Intervju Marta Söderberg

athenaMarta Söderberg är aktuell med ”Athena”, utgiven på Gilla Böcker. Jag utsatte henne för ett antal mer eller mindre intelligenta frågor, och Marta var snäll nog (eller svag, eftersom hon var krasslig vid tillfället) att krafsa ner några rader som svar. Enjoy!

  • Skådespelare brukar ofta prata om att det är roligare att göra skurkroller eftersom man då får spela ut större delar av sitt register. Är det samma sak med ditt författarskap, är det roligare att gräva ner sig i det mörka, jävliga och dystra? Eller är det svårare?

Det kan nog vara lite åt det hållet för mig när jag tänker efter. Jag är värsta känsloknarkaren. Jag går igång på starka känslor. Ju jävligare desto bättre ungefär. Jag vill att det jag skriver ska kännas. Vara på liv och död. Detsamma gäller de böcker och filmer jag läser och tittar på. Om det inte känns som en råsopa i magen struntar jag i att fortsätta läsa eller titta. Mitt tålamod är närmast obefintligt och en film börjar alltid på -10. Jag skulle förmodligen bli världens elakaste recensent. Men tillbaka till frågan. Ja, jag tycker det är roligt att få fördjupa mig i mörkret. Det är inte jobbigt och ansträngande som vissa tycks tro. Jag sitter liksom inte i min ensamhet och gråter för att det är så mörkt och jävligt. I dystopigenren kommer man ju även undan med mycket mer än vad man gör i andra genrer. Det blir lite som att måla en tavla med en roller istället för med en liten pensel som i Ramona. Det är kul och befriande, det tråkiga är att mörker många gånger bara anses angeläget och viktigt om det utspelar sig i nutid. Jag tycker att mörker ALLTID ska diskuteras och problematiseras oavsett om det utspelar sig i det förflutna. Idag. Eller i framtiden.

  • Vad jag förstår så har skrivprocessen för Athena sett annorlunda ut än för dina tidigare böcker. Varför det? 

ctn465_465_1491_-115_1__Marta_SoderbergFör det första blev ju Ramona refuserad ungefär tio gånger. Det var bara Gilla Böcker som sa ja. Jag tror jag skrev om Ramona ca fem gånger. Det var mer slit med Ramona och länge trodde jag att den aldrig skulle bli utgiven. I och med att jag inte hade något förlag och att jag tvivlade mycket skrev jag mer sporadiskt och odisciplinerat än när jag skrev Athena. Med Athena fick jag tidigt positiv respons från flera förlag och när Gilla Böcker sa ja till utgivning var jag tvungen att arbeta mer strukturerat eftersom det fanns en tidsplan. För det andra är ju Athena en mycket större berättelse med många fler karaktärer än vad jag tidigare arbetat med. Jag var tvungen att vara disciplinerad för att få ihop textmassan, logiken och hålla koll på alla karaktärer. En stor utmaning var att skriva alla transportsträckor. Jag är inte bra på det. Jag tycker de är svintråkiga, men för en berättelse som Athena är de ju absolut nödvändiga. Att se om jag skulle klara av att skriva, enligt mig själv, på ett ganska tråkigt sätt, var samtidigt en av anledningarna till att jag började skriva Athena,

  • Vad har du lärt dig av att testa en ny genre jämfört med dina tidigare böcker?

En av de största lärdomarna och den kanske viktigaste är att jag idag faktiskt vet att jag kan slutföra en stor berättelse. Och att jag kan skriva den som jag vill. I början kände jag mig väldigt osäker eftersom jag inte läst något i genren och trodde att man var tvungen att skriva på ett visst sätt för att det skulle accepteras. En annan sak jag lärt mig är att bemötandet blir ett helt annat när man inte längre skriver i den socialrealistiska genren. Jag var inställd på att Athena skulle få ett annat bemötande, men tycker det är lite sorgligt att Athena reduceras endast till en spänningsroman. Om jag ska vara helt ärlig tycker jag det vittnar om både nonchalans och om okunskap. Jag hoppas att alla recensenter på Sveriges kulturredaktioner får en grundkurs i historia och filosofi av tomten.

