Recension – Första hösten: Röd skymning

Författare: E.P. Uggla

Beskrivning: ”Fyra veckor efter utbrottet. Blomdammet har svepts upp i atmosfären och evig skymning råder i Sverige. Men de smittade jagar inte längre. De dör och förvandlas till en del av skymningslandskapet. Myndigheterna gör en kraftsamling och hoppet spirar. Sverige kan ta sig ur det här. Det är då de kala, frosttyngda trädgrenarna får onaturligt röda löv.”

Omdöme: Ok, först av allt: Jag skrev den här recensionen för jättelänge sen, långt innan pandemier och det den här bytte plats i bokhandeln från fiktion till nutidshistoria. Och det är också därför det finns en liten blörb på omslaget. Bara så ni vet.

”Första hösten – röd skymning” av E.P Uggla är uppföljaren till ”Första hösten – blå gryning”, vilken var en debut som verkligen överraskade mig på ett positivt sätt.  Vad betyder det? Jo, att jag förväntar mig ännu mer nästa varv. Så orättvis är jag. Har man gjort bra ifrån sig så måste man vara ännu bättre därefter.

Jag vill ha mer av allt – karaktärsutveckling. Grisighet. Förklaringar. Annars får det liksom vara, fallhöjden är med andra ord mycket högre.

Men gillade man förra boken, och den rekommenderas verkligen, så kommer man VERKLIGEN att gilla den här. Jag får allt jag vill ha och mer därtill. Jag är svag för postapokalyps, men det är långt ifrån all sådan som verkligen känns ger en apokalyptisk stämning. Det känns liksom inte tillräckligt mycket att allt faktiskt gått åt helvete. Men här – här känns katastrofen på riktigt.

Jag tycker också väldigt mycket om hur E.P. Uggla lyckas knyta händelserna i boken till en trovärdig vetenskaplig förklaring som dessutom förankrar alltihop i en svensk kontext. Det är precis som i debuten välskrivet med korta kapitel och omväxlande perspektiv som på var sina håll både knyter ihop och breddar världen som beskrivs.

Man kan egentligen debattera om det är skräck eller postapokalyps i Första hösten-böckerna, men faktum är: jag har aldrig fått såna rysningar som när jag läste ”Röd skymning”. Det har nog mest att göra med vissa monster i slutet som verkligen checkar av samtliga boxar när det gäller saker jag är obehagliga. (Det enda som skulle göra dem läskigare skulle väl vara om de dessutom hade rösträtt och la sina röster lite för långt åt det bruna hållet). ”Röd skymning” lutar definitivt mer åt vad jag skulle vilja kalla actionskräck snarare än nåt långsamt krypande obehagligt, men det är vansinnigt effektiv och underhållande actionskräck. Jämförelsen med ”The Last of Us” håller fortfarande. Och det mina vänner, det är bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s