ni? Och än en gång, tack för visat intresse. Ut och sträck på er, det kan ni behöva nu.

Kärlek börjar med bråk

Ingen har väl undgått att vårens stora trend är superhjältar som inte kan hålla sams. Istället ska de slåss och slåss och slåss lite till. Och kanske bli kompisar på slutet.

Först ut är ju säsong 2 av Daredevil, där den rödklädde akrobaten fått sällskap av såväl en skitarg Frank Castle, dvs Punisher samt superninjan Elektra. Sen har vi ju giganternas kamp, lite som säsongsfinalen av Gladiatorerna, där Stålmannen, Batman och Wonder Woman först pucklar på varandra och därefter den kryptonske Belgian Blue-kopian Doomsday. Sist ut i vår är ju Captain America: Civil War där nästan alla Marvels övriga pojkar och flickor sparkar skiten ur varandra.

daredevil-season-2-faq-pic

Om vi börjar med Daredevil så är säsong 1 fortfarande snäppet vassare och det beror mycket på Vincent D’Onofrios mästerliga tolkning av skurken Kingpin. Säsong två har inte en riktigt lika effektiv skurk. Ninjas i all ära (jag ÄLSKAR ninjas, tro inget annat) men de och knarklangare smäller liksom inte lika högt som den gode Wilson Fisk. Och om man som jag gick loss på sju avsnitt samma dag så blev alla fighter lite enformiga till slut, och det kommer ändå från en kille som såg namnet ”Van Damme” som en kvalitetsstämpel när han var 12 och hyrde film i videobutiken. Dessutom kändes det lite som att fightingkoreografin var rätt läcker men att den filmades lite ur konstiga vinklar ibland då man ibland tydligt såg hur skådespelarna svingade i luften men ljudeffekterna tydde på nåt annat. Kollar man på Daredevils uppenbara inspirationskällor när det gäller fightingen, filmer som ”Ong-Bak” eller ”The Raid” känner man som åskådare vartenda slag och spark just för att de så tydligt visar att skådespelarna faktiskt träffar. Jag upplevde inte detta problem alls i första säsongen. Med det sagt, det finns en så förbannat läcker lång tagning där Daredevil misshandlar sig igenom befolkningen i en medelstor svensk stad i säsong två som är minst lika fantastiskt som den i första säsongen. Ni som sett vet.

Punisher-FrankCastle1.jpgPunisher… åh, fantastiske Jon Bernthal som vi lärde oss hata som Shane i ”Walking Dead”. Han ÄR Punisher. Jag hade gärna sett ännu mer av honom, och han gör Frank Castle till en figur som man både hejar på och känner för men samtidigt inser är fullkomligt omöjlig att ha i ett civiliserat samhälle. Det är bara att kolla på exakt hur brutala hans scener är, kanske nåt av det blodigaste och brutala som någonsin gjorts i superhjältegenren på film och TV. Det är tydligt att mycket av inspirationen där kommer ifrån Marvels MAX-linje, som i princip hade 18-årsgräns. Dessvärre är hans storyarc kanske inte så snyggt avslutad som man kunde hoppas på, men resan dit? Älskar karln. Och monologen han levererar på kyrkogården kan få den mest hårdhudade att börja se sig om efter en näsduk.

Ninjas som sagt. Inga ninjas i Daredevil utan Elektra. Elodie Yung är bra och ger Elektra en lite mer psykotisk tolkning än vad jag kan komma ihåg från serietidningarna. Det ska bli väldigt intressant att se vad som kommer att hända med hennes karaktär i kommande Netflix/Marvel-serier eftersom det finns så mycket mer att berätta om henne. Däremot tycker jag att det är rätt uppenbart att manusförfattarna lagt mer fokus på att ge Punisher mer utrymme och mer ”kött på benen”.

Igen tvivlar väl egentligen på att jag gillar det här, men jag skulle verkligen vilja se att de väver in Daredevil ännu mer i såväl kommande Luke Cage och nästa vända av Jessica Jones. Mer gästinhopp i de olika serierna, och gärna lite mer hintar i det vanliga Marvel Cinematic Universe tillbaka till Netflix-serierna även om de skiljer en hel del i ton. Men det förutsätter jag att det kommer att komma. Tills dess är det väl bara att se om båda säsonger. It’s THAT GOOD.

För mer gaggande av gamla gubbar som borde veta bättre om såväl Daredevil som Batman v Superman som jag själv kommer att ta mig an på torsdag, lyssna på senaste avsnittet av podcasten Farfarsparadoxen. Andreas och Oskar säger bra saker och jag kan inte annat än att hålla med om allt de säger om Daredevil. Resten har jag inte hört än så det kan jag inte uttala mig om… än.

 

Ni ska icke följa andra jämte mig. Eller jo. Ett par. Kanske. Eventuellt.

Veckans tema för Top Ten Tuesday är:

Ten Bookish People You Should Follow On Twitter/Instagram/Youtube/Snapchat/Facebook

Jag förutsätter redan från början att ni följer mig på alla möjliga sätt, exempelvis på instagram så det behöver jag väl inte påminna er om. Egentligen är det ju det enda ni behöver veta, men om man nu ska vara generös (och det är jag ju) så kan jag tipsa om ett par andra sociala figurer också:

För det första tänker jag tipsa om en annan blogg, eller snarare ett bloggsamarbete: Nubb.nu, ett samarbete över gränserna om YA i de nordiska länderna. Kikar ni in efter 12 idag så publiceras för övrigt ett FÖR JÄVLA bra inlägg om jag får säga det själv. Killen är grym!

Nästa är Anna skriver under, som är ett samarbete mellan tre olika Annor. Mycket om skrivprocesser och samarbete. Väldigt intressant att få se lite bakom kulisserna hos knarklan… författarna. Ibland anar man ett labb i bakgrunden.

Debutantbloggen handlar om precis vad det låter som. Debutanter. Kanske hittar du din nästa favoritförfattare just här?

Och som avslutning: alla boknördar gillar katter, det verkar vara en naturlag. Så Ladies and Germs:

Reading is Sexy.

A post shared by The Great Catsby (@catsby_the_bookshop_cat) on

https://www.instagram.com/catsby_the_bookshop_cat/

Vem som helst utom Ivy Pocket

vem-som-helst-utom-ivy-pocket-forsta-boken-om-ivy-pocketFörfattare: Caleb Krisp

Beskrivning: ”Tjänsteflickan Ivy Pocket är en vandrande katastrof, som gång på gång väcker ilska och frustration hos de snobbiga aristokrater hon arbetar för.

Men bilden vår hjältinna har av sig själv är en helt annan. Ivy är övertygad om att hon är allmänt underbar, fullkomligt charmerande och extremt begåvad.

När Ivy hamnar i Paris, ensam och utfattig, har hon ingen aning om hur hon ska ta sig tillbaka till England. Då blandar sig ödet i och Ivy kallas till en döende hertiginnas sjuksäng. Hon får där i uppdrag att leverera ett magnifikt diamanthalsband (som möjligen har en förbannelse vilande över sig) till Matilda Butterfield på hennes tolvårsdag. Från det ögonblicket och framåt kastas Ivy Pocket in i ett häpnadsväckande äventyr fullt av skurkar, galenskap och missförstånd.”

Omdöme:

David, på en skala från 1-5, hur stor är sannolikheten att du skulle anställa Ivy Pocket som tjänsteflicka?

Ehh…. -22?

Haha, varför säger du så?

Skojar du? Hon är ju inte klok! Karlsson på taket känns som en lugn och sansad person i jämförelse. Ivy Pocket är som den mest socialt inkompetenta person du nånsin träffat upphöjt till Ninja Gaiden på högsta svårighetsgraden.

För oss normala människor som inte förstår den där jämförelsen; antar att du menar helt otrolig nivå?

Ja. Jag sa ju det.

Viiiiisst…

Nä, men hon är faktiskt inte klok nånstans. Hennes totala brist på självinsikt kombinerat med hennes orimligt höga tankar om sig själv är en helt vansinnigt rolig kombination.

Jaha, så du gillar det?

Ja absolut. Men det är långt ifrån samma sak som att anställa henne. Not in a million years.

Vad tycker du om handlingen i boken?

Jag blev förvånad över hur många vändningar och tvära kast det är i handlingen. Den börjar verkligen i en ände och slutar i en annan helt oväntad sådan. Lite läskigare än vad jag trodde, men massor av humor och gott om tillfällen där man bara vill gömma sig bakom skämskudden ock skrika ”Skärp dig unge!”. Och miljöerna är faktiskt helt spot-on. Engelsk aristokrati, ångbåtar, spöken, guvernanter. Det är lite som Tim Burtons ”Corpse Bride” fast med mer bakverk i ansiktet. Och jag skulle nog säga Roald Dahl som litterär jämförelse.

Tim Burtons ande svävar lite över illustrationerna också?

Ja, det stämmer. Härligt svartvita anatomiskt inkorrekta figurer. Men om nån gör en film av den här så borde Tim ”jag-borde-slutat-för-länge-sen” Burton hållas långt ifrån regissörsstolen. Ge filmen till Matthew Vaughn istället!

Fast så säger du om alla filmer. Tror du kidsen kommer att gilla boken då? Den är ju en hit bland dina bloggkollegor och utomlands vet jag.

Ja, det är väl lite där det finns en risk. Det är en rätt tjock bok, och vissa av skämten känns lite väl över huvudet på kidsen och även en del ordval så det är inte den allra lättaste boken att ta sig igenom för 9-12-gänget. Och det innebär i sin tur att det kan bli en sån där bok för barn som bara vuxna gillar och det är ta mig tusan sorgligare än överkokt spagetti.

Fin analogi det där…, men vad ska man då göra?

Högläs! Förklara! Skratta ihop! Och plåga Modernista om att ge ut del två så man får veta mer om Ivy Pockets barndom och allt det där andra som vi inte ska berätta om här.

Läs även exposén om Caleb Krisp här.

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, biblioteket och lokala handlaren.

 

 

 

Grisha-krönikorna del 2

Tydligen har jag alltså så pass mycket att säga om den här trilogin att det här är del två. Kul va?

Det som jag fortfarande tycker är anmärkningsvärt med Leigh Bardugos trilogi är hur mycket själva miljön gör för själva berättelsen. Dels för att det är en märkligt underutnyttjad miljö, men också hur mycket som går att dra paralleller till vår egen verklighet. Fantasy är alltid som starkast när den går att koppla till nåt mer än bara berättelser om tomtar, troll och färgglada drakar. Därför blir den pseudo-ryska miljön ovanligt intressant och om man tänker på hur bleka karaktärerna är i framförallt den första boken så blir den faktiskt än mer viktig.

Med det låtsas-ryska bagaget så kommer faktiskt en intressant diskussion av lite mer seriöst och politiskt slag. Ryssland har en ganska tungt lastad ryggsäck när det gäller orättvisor och enorma klassklyftor, inte minst under tsarväldet där Grisha-trilogin hämtat mycket inspiration. Till skillnad från exempelvis J.R.R.R.R.R.R. Tolkien och G.R.R.R.R.R.R.R.R.R. Martin så lägger Bardugo mycket större vikt vid att skildra ”det vanliga folket” nere i gyttjan och vinner faktiskt poänger där. Det gör också världsbygget mer levande.

Religionen, och kanske framför allt personkulter får sig också en slev av ovett, framför allt i den avslutande ”Ur askan”. Allt från kommersialisering genom försäljning av reliker till fanatism och utnyttjande av lättlurade troende finns med. ”Apparatchik” är ju dessutom i princip en kalkering av hovmagikern Rasputin som den siste tsarfamiljen hade anställd innan revolutionen 1917.

Men serien som helhet har ju också en av de allra långsammaste och tråkigaste mellanböckerna jag läst sen… jag vet faktiskt inte. Om nån nånsin frågar mig om en typisk mellanbok så kommer jag att slänga upp ”Stormens öga” som första exempel. Det är ta mig tusan tur att den avslutande delen faktiskt har högre tempo för att rädda upp hela berättelsen.

Och sen måste vi som avslutning prata lite om våra kära huvudpersoner, Alina och Mal.

GNÄLLMUPPAR!

Det är vad de är. Okarismatiska tråkmånsar. Jag tyckersom bekant att konceptet ”grå mus får nya kläder och blir fucking-jävla-Askungen” är vansinnigt tråkigt, och Mals tyck-synd-om-mig-tönterier gjorde att jag ibland funderade på om det bästa för alla vore om han blev eremit i Ravka-motsvarigheten till Svalbard.

Men på nåt sätt tycker jag ändå att serien som helhet på nåt sätt håller och är tillräckligt intressant att jag vill läsa ”Six of Crows”. Fast Alina och Mal är vi väl ändå klara med va?

Shut up and take my money

Untitled-15

”Random House has brought on a super league of writers to do the characters justice, all of them New York Times bestselling authors. There’s Leigh Bardugo (The Grisha Trilogy) on Wonder Woman, Marie Lu (The Young Elites) on Batman, Matt de la Peña (Mexican Whiteboy and The Living) on Superman, and Sarah J. Maas (The Thrones of Glass series) on Catwoman.

The books will be released in that order, starting with Wonder Woman in August 2017 — a month after the planned release of the Wonder Woman movie.

Random House says all four novels ”will embrace themes of good vs. evil, coming-of-age romance, and superheroes from unexpected places who have the determination to achieve seemingly impossible dreams.”

Källa: Mashable

Ur askan

ur-askanFörfattare: Leigh Bardugo

Beskrivning: ”Skuggmästaren har intagit huvudstaden och styr Ravka från en tron av mörker. Alina och Mal gömmer sig i underjorden. Snart börjar jakten på Morozovas tredje främjare, eldfågeln. Den är Ravkas enda hopp om räddning, men att använda den skulle kunna kosta Alina allt. Men har hon något val?”

Omdöme: Så är vi alltså framme vid den avslutande delen i grisha-trilogin. Imorgon kommer ett längre inlägg om mina tankar om trilogin som helhet, så stay tuned!

Slutet i ”Stormens öga” innebar ju att allt gick käpprätt åt helvete för Alina, Mal, Nikolai och gänget. Det sket sig helt enkelt. Hoppet står alltså till att hitta den tredje främjaren så att Alina kan få avfyra sina superkrafter på fullt blås.

Som tur är innebär det här att tempot höjs med ungefär 143% jämfört med förra boken och det är verkligen nåt som behövs. Karaktären Nikolai som introducerades i föregående bok är också en välbehövlig comic relief och jag hade gärna sett mer av honom i förhållande till huvudpersonerna Alina och Mal, även om båda figurerna faktiskt får lite vettig karaktärsutveckling till slut (inte en bok för sent om man uttrycker det så.)

Syr Bardugo ihop allt till slut då? Jo, men hyfsat. Jag blir inte direkt golvad, men jag blir inte heller förbannad eller uttråkad. Det är inte gourmetburgare på Garage Bar i Höganäs, men betydligt bättre än en fulburgare på Frasses. Gott så. Och som sagt, kika in imorgon för ytterligare ältande!

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, biblioteket och bokhandeln.

Groundhog Day Gotham Style.

”The mark of Zorro”.

KLICK.

Två föräldrar och deras överlycklige son.

KLICK.

En rånare. En pappa som ställer sig framför sin familj.

KLICK.

Ett skott brinner av.

KLICK.

Ett skott till.

KLICK.

Ett pärlhalsband går sönder. Pärlorna studsar mot asfalten bredvid två döda vuxna. En pojke skriker av sorg mot kameran.

RIDÅ.

Jag undrar hur många gånger jag sett i princip samma filmsekvens (eller läst). Rånmordet på Thomas och Martha Wayne och en storgråtande Bruce i Crime Alley i Gotham City. Kan man inte göra en Batman-tolkning utan att ha med det, och dessutom filma det i princip identiskt? Zach Snyder gör det iofs ganska snyggt i ”Batman v Superman: Dawn of Justice”, men så är han ju mästaren av stil istället för substans också. Och troligen storyboardade han efter den här sekvensen i ”Dark Knight Returns”, lätt ska vara lätt:

Batman-V-Superman-Zorro-Easter-Egg1

BvS är alltså snyggaste versionen, men undrar om jag inte gillar samma sekvens från TV-serien”Gotham” bäst? Lillkillen skriker mest desperat där tror jag. Jämför själva, veckans mest morbida fråga är alltså: vilken är er favorit?

Den som väntar på nåt…yadada

Imorgon återgår vi till ordinarie programtablå efter påskledigheten. Då ska vi först dissekera Grisha-trilogin, därefter prata lite mer om huruvida man ska ha en tolvåring utan sociala färdigheter som piga eller inte och sen kanske lite om superhjältar som slår på varandra och regissörer som älskar slow-motion mer än nåt annat. Kul va?

404710d1403818426-slate-digital-vmr-almost-here-channel-strip-your-dreams-skeletonmeme

Förra veckans bokbloggsfråga

Ja, jag vet vilken vecka det är. Ja, jag vet att jag är sen. Men shit happens.

Den här veckan är jag intresserad av dig som person bakom bokbloggen. Vad jobbar du med eller pluggar till? Är böcker, läsande och skrivande en del av din jobbvardag också, eller är det bara ett fritidsintresse? Trivs du med ditt jobb eller drömmer du om att jobba med något helt annat, i så fall vad? 

Det bästa med den här frågeställningen är att folk för en gångs skull inte kan svara samma sak. Det är helt omöjligt, även om jag sett när jag skummat igenom alla andra svar att det är en lätt övervikt mot bibliotekariehållet, både när det gäller yrke och studier.

På skylten utanför mitt kontor står det ”supporttekniker”. På mitt examensbevis från högskolan står det ”filosofie kandidat i datapedagogik”. Enkelt uttryckt betyder det att jag är utbildad till IT-pedagog och jobbar som IT-support och utbildare på högskolenivå i en stor stad vid Vätterns södra spets (ja, jag kollar era geografikunskaper nu.)

Böcker är alltså inte något jag jobbar med till vardags, det är inte det som ställer bröd och smör på bordet. Dock har bloggandet lett till att jag gjort några lektörsjobb åt ett av de större svenska förlagen, så visst, nån krona har jag väl tjänat på det också.

Trivs jag med mitt jobb? Ja, det gör jag. Speciellt när jag får vara ute och tramsa i lektionssalar och aulor och föreläsa. Jag är nämligen nåt så konstigt som en IT-människa som hellre vill ha med människor att göra än med datorer och prylar. Jag är inte särskilt teknikintresserad. Jag är mer intresserad av vad som händer mellan tangentbordet och stolsryggen – där finns spänningen.

Vill jag jobba med något annat? Ja och nej. Jag börjar mer och mer intressera mig för ledarskap, projekt och andra mer utåtriktade aktiviteter i mitt jobb. Jag älskar att ha 400 par ögon riktade mot mig som jag har vid IT-introduktioner vid terminsstarter och att jobba mer med människor är något som lockar mer och mer. Men jag vill inte heller släppa det område jag håller på med och har gjort i snart 10 år på ett eller annat sätt.

Bokbloggsjerka 18-21 mars – Bokbaksmälla

Hej!

Kapten Uppenbar här! Egentligen vill jag vara hemma och kolla på Daredevil säsong 2 på Netflix men eftersom jag är en vuxen människa måste jag jobba hela dagen innan jag och Matt Murdock, Frank Castle och Elektra Natchios ska slåss mot ninjas och yakuzan samtidigt. Eller ja, de ska slåss och jag ska titta på. Men moraliskt stöd från soffan är också stöd, det har jag alltid tyckt. Och mindre svettigt.

Veckans fråga från den outtröttliga Annika på alkb.se lyder:

Har du någonsin haft en ”book hangover”, det vill säga en bok som tar slut på tok för tidigt och lämnar ett sådant avtryck/tomrum att du inte riktigt förmår dig plocka upp en ny bok för att aktivt försöka komma över den?  Vilken i så fall?

Svaret är ”ja”, och boken ifråga och som jag fortfarande tjatar om och vill pracka på alla som är i närheten av läskunniga är den näst sista bok jag läste 2014: ”Jag ger dig solen” av Jandy Nelson. Beskrivningen lyder så här:

Jude och Noah är tvillingar, men olika, även om båda drömmer om att bli konstnärer. De har alltid tävlat om föräldrarnas uppskattning, men när familjen drabbas av en stor tragedi förändras allt. Tre år senare är det bara Jude som tycks bry sig om att hålla ihop det som är kvar av familjen. Noah verkar inte bry sig om något, allra minst målandet. Men när Judes viktigaste konstprojekt sammanför henne med en excentrisk skulptör och hans unge skyddsling, avslöjas gamla hemligheter och historien nystas upp. Sakta börjar tvillingarna förstå vad som egentligen har hänt, och vad som är viktigt.”

Och allt det där är sant. Men boken är så mycket mer. Språket, berättandet, persongalleriet. Allting är på en så hög nivå att man måste ha syrgastub på toppen.

Stormens öga

stormens-ogaFörfattare: Leigh Bardugo

Beskrivning: ”Alina flyr från Ravka, jagad av det hon gjort och aldrig kan glömma. Tillsammans med Mal försöker hon börja ett nytt liv i ett land på andra sidan havet, men det är svårt för henne att hålla sin kraft gömd och låtsas vara någon annan än Solbringaren. Skuggmätaren har överlevt och reser sig starkare än någonsin  med en ny, skräckinjagande kraft och en plan som hotar att få hela världen att rämna. Alina är den enda som kan stoppa honom. Hon återvänder till Ravka för att rädda sitt land och sitt folk, men i takt med att hennes kraft växer sjunker hon allt djupare ner i en värld av mörk magi och svåra val. Allt närmare Skuggmästaren och allt längre bort från Mal. Till slut måste hon välja mellan sitt land, sin kraft och den kärlek hon inte trodde sig kunna leva utan – eller riskera att slukas av stormen som rasar kring henne.”

Omdöme:

Hörru David, visst var det så att du tyckte att första boken, ”I ljusets makt” var rätt ok?

Ja absolut. Rätt trevlig till och med. Visst fanns det saker jag störde mig på, men överlag var det faktiskt en trevlig bekantskap, och nu när jag faktiskt på grund av min egen lathet hamnat i ett läge där jag får läsa del två och tre efter varandra så kan jag egentligen inte klaga.

Det kan du visst göra, men vi kan ju börja i den trevliga änden.

Haha, ok. En av de stora styrkorna med den här boken är att Bardugo bygger vidare och expanderar sitt utomordentligt trevliga världsbygge. Jag uppskattade verkligen miljön i första boken och ”Stormens öga” lämnar en inte besviken den här gången heller. Och sen dyker en himla rolig jäkel upp. Han får exakt alla roliga repliker i boken.

Är det allt?

Alltså, jag tycker inte att boken är jättedålig, men den är verkligen en mellanbok.

Mellanbok, hur menar du?

Jo… det händer i ärlighetens namn inte jättemycket superspännande förutom ett par scener i början och slutet av boken. I övrigt handlar det väldigt mycket om att flytta runt pjäserna på spelbordet för att sätta upp allt inför den avslutande delen. Så känns det i alla fall. Det är liksom väldigt få saker som överraskar. Men som sagt, det är inte uselt heller, bara inte så underhållande som man hoppades. Sen är karaktären Mal en himla trist snubbe större delen av boken, men å andra sidan spenderar huvudpersonen Alina alldeles för mycket tid på att tycka synd om sig själv och sitta på sitt rum med My Chemical Romance på hög volym och måla svart kajal runt ögonen och gråta till Dawson’s Creek.

Nu hittar du bara på.

Ah, lite då. Men lite lipsill är hon, men hon skärper faktiskt till sig efter ett tag. Alltid nåt!

Men du läser trean just nu?

Ja, självklart. Jag måste ju få reda på hur allt slutar!

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala langaren och biblioteket.

 

En utmaning i min smak!

Ständigt återkommande favoriten Kulturkollo kör den här veckan ett tema som faller mig väldigt väl i smaken (höhö), nämligen mat, kokböcker, dinner partys och hela baletten! Om nån på nåt sätt har missat det så gillar jag verkligen mat. Och matlagning. Men mest att äta. Det är nåt jag inte alltid brytt mig så mycket om, istället är det nåt som kommit mer med åren. Man skulle ju kunnat tro att de många åren jag spenderade som vegetarian på nåt sätt skulle kickstartat nån sorts matlagningsintresse, men de åren levde jag på alldeles för många vegoschnitzlar, sojakorv med bröd och multivitamintabletter. Eller om man uttrycker det så här – jag tyckte att de lila 3-krsnudlarna med den starka kryddpåsen var the shit.

Jag slutade vara vegetarian för många år sedan, och det är under åren efter det som jag verkligen fattat det här med att om man ska äta flera gånger om dagen så kan man lika gärna äta nåt gott. Numera håller jag snubbar som Gordon Ramsey, Jamie Oliver, Johan Hedberg och Jonas Cramby väldigt högt. Det är lite dåligt med tjejer, men exempelvis Tina Nordström står väldigt högt i kurs och framför allt de italienskengelska systrana Chiappa. Den här lasagnen är så förbannat god att jag skulle kunna äta den varje dag. Och det är först nu som jag nördat loss på kockknivar och hur man rent tekniskt steker en köttbit så att den blir helt perfekt.

Sålunda handlar veckans utmaning om just kokböcker.

  1. Finns det någon kokbok du älskar trots att du faktiskt inte använder den särskilt mycket?

  2. Det motsatta då, vilken kokbok är den mest nerkladdade och använda i bokhyllan där hemma?

På fråga ett svarar jag: ABSOLUT! För nån jul sedan fick jag en totalt oanvändbar kokbok, men den är fullkomligt bananer så man kan inte låta bli att tycka om den. Boken är ingen mindre än den fabulöse Edward Bloms ”Allting gott och alldeles för mycket”. Jag lagar väldigt lite (läs: ingen) mat som innehåller hare eller vaktelägg, men den är så rolig att bläddra i ändå. Bland annat presenteras Edwards 1o kulinariska budord:

1. Smaka av och ge dig inte!

2. Släng aldrig mat!

3. Glöm inte såsen!

4. Bryn!

5. Glöm inte osten!

6. Blunda!

7. Fuska inte!

8. Sluta mesa 

9. Var inte lat!

10. Glöm aldrig att ”much is more”!

Ord att leva efter, eller hur?

Fråga två: Det är faktiskt min egen, eller ja – den där receptsamlingen jag borde ha skrivit upp alla favoritrecept från internet i så att jag slipper kleta ner iPaden varje gång jag ska slå upp de perfekta amerikanska pannkakorna till den obligatoriska söndagsbrunchen till exempel. Men det finns vissa sidor i den som är så kletiga att man vet att det är favoritrecept – sidorna med såser är nog till hälften sås vid det här laget.

Bonusuppdrag: Har du någon favoritskildring på film eller i litteraturen av just mat?

Jag är löjligt förälskad i hela den här food truck-grejen, och en trevlig liten film om just detta och där faktiskt en av legenderna inom hela food truck-rörelsen Roy Choi är med på ett hörn är filmen ”Chef”, från 2014 av och med Jon Favreau. Den är späckad med kändisar och så blir man så löjligt hungrig och sugen på ”cubanos” varje gång. Jag har inte testat själv, som om nån gör det, please let me know. Eller kom över med en macka eller sju, jag kan stå för läskeblask och trevligt sällskap! Gud vad hungrig jag blev nu…

Top Ten Tuesday 15/3 – Väntrummet

Veckans tema:

Ten Books On My Spring TBR

För den som undrar betyder alltså TBR ”To be read”. Jag har tidigare sagt att jag ska jobba mig igenom alla gamla recensionsexemplar som ligger runtom i torpet, men en del nykomlingar gör en Frans och slår sig in i toppstriden direkt.

Först ut är boken som just nu ligger i väskan – ”Ur Askan” av Leigh Bardugo. Det kommer för övrigt en recension på föregående delen ”Stormens öga” vilken dag som helst.

Därefter kommer två svenska författare som jag vet är inne på oarya.se lite då och då och som alltså innebär lite extra press på mig – men jag är inte den som är den! Näst på tur är alltså Christina Lindströms ”Jack” och därefter debuterande Christine Lundgrens ”Jag lever, tror jag”. Christine kommer för övrigt också att bli utsatt för en plågsam intervju här i samband med recensionen.

Sen är det faktiskt antologidags! Jag har ett par antologier som getts ut av Affront som legat så länge att jag faktiskt får ta på mig skämsmössan: ”Waiting for the machines to fall asleep” och ”Maskinblod 3”. Och när jag ändå håller på kan jag lika gärna klämma ”Bortom portalen” från Fafner förlag.

Ett annat recensionsexemplar som ligger är ”In i skogen” och det kan nog passa med lite postapokalyps efter ovanstående. Och sen? Ja, det är ingen brist på böcker i TBR-hyllan direkt…

 

 

 

”Som en klyschig inredningstidning”

Ett i-landsproblem är möjligen inget stort problem, men det är ändå ett problem.

David Lundgrens Bloglovin-flöde är sprängfyllt med intressanta inlägg från bloggare från hela vårt avlånga land. Alla dessa bloggare är omsorgsfullt utvalda efter att ha genomgått en lång och intrikat granskning baserat på en detaljerad lista med kriterier, inte helt olikt de allra första och spädaste nypotatisarna från det som ibland omnämns som Sveriges Toscana, det vill säga Bjärehalvön. Samma potatisar som säljs för (g)astronomiska priser på Stockholms finaste krogar. Endast det bästa och mest exklusiva duger för riktiga finsmakare.

Ändå fylls flödet med mängder av inlägg varje dag. På en vecka kan det handla om hundratals poster om allt som går att hitta inom den bokrelaterade världen, men även en hel del annat. Film. TV. Mat. Träning. Stil och kläder. Lägger man dessutom till twitter-flöden och instagram så är man som David säger ”bara två klick ifrån en svindyr livsstilstidning med glansigt papper. En sån med skitmycket reklam.”.

”bara två klick ifrån en svindyr livsstilstidning med glansigt papper. En sån med skitmycket reklam.”

Det går alltså mycket riktigt att prata om en omfattande omvärldsbevakning.

– Det är ganska typiskt mig att kolla Bloglovin bland det allra första jag gör när jag kommer till jobbet, säger David. Det är helt enkelt det bästa sättet att hålla koll. Jag har inte hittat nåt annat verktyg som kommer ens i närheten.

Kan du berätta lite om din urvalsprocess? För en utomstående ser det ut som om du försöker följa varenda blogg i hela världen.

– Precis så är det. Nej, skämt åsido. Jag försöker följa rätt många bloggar, men jag verkar dras till bloggar som skriver om ungefär samma saker som jag själv, eller som gör det på ett sådant sätt att jag ändå hittar nåt extra intressant i deras innehåll. Eller bara att de är sköna personligheter.

”Sköna personligheter”?

– Mycket humor. Snygga kläder. Vettiga åsikter. Det vill såna som är som jag. Knasbollar med andra ord.

Jag frågar David om han är utseendefixerad. Först skakar han på huvudet, men ganska snabbt så får han något fundersamt i blicken.

”Du anar inte hur mycket jag funderat över om jag vill ha en font med eller utan seriffer, det är snudd på Dexter-varning på det.”

– Jo, det är jag nog. Många av de bloggar jag gillar allra mest är de som har en design som på nåt sätt påminner om den jag själv valt. Vit bakgrund, större fontstorlek. Få färger överlag. Ganska avskalat utan allt för mycket onödigt fluff. Såna saker. Du anar inte hur mycket jag funderat över om jag vill ha en font med eller utan seriffer, det är snudd på Dexter-varning på det. Jag vill ha en blogg som ger ett seriöst och rent intryck. ”Ljust och fräscht” du vet. Det ska se ut som en klyschig inredningstidning.

Skärmavbild-2011-10-27-kl.-14.41.43

Hur ser du på andra sociala medier?

– Det är väl lite samma sak där. Jag följer löjligt många på instagram, inte minst bokbloggare. Jag ser det som ett sätt att få se en annan sida av personerna. Men ska jag vara ärlig är det nog mest för att jag är sjukligt nyfiken. Twitter är väl lite av mitt sorgebarn. Jag följer en hel del folk där och tycker egentligen att jag borde kunna vara bättre där – one-liners på max 140 tecken, hur svårt kan det vara egentligen? Men det blir liksom aldrig nånting av det.

Detta inlägg är ett svar på veckans fråga från Barnboksbloggen.

Top Ten Tuesday 8/3- 2016: Jag gillar dig.

I höstas så svarade jag på ena varianten av veckans frågeställning:

Ten Characters Everyone Loves But I Just Don’t Get or Ten Characters I LOVE But Others Seem To Dislike

Om nån undrar vilka jag inte står ut med så kan ni ju kika här.

Därför tänkte jag istället försöka vara lite positiv som omväxling och lista figurer jag gillar, och det visade sig vara mycket svårare. Undrar vad det säger om mig? Kanske inte ska gräva för djupt i den frågeställningen…

Det är nämligen helt omöjligt att säga nån. Jag skulle vilja säga att jag alltid tar parti för underdogen, men jag kommer ju inte på någon! Ytterst frustrerande.

 

8/3

Hörni, idag är det Internationella Kvinnodagen! Det kommer att vara en massa idioter som kommer att gnälla om det här idag, men skit i dem. Istället kan ni plocka upp en eller två böcker om totalt bad-ass tjejer. Typ de här:

Frankie!

Katsa!

June!

Amaltea!

Snövit!

Turid!

Penryn!

Vilka skulle ni rekommendera?

 

 

 

Det är dags att inte freaka ut

det_r_dags_att_inte_freaka_ut-tromly_stephanie-33294376-frntlFörfattare: Stephanie Tromly

Beskrivning: ”Zoe flyttar från Brooklyn till River Heights, en trist håla längre norrut i delstaten New York. Hon är övertygad om att hennes liv är över, tråkigare än så här blir det inte. Så när en kille, som presenterar sig som Digby, dyker upp och bestämmer att de ska vara vänner gör hon inget större motstånd, trots att hon inte vet något om honom. Vem är han? Var bor han? Varför är han aldrig i skolan? Och, framför allt, varför lyckas han alltid övertala Zoe att hänga med på mer eller mindre olagliga och livsfarliga aktiviteter? Samtidigt är stämningen i stan skärrad efter att en ung tjej försvunnit under sommarlovet. Så småningom förstår Zoe att det är anledningen till att Digby kommit till stan. Han och hans familj bodde i River Heights tills Digbys lillasyster försvann under liknande omständigheter. Han har bestämt sig för att ta reda på sanningen, och Zoe hänger på, trots att allt inom henne säger att det kommer gå illa.”

Omdöme: ”Såklart gillade jag inte Digby i början.” You don’t say? Jag gillade faktiskt inte heller grabben när jag började läsa boken och även om han tar sig mot slutet är jag inte den som kommer att kandidera till ordförandeposten i Philip Digby Fan Club. Så precis som för huvudpersonen Zoe skulle vår Facebook-status vara ”lite komplicerad”.

Däremot är det helt omöjligt att inte tänka på TV-serien ”Veronica Mars” och det sorts street smart som eh.. Veronica… och Digby har gemensamt. Gillar du TV-serien? Skaffa boken. NU. Gillar du boken men inte sett serien? Skaffa DVD-boxen. Ni fattar. Ni kommer att gilla’t.

River Heights verkar nämligen precis som staden Neptune dra till sig skummisar och skurkar som getingar till läskeblask och boken blir alltså rätt skönt unik i sin YA-humoractionthrillermix, jag har då inte läst många liknande böcker. Huvudpersonerna känns också som lyfta ur tonårsfilmer/tv-serier, men på ett bra sätt som med en bra mix av personligheter.

Boken kan kännas lite trög i starten, men när mysterierna börjar rada upp sig och finalen närmar sig så vill man verkligen veta hur allting ska sluta. För att vara en debut är den fullt godkänd, men jag kommer på mig själv med att vilja ha ännu vassare cliffhangers och lite bättre kontroll på tempot.

Men slutbetyget blir ändå bra. Tromly knyter ihop det mesta på ett bra sätt men lämnar också tillräckligt många trådar för att uppföljaren ska hoppa upp på ”bevaka-listan”. Så Digby, jag kanske inte gillar dig, men jag vill veta vad som händer.

Tack till Opal för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, biblioteket och bokhandeln i stan.

Skämskuddedags!

Allas favoritkollektiv Kulturkollo har skämskuddevecka borta hos sig, och bjuder in oss andra att blotta sitt innersta.

Ni vet såna där tävlingar där man ska äta flest varmkorvar på X minuter? Om ni byter ut korvarna mot skräpkultur skulle jag stå på prispallen varje gång. Några exempel är väl på sin plats.

Inte så att jag egentligen skäms för nåt av det här – jag ser det som att jag offrar mig för laget. Nån måste ju se alla haj-filmer där hajarna spökar eller simmar i sand eller har flera huvuden och… ja, ni fattar. ”Sharknado”-filmerna är mer av en själslig upplevelse än någonting annat. Ni kommer aldrig att vara likadana efter att ha sett dem. Jag lovar.

Sharknado2

Jag ser egentligen inte heller nåt problem med att jag lyssnar på den mindre creddiga delen av country. Nog för att jag har ett löjligt stort musikintresse, men ska man vara finsmakare så får man bara lyssna på godkända gamla snubbar som Johnny Cash och Gram Parsons, eller på sin höjd Eric Church. Nu gillar jag så klart allihop, men ska jag vara ärlig gillar jag nog mest den här superkommersiella moderna countryn som mest handlar om att sladda runt med pickupen på grusvägar, grillfester dagen efter lön och smetiga låtar om the girl next door. Rent intellektuellt är det nog inte många hjärnceller som engageras när det gäller den typen av musik, men kom igen katten, det svänger ju!

1deb89e6da565d520a7295e7e7d08a1a

TV då? Gudars, där är det lätt att fastna i allehanda program. Speciellt såna som handlar om att tömma förråd. Eller såna som samlar på sig onödigt många mattor/kattlådor/dagstidningar etc. Eller samlar på kuponger. Eller julpyntar. Eller gifter sig vid första ögonkastet. Eller lagar mat (fast där kan man ju faktiskt få lite idéer, så de räknas inte. Tror jag.)

ellen3-1356x723

Men skämmas? Nej, det har jag inte tid med.

Att såga eller inte såga

Herregud i Mellerud vad mycket liv det var här på bloggen igår då! Massvis med sidvisningar och kommentarer från nytt folk och allt. Jättekul, tack för detta!

Det som diskuterades mest var sågningar, både att läsa och skriva. Som jag nämnt tidigare så ÄLSKAR jag sågningar. Ju roligare desto bättre.

Med sågningar menar jag inte recensioner där skribenten bara upprepar ”f-n vad den här är kass”. Såna recensioner har väldigt lågt läsvärde för mig. Om man däremot kan formulera VARFÖR boken är sämre än sämst, då är jag all in. En av de få som jag hittat som är duktig på det här är Carolina, som får mig att vilja läsa alla recensioner oavsett genre, till och med när det gäller böcker jag annars inte skulle peta på ens med en pinne.

Däremot upplever jag att det överlag sågas väldigt lite bland oss bokbloggare. Jag tror att det beror på ett antal olika anledningar.

  1. Vi är himla snälla människor. Det är nog så enkelt. Man vill inte göra nån ledsen, och kanske speciellt i de fall där det handlar om svenska författare som kanske t o m läser ens recensioner. Och kanske är man också lite rädd för att Stora Förlaget inte gillar att man sågar en bok man fått av dem gratis. Jag skulle då vilja påstå att man faktiskt gör lite fel och egentligen är lite oärlig både mot sig själv och alla andra som läser bloggen.
  2. Vi läser för lite riktigt dåliga böcker. En av fördelarna är att vi som bloggar kanske ofta frågar om böcker i genrer vi tycker om eller böcker som vi redan på förhand vill ha. Det kan också leda till en liten snedfördelning, eller hur? Läser och recenserar man bara böcker man VILL läsa är ju chansen/risken så klart större att det blir en positiv recension. Det här är ju egentligen självklart – vem vill läsa dåliga böcker om man själv får välja?
  3. De flesta mentalt sunda personer lägger nog ifrån sig de dåliga böckerna. Jag har ju inte gjort det i de fallen jag tagit fram fogsvansen, så det säger kanske mer om mig än om böckerna.

Ni får gärna dela upp er i smågrupper och diskutera så ses vi här igen efter fikat.

 

Veckans bokbloggsfråga v. 9

Ny tisdag, ny månad, ”Police on my back” med Honningbarna på hög volym. Good times alltså!

Veckans fråga från barnboksbloggen lyder:

Vilken typ av blogginlägg tycker du är roligast att läsa hos de bokbloggar du följer (recensioner, svar på utmaningar, listor, fakta, boknyheter, personliga inlägg, temainlägg eller vad det nu kan vara)? Och vilken typ av blogginlägg tycker du själv är roligast att skriva? 

Recensioner är ju bokbloggarnas svar på smör och bröd, det funkar alltid. Personligen gillar jag lite längre recensioner, inte bara ett par korta rader. Där är vi nog rätt olika, vissa tycker att det fungerar alldeles utmärkt men jag vill ha lite mer. Jag har inget emot att man ”tvesôvlar” som det heter här i trakterna.

Jag är också svag för att läsa folks svar på olika taggar och utmaningar eftersom det ofta är där man kan få lite mer koll på personen bakom. Det är väldigt roligt när personligheten lyser igenom, så personligare inlägg överlag är trevligt.

Det jag personligen tycker bäst om att skriva OCH att läsa är sågningar. Det sågas alldeles för lite, både hos mig och hos er andra. Antagligen beror det på att vi själva väljer ut vad vi vill läsa och därmed inte går på så många nitar, men jag tror att det faktiskt är lite väl snällt emellanåt ändå.

tmmulc

Å andra sidan…

 

Änglafall

anglafallFörfattare: Susan Ee

Beskrivning: ”Sex veckor har gått sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen som vi känner den. Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglar för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå sig ihop med Raffe, en skadad fiendeängel.

Penryn och Raffe reser genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster, och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.”

Omdöme: Kära medborgare, det finns en läxa här om grupptryck. När tillräckligt många av ens kollegor här på internätet tjatar om samma bok så kan vissa svagare individer (ja, jag pratar om mig själv) inte låta bli att läsa boken, även om dessa tidigare nämnda individer (fortfarande undertecknad) avfärdat samma bok p g a ”Änglar? Pfft. Orka.”.

När jag läste den här tänkte jag mycket på två andra närliggande bokserier, nämligen ”The Young World” av Chris Weitz och ”The 100” av Kass Morgan. Det ska dock sägas att jag inte läst Morgan, bara sett TV-serien så jämförelsen bygger på den.

Alla tre kännetecknas av de dras med ungefär samma för- och nackdelar. Alla är postapokalyptiska, vuxenvärlden är helt värdelös och böckerna är lite brutalare och inte fullt lika besatta av att huvudpersonen inte vet om hon ska hångla med den blonde snälle killen eller den mörkhårigare lite farligare killen som kanske eller kanske inte har hjärtat på rätta stället.

Och alla tre har en helt uppmuppad tidslinje. Allt kan liksom inte gå åt skogen så snabbt som det gjort i böckerna/TV-serien. I ”Änglafall” har jorden gått käpprätt åt helvete (pun intended) på 6 veckor, dvs kortare än ett sommarlov. Det känns lite tight med tid på nåt sätt. Det är dock inte i närheten av dumheten i ”the 100” där mänskligheten glömt bort exakt ALLT på mindre än hundra år, uppfunnit helt nya språk och religioner och rent allmänt tappat konceptet.

Oh well, tillbaka till ”Änglafall”. Det här med änglar är ju i ärlighetens namn lite småtöntigt så enda sättet att inte bli helt tokig på konceptet är nog att göra så som Susan Ee gjort, dvs injicera så pass mycket torr humor att det knastrar mellan tänderna. Raffe är en rätt kul kille, förutom att hans namn låter lite väl mycket som nån som sladdar runt med sin trimmade Volvo 240 och lyssnar på Takida på ICA:s parkering på fredagskvällarna. Det är iofs bara ett problem för oss i Sverige så det må väl vara förlåtet.

Huvudpersonen Penryn då? Där har vi faktiskt en tjej som är rätt tuff, och dessutom slängd i käften. För ovanlighetens skull är hon ändå förberedd för livet som actionhjältinna eftersom hennes mamma likt en psykiskt sjuk Sarah Connor satt Penryn i diverse kampsportsskolor och överlevnadsträning sen hon var liten knatte. Som nån som faktiskt också tränat en massa pyjamasbrottning så upplever jag att Ee researchat rätt bra när det gäller fightingen, teknikerna stämmer och går att utföra så som hon beskriver dem. Sånt gillar vi i slagsmålsklubben.

Så det här är faktiskt rätt schyst underhållning överlag. Gillar man postapoklayps och köper att änglar hellre exerimenterar på barn än spelar harpa så kan det här vara en ny och spännande bekantskap. Jag är inte helt knockad, men helt klart positivt överraskad.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren och biblioteket

Bokbloggsjerka 26 – 29 februari 2016 – fläktfiktion

Förlåt. Jag satt på ett alldeles för långt möte igår där folk först pratade östgötska i en halvtimme och sen drog dåliga göteborgsvitsar resten av mötet, så jag mår inte riktigt bra idag. Därav rubriken.

Veckans fråga, som kommer från Koko, lyder:

Vad anser du om fanfic överlag och har du några bra lästips inom den genren?

Kollar man på många etablerade författare just nu så har de börjat just som fan fiction-författare. E.L James är väl en av de mest kända, men även YA/fantasy-författare som Cassandra Clare, Naomi Novik, Meg Cabot… inte helt okända i sina genrer.

Så det är säkert ett bra sätt att öva på sitt skrivande, och med hjälp av internätet så går det ju att få hyfsat bra spridning på det man skrivit och det är ju alltid trevligt att få lite kommentarer på det man krafsat ihop *hint hint*. Sen finns det garanterat mängder med skräp därute eftersom det inte finns nåt filter i form av redaktörer eller liknande utan vad som helst kan postas på nätet. Å andra sidan, samma problem finns ju ibland med självutgivna böcker!

Jag har inte läst nån fan fiction överhuvudtaget – det närmsta jag kommit är Rainbow Rowells ”Fangirl” som handlar OM en fan fiction-författare, och som i sin tur lett till att Rowell gett ut en bok som baseras på den fan fiction som hennes karaktär skriver, och den i sin tur är ju en parafras på Harry Potter. Med vampyrer. (Wow, det här blev mer meta än Deadpool!) Men ”Fangirl” är bra. Läs den.

 

Kopparhandsken

kopparhandskenFörfattare: Holly Black och Cassandra Clare

Beskrivning: ”Call Hunts sommarlov är inte som ett sommarlov borde vara – hans pappa är övertygad om att han är ond och Calls bästa vän heter Tumult och är en rödögd jättevarg som inte precis gör succé i grannskapet. Dessutom längtar han tillbaka till trollkarlsskolan Magisterium och sina vänner.

När Call en kväll upptäcker att hans pappa planerar att förgöra både honom och Tumult blir situationen ohållbar och för att undkomma flyr han till Magisterium. Där råder panik. Den magiska Kopparhandsken, som kan skilja en magiker från hens magi, har blivit stulen och hotar att ödelägga skolan och hela trollkarlsvärlden. Tillsammans med sina vänner Tumult, Tamara och Aaron (samt en mycket ofrivillig Jasper) ger sig Call ut på ett farligt uppdrag för att hitta handsken, men i jakten på den skyldiga väcks onda väsen till liv. Mystiken tätnar och vännerna närmar sig en allt mer obekväm sanning …”

Omdöme: Jag gillade förra boken, även om jag tyckte att den hade en hel del Harry Potter-liknande fuffens för sig. Den var dock både charmig och spännande vilket gav mersmak. Dessutom slutade den faktiskt riktigt oväntat och antydde att berättelsen skulle gå en helt annan väg än Rowlings böcker.

Och visst är det så – med Kopparhandsken skakar Clare och Black av sig Rowling-oket med råge och tar det hela i en helt annan riktning, och för att vara en ”mellanbok” är den faktiskt bättre än den första just på grund av detta. Det är som att författarna fått upp farten ordentligt och hittat helt rätt ton med Kopparhandsken. Jag har inte läst nåt av Holly Black, men det är utan tvekan fantastiskt mycket bättre än Cassandra Clares egna material.

Allt är lite tightare, lite mer spännande och lite smartare den här vändan. Känslorna svallar, men kanske främst de som handlar om tvivel och självkänsla. Och frågan om arv och miljö är i allra högsta grad aktuell. Och jag gillar! Det är inte svårt att ställa sig på Calls sida och känna med honom.

Jag minns inte att första boken innehöll så mycket humor, men jag kommer på mig själv att småflina större delen av boken. Tempot är också väldigt högt vilket kanske är tvunget när man skriver böcker för 9-12, men det hade varit skönt med nån liten andningspaus ibland. Det påminner inte så lite om Rick Riordan som skriver på ungefär samma sätt, men den som är bekant med min smak vet redan att det är ett bra betyg ändå.

Så rekommendationen kvarstår – det här är riktigt trevlig läsning! Och den inre tolvåringen längtar efter fortsättningen!

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren och biblioteket.

Chocksökningarna alla pratar om!

Jag har suttit och tittat lite på vilka sökord som leder in besökare på bloggen. Tyvärr är större delen listade som ”Okända söktermer” av WordPress då vissa sökmotorer tydligen krypterar sökorden 2016 har till exempel 568 okända söktermer och bara 17 stycken som jag faktiskt kan läsa och se:

Capture1

Det lämnar ju inte mycket material kvar att analysera, eller hur? För 2015 så finns det ju så klart mer data, men det är trots allt ca 2400 sökord som jag aldrig kommer att få reda på vilka de var, och ”bara” 90 ord/sökningar som skrivs ut i klartext.

Men vad kan man dra för slutsatser av de här 90 då? Vad ska jag satsa på inför 2016?

Uppenbarligen ska jag satsa på att skriva mer om Alex Haridi – han eller boken ”Huset mittemot” figurerar i hela 5,6% av sökningarna.

På samma sätt ska jag mjölka Maze Runner-serien lite till som också ligger på 5,6%. Synd bara att det inte är så många böcker kvar att prata om där. Jag kan däremot tycka att det är lite slappt att söka på det här:

Capturemaze

Det är dock glädjande att folk börjar söka på bloggens namn, eftersom det dyker upp i nästan 10% av sökningarna. ”Made it Ma! Top of the world!” liksom.

Sen finns det ju ett antal sökningar som relaterar till de delar av internet som är för +18 och innehåller lite mer naket innehåll. Här ska jag också erkänna att det inte var helt utan slump att jag valde bloggnamnet. Jag visste ju att det här skulle hända, och tänkte att det kan ju vara lite roligt att jävlas. Sån är jag.

Capture

Men det bästa är ju trots allt de helt bisarra sökningarna som leder in folk på bloggen, och det är naturligtvis de jag helst vill dela med mig av.

Jag har tidigare skrivit om den helt underbara ”dotter tretton år har kärleksbekymmer” och undrar fortfarande hur det gick. Nån som vet?

Och ”problemlösningar elektriska stolen” – visst, jag kan vara drastisk ibland, men den här är väl ändå i grövsta laget?

tjocke jimmy spotify” – visst undrar man?

Ni andra som bloggar, ni måste väl också ha en massa såna här spännande? Eller är det bara jag?

Veckans bokbloggsfråga v. 8

Den här veckan var veckans bokbloggsfråga enormt mycket intressantare än veckans Top Ten Tuesday, så därför svarar jag hellre på den idag.

Barnboksbloggen undrar det här:

Betygssätter du de böcker du läser och skriver om på din blogg? Hur fungerar ditt betygssystem i så fall? 

Korta svaret: Nej, det gör jag inte. Därför fungerar det alldeles utmärkt, tackar som frågar.

Långa svaret: Nej, eftersom jag inte ser en poäng i det. Framför allt tycker jag att det är fruktansvärt svårt att vikta böcker mot varandra. Hur jämför jag Jandy Nelson mot Rick Riordan på ett vettigt sätt – Nelson är ju en fantastisk författare, men det är ju inte tokunderhållande action på samma sätt som Riordan? Kan jag då rimligtvis ge båda 4 eller 5 fast det är så olika typer av böcker och författare? Ska man då dela in det efter genre – ”en 4 på YA-om-grekiska-halvgudar-skalan” och hur förhåller den då sig till nästa genre ”postapokalyptisk-dystopi-med-änglar” som i sin tur ska förhålla sig till ”barn-med-automatvapen-och/eller-pilbåge”-genren? Ni fattar.

Och vilket betygssystem ska man använda? A-F? 1-5? 0-100%? Med eller utan halvpoäng?

Där har ni anledningen till att jag inte använder ett betygssystem på bloggen. Jag kan inte bestämma mig.

Jag har förresten ett i princip förtvinat konto på Goodreads där man faktiskt sätter betyg enligt 1-5, men jag har aldrig riktigt begripit varför jag skulle använda kontot. Därför har det kontot fått flytta ut på en gård där det får leka och springa så mycket det vill med alla andra konton som folk inte längre använder.