  • Du fick väldigt bra kritik på din förra bok ”Ramona”, hur påverkar det dig inför nya projekt? Är det pepp eller leder det till prestationsångest?

atn1024_Ramona_2014Jag fick bra respons på Ramona, men ibland får jag känslan av att andra upplevde den bättre än vad jag själv gjorde. Men jag antar att det handlar om att få distans till saker och ting. Jag tyckte jag fick jättedåliga recensioner på min debutbok, men i efterhand kan jag ändå se att kritiken var väldigt bra. Jag tycker inte att den positiva responsen på Ramona har påverkat mitt skrivande särskilt mycket. Det är kul att den recenserades på grund av det viktiga ämnet. Men jag har haft mina projekt klara för mig och känner ingen direkt press. Jag vet att jag aldrig kommer skriva någon ny Ramona. Eller Sista chansen. Alla böcker är unika. Just nu är jag väldigt omotiverad att skriva något överhuvudtaget. Trots att jag fått ett ja från ett förlag på ett testprojekt. Den närmsta tiden ska jag ägna åt daytrading och poker. Förhoppningsvis känns det roligare att skriva om några månader.

  • Vad är det som är så bra med Nikita, för dem som inte vet?

Du fick ju en läsarutmaning. Att gissa vad du tror jag blivit inspirerad av. Du gissade på Nikita vilket är helt korrekt. I första hand av filmen och därefter av tv-serien. Och då den äldre versionen från 1997. Jag var elva år när jag såg filmen första gången och jag bara gillade hela konceptet. Kvinnlig hjälte, hemlig agent. Jag tror det var något med råheten och utsattheten jag attraherades av. För mig är Nikita och Leon, Luc Bessons bästa filmer. Jag kanske ska tillägga att jag tittade extremt mycket på film som barn. Plutonen och Terminator var två av mina favoritfilmer som nioåring. Jag var dessutom helt besatt av Navy Seals och då snackar vi till den grad att jag försökte lära mig simma med bakbundna händer för det hade jag läst att de fick lära sig under sin grundutbildning. Jag frågade till och med min pappa om han kunde binda mina händer. Han vägrade av naturliga skäl. Det var kanske inte en slump att jag fastnade för Nikita som är en ganska brutal film att se som elvaåring. Jag hoppade helt enkelt över Disneystadiet.

  • Hur många katter har du egentligen?

Jag har tre katter. Zickan, Zurri och Yoshi. Fast Yoshi flyttade till min mamma eftersom hon inte orkade med de andra två.

  • Och vad är grejen med alla dina blom- och insektsbilder på instagram?

Jag har aldrig fattat grejen med foto tidigare. På sin höjd har jag tagit något kort med mobilen. Men i somras fick jag en kamera och därefter har jag totalt spårat ur i objektivdjunglen. Ett av de första objektiven jag köpte var ett macro och då faller det sig ganska naturligt att fota just blommor och insekter. Dessutom gillar jag kort på blommor, kanske på grund av att jag aldrig lyckats hålla någon växt vid liv. Jag är väldigt glad att jag fick en kamera, annars hade jag aldrig skaffat Instagram. Jag har lyckats hålla mig undan sociala medier tills nu.

Annonser

5 thoughts on “Intervju Marta Söderberg

  1. Elvira skriver:

    Jag brukar faktiskt inte läsa författarintervjuer särskilt ofta, men den här far ju faktiskt både bra och intressant! Och Athena måste ju definitivt läsas snart.

    Gilla

  2. bokhuset skriver:

    Vad kul att Nikita var inspirationen. En av mina favoritfilmer för många ( jättemånga ) år sedan. Bra intervju! 🙂

    Gilla

  3. Ylva skriver:

    Kanske tur för dig att hon var sjuk så att hon hann svara på dina frågor. Kul intervju!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: